Månad: februari 2012

Halmstad BK – to great to fail

2011 var ett mycket tungt år för Halmstad BK. Laget spelade ihop så lite som 14 poäng och straffades till slut för en negativ trend av ineffektivitet som har pågått sedan år 2005. Något som finns utvecklat i detta inlägg. Samtidigt är Halmstad ännu ett exempel på att fotbollsklubbar inte går omkull hur som helst. Klubbens svaga finanser hade renderat i konkurs om inte flera olika intressenter hade bestämt sig för att hindra ett sådant öde.

I detta inlägg så kommer jag att visa på hur klubbens resultat var under 2011, hur klubben räddades från betalningsinställelse samt vilka förutsättningar råder inför kommande säsong. Låt oss börja med att titta på resultaträkningen för de tre senaste åren. Det vi märker direkt är en förhållandevis liten omsättning men som bärs upp av en kostnadskostym som större än t.ex. Örebro SK:s dito, vilken inte bara har presterat bättre resultat på fotbollsplanen, men dessutom har genererat 40% högre rörelseintäkter.

Redan när vi noterar nedbrytningen av intäkterna så ser vi den ena räddningsaktionen. Under 2011 fick Halmstad BK extra medel från sina sponsorer vilket har ökat intäkterna från med nästan fem miljoner. Trots det levererade klubben en Ebitda på minus 10mkr, för ironiskt nog ökade personalkostnaderna under 2011.

För ett år sedan hade HBK en kassa på så lite som 258tkr och en balanslikviditet på mindre än ett (1.0). Med årets resultat i ryggen och utan nya pengar skulle klubben med andra ord ha ställt in betalningarna någon gång under året. Men företag går inte konkurs på grund av negativa resultat utan man gör det för att pengarna tar slut. Och det har de inte gjort.

Under 2011 sålde HBK Emil Salomonsson till Blåvitt och tack vare det fick man ett positivt kassaflöde på 3.7mkr netto från handel med spelarkontrakt. Man sålde även en byggnad på Örjans Vall för 4.8mkr (troligtvis till kommunen) vilken var bokförd som en materiell tillgång på klubbens balansräkning till ett värde av 1.7mkr. Positivt kassaflöde på 4.8mkr och en förstärkning av egna kapitalet med 3mkr (4.8-1.7). Slutligen fick man ett villkorat kapitaltillskott på 3.5mkr och kunde tack vare det säkerställa klubbens överlevnad.

Även om degraderingen till Superettan inte kom som någon större överaskning så var det inte det allra bästa som kunde hända. Halmstad kommer troligtvis att förlora en hel del intäkter under 2012 och i första hand rör det sig om 5-6mkr från centrala avtal. Vad gäller publikintäkterna så borde de trots allt kunna upprätthållas på ungefär liknande nivåer som man nådde under 2011. Dels så hade Halmstad inte överdrivet mycket publik (4k i snitt) och dels så finns en chans att HBK kommer att vinna fler matcher under 2012 än vad man mäktade med under förra året vilket förhoppningsvis kan locka lite fler åskådare till arenan. Marknadsintäkterna blir den svåra nöten att knäcka men erfarenheten från förra säsongen är att sponsorerna är beredda att visa välvilja i för klubben svåra tider.

På kostnadssidan så kan planhyran säkert förhandlas ner till väldigt låga nivåer. För vem ska spela på Örjans Vall om Halmstad skulle gå omkull? Men klubben behöver nog även pressa ner sina övriga kostnader som utifrån ser förhållandevis höga ut. Och det stora jobbet blir att få ner personalkostnaderna och samtidigt ställa ett någorlunda konkurrenskraftigt lag på planen. De goda nyheterna är att väldigt många spelare har lämnat klubben efter den förra säsongen. Det innebär att HBK har kunnat rekrytera spelare som bedöms och förväntas hålla en någorlunda hyfsad superettanivå och som får betalt därefter.
Och på grund av att klubben i första hand värvar free agents så är avskrivningarna på spelarkontrakt inte mer än en ”dummy kostnad” som förvisso belastar det mycket svaga egna kapitalet men inte ger någon hint om att man skulle uppleva negativa kassaflöden från framtida spelarköp. Det är inte heller någon större konkurrensnackdel eftersom klubbarna i superettan generellt inte rekryterar spelare som står under kontrakt. Under 2010 värvade de 16 klubbarna spelare för totalt 6mkr.

Men trots det så står klubben inför tuffa utmaningar. Hur man än vrider och vänder på det så går HBK in i 2012 med ett substantiellt underskott. Man får ställa en till stora delar ny trupp som troligtvis är ihop-pusslad med en medel-superettan-budget. Osäkerheten är därför hög. Det är inte heller helt osannolikt att man kommer att behöva försöka få in ytterligare ett kapitaltillskott under 2012.

IFK Göteborg bokslut 2011 – Ökar risken & trejdar bort externaliteter

Under hösten och vintern har många lyft på ögonbrynen för varje gång som IFK Göteborg presenterat ett nyförvärv. Det började redan under den förra sommaren när man lyckades motivera Tobias Hysén att stanna kvar i klubben genom att erbjuda honom ett nytt långtidskontrakt. Strax efter presenterade klubben Philip Haglund vilket så småningom följdes upp med att man från Örebro SK hämtade Johan Alvbåge och Nordin Gerzic. Någonstans däremellan hann man både med att värva Daniel Sobralense som senast representerade Kalmar FF samt Emil Salomonsson som man köpte loss från Halmstad. I dag presenterade IFK sitt bokslut för 2011 och siffrorna ger inte en helt ologisk förklaring till beteendet.

