Månad: mars 2012

Spelar- och personalkostnader 2011

Det finns ytterligare ett par klubbar och bokslut jag hade tänkt analysera men under tiden kan det vara värt att titta på en översikt över ett urval av klubbar och deras kostnader för personal samt förvärv av spelarkontrakt. Under flera år har man sagt att pengar inte spelar någon större roll i allsvenskan och att alla kan vinna ligan. Men tittar vi på 2011 så ser vi mycket tydligt att det inte riktigt är hela sanningen.

De fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen hör till de fem största när vi summerar personalkostnader samt kostnader för förvärv av spelarkontrakt. Och inför 2012 är det också dessa klubbar som figurerar flitigast bland förhandstipsen. Anledningen är egentligen väldigt enkel. Det är lag med duktiga spelare som vinner poängen och duktiga spelare kräver betalt för sina prestationer. Och om de inte får det i klubb A så väljer de att skriva kontrakt med klubb B om erbjudandet värderas tillräckligt väl. De klubbar som har störst budgetutrymme att kunna avlöna spelare har rimligtvis bättre grundförutsättningar till sportslig framgång än de som har mindre utrymme.

I en till intäkter och därmed kostnader jämn liga så är inte differenserna tillräckligt stora, men jag undrar om inte vi nu ser en mer tydlig process till en skiktning. Det är också troligt att processen accelereras i samband med att fler klubbar till slut börjar kvalificera sig till gruppspelet i europacuperna.

I figuren har jag brutit ner personalkostnader för de klubbar som redovisar dessa poster separat. I personalkostnader sport ingår kostnaderna för spelarlöner, idrottspensioner, tränare & fotbollspersonal samt sociala avgifter för dessa. I övriga personalkostnader ryms alla andra anställda som klubbarna har, det vill säga de som utgör den administrativa verksamheten. För de klubbar som inte väljer att separera dessa poster visar figuren de totala personalkostnaderna.
Men klubbarna har även kostnader när de förvärvar spelarkontrakt. i De flesta fall aktiverar klubbarna den summa man köper ett spelarkontrakt för på balansräkningen som en immateriell tillgång som sedan skrivs av linjärt över det antal år som kontraktet löper över. Till exempel, när Elfsborg värvade Amadou Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökade klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blev 2 miljoner. Summan av dessa avskrivningar på spelarkontrakt visas i svart. Dessutom finns det ett specialfall för Helsingborg som särredovisar kostnaderna för förvärv av spelarkontrakt (utöver transfer-summan som aktiveras som en tillgång). Troligtvis handlar det om sign-on kostnader, agentkostnader samt kostnader som uppstår i samband med lån av spelare.

Jag har valt att lägga till Hammarby för att se hur klubbens kostym står sig med den allsvenska marknaden. För nog borde man med de resurser som man trots allt har till sitt förfogande kunna placera sig betydligt bättre än en elfte plats i den näst högsta divisionen. Hammarbys dilemma under de senaste åren har varit att man har belastats med ett antal mindre lyckade spelarrekryteringar som kan klassas som ”döda pengar” dvs, presterat dåligt eller inte presterat alls i förhållande till storleken på kontraktet. Den stora frågan är naturligtvis om vinterns stora utrensning i truppen ger en förbättrad effekt. Budgeten är i stort sett densamma och Bajens konkurrenter i Superettan skulle sannolikt gå genom eld för möjligheten att få lika stora resurser. 

Vi noterar också att det från allsvenskan degraderade Halmstad hade en lika stor personalkostnadskostym som Örebro SK alltså vann nästan tre gånger så lite poäng som Närkingarna.
För att återkoppla till den eviga och feldefinierade frågeställningen och diskussionen om vem det är som äger arenorna så finns det åtminstone en relevant observation: Även om Kalmar FF som ju äger sin egen arena skulle öka sitt bruttoresultat (rörelseintäkter minus kostnad sålda varor) med tio miljoner kronor så kommer de fortfarande att ha mindre utrymme till personalkostnader än vad AIK och IFK Göteborg har. Trots att båda klubbarna som bekant hyr in sig på sina respektive arenor. Och det är innan AIK ens har flyttat i en toppmodern facilitet med de nya intjäningsmöjligheter som den för med sig. De strukturella konkurrensfördelarna finns med andra ord någon annanstans.
AIK och IFK Göteborg har för övrigt i det närmaste helt identiska personalkostnads-strukturer.

En annan observation som är viktig att ta med i en jämförelse är att Malmö FF:s personalkostnader rymmer betydligt fler anställda jämfört med andra klubbar. Det krävs en hel stab för att förvalta den stora arenafastigheten. Enligt årsredovisningarna hade MFF 101 heltidsanställda under 2011 samtidigt som IFK Göteborg hade 48 heltidare. Det är med andra ord en extra kostnad utöver de 48 miljoner kronor som MFF betalar i arenahyra samt de 12 miljoner som driften av arenan kostar varje år.

