Månad: januari 2007

American style

Medan Hammarbyspelarna springer runt på gräsmattorna i L.A tänkte jag göra en kortare överblick över det amerikanska sättet att driva proffsligor. Skillnaden mot den europeiska modellen är slående och märks tydligast genom att proffsligorna i Amerika är stängda, dvs saknar upp respektive nedflyttning.

Syftet, förutom att nå en monopolliknande ställning för ligans intressenter, är bl.a. att lag som halkat efter i serien inte ska behöva finansiera förvärv för att klara sig kvar i ligan. I huvudsak handlar det om att konkurrensen ska vara så jämn som möjligt och samtliga lag ska över en längre period kunna få möjlighet at vinna ett mästerskap. Sporten ses i första hand som underhållning och det är det som ska stimulera publikströmmarna och TV-bolagens vilja att köpa sändningsrättigheter.

För att nå konkurrensjämvikt har olika regleringar införts både sportsligt och ekonomiskt, i NFL fördelas t.ex. publikintäkterna 60-40 mellan hemma och bortalag. Samtliga reklamavtal förhandlas centralt och det finns lönetak för att kunna hålla kontroll över lönekostnaderna. På det sportsliga planet finns dem haussade draftsystemen som ger de sämsta lagen möjligheten att välja de största talangerna. Den ekonomiska avkastningen är central i verksamheten och hela systemets struktur syftar i att lönsamhet ska uppnås.

Detta fenomen har uppmärksammats av flera forskare och ekonomiprofessor Stefan Szymanski skrev i en artikel 1999 att den europeiska fotbollen bör ta efter om man vill ta steget till profitmaximering på klubbnivå, ”Öppen konkurrens gynnar i stort sett samtliga intressenter utom klubbägarna”. En annan företeelse är det för oss ofattbara sättet som lagen (som drivs som franchise) flyttar mellan olika städer på i syfte att bl.a. sätta press på staden att investera i infrastruktur kring den sportsliga verksamheten. Detta bisarra tillvägagångssätt kan betraktas i denna text där Columbus lyckades med konststycket att förvärva (som de väljer och kalla det) två proffslag, både fotboll och baseball.

Fotbollen har länge varit en nischad sport i USA och försök att skapa proffsligor har tidigare inte varit särskilt framgångsrika, NASL dog ut efter en ganska kort tid under tidiga 80-talet. Nu gör man ett nytt försök med MLS men gudarna ska veta att det är ingen liga som bildades tack vare ett intresse eller efterfrågan av professionell fotboll. Ligans bildande var ett krav från FIFA för att USA skulle få arrangera VM 1994 och man har valt att köra den amerikanska modellen fullt ut med alla regleringar som hör till och som om det inte var nog så har man dessutom toppat med ett värvningssystem där ligan skriver kontrakt med spelarna och allokerar dem sedan till sina respektive lag för att försöka optimera den sportsliga jämvikten.

Även lönetak infördes, men det pressas stadigt uppåt eftersom till skillnad från de övriga amerikanska proffsligorna, konkurrerar MLS med Europas höga löner i kamp om spelare. Trots att en vissa modifieringar gjorts bl.a. har klubbarna för första gången i år fått lov och förhandla fram egna sponsoravtal (en viss % ska dock tillfalla MLS), är konceptet fortfarande mycket främmande från den övriga fotbollsvärlden där tjusningen ligger i spänningen, lidelsen, kärlek och hat då i stort sätt samtliga konflikter i samhället kan speglas på en fotbollsplan, katoliker mot protestanter, olika samhällsklasser mot varandra, politiska värderingar, stad mot stad, land mot land m.m.

Fotbollen har växt sig stark under åren där kapitalet ännu inte bestämde reglerna och blev en integrerad del av samhället och det är tack vare det som näringslivet till slut kunnat kapitalisera på sporten, glöm aldrig bort detta. I USA har man istället utgått från kapitalet och försökt skapa ett intresse, en nöjesprodukt. Man har med andra ord börjat i en helt annan ända och det är inte den bästa förutsättningen för att få detta till en nivå i världsklass. Nej, MLS har istället blivit en stor förlustaffär för ligan som helhet de första 10 åren och endast den AEG ägda klubben L.A Galaxy samt ytterligare ett eller annat lag har genererat vinst, detta bl.a tack vare, surprise surprise, egna arenor.

