Månad: augusti 2009

the new football economy


Fotbollens etablerade sockerpappor Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti har det senaste året upplevt en betydligt hårdare konkurrens från nya storfräsare med än större plånböcker.

De har fått smaka på sin egen medicin och då är Championship Manager IRL inte lika roligt att spela längre. Så nu springer man naturligtvis till Michel Platini och på bara knän ber om hjälp.

De stora vinnarna om nu verktygslådan blir verklighet och kommer på plats?
De profitmaximerande klubbarna som kommer att se priset på talang sjunka och sina vinstmarginaler att öka.

Corporate governance kartan målas om, fler klubbar börsnoteras men FAPM kommer fortsätta att gälla. Det vill säga, klubbar med störst resurser kommer att få uppleva störst framgång.

Total makeover

Hade någon i oktober 2005 (öppna länk) sagt att Djurgården inom loppet av fyra år skulle vara i det ekonomiska läget man befinner sig i idag hade majoriteten garvat läppen av sig.

Det har gått fort, men så skör är den allsvenska framgångssagan. Ni har kunnat följa resan på den osynliga handen.

Kommer man att klara av situationen? Chanserna är extremt goda till att lyckas. Även om vi säkerligen kommer att få se tabloiderna och få möjligheten att kapitalisera både en och fler gånger.

Nästa kandidat till en total makeover?
Jodå, det finns en, mer än så säger jag inte.

Rasmus Elm och marknadsvärden

Rasmus Elms flytt från Kalmar FF till holländska AZ Alkmaar är och förblir veckans stora samtalsämne. Mycket subjektivt uppskattas marknadsvärdet runtom till 60-80 miljoner.

Innan vi fortsätter resonemanget rekommenderar jag mitt tidigare inlägg som behandlar Mattias Bjärsmyrs marknadsvärde på uppskattningsvis 27 miljoner och hur parterna delade på det beloppet. I denna specifika affär ser IFK Göteborg ut att ha erhållit strax under 20% av spelarens marknadsvärde.

Läs gärna även om hur Ragnar Sigurdsson filosoferar kring sin egna kontraktsituation.

Bakgrunden till affären Rasmus Elm är hans före detta kontrakt som löpte ut i slutet av 2009. Efter många om och men lyckades parterna komma överens om att signera ett nytt avtal som sträckte sig över säsongen 2010. Frågar ni mig så var det en ganska generös gest av Rasmus, trots att han på kort sikt sannolikt belönades med, i allsvenska ögon sätt, mycket goda villkor.

Det vore dock naivt och tro att Rasmus Elm, genom att skriva under det värdepapperet (kontraktet), skulle initiera en värdeöverföring på låt oss säga 30-40 miljoner från sig själv till Kalmar FF. Oavsett hur långt avtal Elm än har med Kalmar så förväntas han att generera exakt lika mycket nytta för den klubb som till slut rekryterar honom.

Som jag var inne på tidigare fanns det, tack vare Kalmars mycket starka balansräkning, ändå rätt så hyfsade möjligheter att investera i ett nytt kontrakt med Rasmus. Klubbens ordförande kommenterade också avtalet som den enskilt största spelarinvesteringen i klubbens historia.

Rent konkret innebär det att parterna justerade riskerna med varandra och med det även distributionen av det framtida marknadsvärdet.

Från Rasmus perspektiv kan vi se det som en försäkring mot risken att hans karriär hade valt en annan väg. Om uppgifterna om 40% av transfersumman till Rasmus nu stämmer är det bara en variabel som reducerar de för spelaren negativa effekterna av en hög transfersumma.

För Elm är en låg transfersumma nämligen fortfarande det bästa utfallet eftersom det ger honom ett bättre förhandlingsutrymme i syfte att maximera sitt personliga kontrakt med AZ Alkmaar.

