Månad: februari 2007

Det våras för konkurrenterna – agenterna gnuggar händerna

Rapportsäsongen är som sagt igång och sett till nedersta raden har AIK (+15), Helsingborg (+7.3), Elfsborg (+6.8) och Malmö FF (+ 36.3) samtliga presenterat väldigt starka rapporter. Utan att analysera siffrorna om vilka siffror driften genererat är den spontana känslan att det nya TV avtalets extraintäkter rasslat igenom hyfsat, om man nu väljer och räkna just så och för dessa fyra klubbar. Frågan är om det är ett trendbrott eller om historien uppepar sig och avkastningen korrigeras nedåt pga av högre transferkostnader, spelarlöner samt agentkostnader.
Det har nu även från officiellt håll kommit ett förtydligande om att försäljningen av säsongskort går sämre än tidigare säsonger. Blir detta ett faktum när serien drar igång, kommer publikintäkternas exponering mot de sportsliga resultaten bli än högre och vi kan komma och se en större varians i publiksiffrorna. Risky business.

Inför bokslutet: Rekordintäkter 2006?

2006 ser ut att kunna generera uppemot 90 miljoner i intäkter, detta tack vare det nya TV-avtalet samt försäljningarna av B.Runström och F.Stoor. Med risk att få äta upp min prognos ska jag försöka sammanställa intäktsidan för 2006 med hjälp av historiska data. (siffrorna i msek)

Som synes blir nog publikintäkterna svårast att förutspå, för att underlätta har jag tagit med totala publiksiffrorna år för år till min hjälp, vi måste även ta hänsyn till RL (approx 0.9 milj + 0,2 förra RL) och den publikrika (dock gick säsongarna in gratis) matchen i sv. cupen mot Helsingborg (approx 0.2 milj). Historien säger att publikintäkterna speglar klubbens sportsliga resultat ganska väl. 2003 framstår tydligt (även i mina tidigare nyckeltal) som ett väldigt framgångsrikt år mycket tack vare det offensiva och vägvinnande spel laget presterade (51 poäng). Kanske överaskade klubben positivt efter den resultatmässigt bleka säsongen 2002 och överträffade mångas förväntningar vilket drog publik, framför allt till derbyna vilket gav tydligt genomslag på intäkterna. 2004 års publikintäkter var förvisso större, men det beror på matcherna mot Akranes och Villareal. 2005 års siffror är riktigt dåliga och det beror en del på ett derby mindre men säkerligen även den intetsägande vårsäsongen. Vi kan dra slutsatsen att publikintäkterna är kraftigt exponerade mot de sportsliga resultaten och den intäktspost som mest kan påverkas i ett kortare perspektiv om man bortser från spelarförsäljningar.

Merchandiseförsäljningen kan Hammarby Fotboll AB inte vara nöjda med, varken 2004 eller 2005 kom i närhetn av 2003 års nivåer. Risken är stor att 2006 landar runt 10 miljoner efter Appleqvist uttalande om att souvenirförsäljningen gick sämre än väntat. Frågan är var uppsidan ligger, Hammarby säljer redan nu mest souvenirer i landet.

Intäkterna för marknadsaktiviteter har stigit kraftigt mellan 2003-2005, hur stor blir ökningen 2006? Marknad har länge beklagat sig att den nuvarande arenan är en trång sektor gällande marknadsintäkter. Det finns dock konkurenter som ökar sina reklamintäkter än snabbare och där arenorna inte är myket modernare än Söderstadion. Ingen vild gissning att dessa intäkter landar runt 23 miljoner 2006, knappt 9 procents ökning. Hur ser dessa intäkter de närmast kommande åren?
Posten övriga intäkter inkluderar bla de omtalade TV-intäkterna och vi kan använda AIK:s bokslut som benchmark. Det innebär att Hammarbys intäkter för centrala avtal bör kunna öka från ca 5 miljoner till ca 14 miljoner. I denna post ingår även spelarförsäljningar, Runström och Stoor borde rimligtvis resulterat i 10-15 miljoner i intäkter. Landar RL premierna i denna rad bör posten övriga intäkter generera 26-30 miljoner inkl +1.5 (RL).