Planen är nu att samtliga lag ska bygga egna arenor, men jag ställer mig ytterst tveksam till om det verkligen räcker för att placera MLS som en respekterad liga på världskartan. Även om den amerikanska modellen varit framgångsrik på hemmaplan och jänkarna gillar den typ av underhållning finns det i dag flera andra proffsligor som är både större och mer vinstdrivande vilket gör att fotbollen kommer få svårt att etablera sig i USA och bli den profitmaskin som man önskar. Pengarna finns där, men kulturen lyser med sin frånvaro.

Båda finns i Europa och det finns en risk att man tar konceptet över till andra sidan Atlanten och försöker implementera den här. Vi har redan sett hockeyn i Sverige som försökt och ta vissa steg mot en sådan struktur. Snälla, låt oss slippa och se detta och för att åter citera Szymanski, ”Öppen konkurrens gynnar i stort sett samtliga intressenter utom klubbägarna”.

Intressant läsning: European Football: Back to the 1950s, Loek Groot, may 2005

Hidden agenda

I fredags tog Platini över på stolen som UEFAs störste pamp. Ett skifte som förutom nytänkande kan leda till drastiska beslut som på sikt kan få obehagliga konsekvenser. Det är ingen vild gissning att UEFA, efter Sepp Blatters öppna stöd för Platini, kommer närma sig FIFA.

Det är med andra ord troligt att Blatter kommer kunna få möjlighet att få igenom sina regleringar på den kapitalstarka europeiska fotbollsscenen. Blatter tycker själv att fotbollen blivit för kommersiell ”Girighet är på väg att förstöra fotbollen för all framtid”.

Jag instämmer till fullo, men när det kommer från honom är det direkt motsägelsefullt mot hans och organisationen FIFA´s sätt att agera på. Så sent som i augusti 2006 tecknade organisationen ett nytt, ekonomiskt mycket fördelaktigt avtal med EA Sports där bolaget fick förlängda rättigheter till och kunna använda sig av varumärket FIFA, bara för att nämna ett billigt exempel.

Blatters visioner innebär en hel del regleringar som till ytan kan tyckas värna om fotbollens ideologi och leda till en mer antikommersiell inriktning, men vid närmare eftertanke handlar det snarare om ett försök till omallokering av intäkterna från de mäktiga klubbarna tillbaks till förbunden FIFA och UEFA som märker av att deras del av de totala intäkterna börjar minska.

När Premier League nyligen tecknade ett nytt globalt TV avtal för sändningsrätter utanför UK och som var värt £625miljoner, (ger ligan totala Tv-intäkter om £2.7miljarder/3år vilket genererar ca £45miljoner/klubb/år) mörknade det säkert för ögonen på pamparna.

Samtidigt som detta avtal stärker PL´s varumärke ytterligare, kommer det och generera i än fler icke inhemska spelare i ligan. Just avregleringen av spelarmarknaden har lett till att det i de europeiska ligorna kryllar av spelare med olika nationaliteter. Studier pekar på att detta faktum höjt kvalitén på de inhemska ligorna i förhållande till landslagsfotbollen.

Parallellt med detta pratar många betraktare om att VM och EM slutspelen inte riktigt motsvarar förväntningarna avseende spelkvalitén. Fortsätter denna utveckling finns det en risk att UEFA och FIFA på sikt kan börja förlora intäkter från sina största intäktskällor och Blatter har officiellt uttalat att han vill jämna ut balansen (läs ta kommandot) mellan klubb och landslagsfotbollen, frågan är om det handlar om sportsliga eller ekonomiska värderingar.

Blatters förslag om max 16 lag per liga är förutom en åtgärd för att minska slitaget på spelarna även en reglering som begränsar ligaklubbarnas totala intäkter. Ett annat förslag ska reglera antalet utländska spelare genom en regel om minst 6 inhemska per klubb, något som får klubbdirektörerna och EU att gå i taket.

Med bakgrund av detta kan man dra slutsatsen att FIFA/UEFA vill stärka sin position på klubbarnas bekostnad, så kom inte och snacka om en minskad kommersiellisering, det handlar snarare om att förbunden själva vill ha en större del av den finansiella kakan fotbollen bakat.

