Månad: november 2011

Silly Season på ägarsidan i Polska Ekstraklasa

Det har under hösten cirkulerat rykten om att Polonia Warszawas ägare Józef Wojciechowski ska vara intresserad att köpa Lechia Gdansk från klubbens nuvarande ägare Andrzej Kuchar. Ryktena har flera gånger dementerats av båda parterna men i helgen eskalerade de igen. Wojciechowski kopplas även ihop med Jagiellonia Białystok som är belägen i nordöstra Polen. Som vanligt är frågan vilka motiv som kan tänkas finnas bakom en sådan rokad. En möjlig orsak skulle kunna vara den hårda konkurrensen på marknaden i Warszawa där stadens storlag Legia Warszawa är mycket väl positionerade och som i och med den nybyggda Pepsi Arena har skaffat sig ytterligare konkurrensfördelar. Polonia Warszawa spelar på en gammal arena som till viss del moderniserades under 2004. Det är känns idag ganska avlägset med ett nytt arenaprojekt och därmed bättre förutsättningar att kunna konkurrera i Ekstraklasa.
Karta över klubbarna i Ekstraklasa säsongen 2011-12
Däremot är fotbollsmarknaden i norra och nordöstra Polen relativt oexploaterad. Majoriteten av klubbarna i Ekstraklasa är belägna söder om Warszawa. Anledningen till det borde kunna förklaras genom historiskt demografiska faktorer. De stora tunga polska industrierna har varit belägna i de södra delarna av landet. Samtidigt finns det trots allt ett potentiellt underlag även i de norra delarna av landet och Lechia Gdansk har idag hyfsade förutsättningar att positionera sig som norra Polens storlag, framför allt efter att man har fått en möjlighet att flytta in på en modern arena i Europeisk toppklass. Liknande förutsättningar gäller rimligtvis även Jagiellonia Białystok som om ett år inviger en ny arena med kapacitet för 22 tusen åskådare. Båda två klubbarna är idag mer eller mindre ensamma inom sina respektive upptagningsområden vilket ger de en fördel både vad gäller rekrytering av talang, samarbetspartners samt marginalpublik.

Befolkningen i Polen år 2002
För att en transaktion ska kunna genomföras måste det naturligtvis finnas en säljare. Man kan naturligtvis fråga sig varför Andrzej Kuchar skulle vilja sälja Lechia Gdansk efter bara två års ägande. Lechia Gdansk har hittills inte motsvarat förväntningarna efter flytten in på PGE Arena. Trots att man vann kvällens match mot topplaget Ruch Chorzów med 1-0 så ligger man förankrad på den nedre halvan av tabellen och efter att ha nått upp till höga publiksiffror under säsongens inledande matcher har publikrusningen börjat avta i takt med de sportsliga resultaten. Lechia har också upplevt svårigheter att sälja de intäktsdrivande premium platserna på matchbasis. Kuchar säger sig själv ha investerat en hel del pengar i spelartruppen för att säkerställa platsen i högsta ligan fram till flytten in på nya arenan och kanske är det så att han inte är villig att investera än mer. Det har dock hänt en hel del sedan 2009 och klubben har fått en immateriell tillgång i form av arenadriftbolaget Lechia Operator som är ett konsortium med SportFive och HSG Zander. Vill man göra en exit och hitta en köpare som ser ett framtida värde i denna immateriella tillgång kan det idag vara ett hyfsat läge att göra det.
Hur troligt är det då att en klubbs ägare gör en exit för att köpa en annan klubb i samma liga? Inom den polska fotbollen är det inte helt ovanligt att marknaden konsoliderar sig och att klubbar går ihop. 2008 köpte till exempel Józef Wojciechowski och hans Polonia Warszawa det då konkursfärdiga fotbollsaktiebolaget Groclin-Dyskobolia SSA för 20 miljoner zloty och tog över Groclins plats i den högsta ligan. Även Lechia Gdansk har en historia där man 1995 efter flera år av sportslig misär fusionerades med Olimpia Poznan och därmed ta steget upp i högsta divisionen. Efter två år var man åter igen nere i den tredje divisionen för att 1997 gå ihop med Polonia Gdansk som då spelade i den andra divisionen. Med andra ord skulle en transaktion mellan Kuchar och Wojciechowski inte vare någon större sensation på den polska fotbollsmarknaden. 

Arenakrig även i Polen – Nationalarena utan landslag?

Inför sommarens europamästerskap i fotboll bygger de polska skattebetalarna fyra arenor som ska stå värd för de matcher som kommer att spelas i landet. Grundinvesteringen för dessa arenor uppskattas till sammanlagt 4.5 miljarder Zloty vilket motsvarar lite drygt 9 miljarder kronor. Baserat på finansieringstrukturen för PGE Arena i Gdansk (vilket finns beskrivet här) är det rimligt och anta att ungefär 2/3 av investeringskostnaderna inte kommer att bära sig genom den dagliga arenadriften utan det är en ren subvention från den polska staten/kommunen.

