Månad: maj 2012

Polska mästarna Slask Wroclaw – en statskapitalistisk produkt

För bara ett par veckor sedan vann Slask Wroclaw den polska ligan i rafflande toppstrid där hela 5 lag hade chansen på titeln med endast två omgångar kvar. Slask har genomgått en smått sensationell metamorfas. Så sent som för sex år sedan var klubbens intäkter mindre än motsvarande tre miljoner kronor per år. Om ett par månader ska man alltså föröka kvala in till Champions League.

Wroclaw som är belägen i sydvästra Polen är en av värdstäderna för Euro2012. Stadens största och mest meriterade fotbollslag heter Slask Wroclaw och grundades 1947. Man har spelat 33 säsonger i den högsta divisionen och under slutet på 70 talet samt början av 80 talet hade man sin mest framgångsrika period med ett polskt mästerskap, två silver- och två bronsmedaljer samt en seger i den polska cupen. I Sverige känner vi mest till Slask efter att klubben slagit ut GAIS i UEFA cupens första omgång säsongen 1975-76. Under de senaste decennierna har Slask Wroclaw upplevt en tung period och så sent som 2005 spelade klubben i den tredje divisionen. Klubben ägdes av flera olika privata intressen där ingen lyckades samla kraft och energi för en gemensam strategi. Men det skulle komma nya tider.

2002 valdes Rafał Dutkiewicz till staden Wroclaws president och blev omvald 2006 samt 2010. Kultur har alltid legat Dutkiewicz varmt om hjärtat och det första han tog sig an var att försöka få världsutställningen expo-2010 till staden. När det inte lyckades sökte man på nytt med en kandidatur för 2012 men återigen föll man bort. Denna gång redan i den första omröstningen som ägde rum i november 2007. Istället vände presidenten blickarna mot det europamästerskap som Polen planerade att söka och efter ett politiskt rävspel blev Wroclaw en av de fyra polska städerna som står värd för Euro 2012. Det var ett något kontroversiellt beslut eftersom Krakow var det mer naturliga valet i södra Polen och som dessutom hade ett framgångsrikt fotbollslag i Wisla Krakow som hade kunnat utnyttja faciliteterna även efter mästerskapen.
Men Dutkiewicz och Wroclaw nöjde sig inte med att projektera en ny arena för 40 tusen åskådare. Staden vände sig till Slask Wroclaw privata ägare och köpte ut dem för att sedan bygga upp klubben från grunden. Under stadens vingar och investeringar har Slask genomgått en metamorfos. 2008 var man tillbaka i den högsta divisionen och efter två mellansäsonger med en 6:e respektive 9:e plats så kom man på en andra plats säsongen 2010-11. Klubben har även utvecklats mycket starkt på marknadssidan och bilden nedan visar tillväxten i intäkterna.
Figuren visar utvecklingen i de tre intäktsklasserna. Markna&Spons (mörkblå), Media (gul), Matchdag (ljusblå). Under tiden fram till EM stadion var färdigbyggt har staden finansierat klubbens förluster som till stor del berodde på de låga matchdag intäkterna. Under 2011 uppgick ägartillskotten till PLN 10mln. (1 PLN~SEK 2.2)
Klubbens framgångar under de senaste åren har inte varit fria från kontroverser. Andra klubbar och deras supportrar har till viss del ifrågasatt den skattesubventionerade finansieringen. Fansen stör sig över att deras skattepengar går till att finansiera motståndarna så att de kan vinna mot deras egna lag. Men samtidigt så har Slask Wroclaws framgångar höjt konkurrensen och kvaliteten i ligan vilket har tvingat andra klubbar att uppgradera sig själva. I årets upplaga av Uefa Europa League kvalificerade sig både Legia Warszawa och Wisla Krakow till sextondelsfinal.
Staden har dock kanske ändå varit pragmatiska. För att minska kritiken och höjda röster mot att skattebetalarnas surt förvärvade pengar går till att finansiera ett fotbollslag så har man sålt en del av klubben till en privat delägare. I april 2009 köpte den polske mediemagnaten Zygmunt Solorz hälften av klubbens aktier.
Vilka observationer kan man då notera i denna berättelse?
Till att börja med så är det långt ifrån säkert att privatägda klubbar är de mest effektiva. Under flera år hade klubben drivit på ett ganska mediokert sätt. När väl staden köpte ut de privata ägarna och tillförde kapital så började klubben att växa ordentligt. Efter att ha lagt en stabil grund så hittade man en stark ägare som kunde ta över den operativa rollen.

