Månad: juli 2009

osynliga handen noterar #3

Intressant intervju med Ragnar Sigurdsson eftersom han själv tar upp diskussionen kring sin egna prislapp. Han är lite inne och snuddar på vårt hypotetiska exempel i samband med Mattias Bjärsmyr transfern.

För att motivera en prislapp på 20 miljoner måste Ragnar kliva upp ytterligare en nivå i kvalitet och bli åtråvärd för klubbar ännu högre upp i värdekedjan. Klubbar med intäktsnivåer som klarar av att räkna hem ett flerårskontrakt till nästan det dubbla Bjärsmyrsvärdet. I alla fall i tider när marknaden svämmas över av allsvenska (och inte helt osannolikt även andra) mittbackar 6 månader kvar till bosman.

Givetvis är IFK Göteborg nöjda med kontraktsituationen. Med 2.5 år kvar och med en relativt stark balansräkning samt ett hanterbart driftunderskott, samtidigt som man i år redan har realiserat ”dolda” tillgångar så värderar de rimligtvis den sportsliga nyttan högt. Även om allt givetvis har sitt pris.

Vad gäller Ragnar så… that´s the name of the game, hans tid kommer.

Competitive balance IV – allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om ”competitive balance”.
Competitive Balance I – Premier League
Competitive Balance II – Tippeligan
Competitive Balance III – Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i ”competitive bakance” för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är ”jacket” 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och… Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.

Sport och kartellbildning

Michel Platinis ståndpunkt har länge varit att fotbollen – ”för sitt eget bästa” – ska undantas de lagar och förordningar som råder inom EU, bland annat konkurrenslagen.

Kartelbildning är enligt konkurrenslagen förbjuden och straffas.

Och kanske tar vissa klubbar redan idag saken i sina egna händer.
Fastnade för denna artikel som informerar om en potentiell kartell i den holländska ligan.

Om det är sant eller ej låter vi vara osagt. Kanske är det en politiskt planterad artikel från de ”klassiska” storklubbarna, vad vet jag. Hur som helst är det ett intressant scenario och det dyker upp vissa frågeställningar.

För vilka intressenter och konsumentgrupper skulle en sådan kartell vara bra/dålig?
Är detta ett verktyg för klubbar att försöka störa FAPM:s effekter?
Hur påverkar det ligans konkurrenskraft i Europa på längre sikt?
Kan kartellen inverka på försäljning av Edervises TV rättigheter utanför Holland going forward?
Skulle det kunna utlösa fler bosmanfall hos medlemmarna i kartellen?
Kommer klubbarna i kartellen klara av att vara konsekventa när de konfronteras med ”fångarnas dilemma”?

************
Karteller inom sport är annars ett observerat fenomen på andra sidan Atlanten.

1990 kom ägarna i Major League Baseball överens om att betala ett skadestånd till spelarunionen på $280 miljoner som kompensation för att man konspirerat mot den fria rörligheten i ligan (free-agency).

I utredningen som följde hittades inga bevis. Kanske inte så konstigt, då karteller är brottsliga är det rimligtvis inget som dokumenteras. Men under perioden 1985-1988 ska en överenskommelse mellan klubbarna ha ägt rum.

Dealen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick ebrjuda en ”free-agent” ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontraktförslag innan föregående klubb hade ”gett sitt godkännande”.

Ligastart på kontinenten

Augusti närmar sig med stormsteg. Månaden då majoriteten av ligorna i Europa puttrar igång sina respektive verksamheter. Säsongen 2009-10 är något av det första verkliga testet för huruvida lågkonjunkturen kommer att straffa fotbollen. Hittills har klubbarna högst upp i värdekedjan knappt märkt av ”krisen” medan den mindre attraktiva produkten längre ned i pyramiden har fått en del stryk.

Dessutom har de största ligorna redan sålt en betydande del av risken vidare till TV bolagen. Tre av Big5 ligorna har lyckats binda nya TV avtal som löper över 2012. Även Barcelona och Real Madrid har bundna avtal och Serie A ska inom ett år för första gången teckna nytt, kollektivt TV avtal.