För den enskillt dyraste arenan, Nationalarenan i Warszawa vars investeringskostnad uppskattas till motsvarande 4.5 miljarder kronor, bör nog skattebetalarnas bidrag betraktas vara ännu högre. Arenan kommer att rymma 58 tusen åskådare men saknar både klubblag och kanske även landslag som hyresgäster. I takt med att notan för projektet kontinuerligt har vuxit så har polackerna starkt börjat ifrågasätta ifall kostnaden inte överstiger nyttan.

Nationalarenan är i sin helhet finansierad av den polska staten genom State Treasury och kommer att drivas av det statliga institutet Narodowe Centrum Sportu vars syfte är att förvalta offentliga idrottsanläggningar. Arenadirektionen tar till de gamla hederiga knepen när man ska motivera arenans existensberättigande och menar att Warszawa är en i Europa centralt belägen storstad och att Nationalarenan har tak som en konkrurrensfördel vilket tillsammans kommer att locka flera stora evenemang och därmed stora skatteintäkter till den polska staten.

Klippet visar historien om Nationalarenan och det läckande taket under Michel Platinis besök i Polen i oktober 2011. Platini säger lite skämtsamt att hans väderexperter låter meddela att det inte regnar i Warszawa under perioden juni – juli när EURO2012 äger rum.


Tanken var att det polska fotbollslandslaget skulle husera på arenan men när det polska fotbollsförbundet (PZPN) lämnade sin offert till arenadirektionen att få bruka arenan så fick man till svar att budet var alldeles för dåligt och att det under sådana villkor inte var värt att ha PZPN som en hyresgäst.

Men faktum är att Nationalarenan behöver PZPN mer än vad PZPN behöver arenan. Totalt räknar Nationalarenan med 12-15 större evenemang per år och ett antal mindre evenemang som t.ex. mässor vilket innebär att areenan inte kommer att kunna bära sina egna kostnader enbart genom den dagliga driften, naturligtvis. Och det polska fotbollsförbundet kan tack vare de andra arenabyggnationerna där samtliga EM arenor har kapacitet på över 40 tusen platser själva välja på vilken arena man kan förväntas få den bästa affären. Enligt uppgifter har direktionen för arenan i EM staden Poznan redan skickat en förmånlig offert till PZPN och ledningen för PGE Arena i Gdansk har officiellt uttryckt sin vilja att arrangera VM kvalmatchen mot England den 16:e oktober 2012. Vill man dessutom spela i Warszawa men inte på Nationalarenan så finna Legia Warszawas nya Pepsi Arena som ett möjligt alternativ.

Bilden visar Pepsi Arena, Legia Warszawas nya hemmaplan. Arenan tar lite drygt 30 tusen åskådare och är finansierad av staden Warszawa.
PZPN har med andra ord mycket goda möjligheter att göra en riktig bra affär. Och ser man det hela från ett allmännyttoperspketiv så vore ett mer tillgängligt polskt landslag på fyra olika orter i landet kanske den bästa skatteåterbäringen till det polska folket. Men frågan om spelplats hänger naturligtvis även på den polske förbundsordföranden Grzegoz Latos egna nyttofunktion. Det skulle kunna antas vara mer prestigefullt att ta emot andra fotbollsförbund på ett stort flaggskepp samt kunna mäta skalenliga modeller med andra förbundshövdingar under UEFA konventen.

Samtidigt pågår ett annat arenakrig i landet. Inför en vänskapslandskamp som spelades på PGE Arena i Gdansk i september månad gjorde PZPN:s sponsor ölproducenten Warka en reklamfilm där företaget marknadsförde sig med hjälp av sifferkombinationen ”2012”. Varje dag klockan 20:12 skulle man skicka ett sms med svar på ”dagens fråga” och vara med i en vecko-utlottning av 2012 biljetter till landskamper samt 2012 ölglas med motiv på EM arenorna på glasets botten.
UEFA som ju har Carlsberg som sin officiella EURO2012 sponsor rasade mot reklamen men hade inget case eftersom Warka aldrig nämnde ”Euro” i sin marknadsföring. Däremot tog arenabolagen strid mot Warka där man menar att ölproducenten försöker profitera på deras arenor. Warka å sin sida menar att de aldrig skulle komma på tanken att bryta mot lagen och att arenorna är offentlig egendom.
Det uppstår härmed ett par intressanta diskussioner. Den ena är, vem äger egentligen rätten till själva arena-siluetten, framför allt när fastigheten är finansierad med offentliga medel. Den andra diskussionen är lite paradoxal där Nationalarenan som har varit mest drivande i frågan mot Warka faller lite på eget grepp. Å ena sidan försvarar man arenans existens med att den kommer att bidra med skattepengar från aktiviteter utanför själva arenan men som är kopplade till den. Å andra sidan försöker man nu förhindra den typ av aktiviteter.
Warka är en del av öl-koncernen Grupa Żywiec S.A som under 2010 omsatte motsvarande 8 miljarder kronor och gav sysselsättning till 1400 personer i Polen. Om nu Żywiec tack Warkas reklam kan sälja fler öl så kommer de polska skattebetalarna med ett skattetryck på 35% att för varje av Warka nysåld Zloty få 35 Groszy tillbaka. Bara ett arenabolag kan tycka ett det är en dålig affär, eller? 

