Månad: februari 2010

Kalmar FF – talent/equity swap och högre kostnader

Utan att grotta ner sig alltför mycket i Kalmar FF:s redovisning är det värt att notera att de löpande kostnaderna numera ser ut att överstiga de löpande intäkterna. Dessa främst avseende peronal (32m), försäljnig och material (18.8m) är större än de löpande intäkterna främst drivna från matchdag (11.8m), reklam&sponsring (14.4m) samt centrala avtal (12.3m).
Svante Samuelsson förklarar de ökade personalkostnaderna: Det är en post som ökat och där måste vi vara vaksamma framöver. Vi måste också få en ökad förståelse bland spelarna.
Men fotbollspelare är affärsmän, och deras lojaliteter förklaras därefter. Önskar Kalmar FF att kontinuerligt bita sig fast i den absoluta toppen måste personalkostnaderna rimligtvis upp ytterligare ett snäpp. För när vi pratar om ekonomsika muskler i en fotbollsklubb så betyder det förmågan att löpande avlöna spelartruppen.
Nettointäkterna från försäljningarna av Rasmus och David Elm samt Ingelsten landade på 30 miljoner och bar upp resultatet. Intäkterna från spelarförsäljningarna kan tyckas låga i relation till de förväntade och haussade ”marknadsvärdena” men klubben har, genom sina kontraktsstrategier, redan kapitaliserat ersättningen i sina tidigare bokslut i form av mindre kostnader och därmed lägre risker. Något jag skrivit om tidigare här. Man kan inte få både en låg risk och hög avkastning när vi pratar handel med spelarkontrakt.
Klubben hoppas nu att en ny arena ska öka intjäningen. 220 miljoner kronor har aktiverats på koncernens skuldsida. Ska vi jämföra caset med Elfsborg så är bygget mer än dubbelt så dyrt. Inom vilka områden förväntas man hämta hem den motsvarande ökade kostnadsmassan som den högre investeringen medför? Jag har dålig inblick. På tillgångssidan matchas skulden av arenans bokförda värde, det vill säga anskaffningskostnaden. Arenans marnadsvärde, det vill säga nuvärdet av de förväntade framtida kassaflödena, är okänt och osäkert.

"Long may it reign"

Under veckan kablade Michel Platini ut sin propaganda. Premier Leagues skulder sägs under säsongen 2007/08 stå för 56% av fotbollseuropas dito. Vi pratar om drygt £3 miljarder. Fakta i målet är att informationen är snart ett år gammal. Det enda nya nyckeltalet är ”56%” och det säger egentligen inte så mycket. Läget för de engelska klubbarna hade ju inte varit lättare ifall just det nyckeltalet hade sagt ”1%”. Det hade naturligtvis inte heller varit svårare ifall man toppade på ”99%”.

Men inte heller £3 miljarder i en klumpsumma säger oss särskilt mycket.

“It doesn’t matter how indebted the clubs are, what matters is their capacity to service the debt,”

Låt oss bryta ner informationen vilken Deloitte presenterade redan i somras.

saxat från: deloitte annual review of football finance 2009

Till att börja med kan vi konstatera att både Chelseas samt Manchester Citys skulder har blivit konverterade till eget kapital. Vi pratar naturligtvis om kosmetika och det gör inte klubbarna till lönsamma företag.

Manchester Uniteds skuld känner vi vid det här laget till. Här har marknaden, det vill säga den kollektiva analysen bedömt situationen som hållbar.

Hos Liverpool har vi ett liknande case. £250 miljoner är finansieringen för Hicks & Gillets förvärv och resten finansierar klubbens rörelsekapital. Värt att notera är att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning med £100 miljoner till den stundande omfinansieringen i sommar. Föga överaskande, däremot rationellt då affärsrisken har ökat i samband med den högre konkurrensen i toppen (läs ManCity). Vi kan därför förvänta oss en lägre skuldsättningsgrad i Liverpool. Hur man löser det är Hicks och Gillets problem.

