Jag har tidigare skrivit om Tamba Bay Buccaneers fansens stora dilemma där familjen Glazer friåker revenue-sharing-systemet med syfte att profitmaximera. I förrgår publicerades en akademisk studie som undersökt friåkandet i NFL*. Så vad har man bland annat kommit fram till?
Based upon the current data analysis, it appears that some NFL owners choose to free ride while others do not, with some spending more on players than maximizing profits would warrant.
Författarna försöker att kategorisera ägarmotiven. Vi känner igen nyttomaximerande ägare och profit-maximerande även från vår europeiska modell.
A second possible explanation relates to each owner’s motivation. Certainly, each owner desires to experience on-field success and most owners would like to spend more on team quality in order to own a competitive sport team. In fact, many owners are able to spend more because they have significant wealth beyond their ownership of an NFL team. For example, Jim Irsay, owner of the Indianapolis Colts, sold personal stock and real estate holdings to pay $100 million in signing bonuses from 1999 through 2008 (Burke, 2008). However, some owners may not have the desire or the ability to utilize outside funding sources. A number of owners have a large portion of their wealth invested in their NFL franchise and are more likely to treat their team as a profit-maximizing business. These owners might find it more profitable to free ride than to spend for a high performance team.
Det kan också vara så att vissa klubbägare inte anser sig ha någon realistisk chans att vinna. Så istället maximerar man profit. Och de ägare som en gång fått känna på segerns sötma kan faktiskt trejda bort en del profit mot känslan att få vinna igen. Men vissa ser så klart det som ren business, om Malcolm Glazer skriver man…
The Tampa Bay Buccaneers were, perhaps, the most egregious of all free riders. The Buccaneers were owned by Hugh Culverhouse until 1995, when Malcolm Glazer purchased the framchise. Clearly, Malcolm Glazer does not fit the mold of an owner whose primary financial investment is an NFL club as he is the 462nd wealthiest individual in the world.Though it appears that some owners of “family-operated” teams appear to free ride for economic “necessity,” some wealthier owners may free ride for profit maximization.
Den stora skillnaden med Glazers Premier League franchise är att Manchester United behöver komma bland de fyra främsta för att kunna maximera profit och därmed klubbens värde. Klubben klarar av att missa Champions League en gång. Sannolikt klarar man av att missa turneringen även ett andra år i rad också. Men sedan blir det problem och en negativ spiral med insolvens som en trolig konsekvens. Klubben måste med andra ord leverera sportsliga resultat värda namnet. I sitt hemland skyddas man däremot av av systemet där man inte bara kommer undan med mediokra prestationer, man till och med belönas för det.
Ultimately, the decision to potentially free ride is idiosyncratic and depends on the motivation of each owner. From the perspective of the league, however, having incentives to reduce payroll and on-field quality to the detriment of the rest of the league is problematic. A problem exists when some teams are primarily carrying the burden of maintaining and growing the league’s brand (e.g., the Dallas Cowboys), while others are harming, or free riding on, the brand (e.g., the Cincinnati Bengals). From a league’s perspective, creating incentives to save costs is good, but allowing teams to reduce on-field quality to do so can be detrimental.
Författarna är även inne på konsekvenserna denna säsongs avsaknad av lönegolv.
With the elimination of the salary floor, additional teams may now be inclined to free ride. Ultimately, this may harm the league’s brand reducing the value of the league as a whole and the value of its member franchises as well.
Det blir ändå svårt att motivera att systemet inte är bra. Ligan har trots allt haft en mycket stark utveckling.
Ultimately the NFL has been extremely successful since its decision to equally share its national television revenues in 1960. John Mara, New York Giants co-owner, stated, “you could argue that we deserve a bigger piece of the pie, but it’s the reason that the NFL is the strongest professional league on the planet.”
Frågan är hur länge till man är det och hur hade ligan utvecklats om man hade anammat den europeiska modellen. Det är mycket möjligt att ligans totala intäkter hade varit än högre. Dock hade vinsterna till ägarna varit mindre. Hur som helst, NFL bör passa sig, ju fler lag får för sig att fri-åka, desto större blir riskerna att ligan börjar lida av produktionsproblem.