Girigheten har i så fall bara börjat och en maktkamp kommer att sluta med en förlorare, fotbollen. Problemet ligger i att den ekonomiska hetsen har nått en punkt där det är omöjligt att trycka på stoppknappen utan ett det får ödesdigra konsekvenser.

Det finns en stor maktfaktor i form av G14 lagen, en maktfaktor som Platini säger sig inte vilja erkänna, en maktfaktor som jag är rädd kan få vatten på sin kvarn och få tummen ur arslet och bryta sig loss för att starta en utbrytarliga.

Jag är tämligen övertygad att en sådan ligas utformning kommer likna de ligasystem som finns på andra sidan Atlanten. Hamnar vi där, är det början på slutet, både när det gäller klubbfotboll men framför allt landslagsfotboll.

Inför bokslutet: Räkna inte med att TV avtalet genererar profit

2006, året då svensk fotboll fick ett nytt TV avtal, ett avtal som satt j:ligt långt inne och ett avtal som genererade 6 – 10 miljoner extra till varje enskild allsvensk klubb. Är då aktieägarna respektive kassörerna i de allsvenska klubbarna de stora vinnarna? Knappast, klubbarna i Europa har länge brottats med den bisarra paradoxen att de allt större intäkterna har ränderat i allt lägre vinster. Frågan är snarare ifall spelarna och agenterna är de som får skratta hela vägen till banken.

Att löneinflationen i allsvenskan trappats upp har vi redan fått vissa signaler om, Max erbjöds tydligen ett ”drömkontrakt” och enligt agenten fick PFO ett förslag i en storleksordning som Hammarby inte tidigare varit i närheten av. Lönespiralen verkar därmed ha börjat rulla igen vilket i sig är ganska logiskt eftersom samtliga klubbar fått ungefär lika mycket extra resurser att leka med. Dessa medel kommer nu att användas för att konkurrera om spelare med en liknande kvalitetsnivå som tidigare. Jag skulle dessutom gissa att lönegapet mellan de bästa spelarna och övriga spelare i serien kommer att öka. Kvalitetsöknngen lär med andra ord bli knapp i relation till de miljoner som pumpas in i systemet.

Klart är att Hammarbys lönebudget ökat, men det har även konkurrenternas gjort och det gäller att hitta konkurrensfördelar på annat håll. Räkna inte med några större effekter i resultaträkningen.

Intressant läsning: Overinvestment in European Football Leagues. Helmut Dietl, Egon Franck and Markus Lang, sept 2005.

Säsongskort

”Vi ligger på samma nivå som förra året och kommer nog hamna runt 8000 även i år”. Citatet är Göran Rickmers i samband att antalet sålda säsongskort presenterades. Jag vet inte om 5376 är ett feltryck eller om Göran är felciterad, för jag anser inte att detta ligger i paritet med siffrorna från förra året. För min del ringde varningsklockorna direkt när jag såg siffran och tankarna föll genast tillbaks på höstens sjunkande publiksiffror både i serien men även RL där siffrorna i jämförbara matcher (Söderstadion) var lägre än förra turneringen trots betydligt mer namnkunnigt motstånd. Trenden ser ut och peka åt fel håll och 8000 känns just nu som en väldigt avlägsen siffra. Skulle säsongskortförsäljningen landa 1-2 k lägre än tidigare år är helt plötsligt Hammarbys exponering mot de sportsliga resultaten, den operativa risken betydligt högre än tidigare. Därför lär de sportsliga prestationerna vara direkt avgörande för Hammarbys ekonomi 2007. En mellansäsong med 6 – 7 plats skulle sätta sina spår i resultaträkningen och risken är stor att en stor del av Max-pengarna i så fall kommer att gå åt att täppa igen hål i driftunderskottet. Helt plötsligt satt min spontant positiva känsla som en klump i halsen och ledningen måste tänka till ordentligt om hur man ska förvalta Max – Traoré överskottet, både ur ett sportsligt perspektiv men även ur ett ”skapa intresseperspektiv”.

Såld, vad är nästa steg?

