Månad: mars 2010

populist vote seeking?

Det sittande styret i Storbritannien lägger fram ett kontroversiellt förslag som förväntas att skapa diskussioner. Vi känner till viss del igen agendan sedan förr och det är inte första gången vi ser förslag på regleringar från politiskt håll. I slutet av 90 talet var det Football Task Force som till slut rann ut i sanden efter bland annat påtryckningar från Premier League som inte accepterade att regleras.

Ni kan läsa några av dokumenten här och här.

Jag har svårt och tro att vi ska förvänta oss ett annorlunda utfall denna gång. Ligans VD, Richard Scudamore, har uttryckligen varit kritisk mot olika typer av regleringar av den fria fotbollsmarknaden och föreläste så sent som i vintras i Kuala Lumpur där han bland annat avrådde de asiatiska marknadsaktörerna från att tänka i banor av lönetak.

“It is a global market but a thin market. For a team like Manchester United, it is not a problem. To be good enough to play for Man U, you have to be among the top 10 players in the world. The threat is in the middle ranking clubs scouting for everybody’s talent. I can’t think of a practical way for a worldwide salary cap.”

Och ärligt talat, vem kan klandra honom? Premier Leagues kurvor är definitivt inte värre än Storbritanniens dito (slide-show-här) med den stora skillnaden att ligan har outperformat UK vad gäller tillväxt. Och när den globala ekonomin gick in i recession under 2008 så fortsatte Premier League att växa. Mycket sannolikt vinner man ytterligare marknadsandelar på den globala fotbollsmarknaden vilket ska tilläggas var det som var syftet när ligan startade 1992.

Tillväxt är inte gratis eller kommer av sig själv och jag vågar nog påstå att rätt så många britter upplevde en ökad välfärd och stolthet när framgångarna och europacuptitlarna väl började ticka in under resans gång. Om inte annat så vet vi av erfarenhet hur reaktionerna brukar vara när deras landslag upplever motgångar.

UEFA country ranking chart
saxat från: http://kassiesa.com/uefagraphs/crank-graph-display.php

Resultatet av den "demokratiska analysen"

2008 redovisade de allsvenska klubbarna tillsammans en aggregerad ekonomisk vinst på 7 miljoner. Det var inklusive spelarförsäljningar. När svensk fotboll i sin rapport senare i vår summerar 2009 års resultat förväntas resultatet inte att bli bättre.

Det ryktas om att SEF, på sitt årsmöte för lite drygt en vecka sedan, presenterade 2010 års publikbudget vilken översteg 2009 års siffror.

Efter de två första omgångarna hade 46% färre kunder besökt de allsvenska butikerna ute i landet. Ponera att efterfrågan blir lite högre när det blir varmare ute och efterfrågeminskningen för säsongen 2010 bara blir 20%. Det är ungefär 400k färre kunder och räknar vi på en snittintäkt på 200 kr per kund så minskar de allsvenska intäkterna från matchdag under 2010 med 80 miljoner.

Eftersom flera klubbar lever på marginalen kan det bli en lite oskön meltdown.

Produkten fotboll är inte homogen vilket betyder att man på förhand inte kan säkerställa kvaliteten på den. Efterfrågan på produkten bygger således på förväntningar. Och förväntningar bygger till stor del på historiska observationer samt den aktuella information om produkten som finns tillgänglig.

Eftersom vi har fått lära oss om att det inte finns någon som är ansvarig för de beslut som fattas, regler som sätts upp samt de bedömningar som görs, så är efterfrågan på allsvensk fotboll ett resultat av den ”demokratiska analysen” som ligger bakom samtliga strategiska beslut som svensk fotboll fattar.

Den observerade efterfrågan är således ett resultat av den tävlingsbalans och ordning i tabellen som klubbarna tillsammans genererar. Efterfrågan är ett resultat av den exponering mot värderrisk som klubbarna tillsammans strategiskt har valt etc.

Den demokratiska analysen görs inom ramen för SEF av 32 klubbar. Inom ramen för SvFF görs den demokratiska analysen av 24 distriktsförbund. Dagens allsvenska representeras av klubbar tillhörande 10 distriktsförbund utav dessa 24. Ytterligare 5 distrikt representeras om vi räknar med Superettan. En mycket stor del av distriktsförbunden behöver med andra ord inte bry sig om konsekvenserna av en minskad efterfrågan på produkten allsvenskan. Det drabbar inte deras föreningar och kommer sannolikt aldrig att göra det.

Tidigare under vintern har marknaden prissatt tv-produkten allsvenskan. Vi är inne i fasen där marknaden prissätter live-produkten. Löpande under årets gång ser vi marknaden genom sponsorerna prissätta den kommersiella produkten allsvenskan.