Trots den ”låga” förväntade transfersumman kan man inte säga annat än att Kalmar efter omständigheterna gjort en mycket bra affär. Alternativen när man gick in i 2009 var att Rasmus i samband med sommarens flytt hade erhållit än mer utav sitt marknadsvärde. Denna sommarens allsvenska ”semi-bosmans” ser ut att ha genererat ca 5 miljoner. Och skulle Elms flyttlass gå först efter säsongen, hade han ju själv lagt vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Följdfrågan blir naturligtvis om huruvida Kalmar skulle ha tecknat ett mycket längre kontrakt långt tidigare. Tittar man på klubbens låga intäkter (i förhållande till andra klubbar högt upp i tabellen) och det fina driftresultat man varje år redovisat, blir mitt antagande att klubbens kontraktspolicy och strategi inneburit kortare kontrakt med sina spelare som rimligtvis är billigare i drift.

För Kalmar FF handlar det om en lägre risk som naturligtvis prisas in i form av en lägre uppsida i samband med framtida spelaraffärer. Alternativet hade varit sämre driftresultat och en högre potentiell vinst i samband med spelartransfers. Frågan man måste ställa sig om det ens fanns utrymme i budgeten att överhuvudtaget kunna bedriva en sådan strategi tidigare.

Fotboll och Allais paradox

Transfersäsongen är snart över och vi har denna sommar sett en härligt blandad kompott av olika beslut. För oss som följer spektaklet vid sidlinjen kan vissa beslut tyckas vara mer logiska samt rationella än andra.

Till exempel kan vi ställa Halmstads aktiva val av bosman i form av Tim Sparv i relation med andra klubbar som denna sommar cashat hem runt 5 miljoner för sina respektive ”semi-bosman”.

Eller Kalmar FF som förra säsongen med 1.5 år kvar på kontraktet sålde Cesar Santin samtidigt som man accepterade bosman på Victor Elm.

Ivan Obolos vara eller icke vara är ett annat case. Säkra pengar in idag, eller exponering mot den sportsliga prestationen (både den egna och konkurrenternas) med chans på mindre säkra pengar genererade genom sportslig framgång.

Jag har tidigare beskrivit en enklare beslutsmodell i samband med spelarförsäljningar. Låt oss utveckla resonemanget ytterligare.

Den franske ekonomen Maurice Allais stora bidrag till spelteorin kom år 1953 där han i en undersökning testade huruvida beslutsfattare var inkonsekventa i sina val. Något som resulterade i Allais paradox.

Alternativ A: 100% säkerhet få $1,000,000.
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000, 89 % chans att få $1,000,000 och 1 % chans att inte få något alls.

Trots att det förväntade värdet i alternativ B ($1,390,000*) dominerar det förväntade värdet hos alternativ A ($1,000,000) valde de flesta alternativ A.

I ett andra försök hade vi två andra val.
Alternativ A: 11 % chans att få $1,000,000 och 89 % chans att inte få något alls. ($110k)
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000 och 90 % chans att inte få något alls. ($500k)

I detta exempel valde de flesta alternativ B. Paradoxen ligger i att de som valde A i det första försöket borde rimligtvis och i enighet med grundsatsen även ha valt A i det andra.

Värt att notera är att beslutsfattare väljer olika och därmed värderar situationerna baserat på den individuella riskbenägenheten.

Kanske skulle en del kunna förklaras genom lagen om avtagande marginalnytta. Genom att tillföra ytterligare 1 miljon till en förmögenhet borde miljonen rimligtvis värderas lägre ju större förmögenheten är. Vi förhåller oss därmed med ett mer subjektivt värde på pengar. Nicolas Bernoulli gav oss följande formel:

där Y är det subjektiva värdet på pengar, X är det objektiva värdet samt k och a är konstanter. För att integrera modellen hos fotbollen och nyttomaximerande fotbollsklubbar borde vi kanske kunna prisa in nyttan i form av sportslig framgång men även klubbens finansiella status (soliditet&likviditet) i ekvationen.