Summa sumarium borde de totala intäkterna, om jag inte räknat fel, landa på 86-90 miljoner. I så fall en på papperet mycket fin ökning, men den blir relevant först när vi kan sammanställa samtliga allsvenska klubbars siffror och se hur Hammarbys omsättning utvecklats i relation till konkurrenterna. Relevant är även hur Hammarby Fotboll förvaltat kapitaltillskottet spelar- försäljningarna genererat. Har de finansierat driftunderskott, investerats i truppen enligt förhållandet 1:1 eller landar en del rakt ner i nedersta raden?

Jag har svårt att se Hammarby Fotboll gå med förlust 2006, är man konsekvent i sina redovisningprinciper, balanseras kostnaden för spelarförvärv över kontraktslängden och därmed bör nettot spelarförsöljningar minus förvärv ge ett redovisningsmässigt överskott. Frågan är huruvida driften har klarat av att finansiera sig själv utan bidrag från spelarförsäljningarna.

Kontrakt, duration och risk

Det var match ikväll och den gav väl lite vatten på min kvarn där jag i tidigare inlägg (1, 2, 3) resonerat i att Max-pengarna snarast bör investeras i försvarslinjen.

Detta inlägg kommmer förvisso handla om kontrakt, men ur en annan synvinkel. Isak Dahlin skrev nyligen under ett femårsavtal, och just kontrakt samt kontraktslängd har länge varit en het potatis och de flesta förväntar sig att klubbarna ska binda talangerna med långtidsavtal. Dessa är dock inte riskfria för någon av parterna och verkligheten är därmed mer komplex än vad den från början kan ge sken av.

Lex Bosman 1995 samt lex Monti 2001 har resulterat i att spelarnas förhandlingstyrka gentemot klubbarna ökat markant. Klubbarna är numera den aktören som måste prestera maximalt i förhandlingar och beslut för att kunna skapa försäkringar för framtida ersättningar i form av pay-off för klubbens talangutveckling. Det finns dock flera aktörer som är inblandade och vägen fram till att ett avtal till slut kan signeras är krokig.

Grundtesen är följande:

Man värderar en spelares totala förväntade prestation över kontraktstiden och sätter lönen därefter. Ur klubbens perspektiv är det spelarens värderade nytta för klubben och ur ett spelarperspektiv är det nyttan i plånboken i relation till spelarens prestation.

Långa kontrakt medför därför alltid en risk, vi kan faktiskt jämföra det med ränterisken en låntagare exponerar sig mot när den väljer löptiden på sitt bostadslån.

För spelaren gäller:

1. Risk för spelaren ifall han utvecklas över förväntan och därmed presterar över sin lönenivå under en längre period.

2. Risk för spelaren att om 1 gäller, kan spelarens arbetsgivare stoppa en transfer där spelaren kan öka sin inkomst om transfersumman inte motsvarar klubbens nytta spelaren genererar.

För klubben ligger risken i att spelaren inte levererar den förvätade nyttan över kontraktets längd, däremot förmodas klubben ha en väldiversifierad spelartrupp där vissa spelare presterar över sin respektive lönenivå och andra under.

Detta innebär att klubbens risk, ur ett helhetsperspektiv, därmed även vid en felbedömning av spelarens framtida prestation och nytta borde vara lägre än spelarens risk som ju bara har sin egen produktivitet och lön som referens. Spelaren kräver således en riskpremie för sin signatur på ett längre kontrakt.

Ur klubbens perspektiv måste besluten däremot baseras på flera parametrar, för och nämna ett par:

1. Klubben har lönebudgeten som en trång sektor och den styr egentligen lönenivån helt och hållet, går man över den måste driftintäkterna öka för att balansera underskottet.

2. De övriga spelarnas kontraktslängd och prestation, har klubben skrivit mindre lyckade kontrakt tidigare där spelarna är bundna med en höge lönenivå och längre kontraktslängt i relation till spelarens prestation borde det i teorin påverka klubbens kontrakstförhandling negativt.

För spelarens del är beslutsfattandet förmodligen betydligt enklare, han behöver endast fokusera på den egna nyttan och agera därefter.

Vi ser med andra ord ett antal faktorer som gör kontraktsförhandlingar till komplicerade processer och svårlösta fall, vi kan även hitta förklaringar till dessa otaliga klausuler som figurerar i branschen.