För ett år sedan kunde vi imponeras av ett starkt Ebitda resultat vilket är något som alla företag strävar mot. Men berodde det verkligen på att klubben hade en god ekonomi? Figuren ovanför visar IFK Göteborgs sportsliga och kommersiella marknadsandelar, det vill säga klubbens rörelseintäkter i förhållande till allsvenskans samlade intäkter kontra klubbens sportsliga marknadsandel, antalet vunna poäng dividerat med alla de poäng som allsvenskan delar ut till sina lag. Vi ser att klubbens kommersiella sida har utvecklats mycket väl men den sportsliga inte har producerat vad man bör kunna förvänta sig. Under 2010 hade IFK Göteborg fjärde högst personalkostnader i allsvenskan vilket rimligtvis borde ha genererat en bättre placering än en sjunde plats, för andra året i rad dessutom.

Flertalet allsvenska konkurrenter har helt enkelt presterat bättre i förhållande till sina resurser än vad IFK har gjort och på så sätt genererat negativa externa effekter åt klubben som inte bara kostar den i form av färre segrar på planen men även uteblivna intäkter. Klubbens mer eller mindre mediokra prestationer samt relativt dåliga resursutnyttjande fick till slut ledningen att agera under 2011 och allokera mer pengar till spelartruppen. På så sätt försöker IFK Göteborg nu att trejda bort dessa externaliteter genom att rekrytera på papperet duktiga spelare som spelat hos andra konkurrenter eller helt enkelt är tillgängliga på spelarmarknaden och riskerar att bli rekryterade av andra allsvenska klubbar.

Är satsningen ekonomiskt försvarbar? Låt oss börja med att titta på hur klubbens intäkter har utvecklat sig över tid. Vi ser en stark tillväxt sedan flytten till (nya) Gamla Ullevi så har intäkterna från matchdagen ökat markant. Även sponsorintäkterna har upplevt ett uppsving även om jag hade förväntat mig en större ökning under 2011 med tanke på hur det omtalade avtalet med Prioritet Inkasso skrevs upp under den förra våren. Men det vi också ser är förhållandevis mycket outnyttjad kapacitet. Under det sportsligt framgångsrika 2009 var t.ex. intäkterna från matchdagen nästan 10mkr högre än 2011. Och även placeringsbonusen i de centrala avtalen påverkas negativt av sämre prestationer på planen.

Resultaträkningen då? Under 2011 ser vi en markant försämrad Ebitda. Till största del beror det på att de spelare som klubben rekryterade under 2011 inklusive kontraktsförlängningen med Hysén gav sign-on bonusutbetalningar vilka kostnadsfördes i sin helhet. Trots att klubben jobbade aktivt med att låna ut spelare som inte producerade så ökade personalkostnaderna med 5.5mkr. Men även övriga kostnader ökade rejält. Här sticker kostnaderna för Kamratgården ut där de ökade från 3.85mkr till 6.6mkr, utan att det går att finna en rimlig förklaring. Nybyggnaden aktiverades ju som en materiell tillgång och skrivs av som en sådan över tid. Anmärkningsvärt är också klubbens varuförsäljning som omsätter 8mkr men kostar 8.2mkr. Jag vet inte, men företag brukar lägga ner olönsamma verksamheter. Antingen får man ta tag i det här eller så ska kanske klubben inte hålla på med souvenirer etc.

Kassaflödesanalysen är alltid intressant, framför allt under år med stora investeringar vilket 2011 trots allt var. Hur har egentligen klubben finansierat sig själva under året? Eftersom IFK Göteborg inte aktiverar sign-on bonusar på sin balansräkning så belastar de Ebitda. Årets investeringar landar därför på flera ställen i kassaflödesanalysen. Vi ser ett negativt Ebitda samt ett underskott i rörelsekapitalet. Det senare beror på att klubben trots att man minskade sina övriga fordringar rejält, även amorterade en kortfrisisk skuld på 6.3mkr.

IFK sålde spelarkontrakt för 11mkr och köpte från andra klubbar för 9.9mkr vilket aktiverades som en immateriell tillgång på balansräkningen. 32mkr investerades i Kamratgården vilket till stor del finansierades genom 21mkr i långfrisiska skulder. Resterande finansieringsbehov täcktes upp av vinster och fria kassaflöden från tidigare år. Om vi tittar från ett balansräkningsperspektiv så ser vi att klubbens finansiella hälsa har försvagats och risken har ökat, naturligtvis. Klubben har investerat säkra pengar i mindre säkra tillgångar.

För vi vet ju inte med säkerhet om satsningen betalar sig. Det vi troligtvis kan förvänta oss under 2012 är att Ebitda fortsätter att pressas. Detta på grund av att man på denna sida årsskiftet redan har gjort ytterligare två profilvärvningar. Personalkostnaderna kommer troligtvis att vara kvar på dessa nivåer, minst. För även om majoriteten av de rekryterade spelarna var free-agents så var det attraktiva namn på marknaden. IFK var troligtvis inte den enda klubben som var ute efter deras signaturer vilket på så sätt drev upp värdet på spelarnas personliga kontrakt.

Så, förhållandevis svaga marginaler även under 2012. Men snart behöver klubben på ett eller annat sätt börja tjäna pengar igen. Man är nu ganska fullinvesterade, vilket flera andra konkurrenter också är.

Malmö FF – bokslut 2011 och risker

För ett år sedan skrev jag att europacupspelet skulle vara mycket viktigt för finansieringen av Malmö FF:s balansräkning. När väl MFF så slog ut Glasgow Rangers ur kvalet till Chanpions League så fick man in mycket viktiga pengar i form av mediepremier från Uefa. Samtidigt påskyndade man sannolikt processen för Rangers att ta sig hela vägen till företagsrekonstruktion. Kanske bör man fundera över hur situationen hade varit om resultatet i matchen hade blivit omvänd? Eller så låter man bara det passera förbi.