Det vi ser under 2010 är den kollektiva analysen av Sveriges fotbollskonsumenter.

La Liga – ett gigantiskt marknadsmisslyckande?

Spanska La Liga hör förmodligen till ett av de bättre exemplen på hur man inte ska organisera en sportliga. Jag har tidigare skrivit om tävlingsbalansen i ligan samt vilka händelser förväntas ha haft effekter på förhållandet mellan klubbarnas prestationer.

Årets säsong är på mycket god väg mot att utvecklas till den mest ojämna om man mäter de två första klubbarnas marknadsandel i inspelade poäng. Den stora förklaringen är naturligtvis de individuellt sålda sändningsrättigheterna. Barcelona och Real Madrid äger någonstans mellan 50-60% av de TV pengar som ligan totalt generar.

Fortsätter rådande regim, har jag mycket svårt och se något annat lag, utöver de två drakarna, som ska ha en rimlig chans att vinna ligan under en överskådlig framtid.

(klicka på bilden för högre upplösning)
Tävlingsbalans La Liga
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Blå pil visar ökning C2 index hittills denna säsong.
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Men den individeulla modellen hade inte behövt vara någon större issue… Den teoretiska modellen säger nämligen att ”revenue sharing” endast förbättrar tävlingsbalansen i en marknad med nyttomaximerande klubbar.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

Ponera att man hade haft den individuella modellen i England och Premier League. Det är relativt enkelt att anta att ett fåtal klubbar däribland Manchester United hade haft den största marknadsandelen av TV pengar. Det betyder per default att dessa klubbars marknadsvärden hade varit högre då minimal subvention utgår till konkurrenterna. Lägre affärsrisk belönas med en högre värdering.

Och det betyder att Glazers hade fått betala kanske uppemot ett 30% högre belopp för sitt förvärv av Manchester United. Förvärvet skulle därför finansieras med nominellt 30% mer i skulder vilket i sig genererar 30% högre räntebetalningar och därmed 30% mindre pengar att rekrytera talang för. Det betyder även att David Conn skulle kunna fakturera för 30% fler tecken i sina krönikor om att domedagen är så mycket som 30% närmare.

Sist men inte minst skulle sannolikheten för att de små lagen ska kunna ta poäng mot de stora öka med motsvarande siffra. 30% ökad chans till happiness för alla mindre klubbars fans med andra ord. Och glädje kan inte mätas i pengar.

Eftersom dessa möjligheter till profit öppnas är det troligt att klubbarna med de allra starkaste varumärkena under resans gång hade blivit förvärvade av profitmaximerande ägare och marknaden hade på så sätt självreglerat ligans tävlingsbalans. Ligan hade naturligtvis inte haft en perfekt jämn balans men betydligt jämnare än La Ligas dito och förmodligen inte helt olik dagens.

Ni kanske undrar varför den individuella modellen inte finns i England? Jag återkommer med det resonemanget i ett senare inlägg.

I Spanien ägs de två största klubbarna av sina medlemmar. I den fåfänga och giriga jakten på titlar drivs presidentkampanjerna där den kandidat som lovar flest och bäst spelarförvärv vinner valet. Vill du bli president måste du först lova att du blir kung av Silly Season.

Men är det egentligen ett problem? Det är nog bara spanjorerna själva som kan svara på det.

För låt oss titta på saken från ett annat perspektiv. Lyfter man bort Barcelona och Real Madrid från tabellen får vi en tävlingsbalans för vår 18 lags liga som är relativt lik den i Premier League. Det finns två Champions League platser att tävla om och om förutom Barcelona och Real så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. En ligaseger är med andra ord inte något som särskilt många fans går och drömmer om. Historien säger oss att sannolikheten till det är i det närmaste obefintlig.

Vi skulle därför kunna se La Liga som en 18 lags serie där varje lag, fyra gånger om året, möter Champions League motstånd och får mäta sina krafter med flera av världens bästa spelare. Och kanske upplevs det mer exklusivt för en liten klubb skrälla mot någon av drakarna en gång vart 60:e år istället för att göra det så pass ofta som var 20:e säsong.

Och som grädde på moset har man två lag att välja på för att heja fram i Champions League.

