Månad: september 2009

Allsvenska marknadsandelar – uppdaterat med 2008 års siffror

Index baserat på allsvenska marknadsandelar åren 2002-2008. Ett urval av klubbar sorterade efter konkurrenskraft under 2008. Datakälla svenskfotboll.se

Uppdatering av de allsvenska marknadsandelarna mätt på intäkter från driften. Analys tidigare år hittas här.

Eftersom allsvenskan under 2008 utökades till 16 lag så har jag ändrat nyckeltalet till ett index för att göra det jämförbart över tiden. Index = [(MA/(1/n))*100] där MA är marknadsandel* och n är antalet lag i serien.

Summan av samtliga klubbars index-enheter blir n*100 (1600 för år 2008 och 1400 år 2007 och tidigare). 100 index-enheter innebär med andra ord ”konkurrensfördel-neutralitet” sett till intäkter.

Varför är detta nyckeltal intressant?
En fotbollsklubbs intäkter i förhållande till sina ligakonkurrenter är viktigt i samband med utrymme för resurser till talang.

Djurgårdens och Hammarbys kräftgång i allsvenskan-2009 kan till viss del härledas till dessa klubbars oförmåga att bibehålla sin marknadsandel som man byggde upp under den första halvan av årtiondet. En marknadsandel som toppade runt 2003.

Samtidigt som konkurrenterna blev starkare minskade utrymmet till misstag. Misslyckade talangrekryteringar fick därmed större konsekvenser som sakta men säkert krympte korgen med resurser och spädde på den negativa spiralen.

Vi kan se att Elfsborgs tillväxtperiod ser ut att ha nått sin kulmen 2007.

En eventuell degradering av Djurgården och Hammarby skulle dock öka Boråsarnas samt andra ”toppklubbars” marknadsandel. Effekten blir gentemot klubbar med lägre intäkter.

Konkurrensen i samband med rekrytering av den begränsade talangen som finns tillgänglig för allsvenskan skulle dessutom bli mindre.

Malmö FF kommer genomom nya arenan öka sina intäkter drastiskt. Vi måste dock komma ihåg att driftkostnaden för arenan förväntas vara 40 miljoner. Effekten blir därmed när tillväxten överstiger denna nivå.
———————————-
* En klubbs intäkter från matchdag, sponsor och marknad samt TV och centrala avtal dividerat med allsvenskan totala intäkter från ovan intäktskällor.

Bayern München värderad till €1 miljard

Volkswagen AG Audi sägs köpa 10% av Bayern München för €100 miljoner. En värdering på €1 miljard. Okej, jag tycker att Bundesliga har stor potential att plocka ytterligare marknadsandelar i fotbollseuropa, men det är en hög värdering för en minoritetsost och kan jämföras med Forbes subjektiva värdering på €836 miljoner som presenterades så sent som i april.

En indikator på att Glazers samt Hicks&Gillets business-case än så länge håller. ManU värderas av Forbes till €1.4 miljard (£1.3m), vilket är dubbelt så mycket som den skuld Glazer finansierade förvärvet med.

Sedan tidigare äger Adidas 10% av Bayern München.

I skuggan av marknadskrafterna

Läser på DN om de norska klubbarnas kredit(o)värdighet. Jag har tidigare skrivit några rader om fenomenet i Tippeligan.

Kreditvärderingsföretaget Lindorffs intryck är att klubbarna drivs dåligt. Det må så vara.

Jag ska dock leverera en förklaring som vi faktiskt kan mäta och inte anta.

Tippeligans tävlingsbalans har förändrats mycket kraftigt de senaste åren. Ligan har blivit än jämnare än allsvenskan. En liten notering om profitperspektivet finns i samband med att jag mätte tävlingsbalansen i Norge för ett och ett halv år sedan. Det räckte med en lågkonjunktur för att klubbarnas räkenskaper totalt skulle blåsas ur.