Det kanske mest talande exemplet på det subjektiva värdet på pengar i allsvenskan hittar vi annars i Olof Lundhs fint paketerade fotbollsekonomi. Naturligtvis härligt fullspäckad med klyschor.

Stefan Andreasson förklarar:
”Givetvis är det svårare i en klubb som går sämre och där det kan handla om att sälja för att rädda månaden eller året, men vi har också varit i en situation med dålig ekonomi och då gäller det att fast vid värderingar och principer.”

Men vi minns mycket väl hur samme Andreasson sommaren 2003 gladeligen sålde U21 landslagsmannen Fredrik Stenman till Djurgården för 2 miljoner**.

Klubbens på den tiden låga rörelseintäkter gav Elfsborg höga värderingar för sina spelare på transfermarknaden utan att de nominella beloppen var särskilt höga.
——————————–
* $1,000,000*0,89+$5,000,000*0,10+$0*0,01 = $1,390,000
** Enligt SvFF:s sammanställning av allsvenska klubbars ekonomier 2003 var Elfsborgs intäkter från spelartransfers 2 miljoner.

Den omvända draften

En norsk artikel där man jämför talangutflödet mellan de norska och svenska ligorna. Man listar 42 spelare som sedan januari 2008 lämnat allsvenskan och superettan för spel utomlands.

För SvFF är det ju ingen större issue, det spelar egentligen ingen roll i vilken liga som landslagsspelarna utbildas i för att sedan bidra till de stora premierna från deltagandet i VM- och EM slutspelen.

Branschorganisationen däremot ser sin produkt harva kvar runt plats 24 i den europeiska värdekedjan vilket i förlängningen även prisas in i sponsorkontrakten.

I Nordamerika är proffsligorna religiöst övertygade om ”competitive balance” och dess betydelse för efterfrågan på sport. Man har således infört en del restriktioner i syfte att kontrollera tävlingsbalansen. En av dessa är den årliga draften där förloraren blir vinnare och får första tjing på till ligan nytillkommen talang.

Detta system har även det sina brister. Är en klubb mot slutet av en säsong redan avsågad från en play-off-plats finns egentligen bara ett incitament. Att förlora resten av matcherna och komma sist. Bra kundvård där.

I allsvenskan har vi den ”omvända draften”. Vinnarna dräneras allt som oftast på sin talang och ”competetive balance” kan på så sätt säkerställas.

Här har jänkarna något att lära.

£450m för det övre skiktet och £80m för en jo-jo-strategi

Många har gått och grunnat över situationen Liverpool befunnit sig i. Det vill säga klubbens existens ifall ägarna Hicks & Gillet hade misslyckats med att omfinansera sin skuldfinansiering som var på väg att löpa ut.

Storleken på kreditfaciliteten uppgavs ha legat i nivåerna kring £350 miljoner. Jag har tidigare skrivit om vad som kunde förväntas ske ifall finansieringen skulle skita sig.

Vad är då priset för en toppklubb i Premier League?

För snart ett år sedan såg vi en affär där Abu Dhabi United Group Investment and Development Limited uppges ha betalat £200 miljoner för att köpa loss Manchester City. Utöver det har man fått investera ytterligare ca £250 miljoner för att köpa spelarkontrakt och därmed öka sannolikheten för avancemang mot det absoluta toppskiktet av fotbollens värdekedja.

Igår tillkännagav minoritetsägarna Grandtop International Holdings Ltd (GIH) att man avser att lägga ett kontant bud till övriga aktieägare för årets nykomlingar Birmingham. Detta ger en värdering av klubben på £80 miljoner. För dessa pengar får man en någorlunda lönsam klubb lite lägre ned i kedjan. Huruvida GIH har profit-maximerande motiv eller ej är okänt. Kanske får vi se affärsmodellen och strategin ”Jo-Jo-lag”. Återstår att se ifall budet accepteras.

