Månad: december 2010

En olönsam betongklump?

Läser om att IFK Göteborg inte har kommit överens med ägaren av arenaekonomin om ett önskat avtal i samband med bruket av Gamla Ullevi. Det är som är mest anmärkningsvärt är att den totala arenaekonomin inte går runt trots närvaro av tre elitklubbar.
Problemet med kontraktet är därför av sekundär betydelse. Det primära problemet borde istället identifieras enligt nedan.
1) Arenan är felprojekterad från första början, en betongklump på vilken man inte har lyckats att implementera ytor som kommersiellt går att exploatera. Ponera att IFK Göteborg själva skulle äga denna arena. Å ena sidan skulle man ha kontroll över samtliga intäkter, å den andra skulle ekonomin fortfarande inte gå ihop.
2) Fel val av affärsmodell för den samlade arenaekonomin, det vill säga arenans intäktskällor är inte optimalt paketerade och det kommunala bolaget inte är den bästa operatören för arenan med syfte att utveckla ekonomin i betongklumpen. 
Arenan har hittills brukats av tre klubbar, alla med olika starka varumärken och olika typ av målgrupper. Klubbarnas respektive affärsmodeller borde därför rimligtvis skilja sig från varandra. IFK Göteborg har till exempel bättre möjligheter att paketera en mer exklusiv produkt och på så sätt prisdiskriminera sina kunder, misstänker jag.

Mest sannolikt är problemet en kombination av båda punkterna. IFK Göteborg menar att man ska arbeta på ett nytt arenaspår. Men är det en rimlig lösning? Det kommer fortfarande att vara extremt svårt om inte omöjligt att hitta ekonomi i ett sådant projekt. Och skulle klubben trots allt lyckas med att finna privat finansiering så skapar ett sådant arenabygge externaliteter åt Göteborgs skattebetalare vars Gamla Ullevi kommer att uppleva ett ännu större underskott.

2010 – året då världens makthavare befäste sin position som fotbollsekonomer

2010 var året där fotbollseuropa återigen skulle gå under. Hela ligor var dömda till en säker undergång och i England pratades det om att åtminstone 20 klubbar i de fyra högsta divisionerna som utgör Football League skulle gå i konkurs innan höstens seriestart. Inget av dessa förväntningar infriades. Fotbollen klarar, allt som oftast utan att klubbarna går under trots att majoriteten så gott som alltid upplever finansiell kris. 1923 fanns det i de fyra högsta professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar. 2010 existerar 85 av dessa fortfarande. Endast 9 lag har degraderats 2 divisioner eller mer och drygt 50% av klubbarna återfinns i samma division som de tävlade i 1923.

I Spanien uttalade en politiker i somras sin oro över klubbarnas finansiella hälsa. Tillsammans har de spanska klubbarna en skatteskuld på €607 miljoner till den spanska staten. Det är naturligtvis ytterst beklagligt att skattebetalarna drabbas. Å andra sidan är klubbarnas skatteskulder en produkt av att den spanska staten sedan decennier tillbaka har räddat fotbollsklubbar och accepterat denna transferering från skattebetalarna.

Men är den förhållandevis lilla fotbollsekonomin verkligen något vi i första hand bör bekymra oss över? Borde vi inte fundera över det faktum att världens politiker sedan ett tag tillbaka själva har börjat att tillämpa fotbollsekonomiska metoder? Metoder och mismanagement som drivit klubbarna till en ständig finansiell distress. Den stora skillnaden är att i fotbollens fall så handlar det om småsummor. Det svenska handelsbolaget Hennes&Mauritz delade under 2010 ut ungefär 12 miljarder kronor till sina aktieägare. Ett belopp som är i paritet med Red Knights seriösa bud på världens högst värderade fotbollsklubb, Manchester United. Summorna inom fotbollen blir inte så mycket större än så.

Ett av de största orsakerna till att fotbollsklubbar överinvesterar men ytterst sällan går i konkurs och försvinner är att de anses fylla en alldeles för viktig funktion. Man har en etablerad supporterskara som inte direkt kan byta lag, även om produkten inte håller tillräckligt bra kvalitet. En ekonomisk kris innebär därför en möjlighet att till ett förhållandevis lågt pris kunna få kontroll över en klubb som sedan maximerar sin räddares nyttofunktion. Det kan vara allt från en ego-staty till en hävstång åt PR, politiska kontakter eller annan verksamhet som kan dra nytta av att vara kopplad till en lokalt, nationellt eller internationellt känd klubb. Klubbarna räddas därför ständigt av nya intressenter och ges därmed väldigt få incitament att sköta finanserna. Nedsidan är begränsad och högre upp hägrar drömmar och segrar, ära och berömmelse.

Crystal Palace som under 2010 försattes i administration är ett lysande exempel. Naturligtvis gick inte klubben i konkurs utan räddades av de nya ägarna Stephen Browett, Jeremy Hosking, Martin Long och Steve Parish som därmed tog över ägandet för klubben från Simon Jordan som själv för lite drygt 10 år sedan räddade Crystal Palace från konkurs. Under Simon Jordans flagg lyckades klubben under 2004 ta steget upp till Premier League för att året efter degraderas igen. Överinvesteringar och dåliga prestationer ledde till att klubben i början av 2010 återigen hamnade i administration. Ingen större skada skedd, en redan rik person förlorade självförvållat sina investerade pengar. Möjligtvis kan de mer välskötta klubbarna som förlorade matcher mot det räddade Palace ha synpunkter. Deras prestationer borde i en perfekt marknad ha slagit ut den misskötta konkurrenten. Å andra sidan så hör det som klubbledare och supporter till att då och då stöta på mindre rättvisa händelser. Och det vore ytterst tråkigt att förlora en sedan gammalt etablerad antagonist. För vad ska man annars ha att snacka om på puben?