Litet axplock från olika ligors senast tecknade TV avtal:
Premier League 2010-2013 upp ca 5% från föregående avtal.
French League 2008-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Bundesliga 2009-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Scottish Premier League 2010-2014 +- 0 från föregående avtal.

Vilka blir årets samtalsämnen?

I det engelska ligasystemet finns det ett antal klubbar utanför det absoluta toppskiktet som har det finansiellt svårt. Höga nivåer vad gäller löner/omsättning – främst i The Championship. Ett beteende som tidigare observerats när klubbar börjar nå insolvens är att nya ägare kommer, köper klubben och får den på fötter igen. Frågan är naturligtvis hur ”credit crunch” påverkat de potentiella ägarnas kreditvärdighet? Samtliga brittiska klubbar som befinner sig i finansiell distress behöver ju inte vara attraktiva för oljeshejker att köpa.

När Newcastle degraderades pratade vissa om ett nytt Leeds. En inte helt obetydlig skillnad är att det sedan ett par år tillbaka numera betalas ut så kallade ”parachute payments” till klubbar som degraderats till The Championship. Dessa klubbar får under två säsonger en fallskärm á ca £12 miljoner/år vardera för att lättare kunna klara fallet. Huruvida det hjälper Newcastle till en snabb comeback i Premier League återstår att se.

Att utnyttja ”parachute payments” skulle annars kunna vara en affärsmodell som profit-maximerande klubbägare kunde bygga sin strategi kring. Ponera att en klubb med profit-maximerande mål flyttas upp till Premier League. Med tanke på att klimatet för nykomlingar i Premier League har blivit betydligt tuffare, finns det för en profit-maximerande klubbägare absolut inga incitamenten att investera i talang den dagen man klarat avancerat till högsta ligan. De fantastiska TV pengarna som Premier League betalar ut låter man bara rinna igenom till nedersta raden. Nedflyttning följer och två års ”parachute payments” aktiveras. Sedan tar man sats för kommande avancemang och repeterar förfarandet.

JoJo lag är en strategi.

************
Bundesliga står och knackar på dörren till den absoluta Europatoppen. Marknadsintäkterna håller redan en mycket hög internationell klass. TV rättigheterna har en bit kvar och ”match-day revenues” likaså. TV pengarna är i huvudsak fixerade fram till 2012. Kommer vi att få se en prishöjning på de idag fullsatta tyska arenorna? Fotboll går i slutändan ut på att vinna och hur stort är tålamodet med att ständigt inte kunna nå hela vägen fram i Europacupspelet?

I våras lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses ”free-to-air”. Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger.

Inte förvånande möttes förslaget med stor skepticism. De som ska finansiera sportslig framgång ska rimligtvis vara de som vill se det ske. Men visst finns en tanke om intäktsmaximering även i Tyskland och de kommande två åren ges gyllene möjligheter att ta nästa steg. Jag tänker på nya skatteregler i Storbritannien samt förväntad utspädning av talang i Italien.

************
I Serie A är all min fokus på den kommande övergången till en central försäljningar av TV rättigheter (from säs 2010-11). Ett första steg togs i maj och redan denna säsong bör linjerna kunna ritas ut.

Till vilket pris lyckas man sälja produkten Serie A till? Vilken distributionsnyckel kommer att antas? Kommer det att begränsa de fyra ”storklubbarnas” konkurrenskraft i Europa? Kommer vi på sikt att få en förändring av ”competitive balance” och kommer de Italienska klubbarna att kunna öka sina ”match-day-revenues”? Svaren på samtliga dessa frågor får vi inte förrän om ett antal år.

************
Michel Platini har så fått en ny måltavla för sina attacker mot ”ekonomisk doping”. För ett år sedan hette skurken Premier League i allmänhet och de amerikanska ägarna i synnerhet.

I våras kom så de första flirtarna med de amerikanska sportaffärsmännen.
“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon”

Och under sommaren har La Liga med Real Madrid och Barcelona i spetsen lyckats fånga Platinis samt många andras blickar.

Länge har en del av Platinis agenda gått ut på att det är privatägda klubbar som har drivit kapprustningen, de sportsliga imbalanserna samt inflationen i fotbollseuropa. Denna tes har nu i sommar fått sig ett par ordentliga käftsmällar när två icke-privata organisationer från La Liga går i bräschen för ”the-arms-race”.