Max ut, Christian Traoré in och förhoppningsvis ett antal miljoner kvar på kontot efter dessa två avslut. Tajmingen i värvningsarbetet visar med största tydlighet kommunikationens genomslagskraft hos supportrarna, bra där! Är det möjligtvis ett trendbrott vi ser? Själva affären då, ur ett profitmaximerande perspektiv fick vi nog (utan att veta den exakta summan), maximalt ut ur Max. Ur ett nyttomaximerande perspektiv vet vi ännu inte hur pass mycket dessa två (kanske det blir fler) transfers påverkar truppens slagkraft och därför är det kanske lite för tidigt att bedöma säljbeslutet fullt ut ur det perspektiv jag personligen och som medlem väljer och ha, även om den första spontana känslan trots allt var positiv. Positiv för att prislappen kan ha varit nära det åttasiffriga belopp jag trodde var en utopi, positiv för att man samtidigt presenterade ett förvärv och positiv för att det borde finnas medel till fler. Det ska nu bli intressant och se hur ledningen resonerar. Om bolagets uttalade ambition att driften ska finansieras av den löpande verksamheten gäller även för 2007 års budget finns det två alternativ för bolaget att agera på, satsa och investera nettoöverskottet i truppen eller låta pengarna ramla ner på sista raden. Eftersom Hammarby Fotboll befinner sig i en tillväxtfas där man ännu inte fullt ut nått sina mål och visioner är det enligt min åsikt uteslutet att välja alternativ två om nu inte det ekonomiska utfallet för 2006 varit fatalt. Jag vill med andra ord se ytterligare förstärkning av truppen eftersom backlinjen ännu inte känns slagkraftig nog. Jag vill att Hammarby Fotboll fram till den dagen man kan börja profitera med hjälp av en ny arena fattar nyttomaximerande beslut i sin verksamhet. Tack för allt Max! Välkommen Christian!

Inte en lugn stund

Paulinho till Helsingborg är det senaste ryktet som cirkulerar. Oavsett sanningshalten finns några viktiga frågor som bör ställas.
  • Hur stor del av försäljningssumman tillfaller ÖIS?

  • Är de nettopengarna Hammarby Fotboll skulle erhålla vid en eventuell försäljning tillräckligt stora, dels för att klubben ska kunna förstärka truppen och samtidigt täcka en premie som jag anser ledningen bör ta ut då en allsvensk konkurrent blir starkare på Hammarbys bekostnad, och tills sist ge ett överskott på nedersta raden?
  • Är Helsingborg beredda att betala enligt ovanstående resonemang?
  • Behöver man sälja nu med tanke på kontraktsläget?
  • Hur stor spelaromsättning klarar klubben att hantera egentligen?

  • Finns det en röd tråd mellan sportsliga mål, ambitioner och handling?

Försöker man besvara frågorna inser man ganska tidigt att en sådan transfer känns mycket avlägsen.

Deal or no deal

En händelserik vecka, mycket snack men lite verkstad. Vad som däremot verkar vara säkert är att en manager varit i Stockholm och förhandlat med Hammarby om Max. Fortafarande är dock Max kvar i Bajen och frågan är om klubbarna kommer överens. Det som dock förefaller vara klart är att båda klubbarna har olika syn på Max´s värde vilket inte alls är konstigt. Jag har tidigare resonerat lite om hans värde ur ett Hammarbyperspektiv och detta värde lär knappast vara i paritet med vad den köpande klubben anser att Max tillför dem. Grundproblemet är att Hammarby Fotboll har försatt sig i en prekär situation genom att i dag vara korta i förvsarslinjen. Med ett år kvar av Max´s kontrakt och en förmodad ovilja från hans sida att skriva under ett nytt avtal ställs nu leningen inför ett svårt val och hur man än väljer att agera kommer det och kosta, antingen nu eller om ett år. Min åsikt och rekomendation ligger kvar och kan avnjutas från menyn till höger.

En annan intressant detalj som jag fastnat för är att Jan Friedman ska följa med på lägret till USA. Vad jag kan minnas är det första gången han åker dit med truppen och det kan givetvis vara en tillfällighet. Frågan är dock om det inte har och göra med frågor samt beslut rörande ägande, arena eller annat som kräver närvaro av någon med större mandat än VD Henrik A. Är det så, pratar vi nog inte diskussionsnivå längre. Nåja, tiden får utvisa. Trevlig Helg!