Erfarenheten från de två senaste åren har visat att ”to-big-to-fail” med all tydlighet även finns i vår vardag. Lika små summor handlar däremot inte verkligheten i den stora världen utanför fotbollen om. För bara lite drygt en månad sedan noterade den amerikanska staten det under hösten 2008 bail-outade General Motors på börsen. Börsintroduktionen var den största någonsin i USA:s historia och reste $20 miljarder. Barack Obama pratade stolt till nationen om att staten minsann hade gjort en bra trejd genom att rädda det mediokert skötta företaget. Men hur stor är sannolikheten att vi får se samma utgång som i fallet Crystal Palace? För inte kan det bedömas vara helt osannolikt?

Redan 1979 räddade den amerikanska staten det problemfyllda företaget Chrysler. Genom att göra historiens första intervention där man sköt till rena pengar. Fram till dess hade man främst använt sig av handleshinder som på kort sikt gynnar de inhemska företagen. Inte helt olik den kortsiktiga uppgång som Crystal Palace upplevde, betalade också Chrysler tillbaka de statliga lånen relativt fort. Men det bakomliggande problemet blev inte löst. Knappt 30 år senare var det nämligen dags igen när den amerikanska staten tillsammans med den kanadensiska återigen fick rycka ut för att rädda Chrysler. Ingen hade lärt sig något, för varför skulle man behöva göra det? Eller var det kanske just det som GM:s tjänstemän lärde sig, att det i slutändan inte var lönt att prestera väl.

Så här skrev Time Magazine när det begav sig i slutet på 70 talet.

There is a strong case that such help rewards failure and penalizes success, puts a dull edge on competition, is unfair to an ailing company’s competitors and their shareholders, and inexorably leads the Government deeper into private business. Why should a huge company be bailed out, say critics, while thousands of smaller firms suffer bankruptcy every year? Where should the Government draw the line? GM Chairman Thomas A. Murphy has attacked federal help for Chrysler as ”a basic challenge to the philosophy of America.

Men det är inte de dåligt skötta företagen som måste räddas. Det är sysselsättningen vilken rimligtvis upprätthålls genom att duktiga företag kommer in på marknaden och överlever. På grund av interventionerna har bilindustrin upplevt stora problem med överproduktion. För många och för dåliga bilar har genererat en överföring av vinster från biltillverkare till underleverantörer. Men vem behöver egentligen bry sig om mediokerhet? Istället för att investera pengar i innovationer, utveckling samt produktion av excellenta produkter rekryterar tjänstemännen på företagen numera lobbyister som transfererar värde från skattebetalarna samt aktieägarna till dem själva.

 
 
Under hösten har en konflikt mellan Bayern München och det holländska fotbollsförbundet blåst upp. Anledningen är att klubben anser att förbundet under de senaste världsmästerskapen orsakade en skada på deras investering i kontraktet på Arjen Robben. Det finns de som ifrågasätter klubbens agerande men faktum är att FIFA och UEFA:s affärsmodell bygger på att organisationerna själva tar minimal risk samtidigt som de lägger vantarna på stora delar av intäkterna från de stora mästerskapen. Först auktionerar man ut värdskapet för mästerskap till de länder som förmår att visa de största investeringarna och vars skattebetalare tvingas att finansiera nya arenor samt en överproduktion av infrastruktur. Sedan konfiskerar nationsförbunden spelare i vilka klubbar har investerat i samt utbildat, för att till slut paketera allt i en världsklassprodukt som centralorganisationerna säljer dyra sponsoravtal samt sändningsrättigheter till. 

Det är inte heller ovanligt att förbunden och centralorganisationerna lägger sig i hur klubbarna sköter sina verksamheter. Premier League ägs av de klubbar som deltar i ligan. Football Association (F.A.) innehar en Golden Share, en aktie som ger förbundet vetorätt. Mig veterligen har man ännu inte utnyttjat denna option. Under 2010 såg vi däremot aktieägarna i det portugisiska telekombolaget Portugal Telecom vara ytterst nära att utsättas för ett sådant förödande öde. Den portugisiska staten har en Golden Share i alla de bolag som man under årens lopp har privatiserat.

Portugal Telecom och den spanska konkurrenten Telefonica ägde tillsammans det brasilianska telekombolaget Vivo. När Telefonica i våras ville köpa ut portugiserna och erbjöd €5.7 miljarder för Portugal Telecoms andel, tackades så aktieägarna nej till budet. Telefonica gick tillbaka till sin kammare för att bara ett par veckor senare komma tillbaka med ett nytt bud som var så mycket som 25% högre. Tre fjärdedelar av de som hade den finansiella risken i Portugal Telecom, det vill säga aktieägarna, ansåg att €7.15 miljarder erbjöd en bra premie för att sälja bolagets andel och kapitalisera de framtida vinsterna som Vivo förväntades att göra på sin hemmamarknad.

Den portugisiska staten däremot, de ansåg att denna position var strategiskt viktig på en stark tillväxtmarknad och använde sig av sin Golden Share för att stoppa försäljningen.