The magic of the price system

Under fredagen kunde vi läsa om om att ersättningen fördubblas till de klubbar som lånar ut spelare till nationsförbunden, och i förlängningen till Uefa och deras världsklassprodukt EM. Anledningen till det är naturligtvis att de största klubbarna i Europa växer sig finansiellt starkare för varje år och har tillräckligt med resurser att bryta sig loss och skapa en egen liga som är fristående från förbundshierarkin. Det har varit en av de större frågan som den gamla organisationen G14 drev och som för fyra år sedan upplöste sig själva som en kompromiss i samband med att de nådde sitt mål. Istället ersattes G14 av European Club Association (ECA) som består av 100 klubbar men där representanter från de ursprungliga G14 klubbarna dominerar styrelsen, naturligtvis. Fifa och Uefa å sin sida vill naturligtvis inte förlora makten och kontrollen över en stor del av pengarna inom fotbollen och bli betydelselösa som det internationella hockeyförbundet. Det är därför bättre att dela ut en påse här, och en påse där än att förlora så gott som allt. 
I Sverige har klubbarna redan börjat räkna pengarna. Enligt Sportbladet så går Helsingborgs Paul Myllenberg och Jesper Jansson till och med så långt att de pratar om byte av strategi där man räknar med att rekrytera fler landslagsmän framgent. Men riktigt så enkelt fungerar det ju inte. Myllenberg och Jansson lär ju knappast vara ensamma om att resonera så. För även Håkan Mild, Stefan Andreasson med flera vill troligtvis kunna värva potentiella landslagsspelare. Och samma sak gäller naturligtvis deras kollegor i våra grannländer samt i övriga Europa. Det betyder med andra ord en ökad efterfrågan på spelare, det trots att antalet platser i landslagstrupperna fortfarande är densamma. I enighet med de ekonomiska grundlagarna borde därför priserna på denna kategori av spelare att öka till den nivå att det till slut inte blir någon fördel att värva just dessa.
Samtidigt blir de potentiella mästerskapsspelarna mer värda för för de klubbar som från början sitter på talangen. Förutom de intäkter som dessa spelare bidrar till att generera från matchdag, sponsorer och media så blir det ytterligare en inkomstsälla som ökar deras marknadsvärde. Klubbarna ges därför bättre incitament att inte tacka ja till första bästa externa bud. Och på så sätt blir även Stefan Andreassons vädjan i Fotbollskanalen om solidaritetsersättning tillgodosedd. Att det inte blir någon formell solidaritetsersättning beror i första hand på att styrelsen i ECA inte driver frågor som i första hand inte gynnar dem själva i den absoluta toppen av näringskedjan. Men just i det här fallet spelar det mindre roll, faktiskt. För Elfsborg har rimligtvis redan fått en del av de här pengarna utbetalda till sig i samband med att klubben sålde Emir Bayrami till FC Twente. Redan för fyra år sedan införde Uefa en större ersättning för spelare och med tanke på ECA:s kontinuerliga lobbyarbete kan det inte komma som någon större överraskning att ersättningen ökar även till detta mästerskap och kan förväntas att också göra det i framtiden. Så denna tillväxt är troligtvis redan inprisad i transfersystemet sedan en tid tillbaka och de klubbar som inte har sålt spelarna får ersättningen i samband med mästerskapen.
Så istället för att sätta upp en stor administrativ apparat som räknar ut hur mycket solidaritetsersättning som ska betalas ut till vem och som dessutom kostar pengar, så löser marknaden det åt klubbarna med hjälp av prismekanismen. Och att denna distribution dessutom sker på förskottsbasis gör det inte sämre för den efter pengar ständigt törstande industrin.

Kalmar FF – ännu inga guldägg värpta

Ett av de mer intressanta boksluten som jag har väntat på är Kalmars. Första året på en ny arena brukar ge en indikation på hur landet ligger och hur stora risker som en klubb har exponerat sig mot. Samt naturligtvis, vilka möjligheter till tillväxt man har skapat sig. Väldigt ofta pratas det om fantastiska intjäningsmöjligheter och fokus ligger på de nya intäkter som klubbarna skaffar sig tack vare en flytt till en modern stadion. Men alldeles för sällan pratar man om de kostnader som en ny arena för med sig. Det kostar att bygga vilket måste finansierar på ett eller annat sätt.

Ett flertal spelaraffärer under Kalmars sportsliga storhetstid fick inte klubben att sväva iväg och kasta pengar efter spektakulära namn på spelarförvärv. Istället har man använt en betydande del av sitt egna kapital till att finansiera Guldfågeln Arena. Resterande del lånades hos kreditinstitut. Den första figuren visar arenans anskaffningskostnad och därmed bokförda värde samt vilka kostnader samt utgifter som man har skaffat sig i samband med finansieringen.

Här finns det två direkt kassaflödespåverkande poster. KFF betalar lite drygt åtta miljoner om året för att serva skulderna och man kommer att amortera 2.1 miljoner om året men där amorteringen inte är någon kostnad på resultaträkningen utan enbart en förändring på balansräkningen.
Tvärtemot amorteringen är avskrivningen en kostnad men ingen utbetalning. Avskrivningarna på arenan är linjära och det är den bokföringsmässiga värdeminskningen på fastigheten. I realiteten så kan man anta att den faktiska värdeminskningen är lägre i början för att öka längre fram. Klubben kommer under årens lopp att vara tvungna och investera i underhåll av fastigheten och eventuellt modifiera om eller bygga till faciliteter för att anpassa sig till kundernas behov för att hela tiden utnyttja ytorna maximalt.

Vi kan också se att Kalmar FF har fått ställa 26 miljoner som säkerhet hos sin kreditgivare vilket motsvarar lite drygt 10% av fastighetens värde och tre års räntebetalningar. Dessa pengar finns på koncernens balansräkning men kan inte spenderas utan är pantsatta.

Om vi tar en titt på intäkterna så ser vi att klubben har mer än fördubblat sina intäkter från matchdagen. Dels så ökade den totala publiken från 64 tusen åskådare till 111 tusen men även snittintäkten har per åskådare har ökat, från 159kr till 216kr. Bättre faciliteter har förbättrat klubbens förmåga att ta betalt.
Något som inte riktigt har hängt med i tillväxten är sponsor och reklamintäkterna som ligger på mycket blygsamma 15mkr. Här borde det rimligtvis finnas en hel del potentiella intäkter att kunna hämta framgent. Klubben skriver att man inom kategorin marknad omsatte 21 miljoner men då räknar man med andra intäkter som man har redovisat under ”övrigt”. Där finns troligtvis även intäkter från avtalet med Rasta som driver kiosk och restaurangverksamheten, de konserter som man haft på arenan samt de konferenser och event som dotterbolaget Kalmar FF Event AB säljer. Allt som allt har rörelseintäkterna ökat med 28mkr.