Vad gäller Arsenal så pratar vi framför allt om ett obligationslån som finansierar Emirates Stadium. Finansieringskostnaden på ca £15 miljoner om året har genererat en årlig ökning av match-day-revenue på ca £60 miljoner. Klubben har således, tack vare skuldsättningen, förbättrat både sin konkurrenskraft och lönsamhet.

Vad gäller resten av klubbarna så pratar vi främst om ”soft debt” det vill säga kapital som ägarna tillför helt enkelt för att de själva inte klarar av konkurrensen och behöver finansiera sin egna mediokerhet. Nedsidan är att ”soft debt” de facto kan förvandlas till ”hard debt”. Men det kan även, som i fallet Chelsea och ManCity, gå upp i rök.

Skip Sauer på The Sport Economist ger sin syn på fallet Portsmouth och Premier League. En bra artikel.

Ska man vara orolig? Man ska naturligtvis alltid vara på sin vakt för även ”duktiga” företag faller. Något som Jim Collins försöker analysera i sin bok, How the Mighty Fall and Why Some Companies Never Give In. Än så länge har dock fotbollen i drygt 90% av fallen lyckats lura steg 5.

Helsingborg IF – högre risk inför 2010

Även Helsingborg har i dagarnac släppt sitt bokslut. Klubben är intressant eftersom man ständigt balanserar på en skör tråd där utrymmet till misstag inte är särskilt stort.

När jag för ett år sedan skrev om Helsingborgs bokslut från 2008 fanns det bland annat två frågeställningar.
– Hur skulle klubben, med tanke på kontraktsläget, klara av att finansiera 2010 års trupp.
– Skulle sportsliga motgångar med lägre intäkter som följd, med bakgrund av den svaga finansiella hälsan, tvinga fram spelarförsäljningar.

Den första frågan lyckades man rulla runt tack vare ett utökat utbud av spelare på marknaden. Vi måste dock komma ihåg att det större utbudet även når klubbens allsvenska konkurrenter. Även om de nominella beloppen i kontrakten idag upplevs som lägre så förväntas effekten på den nedersta raden förbli oförändrad.

Den andra frågan är än så länge obesvarad och har rullat vidare till framtiden.

Resultatet
Klubben kommunicerade ett sparpaket inför 2009. Vi kan även se att kostnaderna har minskat. Tyvärr har intäkterna minskat än mer. Marknadssidan backar med hela 7 miljoner, från 30m till 23m. Klubbledningen väljer den enkla vägen och skyller på lågkonjunktur. Jag köper det inte helt och hållet eftersom vi sett allsvenska klubbar som har ökat i denna intäktskälla. Ett tapp på nästan 25% är brutalt och min spontana känsla säger är det döljer sig något mer än enbart konjunktureffekter och resultatpremier bakom. Noterar även att kostnaderna för marknadsaktiviteter hade ökat från året innan. Täckningsbidraget från sponsor & marknad blev således ännu sämre än 7 miljoner.

Allt som allt minskade omsättningen exklusive spelartransfers från 72.8m till 64.3m och resultatet på den nedersta raden blev minus 6.9 miljoner.

Kassaflödet från rörelsen blev för andra året i rad minus 10 miljoner. Under 2008 vägdes detta upp med spelarförsäljningar till ett värde av 28 miljoner. Under 2009 blev det endast 7 miljoner från avyttrade spelarkontrakt. För att kompensera detta ser vi att klubben per 31/12-2009 bland annat har aktiverat 6.3 miljoner i långfristiga skulder (0 m-2008). Vi pratar om utnyttjande av en checkkredit á 3.3 miljoner samt 3 miljoner i utnyttjande av en kreditfacilitet som klubben förhandlat fram i samband med ett nytt sponsoravtal med Resurs Bank.

Klubben kommunicerar att man tog kostnader av engångskaraktär i samband med uppsägningen av Bosse Nilssons kontrakt. Efter att för tredje året i rad ha ”köpt ut” personal är jag något tveksam till att kunna kalla det för extraordinärt. Till klubbens fördel kan sägas att sign-on för Ardian Gashi kostnadsfördes i sin helhet under 2009. Rent konkret bör den ju fördelas över tre säsonger med start 2010 för ett ge en mer rättvisande bild. Samtidigt kommer ju klubben med största sannolikhet att betala ut sign-on även under 2010. Framför allt om man förväntar sig en viss spelaromsättning.