************
Danska ligan har redan startat och förra säsongen slog man alla tiders publikrekord med rekordintäkter som följd. Från och med denna säsong exponeras klubbarna mot en ny distributionsnyckel av TV pengarna. Obekräftade källor säger att endast 33% ska fördelas lika till ligans samtliga klubbar och där sedan merparten distribueras i relation till den sportsliga prestationen.

En sådan nyckel ger rimligtvis incitamenten till överinvesteringar. Det vill säga, investera pengar klubben ännu inte har och hoppas på att sportslig framgång ska bli den sedelpress balansräkningen suktar efter. En vansklig strategi som dock sedan urålders tider är en väl beprövad affärsmodell i fotbollseuropa.

Hur som helst är förändringar i distributinen av resurser alltid intressanta då det får alla möjliga nyckeltal att snurra. Effekterna bör bli fullt synliga efter ett par säsonger.

************
Polska Ekstraklasa har egentligen alla förutsättningar att plocka marknadsandelar i fotbollseuropa. Tacksam demografi, tillväxtmarknad, en stolt fotbollstradition, flera nya arenor i pipe-line och Euro2012 på hemmaplan.

Men alla ligor brottas med sina demoner och för andra året i rad ser det ut som att ligastarten kommer att skjutas fram ett antal veckor. Följetongen är densamma, det vill säga den flera år utdragna korruptionshärvan som fortfarande stör verksamheten och det är ännu inte 100% klart vilka lag som ska degraderas. Dessutom har chefen för utbildning&utveckling av domare nyligen gripits misstänkt som delaktig i härvan.

Trovärdighet – ajajaj.

************
Min spontana känsla efter att ha följt de första kvalomgångarna av denna säsongs europacupspel är att det är de forna öststaterna tagit stora kliv framåt. Dessa marknader är mycket otransparenta och mina teser om ligorna i öst följer myterna. Vi vet förvisso att graden av ”competitive balance” är mycket låg. Men om jag säger hög grad av korruption, lokala minipåvar som göder klubbarna finansiellt så finns det ingen substans bakom, endast fördomar.

Men visst, vi ska nog förvänta oss en viss förskjutning av talang österut. Hur lång och utdragen denna process blir vågar jag inte svara på.

hemliga transfersummor

Ekonomiprofessor Simon Chadwick tar på sin blogg ”Daily Sport Thought” upp frågeställningen kring syftet med och hanteringen av ”hemliga transfersummor”.

Det vi vet är att information är värd pengar. Ibland mer, ibland mindre. Olika mycket för respektive part i transfern och så vidare. Och ibland kan det finnas politiska värden som går stick i stäv med ekonomisk rationalitet.

Dessutom, finns det ett värde på den desinformation som under varje silly-season planteras i medierna av de olika aktörerna på transfermarknaden?

Alla har sin roll i fotbollsindustrin, så även media som är en liten bricka i spelet, ett verktyg för någon annan.

osynliga handen noterar #2

Läser i en av tabloiderna om ett potentiellt allsvenskt tränarbyte. En av teserna från skribenten är att Malmö FF inför denna säsong hade storsatsat.

Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om ordet ”storsatsa”.

Storsatsat hade man gjort ifall klubben byggt vidare på förra höstens fina sportsliga momentum och…

– Istället för att ta sikte för att realisera poängkungen Ola Toivonen, erbjudit honom ett bättre och sockrat kontrakt i syfte att lättare kunna motivera ytterligare 12 månader i klubben.
– I god tid ”löst” kontraktsituationen med sina ”semi-bosmans”

Jag är medveten om att det är mycket svårt och kostsamt med nya kontrakt till spelare som redan slagit igenom och givetvis sitter jag inte inne med perfekt information. Så vem är jag att döma.

Men att Toivonens produktion och bidrag till produkten Malmö FF på kort sikt var en omöjlig uppgift att ersätta föreföll tämligen klart redan på förhand.