Nästa steg blir att bryta ner resultaträkningen. Som vanligt har jag gjort om den för att försöka få en bättre överblick, samt i bästa mån försöka bryta ut engångsposter som inte kan förväntas återkomma i framtiden.

Förutom de ovan nämnda kapitalkostnaderna så har även kostnader för sålda varor samt materialkostnader ökat med 8.7mkr. Det är naturligtvis så att det kostar mer att driva en modern arena än IP.

Bruttovinsten har förbättrats kraftigt och den ökade med 20mkr till 42.4mkr. Den stora förväntade nyttan för en fotbollsklubb från en ny stadion är att kunna öka budgeten till spelartruppen. Kalmar FF menar att man har hållit igen här då man var osäker på hur arenaekonomin skulle utvecklas.

Klubbens personalkostnader har förvisso ökat fyra miljoner men en del härstammar sannolikt från att det krävs fler personer som jobbar med förvaltningen av fastigheten. Vi ser troligtvis ingen större ökning i lönekostnader för spelartruppen under 2011. Däremot ser vi en kraftig förbättring i Ebitda som visar en vinst på nästan åtta miljoner vilket är en förbättring med 16mkr. Å andra sidan så måste Kalmar FF leverera en Ebitda kring denna nivå, minst. Längre ner i resultaträkningen ser vi varför, finansieringskostnaderna måste finansieras genom resultatet i den egna rörelsen.

Det vi också ser är ett förskott på 10(?) års föreningsbidrag från kommunen som uppgår till 28mkr. Bokföringsmässigt väger man upp denna post med en avsättning på 23mkr som man sedan återställer under de kommande 10 åren. Resultaträkningen visar också att rörelsen (Ebitda) räcker till att täcka finansieringskostnaderna för stadion, men den räcker inte hela vägen till att även täcka avskrivningar. Nu är ju inte avskrivningar någon utbetalning men för att klubben ska kunna växa genom investeringar så måste intäkterna upp.

Under 2011 hade Kalmar FF ett investeringsbehov på 16mkr, som till största del berodde på färdigställande av stadion. De 28mkr i föreningsbidrag täckte det behovet och bidrog till förra årets positiva kassaflöde på 12mkr.

Vad finns det då att säga om Kalmar FF:s nya profil? Klubben har gjort ett gediget förarbete och har lyckats att hålla nere kostnaderna för arenan. Man har också under det första året på stadion nått en förhållandevis välbalanserad ekonomi och riskerna måste ändå betraktas som relativt små, i dagsläget. Men vi ser också mycket tydligt att det med 2011 års intäktsnivåer inte finns utrymme för extravaganser samt lyxiga nyförvärv. Även om det finns en del pengar i kassan för investeringar i spelarkontrakt, så får inte ökade lönekostnader orsaka någon nominell försämring av Ebitda. Och mätt i personalkostnader är klubben en bra bit ifrån det översta skiktet i ligan.

Helt klart är att KFF har skapat sig goda förutsättningar att växa som klubb. Det gamla infrastrukturen var mycket begränsande och klubben hade sedan ett par år tillbaka slagit i taket. Men samtidigt ser vi att det krävs ett målinriktat arbete på säljsidan samtidigt som sportverksamheten måste hushålla väl med sina resurser. Även om man kan sälja en del konferenser, event och locka en och annan spelning så är det inga större summor vi pratar om här. De största pengarna kommer behöva hämtas inom kärnverksamheten, troligtvis främst från marknadsaktiviteter under matchdagen. Ungefär på samma sätt som Elfsborg har vuxit under årens lopp.

Att Kalmar FF har tagit ett steg fram och vuxit är också ett viktigt bidrag till svensk elitfotboll. Utvecklingen sker nämligen alltid från klubbarna själva och inte centralt. Figuren nedan visar koncernen Kalmar FF:s balansräkning där vi ser en stabil grund att stå på.

Konkurrenskraft @ Arsenal del 1 – den mytiska arenaeffekten

I höstas, när Arsenal hade det som allra tyngst i ligan så kunde vi läsa den ena efter den andra analysen som menade att klubbens arenabygge som till en betydande del är skuldfinansierad belastar dess ekonomi till den grad att man inte längre vare sig kan konkurrera om de bästa spelarna eller om titlarna. Det är förvisso sant att klubben har sålt obligationer och på sätt har en skuld till obligationsägarna på £240 miljoner för vilken man varje år betalar ränta. Men alternativet hade varit att inte bygga Emirates Stadium och på så sätt vara helt skuldfria. Hade klubben varit mer konkurrenskraftig?
Tabellen nedan visar en uppskattning av den nytta som klubben haft från sitt arenabygge. Vi ser direkt att Arsenal har kunnat öka sina intäkter med £60 miljoner under matchdagen där en mycket stor del kommer från de exklusiva vip boxarna samt hospitality paketen som man tidigare inte hade möjlighet att sälja. Dessa intäkter går dock förstås inte oavkortat till att förstärka spelartruppen. Under säsongen 2010-11 amorterade klubben 6 miljoner på obligationen och betalade 13 miljoner i ränta till obligationsägarna. Knappa £20 miljoner utgående cash flow, men är det verkligen allt?
Ett mycket hett och nästan lite uttjatat ämne är den alternativkostnad som Arsenal upplever på grund av långa tecknade avtal med Emirates samt Nike och vilka gav en betydande del pengar på bordet vilket var en viktig del i finansieringen av arenan. Arenaavtalet med Emirates som var värt £100 miljoner löper över 15 år, tröjavtalet som var inpaketerat löper fram till 2014.