Skulder
Utöver de ovan nämnda 6.3 miljonerna kvarstår de villkorade kapitaltillskotten fördelade på 15.6 miljoner i skuld till kommunen samt 2 miljoner till bank och kreditinstitut.

Här arbetar Helsingborg, i bästa Real Madrid anda, på att avyttra en inomhushall till kommunen. Likviden från en sådan affär kan stärka soliditeten men de framtida räddningsplankorna blir samtidigt färre.

Dessutom finns det ”dolda” skulder/förpliktelser som härstammar från extern finansiering av spelare. Nya avtal som slutits med finansiären av Erik Edmans kontrakt där säkerheten för ”lånet” till det externt finansierade förvärvet uppges ligga i form av framtida spelarförsäljningar. Under sommaren, i samband med förvärvet av kontraktet med anfallaren Rafael Porcellis (3.3m), slutfördes även avtalet med den tidigare finansiären. Notan, enligt verksamhetsberättelsen, ligger på 20% från framtida realisationsvinster på åtta egna produkter som kommit fram i A-laget. Helsingborgs Dagblad har sin egna lista på vilka spelare det berör.

Förvisso aktiveras ovanstående åtaganden enbart ifall klubben gör realisationsvinster i samband med spelaraffärer men klubbens framtida vinster reduceras i samband med dessa avtal och man minskar därmed spelarförsäljningarnas bidrag till finansieringen av klubbens egna balansräkning. Det behöver inte vara något större problem ifall klubben klarar av att finansiera sin verksamhet genom rörelseresultatet (exkl spelarförsäljningar). För tillfället gör man dock inte det. Lägg därtill att de villkorade kapitaltillskotten enbart kan amorteras genom genererade vinstmedel vilka ju som sagt reduceras enligt ovan.

Fordringar
Klubben har fortfarande en fordran hos Parma i samband med transfern av McDonald Mariga. Denna är enligt verksamhetsberättelsen inte enligt plan. Finns det en risk för kreditförluster? Jag misstänker att denna fordran inte är den enda skulden på den italienska klubbens balansräkning. Och hur många fordringar har Parma utestående hos andra klubbar? Men kanske löser det sig på samma sätt som det gjorde med pengarna för Razak Omotoyossi. Och har man tur så ramlar det ytterligare in ett par miljoner från vidareförsäljnigen till Inter.

Status

Ett balansräkning ger oss en ögonblicksbild per den sista dagen under bokslutsåret. Det intressanta är att försöka ställa balansposterna i relation med varandra över en längre tidsperiod. Vi kan konstatera att klubbens finansiella status har försvagats än mer under 2009. Balanslikviditeten är oförändrad jämfört med 2008, 0.9. Här har man dock tillfört medel från krediter som klassas som långfristiga. Det påverkar soliditeten negativt som går från 18% ner till knappa 7%. Den finansiella risken har således ökat.

En klubbs ekonomi består av ytterligare nyckeltal, nyckeltal som inte syns i balansräkningen, det vill säga talang i relation till konkurrenternas dito. Här finns även en stor del av klubbens affärsrisk som kan definieras i form av den allsvenska konkurrensbalansen.

Det blir svårt att mäta förändringen vad gäller detta eftersom bedömningen blir subjektiv. För att approximera skulle vi kunna fråga spelmarknaden om vad den förväntade sig av Helsingborgs talang inför 2009 samt vad som är inprisat inför 2010 års säsong.

Ska vi försöka summera det hela så kan vi med stor säkerhet anta att klubben under 2009 har förlorat marknadsandelar i toppskiktet av ligan. Det betyder att resurserna som genereras från den egna rörelsen i relation till klubbens konkurrenter har blivit mindre. Något man försöker att kompensera genom ökad leverage. En inte helt riskfri strategi. Om utrymmet för strategiska misstag inför 2009 upplevdes som små är det inför 2010 än mindre.