De jagande klubbarna såg alla sin chans att nå toppen. De investerade hårt, men det måste alltid finnas förlorare i en fotbollsliga. I Norge har hela 14 klubbar delat på topp-4 platserna mellan perioden 2003-2007. En fantastisk drivkraft för the-arms-race.

Även Rosenborg har känt av den kraftigt ökande konkurrensen. I jakten på att återta tronen har klubben från Trondheim budgeterat med en förlust på NOK 30 miljoner under innevarande säsong. De sportsliga resultaten övertygar men kalaset ser ut att ha kostat ytterligare 8 säckar.

Lyn ligger riktigt pyrt till. Men magkänslan säger att klubben kommer att överleva, på ett eller annat sätt.

C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2007. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Observera justeringen i tävlingsbalansen post 2002.
Tävlingsbalans, C4-index, H-indax 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens.

———————————————-
* C4 = [summan av de fyra största klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

Real Madrid – debt

Real Madrid har nu haft sitt årsmöte. Medlemmarna gav sitt stöd till finansieringen av sommarens spelarförvärv, 844 var för och 19 emot.

Real Madrid räknar med att öka sin omsättning med 3.5% till EUR 421 miljoner under innevarande säsong. Man räknar även med en vinst på €19 miljoner.

Efter att ha tagit lån till sommarförvärven på €150m är klubbens kreditlina nu uppe och drar €327 miljoner.

Är det mycket? Det beror naturligtvis hur man räknar.

Sätter vi skulden i förhållande till klubbens årsomsättning landar vi på 77% debt-to-revenue-ratio.

Om Real Madrig hade varit en nation skulle vi kunna jämföra med respektive länders skuld dividerat med dess BNP. (länken här).
Inte särskillt relevant egentligen, så låt oss istället titta på några andra bolag i samma typ av industri.

Sätter vi Real i relation till de finansieringsstrukturer med vilka Manchester United (ca 250%) och Liverpool (ca 170%) förvärvades, ser vi att Reals skuldsättning är lägre.

Vi ska här komma ihåg att ManU och Liverpool exponeras mot en högre affärsrisk eftersom Premier League har en större konkurrensbalans än vad La Liga har.

Ändock räknar Glazer, Hicks & Gillet att deras respektive klubb kommer att ha en värdetillväxt större än kapitalkostnaden.

Tittar vi i Norden visar Parken Sport&Entrateinment motsvarande nyckeltal avseende sina långfristiska skulder på 84%. Skulderna har finansierat koncernens tillväxt inom andra områden än fotboll.

I Sverige räddades Helsingborg av kommunen 2003. Det villkorade lånet på 29 miljoner kronor låg i nivå med 56% av klubbens dåvarande årliga omsättning (52m).

Krediten blev godkänd av både kommunstyrelse och SvFF:s licensnämnd. Och det vi ska komma ihåg här är att Helsingborg spelar i botten av fotbollens värdekedja där rörelsemarginalerna är i det närmaste obefintliga.

Däremot finns det en betydande skillnad mellan de skulder som ManU och Liverpool servar och dess påverkan på competitive balance. Jag var inne på det här.

Till skillnad från de båda engelska klubbarna, så bidrar Real Madrids skuldsättning till en försämrad tävlingsbalans i den inhemska ligan.

Det är å andra sidan inte Platinis sak att reglera. Det är den spanska ligaorganisationens uppgift. Och de kanske är happy med att ha två konkurrenskraftiga klubbar i Champions League, även om det sker på bekostnad i den inhemska ligan. Det finns verktyg som kan förbättre tävlingsbalansen. Ett är central försäljning av TV avtal med en viss solidaritet i distributionsnyckeln. Idag säljer de spanska klubbarna sina TV rättigheter på egen hand. Jag tror dock att dagens regim kommer att bestå.

Michel Platini vs mission impossible

Michel Platini ska ta fram verktyg som genom licens ska kvalificera klubbarna till spel i UEFA:s turneringar.

Förutom godtyckligheten, dyker det genast upp vissa frågeställningar. Vilket av bolagen ska bedömas om vi tar exemplet nedan.