Även om det finns en hel del pengar för Arsenal att hämta i kommande avtal så säger det heller inte hela sanningen. Emirates har tack vare en betydligt större publikkapacitet samt reklamexponeringsytor förutom matchdagsintäkterna naturligtvis även bidragit till att öka andra kommersiella intäkter. Försäljningen av matchtröjor och andra souvenirer har till exempel ökat från £8 miljoner till 13 och de övriga kommersiella intäkterna har ökat från £14 miljoner till 33. Dessa ökningar hade naturligtvis varit betydligt mindre om Arsenal hade spelat kvar på Highbury. Och även om Arsenal kommer att kunna öka sina intäkter i kommande avtal så kommer konkurrenterna naturligtvis också göra det. Manchester Uniteds avtal med Nike som tecknades 2003 löper ut 2015. Det avtalet löper ju de facto över en längre löptid än Arsenals dito med samma leverantör.

Jag skulle uppskatta den alternativa kostnaden till £10 miljoner, men frågan är om den ens är så hög? För ingenting hindrade ju klubben att teckna kortare och mer fördelaktiga kontrakt med både Nike samt med det varumärke som exponeras på matchtröjan om nu aktieägarna trodde att klubbens egna varumärke var så pass värdefullt att det bara ett fåtal år senare skulle visa sig vara mycket undervärderat.

Förvisso hade det blivit mindre pengar up-front men klubben hade istället kunnat resa kapitalet på andra sätt. Antingen genom att låna mer pengar och betala högre ränta, eller om man nu inte ville öka den finansiella risken så hade aktieägarna kunnat skjuta till mer pengar genom en nyemission. En årlig alternativkostnad på 10 miljoner motsvarar 100 miljoner i aktieägartillskott med ett avkastningskrav på 10%. Och då hade klubben kunnat sälja själva arenanamnet ändå. Om alternativkostnaden skulle bedömas överstiga en viss nivå, så skule aktieägarna fattat ett annat finansieringsbeslut.

Vilken effekt har då Emirates Stadium haft på klubbens förmåga att finansiera sin spelartrupp? Sedan 2004 har klubbens personalkostnader ökat med 55 miljoner. Men naturligtvis är inte hela denna ökning finansierad av enbart tack vare matchdagsintäkterna. Klubbens intäkter från media vilket kommer från Premier Leagues centrala försäljning av centrala sändningsrättigheter samt från centrala pengar från Champions League har ökat med £23 miljoner och dessa hade man till större del även fått utan en ny arena. Men trots allt så kan mer än £30 miljoner av de ökade personalkostnaderna tillskrivas nyttan från Emirates Stadium. Vi ser också att klubbens kassa har vuxit ordentligt och är idag £89 miljoner större än den var 2004.
En slutsats om att Arsenal eller för den delen den engelska klubbfotbollen förlorar konkurrenskraft i Europa på grund av klubbens arenabygge är en direkt felaktig sådan. Eller ja, den skulle kunna vara korrekt för de som tror att skattebetalarna ska betala hela kalaset eller att investerare och klubbens aktieägare inte kräver något avkastningskrav.

Men sådan är inte verkligheten och faktum är att Arsenals finansiella konkurrenskraft hade varit svagare om man inte hade byggt Emirates Stadium, även om det skulle innebära att man var skuldfri.

Konkurrenskraft @ Arsenal del 2 – kontraktstrategi

Nästan lika omtalat som Emirates Stadium har Arsenals kontraktsstrategi varit. Klubben tillämpar en modell med en mycket jämlik lönestruktur för sina spelare. De minst meriterade spelarna i truppen tjänar förhållandevis mycket i förhållande till de mest produktiva i gruppen vilket kan förväntas ha två negativa effekter. För det första samlar klubben en hög med ”döda pengar”, det vill säga spelarkontrakt som tar en inte helt obetydlig plats i budgeten men som i en större uträckning inte bidrar till klubbens produktion av poäng och i förlängningen intäkter. För det andra innebär det att en mycket produktiv spelare som Robbie van Persie kanske är den mest underbetalade spelaren i Europa i förhållande till dennes produktion och de intäkter som den genererar.

Det senare innebär att de bästa spelarna i Arsenal blir mycket attraktiva targets för andra storklubbar att rekrytera på grund av att man kan erbjuda en lön som kraftigt överstiger den som dessa har i Londonklubben. Men det innebär ocskå att det är mycket svårt för Arsenal att rekrytera dokumenterad duktig talang eftersom man inte har utrymme att erbjuda tillräcklig ersättning till spelarna så att man kan locka över dem till klubben. Och då spelar det ju inte särskilt stor roll att kassan har vuxit sig mycket stark, kapitalet blir väldigt svårt att omsätta effektivt. 

figuren visar lönestrukturen i Arsenal (blå staplar) och de stora löneskillnaderna mellan två spelare i ManUtd (röda staplar)
Är då Arsenals ledning dumma i huvudet? Om det nu skulle vara så att det bara finns negativa effekter, varför använder man sig av en sådan strategi? En anledning skulle kunna vara att man med en sådan lönemodell kan locka den bästa av den ännu ej färdigutvecklade talangen, utbilda den väl och på så sätt minska sina transferkostnader. En annan orsak skulle kunna vara hypotesen att en jämlik lönesättning i en organisation ökar produktiviteten, framför allt i grupper där samarbete krävs. Det har gjorts en hel del empirisk forskning inom området men resultaten är minst sagt blandade. Vissa menar att en jämlik lönestruktur gör att de mest produktiva i en grupp söker sig bort dit man får mer betalt vilket försämrar gruppens prestationer. Ett argument för en ojämlik lönesättning är också att de som tjänar mindre jobbar extra hårt för att förbättra sina prestationer och belönas med högre ersättning. Det förutsätter å andra sidan att det också sker i praktiken. Vilket kanske skulle kunna förklara den strategi som ManUtd anammar där klubben erbjuder en gedigen utbildning och där spelarna arbetar sig uppåt i lönehierarkin. Andra studier pekar på att löneskillnader har en negativ effekt på en grupps prestationer då det underminerar samarbete och nyttan från det.
Alessandro Bucciol och Marco Piovesan vid Harvard Business School bidrar med ytterligare en empirisk studie inom området men där man inte enbart försöker finna svaret på frågan utan även försöker sig på att förklara varför de tidigare studierna har gett så olika resultat. Författarna hämtar data hos Serie A säsongerna 2009-10 samt 2010-11. Den stora anledningen till att de väljer fotboll är att den är extremt mätbar både vad gäller input (löner) och output (resultat). Bucciol & Piovesan kommer fram till att de tidigare avvikande resultaten till stor del kan förklaras genom olika definitioner av grupper. Författarna har delat upp grupperna i Active Team Members (ATM), det vill säga de spelare som spelade åtminstone en minut i en match samt hela truppen som en enhet. Resultaten skiljer sig åt och figuren nedan visar förväntad segerprocent givet Theil index (jämlikhetsmått). En fördubblad löneojämlikhet bland ATM spelarna minskar sannolikheten till seger med 0.06 på 5% signifikansnivå. Däremot ser vi att en fördubblad löneojämlikhet i hela spelartruppen ökar sannolikheten till seger med 0.17.

