Månad: juni 2009

Publikservice

Ponera att ligaorganisationen (läs SEF) skulle äga samtliga klubbars intäkter. Match intäkter, marknadsintäkter samt TV intäkter skulle slås ihop till en enda stor kaka för att sedan fördelas jämnt till ligans samtliga klubbar där alla får exakt lika mycket pengar.

Vi skulle få väldigt bra förutsättningar till en mycket jämn tävlingsbalans, men…

Eftersom vi genom erfarenhet kan anta att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar (satsar på att vinna) skulle dessa göra allt i sin makt för att sänka sina kostnader (icke sportrelaterade) och istället maximera utgifterna för spelarlöner. Man skulle göra det eftersom man vill klara av att rekrytera så mycket talang som möjligt i relation till sina konkurrenter.

Klubbarna skulle därför ha starka incitamenten att totalt skita i allt vad publikservice heter. Risken med försämrade publiksiffror för den enskilda klubben påverkar ju inte styrkeförhållandet gentemot konkurrenterna. Stora kakan minskar och med den minskar samtliga klubbars intäkter exakt lika mycket.

Jag diskuterade publiknedgången i allsvenskan med en kollega häromdagen, marknadsföring, publikservice, säkerhet, arenakomfort samt arenasäkerhet kom på tal. Det är faktiskt så att det eventuellt kan finnas ett liknande tänk där ute idag.

Om vi till exempel tittar på Trelleborg där publikintäkterna under 2008 endast uppgick till 17% (3.8miljoner) av klubbens rörelseintäkter. En för klubben mycket starkt betydande finansieringskälla är TV & de centrala avtalen. Denna del stod 2008 för 40% av rörelseintäkterna och i Trelleborgs fall handlar en stor del av denna intäktskälla om en ”subvention” från de allsvenska klubbar som besitter ett högre ”marknadsvärde”.

Jag kan tro att marginalkostnaden att satsa på publiken överstiger nyttan, i alla fall på kort sikt. Investeringar i marknadsföring och publikfrämjande åtgärder skulle initialt ta resurser i anspråk från spelartruppen.

Och den bittra sanningen är att det i Trelleborgs fall är mer kostsamt (kraftigt reducerade TV & centrala premier) att degraderas till Superettan än att spela en hel säsong i allsvenskan inför tomma läktare.

Trelleborg har under denna säsongs första 12 omgångar tappat hela 23% i publiksnitt jämfört med motsvarande period 2008. Men man är sannolikt den klubb där en sådan nedgång slår minst på dess ekonomi.

Företag kommer, företag går men fotbollsklubbar består

TV bolaget Setanta Sports är till slut konkursmässigt och bolagets brittiska kanaler släcker nu ner.

Setanta satt på ett mindre rättighetspaket till Premier League. Ett paket som ligan tog tillbaka. Detta eftersom Setanta inte klarade av att fullfölja sina betalningsåtaganden . Sedan tog det bara ett par dagar och Premier League hade sålt paketet till Disney´s ESPN.

Utslagning och konsolidering är en naturlig del av affärscykeln i de flesta branscher. I Sverige såldes nyligen Canal + av ProSiebenSat.1 media till TV4 koncernen.

Och kommer någon ens ihåg TV kanalerna ”Supersport” och ”Sportkanalen”?

Många oroar sig för fotbollsklubbar och dess ekonomier. Röster höjs om att fotbollsindustrin går en död till mötes. Engelska fotbollsklubbar målas ofta upp som skräckexempel.

Stefan Szymanski presenterade under mässan PlayTheGame2009 en mycket tänkvärd jämförelse mellan fotbollsindustrin i England och övriga branscher.

1923 bestod Football League (de fyra högsta och professionella divisionerna) av 88 klubbar.

Säsongen 2007-08 existerade 85 klubbar fortfarande:
48 st befann sig i samma division som 1923
Endast 9 klubbar hade halkat ner två eller fler divisioner.
Endast 3 hade slagits ut (konkurs).

Låt oss titta på hur det ser ut i andra branscher.