Problemet med en sådan intervention är att staten omöjligtvis kan avgöra om en bibehållen position i det brasilianska bolaget är bra för aktieägarna, eller ens för landet Portugal. Premien från försäljningen tillfaller aktieägarna, inte omöjligt genom en utdelning. Är det så att aktieägarna ser en potential i den brasilianska marknaden kan de fortfarande investera dessa pengar där. Ännu bättre för Portugal som land är det om aktieägarna investerar dessa pengar på hemmaplan i innovationer och nya företag. Det senare förutsätter att landet´har ett entreprenörsvänligt klimat vilket statens agerande får en och fundera över ifall makthavarna i Portugal själva överhuvudtaget tror på landets affärsmodell och konkurrenskraft?

Men att lägga sig på tvären och hindra aktieägarna från att själva fatta det beslut som anses mest rationellt och sälja verksamheten till en vad som upplevs som ett överpris riskerar att orsaka ett det framtida inflödet av riskkapital till Portugal minskar. Har Portugal verkligen råd att unna sig detta? Som tur var för alla inblandade stred statens önskade handling mot europaunionens lag om fri rörlighet av kapital och innehavet i Vivo kunde säljas. Knappa €4 miljarder återinvesterade Portugal Telecom genom att förvärva en post på 23% i Tele Norte Leste, ett annat Brasilianskt telekombolag med en marknadsandel på 21%. Och till aktieägarna betalade man ut en extra utdelning på €1.65 per aktie (motsvarande €1.5 miljarder).

Det största problemet som har eskalerat under 2010 finner vi dock på nationsnivå. Det hela har smittat av sig till en skala som är på väg att bli mer och mer svårhanterbar. Och även här ser vi tydliga paralleller med sportekonomin. Inom professionell lagsport har vi sett revenue sharing som en mekanism med främsta syfte att reglera tävlingsbalansen. Det finns en problematik i systemet som jag har beskrivit med bakgrund från både ett allsvenskt perspektiv men även med erfarenheter från det amerikanska ligasystemet.

Och vi ser samma krafter även utanför sportens värld. 1:a januari 1999 var startskottet för den europeiska monetära unionen. Rent konkret betyder det att valutaunionen aktiverade en risk-sharing mekanism. Under en individuell valuta regim straffar marknaden en misskött finanspolitik genom högre räntor och det finns en tydligare transparens mellan budgetunderskott och ökad finansieringskostnad. I en valutaunion däremot upplever enskilda länder inte nämnvärt högre räntor i samband med underskott vilket innebär att dessa ges incitament att inte lika strikt sköta sina finanser. Och för politiker ger det fantastiska möjligheter att istället för en ekonomiskt rationell och ansvarsfull politik, driva en röstmaximerade sådan.

Precis som erfarenheten från major ligorna i USA säger oss att flera klubbägare fri-åker på revenue-sharing mekanismen med syfte att maximera sin vinst har vi sett länder som har fri-åkt på valutaunionens stabilitet genom att dra nytta ev den låga finansieringskostnaden. Marknaden har inte straffat länderna för misskötseln av sin respektive finanspolitik förrän det var för sent.

När Estland 1/1-2011 konverterar den estländska kronan till euro uppfyller landet unionens samtliga konvergenskriterier. Faktum är dock att inget av de nuvarande EMU länderna själva skulle uppfylla dessa.

 Current Accounts (% of GDP)

Den översta figuren visar ett urval av EMU anslutna länder och deras respektive finansieringskostnad över tid (motsvarande ränta på den 10 åriga statsobligationen i respektive land). Den undre bilden visar underskottet i förhållande till BNP hos ett urval av länder samt övriga 16 nationer ackumulerat (marinblå linje). Vi ser tydligt hur flera av länderna kunde utnyttja de starka euroanslutna länders finansiella stabilitet och därmed finansiera sig till en mycket billig kostnad. Något som uppmuntrade flera länder att låna pengar till konsumtion. Under flera år gav politiker incitament till medborgarna att rösta på dem samtidigt som underskotten var höga med ökade skulder som en konsekvens. Så helt plötsligt räddar nationerna inte enbart dåligt skötta företag, de måste nu även rädda varandra. Genom att rädda Grekland sände unionen en signal till omvärlden inte helt olik den som den amerikanska staten sände 1979 i samband med räddningsauktionen av Chrysler.

Nya pengar trycks på samma sätt som Djurgårdens fotboll använde sitt riskkapitalbolag som en sedelpress. Mellan 2005 och 2008 köpte Djurgården Fotboll AB värdepapper i spelare från klubben för 85 miljoner kronor. Ju mer pengar som pumpades in i organisationen desto sämre gick det till slut för klubben som sommaren 2009 stod på ruinens brant. Det egna kapitalet i bolaget som driver elitverksamheten var förbrukat och tillgångarna samt pengarna som aktieägarna hade investerat i investmenetboleget, Djurgården Fotboll AB, hade gått upp i rök.

Problemet var naturligtvis i första hand strukturellt och inte monetärt. På ett liknande sätt ser vi regeringar och centralbanker komma på nya stimulanspaket. I Europa har länderna haft vissa problem att snabbt komma överens om formatet av räddnings- och stimulanspaket. I USA har man uppenbarligen lättare att implementera injektionerna, QE1 (Quantitative easing 1) följdes av FS1 (Fiscal Stimulus 1) och för bara ett par månader sedan såg vi QE2 där FED tryckte och pumpade in $600 miljarder i systemet. Syftet ska bland annat vara att stimulera efterfrågan. Och det är ju klart, det kan väl knappast komma som en överaskning att efterfrågan behöver stimulans eftersom de dåligt producerade och icke konkurrenskraftiga produkterna som få ville köpa räddades genom bail-outs.

Federal Reserve chefen Ben Bernanke öser ut pengar i det monetära systemet.