Figuren visar förväntad prestation (vinstprocent) i förhållande till jämlikhet i gruppernas lönestruktur (Theil Index). ATM (a) är spelare som spelat minst en minut där kort speltid är viktad. Unweighted ATM (b) är oviktat för inhopparnas speltid och Potential Players (c) är samtliga 18 spelare som är uttagna i matchtruppen och Team Roster (d) definierar en klubbs hela trupp.

Men förväntningarna är egentligen ganska logiska. Duktiga spelare i startelvorna vinner oftast flest matcher och de klubbar som har flest duktiga spelare belönas därför med fler segrar. Och ju fler duktiga spelare man har i en matchtrupp desto mer jämlik lönestruktur kommer man att ha. Rimligtvis betyder det också att det blir större löneskillnader till övriga truppspelare vilket till stor del skulle förklara figur (d). Mindre klubbar med en eller ett fåtal stjärnor har mindre pengar över till andra spelare vilket rimligtvis sänker kvaliteten på matchtruppen. Så frågan är vad det egentligen är som påverkar prestationen. Är det själva jämlikheten i lönerna, eller är det truppsammanställningen och den aggregerade talangnivån i lagen? 

Både Inter och Milan som placerade sig i det absoluta toppskiktet under mätperioden var klubbar som hade mest jämlika ATM spelare uttryckt i löner. Och en snabb okulärbesiktning på bloggen Swiss Ramble säger oss att dessa två klubbar har överlägset högst lönekostnader i hela ligan och man ligger dessutom i det översta skiktet i hela fotbollseuropa. Det faktumet är observerat i studien där korrelationen mellan spelarnas medelinkomst i ett lag och andel vunna matcher är så mycket som 0.7. Således ger det många segrar och titlar men det är mindre effektivt ur ett lönsamhetsperspektiv. För vare sig Inter eller Milan spelar det dock någon större roll eftersom deras ägare inte definierar vinst i pengar utan i form av segrar på planen.
Men författarna lägger till ytterligare en dimension i sin undersökning. Man menar att dåliga prestationer av laget beror antingen på dåliga individuella prestationer eller dåligt samarbete mellan spelarna. För att försöka analysera det har man använt sig av subjektiva bedömningar på spelarna från de tre största sporttidningarna i Italien. Även här är resultaten ganska logiska, ett lags framgångar beror till största del på en jämn prestation från flera spelare än extraordinära från ett fåtal.

Eftersom marknaden för fotbollsspelare är effektiv där spelarnas kvalitet mycket väl avspeglas i deras löner så innebär en jämn lönenivå i laget att kvaliteten på spelarna också blir jämnfördelad. Resultaten säger också att ett lag med perfekt jämn lönenivå förväntas maximera spelarnas individuella prestationer. Men som sagt, det blir väldigt svårt att få lönsamhet i en sådan modell. Antingen blir den perfekt jämna kvalitetsnivån för låg ellr så blir den tillräckligt hög med dyr i drift.

Bucciol & Piovesan har här gjort en intressant analys av två strategier. Strategi A där en stjärnspelare tjänar 3 ggr medelinkomsten i laget och de övriga 0.8. I strategi B tjänar toppspelaren 2 ggr medelinkomsten i laget och resten 0.9. De empiriska resultaten i studien säger att Strategi B är överlägsen A där den ökar den individuella prestationen hos de övriga spelarna med 0.058 i jämförelse med A som reducerar densamma med 0.04 vilket långt ifrån uppvägs genom nyttan av en bättre toppspelare.

Vänstra figuren visar distributionen av tre italienska sporttidningars utdelade betyg till spelarna. Den högra visar förväntad individuell prestation (Subjective Individual Performance Assessment, SIPA) givet Theil Index

Enligt den data jag har så är medelinkomsten i hela Arsenals trupp är £54 tusen i veckan och van Persie som är den som tjänar mest i laget får 1.67 ggr truppens medel. Om man nu litar på resultaten i studien så finns det utrymme för klubben att göre modellen mindre jämlik. För faktum är, det finns för många mindre produktiva truppspelare som tjänar för mycket pengar och som därmed skapar en alternativkostnad i form av utebliven talangnivå i Arsenals produktiva grupp.

Man skulle kunna fråga sig om varför Arsenals strategi fungerade bättre i början av 00-talet. Klubben har trots allt inte bytt manager eller gjort några andra större strukturella förändringar. Simon Kuper menade för ett tag sedan i en FT krönika kring att konkurrenterna har lärt sig och anammat de verktyg som Wenger tog till engelsk fotboll, dvs knowledge spillover. Men figuren nedan ger ytterligare en bild av verkligheten där vi ser ett tydligt förändrat konkurrenslandskap. 2002 var Arsenal näst högst upp i hierarkin av klubbar som hade högst lönekostnader. Idag har man droppat två placeringar där Chelsea och Manchester City har upplevt en mycket stor ökning av sina respektive budgetar. Så även om en jämlik lönestruktur och därmed kvalitetsnivå kan förväntas ge en positiv effekt på prestationen så motverkas den av att spelarnas medelinkomster är betydligt lägre än i konkurrenternas trupper. Det är något som dels orsakar ett talangutflöde ur truppen gör det svårare att rekrytera redan produktiva spelare.