Inför finalen i Major League Soccer – mekanismerna i ligan

I nattens final av Major League Soccer möts Los Angeles Galaxy och Houston Dynamo. Det faktum att båda klubbarna ägs av AEG symboliserar mycket tydligt ligans unika struktur som skiljer sig inte bara från sina motsvarigheter i Europa men även mot de andra Major Ligorna i Nordamerika.

MLS drivs i form av en single entity, det vill säga det är ligan som äger klubbarna och spelarna. Investerarna i Major League Soccer driver sedan de olika regionala enheterna åt ligan. AEG som var en av grundarna för ligan ägde ett tag som mest sex enheter men i och med att MLS sakta blivit mer lönsam så har man kunnat få in fler investerare och därmed operatörer.

Den stora anledningen bakom en sådan konstruktion är att de andra amerikanska ligorna ständigt har utmanats av konkurrensdomstolarna som menar att klubbägarna konspirerar mot konkurrenslagarna och bildar karteller där man genom samarbete exploaterar dels arbetskraft (talang) och dels konsumenterna. Genom att utforma ligan på detta sett kan man minska risken för den typen av rättsliga processer. 

De mekanismer som de amerikanska ligorna implementerar sägs till största del vara på plats med syfte att förbättra tävlingsbalansen. Men faktum är att samtliga egentligen finns till av ett enda syfte – kostnadskontroll. I detta inlägg kommer jag att beskriva de olika mekanismerna samt deras syften och förväntade effekter. 

Lönetak

Lönetak är en mekanism som vid en första anblick håller tävlingsbalansen i schakt eftersom taket baseras på en procentsats för ligans genomsnittsintäkter. Större klubbar får således inte rekrytera talang för nämnvärt mycket mer pengar. Men, lönetaket i sig borde rimligtvis inte ha någon större effekt på tävlingsbalansen eftersom mindre klubbar kan sälja kontraktet med en stjärnspelare till en större klubb med högre potentiella intäkter där stjärnspelarna gör större nytta. Betalningen för kontraktet (som ju ligger utanför taket) kan oftast vara tillräckligt hög så att den mindre klubben till och kan bära en del av den sålda spelarens lönekostnad så att den köpande klubben inte ska överstiga budgetrestriktionen. Lönetaket är därför bara ett sätt att göra sådana transfereringar mellan klubbarna utan att spelaren själv ska belönas för sin höga nivå på talangen och där nyttan från spelaren istället hamnar i klubbägarnas fickor.

I Major League Soccer ägs spelarkontrakten av ligan som förhandlar med spelarna om lönerna. Varje klubb får sedan rekrytera spelare med en restriktion för truppen på maximalt 30 spelare. restriktionen sätts på spelare 1-20 i truppen för vilkas samlade lönekostnad inte får överstiga $2,675,000 per säsong och där den maximala lönen för en spelare är $335,000. Spelare 21-30 ligger utanför taket och det gör även extralönen för spelarna under ”Designated Player Rule”.
Med tanke på att den globala marknaden för fotbollsspelare har mycket få arbitragemöjligheter mellan ligorna vad gäller kostnaden för talang så ser vi här att den ordinäre spelaren i Major League Soccer inte håller en nämnvärt högre standard än en någorlunda välavlönad allsvensk spelare.

Revenue Sharing
Den kanske mest kända mekanismen i professionell lagsport är revenue sharing, det vill säga distribution av intäkter mellan lagen i en liga. Det finns två olika motiv med en sådan mekanism. I en liga där klubbarnas ägare är nyttomaximerande, det vill säga värderar segrar på planen högre än det ekonomiska resultatet, så förväntas en revenue sharing mekanism förbättra tävlingsbalansen i en liga. Det finns ett empiriskt stöd för denna teori vilket jag har beskrivit i detta inlägg.

I en profitmaximerande liga, det vill säga där klubbarnas ägare värderar det ekonomiska resultatet högre än segrarna på planen så kan revenue sharing de facto ha en negativ effekt på tävlingsbalansen i en liga. Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher.

Matrisen visar den förväntade effekten av en ökad revenue sharing. Olika förväntat utfall beroende på vilken nyttofunktion ägarna i ligan har.
Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år för att till slut nå förhållandevis låga 51%. 

Så den funktion som revenue sharing fyller i de amerikanska sportligorna är i första hand att distribuera ekonomiska vinster som ligan skapar mellan dess klubbar. Revenue sharing skapar dock en hel del incitaments problem. Den ökade revenue sharing mekanismen i MLB har minskat incitamenten för mindre klubbar att investera i talang och de fem mest lönsamma lagen i ligan är de som kroniskt underpresterar mest på planen. I NFL delar klubbarna 85% av intäkterna lika med varandra och som jag har skrivit i detta inlägg så finns det ägare som utnyttjar det så att det gynnar dem själva men missgynnar ligan som helhet. Malcolm Glazer och hans Tampa Bay Buccaneers har ligans minsta kostnader och flera års mediokerhet ledde till en minskning av publiken med hela 22% under den förra säsongen. Men det spelar naturligtvis mindre roll för Glazer eftersom intäkterna ändå kommer in genom revenue sharing mekanismen.  