Båda parterna vill säkerligen försäkra sig för olika scenarios och dess konsekvenser. Jag misstänker att klubbarna blir tvingade till klausuler när förhandlingen börjar spräcka lönebudgeten. Paradoxalt då klubben förmodligen måste nyttomaximera och affären så småningom blir mindre lyckad ur ett profit-/businessperspektiv. När spelaren väl säljs döms klubbens ledning enbart efter de senare preferenserna.

Lite scenarios. (i en klausulfri värld)

Klubben vill signa en talangfull spelare på ett långtidskontrakt. Spelaren, som har bra självförtroende vill givetvis ha kortare kontrakt så att han kan få möjlighet att omförhandla avtalet om hans prestation ökar alt. enklare kunna flytta utomlands.

Detta borde innebära att om man ska klara av och signa en talangfull spelare på långtidskontrakt blir klubben med största säkerhet tvungen att betala en lön som i början av avtalet kraftigt överstiger spelarens prestation. Klubben tar med andra ord en lite större risk och hoppas på pay off längre fram.

En äldre spelare som levererar kvalitet och nytta till klubben vill teckna ett nytt längre kontrakt där lönen, lägst speglar hans nuvarande prestation. Anledningen är att spelaren förmodligen vill försäkra sig om en bra inkomst även om hans karriär skulle börja dala om 1-2 år.

Klubben vill förmodligen teckna ett kortare kontrakt av ovanstående anledning, man vill inte betala mer än den erhållna prestationen eftersom sannolikheten till en framtida payoff i form av transfer är lägre.

Sedan har vi helhetsperspektivet där klubben vid enstaka tillfällen blir tvungen att överbetala en spelare för att få ihop den sista pusselbiten i lagbygget och det inte finns någon tillgänglig ersättare på transfermarknaden. Detta förekommer säkert i de fall klubbarna agerar efter reaktiva värvningsstrategier.

En djungel? Javisst… Lägg därtill globala aktörer och agenter som hugger likt kobror och det blir än mer snårigt.

Samtidigt är detta kanske den mest vitala delen i klubbarnas drift och management, det spelar inger roll hur mycket pengar marknad drar in, falierar man här blir de sportsliga resultaten därefter. Ska man bli en ledande klubb i Skandinavien måste man ha en organisation i skandinavisk toppklass som säkerställer scouting, spelarflöden, avtal och förhandling.
Mer läsning:
Transfer Fee Regulations in European Football, Gerd Mühlheusser and Eberhard Feess, Feb 8, 2002
Why Football Players May Benefit from the Shadow of the Transfer System, Helmut M.Dietl, Egon P.Franck and Markus Lang, Oct 2006

"Populära Kappa i Sverige för att stanna" *

Trött seg och lite oinspirerad, mycket Hammarby i media denna vecka igen men dagens nyhet om Nike som ny technical sponsor slog ner som en blixt från klar himmel. Varför bryter man ett femårigt, på förhand hyllat avtal efter redan två säsonger? Det är svårt för oss utomstående och gissa och det ryktas om både skor och sena leveranser, inte kan det dock varit hela sanningen? Uppenbarligen har inte samarbetet motsvarat förväntningarna för någon av parterna. Kappa hade storstilade planer för etablering i Sverige med concept-store mm, nu slutade allt med ett ”show-room” på Hammarbys kansli och några obefintliga kollektioner hos de fd InterSportbutikerna. Hade Kappa verkligen velat behålla Hammarby som partner, skulle företaget förmodligen klarat av att lösa sina eventuella logistiska problem, och skofrågan? Jag har svårt och tro att FCK har lägre krav än Hammarby och dem klär sig än i dag i Kappakläder.
För Hammarbys del blev nog inte de ekonomiska effekterna lika stora som man hoppades på när avtalet skrevs inför säsongen 2005, framför allt kom aldrig det förmodade lyftet för souvenirförsäljningen. 2005 sålde Hammarby Fotboll souvenirer för 10 982k en marginell ökning från 2004 års 10 860k men klart lägre än rekordnoteringen 2003, 12 027k. Patric Ljungström pratade om att volymökningen kanske inte skulle bli överdrivet stor men marginalerna desto bättre. Tittar vi dock på bruttomarginalerna kan vi direkt konstatera att verkligheten inte blev som man hoppades på, 2003 – 43%, 2004 – 46%, 2005 – 44%. Nu är det kanske lite vanskligt att dra slutsatser efter endast ett års Kappa-siffror, men Henrik Appelqvist påtalade under senaste infomötet att souvenirförsäljningen 2006 gick sämre än väntat, illa eftersom Hammarby Fotboll inte har inte råd att tappa marknadsandelar.