Figuren visar klubbarnas lönekostnader säsongerna 2001-02 respektive 2010-11. Vi ser att Arsenals relativa lönebudget har försämrat gentemot ett antal av klubbens konkurrenter. Inte bara gentemot ManCity och Chelsea men även gentemot ManUtd som i relativa tal har ökat sin lönebudget mer jämfört med Arsenal. 
En enkel lösning på problemet kan tyckas vara att minska ersättningarna till truppspelare och allokera dessa pengar till de spelare som förväntas få mest matchtid och på så sätt över tid öka kvaliteten i den gruppen. Men även om en sådan förändring kan förväntas generera fler poäng så är frågan om det räcker till att åter igen bli den bästa klubben i England?

Vi får inte heller glömma bort att den nuvarande lönemodellen trots allt måste vara något som Arsene Wenger praktiserar av den enkla anledningen att han tror på den. Kommer han att leverera lika bra resultat med en förändrad struktur? Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Wenger har trots allt en dokumenterad förmåga att leverera resultat i förhållande till den budget han har. Och årets resultat i ligan är egentligen helt i nivå vad man ska förvänta sig av klubben givet konkurrenternas konkurrenskraft. Att med tio omgångar kvar ha en mycket stor chans att komma på en tredjeplats i ligan är trots allt bra. Så är Arsenals problem operationella eller beror de helt enkelt på att konkurrenterna har blivit så pass mycket finansiellt starkare att det har skapat negativa externa effekter åt klubbens fans. Att förändra lönemodellen kommer troligtvis inte att räcka till att göra klubben till mästare, det behövs mer än så.

Arsenal behöver i första hand öka sina intäkter från de kommersiella aktiviteterna. Förvisso kommer man att uppleva en tillväxt 2014-15 när man tecknar nya avtal med kit-sponsor samt med det företag som ska exponeras på matchtröjan. Men det kommer konkurrenterna också att göra. Det stora jobbet som ligger framför är att exploatera varumärket och försöka locka till sig nya sekundära samarbetspartners. Något som ManUtd har varit mycket framgångsrika inom under de senaste åren. Säsongen 2011-12 kommer ManUtd:s kommersiella intäkter att uppgå till ungefär £120 miljoner där så mycket som £70 miljoner kommer från andra företag än Nike och AON. Bara det är 46% mer än Arsenals totala kommersiella intäkter. Samtidigt så handlar det också om hur mycket det egna varumärket är värt.
———————————-
* Pay Dispersion and Work Performance – Alessandro Bucciol & Marco Piovesan, Feb 2012

Helsingborg – risköverföring från balansräkning till fotbollsplan

Under flera år har Helsingborg mer eller mindre levt med kniven på strupen och klubbens svaga balansräkning har begränsat klubbens möjligheter att göra saker som man kanske ibland önskar göra som fotbollsklubb. Ironiskt nog har man under de senaste åren förbättrat sin prestation på fotbollsplanen. Hur det gick till får de som är mer sportsligt kunniga utvärdera. Två mycket framgångsrika säsonger med extraordinära resultat på planen ledde till slut inte enbart till att få ner den finansiella risken på balansräkningen, utan även till ett årsmötesbeslut att under 2012 amortera hela kapitaltillskottet som man fick från kommunens skattebetalare för att överleva i svallvågorna av den finansiella tsunamin som Helsingborg IF upplevde för snart tio år sedan.

Men är klubben helt fri från risk eller har den bara flyttats till andra delar i verksamheten? I detta inlägg tänker jag göra en kort sammanfattning av bokslutsåret 2011 och försöka svara på frågan om Helsingborg egentligen har stärkt sin finansiella konkurrenskraft.

Rörelseintäkterna är smör och bröd för en fotbollsklubb. Det är nämligen dessa som till största del finansierar spelartrupperna. Ju högre inkomster, desto bättre spelare kan man rekrytera. Bättre spelare ger rimligtvis större sportslig framgång vilket ger bättre förutsättningar att kunna öka intäkterna, och så vidare. Och ju högre rörelseintäkter en klubb kan generera, desto mer värda blir duktiga spelare för klubben vilket också gör det svårare för andra klubbar att köpa loss. Alexander Gernts marknadsvärde var högre i Helsingborg än det var i Gefle av den enda anledningen till att han genererade högre intäkter från matchdag, sponsorer och sändningsrättigheter. Men hans värde för Helsingborg hade varit än större om klubben hade haft dubbelt så höga intäkter och dubbelt så stor spelarbudget.

Helsingborgs intäkter har under 2011 utvecklats väl. Det är i första hand intäkterna från marknad och matchdag som ökat mest. Men trots det så nådde man under året inte de nivåer som klubben trots hade under 2006 och 2007. Frågan är på vilket sätt klubben kan ta ett steg upp till nästa nivå?

Resultaträkningen är naturligtvis intressant och jag har valt att bryta ner den för att lättare se vilken balans som Helsingborg har i sin ekonomi. Till skillnad från andra klubbar så redovisar man den kostnad som uppstår i samband med spelarförvärv och som belastar resultaträkningen utöver förändringen i avskrivningarna av immateriella tillgångar*. Ställer vi upp resultaräkningen där vi lyfter bort denna kostnad från Ebitda så ser vi att den helt och hållet drivs av intäkterna från spelarförsäljningarna. Klubben säljer en spelare, det uppstår ett rekryteringsbehov och man kontrakterar en ny spelare.