Tillbaka till Liverpool, är det någon som tror att det hade saknats en potentiell köpare där objektet är en hyfsat lönsam klubb mycket högt upp i fotbollens värdekedja?

Lägg därtill det politiska värdet av att bli ”den som räddade” Liverpool.

Nu lyckades till slut Hicks & Gillet efter några om och men omfinansiera skulden och klubben kommer att fortsätta drivas enligt den profit-maximerande regimen. I alla fall fram till den dagen ägarna gör en exit, amorterar skulden och inte helt osannolikt gör en ekonomisk vinst på affären.

Danmark tuffar på

Samtidigt som förbund, liga-organisation och klubbar skyller den allsvenska efterfrågeminskningen på den stundande lågkonjunkturen puttrar de danska klubbarna på som om ingenting hade hänt.

Den förra säsongen resulterade i alla tiders publikrekord. Till skillnad från Norge och Sverige har Danmark ännu inte märkt av någon efterfrågeminskning och 2008 resulterade i rekordtillväxt.

Bröndby släppte i fredags sina siffror för det första halvåret 2009.

Marknadsintäkterna upp med hela 46%(!).
Publikintäkterna upp med 8%.

På årets första 6 månader drog Bröndby in nästan dubbelt så mycket intäkter som Elfsborg genererade under hela 2008.

Rörelseresultatet positivt men det investeras i spelare. Transfernettot* är negativt, minus DKK 17 miljoner och lönekostnaderna upp 33%. Länge leve ”the-arms-race”!

Det ges starka incitament till spelarinvesteringar i Danmark. En större del av TV pengarna är prestationsbaserade och från och med nästa sommar har den danska ligan två kvalplatser till Champions League att se fram emot.

Tillväxten är fantastisk! Men en bra fotbollsprodukt säljer uppenbarligen trots lågkonja och precis som i fallet Premier League ser den försämrade tävlingsbalansen ut att ha gynnat den danska ligan med att plocka marknadsanderlar i Europa.

Delårsrapporten i sin helhet.
———————
*Intäkter från spelartransfer minus avskrivningar imateriella anläggningstillgångar (på balansräkningen aktiverade, från andra klubbar förvärvade spelarkontrakt).

AIK Fotboll Q2

I samband med Q1 lämnades fler frågor än svar.
1. Hur lönekostnaderna utvecklas.
2. Kassaflödet från rörelsen under Q2 samt Q3.

Vad gäller den första frågan så kan vi konstatera att lönekostnaderna till slut har börjat minska. Under det första halvåret har klubben minskat sina lönekostnader med ca 1.5 miljoner i jämförelse med motsvarande period 2008. Dessutom har avkastningen sportslig framgång/lönekrona förbättrats avsevärt under 2009. För AIK Fotboll är det goda nyheter.

Eftersom produkten allsvenskan och produkten stockholmsfotbollen har förlorat sin stora glans har dock ration sportslig framgång vs intäkter minskat. Den monetära avkastningen (intäkter) per tabellplacering (= lönekronor enligt FAPM) är inte lika stor som den kunde ha varit. Både ”sponsring och reklam” (-0.9m) samt ”match&event” (-2.5m) är ner trots att det har spelats lika många (6av15) hemmamatcher som 2008 (även om man i år, genom derbyuppgörelsen*, får en positiv effekt under Q3).

Som vanligt kommunicerar klubben sign-on (3m) som ”engångskostnader” och att dessa förväntas att ha en positiv påverkan på resultatet nästkommande perioder. Jag vågar dock påstå att man kommer att teckna nya kontrakt även under hösten samt under det första halvåret 2010 och going-forward. Hur många och hur stora beror naturligtvis på spelaromsättning samt hur mycket den finansiella statusen tillåter. Men det faktum att klubben trots allt tecknat nya kontrakt har sänt signaler om att man inte stått på ruinens brant så som många ville få det till efter att Q1 presenterades.