Paradoxalt som politikerna har plagierat flera mekanismer från fotbollsekonomin så har man lyckats med konststycket att ignorera det som de facto har utvecklat sporten. Flera empiriska studier menar att den fria rörligheten för tjänster som fotbollspelare erbjuder har en positiv effekt på nationsnivå. Detta illustrerades som bäst i 2010 års världsmästerskap i den ena av kvartsfinalerna, den mellan Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.

Rimligtvis borde mer rörlig och friare handel skapa inkomster hos de idag outvecklade nationerna i världen. Men istället ser vi protektionistiska regleringar resas vid våra gränser. EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.

Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.

Export, bland annat, är en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilka är en direkt förutsättning för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.

Lars Calmfors som är ordförande i Finanspolitiska rådet  gjorde i januari sitt yttersta för att försöka motivera varför Sverige bör äntra den monetära unionen.

Det mesta av diskussionen har hittills förts från ett strikt svenskt nyttoperspektiv. Men det är inte den givna utgångspunkten. Man kan också diskutera utifrån ett mer allmäneuropeiskt perspektiv. Med ett sådant perspektiv är det berättigat att ställa frågan om det verkligen är önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta. Men framför allt kan man se det som ett övergripande värde att ett svenskt deltagande i eurosamarbetet kan antas bidra till ökad politisk integration i Europa. Detta argument är enligt min mening det viktigaste och har lett mig till slutsatsen att Sverige bör införa euron.

Men borde den moraliska frågan inte ha ett betydligt större perspektiv än så? Är det verkligen önskvärt att vi som medlemmar i den europeiska unionen på kort sikt ska vinna fördelar att genom protektionism hålla konkurrensen på avstånd för utvecklingsländer utanför unionens gränser?

En större del av jordens resurser är oexploaterade och ironiskt nog borde det ligga i europaunionens intresse att fler av jordens tillgångar genererar en mer effektiv avkastning på sina tillgångar och att de idag outvecklade länderna får uppleva en större tillväxt. För någon måste i slutändan att klara av och bail-outa Europa när det till slut blir ohållbart att trycka nya pengar.

Transfer tax

Det pyr en konflikt i Polen, sedan fem år tillbaka tar Ekstraklasa S.A, som ägs av klubbarna och driver den polska högstaligan, ut 2% i skatt på samtliga spelartransfers som görs inom ligan. Dessa medel används bland annat till att driva utvecklingsserien. Nu vill det polska fotbollsförbundet, PZPN, själva ta 3%, dessutom retroaktivt från 2008.
Det polska landslagets deltagande i de för förbunden intäktsgenererande EM samt VM slutspelen har varit ytterst sporadiskt och det skulle vara ett sätt att få mer medel till olika projekt. Fyra klubbar har betalat den dubbla skatten medan resten vill inte betala mer än de 2% man redan gör och anser att det snarare är en fråga mellan Ekstraklasa S.A och PZPN. Hur som helst lämnar vi konflikten därhän eftersom den är av mindre intresse. Låt oss istället resonera kring innebörden av en sådan beskattning.
Kommersialiseringen av fotbollen har lett till en större polarisering i de europeiska ligorna. En ligaorganisation kan använda sig av olika medel för att reglera tävlingsbalansen. En av mekanismerna är revenue sharing. Denna är dock inte problemfri eftersom en alltför solidarisk modell ger färre incitament till utveckling av produkten på klubbnivå och ligan exponeras mot en risk gällande friåkande. Vi har hypoteser kring detta i de nytto-maximerande ligor som allsvenskan och franska Ligue 1 men även empiriska bevis i de profit-maximerande ligorna NFL och MLB där flera klubbägare istället för att investera i produkten, låter pengarna rinna igenom till nedersta raden.
Effekterna av en mindre solidarisk revenue sharing modell är observerade bland annat i en empirisk studie från engelsk fotboll som finner ett samband mellan en mindre solidarisk distribution och ett ökat antal transfers inom ligan. Något som medför en förskjutning av talang mot toppen och därmed bidrar till en ökad polarisering i ligan.

Är det så polariseringen nått en nivå då den upplevs ha börjat skapa externaliteter åt ligans totala målgrupp, skulle en ligaorganisatör fortfarande kunna tillämpa en mindre solidarisk distributionsmodell men istället implementera en skatt på intra-lige transfers. En sådan skatt gör det svårare att nå ett jämviktspris och ger klubbarna mindre incitament att göra affärer med varandra för att istället försöka handla med utlandet. En rimlig effekt borde vara en långsammare polariseringsprocess utan att den för den delen aktiverar friåkar problematiken.

Det finns även ett starkt empiriskt stöd för att en ökad handel med omvärlden stärker den inhemska fotbollen. En skatt på inhemska transfers kan med andra ord inte enbart fungera som en finansieringskälla utan även som en mekanism med syfte att kontrollera tävlingsbalansen. Det svåra är naturligtvis att bestämma vilken grad av tävlingsbalans som är optimal för ligan. Dessutom finns det alltid managenent- samt random bias som gör att den perfekta balansen blir svår att uppnå. Det uppstår även ett visst problem för klubbar vars affärsmodell är att exportera talang till sina ligakonkurrenter. Men frågan är naturligtvis om det blir ett problem för ligan?
Nedan bild visar beskattningen av de polska klubbarna under 2008-2010. Röda fältet är skatten till Ekstraklasa S.A och det svarta till PZPN. Röda siffran längs ner visar den ackumulerade summan för intra-lige transfers 2008-2010. 1PLN ~ 2.25SEK

Finanskrisen har ytterligare ökat gapet mellan stora och små

Läser på idrottensaffarer.se om en studie av den skandinaviska fotbollen och den påstådda ”krisen”. Tvärtom, finanskrisen har istället öppnat en dörr åt de svenska elitklubbarna.