Är det fotbollsklubben, The Liverpool Footbal Club and Athletic Ground Ltd (en redovisad vinst på £10 miljoner före skatt 2008)?

Är det LBO-finansieringsstrukturen som ligger i holdingbolaget som äger klubben, ägt av Hicks and Gillet, Kop Football Holdings Ltd (KFH Ltd) (en redovisad förlust på £31 miljoner). Eller blir det kanske Tom Hicks bolag Kop Investment LLC genom vilket han äger 50% i KFH Ltd?

Och kommer den kreative klubbägaren att kunna konstruera nya strukturer om så krävs?

the new football economy #2

Platini är orolig för de utländska ägarintresserna i fotbollen. Efter att i flera års tid ha drivit sitt korståg mot England har han nu lanserat ”financial fair play” conceptet. Glatt påhejad av klubbägare som själva har varit den största drivkraften i ”the-arms-race”. Leeds används mer än gärna som ett skräckexempel.

Loek Groot skrev för ett antal år sedan en skön artikel –European football: Back to the 1950s.

Läser det som kortfattat skrivits ”financial-fair-play”.

Platini siktar inte lika långt tillbaka i tiden men agendan och metoderna känns bekanta från tidigt 80 tal. Och jag som i min enfald trodde att Europa hade lagt dessa tider bakom sig.

13 december 1981. General Jaruzelski tar över makten som Polens ledare och inför krigsstillestånd i landet. Retoriken är att rädda Polen från en rysk invasion likt den i Ungern (1956) och Checkoslovakien (1968).

Restriktioner och ransoneringar

Restriktioner i spelartrupperna. Vi har UEFA:s ”home grown player”, FIFA:s ”6+5 regel” samt Englands nya regleringar.

Ransoneringar, här för november 1981, innehöll restriktioner avseende inköp av livsmedel. Tilläggas kan att vissa ”utvalda” alltid hade ett överflöd av ransoneringskuponger.

Från spelarnas perspektiv handlar det om begränsade möjligheter till att få sina drömmar uppfyllda. Restriktioner på spelarmarknaden minskar efterfrågan på rörlighet och därmed minskade inkomster för spelarna.

Lägre ned i fotbollseuropas värdekedja kommer det rimligtvis att märkas i form av mindre intäkter för klubbarna från en betydande intäktskälla – transfersystemet. De fattiga ligorna riskerar att bli än fattigare. Starka incitament ges till ”trafficking” i ung ålder, förfalskning av pass samt fejkade födelseattest.

Permission för invånare att temporärt få tillstånd att lämna sin stad under helghögtider.

8 år med en pappersprodukt‏

Den 1:a januari 2002 infördes elitlicensen i den svenska elitfotbollen. Åtta år har gått och vi kan idag konstatera att klubbar brottas med ekonomiska problem i exakt samma utsträckning som tidigare. Åtta år har gått och det enda vi har sett är ett skamligt statuerat exempel.

31 augusti var datumet där en ögonblicksbild mycket sannolikt kommer att ge samtliga klubbar förnyad elitlicens för 2010. Det första mätbara ekonomiska kriteriet, positivt eget kapital, är redan godkänt sedan klubbarna i mars månad skickat in sina resultat- och balansräkningar från 2008 till förbundet. Det andra kriteriet lyder,

”Elitlicens skall av Licensnämnden ej beviljas, såvida inte särskilda skäl föreligger, när förening per den 31 augusti har förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar. Detta leder såvida inte synnerliga skäl föreligger till påföljden degradering.”

Ovan poster är i relation till dagens kostnadskostymer alldeles för små för att de ska försummas. Med andra ord kan vi förvänta oss att förbundets kontrollorgan anser att klubbarna kommer att förbli solventa ända fram till säsongsslutet 2010.