Tabellen visar intäkts och kostnadsdelning i Major League Soccer före och efter den senaste ändringen.

Major League Soccer ser ut att faktiskt ha tänkt på detta och klubbarna får själva behålla den största delen av sina lokala intäkter vilket ger dem incitament att prestera väl på planen och att investera i marknadsföring av sin produkt. Samtidigt är intäkterna från de lokala marknadskällorna fortfarande på relativt låga nivåer. I veckan sålde L.A Galaxy sina regionala TV rättigheter för de kommande tio åren till en summa av $55 miljoner vilket motsvarar ungefär 35 miljoner kronor per år.

Inom den internationella fotbollen finns även den stora intäktskällan player trejding. Även dessa intäkter delas mellan klubbarna och man gör det olika där ligan minskat incitamenten för klubbarna att kortsiktigt tjäna pengar på spelarförsäljning. 

För Home Grown Players erhåller klubben 75% av transfersumman och ligan 25% som sedan distribueras till alla klubbar. För spelare som kommer från projektet Generation Adidas samt ”non home grown players” och övriga spelare från MLS SuperDraft ser revenue splitten ut enligt följande:

Efter år 1: 33% till klubben 67% till MLS
Efter år 2: 50% till klubben 50% till MLS
År 3+: 67% till klubben 33% till MLS


Draft
Dess främsta syfte är att exploatera talangen och överföra förmögenhet från spelare till klubbägare. Ponera att draften inte fanns och klubbarna istället skulle tävla och buda om spelarnas signaturer på kontraktet. Budgivningen skulle pressa upp klubbarnas kostnader att kontraktera spelare vars talang och förväntade prestation skulle värderas på marknadsmässiga priser. Men genom att samarbeta och använda sig av draft-systemet kommer klubbarna överens om att den klubb som väljer talangen får kontraktera denna utan budgivning och till minimilön. En lön som spelarfacket har förhandlat fram under de centrala förhandlingarna och där spelarfackets incitament i första hand är att maximera värdet för de etablerade spelarna i ligan och inte nykomlingarna givet det generella lönetak i förhållande till ligans intäkter som förhandlas fram.

Exakt hur stor påverkan på tävlingsbalansen draften har är svårt att säga men en mindre klubb i en liga utan revenue sharing förväntas att sälja sin draft-pick till en större klubb eftersom talangen helt enkelt producerar mer i en klubb med högre intäkter och på så sätt mindre värd hos den mindre klubben. Det är exakt samma mekanism som när klubbar i Europa handlar spelarkontrakt med varandra. I en liga med jämn revenue sharing så kan man förvänta sig att klubbar med ägare vars nyttofunktion är profit-maximerande säljer sina draft-picks till klubbar med ägare som värderar segrar på planen högre än pengar. Draften i sig har således ingen större betydelse för tävlingsbalansen utan är underställd andra mekanismer och incitament. 

Även Major League Soccer reglerar hur ny talang tas in till ligan utan att klubbarna ska behöva driva upp kostnaden för rekryteringen av spelarna. I MLS Super Draft som går av stapeln varje januari månad väljs spelare från college (ursprungligen MSL College Draft) men även alla andra spelare som ligan rekryterar (ursprungligen MLS Supplemental Draft).

Även övergångarna mellan klubbarna regleras genom en Re-Entry Draft där klubbarna, utan en budgivning som driver upp lönekostnaderna, väljer talang som redan spelar i ligan.

Free Agency
När en liga reglerar den fria rörligheten för spelare på arbetsmarknaden strider det mot konkurrenslagstiftningen. Som argument för att komma undan med dessa regleringar har ligorna hävdat att en mer liberal mobilitet skulle försämra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet är att regleringen exploaterar spelarnas talang och försämras deras förhandlingskraft. Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägarens samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en ”free-agent” ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade ”gett sitt godkännande”. 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.  

För ett och ett halvt år sedan när ett nytt förhandlingarna om kollektivt avtal mellan MLS och spelarfacket ägde rum var just free agancy ett av huvudproblemen för att en överenskommelse skulle kunna nås. Under den förra regimen ägde klubbarna rättigheten till spelarna trots att deras kontrakt gick ut. MLS hade dock gjort läxan från Major League Baseball och kompromissen blev att man inte släppte ut dessa spelare för budgivning på den öppna marknaden utan spelarna fick lämna sina klubbar men istället distribuerades ut via draft systemet.

David Beckham, Designated Player Rule och Luxury tax
MLS upptäckte att ligan hade svårt att öka i intresse och intäkterna ökade mycket marginellt. Ligan insåg att någonting var tvunget att göras för att öka intresset. Erfarenheten från bland annat NBA säger att stjärnor som Michael Jordan och Larry Bird skapade positiva externa effekter när stjärnorna var på bortamatch-turnéer genom att dra större åskådarantal till arenorna.