Men… En riskavert klubbdirektör kommer vid tillfället för beslutsfattande att välja säkra pengar från en spelartransfer före mindre säkra framtida löpande intäkter som kan genereras genom sportslig framgång.

De direktörer som agerar tvärtemot får istället ta skit ifall de sportsliga resultaten uteblir samt den dagen som konsekvensen uppdagas – röda siffror i ”driften”.

– ”good sales forgives a lot”

osynliga handen noterar

BK Häcken ser ut att vara en klubb som ödmjukt har accepterat sin plats i svensk fotbolls värdekedja. Klubben har på ett framgångsrikt sätt levererat spetskvalitet till allsvenska klubbar högre upp i kedjan och på så sätt delfinansierat sin verksamhet.

Bland spelare som sålts vidare till allsvenska konkurrenter senaste 10 åren hittar vi Kim Källström, Tobias Hysén, Teddy Lucic, Jimmy Dixon och Dulee Johnson.

Denna talang har bidragit till att producera en högre marginalprodukt hos andra allsvenska klubbar än vad den hade haft möjlighet att göra på Hisingen.

I samband med Kim Källström transfern tjänade dessutom BK Häcken mer pengar än Djurgården och dess investerare(här). Häcken har återinvesterat en stor del av sina transferpengar i ungdomsverksamheten och man kommer även i framtiden att kunna scouta och utveckla talang på sin lokala marknad (här) – bravo!

Däremot producerade Källström under sina sista två allsvenska säsonger, en mycket högre nytta till produkten Djurgården samt produkten allsvenskan.

Produkten Djurgården belönades med ett antal titlar och produkten allsvenskan belönades med en högre spets avseende talang, och så småningom med ett mycket förmånligt TV avtal åren 2006-2010.

"We live in a cynical world, a cynical world"

Under i stort sätt varje transferfönster dyker diskussionen upp. En del jämställer fotbollstransfers med människohandel. I själva verket handlar det om ren och skär värdepappershandel. Varje spelarkontrakt är ett avtal som reglerar distributionen av pengar och talang mellan olika intressenter. Det finns risk och det finns avkastning. Värdepappret ger klubben access till en spelares talang och talang krävs som bekant för att ställa ett konkurrenskraftigt lag på planen.

Värdepappret är även en försäkring, en försäkring mot i värdekedjan närliggande klubbar, och att dessa ska få svårare att förvärva spelaren. Men värdepappret bär på en risk vilken sätts genom priset och längden på kontraktet. Från klubbens perspektiv ligger risken i en potentiell felbedömning av talangen och att spelaren inte kommer att prestera och bidra i relation till priset som klubben fått betala för kontraktet.

**************
1980 gjorde spelarfacket inom Major League Baseball uppror mot klubbarna. Man hävdade att pengarna från försäljningen av TV rättigheter som berikade ligan samt klubbarna, istället skulle betalas ut till spelarna. Man ansåg att det var ett intrång på spelarnas varumärken som ju exponeras i TV.

Klubbarna å sin sida hävdade att intäkterna från TV redan var reglerade i spelarnas kontrakt och att rätten till varumärket hade överlåtits till klubbarna tillika ligan samma sekund som spelaren signerade kontraktet.

Saken testades i domstol och klubbarna fick rätt. Men det är ingen överdrift och säga att spelarna med hjälp av sina agenter numera ser till att få sin beskärda del av produkten.

**************
1995 kom processen till Europa genom bosmandomen vilken förändrade sättet att distribuera pengar och talang mellan de olika intressenterna inom fotbollsindustrin.

Spelarnas marknadsvärden var fortfarande desamma, jag menar… Brutto-Fotboll-Produkten” förändrades inte över en natt. Lika många människor samt TV kanaler som följde och bevakade fotbollen innan bosman, gjorde det även dagen efter domen.

Det som istället hände var att spelarna fick en möjlighet att för egen räkning få en större del av sin egna marginalprodukt. Det vill säga de intäkter i form av matchdag, marknad samt TV premier som spelarna är en betydande del av att producera.