The new revenue-sharing model that will be negotiated beginning in 2010 or 2011 may become even more important to the league as average team operating income was reduced 24% since its peak during the 2002 season as a result of changes to the model under the 2006-2010 CBA (collective bargaining agreement)
Så hur ska vi förhålla oss till revenue-sharing egentligen? Mekanismernas främsta syfte har historiskt sett varit ett verktyg för att balansera tävlingsbalansen. I Nordamerika är det även en viktig mekanism i samband med de fackliga spelarförhandlingarna. Spelare i dåligt presterande klubbar vill gärna ha en ”garantilön” vilket man får i och med detta system. Det senare är ingen issue i Europa. Tack vare fotbollspyramiden samt bosmandomen belönas kompetenta spelare genom en större makt över sin egna produkt.
Ligaorganisatörerna har länge menat att en jämn tävlingsbalans maximerar efterfrågan på sporten. Detta trots att väldigt få studier ger stöd till denna hypotes. Borland&McDonald** (2003) sammanfattar forskningen inom efterfrågan på sport där endast 3 av 18 undersökningar hittar ett sådant positivt samband.
Min åsikt är att det en gång för alla är dags att revidera synen på tävlingsbalans. Publiken bryr sig inte om i tävlingsbalansen i sig. Men man önskar se klubbar som vill framåt, klubbar som utvecklas, klubbar som testar nya idéer. Klubbar som maximerar sina resultat efter sina egna förutsättningar helt enkelt. Men för att detta ska hända behövs det incitament och dessa är viktiga att identifiera och bygga in i den distributionsnyckel som ligan akiverar till sina centrala avtal. Revenue-sharing bör således i första hand vara en incitamentsmekanism.
Resultatet av alla klubbars individuella handlingar sätter sedan den tävlingsbalans som vi i efterhand kan mäta. Den är dock i det närmaste irrelevant för efterfrågan på sport och av den enkla anledningen finns det inget empiriskt stöd för det.
Att mäta tävlingsbalansen kan istället användas med syfte att ge oss kunskapen om hur olika regleringar historiskt har slagit igenom samt hur stora inträdesbarriärer som finns inom respektive marknad. Jag har tidigare identifierat de olika regimskiftena i den spanska ligan och försökt att koppla dessa till förändringarna i tävlingsbalansen.
Allsvenskan har ett nytt TV avtal på plats från och med nästa säsong. Det finns de som menar att det är kakan som är för liten och inte fördelningen av den ut till ligans medlemmar. Det finns naturligtvis substans i det första påståendet men att kakan är liten beror på att den allsvenska produkten inte är tillräckligt attraktiv just nu. Kakan kan bara bli större om TV bolagen kan tjäna pengar på produkten, inte annars.
Och för att den allsvenska produkten ska bli mer attraktiv så behöver klubbarna ges större incitament för att på egen hand utveckla sina respektive produkter.
För vem utvecklar dessa om inte klubarna själva?
Lyckas man inte med att utveckla matchdagen och attrahera tillräckligt med åskådare ska man rimligtvis inte klara av att finansiera sin allsvenska existens. Det borde egentligen vara lika självklart som att degraderas på sportsliga meriter. För bara då slipper vi stå och frysa häcken av oss på arenorna under första halvan av mars samt lida av sparkboll på mediokra planer. Och först då kommer klubbarna till insikt och börjar agera efter de preferenser som publiken har. En kamp om varje åskådare som om det gällde liv eller död.
——————————————–
* Free Ride, Take It Easy: An Empirical Analysis of Adverse Incentives Caused by Revenue Sharing – Daniel A. Rascher, Matthew T. Brown, Mark Nagel, Chad D. McEvoy , Oct 12th-2010
** Demand for Sport, Jeffery Borland and Robert McDonald, 2003
den osynliga handen 