För de 100 största bolagen i Storbritanien under 1912 var status år 1995:
Endast 20 var fortfarande bland de 100 största.
Endast 50 hade överlevt och där:
7 hade likviderats.
6 hade förstatligats.
37 har köpts upp av andra bolag.

Är det någon bransch som historiskt visat stabilitet i England och klarat sig igenom ekonomiska kriser så är det just fotbollen.

Klubbarna är så pass attraktiva att de hela tiden lyckas hitta finansiering. Trots att den förväntade avkastningen i de allra flesta fall är obefintlig. Uppenbarligen finns det andra värden.

Ägare kommer, ägare går men fotbollsklubbar består.

Priset på talang sjunker som en sten

Om lite drygt en vecka öppnar transferfönstret. Ett bra tillfälle för fotbollsklubbar att genom en ökad kapitalomsättningshastighet på sina tillgångar stärka stärka sina balansräkningar .

Fönstret ger även en möjlighet till att kunna balansera om sina trupper. Och även om mängden pengar sannolikt kommer att vara mindre, är mängden talang densamma. Och spelare kommer givetvis att byta klubbadress, trots att det är lågkonjunktur.

Redan i november kunde vi se signaler på att priset på talang skulle falla. Juergen Klintsman var även han inne på samma linje.

Vi har under året observerat att riktigt eftertraktade fotbollspelare fortfarande har en hög prislapp, både på transfern men även i form av det personliga kontraktet. Och i ärlighetens namn tror jag att den mycket åtråvärda talangen kommer att bibehålla sitt höga marknadspris.

På mer medelmåttlig talang sjunker däremot priset som en sten. Vi kan förvänta oss att rörligheten på spelare av allsvensk kaliber kommer att bli hög de närmast kommande transferfönstren.

Och korrigeringen har gått snabbt. En bidragande anledning och katalysator är den norska ligans ekonomiska kräftgång. Tippeligan har ju de senaste åren varit en av flera faktorer som drivit löneinflationen på den medelmåttliga talangen i allsvenskan.

Hur illa det egentligen är ställt bland tippeligaklubbarna är nog svårt att säga eftersom tidningsrubriker som vanligt måste tas med en stor näve salt.

Fakta i målet är i alla fall att 2008 så visade de sexton tippeligaklubbarna ett ackumulerat underkott på ca NOK 150 miljoner (ca 180 msek), vilket kan jämföras med det lilla överskott på 8 miljoner kronor som de allsvenska klubbarna trots allt levererade.

I övrigt rapporteras att Lyn ska ha radikala problem och har inte betalat sin arenahyra under 2009. (här och här)

Och att Fredrikstad nu får kommunala lånegarantier för att få lite andrum i sin sparprocess.

Stabaeck som tydligen ställt in betalningarna.
Tromsö som säger sig behöva spara 15 miljoner norska kronor i lönekostnader.
Och för Start ser det ut att räcka med så lite som 5 miljoner.

Även suveräna ligaledarna Rosenborg rapporteras inte ha gått helt oberörda av lågkonjunkturen.

Det ser faktiskt ut som att det under den senaste tiden varit något av norska mästerskapen i krisrubriker.

********

Det finns de som hävdar att klubbarna utnyttjar lågkonjunkturen till att sänka priset på talang samt andra personalkostnader, extra mycket.

Och jag kan nog hålla med. Även om priskorrigeringen beror på marknadsläget och inte kan bortförklaras genom konspirationsteorier, dyker det ibland upp tillfällen där det finns en strategisk uppsida att med starka ord och termer måla upp en värre bild av verkligheten än vad den i själva verket är.

*********

Att situationen till ytan ser ut att vara mer akut i Norge än i Sverige är på kort sikt mycket goda nyheter för några av de allsvenska lagen.

Det finns idag klubbar med mycket knappa resurser men som trots allt besitter hyfsat starka intäkter i relation till sina ligakonkurrenter. Sitter man dessutom på inte helt utgående kontrakt med spelare som är åtrovärda för utländska klubbar högre upp i värdekedjan, kommer det rimligtvis ges goda möjligheter att relativt snabbt kunna komma på rätt köl ekonomiskt.
Det som avgör utfallet är den sportsliga kompetensen i respektive klubbledning – ”talent-picking”, fingertoppskänsla samt leverans på fotbollsplanen.