Eftersom grundförutsättningarna i grund och botten är desamma så hade jag i detta inlägg tänkt bygga vidare på förra årets analys, uppdatera med ny information och försöka se om det finns några trendbrott i intjäningen samt vilka risker Malmö FF är exponerade mot. Som jag skrev då så var det inte ekonomistyrningen som MFF:s största problem utan det är frågan om affärsmodellen är hållbar. Denna fråga är fortfarande mycket aktuell.

Vi börjar med att titta på intäkterna där MFF fick 33 miljoner kronor i premier från Uefa för att bland annat ha kvalificerat sig till Europa League. Spelet i kvalet samt gruppspelet drog även närmare 70 000 åskådare vilket rimligtvis genererade betydande intäkter i segmentet matchdag samt marknad. Marknadsintäkterna ökade väldigt fint och här menar klubben att det till stor del handlar om en generell ökning, det vill säga inte enbart tack vare effekter från spel i Europa. Ironiskt nog minskade intäkterna från Event och konferenser vilket kan tyckas lite märkligt eftersom klubben slog sig för bröstet i början av 2011 då man sade att man redan sålt väldigt mycket.

Resultaträkningen visar effekterna av spelet i Europa som naturligtvis stärker Ebitda. Personalkostnaderna ökade marginellt. 2010 hade man spelarbonusar till spelarna för SM guldet och jag misstänker att man under 2011 hade motsvarande i form av bonusar för avancemang till Europa Leagues gruppspel. Man kan tycka att personalkostnaderna borde ha ökat mer eftersom klubben till skillnad från 2010 som var kliniskt från investeringar i spelarkontrakt, trots allt tecknade flera nya kontrakt under 2011. Denna kostnad har Malmö FF valt att aktivera på balansräkningen. 29 miljoner bokades som förvärv av immateriella tillgångar vilket även innehåller transfersumman för Mathias Ranegie. Kostnaderna för kontraktsförlängningarna har således tagits bort från Ebitda och istället ökat kostnaderna för avskrivningar på spelarkontrakt från 11.6mkr till 17.1mkr. Det ser med andra ord som att klubben bytt redovisningsbeteende när man aktiverade även sign-on fees som en immateriell tillgång på balansräkningen. Jag tycker att det ger en mer rättvisande bild av verkligheten. Även om den ger en mer positiv effekt på Ebitda jämfört med tidigare år då man kostnadsförde allt direkt över resultaträkningen.

Det som däremot kanske är mer intressant är kassaflödesanalysen. Till skillnad från resultaträkningen där flera resultatposter är periodiserade och inte är detsamma som in- eller utbetalningar så berättar kassaflödesanalysen för oss hur mycket pengar som Malmö FF har fått in och hur mycket man har betalat ut under året och i vilka delar i verksamheten dessa kassaflöden sker. Tack vare pengarna från europacupspelet så nådde klubben ett positivt kassaflöde i Ebitda, men vi ser att kassaflödet från förändringar i rörelsekapitalet försämrades kraftigt. Under 2010 fick Malmö FF betalt för flera fordringar på sålda spelarkontrakt under tidigare år och som har varit bokförda i resultaträkningen under respektive år. Under 2011 var ju denna finansieringskälla naturligtvis betydligt mindre. Dessutom ökade andra fordringar under 2011 vilket jag misstänker beror på att premier från Uefa ännu inte är betalda.

Under 2011 finansierade sig MFF genom att sälja vinstandelsbevis i spelartruppen för 28.5 miljoner kronor. Utan dessa pengar hade man varken kunnat rekrytera Mathias Ranegie eller kunnat förlänga kontrakten med ett antal befintliga spelare i truppen. Detta trots att man sålde spelarkontrakt för 10 miljoner kronor.

Under de tre första åren på Swedbank Stadion har Malmö FF upplevt ett mycket stort underskott i kassaflödet från rörelsen. I första hand beror det på att kostnaden för den nya arenan än så länge har överstigit nyttan vilket jag skrev om i detta inlägg. Samtidigt har Malmö FF ökat sina personalkostnader med ca 30%, dels beror det på att det krävs fler personer i en organisation som förutom fotboll även ska förvalta fastigheter. Antalet heltidsanställda har ökat från 72 personer år 2006 till 101 personer som man var 2011. Men också för att klubben helt enkelt har allokerat mer pengar till spelartruppen eftersom det krävs en högkvalitativ produkt för att arenan ska kunna utnyttjas effektivt.

Detta underskott har finansierats genom flera olika källor. Bland annat har MFF sålt ett klubbhus för fem miljoner, man har erhållit vidareförsäljningspengar för Zlatan. Malmö FF har även finansierat sig genom åtskilliga miljoner från spelarförsäljningar. Totalt har man sålt spelarkontrakt för 75 miljoner av vilka närmare 60 har använts för att köpa och teckna nya spelarkontrakt (varav 29 miljoner 2011).

Först och främst behöver dock klubben förbättra sin Ebitda vilket kan nås genom att öka intäkterna eller minska kostnaderna. På intäktssidan är det i första hand spel i Europa som kan generera ”konkurrensfördel-pengar”. Ökade intäkter från till exempel centrala avtal distribueras förhållandevis solidariskt till allsvenskans alla klubbar vilket betyder att de till stor del äts upp av en generell löneinflation på talang.