I januari 2007 kontrakterade så ligan David Beckham på fem år. Storleken på kontraktet är inte officiellt men obekräftade uppgifter säger att det rör sig om totalt $250 miljoner över kontraktstiden. $400 000 per år betalas av ligan och L.A Galaxy står för $9 miljoner per år. Resterande del av kontraktet är värden av de kommersiella rättigheter som Beckham äger. Dessutom förhandlade engelsmannen till sig en option för att kunna investera i MLS och därmed få operera en klubb i samband med kommande utökning av ligan.

Och effekten ser ut att ha varit positiv, enligt Robert Lawson, Kathleen Sheehleen och Frank Stephenson så ökade klubbarnas beläggningsgrad på arenorna med hela 55% under de matcher som David Beckham spelade*. 

Rekryteringen bröt naturligtvis mot ligans lönetak vilket medförde reformer med reglerade undantag. Varje klubb fick nu rekrytera två så kallade Designated Players det vill säga spelare med stjärnstatus. $335,000 av kontraktet står ligan för vilket även belastar klubbens budgetrestriktion. Ganska snabbt kom ligan till insikt att klubbarna kunde trejda designated Player rätter med varandra, det vill säga att mindre klubbar kunde sälja sin rätt för två spelare till större klubbar där dessa producerar en högre nytta. Ligan förbjöd därför denna möjlighet men gav klubbarna en möjlighet att rekrytera en tredje designated Player men att klubben istället får betala en luxury tax på $250 000 som sedan delas lika mellan de klubbar som håller sig inom restriktionen.

Sammanfattning
Major League Soccer är en ung liga som har kunnat samla erfarenheter från de andra Major Ligorna och de mekanismer samt konsekvenser de för med sig. Ligan ser också ut att ha modifierat incitamentsmekanismerna vilka skiljer sig från de andra ligorna. Samtidigt har MLS en extremt hårt reglerad arbetsmarknad och till skillnad från de andra Major Ligorna i USA så befinner man sig inte i toppen av sin sports näringskedja. Ligan har därför länge upplevt tillväxtproblem eftersom de strikta restriktionerna för kostnaden av spelarkontrakt gör MLS mindre konkurrenskraftig mot omvärlden när det gäller rekrytering av talang.

Ligan ser också ut att ha lärt sig att det inte räcker med jämn tävlingsbalans för att driva efterfrågan på produkten. Det krävs mycket mer än så vilket också är en av anledningarna bakom designated player reformen. Hur mycket den amerikanska ligan kan växa återstår att se. Men MLS har trots allt klarat av en expansion från 14 till 18 lag och planerar att utöka till 20 lag där New York förväntas att få ytterligare en klubb.

Sättet på vilket ligan organiserar sig på skulle kunna vara aktuellt i samband med bildandet av en europeisk superliga. Genom att positionera sig i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja skulle en sådan liga kunna kontrollera kostnaden för talang utan att riskera förlora den till andra ligor. I en sådan liga måste samtidigt resurserna delas på något sätt eftersom intäktsagapen är stora mellan topplagen i de olika europeiska ligorna. Det man i så fall kan fråga sig vilka klubbägare som skulle kunna tänka sig en sådan struktur. Vi har de amerikanska ägarna i Premier League, naturligtvis. För Malcolm Glazer är Manchester Uniteds sportsliga framgång bevisligen inte särskilt betydelsefull så länge pengarna rullar in. Även en klubb som t.ex. Ajax skulle kunna tänkas kunna se en uppgradering att få spela i en sådan konstruktion eftersom klubben, i och med betal-TV revolutionen, har förlorat sin status som ett topplag i Europa. Men vad skulle dominanter som Barcelona och Real Madrid säga om att få tävla på lika villkor istället för att som i den senaste finalen av Champions League ha en komperativ fördel gentemot Manchester United med en lönekostnadsbudget som är 75% högre?


———————————
* Vend It Like Beckham: David Beckham’s Effect on MLS Ticket SalesRobert A. Lawson, Kathleen Sheehan, and E. Frank Stephenson, 2008

Vem tjänar egentligen på arenakriget?