Men i realiteten är risken betydligt större, att någon av de klubbar som idag befinner sig i en negativ spiral, istället hinner att försättas i konkurs innan utgången av 2010. Nu går ju fotbollsklubbar ytterst sällan i konkurs. De räddas nästan alltid på något mirakulöst sätt. Fotbollsaktiebolag gör nyemissioner och föreningar reser lån, så kallade villkorade kapitaltillskott.

Har då elitlicensen uppnått önskat syfte?
För ett par år sedan skrev tre studenter en uppsats där de med hjälp av intervjuer bl.a. försökte identifiera syftena med elitlicensen*. Så här svarade Kjell Sahlström på SvFF.

– Krav från UEFA att klubbarna skall ha ordning på sina ekonomier.

– Önskemål från klubbarna att en klubb som inte gjorde rätt för sig inte skulle gynnas sportsligt före en klubb som gör rätt för sig ekonomiskt genom att den förra klubben kan ha bättre spelartrupp och vinna matcher. Dvs konkurrens på mer lika villkor.

– Säkerställa att klubbarna har förutsättningar att fullfölja en serier, så att inte lag tvingas dra sig ur pga konkurs etc, och seriespel förstörs sportsligt.

– Säkerställa och förstärka fotbollens renommé genom att klubbarna gör rätt för sig och inte skapar negativ publicitet kring fotbollen.

Punkt 2 berör om fenomenet finansiell doping vilket är ett svårdefinierat område och Helsingborgs Sten Inge Fredin konstaterar själv att elitlicensen inte alls har angripit denna fråga. ”– Vi hade kunnat göra oss kvitt den skulden, men det hade gått ut över det sportsliga. Då hade vi inte alls haft den starka spelartrupp som i fjol till slut nådde en fjärdeplats med snudd på en tredje i allsvenskan”

I mina ögon har enbart ett enda syfte tillgodosetts, det politiska. Att för UEFA visa upp en PK-produkt och dessutom tack vare lex Örebro kunna visa handlingskraft.

Därför ser jag idag ett enda vägskäl. Antingen lägger man ner elitlicensen eller utarbetar helt andra kriterier.

För vad har licensen egentligen åstadkommit under sina åtta år?
En klubb har retroaktivt bestraffats på grund av olika syn på tolkningar av redovisningsprinciper vilket innebar att Örebro blev degraderade med en redan färdigsanerad ekonomi.

Rent proaktivt fyller ju inte elitlicensen något som helst syfte. Klubbarnas sparpaket är inte heller ett direkt resultat av fruktan för elitlicensen utan en strävan efter överlevnad. Och här ställer aktiebolagslagen betydligt hårdare krav.

—————————————————
* Elitlicensens ekonomikriterier – en utvärdering av mätningen av eget kapital på koncernnivå

Sir Alex Ferguson vs överinvesteringar

Manchester City har visat styrka under de inledande omgångarna av Premier League. Många har ifrågasatt klubbens galaktiska investeringar denna sommar.

Personligen gillar jag läget och det faktum att vi kanske, kanske äntligen kan få ett skifte bland topp 4 klubbarna. Något som inte hade varit möjligt ifall fotbollen redan hade infört regleringar med syfte att begränsa storleken på investeringar i talang. För talang är något som de marknadsledande klubbarna redan har idag och knappast det som man skulle lämna ifrån sig för centralt reglerade transfersummor.

Skulle City nu lyckas med att slå sig in i den absoluta toppen gör man om den resa som Manchester United en gång gjorde under sir Alex Fergusons inledande period som manager. En resa som innebar att Manchester United tog över stafettpinnen från Liverpool som var den då dominerande klubben i den högsta engelska ligan.

I de flesta fall brukar stora investeringar i talang föregås av ägarbyten alternativt som i Real Madrids fall, ett presidentskifte. I ManU:s fall handlade det istället om ett ägarbyte som gick i stöpet.

Under Alex Fergusons första hela säsong (1987-8), spenderades hyfsat respektabla £2.5 miljoner på spelartransfers. Året efter präglades däremot av en mycket åtstramad budget där endast £0.2m investerades i spelartransfers.