Räcker dock verkligen detta för att förklara skilsmässan? Jag har ingen aning, kanske drar sig Kappa ur Sverigesatsningen, kanske ligger det en hund begraven och kanske ökar nu både intäkterna för marknadsaktiviteter och souvenirer tack vare Nike. Det som oroar lite är sättet Nike-avtalet lanserades på. Jag har tidigare skrivit om att förändringar i beteende ofta ger svar på många frågor. Kappa-samarbetet var kvantifierat i en uppskattad värdering och när sponsoravtalet med Siemens presenterades, lanserades det som ”absolut allsvensk toppklass”. Idag kommuniceras Nike som ”ett miljonavtal” och sedan mest mjuka värden, min spontana känsla är ”nja”. Uppsidan med Nike som partner är förmodligen mycket större på sikt, men vi får för guds skull inte glömma bort åren fram till den nya arenan står färdigbyggd, varken marknadsmässigt eller sportsligt. Därför hoppas jag att min oro är obefogad.

Samtidigt som jag skriver detta, lanseras den första matchtröjan som nog inte får Hammarby Fotboll Merchandise AB´s värde att skjuta i höjden.

* Populära Kappa i Sverige för att stanna

Rapportsäsongen igång

Idag presenterade AIK ett mycket starkt bokslut. 94 miljoner i omsättning och 13,5 miljoner i vinst före skatt är mycket bra siffror av en klubb som så sent som för 1.5 år sedan stod på ruinens brant. Solnaklubben kommer förmodligen hyllas i tabloiderna imorgon där man säkerligen spår en lysande ekonomisk framtid. Sträcka på sig ska AIK göra, man har gjort en mycket bra prestation både sportsligt och organisatoriskt men de som läst mina tidigare inlägg vet att vägen fram förmodligen blir mer krokig än så. Årets siffror kan till stora delar förklaras med att klubbens trupp, både ur ett investerings- och löneperspektiv var undervärderad i relation till de sportsliga resultaten som i sin tur drev publikintäkterna (38 milj). Redan detta år lär klubbens marginaler pressas mot ligans norm i samband med de sportsliga framgångarna och de lönekrav dessa bär med sig då spelarna och ledarna numera vet (eller genom sina agenter försöker hävda) sitt värde.
En intressant detalj i rapporten var de intäkter de centrala avtalen (TV mm) genererade. 16 miljoner jämfört med klubbens förra sejour i allsvenskan 2004 som gav knappa 6,5. Intressant var dessa miljoner landar när Hammarby inom snar framtid kommer med sitt bokslut, som jag tidigare skrivt budgeterades förmodligen en del av dessa pengar till spelarlöner.

Uppsnappat på stan

Chelsea levererar galaktisk förlust för 3:e året irad. – 1,1 miljard är siffor som får mig undra vart allt är på väg och totalt har Londonlklubben bränt ca 4,2 miljarder kr på tre säsonger. Chelseas plan är nu att visa ett nollresultat 2010. Olof Lundh är underrättad och det sägs att han just nu packar väskorna för att bege sig till London och försöka sälja in sitt klausulkoncept, frågan är om britterna är lika affärsmässiga som Olof och ser de dolda värdena i sådana avtal. Vad som är värre för klubben är att ägaren Roman allt mer sällan syns på lagets matcher. Affärer uppges vara orsaken men jag har svårt och tro att han inte gjort business på två år när han ständigt syndes på både hemma och bortamatcherna. Börjar han måntro tröttna, isåfall riskerar klubben att falla ihop som ett korthus och kanske är en ny jänkare på väg in med kapital.