Faktum är att lågkonjunkturen har slagit hårt åt flera andra ligor lägre ner än i näringskedjan än ”Big5” och alla brottas med liknande bekymmer. Och det är egentligen det som är mest intressant eftersom det i första hand är dessa ligor som konkurrerar om allsvensk talang. Och har verkligen Skandinavien förlorat i konkurrenskraft mot dessa marknader?

Sedan ”glansåren” 1979-1995 ja, men å andra sidan är det är en tydlig trend över hela linjen där kommersialiseringen dragit isär konkurrenslandskapet och ökat gapet mellan den stora och de små. Finanskrisen har förstärkt denna effekt ännu mer och har dessutom skapat en del obalanser.

Den holländska fotbollen (här och här) visade en ackumulerad förlust på €90 miljoner och enbart 6 av 37 professionella klubbar anses vara ”finansiellt hållbara”. Två klubbar har blivit bail-outade av sina respektive städer och 14 stycken är under hård finansiell distress.
I den skotska ligan har kostnaden för spelarlönerna minskat med £3 miljoner. Trots det har 8 av 12 klubbar sett sina respektive wages to turnover ratio överstiga 60%. Intäkterna har slaktats.

”Over the course of the 2009/2010 season, 83% of SPL sides saw a fall in match ticket sales, 67% experienced a drop in season ticket sales and 66% found merchandising was down.”

Artikeln gör även en något märklig jämförelse och koppling mellan Malmö FF:s sändningsrättigheter och Real Madrids dito. Förvisso är de allsvenska sändningsrättigheterna mindre värda än de i Norge och Danmark. Å andra sidan är de inte så mycket mindre värda än hos en till befolkning större och till europaranking bättre liga i land som Belgien.

In terms of broadcast rights the Belgian Jupiler League, as a whole, brings in 44.7 million for a three year deal and about 14.9 million Euros annually.

Flera ligor upplever en tillbakagång, inte bara på grund av en minskad efterfrågan men även beroende på att de mindre klubbarna i Big5 ligorna upplever ett kreditproblem och inte kunnat förvärva spelare från ligorna under i samma utsträckning som tidigare.

För vissa ligor och klubbar kan denna nedgång komma att bestå och bli smärtsam eftersom många före detta storklubbar riskerar att se sig passerade av i framtiden nyetablerade ”midmarket” klubbar från forna öststaterna.

Det som förvånar mig däremot, är den motståndskraft mot recessionen som de största klubbarna i Europa har visat under de två senaste åren. Globaliseringen av produkten fotboll har naturligtvis bidragit till detta.
Klubbarna som representerar Deloitte Football Money League, det vill säga de 20 till omsättning största i Europa, har visat en stark tillväxt under lågkonjunkturen. Bilden nedan illustrerar det ökade gapet.

Bilden av de ökade klyftorna illustreras bäst i Spanien och England. Till vänster ser vi de nytto-maximerande spanska toppklubbarnas 30 poängsgap ned till tredjeplatsen. Till höger profit-maximerande Manchester Uniteds vars rörelseresultat har upplevt en ökning på närmare 40% sedan 2007.

Det vi även borde kunna se är en ännu större polarisering i mindre ligor med tydliga marknadsledare. Dessa klubbars etablerade intäkter från de tre intäktsklasserna matchdag, marknad och television, stärks dessutom av de växande intäkterna från regelbundet spel i Europa. 
Danmark och Norge är tydliga exempel här där FC Köpenhamn och Rosenborg är de stora vinnarna. I detta inlägg visar jag hur finanskrisen har ”förlamat” den sedan tidigare ökade konkurrensen i norska Tippeligan. Den stora risken är naturligtvis att dessa två ligor blir något av ”enklubbsligor” där ligan i sin helhet kan komma att uppleva en recession med en minskad nationell och lokal efterfrågan. I detta inlägg skrev jag kortfattat om de utmaningar som den danska SAS ligan står inför.

Ur detta perspektiv borde rimligtvis allsvenskan ha en stor konkurrensfördel. De svenska klubbarna kommer aldrig kunna mäta sig med de allra största igen, men det finns möjligheter att bli mer konkurrenskraftiga gentemot skiktet strax under. Ligan är kommersiellt underutvecklad och kan komma att ha hela denna resa framför sig. Allsvenskan har idag små inträdesbarriärer som borde ge incitament till investeringar i talang men även i nya matchdags-faciliteter. Senast i raden är div 1 klubben Öster som lyckats med konststycket att övertala sin kommun att bära den finansiella risken i en 190 miljoner kronors investering.

Vi får inte glömma bort att lågkonjunkturer är viktiga och oerhört nyttiga då de brukar medföra en utrensning av mediokerhet och ger upphov till att man ifrågasätter och ger upp gamla och dåligt fungerande tillvägagångssätt. En självrannsakan, vilken Anders Olshov efterlyser.

I mina ögon har svensk elitfotboll en tillväxtpotential samtidigt som danskarna och norrmännen riskerar att behöva brottas med en paradox of power problematik. Den för tillfället lägre aktiviteten på transfermarknaden är samtidigt ett gyllene tillfälle för de svenska klubbarna att börja fokusera på produkten istället för ”player trading”

Det är inte heller omöjligt att den ökade polariseringen i Europa så småningom resulterar i en liga-konsolidering lik den i början av millenniet föreslagna Atlantic League. Men fram till dess bör de svenska klubbarna få en möjlighet att få växa och utvecklas på vår hemmamarknad.