Lite om Parken, värden och potential

Inte bara Silly Season igång, alla väntar vi med spänning på presentationen av affärsplanen för den nya arenan söder om Globen. Hammarby Fotboll hoppas i och med detta att man kan komma till avslut i förhandlingarna mellan Stockholms Stad, Hammarby samt näringsliv. Äpplet pratar om att Parken i Köpenhamn är en modell som Hammarby Fotboll gärna sneglar på och det krävs ingen längre analys för att konstatera att Danskarna varit framgångsrika med sin affärsmodell. Parken Sport & Entertainment A/S (PS&E) är ett bolag noterat på den nordiska börsen med ett börsvärde på ca 3.3 miljarder dkk. Det nominella värdet per aktie är 20 dkk, vilket ger ett aktiekapital på knappa 50 miljoner dkk fördelat på 2,468,800 aktier. Det har med andra ord hänt en hel del avseende värdeskapande sedan starten.

Bolaget har arenan Parken som sin största tillgång och dess mest kända varumärke heter FC Köpenhamn (FCK). Det är genom arenan man får större delen av sina intäkter och det är där bolaget försöker profitera. Tre kontorstorn ger dessutom extra kassaflöden från andra företag i form av lokalhyra. Målet har varit att ständigt försöka minska exponeringen mot de sportsliga resultaten genom att öka intäkterna från andra aktiviteter. PS&E arrangerar de stora konserterna i området samtidigt som man ständigt utvecklar sitt koncept genom att på senare år genomfört en hel del strategiska företagsförvärv. E-ticket (55%), Lalandia (75%) och 2006 förvärvades landets ledande friskvårdskedja Fitness.dk med 36 anläggningar i Danmark och 75% av REKA Leisure som införlivades i Lalandia. Just nu arbetar man efter en plan att bygga ut arenan med en ny läktare samt bygga en inomhusarena intill Parken som ska rymma 4000 åskådare. Verksamhetsåret 2005/06 omsatte bolaget 539 miljoner och sedan ett par år tillbaka består större delen av intäkterna från icke fotbollsrelaterade aktiviteter och dessa fortsätter och växa. Rörelsemarginalen verkar ha stabiliserat sig runt 20%.

Jag skulle vilja säga att PS&E är ett lysande exempel på att ledningen ganska tidigt insett att fotbollsklubbar, för att nå sportslig framgång måste nyttomaximera och därmed inte klarar av att infria de avkastningskrav en rationell aktieägare förväntar sig. Därför har man byggt upp en organisation för att kringgå detta och på så sätt skapat förutsättningar för både sportsliga framgångar och god lönsamhet, dessutom har man lyckats öka bolagets värde mer än tiofaldigt.

För att sätta detta i ett Hammarbyperspektiv, blunda en stund och se att i det bolag Hammarby Fotboll ingår, fanns arena, fotbolls- och handbollslaget, 55% ägande i Ticnet, 75% ägande i typ Skara Sommarland samt SATS Sverige samlat, inte illa. Den andra intressanta aspekten är PS&E´s marknadsvärde, omräknat till knappa 4 miljarder sek. Det kan ju, lite optimistiskt användas som benchmark på Hammarby Fotbolls framtida potential. 2001 köpte AEG 49% för 25 miljoner sek vilket motsvarar ett totalt marknadsvärde av Hammarby Fotboll AB på lite drygt 50 miljoner sek vid bolagiseringen. Till det måste vi lägga till investeringen för den nya arenan men vi märker direkt att det finns potential till en väldigt stor värdetillväxt. Nu är dock resan dit för det första är längre än 10 år och för det andra mycket svårare då det planeras för tre nya arenor här i närområdet.

Många, inklusive mig har undrat varför det under åren 2001 till 2005 var så pass tyst från AEG´s sida gällande arenafrågan. En fråga som nog borde ha resulterat i högsta engagemang från ett bolag som gärna äger och driver arenor. Hösten 2005 hände dock något och vi fick en första signal om att AEG äntligen visade lite guts i frågan. Tidpunkten kan vara intressant ifall man kan tänka sig ett samband med PS&E´s aktiekursutveckling. Efter att under flera års tid ha haft ett marknadsvärde runt halvmiljarden fördubblades värdet på bolaget mellan 2004 och slutet av 2005. Var det först då AEG på allvar började se den stora potentialen eller hade man bara tröttnat på den otroligt utdragna processen? Att Hammarby Fotboll AB utan en arena inte kunde bli någon vidare affär för AEG borde ha stått tämligen klart. Med en arena finns det i alla fall förutsättningar till en riktigt bra deal.