**************
Det är varje spelares förbaskade rättighet att kunna utnyttja sin möjlighet till bosman. Precis som det är varje klubbs rättighet att i god tid erbjuda marknadsvillkor för att genom kontrakt försäkra sig mot bosman. Och med marknadsvillkor menar jag ett kontrakt med tillräckligt starka incitamenten för spelaren i förhållande till dennes förväntningar på framtiden.

Det är lika mycket ett affärsbeslut från klubbens sida som det är ett affärsbeslut fattat av spelaren. Vi ska dessutom komma ihåg att klubben är diversifierad, med många spelarkontrakt i sin portfölj medan spelaren ju saknar den förmånen och därmed i mycket högre grad är exponerad mot risken i sin egna prestation.

Det håller därför inte att som klubbdirektör gråta ut i media när spelarna vägrar att krita under nya kontrakt med endast ett halvår kvar av det gamla. Ett rimligt antagande är att spelare på ”uppstuts” överpresterar sin lön under den sista fasen av sitt kontrakt vilket genererar nytta till klubben. Klubben får på så sätt betalt för utbildningen av spelaren.

Men vill klubbarna tjäna pengar på spelartransfers alternativ behålla talangen en lite längre tid, säger det sig självt att risken i deras respektive spelarportföljer måste öka. Därmed också klubbens totala lönekostnader.

**************
Det finns de som säger att det är de galaktiska nivåerna på kontrakten som höjer priset för att kunna se fotboll.

Jag skulle säga att förhållandet snarare är det omvända. Det är allas vårt sug och efterfrågan på världens vackraste sport som finansierar denna karusell. För varje Canal Plus abonnemang går en bråkdel till Fernando Torres kontrakt och för varje Real Madrid tröja du ser ute på stan ser du en liten liten del av finansieringen av Christiano Ronaldo. Går du på puben för att avnjuta en match är du också en del av karusellen där dessutom pubägaren är en av intressenterna som kan profitera på produkten fotboll.

Klubbarna kommer alltid att försöka maximera sina intäkter och skulle spelarna i fotbollseuropa tjäna motsvarande medelinkomsten i EU skulle vi se följande.

– Klubbarna skulle leverera en mycket hög ekonomisk avkastning.
– Klubbar som IFK Norrköping skulle kunna vara med och buda på spelare som Christiano Ronaldo.

Det är givetvis inte några möjliga scenarion. Och eftersom majoriteten av klubbarna i fotbollseuropa idag inte bryr sig om profit utan snarare om att maximera det sportsliga resultatet, ser vi denna kapprustning med större och större nivåer på spelartransfers samt kontrakt. Beloppen ökar i en någorlunda relation till klubbarnas intäkter. I allsvenskan har vi till exempel observerat denna ”löneinflation” under 2000 talet.

Skulle vi mot all förmodan sluta konsumera fotboll – ja, först då kommer värdet på kontrakten justeras nedåt, precis så som vi delvis har sett det hända denna sommar i Sverige och Norge efter att lågkonjunkturen och den minskade efterfrågan börjat tala.

**************
Spelartransfers skapar transaktionskostnader. Manchester United är mig veterligen den enda klubb som i sina årsbokslut redovisar kostnader i form av ”agent fees”, det vill säga agentarvoden som uppkommer i samband med spelartransaktioner.

Säsongen 2007/8 betalade Manchester United £2 miljoner i ”agent fees”, motsvarande lite drygt 25 miljoner kronor.

Klubben köpte under perioden spelarkontrakt för £45m och sålde spelarkontrakt för £19m.

FAPM #6 – Empiri från franska League 1

Vi har tidigare tittat på förhållandet mellan lönekostnader och sportslig framgång i den engelska samt den danska ligan. Där finns ett tydligt samband mellan lönekostnader och tabellplacering.

Vi kan se ett liknande samband i den franska högstadivisionen – League 1. Tyvärr är observationen från en enstaka säsong vilket gör att residualerna blir större. En längre mätperiod minskar kortsiktiga effekter av bland annat skador, koncentrerad spelaromsättning, ”sportsligt momentum”. Säsongen 2007-08 ser vi ett par tre klubbar som kraftigt underpresterat i förhållande till sina budgetar. (figur 1)

****************
Värt att notera är klubbarnas lönebudgetar skiljer sig mycket mellan topp och botten. Vi har ett spann som rör sig mellan €12.7 miljoner och €75 miljoner. (figur 2)

Förhållandet lönekostnader/omsättning ligger för League 1 på 71% vilket är högst bland ”big5” ligorna.