Kassaflödet från rörelsen blev positiv under Q2, +1.1 miljon (-2.3m.-Q2/2008). Jag hade kanske förväntat mig lite mer och under det första halvåret har rörelsen ett negativt kassaflöde på minus 5.4 miljoner (-7m.-Q2/2008). Här krävs det med andra ord fortsatta sportsliga framgångar för att minska underskottet för helåret.

Den mycket stora blödningen som vi uppmärksammade i samband Q2-2008 har till större del hejdats och klubbens starka intäktsflöden i relation till dess allsvenska konkurrenter har underlättat sparpaketet och minskat effekterna på den sportsliga verksamheten. Så gott som samtliga allsvenska klubbar tappar spelare till utlandet men begränsas av sina löpande intäkter när de ska rekrytera ersättare. Fotbollsekonomi handlar om relativa nyckeltal före absoluta. Man ska dock definitivt inte förvänta sig något nollresultat i år.

I övrigt är det värt att notera att AIK Fotboll har minskat sina övriga externa kostnader med ca 4.7 miljoner jämfört med första halvåret 2008. Man skriver att det bland annat handlar om uppsagda konsulttjänster. Däremot ges, märkligt nog, ingen förklaring till varför posten ”övriga inköpta varor och tjänster” ökade med 3 miljoner.

Balansräkningen är mycket svag och klubben har under perioden inte kunnat amortera den räntebärande skuld på 2.8 miljoner som man tog för att finansiera sig under vintern. Soliditeten är nere på 19% vilken indikerar en hög finansiell risk som naturligtvis påverkar beslut som ska vägas gentemot affärsrisken.

Ivan Obolos vara eller icke vara har under våren varit en het potatis. Eftersom AIK befinner sig i ett mycket starkt sportsligt momentum och med tanke på Obolos betydelse skulle det bästa alternativet, från ett nyttomax-perspektiv, vara att stärka balansräkningen på annat sätt och på så sätt ta ett bosmanfall.

Ett alternativ kunde ha varit en försäljning av Daniel Öhrlund till Rosenborg. Ett annat är aktieägartillskott. Indirekt skriver klubben ganska tydligt att man hade önskat sig ha varit mer aktiv på spelar-sälj-sidan men att marknaden inte levererat någon konkret efterfrågan på klubbens spelare.

Med tanke på den svaga balansräkningen blir det svårt att säga nej till bud. Den risk-averte klubbdirektören kommer att välja säkra pengar idag före osäkra längre fram i tiden. Även om beslutet hade varit betydligt lättare att fatta med färre inspelade poäng. Men i grund och botten handlar det trots allt om finansiering av en fortsatt slagkraftig trupp post 2009. Däremot, att förlänga kontraktet med Obolo är nog i det närmaste omöjligt.

Men först och främst så krävs det ju bud för att en försäljning över huvudtaget ska komma på tal.

Nedsidan när man ska stärka balansräkningen genom spelarförsäljningar är att klubben redan sålt 33-50% av de potentiella transfersummorna för Miran Burgic, Nils-Erik Johansson, Ivan Obolo, Jorge Ortiz, Tomi Maanoja, Jos Hooiveld samt Dulee Johnson.

En brasklapp är det överklagade skattebeslutet att påföra bolaget ytterligare skatt för verksamhetsåret 2007. Det framgår inte ifall klubben bokat upp den eventuella kostnaden i resultaträkningen. Ärendet ligger hos Länsrätten.

Halvårsrapporten i sin helhet.

Eventuellt kommer den osynliga handen att leverera bonusmaterial längre fram i höst.

————————
*Biljettöverenskommelse HFAB vs AFAB.

"football socialism" vs "football capitalism" #2

För ett par månader sedan hyllade UEFA:s representant William Gaillard den amerikanska major league modellen – ”football-socialism”. Han menade att de amerikanska major-ligorna varit mer motståndskraftiga mot recessionen än den amerikanska ekonomin.