Ett alternativ skulle kunna vara att minska kostnaderna för spelartruppen, å andra sidan skulle det minska chanserna till sportsliga framgångar och viktiga pengar från matchdag-produkten. Klubben menar att man kan minska sina kostnader genom att köpa loss resterande 75% av Swedbank Stadion. Men blir kostnaden verkligen så mycket mindre? För det första så behöver man få loss pengar från kreditinstitut vilket idag och under den närmaste framtiden inte kommer att bli vare sig enkelt eller jättebilligt. Varför det är så finns utvecklat i detta inlägg. För det andra kan man fråga sig var dessa pengar som förväntas att sparas går idag. Är det vinster som delas de ut till fastighetsbolagets andra aktieägare? Malmö FF har hur som helst inte fått någon utdelning från sina 25% av aktiekapitalet.

Och inte realiserar väl börsnoterade Peab ut pengar in till ett pris som understiger nyttan för deras aktieägare? Det som skulle kunna tala för är att de framtida vinsterna i fastighetsbolaget långt ifrån är garanterade, framför allt om de höga kostnaderna till slut urholkar produkten vilken ju är arenans bread and butter, det vill säga fotbollslaget Malmö FF som riskerar att hamna på obestånd. Att sälja arenan till bokfört värde kan kanske därför upplevas som en riktigt bra affär. Framför allt om man tänker på att ett snarlikt objekt på andra sidan sundet värderas av marknaden med en kraftig substansrabatt till ca 200 miljoner kronor, spelare och Bröndbys varumärke inkluderat! Det som är intressant är däremot hur nyttan av en sådan affär har reviderats under årets lopp. Jag läste om 17 miljoner för ungefär ett år sedan och ganska nyligen såg jag siffror runt tio miljoner flanera runt i media. Men även om det stannar det vid fem så ska nog klubben trots allt vara nöjda om nu en affär överhuvudtaget blir av.

Spelarförsäljningar har som sagt varit en viktig finansieringskälla under dessa tre år. Klubbens akademi fortsätter också än så länge att producera duktiga talanger. Samtidigt så kan det här med talangproduktion vara väldigt cykliskt och man kan inte ta för givet att samma tempo upprätthålls även i framtiden. Samtidigt har klubben under 2011 börjat sälja bort andelar i framtida spelarförsäljningar vilket rimligtvis begränsar framtida kassaflöden från denna finansieringskedja. Men alternativet hade varit att kanske inte kunna ha några spelarkontrakt att sälja överhuvudtaget.

De goda nyheterna är att Malmö FF idag har en något bättre finansiell ställning än för ett år sedan. Det egna kapitalet har ökat med 3 miljoner i vinst samt med 28.5mkr i kapitaltillskott från att ha sålt ut vinstandelar i truppen. Det senare tillförde livsviktigt rörelsekapital som stärkte balanslikviditeten. Å andra sidan saknar man idag rätten för kvalifikation till Europacuperna. Denna rätt behöver man vinna tillbaka 2012. För hur man än vrider och vänder på det så är och förblir ett någorlunda kontinuerligt spel i Europacuperna en mycket viktig finansieringskälla för klubben. Och denna intäkt beror till största del på om Malmö FF:s sportsliga organisation lyckas leverera, och göra det i en tid där fler konkurrenter själva upplever ökade resurser i takt med att de flyttar in i nya matchdagsfaciliteter.

Vem betalar festen? – Lessons learned from Malmö

Det är inte helt lätt att balansera ekonomin och få ett utfall enligt budget i en fotbollsklubb. Intäkterna är till en stor del rörliga och varierar beroende på t.ex. sportsliga resultat, vilka i sig även beror hur väl konkurrenterna presterar. Sponsorernas styrelser kan snabbt besluta att dra ner på sina engagemang och inte heller behöver vädergudarna vara på ens sida under de trots allt väldigt få dagarna på året som man råkar spela hemmamatch.

Det händer även att budgeten spricker redan under årets första träning i samband med att viktig spelare skadar sig och lämnar ett talangvakuum i truppen. Och senare under säsongen kan den där spelaren som är attraktiv visa sig bli tillgänglig och som klubben känner att man bara måste skriva kontrakt med talangen så att inte någon annan konkurrent gör det och skjuter ut en skälv till divisionen under, i värsta fall. Under vintern har vi läst hur de svenska mästarna i damfotboll LdB Malmö i stort sett har krävt att Malmös skattebetalare ska rycka ut och rädda klubbem. Det är inte så att man har haft extremt liten budget i förhållande till sina motståndare, tvärtom. Man har fläskat på riktigt ordentligt med kostnader som är nästan dubbelt så stora som medelkostnaden för damallsvenskans tolv lag.

Det LdB Malmö gjorde var helt enkelt att ta ett bett på att sportslig framgång skulle generera tillräckligt med intäkter för att finansiera den. Utfallet blev inte som man väntat sig och klubben hamnade på obestånd. När de rörliga och osäkra intäkterna uteblev så ifrågasatte klubben ironiskt nog de troligtvis enda intäkterna som på förhand var kända och glasklara, det vill säga kommunens bidrag. Men visst, varför ska man behöva rannsaka sig själva, konstatera att man tagit för stora risker och bekräfta att man inte längre är kreditvärdig och ta konsekvenserna av det? Det hela resulterade i att Malmös skattebetalare ställde upp och skickade 1.3 miljoner av sina skattade pengar för att rädda klubben. Ett beundransvärt exempel på hur politiker ibland belönar mediokerhet.