Jag tänker främst på klubbarna i Stockholm men även Helsingborg där den sistnämnda, enligt SvFF:s sammanställning som presenterades i slutet av april, har smugit upp som den klubb som omsätter tredje mest i allsvenskan (exkl transfers).

Fotbollsekonomi handlar i mångt och mycket inte om absoluta tal. Alla resurser (pengar&talang) måste hela tiden ställas i relation till omvärlden.

*********

Och marknaden kommer att återhämta sig. För så fort denna priskorrigering och kortsiktiga omdistribution av talang är färdig, börjar allt om från början igen. The-arms-race lever vidare och flertalet av de norska klubbarna omsätter fortfarande mer än de allsvenska. Och vissa allsvenska klubbar omsätter mer än andra.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Nya drömmar, nya förväntningar, ny inflation och så småningom nya underskott.

Det är trots allt inte mer än 7 år sedan förra gången det vankades ”kris” i fotbollseuropa och spenderarfesten ”var över”.

TV bolagen och sponsorerna må vara nya idag. Klubbarna, rubrikerna och debatten är dock i stort sett desamma.

Nya pengar till den danska superligan?

Den danska superligan påbörjade sin segmenteringsfas någonstans kring 2003. De senaste två till tre åren har ligan så belönats med större framgångar i europaspelet och mycket snart har ligan även vunnit en anda kvalplats till Champions League. Danskarna har börjat plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Nu siktar ligan på att ta ytterligare ett steg och har tecknat ett avtal med IMG som ska försöka sälja ligans sändningsrättigheter utanför Skandinavien. (här)

Nu är inte det någon garanti till framgång. Alla minns vi IMG:s haussade men relativt snabbt sönderrivna samarbetsavtal med Malmö FF och IFK Göteborg.

Men skulle man nu lyckas med att sälja produkten dansk ligafotboll till omvärlden kommer inte heller de allsvenska klubbarna att gå lottlösa utan pengarna kommer även allsvenskan till godo.

Tack vare att klubbarna tillsammans genom ligaorganisationen SEF valt att positionera sig som en leverantör av talang till Danmark kommer en del av de nya TV pengarna att distribueras vidare till allsvenskan genom spelartransfersystemet.

"Football-capitalism" vs "football-socialism"

Har ni 45 minuter över, kan jag varmt rekommendera klippet nedan.

Sportekonomiprofessorn Stefan Szymanski pratade på mässan PlayTheGame 2009 som hölls förra veckan. Szymanski myntar begreppet ”fotboll-kapitalism” (Europa). ”Fotbolls-kapitalism” som har något av sin motpol i USA i form av ”fotbolls-socialism”.

Han berättar om fotbollsindustrin och recessionen. Han pratar om fotbollsindustrins extrema stabilitet i relation till övriga industrier. Men han nämner även instabiliteten vad gäller ägarskap.

Han konstaterar än idag det som präglar hans bok från 2000, ”Winners & Losers, The Business Strategy of Football”

”It´s more or less impossible to make money in football-capitalism”

Egentligen är det inga konstigheter eftersom man redan under A-kursen i nationalekonomi får lära sig om ”noll profit regimen” som på lång sikt råder i en perfekt konkurrensmarknad.

Efter Szymanski kommer William Gaillard, en av UEFAs representanter som pratar om polariseringen i fotbollseuropa som egentligen inte är något nytt fenomen. Han framställer insolvensen som idag präglar många europeiska klubbar som det stora problemet.

Som tidigare observerats, framstår det att UEFA sneglar på delar av den amerikanska monopolliknande modellen och vi kommer sannolikt inom en mycket snar framtid att få se förslag strukturella förändringar samt olika typer av regleringar.

”It´s profitable, it´s stable…”

Inte heller detta är förvånande eftersom monopolmodellen förväntas leverera lönsamhet till dess institutioner.