Något som vi kan observera är de ökade personalkostnaderna vilket egentligen borde vara en naturlig utveckling med tanke på de ökade sportsliga framgångarna samt ambitionen att ha en mer kvalitativ trupp. Duktiga spelare kostar pengar och får de inte betalt så byter de till den klubb som värderar deras talang högre. Det som ocskå är ganska tydligt att utläsa är att man har en Ebitda i förhållandevis god balans men att den inte räcker till för att finansiera nyförvärv. Utan dessa måste finansieras antingen genom kassaflöden från försäljning av spelarkontrakt eller med externa medel.

Om vi tittar vidare i kassaflödesanalysen så ser vi att kassaflödet från rörelsen belastades av en stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Det beror på att Helsingborg per den 31/12-2011 ännu inte hade fått betalt för alla de intäkter som man bokförde under året. Det är i första hand fordringar till andra klubbar för sålda spelare som ökade från 9mkr till 16mkr. Det negativa kassaflödet från rörelsen finansierades naturligtvis genom spelarförsförsäljningar. Eller rättare sagt, spelarförsäljningarna orsakade det stora negativa kassaflödet från förändringar i rörelsekapitalet. Hade klubben inte sålt spelare så hade effekten varit betydligt mindre.

Det är också intressant hur pass mycket som klubben trots allt har återinvesterat i spelartruppen. Man köpte spelarkontrakt från andra klubbar för 12.3mkr och utöver det tillkommer kostnaderna i samband med lån och spelarförvärv som uppgick tilll 15mkr, totalt 27 miljoner kronor.

Ett negativt kassaflöde på nästan 8.2mkr i finansieringsverksamheten visar också den mängd krediter som klubben under åren har samlat på sig i sin balansräkning. Vid årets slut var alla dessa återbetalda. När man till slut räknade ihop alla in- och utbetalningar under 2011 så ökade kassan från 4.3mkr till 8.2mkr.

Vi ser med andra ord att en betydande del av de extraordinära spelarförsäljningarna har återinvesterats i nya spelare. Klubben har också rensat sin balansräkning och amorterat alla sina skulder. Årsmötet godkände ocskså styrelsens förslag på att återbetala kapitaltillskottet till kommunen vilket ligger utanför balansräkningen. Hur ser då Helsingborgs finansiella hälsa ut efter att alla dessa aktiviteter har bokförts? I nästa figur ser vi klubbens finansiella risk över tid, definierad som leverage ratio (skuld/eget kapital) samt balanslikviditet (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder). Här har jag valt att räkna bort 17 miljoner från balanserna som när klubben betalar till kommunen, kommer att lämna och därmed försvaga balansräkningen. Efter en sådan utbetalning skulle Helsingborgs egna kapital uppgå till 11mkr och de finansiella nyckeltalen skulle se ut enligt nedan.

Det vi kan se är att klubbens skuldsättning minskar till låga nivåer och den finansiellla risken sjunker ner till förhållandevis låga nivåer. Det som däremot är intressant är att klubbens rörelsekapiatal är negativt och balanslikviditeten blir något svagare än för ett år sedan. Det finns inte utrymme i den egna balansräkningen till några större spelarrekryteringar.

Hur ska vi då förhålla oss till Helsingborgs totala risk? Under 2011 upplevde klubben ett kraftigt utflöde av talang. Man lyckades på ett mycket imponerande sätt att avsluta säsongen på samma sätt som man startade den och vann till slut det allsvenska guldet. Men är truppens ackumulerade talangnivå lika hög som för ett år sedan? Och framför allt, hur är talangnivån i förhållande till klubbens konkurrenter? Det är trots allt det som är relevant. Konkurrenterna har också rekryterat spelare inför den kommande säsongen och kvaliteten på dessa spelare bestäms dels av klubbens förmåga att scouta men även av den finansiella förmågan att kunna kontraktera dem.

Låt oss försöka att ställa Helsingborgs finansiella konkurrensstyrka i förhållande till hela den allsvenska marknaden. Figuren nedan visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive kommersiella, det vill säga klubbens rörelseintäkter i förhållande till allsvenskans samlade intäkter kontra klubbens sportsliga marknadsandel, antalet vunna poäng dividerat med alla de poäng som allsvenskan delar ut till sina lag.

Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. Eftersom det i svensk fotboll finns ett empiriskt samband mellan klubbarnas rörelseintäker och sportslig framgång (läs om det här) så kommer de två linjerna att hela tiden söka sig och pressas mot varandra. Det vi kan se är att Helsingborg under de två senaste åren har presterat bättre än vad man kan förvänta sig givet klubbens intäkter som trots allt är en bit från den absoluta allsvenka toppen. Erfarenheten säger att förr eller senare så kommer detta att korrigeras och frågan är naturligtvis var någonstans linjerna kommer att möta varandra?

Klubbledningen har tidigare kommunicerat att man under 2012 kommer att allokera ca 6 miljoner mer pengar till spelartruppen och man har även sagt att budgeten är underbalanserad, det vill säga att kostnaderna är högre än intäkterna. Man hoppas helt enkelt på att få utdelning från de rätter man spelade till sig under den förra säsongen, det vill säga kvalet till någon av de två europacuperna. Det är ett sätt för klubben att försöka balansera upp sin lägre kommersiella marknadsandel och därmed minska risken för färre vunna poäng.

Det finns naturligtvis en risk att man inte lyckas sportsligt under 2012 och då kommer man att förr eller senare behöva finansiera sig på ett annat sätt, till exempel genom att sälja spelarkontrakt.

Det vi med andra ord ser i Helsingborg, är att man har tagit och lyft ut en stor del risk från den egna balansräkningen, men istället fört över den ut till fotbollsplanen.
Spelet kan börja.