Brutal efterfrågan på tv produkten Premier League

Det var uppenbarligen inte enbart i Norden som jakten efter sändningsrättigheter till Premier League var vild. Det ser ut som att det nya TV avtalet för sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna för perioden 2010-2013 uppgår till £1.4 miljarder. Det nuvarande som löper ut efter säsongen ligger på £625 miljoner. Det betyder att de intrenationella sändningsrättigheterna är på god väg att gå ikapp och förbi de inhemska som i den senaste upphandlingen för ett år sedan nådde nivåer kring £1.75 miljarder.
Times har tidigare rapporterat om att £100 miljoner kommer att skeppas iväg till lägre divisioner i form av solidaritetsbetalningar. Även fallskärmarna till från Premier League degraderade klubbar förväntas att öka.
Det har pratats om en bubbla ända sedan 2002 och vi lär få höra det åtminstone ett antal år till. Men så länge mediadistributörerna profiterar så kommer de efterfrågade ligorna att få sin del av kakan. För bara ett par månader sedan redovisade British Sky ökad vinst. Fortfarande är det väldigt lite som pekar på att domedagen skulle vara nära.
Den starka efterfrågan på produkten Premier League drivs av den upplevelse klubbarna skapar. Det är med andra ord det kollektiva resultatet av klubbarnas strategier, ligans konkurrensbalans, dåliga vinstmarginaler för flertalet klubbar samt dynamiken mellan profit- och nyttomaximerande ägare. En relativt avreglerad marknad.
Det jag är nyfiken på är hur mycket av de nya intäkterna kommer från en ökad totalmarknad och hur mycket som är vunnen marknadsandel från andra sportligor och dess sändningsrättigheter?

Liverpool – ny stadion en must have

Många skyller Liverpools kräftgång denna säsong på dess amerikanska ägare som tog över klubben 2007. Pool får jobba mycket hårt för att försvara sin topp fyra status. Det många (mer än)gärna glömmer bort är att årets säsong på inget sätt är unik för klubben. Laget har inte vunnit någon ligatitel sedan Premier League startade 1992 och under 2000 talet har Liverpool redan hunnit med att missa fjärdeplatsen två gånger. Senast säsongen 2004/05 där man slutade på en femte plats, hela 37 poäng efter titelvinnaren Chelsea.

Tittar vi på klubben under Hicks och Gillets regim är det relativt enkelt och gissa att saker och ting inte riktigt har utvecklats så som jänkarna från början hade planerat. Men det också en del av livet i en konkurrensmarknad samt i ”football capitalism”.

Under bokslutsåret 2007/08 investerade klubben £18.7 miljoner i planeringen av en ny stadion, 60 000 platser med utrymme för en framtida utökning till 75 000. Här misstänker jag att man sneglade åt, och hoppades kunna strukturera en arenafinansiering inte helt olik den som Arsenal lyckades med under 2006. Till en förhålandevis låg finansieringskostnad har Arsenal ökat sina match-day-revenues från £44 miljoner, sista året på Highbury, till £100 miljoner.

Finansieringen av arenan var dock något som the-credit-crunch brutalt satte stopp för. Inte heller blev livet enklare av en ny ”abramovich karaktär” på marknaden. Jag tänker naturligtvis på sheik Mansour och hans investeringar i Manchester City som höjer priset på sportslig framgång. Det senare är kanske den enskilt största anledningen till att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning av skuldsidan med £100 miljoner. Konkurrensen och därmed affärsrisken har ökat. Så är läget hopplöst? Jag tror inte det… snarare ett tecken på sundhet.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna bland the Big4, match-day, commercial samt broadcast, avser säsongen 2008/09.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Om vi tittar på Liverpools intäktstruktur så kan vi genast konstatera att klubben förväntas ha en stor, outnyttjad potential under matchdagen. Klubbens kommersiella värde går inte att ifrågasätta och man outperformar både Chelsea och Arsenal ganska rejält. Liverpools varumärke är således mycket starkt vilket vi fick ytterligare ett bevis på i samband med det ganska nyligen tecknade sponsoravtalet med Standard Chartered. Värdet på kontraktet uppges ligga i nivå med ligans kommersiella flaggskepp, Manchester United.

En ny stadion, givet att man lyckas finna rimlig finansiering, ger bättre förutsättningar att leverera en fotbollsprodukt i världsklass och samtidigt öka rörelsemarginalerna. För det är inte genom spelarköp och spelarförsäljningar som klubbens mycket starka varumärke bäst kan kapitaliseras. Och här kommer vi naturligtvis in på spekulationerna kring Steven Gerrards samt Fernando Torres vara eller icke vara.

Båda spelarna värderades av klubben så sent som i somras och det är naturligtvis så att om ett bud överstigande spelarnas förväntade nytta till klubben dyker upp, så kommer man att överväga en försäljning. Precis så som Manchester United gjorde i fallet Christiano Ronaldo. Det som talar emot en försäljning är att Liverpool förväntas vilja utveckla sin produkt och inte ligga kvar på dagens nivå eller lägre än så. Men allt har som sagt ett pris.