Är då Parken på sikt den optimala modellen för en fotbollsklubb? Det är svårt att ifrågasätta konceptet, framför allt när de sportsliga framgångarna äntligen är här på allvar. Klubben ser ut som ett nordiskt lokomotiv där alla hjul friktionsfritt rullar mot den europeiska scenen. FCK har chansen att etablera sig på en med nordiska perspektiv hyfsad Europeisk nivå. Ändå känns det som att bolaget håller på och växa sig ur sin ursprungliga kärnverksamhet. Vi måste även ha i åtanke att aktieägare är rationella, de vill att värdet på deras aktier ska bli så högt som möjligt. Växer de icke fotbollsrelaterade affärsområdena sig tillräckligt starka och lönsamma, samtidigt som vi utgår från teorin om att fotbollsklubbar nyttomaximerar, så kommer fotbollsverksamheten i det långa perspektivet inte bidra med någon större lönsamhet till koncernen och på så sätt bli det affärsområde som bromsar aktiekursen. Bolaget kommer samtidigt komma till en punkt då tillväxten inte längre är lika hög och jakten på marginalerna blir mer betydelsefull för aktiekursens utveckling. Agerar storägaren Steen Larsen rationellt och kommer aktieägarna och acceptera marginalpressen? Frågan är långsökt men relevant och det kan, ur ett aktieägarperspektiv bli mer fördelaktigt att avknoppa fotbollsverksamheten i ett eget bolag och på så sätt ha FCK som en hyresgäst där de genererar kassaflöden genom planhyra. Då är plötsligt FCK tillbaka på samma villkor som deras konkurrenter i den danska ligan utan extra intäkter, dock tillräckligt starka i den inhemska ligan för att dra mycket publik.

Det är svårt och sia om nu detta kan vara ett troligt scenario eftersom aktieägarnas investeringsmotiv i PS&E är svårvärderat. Det finns dock väldigt många analytiker som dagligen sitter och dräglar framför sina excelblad och räknar på den ena strukturaffären efter den andra. Kan de hitta värden som kan skapas genom att ”stycka” bolaget? Nu verkar PS&E faktiskt ha en viss beredskap då den största ägaren HS Kapital A/S´s aktiviteter i PS&E aktien måste godkännas av Flemming Ostergaard, men räcker det om en större marknadsaktörer skulle ge sig in i leken? Allt har sitt pris och samma dag som Parken noterades på börsen gjorde man sig på ett eller annat sätt sårbar för fientliga uppköp.

Tillbaka till Hammarby, trots den stora potentialen får vi inte glömma bort riskerna som ett arenaprojekt för med sig. Vi vet att det planeras för tre arenor i närområdet och utbudet blir helt plötsligt väldigt stort med Nya Söderstadion, Dif´s arena, nya Råsunda, Globen och Hovet fördelat på fyra olika ägarintressen. Det kan vara så att den stora vinnaren på kortare sikt kan heta EMA Telstar eftersom arenautbudet borde tendera i en prispress på arenahyra, samtidigt som slutpriset till konsumenterna lär förbli det samma fram till den dagen en ny stor promotor entrar den svenska marknaden. Arenan kommer enligt officiella uppgifter att lånefinansieras. Detta har sina fördelar i och med att kapitalkostnaden är lägre än ett bygge finansierat genom eget kapital. Nackdelen är att långivarna inte har samma tålamod som en aktieägare och kräver sin årliga avkastning i form av ränta oavsett kassaflödena från arenan.

Slutligen, hur väl klarar Hammarby Fotboll AB att som organisation växa tillsammans med arenaprojektet och bolagets tillväxt? Kompetens och tajming är nyckeln och det gäller inom samtliga områden, arenaprojektering, ledning, marknadsföring, försäljning, scouting, staben kring laget, spelare mm. En större del spetskompetensen hittar man oftast genom sina nätverk. Hammarby har ur ett internationellt perspektiv tillgång till ett mycket bra nätverk och inom området specifik kompetens tack vare AEG, på det nationella planet borde dock DIF Fotbolls nätverk vara bredare tack vare Tommy Jacobssons den från Quesada nu avyttrade kapitalförvaltning. Vilka affärsmodeller och vägar väljer respektive klubb för sin framtida exploatering kring arenan och vilket av bolagen lyckas bäst? Framtiden är med andra ord intressant men också osäker. Gasen i botten och kör nu!