****************
Sochaux som nyligen rekryterade Charlie Davies hade förra säsongen lönekostnader i storleksordningen €22.5 miljoner. Det är faktiskt endast dubbelt så mycket som danska Bröndby.

Fotbollseruopa har detta transferfönster värderat Davies vars talang anses bidra till att klara av och producera ”produkten fotboll” motsvarande Sochaux årliga omsättning som ligger i intervallet €30 till €40 miljoner.

****************
Ineum Consulting and Euromed Management har i samband med sin årliga rapport “Football Professionnel, Finances et Perspectives” lagt fram ett förslag om att banta League 1 från 20 till 16 klubbar inkluderat ”play-off”.

Det främsta syftet är att stärka ligans konkurrenskraft i Europa samt jämna ut tävlingsbalansen inom ligan. Detta genom att koncentrera talangen hos färre klubbar. Konsekvensen av en bantad liga blir att färre klubbar delar på pengarna från TV rättigheterna. Man uppskattar den totala omsättningsökningen till €150 miljoner per år.

****************
De franska TV rättigheterna är tecknade av Canal Plus samt Orange. Avtalet slöts i februari 2008 och har en löptid från 2008 till 2012 till ett värde av €668 miljoner per säsong. €15 miljoner av dessa kommer från rättigheter sålda utanför Frankrike.

Det årliga bidraget till League 2 är €101.8m (15%). League 1 fördelar TV pengarna enligt nyckeln 50-30-20 där 50% splittas lika, 30% efter tabellplacering samt 20% baserat på exponering i TV de senaste fem säsongerna.

(för högre upplösning – klicka på bilden)
figur 1
: övre bilden – sambandet mellan budget och sportslig framgång
undre bilden – sambandet mellan löner och tabellplacering
Franska högstaligan säsongen 2007-08.

saxat från: DNCG Rapport Annuel de la saison 2007-2008 – Ligue 1 Statistiques Financières

(för högre upplösning – klicka på bilden)
figur 2: Lönekostnader i d
en franska högstaligan säsongen 2007-08.
saxat från: DNCG Rapport Annuel de la saison 2007-2008 – Ligue 1 Statistiques Financières.

Scottish Premier League vs Setanta

Det tog bara ett par dagar för Premier League att sälja de tillbakatagna TV rättigheterna efter det att TV bolaget Setanta släckte ner de brittiska kanalerna.

För Scottish Premeier League (SPL) tog det längre tid, närmare sagt ca 3-4 veckor. Nu är i alla fall avtalet med SKY/ESPN på plats och rapporteras ligga på samma nivåer som det förra, det vill säga ca £13 miljoner per år. Totalt pratar vi om £65 miljoner för en period av fem år med en option att lösa sig fri från avtalet efter år 3. (här)

Brasklappen ligger i att SPL för ca ett år sedan redan förhandlat fram ett nytt 5 års avtal till ett värde av £125. Det avtal skulle -om Setanta levt vidare- träda i kraft efter säsongen 2010.

Det intresssanta i sammanhanget är hur mycket av de de £125 miljonerna som de skottska klubbarna redan hade hunnit prisa in i sina spelares kontrakt.

Som sig brukligt går åsikterna isär angående uppgörelsen.

”This new deal gives Sky Sports viewers 30 live matches a year, including each of the Old Firm games, and it gives the Scottish Premier League clubs stability and continued investment from committed partners”

– Barney Francis, Sky Sports

“The whole SPL is now a commercial victim, in an uncompetitive TV market, in the middle of a recession, locked in for years to an income some 60 per cent lower than last year’s bid.”

– John Reid, ordförande Celtic (här)

Hur pass mycket priset påverkades av den minskade konkurrensen är svårt att säga. Vi bör dock kunna konstatera att £125 miljoner för fem år var en felprissättning.

Något att ta lärdom av för övriga ligaorganisationer är att ”counterparty risk” inte får underskattas.