Jag lägger inga värderingar ifall det är rätt eller fel, i grund och botten är det trots allt en demokratisk fråga och är det så att malmöborna anser att nyttan är tillräckligt dålig i förhållande till kostnaden så får de väl agera i nästa val. Intressant är dock att fundera över om skattebetalarna fått value for money. Kommunen har gett klubben 1.3 miljoner kronor. 650 av dessa kräver en motprestation där LdB släpper in ungdomar gratis. Det kan på rak arm låta värdeskapande för skattebetalarna, faktiskt. Men låt oss ponera att ett sådant erbjudande genererar hundra ungdomar på varje hemmamatch, kostnaden per biljett blir då ca 600 kronor vilket är dyrare än vad man kan gå och se fotboll i Premier League för,exklusive resekostnad bör kanske tilläggas.

Och hade det inte varit bättre att för 600 tusen kronor köpa 500 familjesäsongskort och kasta ut dessa från en helikopter över staden? Skulle alla dessa säsongsbiljetter utnyttjas så skulle tusen vuxna och femtonhundra barn och ungdomar kunnat gå se varje match, free of charge! Det hade nästan nästan varit det dubbla publiksnittet som LdB lockade under den förra säsongen. För de resterande 50 tusen kronorna hade man kunnat dela ut 20 korvkuponger per säsongskort på Ikea som dessutom kanske hade kunnat stimulerat vidare konsumtion på plats, något som hade haft en positiv effekt på multiplikatoreffekten i regionen. Men nej, istället köpte skattebetalarna korvkiosker som klubben själva rest på arenan, eller snarare sagt en vägg som Sydsvenskan kallade det, för 750 tusen kronor. Vem vet, kanske är det den mest övervärderade anläggningstillgången på svenska kommuners balansräkningar? Och utöver det får man ju betala för korven, naturligtvis.

Men det är klart, då hade kanske pengarna inte räckt hela vägen till att finansiera klubbens lyxkonsumtion på talang. Det hela grundar sig i att Ldb anser sig vara orättvist behandlade av kommunen. Och det är klart, när Malmö stad ger 150 miljoner till MFF i ett ränte- och amorteringsfritt lån för finansieringen av Sparis Stadion så kan jag känna viss sympati för LdB:s argument. Men när nu LdB fått sina 1.3 miljoner, vad säger den lokala innebandyklubben om det? Och bowlinglaget som kanske vill göra en omfattande elitsatsning? Och hur långt kan man dra det hela? Den trevliga kvarterskrogen runt hörnet, som har svårt att gå runt, ska ägarna också få kommunala bidrag? För även den fyller ju en viss samhällsnytta.

Idag blev Marta klar för Tyresö. Klubben har naturligtvis all rätt att göra satsningar och investera de pengar man anser sig kunna få ihop. Men erfarenheten säger att invånarna i Tyresö kommun bör kanske förvänta sig att rycka ut med en liten slant.

AIK Fotboll AB – bokslut 2011

Idag släppte AIK Fotboll AB sitt bokslut för 2011. Resultatet för det fjärde kvartalet blev extraordinärt dåligt förlusten för perioden skrevs till 19 miljoner vilket bidrog till att årets resultat stannade vid en vinst på 10 miljoner kronor. Klubben kommunicerar att man har tagit en hel del engångskostnader under det sista kvartalet, närmare sagt 13.6 miljoner. För helåret redovisar AIK Fotboll engångskostnader i storleksordningen 20.6 miljoner kronor fördelade på, sign-on bonusar på 8.1 miljoner (4 miljoner härrör rekrytering 2010 som togs Q2), spelar- och ledarbonusar på 2.17 miljoner, avveckling av spelare 2.8 miljoner (nedskrivningar av immateriella tillgångar), avveckling av damfotbollen samt samarbetet med Väsby United tillsammans 3.4 miljoner, avveckling av derbybutiken 320tkr, arenaupphandling 600tkr, nytt affärssystem 500tkr, stöld 245tkr samt en upptaxering på 2.7 miljoner.

Av dessa poster är det ungefär 6.5 miljoner som härrör till avveckling av olönsamma verksamheter och dåliga investeringar samt kostnader av engångskaraktär som uppgår till ca 3.5 miljoner. Men spelar- och ledarbonusar kommer alltid att återkomma om AIK Fotboll når sina sportsliga mål och sign-on bonusar återkommer i stort sätt alltid i samband med spelarförvärv samt kontraktskrivningar. För ska sanningen fram så kan vi läsa om dessa ”engångskostnader” i stort sett samtliga historiska resultaträkningar. Det är ett periodiseringsproblem som blir extra tydligt de år då klubben säljer spelare och återinvesterar vinster i nya spelarkontrakt.

Jag har sammanställt en resultaträkning över de sex senaste åren och gjort en extra kolumn där jag tagit hänsyn till det man borde kunna kategorisera som riktiga engångskostnader och där jag har inkluderat spelarbonusar samt 4 miljoner i sign-on kostnader. Det reviderade resultatet för 2011 gör varken den historiska prestationen bättre eller förbättrar klubbens finansiella ställning men det visar en mer rättvis plattform om man vill försöka sig på att spå framtiden. Vi ser att övriga kostnader har kommit ner väldigt fint. Eftersom personalkostnaderna pressas hela tiden upp genon konkurrensen om talang så krävs det i första hand ökade intäkter för att förbättra resultatet. Trots sportsliga framgångar så var dessa på historiskt låga nivåer under 2011.