Konkurrenterna förstärker

Konkurrenterna AIK och DIF har värvat den gångna veckan och utan att bedöma den sportsliga nyttan i dessa förvärv finner jag lite intressanta signaler.

Khari Stephenson
Prissumman har ifrågasatts med all rätta, många miljoner för en 26 årig spelare med endast en allsvensk säsong i ryggen. Tydligen ser ledningen att de får tillräckligt med värde för det priset och jag kan till viss del förstå dem. Värvningen är den typ jag vill se Hammarby göra, t.ex. värva en mittback trots att man redan har bemanning på den positionen (läs sensommaren -06). Ett pro-aktivt värvningsarbete skapar en option för framtida försäljning av spelare vars kontrakt håller på och löper ut utan att förlora i slagstyrka på samma sätt. Det är dessutom alltid svårare att värva en spelare när man verkligen behöver täcka en position man är kort på, samtidigt borde ”paniken” innebära att priset trissas upp. Denna transfer som AIK nu gjort ger samtidigt en tydlig signal om att klubbens finansiella problem är över och det finns kapital i organisationen (AIK + Agent 03).

Micke Dahlberg
Är inte direkt den typen av värvning jag förväntade mig att Djurgården skulle göra efter en ur deras perspektiv totalt misslyckad säsong. Jag trodde att klubben väldigt tidigt skulle leverera en prestigevärvning. Nu verkar man bytt värvningsstrategi igen och unga spelare ska in i truppen men en typisk DIF värvning skulle i så fall heta Toivonen, Keene eller en annan ung mycket lovande och högt värderad spelare som skapar rubriker. Nu blev det en billig lösning i Micke Dahlberg från andradivisionen till den prestigefyllda anfallspositionen. Med bakgrund av klubbens tidigare agerande på transfermarknaden, behöver det inte, men kan vara en signal om att kapitaltillgången hos djungeln av bolag i organisationen inte är alltför stor längre. Nu blir jag dock säkert slagen på fingrarna när de presenterar ett 20 miljoners förvärv nästa vecka.

Profit och ägande

I brist på nyheter funderar jag vidare i ämnet huruvida klubbar nytto- eller profitmaximerar. Som jag tidigare nämnde gjordes en större studie där det fastslogs att klubbar i England och Spanien snarare nyttomaximerar än profitmaximerar. Vi har sett att i vissa fall har nyttomaximeringen lett till att klubbarna skuldsatt sig så pass mycket att man hamnat i riktigt prekära finansiella situationer. Detta har t.ex. varit synligt i den italienska ligan där många klubbar i stort sett havererat och även i Sverige har vi observerat några exempel på förfall. Det finns dock klubbar som i första hand har profitmaximering som främsta mål, ofta handlar det om klubbar som inser att de inte riktigt har de resurser som krävs för att etablera sig i den absoluta toppen och därmed inte är med i racet om vare sig de bästa spelarna eller den lönedrivande spiralen. Det finns givetvis undantag och vi kan ställa oss frågan vad det egentligen är som avgör hur klubbarna agerar? Kanske hittar vi lite svar om vi tittar på ägandet.

Ägarnas motiv och agenda i engagemanget till klubbarna är ganska intressant. Den finansiella teorin utgår från att aktieägare agerar rationellt, d.v.s. fattar sina beslut efter förhållandet risk-avkastning. Kan detta antagande användas inom fotbollsvärlden? Det är egentligen direkt motsägelsefullt om vi samtidigt antar att klubbar hellre nytto- än profitmaximerar.

Vi tar ett par intressanta exempel:

FC Köpenhamn drivs genom bolaget Parken där aktieägarna har ett avkastningskrav på 9.9%. De lyckas nå detta tack vare en väldiversifierad korg av olika intäkter där huvuddelen kommer från ickefotbollsrelaterade aktiviteter. Bolaget har två stora aktieägare, SH Finans A/S, som är finansmannen Steen Larsens bolag och äger 33.19%. Steen Larsen har även tidigare haft intressen i handbollsklubben Viborg och fotbollsklubben AB, men gått ur dessa nu. Steens engagemang i förvaltandet är inte särskilt stort då Flemming Ostergaard sitter som styrelseordförande både i SH Finans och Parken. Det är svårt att säga vad Steens motiv med investeringen är, men hans historia i de övriga sportklubbarna kan ge en signal om att han tänker rationellt och är mån om att fatta affärsmässiga investeringsbeslut som ger bäst avkastning givet risken. Den andra storägaren heter Fåmandsforeningen LD som äger 27,06%, dem har jag inte haft tid att kartlägga. Det är uppenbart att klubben profitmaximerar, man gör det dock tack vare intäkter från andra aktiviteter än fotboll.