På tal om jänkare, hade en intressant diskussion med en britt idag. Hans teori, och han har haft rätt förr, är att det amerikanska ägandet i ManU och Liverpool kan rendera i att båda klubbarna på sikt flyttas till andra sidan Atlanten i jakt på TV pengar. ”Stora, starka globala varumärken kan vara ett sätt att få fart på fotbollen i USA och blir värvningen av Beckham lyckad ur det perspektivet får Glazer & Co vatten på sin kvarn. De har gjort det förr, kolla alla kanadensiska hockeylag som idag spelar i anslutning till beachen i Californien och Florida”. Hmm, jag vet inte jag, en just nu avlägsen men skrämmande tanke, men kanske är det lika bra att allt brakar åt helvete så man kan starta om på en ny kula här hemma…

International businessman

Alltid roligt och läsa Olof Lundhs alster. Att Olof tidigare gett sig in i fotbollens affärer är känt, både som redaktör och räknenisse. Att sedan räknestickan inte riktigt höll måttet är en annan femma. Nu ska Olof lära klubbarna göra business, big business och kommer med den revolutionerade affärsidén som kommer lösa de allsvenska klubbarnas underskott. Vi pratar givetvis om vidareförsäljningsklausulen, en klausul Olof anser vara bra business, en klausul som för Dif:s räkning skulle inneburit ett försäljningspris för allsvenskans bästa anfallare 2005 till en bråkdel av det MFF fick för deras anfallare som inte färgade lika mycket i den ljusblå tröjan (det är bra business). Att sedan Sören Larsens prislapp landade högre kan Djurgården tacka motpartens klantighet och den egna ledningens förhandlingsstyrka. Men klausulen som fenomen….? Olof får gärna räkna, hmm be någon räkna åt honom på hur ett pris á 10 miljoner för Sören skulle påverka eller vara bra business för klubbens böcker enligt mitt förra inlägg. Det finns idag ett fåtal klubbar jag önskar Olof som klubbdirektör, Hammarby är inte en av dem.

Inför allsvenskan: DIF modellen – hur man vänder -16 miljoner till plus

Som vi tidigare konstaterat har Djurgården, trots stora sportsliga framgångar misslyckats med att öka sina marknadsandelar och 2005 kom käftsmällen där rörelsen visade ett underskott på 16 miljoner. Jag har alltid förundrats över klubbens omskrivna och av många hyllade men snåriga skog av bolag och när jag såg underskottet kände jag att det var dags och bekanta mig med fenomenet. Ett fenomen är det, i alla fall så som jag har tolkat siffrorna.

Grundbulten i Djurgårdens organisation har varit att Dif FF, tar hand om matchintäkter, tv-pengar, medlemsavgifter, föreningsbidrag och annat smått och gått som föreningar livnär sig på. I organisationen finns dessutom andra bolag, DFM AB som lägger vantarna på reklamintäkter, DFM AB var t.o.m. 2005 ett dotterbolag till DF AB, ett bolag mest känt för finansieringen av Djurgårdens spelartrupp. Konceptet är att Dif FF köper spelare och säljer sedan vinstandelsbevis till DF AB. Detta ger DF AB en realisationsintäkt den dagen spelarna säljs av Dif FF. Bolaget har även möjlighet att teckna vinstandelsbevis för föreningens juniorer.

Finansieringen av bolagens balansräkning fram till 2005 och och därmed kapacitet för att kunna genomföra spektakulära spelarförvärv har skett genom nyemissioner i olika etapper.
1998: 21 miljoner
2001: 7 miljoner (MTG)
2002: 5,4 miljoner (spritt över 400 aktieägare)

Om vi kikar lite och ser hur det funkat i praktiken, så ser vi att fram till 2005 har det redovisade nettot för spelartransfers i Dif FF varit ca +-1 miljon, vilket borde innebära att DF AB finansierat spelarförvärv någorlunda nära förhållandet 1:1. So far so good, klubben har hyllats för sin välbalanserade ekonomi i föreningen, det med all rätta eftersom siffrorna sett riktigt bra ut under framgångssåren 2001-2004. Det borde å andra sidan inte vara särskilt revolutionerande då klubben haft 0 kr i kostnader för spelarförvärv och den finansiella risken för dessa har legat hos bolaget.


Under 2005 ser vi dock en avvikelse från det tidigare beteendet, Dif FF visade som bekant ett stort underskott i driften, -16 miljoner var siffror som skulle sätta klubben på SvFF´s bevakningslista och det krävdes kreativa åtgärer för att lösa problemet. Efter en titt i rapporterna tolkar jag siffrorna enligt följande.