Hicks & Gillet själva sitter dock i en småknepig sits, främst därför att de har tiden som talar emot dem och alla vet om det. Deras kreditfaciliteter går till förfall denna sommar och måste omfinansieras. En omfinansiering som ser ut att kräva en högre del eget kapital. Förvisso bör det finnas investerare som ser en potentiell uppsida om nu alla pusselbitar skulle falla på plats och ryktena är naturligtvis redan i full gång.

Manchester Uniteds framgångsrika emission av obligationslånet samt prisspekulationerna på klubben kring £1.2-1.6 miljarder indikerar om att den kollektiva analysen hos investerarna där ute tror på produkten engelsk fotboll. Vi får inte heller glömma bort att ”Industrin Premier League” genererar profit. Det är dock få klubbar som idag delar på den.

Ett frågetecken skulle kunna vara ägarsituationen. Två starka ägare blir inte sällan oense. Det lär inte underlättas ifall man släpper ytterligare en kock in i köket. En exit bör kanske därför inte uteslutas.

Eftersom finansieringsstrukturen i samband med förvärvet av klubben inte är olik den som finns hos Red Football Ltd (ManU) så vill många gärna jämföra klubbarna med varandra. Det kan man naturligtvis göra men den stora skillnaden är att Manchester United är en för tillfället färdiginvesterad kassako mycket högt upp i näringskedjan medan caset Liverpool kräver ytterligare investeringar för att kanske komma dit. Något som naturligtvis återspeglas i respektive klubbs förväntade marknadsvärde. Nu väntar vi bara på att marknaden ska göra sina bets.

Silly Season wrap up

Precis som jag tidigare noterade så handlade mycket kring vinterns silly season om sändningsrättigheter.
Del1
Del2
Del3
Del4
Både svensk fotboll och Premier League har varit en het potatis i Norden denna vinter. Det är nu bekräftat att MTG har förvärvat sändningrättigheterna för Premier League i Sverige.

Det jag är lite nyfiken på är om inte det ”verkliga värdet” på den allsvenska tv produkten nu kan komma att blottas. Ett antagande skulle kunna vara att allsvenskan har friåkt på produkten Premier League i Canal+. Inte helt olikt lex Grekland samt de övriga ”piigs länderna” som under en längre tid kan sägas har friåkt på den europeiska valutastabiliteten och därmed kunnat finansiera sig till en lägre kostnad än vad man annars hade haft möjlighet till.

Problemet är att verkligheten, för eller senare, kommer ikapp en. Nu är det kanske ingen större issue för de allsvenska klubbarna under de närmast kommande åren eftersom risken redan är såld. Mycket hinner att hända fram till 2016 och kanske strukturerar tv-marknaden om sig lagom till det är dags för nästa upphandling. Marknader har en förmåga att göra det. Men först avvaktar vi och väntar med spänning på att se hur efterfrågan på TV4 Gruppens diversifierade portfölj av sändningsrättigheter utvecklar sig.

Dumheterna kan fortsätta

Ett av argumenten för en tidigarelagd allsvensk start var att supportrarna längtar så mycket efter fotboll under vintern så att de vallfärdar till premiären. Nu har den kollektiva analysen av den allsvenska publiken bedömt den affärsidén. 6038 personer i snitt den första omgången. Vi talar om ungefär 48300 åskådare totalt vilket är 40 000 mindre än året innan. Publiksnittet under premiärongången är ungefär 50% lägre än vad det har varit under 2000 talet och vi måste gå tillbaka till 1998 för att hitta ett publiksnitt i omgång ett som är lägre.

Men det hindrar inte den demokratiskt valda tidpunkten för allsvensk start att bli annorlunda going forward.

– Vi måste förlänga säsongen för att stå oss bättre mot övriga länder

Pelle Olsson är en intelligent person och jag tror att han själv egentligen inte tror på det han säger. Men faktum är att Gefle hör till de klubbarna som saknar komersiellt värde och för klubben är publikservice ingen större issue. Pengarna kommer in som de ska ändå.

Publiken får väl ta på sig ordentligt. Det gäller att se möjligheter…

Men om klubbarna, istället för vad som bäst passar deras egna schema, börjar att agera utifrån ett kundperspektiv så kanske, kanske intjäningen kan börja öka igen. Det är det som gör att man kan stå sig bättre mot övriga länder. Ingenting annat!

Noterar för övrigt att Idrottensaffärer.se har en ny blogg på plats. Man kan ju säga att han rivstartar direkt.