Manchester United är kanske världens enda toppfotbollsklubb som konsekvent levererat vinst över en längre tidsperiod genom enbart fotbollsverksamhet, detta tack vare exceptionellt ledarskap inom samtliga led i organisationen som resulterat i ett globalt starkt varumärke. Glazer såg detta och köpte klubben genom lånefinansiering. Högre biljettpriser, tillbyggda platser till arenan och andra marknadsåtgärder skulle täcka kapitalkostnaden för förvärvet och höja värdet på klubben. Ägarna har inga tidigare band till klubben och ManU borde vara ett typexempel på en profitmaximerande klubb som enkelt skulle kunna öka sin budget för spelarkostnader inom ramen av intäkterna. Jag är övertygad om att Uniteds ägare gärna ser att laget vinner ligan, men inte till vilket pris som helst, avkastningskravet kommer före investeringen i truppen.

Chelseas ägare Roman Abramovitj är raka motsatsen. Klubben har spenderat galaktiska summor till nyförvärv och löner. Förvisso säger klubben att man i det långa loppet kommer visa ackumulerad vinst, men det är svårt och föreställa sig då man de två första åren under Romans vingar gick dryga 3 miljarder kr back. Det ser ut som att ägarens motiv snarare ligger i form av personlig prestige än finansiell avkastning. Således är klubbens lycka gjord fram tills den dagen ägaren tröttnar.

Hur agerar lagen i allsvenskan? Flera klubbar har redan omvandlats till aktiebolag och ytterligare lag lär följa efter. Ska aktiebolagen automatiskt klassas som profitmaximerande organisationer eller är det för föreningarna bästa sättet att få in kapital och skapa substans i klubben? De flesta klubbar har ägarintressen där ägarna gett sken av att vara supportrar till laget. Detta kan tolkas att deras agerande i första hand inte behöver vara rationellt.

I Hammarbys fall har det varit ganska tydligt att man inte klarat av och leverera ackumulerat svarta siffror under de fem åren verksamheten bedrivits i bolagsform. Samtliga intäkter har återinvesterats för att försöka nå de uppsatta sportsliga målen. Klubben har ett uttalat mål att leverera vinst men frågan är om vinsten ska ses som ett medel att förbättra de sportsliga resultaten eller gälla som uppfyllelse av aktieägarnas avkastningskrav. Här kan vi ha en konflikt då 51% ägs av Hammarby IF FF, och 49% av AEG som ju inte direkt kan betraktas som en ägare som har nyttomaximerande motiv. Frågar du medlemmen/supportern skulle han hellre se ett nollresultat och en ligaseger än plus tre miljoner och en andraplats. Frågar du en styrelserepresentant från AEG får du kanske ett annat svar. Hur hanterar man detta när intäkterna växer i framtiden?

Det optimala ur supporterperspektiv bör ju vara att klubbarna över en längre tidsperiod gick plus minus noll med vinst vissa år som skapar utrymme för röda siffror enstaka år. En vision som dagens trend tyvärr är på väg bort ifrån. Samtidigt måste det finnas flexibilitet i enstaka beslut som fattas. Även nyttomaximerande klubbar måste kunna fatta beslut ur ett profit-perspektiv och viceversa givet att tajmingen är den rätta. Fallet Max anser jag, upp till en viss nivå på prislappen vara ett ganska bra exempel på dålig tajming för profitmaximering.

Många frågor finns det men få svar. Det som däremot står klart är att dagens fotboll engagerar många fler intressenter än den gjort tidigare, både på gott och ont. Vi kan se tendenser till att supportrarnas intressen ofta skiljer sig från ägarnas och det är viktigt för klubbarna att hitta en balans. Risken är annars stor att det stora engagemang, lidelse och hjärta som gjort detta till världens största sport på sikt ebbas ut.