Kostnaden för spelarförvärv 2005* för Dif FF landade på 14,6 miljoner. I normala fall (sett till historien) skulle detta balanseras med en försäljning av vinstandelsbevis upp till 15 miljoner. Tittar vi i DF AB redovisning har dock bolaget investerat 27,3 miljoner i Dif´s spelartrupp genom förvärv av vinstandelsbevis och man skulle kunna tolka detta som att DF AB köpt andelar i andra prospects i truppen än de som värvats under året alternativt att man värderade 2005 års nyförvärv högre än transaktionskostnaden. Hur som helst, Dif FF får genom detta en intäkt på 33 miljoner (27,3 + 6 Dif FF:s andel av sålde spelare -05) och driftunderskottet kan därmed balanseras och utmynna i ett redovisat resultat sista raden om +2,4 miljoner (-16,2 + 33,2 – 14,6). Sim sala bim, underskottet borta, finansierat genom 6 miljoner i spelarförsäljngar och 13 miljoner i eventuella framtida spelarförsäljningar som man sålt rättigheterna till.

Det mest intressanta med denna manöver är enligt mig när vi slår ihop både organisationerna och räknar på den redovisade realiseringen av spelarförsäljningar 2005**. Summan landar på 33 + 24 (DF AB´s andel av sålda spelare 2005) = 57 – 11 (nedskrivningen för de vinstandelsbevis som är aktiverade på DF AB:s balansräkning) = 46 miljoner. I själva verket förefaller försäljningarna genererat totalt ca 30 miljoner men man realisrade (redovisningsmässigt) framtida försäljningsintäkter i resultaträkningarna, en vågad strategi må jag säga där den finansiella risken steg avsevärt. För att klara av och finansiera detta samt dessutom genomföra den satsning klubben gjorde 2006 genomfördes ytterligare en nyemission som inbringade lite drygt 21 miljoner i slutet av 2005.

Intressant är även att jämföra de i DF AB balansräkning aktiverade värden för vinstandelsbevis över tiden. Under glansåren där talanger, tillika U21 landslagsmän med dokumenterad potential till framtida försäljningar var värderade till max 10 miljoner vid respektive bokslut. I 2005 års bokslut låg värderingen på 23 miljoner och inga, (ok, någon enstaka) U21 spelare så långt ögat kan nå. Klubben spelade således ett mycket högt spel med en väldigt offensiv värdering av sina finansiella tillgångar. Organisationens struktur är dock flexibel och stark så länge det finns villiga investorer. Djurgården har spenderat mycket under 2000 talet. Nedskrivningarna av de högt värderade finansiella tillgångarna kostar bolaget mycket pengar och måste balanseras med spelarförsäljningar.

Tittar vi på bortom horisonten 2005, inträffade följande kassaflödesdrivande (värda namnet) händelser under föregåene år, Tobias Hysén såldes vilket förmodligen genererade i en fin intäkt. Brassen Quirino värvades (dyrt?) och för att stärka balansräkningen genomförde man återigen en nyemission under hösten som kunde rendera i max 9 nya friska miljoner (status oklar). 2006 års siffror kommer med andra ord ge en intressant fingervisning om organisationens status och framtida slagstyrka, ett eventuellt nytt större underskott i rörelsen kommer att belasta organisationen som helhet. Blir det bättre balans, så kan klubben andas ut, i alla fall för en stund.

Jag kan slutligen inte låta bli att le lite åt följande rad i Dif FF´s årsredovisning 2005. ”föreningen gjorde en vinst på 2,4 miljoner kronor vilket var ett styrkebesked”. Det positiva resultatet för 2005 var snarare en produkt av kapitalstarka investorer än ett resultat av top noch effektivitet.

* förvärv 2005: Mathias Jonsson, Felix Magro, Jones Kusi-Asare, Christoffer Karlsson, Ibrahim Ba