De som någon gång har spelat Sim City känner nog till hur man som stadens ledare och arkitekt skulle bära sig åt för att tygla upploppen på gatorna. Panem et circenses som på latin betyder bröd och skådespel är ett uttryck som myntades av den romerske tänkaren Juvenalis och som illustreras på ett storartat sätt i Ridley Scotts film Gladiator. Precis som då försöker olika makthavare att ge oss skådespel i form av nya och dyra arenor och mega events. Skillnaden från förr är att människan idag besitter en högre kunskap vilket innebär att makthavarna måste motivera kostnaden för dessa spektakel. För i slutändan är det alltid någon som får betala. Det senaste och mest tydliga exemplet var kapitalförstöringen under världsmästerskapen i fotboll i Sydafrika sommaren 2010 vilket jag skrev om i detta inlägg.
I detta inlägg hade jag tänkt att argumentera kring de samhällsekonomiska effekter som en arena kan förväntas ha, fundera kring vilka som kan tänkas vara vinnare i arenakriget samt spekulera i hur framtidens arenamarknad i Stockholm kan komma att strukturera sig. Det är säkert få som missat arenadebatten som initierades av Sveriges Television. Även om arenaboomen är högst aktuell i hela landet (jag har tidigare skrivit om Öresundsregionen) så går Dan Persson på Idrottensaffarer.se hårt åt Svenska Fotbollsförbundet och menar att det är de som sitter på svarte Petter i Stockholms arenakrig. Förbundets ordförande Lars Åke Lagrell slår naturligtvis tillbaka och menar att vi inte vet förrän om 10 år. Men måste vi verkligen vänta så länge för att kunna utläsa facit i svart vita resultat och balansräkningar eller går det att med enklare logik argumentera sig fram till ett förväntat utfall?
Den ursprungliga kalkylen baserades på investeringskostnad för Nationalarenan på 1.9 miljarder kronor. Den kalkylen sprack och enligt PwC:s riskrapport som släpptes i våras baserades bankernas kreditbeslut samt Solnas Stads borgensåtagande på en investering av 2.4 miljarder kronor. Sedan dess har notan för bygget uppgraderats med ytterligare en halvmiljard till 2.9 miljarder. När Lars Åke idag säger att han förväntar sig att arenan med dagens investeringskostnad ska betala sig till sina investerare så måste det betyda att Nationalarenan i samband med den initiala kalkylen måste ha varit superlönsam och mycket lönsam i samband med 2.4 miljarders kalkylen. Det skulle i så fall betyda att privata investerare hade vallfärdat med sitt kapital för att få ta del av de förväntade vinsterna. Men inte en från första början såg vi något sådant beteende utan arenan har hela tiden krävt kapitaltillskott från kommunen (Solna Stad) och staten (Jernhusen AB).
Samtidigt erkänner Lars Åke Lagrell att arenan egentligen inte byggdes för att det fanns ett marknadsbehov utan i själva verket för att förbundet ”var tvunget” att bygga en modern arena för att kunna sola sig i glansen tillsammans med alla de nya arenorna som byggs runt om i världen. Och det är bara att konstatera att kapprustningen om prestigearenorna har blivit något av ett systemfel som orsakar stora kostnader för skattebetalarna. Danska Idraettens Analyseinstitut (idan.dk) skrev nyligen om alla dessa arenor som blivit något av vita elefanter och står med en brutal överskottskapacitet.
Arenors mytiska bidrag till samhällsekonomin
Det kanske mest provocerande är egentligen inte själva arenabyggandet utan politikers och tjänstemännens envisa uttalanden om att arenorna kommer att bidra med enorma skatteintäkter vilket motiverar investeringarna. Men är det verkligen så enkelt?
Det är förvisso sant att globenarenorna har 1.5 miljoner besökare per år men det går inte att argumentera att det är exportintäkter och därmed ett stort skattebidrag för regionen. För det första så kommer en halvmiljon av dessa besökare i samband med seriefotboll samt elitseriehockey. Det är således pengar som lik förbannat hade spenderats i regionen. Av den återstående miljonen besökare är det naivt att tro att en arena med 20 år på nacken skulle vara en konkurrensfördel som var avgörande för utländska turisters besök i Stockholm. Och kommer det besökare från andra svenska städer så bidrar stockholmsbesöket till ett kapitalutflöde från deras hemort vilket de facto försämrar den lokala handelsbalansen och gör orten än mer beroende av den så kallade robin hood skatten med vilken pengarna ändå transfereras tillbaka.

Bilden visar Nationalstadion i Warszawa som ska rymma 58 tusen åskådare och står värd under Europamästerskapen i fotboll 2012. Arenan finansieras i sin helhet av den polska staten och kostnaden för bygget har nyligen uppgraderats till €470 miljoner vilket har fått många polacker att ifrågasätta projektet. Det tog inte lång tid från att debatten blossade upp till att direktionen för arenan hade planterat en artikel i media där man listade 14 arenaprojekt i världen som minsann var dyrare. Som att en sådan jämförelse skulle hjälpa de hårt arbetande polackerna

Det finns två ekonomiska effekter i samband med arenor. Substitut-effekten samt multiplikator-effekten. Substitut-effekten innebär att arenorna med sina evenemang bara flyttar den disponibla inkomsten från andra varor och tjänster i samhället. De pengar som konsumenterna spenderar på arenabesök och allt runtomkring skulle inte sparas på banken utan spenderas på produkter som andra lokala och regionala privata företag erbjuder. Multiplikator effekten innebär att när disponibla inkomster konsumeras, så återanvänds de i ekonomin eftersom producenterna av de varor som säljs å sin sida spenderar dessa pengar också. De producenter som finns i en arenaekonomi är fotbollsklubbar och artister. Ungefär 60% av fotbollsklubbarnas intäkter går till spelare som har en kort fotbollskarriär och som rimligtvis bunkrar en viss del av sina intäkter för livet efter fotbollen. Ett liv som dessutom inte helt osannolikt fortsätter på en annan ort. Samtidigt så är många av artisterna som uppträder på arenorna utländska vilket betyder att deras gage direkt lämnar inte bara regionen utan även landet. Så vad gäller multiplikator-effekten så är rimligtvis en arenans bidrag till regionen kanske rentav sagt negativt än om pengarna istället hade spenderats på andra varor och tjänster i regionen.