Sir Alex var irriterad över transferrestriktonerna. Det var inte något som han hade förväntat sig den dagen han skrev på för klubben. Läget förändrades dock under våren och sommaren 1989. Sedelpressarna gick på högvarv och Ferguson spenderade på den tiden sanslösa £8 miljoner. Gary Pallister, Neil Webb, Paul Ince, Mike Phelan samt Danny Wallace värvades till klubben.

För att få ett perspektiv över beloppets storlek kan vi sätta det i relation till klubbens dåvarande omsättning från rörelsen som 1989/90 uppgick till £11.5 miljoner.

Omräknat till ManU:s omsättning 2008, skulle det innebära spelarinvesteringar motsvarande £200m (2.3 miljarder kr). Pratar vi i Real Madrid termer skulle det motsvara investeringar på €254m (2.6 miljarder kr).

Men varför fick den dåvarande klubbägaren helt plötsligt för sig att lätta på lädret? Det finns de som hävdar att det enbart berodde på att Martin Edwards redan hade förhandlat fram en försäljning av klubben och inte längre hade några som helst incitament att strama åt budgeten.

Under augusti samma år offentliggjordes nämligen att Edwards hade kommit överens med Michael Knighton om en försäljning av ManU för £20 miljoner. I oktober sprack dock den affären efter att Knighton misslyckades med att resa kapital för att finansiera uppköpet.

Manchester United lyckades efter ett par år ta steget och etablera sig som den starkaste klubben i Premier League. Och så småningom även den mest lönsamma fotbollsverksamheten på jorden.

Varför är detta intressant?
Hade det funnits regleringar som begränsade investeringar i talang på den tiden det begav sig, hade Liverpool ges betydligt bättre möjligheter att kunna fortsätta sin dominans. Hur kul hade det varit?

Och säga vad man vill om Real Madrids och Barcelonas miljardsatsningar men dessa har de facto bidragit till en potentiell förbättring av tävlingsbalansen i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja. Real har från Manchester United förvärvat många talangenheter och gett klubbens konkurrenter i Premier League en hjälpande hand.

Och kanske får vi 2010 se så lite som två engelska lag i semifinalerna av Champions League. Vilket bara det blir fan så mycket roligare.

Vilka är de klubbar och klubbägare som gynnas av regleringar? Ja just det, de som redan har nått toppen, just genom stora investeringar, men som mer än gärna ser till att ingen annan ska få samma möjlighet att göra om den resan. Och så naturligtvis de som äger fotbollsklubbar i profitsyfte.

Naturligtvis kommer inte alla klubbar som köper spelare dyrt att lyckas. Taskigt management har straffat och kommer fortsätta att straffa fotbollsklubbar, precis som det straffar alla andra företag.

Steinbrenner vs revenue sharing

New York Yankees ägs av George Steinbrenner. Klubben som tävlar i Major League Baseball, är enligt Forbes den femte högst värderade sportklubben på jorden ($1.3 miljard).

Utöver en generell revenue-sharing-modell har MLB, i sin jakt på jämn tävlingsbalans, även en modell med competitive balance tax. Rent konkret innebär det att NY Yankees under 2008 betalade 40% i competitive balance tax på intäkter överstigande $155 miljoner.

Steinbrenner äger även YES Network, en regional TV kanal som sänder NY Yankees matcher. 2001 tecknade YES ett avtal med NY Yankees som gav kanalen sändningsrättigheter till klubbens matcher under de kommande 30 åren. Avtalet var värt $55 miljoner per år.

Det nya TV-avtalet godkändes av ligaorganisationen eftersom det låg i nivå med Yankees tidigare avtal med MSG Networks. Det talades dock om att MSG, som fram till dess i stort sätt hade monopol på sport i regionen, var beredda att bjuda upp mot $100 miljoner per år för att inte förlora produkten. Sanning eller rykten?