** försäljningar 2005: Sören Larsen, Fredrik Stenman

Källor: DF AB årsredovisningar 1998-2005, Dif FF årsredovisningar 2001-2005

Inför bokslutet: Nej, det blir nog ingen vinst 2006 heller

I varje årsredovisning samma mantra, ”För räkenskapsåret xxxx visar såväl moderbolagets som koncernens budget ett positivt resultat ” När bokslutet sedan presenteras 12 månader senare står många som fågelholkar och förbannar sig över det totala misslyckandet. Att det är svårt at budgetera i en fotbollsklubb har fler än Hammarby fått erfara, men hur svårt kan det vara att leverera ett positivt resultat egentligen? Ganska så svårt när jag tänker efter. Jag har tidigare skrivit rätt så mycket om fenomenet nyttomaximering hos fotbollsklubbar och svenska klubbar verkar följa samma mönster om man tittar på den ekonomiska avkastning klubbarna historiskt sett levererat.
Hammarby Fotboll AB är ett aktiebolag där målsättningen förväntas vara att leverera lönsamhet till sina ägare och många lyfter på ögonbrynen när klubben inte klarar av detta. Precis som rörelsemarginaler och lönsamhetsnivåer är branschspecifika, måste vi bedöma klubben efter de marginaler och den avkastning branschen klubben verkar i presterar, dvs allsvenskan. Och visst kan klubbar enstaka år visa fina siffror, jag misstänker t.ex att AIK kommer presentera ett riktigt starkt resultat för 2006, mycket tack vare deras lågt värderade trupp som överpresterade i relation till dess lönekostnader. Detta korrigeras dock snabbt i samband med att spelarna omförhandlar sina kontrakt, alternativ mer etablerade namn värvas till truppen i samband med framgångarna.
Existensen av nyttomaximerande klubbar på samma nivå i en liga, dvs lag där den ekonomiska avkastningen inte är den avgörande drivkraften tvingar aktörerna att agera likadant och ska en allsvensk klubb klara av att vara lönsam över en längre period samtidigt som den behåller sina sportsliga ambitioner krävs förmodligen följande.
  • Klubben ökar sina marknadsandelar rejält och därmed får större intäkter på konkurrenternas bekostnad. Man klarar med andra ord av att matcha konkurrenternas kostnader samtidigt som klubben får pengar över. Ni som läste min sammanställnning av de allsvenska klubbars marknadsandel ser direkt vilken klubb i allsvenskan som idag har potenial och leverera signifikanta marginaler, annars är FCK det kanske bästa exemplet på vad ökad marknadsandel kan åstakomma.
  • Minskad kostnadsmassa utan att det påverkar den sportsliga prestationen. Det är svårt efterssom de största kostnaderna ligger i A-truppen och man kan säkert klara att prestera sportsliga resultat på kort sikt men långsktigt kan det vara en vansklig strategi.
  • Sälja spelare till ett pris högre än deras värde ur ett nationellt perspektiv. Malmö har varit extremt duktiga på denna strategi med flera framgångsrika och spektakulära försäljningar. Kriteriet är att försälningsumman måste täcka nytt spelarförvärv som minst bibehåller kvaliteten på truppen och samtidigt ger ekonomiskt överskott.

  • Excellent operationell nivå på samtliga nivåer i organisationen. En gång i tiden läste jag boken ”From good to great”, en intressant bok som presenterade en längre studie över x antal bolag som genom operativ excellens och exemplariskt ledarskap haft större tillväxt och bättre marginaler än konkurrenterna.
Det känns inte som att Hammarby Fotboll AB uppfyller någon av kriterierna under 2006 och jag har svårt och se att man kommer göra det under 2007. Den största boven i dramat är den jag skrivit i mina tidigare inlägg, oförmågan att öka marknadsandelen. Det spelar ingen roll att intäkterna ökar, ökar de minst lika mycket hos konkurrenterna blir allt i slutändan ett nollsummespel. Förvisso bör effekterna av sparpaketet börja synas, men jag tror att dessa äts upp av den minskade marknadsandelen i relation till de övriga toppkonkurrenterna som MFF och Elfsborg som kommit starkt de senaste två åren.
Möjligtvis kan försäljningen av Runström leverera ett överskott men vi vet idag inte riktigt hur mycket höstens värvningar och spelarlån kostade. Jag förväntar mig dock att Hammarby Fotboll visar balans i driften, det måste vi begära om klubben ska kunna fullfölja sin långsiktiga plan och klubben får inte hamna i en ond spiral där selarförsäljningar balanserar driftunderskott. Sådant får andra klubbar ägna sig åt, men de signaler som sänts under senhösten och vintern är lite oroväckande.