Klicka på bilden för högre upplösning

Om vi tittar på utvecklingen i resultaträkningen över tid så ser vi framför allt två år som sticker ut med mer eller mindre mycket svag Ebitda. 2008 års resultat är i första hand en produkt av eskalerade kostnader från misslyckade investeringar i en webbplattform, klädbutiken The Terrace, samt överinvesteringar i spelartruppen. 2010 års siffror har i första hand orsakats av en kraftig minskning i matchdagsintäkterna vilket var en kombination av en tidig och kall allsvensk start i mars, mediokra resultat på fotbollsplanen samt produkten stockholmsfotbollens fall. Intäktsbortfallet berodde här alltså inte enbart på egna meriter utan AIK Fotboll AB utsattes även av negativa externa effekter.
Det som är värt att notera är den förbättrade bruttomarginalen under 2011. Klubben har förvisso förlorat intäkter från The Terrace och Restaurang Råsunda men minskningen i bruttovinsten är betydligt lägre och totalt sett förbättrar sin lönsamhet tack vare dessa avyttringar.

AIK Fotboll AB utveckling av intäkter exklusive spelarförsäljningar. Vi ser en kraftig försärmring i matchdagsintäkterna sedan den allsvenska publikboomen tog slut.

Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att den finansiella risken som peakade 2010 minskat betydligt under 2011. Klubben är numera relativt välkapitaliserad med 29.6 miljoner i eget kapital samt med ett positivt rörelsekapital (omsättningstillgångar minus kortfrisiska skulder) på 17.5 miljoner. Klubbens balansräkning har däremot svällt en del eftersom man har fordringar på 27 miljoner kronor (10 miljoner 2010) där ökningen i första hand skulle kunna förklaras i ännu ej reglerade transferavgifter för 2011 års spelarförsäljningar. Här exponeras klubben mot en viss motpartsrisk samt valutarisk, även om det senare är förhållandevis begränsat då det troligtvis finns en gräns för hur stark den svenska kronan tillåts att bli av riksbanken.

Utvecklingen under 2011 visar oss hur fort det kan svänga i den här industrin. I alla fall i ännu ej utvecklade och polariserade ligor som allsvenskan. Det behövdes egentligen inte mer än att få ihop gruppen samt ett fåtal mycket lyckade budgetrekryteringar för att vända en negativ spiral till vad som trots allt är en bra plattform. Utmaningen för klubbledningen blir att klara av och bibehålla effektiviteten trots att de två mest produktiva spelarna som dessutom var mycket billiga i drift har försvunnit.

Figuren visar utvecklingen i den finansiella risken (skulder/eget kapital) samt rörelsekapitalet här i form av balanslikviditet.

2012 är det sista året som AIK Fotboll spelar på Råsunda Fotbollsstadion. 2013 flyttar man in på nybyggda Swedbank Arena och aktiebolaget kan därmed räkna med ett förbättrat bruttoresultat (gross profit) eftersom arenahyran till största del är rörlig. Enligt klubbens egna kalkyler som till viss del presenteras i arenarapporten kan man förvänta sig ca 15 miljoner högre intäkter i samband med samma publiksnitt. Den absolut största nyttan kommer i första hand från de nya och mer exklusiva produkterna som går att erbjuda till marknaden, det vill säga paketering av hospitality inkl VIP boxar samt klubbstolar. Det är inte heller ett orimligt antagande att större komfort och bättre säkerhet kan öka efterfrågan på vanliga platser vilket i förlängningen även kan leda till ökade intäkter från marknadsaktiviteter.

Det är därför mycket troligt att bytet av arena kommer att generera större resurser till AIK Fotboll AB. Den stora frågan är hur klubben kommer att managera dessa resurser. Kommer de att oavkortat användas i en kapprustning om marknadsandelar med de andra allsvenska klubbarna eller kan klubben positionera sig på någon form av profit max jämvikt där man utnyttjar resurserna tillräckligt effektivt för att vara med i toppen utan att för den delen kapprusta och överinvestera i talang.

Det är här som knäckfrågan finns för de luttrade aktieägarna. Sedan klubben sålde ut hälften av aktiekapitalet hösten 1999 för 64 kr per aktie har aktieägarna istället för att få avkastning, fått skjuta till nya pengar med jämna mellanrum. Uppskattningsvis har närmare 90 miljoner tillförts bolaget under årens lopp. Idag värderas AIK Fotboll AB till 35 miljoner kronor på börsen vilket är marginellt mer än bolagets bokförda egna kapital.

Aktieägarvärde kan skapas dels genom en förbättrad Ebitda dels genom vinster i Player Trading verksamheten. Det finns ytterligare en komponent som kan skapa värden och det är det europeiska cupspelet som är starkt intäktsdrivande. Vi vet också av erfarenhet att för stort fokus på player trading tenderar att försämra produkten och därmed pressa Ebitda.

Under vintern har vi fått läsa om att klubbens representanter har rest till Afrika för att eventuellt starta samarbete med, eller till och med köpa en klubb med syfte att skola talang på plats lokalt och slussa vidare till den europeiska marknaden. På papperet ser många företagsköp spännande ut men erfarenheten säger att majoriteten är värdeförstörande vilket jag utvecklar i detta inlägg. Det gäller inte minst fotbollsklubbar. Men till skillnad från till exempel Malmö FF som är tungt investerade i fastigheter och de risker det för med sig så har AIK Fotboll utrymme att experimentera i ett område inom sin kärnverksamhet, det vill säga humankapital i form av talangutveckling.

Aktieägarvärdet är exponerat mot klubbens egna förmåga men även på konkurrenters effektivitet och prestationer. På så sätt är det egentligen ingen större skillnad från andra industrier även om vi inom fotbollen ser flera externa effekter t.ex. de jag nämnde tidigare som påverkar intäktssidan.