För att ekvationen ska gå ihop måste klubben börja överträffa förväntningarna. Något man inte lyckades med under föregående år. Conny Karlsson är den som sitter på nyckeln till klubbens ekonomi. De löpande intäkterna måste börja öka igen, de får definitivt inte sjunka ytterligare. Det senare skulle kunna vara förödande. Det är därför förståeligt att man, med till buds alla stående medel, försöker vara med i toppen.

Klubben kommunicerar ett budgeterat driftöverskott under 2010 på 2 miljoner. Frågan är hur trovärdigt det är? Man räknade med en ekonomi i balans under 2009 och så sent som i november flaggade man för ett resultat runt noll. Resultat vs prognos säger oss att det finns en del inte helt besvarade frågetecken.

Tankefel

En bidragande orsak till att det framöver kan bli något lättare att få debet och kredit att gå ihop är att det inte längre är spelarnas marknad på samma sätt som de senaste åren.

Ekvationen debet och kredit drivs inte av förhållandet spelare vs klubb. Den drivs av konkurrensen mellan de olika klubbarna på den marknad man verkar på. Och även i framtiden kommer klubbarna att tävla med varandra om att vinna SM guld, om att nå europacupspel och om att undvika nedflyttning. Eller hur?

Och för att uppnå sina mål konkurrerar klubbarna, med till buds alla stående medel, med varandra om de bästa spelarna. Det är denna dynamik som driver förhållandet mellan debet och kredit.

Den enda slutsatsen som går att dra är att det framöver blir lika svårt at få debet och kredit att gå ihop som det är idag.

Justitiemord vi minns

I skuggan av Trelleborgs bokslut blir vi än en gång påminda om det justitiemord som Örebro SK utsattes för 2005. Trelleborg har under 2000 talet visat ett ackumulerat underskott på ca 25 miljoner. På den lilla omsättning klubben genererar måste det betraktas som mycket stora belopp.

Jag lägger inga värderingar i det faktumet att klubbarna räddas av skyddsänglar. Däremot var fallet Örebro ett extremt osmakligt statuerat exempel där klubben slaktades på grund av olika tolkningar av redovisningstekniska aspekter. Jag saknar faktiskt ord.

Jag har sagt det förr, det är dags att revidera elitlicensen (här och här). Helst förr än senare.

Jag noterar även att TFF, trots en mycket stark säsong rent sportsligt, på egen hand inte lyckas generera mer intäkter än vad man gör. Vi skulle här kunna identifiera ett marknadsmisslyckande, det vill säga att den allsvenska marknaden inte leder till optimal resursanvändning.

Vi har nämligen den kollektiva varan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna kan definieras som konsumenter och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar. Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet.

AIK Fotboll AB – positivt kassaflöde från rörelsen 2009

AIK Fotboll AB släppte idag sitt bokslut. Det blev ett förväntat negativt periodiserat resultat för 2009. Vi kan däremot konstatera att klubben gjorde ett starkt andra halvår. Analysen från det första halvåret finns här och den kan egentligen appliceras för helåret.

Kassaflödet från rörelsen under 2009 (exkl spelartransfers), justerat för poster som inte ingår i kassaflödet (avskrivningar), blev positivt, 0.5 miljoner kronor. Det är en mycket kraftig förbättring från 2008 där man visade ett negativt kassaflöde från rörelsen på 12.5 miljoner.

Det betyder att klubben under 2009 kunde finansiera sina löpande rörelsekostnader inklusive sign-on bonusar, guldbonusar genom sina löpande intäkter från matchdag, sponsor&marknad, merchandise samt centrala avtal.

Kassaflödet naturligtvis förstärkt tack vare de sportsliga framgångarna under hösten. Vi kan se en direkt extraordinär effekt på merchandisesidan där intäkterna under det sista kvartalet ökade med 5 miljoner till 9.8m jämfört med Q4 föregående år. Täckningsbidraget från denna ökning bidrog till finansieringen av de extraordinära guldbonusarna.

Intäkterna från spelarförsäljningar under 2009 landade på blygsamma 1 miljon. Under 2010 har bolaget avyttrat kontrakten med Ivan Obolo samt Jos Hooivelt.