Inte sällan pratas det om vilka organisationsformer som ska vara bäst för fotbollen och vilka som bör regleras bort. Men för att fotbollen ska utvecklas och bli bättre så behövs det både kunskap och kapital. Man bör vara öppen för alla möjliga typer av finansiering och de organisationsformer som krävs för detta. Stänger man ute möjligheterna genom regleringar så kommer man att till slut ha väldigt få klubbar som kan konkurrera på den högsta nivån i respektive liga.

Fallet med Slask Wroclaw är också ett typexempel på vilka positiva effekter som värdskapet för ett mästerskap kan ha på den inhemska fotbollen. Euro 2012 kommer att bli en kostnad för samtliga polska skattebetalare.
De som är intresserade av fotboll får åtminstone lite skatteåterbäring tillbaka tack vare högre upplevd kvalitet.

Det som också är värt att notera är att det i ännu ej kommersiellt välutvecklade ligor finns möjligheter för klubbar utanför den etablerade skaran att ta sig till toppen. Inträdesbarriärerna dit är inte överdrivet stora som de är i de allra största fotbollsligorna i Europa. Det krävs dock kunskap och en del startkapital, förstås.

Under väldigt många år har de två polska giganterna Legia Warszawa och Wisla Krakow försökt att kvalificera sig till i första hand Champions League. Wisla har t.ex. bränt sju försök under bara 2000 talet och ironiskt nog var det Lech Poznan som 2010 blev den första polska klubb att kvalificera sig till ett gruppspel. Denna gång i UEFA Europa League. Kanske blir det också Slask Wroclaw som blir den första polska klubben sedan Legia Warszawa (slutet av 90 talet) att kvalificera sig till det åtråvärda gruppspelet i Champions League. Hur stora var oddsen på det för sex år sedan?

Under året har statskapitalismen fått en del uppmärksamhet, i första hand tack vare den starka tillväxten i Asien. The Economist hade i januari en bilaga som avhandlade ämnet. En av svagheterna var att staten godtyckligt väljer ett fåtal företag som de investerar i. Kapital och kompetens koncentreras därför hos väldigt få och gigantiska företag där de förvaltas mindre effektivt. Båda dessa resurser hade kunnat användas mer effektivt utspritt bland fler privata och mindre företag som idag har svårt att växa. De upplever problem att finansiera och rekrytera kompetens.

Kanske är fallet så i Wroclaw. Det är inte helt omöjligt att stadens subventioner till Slask Wroclaw kan ha skapat negativa effekter till den övriga regionala marknaden för professionell sport. Slask Wroclaw konkurrerar i första hand inte om samma supportermålgrupp med de andra klubbarna i den polska elitfotbollen. Däremot så konkurrerar klubben med andra sporter i regionen. I staden finns även den anrika multisektions klubben Grunwald Wroclaw som genom åren haft framgångar inom främst basket och handboll. Handbollslaget som var mycket framgångsrika under början av 80 talet med tre polska mästerskap degraderades till den andra divisionen i samma veva som Slask Wroclaw började göra avtryck i seriesystemet. För två år sedan sålde man till slut sin plats i andra divisionen vilket symboliserade slutet för professionell handboll i regionen.

Men vad vet jag. Till skillnad från bl.a. tillverkningsindustrin så kanske denna kostnad uppvägs genom nyttan i att stadens invånare åtminstone har klubb att vara stolta över istället för en handfull halvmediokra.

Något fler Premier League matcher på TV i UK – början till full täckning?

Under sommaren kommer Premier League att auktionera ut sina sändningsrättigheter för säsongerna 2012-13 och tre år framåt. Paketeringen till de inhemska rättigheterna har förändrats från tidigare år. Från och med nästa avtal kommer fler matcher att sändas live i brittisk television.

Tidigare har endast 138 av 380 matcher per säsong visats live där enbart en match på lördagar 16.00CET har fått sändas. Den mest diskuterade anledningen är att ligan inte ska ta åskådare från klubbar i lägre divisioner som spelar match den tiden. Men det låter väldigt mycket som ett svepskäl. Det är snarare så enkelt att Premier League har varit rädda att fler matcher som visas live på TV kan komma att minska efterfrågan på biljetter till arenorna. Och en begränsning av utbudet distributionskanaler bidrar rimligtvis till att klubbarna kan hålla högre priser på sina biljetter. För sju år sedan skrev Stefan Szymanski tillsammans med David Harbord en artikel* om att Premier League som kartell och dess försäljning av sändningsrättigheter var ineffektiv för alla parter, ligan klubbarna samt fansen. Enligt Szymanski & Harnord förlorar ligan stora pengar på att inte sända alla matcher.