Inför rapportperioden – prestation och resursutnyttjande

I väntan på att de svenska klubbarna ska börja presentera sina bokslut för 2011 roade jag mig med att titta på klubbarnas prestationer under säsongen och hur väl de utnyttjade sina resurser. De vunna poängen är kända och personalkostnaderna i denna analys är till största del baserade på 2010 år siffror. Vad gäller AIK så har jag korrigerat 2010 års kostnad med hjälp av 2011Q3. För de allsvenska nykomlingarna Syrianska och IFK Norrköping har jag gjort en uppskattning baserat på förra årets belopp vilket är korrigerat med de extra intäkter som den allsvenska marknaden ger. Figuren är med andra ord inte helt exakt men ett rimligt antagande är att de flesta klubbar trots allt inte har särskilt stora kostnadsavvikelser från 2010.

Förklaringsgraden i den logaritmiska modellen är så pass bra som 41%, det vill säga att 41% av de vunna poängen kan förklaras genom klubbarnas respektive personalkostnader. Och även om pengar inte betyder allt så ser vi att bland de fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen så finns tre av dem representerade om vi skulle göra en tabell baserat på storleken för personalkostnader. Magkänslan säger också att vi börjar se en viss skiktning i ligan och att i samband med att Kalmar FF vann SM Guld hösten 2008 med personalkostnader i storleksordningen 28 miljoner kronor så är det troligtvis den sista gången vi såg en ”lågbudgetklubb” vinna ett svenskt mästerskap i fotboll. Intäkter från matchdag samt marknad&sponsring kommer med andra ord spela allt större roll i framtiden.

klicka på bilden för högre upplösning. Datakälla: svenskfotboll.se

Tittar vi på figuren och försöker återberätta händelseförloppen så är de klubbar som befinner sig ovanpå trendlinjen de som presterar bättre än marknadsnormen och de som befinner sig under presterar sämre. Betyder dessa placeringar att lönsamheten hos respektive klubb kommer att vara god eller dålig för bokslutsåret 2011? I vissa fall ja och i andra inte, och framför allt beror det på hur man räknar och periodiserar intäkter samt kostnader. Om vi tittar på Elfsborg så avslöjade Borås Tidning att klubben gick 6.5 miljoner i förlust under 2011, detta trots att klubben i själva verket har presterat ungefär vad man kan förvänta sig. Att tabellplaceringen inte blev bättre än en tredjeplats beror på att det fanns två klubbar vars prestationer var extraordinära och det negativa resultatet beror till stor del på att klubben försäkrar sig mot att förlora värde hos sina spelares kontrakt. Så länge man kan kapitalisera en och annan större spelarexport med jämna mellanrum spelar enstaka negativa resultat mindre roll även om strategin med långa kontrakt riskerar att skapa incitamentsproblem i truppen. Elfsborgs problem är däremot inte minusresultatet i sig, utan det faktum att andra konkurrenter börjar få mer och mer resurser vilket tvingar boråsarna att förbättra sig själva. Utrymmet till misstag som klubben trots allt med jämna mellanrum gör håller sakta men säkert på att ätas upp. Jag återkommer till det när klubbens resultat blir offentligt.

Ett annat intressant lag är IFK Göteborg som för ett år sedan redovisade ett mycket starkt rörelseresultat för 2010 med en Ebitda marginal på 7.5%. Trots ökade intäkter har klubben inte lyckats omsätta dessa i sportslig framgång och även om 2011 års resultat förmodligen också blir riktigt bra så är situationen inte hållbar på längre sikt eftersom klubbens historia trots allt kräver en viss nivå av sportsliga framgångar för att intäkterna och den vunna marknadsandelen inte ska börja minska.

Den utmärkta ÖSK bloggen eyravallen.se rapporterar om att klubbens resultat förväntas landa på 7.3 miljoner kronor. Det är en mycket bra landning efter att Örebro SK:s konjunkturella cykel toppade 2010. Även om den sportsliga prestationen kanske blev något sämre än förväntat så har klubben skapat sig en bra plattform för ett nytt lagbygge och man är betydlig bättre rustad idag än i sin allsvenska comeback 2007. Frågan är om man kan vara lika framgångsrik igen och om man lyckas fortsätta utveckla sin marknadssida och ta det till en ny dimension. Det senare är en förutsättning för att visionen om SM Guld 2015 ska vara realistiskt.

Att Djurgården underpresterade så kraftigt i förhållande till sin kostnadskostym beror till största del på att klubben hade väldigt mycket ”döda pengar” i sin spelarportfölj. Med döda pengar menar jag spelare som är bundna i förhållandevis dyra kontrakt som inte producerar nytta på planen. I grund och botten är problemet inte att nivån på spelarnas kontrakt är hög utan att klubben under de senaste åren gett dessa kontrakt till fel spelare. När utrensningen väl är klar så bör prestationen och resursutnyttjandet förbättras. Det förutsätter dock att Djurgården gjort läxan och avsevärt har förbättrat sina processer vad gäller identifiering av talang.

Halmstad BK:s prestationer under 2011 är extraordinärt dåliga. Det är dock inget som förklaras av ett års mediokerhet utan är ett resultat av en negativ trend som fått fortgå under flera års tid. Jag har sett och hört de som klassar Halmstad som en av favoriterna i årets superetta. Jag kan inte riktigt dela inte den synen. Förra gången ett lag vann så lite poäng i allsvenskan som Halmstad gjorde 2011 var 2003 då Enköping vann 14 poäng under de 26 omgångar som man spelade på den tiden. Året efter åkte Enköping ur den näst högsta divisionen. Även om det inte ska behöva sluta lika illa så är det en verklighet som klubben måste förhålla sig till.