More than a club


I fredags presenterade FC Barcelona för första gången en tröjsponsor. I första hand borde denna val av strategiändring bero på den av klubben tillsammans med Real Madrid föreslagna centrala försäljningen av sändningsrättigheter. Något som jag beskrev i detta inlägg och vilket, allt annat lika, kommer att minska de två största spanska klubbarnas konkurrenskraft. 

Qatar Sports Investment agency erbjöd ett pris som av klubbledningen uppenbarligen värderades högre än det uppskattade värdet av att behålla tröjan fri från en kommersiell sponsor. Men är denna värdering ekonomisk eller politisk? 

En centralisering av tv avtalen innebär en ökad affärsrisk. Av denna anledning behöver den finansiella risken korrigeras. Den finansiella risken är balansräkningens skuldsättningsgrad. En ökad affärsrisk, utan att den finansiella risken korrigeras, borde rimligtvis innebära att klubbens kreditgivare kräver en högre riskpremie och kostnaden att serva skulderna ökar. Där har vi de ekonomiska incitamenten.

Många menar att se det som en handling till största del beroende på klubbens påstådda ekonomiska problem. Men inte tecknade FC Barcelona något avtal med en tröjsponsor i samband med det förra presidentskiftet år 2003? Då redovisade den tillträdande Laporta med Sandro Rossel som sin consigliere så mycket som €63.8 miljoner i förlust. Och då var dessutom intäkterna betydligt lägre.


Det var alltså mitt under sommaren som den nyvalde presidenten Sandro Rossel släppte ”bomben”. Istället för €11 miljoner i vinst vilket den avgående presidenten Laporta hade rapporterat om, valde klubbens nya ledning att redovisa en förlust på €77 miljoner. 

Jag skriver valde eftersom båda resultaten de facto går att redovisa beroende på hur konservativt man väljer att värdera intäkter och balansposter. Resultatet är en produkt av redovisningsekonomernas 15 minutes of fame. En produkt som jag uppmärksammande detta inlägg och som kallas för Big Bath.


Bloggen The Swiss Ramble har gjort en mycket bra och pedagogisk redogörelse post för post. Faktum är att klubbens finansiella hälsa inte är värre än att Sandro Rossel i somras avslöjade den framtida transferbudgeten.

There will be £42m to sign more players. This is the case every year. This is our plan for the future. Technically, as of now, we have £42m, plus £12m for Chygrynskiy and £20m for Toure. In total, £74m
£42 miljoner netto årligen är enormt konkurrenskraftigt i toppen av fotbollens näringskedja. I detta inlägg kan man se att det är en betydligt större budget än vad den internationella konkurrenten Manchester United i genomsnitt har investerat i sin spelartrupp sedan 1998. 

Klart är att rekryteringen av Zlatan var en usel ekonomisk affär för klubben. Å andra sidan är det varken första eller sista gången som Barcelona gör dåliga spelaraffärer. Alla minns vi köpet av Marc Overmars för €40 miljoner år 2000. En affär där Arsenal var den stora vinnaren. 

Barcelona gör spektakulära affärer som innebär en hög ekonomisk risk. Och man gör det av anledningen av att fansen även vill vinna guld i silly season. Så att inte göra denna typ av affärer innebär å andra sidan en politisk risk för den sittande regimen. Och att sitta i förarsätet för en av världens starkaste sportvarumärken är många som vill göra.

Ett tröjsponsoravtal ger ledningen utrymme att vara konsekvent i klubbens transferstrategi. Och med hjälp av Big Bath accounting kan man skylla avtalet på Laporta. Här hittar vi med andra ord de politiska incitamenten.

En jämförelse mellan två klubbar i den absoluta toppen av näringskedjan baserad på boksluten för säsongen 2009/10. ”Amortisation player registration” är årliga avskrivningar på köpta spelarkontrakt vilket visar hur stora de historiska spelarinvesteringarna har varit.
Att Barcelona inte är någon effektiv organisation har aldrig varit någon hemlighet. Klubbens mycket höga intäkter skulle kunna utnyttjas enormt mycket mer effektivt. Men kanske är det egentligen inte särskilt förvånande. 

Med dryga 20 vice-presidents samt directors i sin stab är Gordon Gekkos tal på Teldar Papers stämma det första jag tänker på när jag ser FC Barcelona.

 
All together, these men sitting up here [Teldar management] own less than 3 percent of the company. And where does Mr. Cromwell put his million-dollar salary? Not in Teldar stock; he owns less than 1 percent. Teldar Paper, Mr. Cromwell, Teldar Paper has 33 different vice presidents, each earning over 200 thousand dollars a year. Now, I have spent the last two months analyzing what all these guys do, and I still can’t figure it out. One thing I do know is that our paper company lost 110 million dollars last year, and I’ll bet that half of that was spent in all the paperwork going back and forth between all these vice presidents.

"Vi måsta öka eventsidan"

Citatet kommer från Sydsvenska Dagbladets rapport från Malmö FF:s extra årsmöte. Men hur mycket kan marknaden för event i Öresundsregionen egentligen växa? Parken S&E måste öka på eventsidan. Det måste även Parkfast Arena AB som driver nya Malmö Arena göra. Och så givetvis det av Malmö FF till 100% ägda MFF Event AB göra, vars förlust 2010 blir nästan dubbelt så stor som förra året.