Såldes konkurrens vs monopol och vi vet ungefär vilka intressenter monopol i första hand gynnar.

Å andra sidan kan man fråga sig om inte det är spelarna som idag har monopol på produkten fotboll i Europa?

****************

För att få ett exempel över strävan efter monopol inom sporten behöver vi inte snegla längre än bortom Stockholms gränser. Vi känner nog alla till elitserien i hockey där klubbarna är livrädda för konkurrens. Kanske minns vi försöken att stänga igen ligan.

Elitserien har under en mycket lång tid haft en någorlunda svag konkurrens om den talang som finns att tillgå inom hockeyn. Ett faktum som innebär att elitserien, till skillnad från fotbollsallsvenskan har kunnat leverera en produkt av hög internationell kvalitet. Det är i det närmaste enbart NHL som befunnit sig högre upp i värdekedjan.

Den senaste tidens ”utbrytningsförsök” är ett mycket intressant fenomen. Jag tror konkurrensen om talang från KHL har skrämt slag på idag lönsamma elitserieklubbar som givetvis är rädda om sin produkt.

http://widgets.vodpod.com/w/video_embed/Groupvideo.2737246

Wages/turnover ratio Premier League

samt ”The Liverpool Football Club and AThletic Ground Limited” annual report year ended 31 July 2008

Tabellen visar Premier Leagues klubbars omsättning för säsongen 2007-08 samt ration löner/omsättning. Vi kan direkt dra två slutsatser.

i. De amerikanska ägarna hos ManU samt Liverpool fyller en mycket viktig funktion i syfte att begränsa ytterligare försämring av tävlingsbalansen i Premier League. Även Arsenals skuldfinansiering av Emirates Stadium ställer krav på höga rörelsemarginaler.

Skulle där inte finnas något avkastningskrav drivet av skuldsättningen, hade de nämnda klubbarna haft än mer resurser till spelarlöner och transfers. Förutom större klyftor, hade inflationen i fotbollseuropa hade varit än större. (quantity theory of money)

Detta faktum förkastar Platinis påhopp i maj 2008 där han klassificerar samtliga skuldmodeller som ekonomisk doping.

ii. Många av klubbarna på den nedre halvan i tabellen ovan finansierar sig tack vare villkorslösa kapitaltillskott från sina ägare. Pengar som aktiveras som en skuld på balansräkningarna. Denna skuld är dock räntefri eftersom de flesta privata ägare i den engelska ligafotbollen sannolikt ser sina klubbar som ”ego-symboler”. Enligt Deloitte är ca 40% av de engelska ligaklubbars aggregerade skulder (£3.1 miljard) just den typen av finansiering.

Så länge klubbägarna är beredda att skjuta till pengar in i systemet underhålls tävlingsbalansen. Skulle lågkonjunkturen drabba ägarna och deras förmåga att finansiera klubbarnas löner kommer rimligtvis tävlingsbalansen att försämras.

*************

De senaste årens löneinflation har gjort att fler och fler röster har höjts om införande av ett lönetak i Premier League.

Låt oss leka med tanken att taket sätts till de 60% av klubbarnas intäkter som Platini haft som sitt riktmärke.

Klubbarna i grönt klarar av kriteriet. Klubbarna i orange måste skära sina kostnader.

Vi kan direkt se att tre av klubbarna i ”Big4” på kort sikt inte skulle påverkas av ett lönetak. Chelsea skulle behöva sälja en del av sina stjärnor. Många tror kanske att ManU, Arsenal och Pool kommer att passa på att sänka sina lönekostnader. Dels för att undvika en försämring av tävlingsbalansen men även för att stärka sina rörelsemarginaler.

Denna tes spricker eftersom dessa tre klubbar måste försöka bibehålla sin konkurrenskraft i Champions League som bra år genererar ca 25-30% av de totala intäkterna.

Ett sådant lönetak i Premier League skulle därför sannolikt öka klyftorna mellan topp 3 och resten av ligan. Huruvida en negativ spiral skulle aktiveras med ett nettoutflöde av talang från ligan kan vi bara spekulera kring.