GAIS gjorde en alldeles utomordentlig prestation i förhållande till den förhållandevis låga budgeten man trots allt har. Klubbens strategi kan dock se lite riskabel ut för utomstående ögon. Jag tycker mig se en modell till stor del baserad på högfrekvent handel med spelarkontrakt. Klubben tar ett stort bett på att Wandersons marknadsvärde kommer att vara högt i sommar och finansierar det genom skulder. Men vad händer om de andra konkurrenterna börjar prestera bättre, transfermarknaden drabbas av likviditetsbrist (vi såg en lägre aktivitet i januari internationellt) och spelarkontrakten blir svårare att realisera? Kanske agerar klubben utifrån en implicit garanti eftersom GAIS Intressenter knappast lär försätta klubben i konkurs. Samtidigt vet vi av erfarenhet att det väldigt snabbt kan svänga åt andra hållet.

När årets sportchef ska utses varje år så uppmärksammas ofta de som har haft förhållandevis stora resurser till sitt förfogande. Vi glömmer inte Olof Lundhs snyggt paketerade fotbollsekonomi som lyfte fram Stefan Andreasson i Elfsborg. En som däremot under längre tid jobbat i skymundan är Gefles Pelle Olsson. Med en allsvensk kostnadsbudget som befinner sig i den absolut nedersta regionen har han lyckats försvara klubbens allsvenska status hela sju(!) år i rad. Med lägst rörelseintäkter i ligan som är mer än hälften så stora som medelintäkten för de 16 lagen gör klubben i det närmaste alltid bra spelaraffärer. Olsson har nyligen förlängt sitt kontrakt med Gefle till 2017 och det blir intressant att se om han kan vinna mot marknaden även de kommande åren. Skulle Gefle komma att degraderas så beror det i första hand på att klubben inte har lyckats utveckla sig själva kommersiellt.

Football Money League 2012 och framtiden

Varje år presenteras Football Money League av Deloitte. Där rankar konsultfirman de till intäkter tjugo största klubbarna i Europa. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. För oavsett vilken klubb en duktig fotbollspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att i enighet med invariance principle transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga producera mest intäkter.

Figuren nedan visar hur intäkterna för dessa 20 klubbar har utvecklats under de senaste åren. Trots en finanskris har alltså gräddan av eliten upplevt en fortsatt mycket stabil tillväxt. Väldigt tydligt är att de fyra största klubbarna i Europa, Real Madrid, Barcelona, Manchester United samt Bayern München har ökat sina intäkter mest i kollektivet. Deras marknadsandel har under de senaste åren ökat från 31% till 37%.

Den pågående marknadskoncentrationen kommer att innebära utmaningar för fotbollen att finna ett bra sätt att strukturera sig vilket jag skrivit om i detta inlägg. Uefa Financial Fair Play kommer också mycket lägligt för de fyra största klubbarna. Det blir mycket svårt för gänget bakom att kunna mäta sig i budgivningen om de bästa spelarna i framtiden. Framför allt eftersom de fyra stora elefanterna är mer eller mindre lönsamma och har böckerna i balans samtidigt som det finns klubbar i klungan bakom som inte har det. Troligtvis kommer dock klubbarna att finna kryphål i ett regelverk som idag består av 80 sidor men om ett antal år förmodligen minst det dubbla.

Under de allra senaste åren har pengaligan sett ungefär likadan ut i toppen och under byter klubbar plats beroende på vilka år man deltar i Champions League. I årets liga kan vi till exempel se att Tottenham och Schalke 04 har avancerat i tabellen. Båda dessa klubbar kommer att falla tillbaka ett par steg i nästa års ranking eftersom de inte deltar i årets upplaga av Champions.

Det vi också har sett under den senaste tiden är en mindre mångfald av nationella ligor som är representerade i Football Moeney League. 2006 var sju länder med men de senaste två åren är vi nere på fem olika nationaliteter. Det beror på länders storlek på den totala ekonomin och därmed förmåga att generera TV intäkter. Om vi skulle räkna på de olika nationers marknadsandelar så är Spanien och Tyskland de ligor som har vuxit mest. I Spanien är det enbart tack vare Real Madrid och Barcelona som inom kort passerar €500 miljoners vallen i intäkter och Tyskland är Europas största ekonomi vilket i första hand har gett avtryck i klubbarnas sponsorintäkter.

Så vad kan vi förvänta oss i framtiden? I december släppte PwC en global outlook över sportindustrin där man förväntar sig en tillväxt på 3.7% årligen fram till 2015. Fotbollen kommer naturligtvis att vara en viktig motor i den tillväxten. De fyra största klubbarna kommer mest sannolikt att fortsätta växa snabbare än resten av fotbollseuropa. De har under flera decennier byggt upp och aggregerat stora värden till sina varumärken och det är inget som andra klubbar kan kopiera särskillt fort. Både Adidas och Nike slåss om marknadsandelar i det sakta men säkert allt rikare Asien och kommer därför att slåss med varandra om att få sponsra de lag som exponeras på dessa marknader. Det är troligt och anta att europeiska storklubbar på ett eller annat sätt kommer att försöka öka sin närvaro i Asien. Det återstår att se i vilket format det blir.

2008 lyckades den dåvarande G14 kartellen bestående av 18 europeiska storklubbar driva igenom ersättning från förbunden i samband med att spelare släpps iväg till landslagsspel. Kompromissen var att G14 upplöstes och återuppstod i den 201 klubbar stora European Club Association. Förändringen spelade egentligen ingen större makrförändring eftersom styrelsen i ECA till stor del består av representanter från sama klubbar som utgjorde G14. I december 2014 löper European Club Associations avtal med Uefa ut. Ju närmare detta datum vi kommer desto oftare bör vi få se rubriker om bildanden av europeiska, eller kanske rentav globala superligor och andra pan-europeiska ligamodeller. Samtidigt kommer Uefa att med till buds alla möjliga medel försöka behålla kontrollen över en inte helt obetydligt del av produkten.