MFF Event går sannolikt back med 12,6 miljoner kronor. Inget annat. Och ni som har med er miniräknarna inser då att MFF faktiskt – MFF Event (alltså intäkterna från arrangemangsdelen av Swedbank Stadion) går plus knappt tre miljoner kronor på den övriga verksamheten. Som ordförande Håkan Jeppsson uttryckte det i går: ”På många sätt har det aldrig gått bättre för oss (ekonomiskt)”.

Det sista citatet kan förefalla lite märkligt. Rent konkret innebär det ju att fotbollen måste subventionera de olönsamma ytorna på arenan. Lägg därtill att Parkens investering i Lilla Arena kommer att spetsa till konkurrensen ytterligare då man positionerar sig i den event-produktkategori som Swedbank Stadion erbjuder.
För Malmö FF som satt med en överkapitaliserad balansräkning i förhållande till sin dåvarande intäktspotential var en investering i nya och moderna matchdagsfaciliteter logisk. Även om jag vågar hävda att den blev för påkostad vilket jag utvecklat i detta inlägg.
Däremot kan jag undra hur en klubb som Djurgården vars egna kapital så sent som för ett år sedan var i det närmaste utraderat ska kunna räkna hem en arenainvestering som ska förväntas vara mer förmånlig för klubben än att hyra in sig någon annanstans?

Att spela på någon av arenorna som uppförs i Solna och vid Globen har aldrig varit aktuellt för Djurgården. Anledningen till detta är inte emotionella skäl, som många tycks tro, utan rent ekonomiska. Vi kommer inte att överleva som förening som hyresgäster på dessa arenor, som ägs av andra intressen.

Det sägs ju att finansieringen på ca 500 miljoner ska vara säkrad där man vill resa uppemot 100 miljoner i eget kapital och resten via sedvanlig upplåning hos kreditinstitut. Vem vill investera i ett sådant projekt? Kanske aktörer som kan få sina respektive verksamheter subventionerade av fotbollen vars nedersta rad i resultaträkningen egentligen ingen enskild har något vinstintresse i?

Så vari ligger skillnaden?

Revenue sharing effect och Tit for Tat theory

Det hela började med att Erik Niva skrev ett inlägg på Bank&NivaFotbollsbloggen om den jämna Premier League. Peter Hyllman ifrågasatte metoden på Fotbollskanalens Englandsblogg och presenterade själv mycket intressanta resultat med en bra analys och en slutsats.

Premier League är jämnare än förr vilket beror både på att Topplagen blivit svagare men också på att framför allt Mittenlagen och Underlagen blivit starkare.

Låt oss knyta ihop säcken och försöka diskutera de potentiella orsakerna till dessa observationer. Men först lite historisk tillbakablick.
Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen.
Robert Simmons och Terry Robinson har gjort en undersökning där man mätte förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

Bilden visar 
saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.


Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna. Denna studies resultat gav samtidigt stöd till hypotesen att den engelska ligan till största del är nyttomaximerande (win-maximization). Samma slutsats som Stefan Szymanski och Pedro Garcia-del-Barrio kom fram till i ”Goal! Profit maximization and win maximization in football leagues”.

Inför denna säsong kickade det nya TV avtalet igång. I Premier League distribueras pengarna från de nationella sändningsrättigheterna enligt en 50-25-25 regim där 50% delas lika bland alla klubbar 25% baseras på ligaplacering och resterande 25% på antalet visade matcher på TV. En liknande modell används även i Tyskland samt Frankrike. Mer om nycklarna i detta inlägg.
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Bilden visar distributionen av intäkter för sändningsrättigheter säsongen 2008/09. Inför denna säsong har Premier League distribuerat en proportionerligt större del pengar till de mindre klubbarna. P.S. Italien har inför pågående säsong ändrat regim från individuell försäljning till central.

Den stora skillnaden däremot är att intäkterna från internationella sändningsrättigheter distribueras lika till ligans samtliga klubbar. Förra säsongen såg distributionen ut enligt nedan tabell. Till denna säsong ökade de nationella sändningsrättigheterna med 5% samtidigt som de internationella fördubblades. Det betyder att samtliga klubbar får lite nästan £10 miljoner mer vardera. 

För Manchester United betyder det en total intäktsökning på så lite som 3.6% på årsbasis. För en klubb som t.ex Bolton slår det så mycket som med 20% i tillväxt över en natt. Det nya TV avtalet betyder även att ration från topp ner till botten minskar från 1.67x till 1.5x. I enighet med teorin för nytto-maximerande ligor borde vi därför se en jämnare tävlingsbalans.

Distribution av tv pengar i Premier League säsongen 2009/10. Under pågående säsong ökar pengarna från ”overseas” med lite drygt 100%.
Men är det verkligen möjligt att transparensen i en sådan omdistribution är så stor så att vi märker en effekt redan efter ett par månader? Vi ska komma ihåg att detta avtal blev känt för snart ett år sedan. Det betyder att klubbarna har kunnat korrigera sina strategier mot hur de hade sett ut utan denna stora intäktsökning.

Många mindre klubbar finansierar sina balansräkningar genom att omsätta spelare på transfern för att på så sätt få en positiv effekt från förändringar i rörelsekapitalet. Det borde vara rimligt och anta att de kraftigt ökade intäkterna genererade färre transfers med en bättre kontinuitet än om ingen intäktsförändring hade inträffat.

Men det finns fler potentiella förklaringar. Det finns en teori som Helmut Dietl, Marcus Lang och Stephan Werner har utvecklat**. Den menar att tävlingsbalansen i ligan påverkas positivt om ligans marknadsledande klubbar drivs efter profit-maximerande motiv och de mindre klubbarna efter nytto-maximerande motiv.