Faktum är i alla fall att Steinbrenner finansierade YES Networks tillväxt genom att sälja 40% av bolaget till externa investerare. Värderingen av bolaget uppgick då till $850 miljoner vilket egentligen säger det mesta om marknadsvärdet på Yankees sändningsrättigheter och att det var betydligt högre än $55m per år.

Modellen är lika enkel som den är smart. Att minimera NY Yankees intäkter och därmed bidrag till konkurrenterna i MLB och istället maximera aktieägarvärdet i YES Network.

Och fler klubbar har anammat, bland annat Red Sox, Los Angeles Dodgers, Chicago Cubs.

Så, vad vill jag ha sagt med det?
UEFA med Michel Platini i spetsen håller på och skissar på olika modeller med regleringar i syfte att bl.a. begränsa överinvesteringar i talang.

Steinbrenners drivkraft är profitmaximering. Men hade han istället velat maximera klubbens sportsliga prestation skulle vi kanske se den största talangen i ligan lockas till Yankees med hjälp av ett ”extra-knäck” på YES Networks.

Eventuella regleringar från UEFA kommer att inspirera till nya kreativa lösningar i fotbollseuropa. Fotbollens centralorganisationer är nämligen mästare på att bygga modeller vars konsekvenser så småningom dyker upp till ytan och blir svårhanterliga.

UEFA:s produkt Champions League är en modell som ökat klyftorna mellan de rika och fattiga klubbarna i fotbollseuropa, kanske det enskilt största bidraget till dagens obalanser.

”Home grown player” är en annan modell där konsekvenserna nu börjat komma upp till ytan och där vi den senaste veckan sett flertalet exempel på anklagelser och pajkastning avseende tveksamma metoder i samband med spelartransfers i ung ålder.

osynliga handen noterar #5 – HAPM

Hockey Asset Pricing Model, precis som europafotbollens motsvarighet FAPM, ser modellen ut att kunna antas även inom elitseriehockeyn. Det intressanta är annars enkäten angående ett lönetak. De klubbar som är för ett lönetak är rimligtvis de som har en lägre marknadsandel och som drabbas extra hårt av ”the arms race”. Ett lönetak skulle, precis som de större klubbarna menar, innebära ett större talangutflöde från toppklubbarna till utlandet. För dessa klubbar pratar vi om en minskad marknadsandel genom en jämnare tävlingsbalans samt en försämrad produkt mätt på kvalitat. Vi skulla få en än tydligare omvänd draft”.

Att vi får se ett lönetak i dagens elitserieformat är lika troligt som att vi skulle få se elitprojektets mål uppnås. Det vill säga att åtminstonde ett allsvenskt lag skulle spela kvartsfinal i någon av europacuperna våren 2010.

Elitserien har under en mycket lång tid upplevt en relativt (jmfr fotboll) svag konkurrens om den talang som finns att tillgå inom hockeyn. Det har fram till nyligen enbart varit NHL som befunnit sig högre upp i värdekedjan. Ett faktum som innebär att man, till skillnad från fotbollsallsvenskan har kunnat leverera en produkt av relativt hög internationell kvalitet.

KHL:s entré på hockeykartan är därför mycket intressant. Framför allt är det intressant att se hur elitseriens ledande klubbar nu aktivt ser över ligamodellen i syfte att försöka skydda sina intressen mot den ökade konkurrensen. Säga vad man vill om elitseriehockeyn och om förslagen där bland annat en utbrytarliga nämns som ett alternativ, men det vi ser är i alla fall en stark drivkraft från de större klubbarna. Något som vi inte sett skymten av i fotbollsverige och där idéerna och diskussionerna ligger på nivån där omläggning till höst/vår målas upp som den stora knäckefrågan.

Naturligtvis så är det så att talangen lämnar fotbollsallsvenskan för att få möjlighet att vända på fotbollsåret och få ett längre sommarlov.

Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!
Det vill säga hur allsvenskan bättre ska hävda sig i Europa.
Men det finns hopp, kanske blir det VM slutspel trots allt. Och då kan man finansiera ett nytt elitprojekt.