———————————————————–
* Redovisningsrekommendationerna är att de kontrakt som klubbarna förvärvar från andra klubbar ska aktiveras på balansräkningen som en immateriell tillgång och vars värde man skriver ner linjärt över det nya kontraktets löptid. Till exempel, när HIF värvade Thomas Sörum för 10 miljoner från FK Haugesund, så ökar klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fyra år som kontraktet löper över blir 2.5 miljoner.

Elitlicensen – here we go again

Igår bekräftades att GAIS redovisar en förlust på åtta miljoner för 2011. Eftersom klubbens egna kapital vid början av året uppgick till 2 miljoner så betyder det att man per den 31/12-2011 har ett negativt eget kapital på sex miljoner kronor. Därmed hamnar man på licensnämndens radarskärm och måste arbeta sig genom en byråkratisk djungel. Flödesschemat ser ut enligt följande.

Utöver eget kapital kriteriet finns ett likviditetskriterie: ”Elitlicens skall av Licensnämnden ej beviljas, såvida inte särskilda skäl föreligger, när förening per den 31 augusti har förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar. Detta leder såvida inte synnerliga skäl föreligger till påföljden degradering.” Men i relation till dagens stora kostnadskostymer är dessa poster alldeles för små för att försummas. Klarar man inte att fullfölja dessa utbetalningar, så klarar man inte heller andra åtaganden och går därmed i graven illa kvickt.

Jag har tidigare uppmärksammat GAIS svällande balansräkning (om ni ännu inte läst, så finns det under länken) och klubben har under de senaste åren ökat risken riktigt rejält. Det går naturligtvis inte att pumpa upp ballongen hur mycket som helst utan förr eller senare så måste positionerna stängas. Det förefaller ganska klart att GAIS spelar ett mycket högt spel med en svag balansräkning på en marknad med mycket hög konkurrens och små marginaler. Symboliskt nog är GAIS strategi den raka motsatsen till den strategi som Örebro SK har haft under de senaste fem åren.

GAIS är också den första allsvenska klubben sedan Örebro SK att redovisa ett negativt eget kapital. Betyder det att man precis som Örebro SK kommer att drabbas av tvångsdegradering? Det är långt ifrån säkert, GAIS är långt ifrån ensam i svensk fotboll att under senare tid ha hamnat i denna situation. Mellan åren 2007 och 2010 har åtta klubbar i Superettan redovisat ett negativt eget kapital och fått arbeta med handlingsplaner och Jönköping Södra har till exempel klarat sig med tre raka bokslut där man har redovisat ett negativt eget kapital.

En befogad fråga är naturligtvis vilket syfte elitlicensen egentligen fyller? För ca 15 månader sedan beviljades Örgryte elitlicensen för att bara två veckor senare gå i konkurs. Jag kan förstå att det finns krav från FIFA och UEFA på att de nationella förbunden ska ha någon form av licensieringssystem, men den svenska konstruktionen som den är idag är inte seriös.

I en kandidatuppsats vid Lunds Universitet* försöker författarna beskriva de bakomliggande syftena med elitlicensen. Vid en mailkonversation med Kjell Sahlström som är ekonomichef på SvFF så framkom följande syften: Krav från UEFA att klubbarna ska ha ordning på sina ekonomier, önskemål från klubbarna att en klubb som inte gör rätt för sig ska gynnas sportsligt före en klubb som gör rätt för sig ekonomiskt, säkerställa att klubbarna har förutsättningar att fullfölja en serie, säkerställa och försäkra fotbollens renommé genom att inte skapa negativ publicitet kring fotbollen.

Vi kan ganska direkt konstatera att elitlicensen inte har eller har haft någon som helst effekt för att säkerställa dessa syften, varken proaktivt eller reaktivt. Precis som innan licensen infördes så hamnar de svenska klubbarna på obestånd även idag. Inte heller har de svarta rubrikerna i media blivit färre. Och frågan om ”ekonomisk doping” är svårdefinierbar. Framför allt i ett läge när det finns klubbar som t.ex. Ljungskile, Ängelholm, Ldb Malmö som kör gasen i botten för att sedan räddas genom olika typer av kapitalinjektioner av sina respektive kommuner. Och hur ska man förhålla sig till arenasubventionerna som är varierar från stad till stad? Dessutom bevisar Örgrytes konkurs med allra största tydlighet att en erhållen elitlicens inte kan säkerställa en klubbs fortlevnad med mer än ett fåtal dagar från den dagen som licensen ställs ut!

Mardrömsscenariot för GAIS är ändå att klubben ändrar sin strategi, får balans i böckerna, men precis som i fallet Örebro SK blir tvångsdegraderade genom en godtycklig bedömning gällande värderingen av tillgångarna. Två studenter vid Södertörns Högskola gjorde en studie i fallet Örebro SK**. Deras slutsats var att licensnämnden lika gärna kunde ha dömt åt andra hållet och friat klubben.

Så istället för att ha ett allsvenskt lag med balanserad ekonomi i allsvenskan, så straffades svensk elitfotboll med att man fick ha ett superettanlag i allsvenskan under säsongen 2005.

Med bakgrund av ovanstående kan det tyckas något märkligt att ingen av de svenska klubbledarna ännu har begärt någon översyn av modellen. Det är uppenbart att frågan är död och ganska oviktig, i alla fall fram till den dagen när den egna klubben drabbas och hamnar i klorna på licensnämndens godtycklighet.

All denna byråkrati tar dessutom tid och energi som istället hade kunnat ängnas åt mer värdeskapande aktiviteter. Både hos klubbarna omen även i de korridorer där klubbarnas ekonomier idag granskas. Till vilken nytta bör vi fråga oss.

——————————————–
* Elitlicensens ekonomikriterier – en utvärdering av mätningen av eget kapital på koncernnivå – Simon Jörning, Magnus Johansson, Joakim Eckerström
** Elitlicensen: En studie i fallet med Örebro SK och problematiken kring kontrollbalansräkningen – Daniel Jerresand, Mats Johansson