Ligorna har monopol och genom att ha byggt upp enorma ”entry-barriers” mot utmanande verksamheter i sportindustrin så skyddar till exempel NFL sina 32 klubbar mot yttre hot. Bland dessa klubbar finns det rimligtvis någon eller några som inte presterar och skulle kunna betraktas som ”free-rider”.

För de entreprenörer och klubbar som velat att slå sig in på marknaden har det däremot inte gått lika bra.

Flera försök med konkurrerande modeller har genomförts men få har klarat av att överleva. Vi har sett American Football League som efter 9 års verksamhet fick införlivas i NFL.

På 80-talet försökte United States Football League att slå sig in på marknaden. Än mindre framgångsrikt.

Ett format som klarat sig hyfsat länge är Arena Football League. Men när kreditkrisen i höstas tog vid, sköts ligastarten på framtiden. Verksamheten återupptogs aldrig och nyligen släckte man lampan för gott för att ansöka om ”chapter 7”.

Medan Leeds United, som blivit något av UEFA:s symbol, och dess fans fortfarande kan hoppas och drömma om avancemang uppåt genom seriesystemen, får Philadelphia Souls anhängare hitta en annan klubb att följa samtidigt som spelarna måste hitta nya arbetsgivare. Detsamma gäller 15 andra klubbar.
”Arena Bowl Champions” the Philadelphia Soul would like to thank their fans for their support over the past 5 seasons”

Stabil industri

I ett tidigare inlägg uppmärksammades det faktum att fotbollsindustrin är väldigt ”stabil”. Vi kan repetera siffrorna från England.

1923 fanns det i de fyra högsta och professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar.
2008 existerade 85 av dessa fortfarande.
Endast 9 lag hade degraderats 2 divisioner eller mer.
48 lag (54%) återfinns i samma division som 1923.

När de allsvenska böckerna stängdes för ett kvarts sekel sedan såg tabellen ut så här. 9 av 12 lag återfinns idag i allsvenskan och ingen av klubbarna från allsvenskan 1984 har gått i konkurs.

Fotbollsindustrin är stabil och motståndskraftig.

**********
Trots de hyllade norska marknadsintäkterna står flertalet av de norska klubbarna inför samma utmaningar som dess allsvenska kollegor gör. Om inte ännu större.

Det är inte storleken på intäkterna, det är ”the-arms-race”. Fotbollsaffärsmodellerna bygger på ständig tillväxt. När tillväxten tar slut kommer ”football-crunch” som ett brev på posten.

I den norska ”tippeligan” har hela 14 olika lag slutat topp 4 under perioden 2003 till 2007.

**********
Den svenska sensommaren är fantastisk. Idag är det dessutom lördag och allsvensk fotboll.

För en vecka sedan var det derby. I halvtid sprang jag på ett bekant ansikte och höstderbyt 2003 kom på tal. Ångesten tog en mycket kort paus och fram kom skrattet, faktiskt.

Matchens betydelse och ovisshet lika stor då som det var nu. Dock i en helt annan del av den allsvenska tabellen. Då kom det nästan 36 000 åskådare och såg den matchen. Natt och dag på alla sätt och vis.

Sisådär 20 000 åskådare har försvunnit på lite mindre än 6 år.

På väg till den norra läktaren promenerade vi förbi direktinsläppet på den östra långsidan. 490 kr var skrivet på en stor lapp, 490 kr? I våras betalade jag £36 för att från långsida se Fernando Torres göra ett mål i absolut världsklass hemma mot Blackburn. 4-0 slutade den matchen.

Ungefär en månad senare såg jag Bröndby med Max von Schlebrügge, Samuel Holmén, Alexander Farnerud och Jon Jönsson i startelvan krossa Tobias Grahn och hans Randers med 3-0 . Priset? DKK 120.

Det brukar ofta pratas om överskattade spelare. Det pratas väldigt sällan om det överskattade ”competitive balance”.

Ja, det finns en stor outnyttjad potential i allsvensk fotboll.