Klubben kommunicerar att resultateffekten från dessa försäljningar matchar den periodiserade förlusten från 2009. Det skulle i så fall innebära ca 6.5 miljoner som landar på Q1 2010. Lyckas man, utan att dra på sig signifikant högre kostnader, med att bibehålla sin topp 4 status, ser möjliheterna till åtminstonde ett nollresultat hyfsat goda ut. Det även om man inte räknar med spel i Europa.

Klubbens tidigare synder från det ekonomsikt katastrofala 2008 (här och här) bidrog till en mycket svag balansräkning med ett i det närmaste obefintligt rörelsekapital. I september finansierade sig så bolaget med hjälp av ett kortfristiskt lån på 8 miljoner till 16% ränta. Den krediten går till förfall nu och klubben förväntades presentera en långsiktig lösning. Jag hade förväntat mig en nyemission och det är möjligt att vi hade sett en sådan ifall man inte hade vunnit allsvenskan. I och med det erhöll man nämligen en option om möjlighet till att kvala till Champions League. Även om de senste 10 årens allsvenska erfarenhet säger att sannolikheten till avancemang är liten så har större under skett.

En nyemission innebär att aktieägarna antingen investerar mer pengar i bolaget eller späds ut. Från ett aktieägarperspektiv kan det därför vara mer fördelaktigt att idag finansiera sig genom skulder. 15 miljoner till finansieringskostnaden på 10% betyder en kostnad på 20 öre per aktie. En ”försäkring”för aktieägarna mot något som i höst kan visa sig vara en onödig utspädning. Min mycket snabba lekmannamässiga beräkning säger att sannolikheten för avancemang till CL på förhand inte behöver bedömas som större än 7% för att kalkylen ska gå ihop. (scrolla till botten under länken).

Nu behöver man ju naturligtvis inte ha tänkt just i dessa banor men det var den tanken som slog mig.

Champions League – Play Off

Veckans bomb måste väl ändå vara den engelska förslaget om att lag 4-7 ska göra upp om den sista kvalplatsen till Champions League. Den kollektiva reaktionen från ligans supportrar samt tidningar verkar vara positiv. Det borde den inte vara. I alla fall inte i tider där det är politiskt korrekt att dissa överinvesteringar.

Det ekonomiska nettot för ligan som helhet och majoriteten av klubbarna förväntas nämligen bli negativt. Ni undrar säker varför?
Det som sker är att man genom detta play-off slutspel genererar nya intäkter i form av matchdag samt sändningsrättigheter.

Ponera att dessa uppgår till £50 miljoner. En summa som ska delas av fyra klubbar som placerar sig på plats 4-7. I potten finns ytterligare intäkter. Dessa är dock inte nyproducerade utan finns sedan tidigare. Vi pratar naturligtvis om kvalplatsen till CL och allt vad det innebär.

Klubbarna utanför big4 kommer med andra ord se sina möjligheter att vinna marknadsandelar. Erfarenheten säger att de 16 klubbarna kommer att investera i talang för att kunna nå, dels de nya £50 miljonerna som delas ut, och dels de potentiella men befintliga CL miljonerna. Utan att göra någon större vetenskaplig analys så skulle jag uppskatta de kollektiva investeringarna till £100 miljoner, minst. £50 miljoner back för kollektivet såldedes och där har vi med andra ord Nash-jämvikt – ”competitive outcome”. Underskottet föredelat över de 16 klubbar som idag är utanför, men drömmer om ett liv i Champions League. Och allt för att nå pay-offen som uppgår till inte mer än £50m. En summa som fyra klubbar får dela på.

Vi kan därmed förvänta oss drevet sätta igång den dagen siffrorna i boksluten väl presenteras.

"Adam Smith needs revision"‏ – well, not quite yet

Såg filmen A Beautiful Mind i helgen. Låt oss titta på hur Hollywood Nash, aka Russel Crowe hade löst problemet och därmed ökat de allsvenska klubbars konkurrenskraft i Europa.

Den kvalplats till Champions League som ligavinnaren erhåller trejdas bort till förmån för två platser till UEFA Europa League. Potentiell motpart i affären är någon av ”få-klubbs-dominanta” ligorna i öst.