Den amerikanske ekonomen Allen Sanderson menar att om man vill injicera pengar till den lokala ekonomin så är det mer effektivt att från en helikopter slänga ut sedlar på gatan än att investera dessa i en ny arena.
Att företag och olika branschorganisationen argumenterar för sin förträfflighet och sitt enorma bidrag till samhällsekonomin är i sig inga konstigheter eftersom de flesta kämpar för sin överlevnad på en hård och global konkurrensmarknad. Men enligt arena-subventions-logiken så skulle Sveriges konkurrenskraft har försämrats när varvs- och tekoindustrin i det närmaste försvann från landet. Men mig veterligen så är både Sveriges bruttonationalprodukt och statens skatteintäkter högre nu än då och enligt The Global Competitiveness Report 2011-2012 är Sverige det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen. 
Varje dag under den trettio minuters promenad på väg till jobbet passerar jag ett hundratal butiker och företag som alla, utan att erhålla statliga subventioner, bidrar med skatteintäkter och arbetstillfällen till samhällsekonomin. De finns där för att marknaden, det vill säga vårt kollektiva konsumentbeteende, tillåter dem att finnas. Och de kommer att finnas där så länge som efterfrågan på deras produkter upprätthålls och företagen utnyttjar sina resurser och kapital förhållandevis effektivt.

Problemen uppstår snarare att ju fler skattesubventionerade produkter vi får, desto mer går vi från en effektiv ekonomi som bygger på förväntad utbud och efterfrågan till en mindre effektiv ekonomi som mer eller mindre är godtyckligt planerad av politiker och andra tjänstemän.

Kartell eller konkurrens?
Nu är ju situationen som den är och frågan är naturligtvis vilka det egentligen är som tjänar på arenakriget? Man kan naturligtvis argumentera om att en del av vinsterna som skapas i själva driftbolaget av Globearenorna skeppas iväg västerut till AEG:s högkvarter. Å andra sidan är det rimligt och anta att AEG trots att de förväntar sig en vinst på arenadriften i Stockholm driver arenorna mer effektivt än vad staden själva skulle göra och på så sätt trots allt minskar skattebetalarnas förluster, i bästa fall.
Samtidigt kommer konkurrensen om evenemangen rimligtvis att pressa båda arenaoperatörernas rörelsemarginaler och en större del vinsterna i arenornas värdekedja överförs därmed till dess underleverantörer. De fotbollsklubbar som spelar på arenorna blir samtidigt viktigare för arenornas totala ekonomi och de får nu tillgång till högkvalitativa och bekväma faciliteter som marknaden annars aldrig hade mäktat med att finansiera på egen hand. Tack vare det ges klubbarna helt nya möjligheter till att paketera nya erbjudanden på och därmed utnyttja regionens potential fullt ut. Dessutom kan man göra det till en förhållandevis låg risk. Ett rimligt antagande är att det ligger i arenaoperatörernas intresse att klubbarna ges tillräckligt stora resurser för att kunna vara konkurrenskraftiga på sin marknad och på så sätt kunna bidra till bättre försäljning av de exklusiva arenaprodukterna som uppgår till nästan hälften av de förväntade intäkterna på de nya arenorna. Det är svårt att paketera och sälja dessa produkter om klubbarna inte presterar tillräckligt bra på fotbollsplanen. Om klubbarna nu misslyckas så beror det i första hand inte av bristen på kapacitet utan snarare på brister i den sportsliga kompetensen samt det sätt på vilket man organiserar sin verksamhet på.
För arenaoperatörerna skulle ett alternativ kunna vara att i hemlighet göra upp om en marknadsuppdelning med varandra. En kartell där man kommer överens om att inte konkurrera om pris på förhand bestämda evenemang. Detta skulle överföra tillbaka en del av vinsterna från arrangörerna tillbaka till dem själva. Frågan är däremot om marknaden är tillräckligt stor för att ett sådant alternativ ska uppfattas attraktivt från båda arenaoperatörerna. Jag kan föreställa mig att AEG uppfattar sig själv som en mycket starkare operatör med goda möjligheter att kunna konkurrera ut Swedish Arena Management AB. Till sin fördel har man dessutom en stor fördel i och med att den finansiella risken är oerhört mycket lägre för AEG:s räkning som därmed ges betydligt bättre möjligheter att konkurrera i ett eventuellt priskrig. Den stora anledningen till den lägre finansiella risken för AEG är finansieringsstrukturen för Globenarenorna samt Nya Söderstadion och de avtal som AEG enligt Dagens Nyheter har med staden. Globenarenorna är till sin helhet finansierade av Stockholm Stad och finns således konsoliderade på stadens balansräkning. AEG:s hyreskostnad uppges vara baserad på hur väl man lyckas att exploatera faciliteterna. Nationalarenan däremot, har en balansräkning som till stor del är finansierad av bank- samt förlagslån.
Figuren är saxad från Nationalarenan och Arenastaden – Riskanalys för Solna Stad och visar Nationalarenans kapitalstruktur. Om man dividerar kommunens bidrag på 385 miljoner med antalet invånare i Solna Stad uppgår investeringskostnaden per näsa till ungefär 5 500 kr. Det var innan uppgraderingen av investeringskostnaden till 2.9 miljarder där Solna Stad bidrar med ytterligare 62 miljoner.
Frågan är naturligtvis hur comittade delägarna i nationalarenan är att skjuta till kapital för att täcka förluster. Peab t.ex. har ju redan cashat hem genom att ha fått bygga ett projekt för 2.9 miljarder som utan deras initiala kapitaltillskott inte hade blivit av. Och att driva arenor är inte byggbolagets kärnverksamhet vilket med all tydlighet visade sig när man tidigare i år sålde sin ägarandel i nya Malmö Stadion till föreningen, dessutom fantastiskt nog till bokfört värde. Arenadrift är inte heller Fabeges kärnverksamhet och Svenska Fotbollsförbundets möjligheter att skjuta till ytterligare kapital är begränsade, minst sagt. Återstår statliga Järnhusen AB och Solna Stad, men är de beredda att skjuta till mer pengar?