Vad gäller utvall vs budget är min åsikt att klubben inte får budgetera med en för god marginal då detta automatiskt innebär ett icke optimerat resursutnyttjande. Jag kan dessutom köpa en missad prognos bara ledningen kan stå rakryggad och motivera den och där jag slipper höra mindre trovärdiga och pinsamma förklaringar som den vi fick för ett år sedan ”det var tyvärr ett missförstånd då vi menade resultatet före avskrivningar”. Hammarby Fotboll hade innan den dagen aldrig kommunicerat ”resultat före avskrivningar”. Stå upp för den egna prestationen och motivera den. Kanske bör man även börja ifrågasätta varför marknadsandelen inte höjts, kan allt skyllas på en omodern arena?

Intressant läsning: How inefficient are football clubs? An evaluation of the Spanish arms race, Guido Ascari, Philippe Gagnepain, Feb 2003

Never ending story

Det är märkligt hur samma issue ändrar skepnad dag efter dag, först läste vi om ett arbetsrättsligt problem, sedan förvandlades allt till ett sportsligt problem och idag efter en tabloids kvantifiering av affären, står vi med ett ekonomiskt problem. Alla har rätt att ha åsikter och det är framför allt väldigt lätt att ha åsikter, än lättare blir det när man i slutändan slipper ta konsekvenserna av dessa eller helt enkelt inte har all fakta på bordet och kan göra samtliga antaganden så som de passar ens egna agenda. Jag pratar givetvis om en viss spelarlön, en spelarlön som om uppgifterna stämmer, kunde bli drygt 30% högre än vad den är idag. Utan och ha alla fakta på bordet om hur förhandlingarna fortlöpt verkar det vara ett erbjudande Hammarby Fotboll maximalt vill erbjuda, jag skriver vill, för det är inte samma sak som kan. Det tragikomiska vid sådana här situationer är alla röster om hur mycket klubben ska salta erbjudandet för att få till ett avslut. Tragikomiskt eftersom de flesta varje år slås med häpnad att det återigen, i bästa fall blivit ett nollresultat. Återigen, begränsad fakta (kan vi dessutom kalla det vi vet för fakta?) gör alla antaganden väldigt subjektiva men det vi däremot med säkerhet vet är att allsvenska klubbar generellt sett, inte går med vinst idag. Hammarby Fotboll går inte med vinst och varje år sågas man längs fotknölarna för dess oförmåga att pricka budgeten. Det är egentligen nu allt sätts på sin spets, det borde rimligtvis finnas en budget för spelarlöner, en budget som ger vissa riktlinjer för nivåer på de kontrakt klubben tecknar med sina spelare. En höjning av budet borde med andra ord innebära att sedelbuntarna måste sparas någon annan stans och då pratar vi givetvis en annan spelares kommande kontrakt. Det finns sedan alltid röster som bygger sina resonemang efter tesen att de extra sedlar som man vill krydda budet med, får klubben tillbaks i form av extra intäkter. Det kanske så blir, det vet vi dock inte idag och det är det som är problemet. Spelarlönen är en riskfri utgift, med riskfri menar jag att det är 100% säkert att klubben kommer bli av med sedelbuntarna. Intäkten som det högre erbjudandet kanske genererar är inte riskfritt, det finns andra faktorer som kan spela in på intäkternas utveckling än den enskilde spelarens prestationer. Frågan är med andra ord komplex och svår, kanske inte för oss betraktare men svår för dem som ska fatta besluten, svår för dem som ett år senare ska stå och förklara varför budgeten återigen sprack. Nu handlar inte detta inlägg om ett ställningstagande i en specifik fråga, det handlar om perspektiv, hmm tror jag, det har varit en lång dag. De flesta är idag överens om att backlinjen sportsligt inte är lika balanserad som övriga lagdelar. Jag kan tro att liknande obalans även kan speglas om vi slår ut lönekostnaderna över lagdelarna. Det finns därför många frågor och perspektiv att angripa detta problem på. Är mittfältet den lagdel som ytterligare ska ta en sedlbunt från säcken, eller ska resurserna omallokeras? Vilka andra spelare, både internt och externt är Hammarby Fotboll intresserade av att signa och vilka namn prioriteras? Hur är lönesäcken fördelad efter spelarnas ålder? Även det en relevant fråga eftersom spelarförsäljnngar är idagsläget det enda sättet Hammarby Fotboll kan profitera på. Vi kan sitta och älta kring detta case hur länge som helst, beslutsfattarna har över 20 sådana case i truppen och en pengasäck med en fastställd budget. Jag är faktiskt glad att jag slipper lägga det pusslet…