Mixed leagues in which the large market clubs are profit- and the small-market clubs are win-maximizers dominate a homogeneous league of win-maximizing clubs if the market size of the large market clubs is sufficiently large…. Some leagues, however, still try to prevent the transformation of professional sports clubs from not-for-profit members associations to profit-maximizing public or private corporations…. The major rationale for the 50 + 1 rule was to ensure that fans have a voice in their club’s decision. Our results show that fans may benefit from a reorganization of their clubs into public or private corporations. If such a reorganization takes place, it is socially desirable to reorganize large-market clubs first because in mixed leagues it is better if the large-market clubs maximize profits instead of the small-market clubs.

Vi har sett ett inflöde av utländska ägare i ligan där vissa har utmärkt sig som strikt profitmaximerade. I Premier League är Manchester United det idag mest tydliga exemplet på en profitmaximerande klubb. Även om Manchester United upplever en hög tillväxt på intäktssidan som dessutom är starkare än dess konkurrenters dito så konverterar klubbens management de motsvarande poängen som högre intäkter förväntas generera mot profit i rörelsen. Och man gör det på ett mycket framgångsrikt sätt. Klubben tar egentligen inte fler poäng än vad man behöver.
En annan marknadsledande klubb är Chelsea vars motiv hitintills har visat sig vara allt annat än profit. Det vi däremot har sett under den sista tiden är en kraftig budgetåtstramning från Roman Abramovichs sida och det skulle vara intressant att veta om vad som rör sig i ryssens huvud.
Kanske finns förklaringen hos och hans landsman, psykologen Anatol Rapoport och hans Tit For Tat Theory
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om spelteorin och hur fångarnas dilemma påverkar klubbarna i deras kontraktsstrategier.

Dilemmat uppstår, när det antas att båda fångarna bara bryr sig om att minimera sin egen tid i fängelse. Varje fånge har två val: att samarbeta med sin kumpan och vara tyst, eller att förråda sin kumpan och ge bevis. Valets resultat beror på kumpanens val, däremot känner den ene fången inte till den andre fångens val. Om man antar att var och en ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Båda dessa minimerar straffsatsen.
Inom fotbollen har vi observerat dessa strategier genom den ständiga kapprustningen. Genom att inte överinvestera anser man sig riskera förlora sin marknadsandel.
I enighet med Tit for Tat teorin däremot, ska en part i den första perioden samarbeta och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om parterna samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Genom att spela kooperativt så kommer motparterna att erhålla ett utfall med bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin. I fotbollens fall handlar det om samma sportsliga utfall fast med en ekonomisk vinst alternativt en mindre ekonomisk förlust. Skulle däremot de andra parterna ”fuska” och inte välja att samarbete i denna period så återgår den första parten till att inte samarbeta och därmed överinvestera.
Abramovich var en av de stora pådrivarna till Michel Platinis Financial Fair Play. Detta beror naturligtvis på att hans klubb redan nått en marknadsledande position. Följs reglerna av klubbarna i Europa innebär det att Chelsea kommer att kunna bibehålla sin marknadsposition men med den stora skillnaden att möjligheterna till att tjäna pengar avsevärt förbättras. Den budgetåtstramande strategin förefaller med bakgrund av ovanstående som ett ganska logiskt val. Men vad händer om Manchester Citys överinvesteringar hotar Chelseas position?
Men det som kanske intresserar oss mest är om den ”jämna ligan” kan fortsätta att vara jämn eller kanske till och med ännu jämnare i framtiden? Det finns saker som talar emot det. Den globala expansionen ger de stora klubbvarumärkena bättre förutsättningar att kunna teckna nya lukrativa avtal med globala samarbetspartners. Vi såg tydliga tecken på det i Manchester Uniteds 10Q1 rapport där klubben ökade sina marknadsintäkter med 24% jämfört med 09Q1. De andra storklubbarna kommer naturligtvis att försöka anamma Uniteds brand leveraging strategi. Mindre kända varumärken har långt ifrån dessa möjligheter. Vi kommer därför mest sannolikt att återigen se en stegvis polarisering.

Det som också blir intressant är vad som sker i samband med nästa upphandling av internationella sändningsrättigheter. Vi kan återigen förvänta oss en kraftig ökning från denna intäktskälla, mycket tack vare tillväxtmarknaderna i Asien. Kommer storklubbarna gå med på en lika solidarisk distributionsnyckel eller kommer man att likt 1983 bryta upp denna distribution?

Och en polarisering är nödvändig för ligans fortsatta tillväxt. Det finns bevis på att jämn tävlingsbalans inte är en optimal proxy för välfärd. Om klubbarna i ligan skiljer sig till marknadsstorlek så maximeras ligans totala välfärd om de marknadsledande klubbarna vinner fler matcher än de mindre klubbarna. En ligas totala intäkter maximeras därför inte om de mindre klubbarna vinner för många matcher. Anledningen till det är att publiken i första hand vill se sina klubbar vinna och i den totala målgruppen har majoriteten sina sympatier hos marknadsledarna.

Dietl, Lang och Werner menar.

In a type-II mixed league, the small, win-maximizing club invests more than does the large, profit-maximizing club. Revenue sharing decreases competitive balance by inducing the profit-maximizing club to decrease its investments more than does the small, win-maximizing club. As a result, both clubs depart from the welfare-maximizing win percentages, and social welfare declines.

* Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League, Robinson, Terry and Simmons, Robert – 2009.
**Social Welfare in Sports Leagues with Profit-Maximizing and/or Win-Maximizing Clubs, Helmut Dietl, Markus Lang, Stephan Werner – Aug 2008.