Ett inte helt otroligt scenario är att Nationalarenan efter ett antal år inte kan uppfylla kreditgivarnas fordringskrav som i så fall skulle få ta över fastigheten för att sedan försöka minimera sina kreditförluster. Det skulle kunna öppna dörren för AEG att kunna ta över driften även på Nationalarenan och därmed kunna agera prissättare i hela stockholmsregionen och kunna flytta tillbaka förmögenhet från arrangörer till arenaoperatören.
Skulle nu ett sådant scenario bli verklighet så kommer AEG rimligtvis och förhoppningsvis att få betala en premie för att få behålla sin regionala exklusivitet när det inför år 2023 är dags för nästa upphandling om arenadrift i Globenområdet. Om inte annat så är det i alla fall en liten tröst för Stockholm Stads skattebetalare.

Sportslig verksamhet: Bread & Butter

Den allsvenska säsongen 2011 är över och många har överraskats av AIK:s höga tabellposition. Men faktum är att årets sportsliga uppsving egentligen inte ska ses som någon större överaskning. Klubben har tredje högst personalkostnader i allsvenskan och AIK:s kostnader för sportverksamheten är dubbelt så stora som motsvarande siffra i Gefle. Om man bara utnyttjar resurserna normalt effektivt så ska det naturligtvis synas i antalet intjänade poäng. 
 

Figuren visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive kommersiella dito. Den sportsliga marknadsandelen mäts genom att dividera antalet vunna poäng med summan av poäng som den allsvenska marknaden delar ut till samtliga klubbar. Klubbens intäkter exklusive spelartransfers dividerat med allsvenskans totala intäkter visar den kommersiella marknadsandelen. Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel.

I den svenska elitfotbollen är sambandet mellan intäkter och sportslig framgång 64% (analys här) och i enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga och större avvikelser korrigeras förr eller senare till marknadens jämvikt. Under mätperioden som sträcker sig från 2001 är 2004 och 2010 de år under vilka AIK:s sportsliga organisation har underpresterat något oerhört. (2005 är borttaget då klubben verkade på en annan marknad). I övrigt och över tid har klubben levererat ungefär i linje med vad man kan förvänta sig.


AIK Fotboll AB, Q1-Q3 år 2006-2011

Men vi kan även se en brygga mellan klubbens sportsliga prestationer och dess resultaträkning. 2006 var året då klubben visade högst rörelsemarginal. Det som kännetecknade den årgången var att AIK som allsvensk nykomling och med en förhållandevis billig och effektiv spelartrupp med råge överträffade förväntningarna och gapet mellan den sportsliga marknadsandelen och den kommersiella var så gott som obefintlig.

Motpolen till 2006 finner vi under 2010 som präglades av en baksmälla efter guldfirandet och där klubben underpresterade mycket kraftigt på fotbollsplanen vilket straffade sig inte minst på intäktssidan som dessutom belastades med det ogenomtänkta kollektiva beslutet att starta säsongen i mars månad. Gapet mellan den sportsliga marknadsandelen och den kommersiella var mycket stort vilket naturligtbvis fick ett större avtryck i resultaträkningen.


AIK Fotboll AB:s finansiella risk

Utsikter för 2012
Ett troligt antagande är att kostnaderna för spelartruppen kommer att öka under 2012. För det första så har 2011 års extremt högpresterande spelarkontrakt avvecklats. Dessa spelarkontrakt var mycket billiga i drift och presterade en hög sportslig avkastning. Även om det i en väldiversifierad spelartrupp varje år dyker upp nya high performers så var de båda Bangurorna ett extremfall. För det andra så flyttar klubben in i nya matchdagsfaciliteter till säsongen 2013. Något som kommer att förbättra klubbens gross profit ganska rejält tack vare att man kan paketera mer exklusiva erbjudanden till framför allt företagskunder. Med tanke på den numera starka balansräkningen och låga finansiella risken finns det utrymme att allokera mer pengar till den sportsliga verksamheten redan under 2012. Hur det sedan påverkar rörelsemarginalen (Ebitda margin) under 2012 beror dels på publiktillströmningen och dels på utgången i kvalet till UEFA Europa League.


En mer utförlig analys gjordes i samband med halvåret och finns här