Uppsidan med denna lösning, förutom den extra platsen i euorpa, är en lägre risk för fenomenet paradox of power*.

Ironiskt nog är inte ”Crowes jämvikt” alls densamma med den jämvikt vars rollkaraktär han spelar, den riktiga John Nash, kom fram till. Filmklippet visar ett kooperativt spel. Nash teorier utgick från icke-kooperativa där varje individ alltid utgår från sitt bästa och inte gruppens.

Låt oss ur ett lekmannaperspektiv applicera tankarna i sportens värld.

”Crowes jämvikt” skulle vi till exempel kunna applicera på den amerikanska liga modellen. Major league klubbarna delar på den profit som ligan skapar med hjälp av revenue sharing, distribution av talang (draft), luxary taxes etc. – ”cooperative outcome”. Så alla glada och nöjda? Naturligtvis inte… New York Yankees ägare George Steinbrenner har hittat sitt sätt att föra över värde från ligan till sig själv.

Vi har även Al Davies och hans 20 år långa kamp om att flytta NFL laget Oakland Raiders till Los Angeles. 1982 fick han ”go” och flyttade till änglarnas stad där man fram till 1994 tog namnet Los Angeles Raiders. Ett större upptagningsområde och målgrupp låter på förhand bra men brasklappen var att en inte helt obetydlig del av marginalintäkten åts upp av NFL:s revenue-sharing-program. När så Oakland lockade med publika medel färdigfinansierad ny arena var det inget jättesvårt beslut för den gode Al. Flyttlasset gick tillbaka till Oakland, således bra för honom och mindre bra för kollektivet.

I UEFA-financial-fairplay konceptet försöker klubbarna som redan har lyckats att skaffa sig sin stora marknadsandel, ta och låsa igen dörren bakom sig. Med hjälp av Michel Platini försöker de sätta ”competitive outcome” under distress.

1991 samarbetade Englands elitklubbar, hotade med utbrytning, och bildade Premier League. Vi såg koncentration av talang, elitism, -”cooperative outcome”, vilket stärkte ligans varumärke och kunde finansiera och locka de bästa spelarna till ligan. Alla klubbar får ju en viss garanterad del av de stora TV intäkterna samtidigt som man behöll upp/nedflyttning vilket gör att klubbarna i jakt på att inte gå miste om dessa intäkter överinvesterar till bristningsgränsen. – ”competitive outcome”. Överinvetseringar och de oexisterande nedflyttningsklausulerna är således en Nash-jämvikt.

Här är det måna som skyller överinvesteringar på privat ägande. ”Clubs are companies, bought and owned by people who then overspend on players” . Inget kan vara mer populistiskt än så…

En gång i tiden var samtliga spanska klubbar medlemsföreningar. Det gick sådär… När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden ska betraktas som galaktiska belopp – ”competitive outcome”.

First Restructuring Plan med bland annat statliga interventioner i syfte att rädda klubbarna räckte inte till. 1990 blev man till slut tvingad till Second Restructuring Plan. Det vill säga, klubbarna fick lov att bolagisera verksamheterna med syfte att sanera skuldberget. Det blev en kortsiktig effekt men fenomenet med överinvesteringarna kom tillbaka – ”competitive outcome”.

Nash jämvikt ger oss även allsvenskans UEFA ranking. För att nå de mål som svensk elitfotboll har satt upp krävs ett visst samarbete. Ett antal klubbar måste vara beredda att sätta sig i baksätet och det svåra är naturligtvis presentera incitament till dessa klubbar.

En minskining av allsvenskan till tolv lag kommer att ge varje klubb en större del av de centralt sålda avtalen. Samtidigt kommer gapet ner till Superettan att öka och kostnaden att degraderas blir mycket större än vad den är idag. Vi skulle kunna förvänta oss ett liknande ”rat-race” som vi ser i England.

En modell med fler än 12 lag och ett något större gap mellan topp och botten skulle kunna göra degradering till en mer naturlig del i en långsiktig strategi hos en klubb. Knäckefrågan är att göra allsvenskan mer ojämn utan att den för den delen inte blir allt för ojämn och ospännande.

—————————–
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of powerStefan Szymanski, Oct 2006