För ett halvår sedan gjorde Adam Cox en undersökning** åt Premier League i vilken han försökte att sätta ett pris på en eventuell ineffektivitet. Data hämtades från alla matcher i ligan under perioden 2004 till 2008. Studien kom fram till att publikintäkterna minskade i genomsnitt med 19.7% när matcherna visades i TV. Toppklubbarna förlorade £50 060 för varje tv sänd match medan den negativa effekten för de övriga lagen har varit större och uppgått till £169 839 per TV sänd match.

Cox påpekar dock att intäkterna från sändningsrättigheterna uppgår till £4.12 miljoner per match vilket vida överstiger inkomstbortfallet. Knäckfrågan är om en försäljning av fler matcher i TV kommer att ge en så pass bra marginaleffekt? Premier League kommer nu att experimentera och sälja ytterligare 16 matcher per säsong som får visas live i brittisk television. Antalet paket som kanalbolagen ska tävla med varandra att vinna på auktionen ökar därmed från sex till sju.

Denna förändring är goda nyheter för klubbarnas supportrar. Det något större utbudet av distributionskanaler borde rimligtvis innebära en prispress på biljetter till matcherna. Vem vet, om fyra år kommer kanske samtliga matcher att TV sändas i Storbritannien.

—————————

* Premier League Collective Selling Arrangements and the Pay-TV Market, Restricted View: The Rights and Wrongs of FA Premier League Broadcasting – Stefan Szymanski, David Harbord, 2005

Kostnadskontrollmekanismerna fungerar – än så länge

I förrgår presenterade spelarfacket i Major League Soccer sin årliga lista över de löner som ligans spelare får från klubbarna. Den hittar ni under denna länk.

Maxlönen för en spelare i MLS är $335 000 och klubbarna får inte överstiga de $2.8 miljoner som trupperna maximalt får kosta i spelarlöner per år. Utöver dessa restriktioner får klubbarna ta in två designated players. Det är spelare med dokumenterade meriter som anses tillföra värde till ligan. Designated Player Rule togs i bruk 2007 när David Beckham rekryterades till ligan. Varje klubb får ha två designated players. Man kan också ta in en tredje men får då betala $225 000 i luxury tax som andra klubbar får dela på.

Det innebär att löneskillnaden mellan vanliga spelare och de 16 designated players som idag finns i ligan blir ganska kraftig. Klubbarna i MLS har flera kostnadsmekanismer som hjälper dem att exploatera spelarna.

De spelare som har utgående kontrakt saknar rättighet att på egen hand helt bestämma var de ska spela kommande säsong. Först har klubben en option på att förlänga kontraktet med spelaren utan att något annat lag i ligan kan blanda sig in i en budgivning om spelarens tjänster. Skulle denna option inte utnyttjas så skickas spelaren till re-entry draft där klubbarna i en på förhand bestämd turordning väljer rätten att erbjuda spelaren ett kontrakt. Syftet med det är eliminera den budgivning som kan driva upp spelarens ersättning och öka klubbarnas kostnader.

Med dessa kostnadskontrollmekanismer riskerar ligan att gå miste om en hel del talang som skulle kunna utveckla ligan, göra den mer attraktiv och på så sätt öka dess intäkter. Den kollektiva bedömningen bland klubbarna är dock att nyttan inte överstiger kostnaderna. Framför allt så håller mekanismerna nere kostnaderna för spelare som inte är tillräckligt bra för att få kontrakt hos andra ligor. Något som naturligtvis också kan bero på att MLS inte är tillräckligt väl scoutad av klubbar från länder med en jämförbar kostnadsmassa. Det kan således finnas en arbitrage möjlighet för bland annat svenska klubbar.

Moneyball – funkar det i fotboll?

I helgen såg jag till slut filmen Moneyball. För er som inte känner till historien så är det en filmatisering av boken Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game skriven av Michael Lewis. Den handlar om hur Billy Beane som var och fortfarande är klubbchef hos MLB laget Oakland Athletics utnyttjade statistisk analys för att skaffa sig konkurrensfördelar. Oakland är en franchise med mycket små resurser och kan därmed omöjligtvis konkurrera om den talang som alla andra klubbchefer ser på marknaden och värderade därefter.
Eftersom alla klubbledare och scouter i första hand tittade på välkända nyckeltal som batting avarage och slugging percentage så medförde det att spelare som hade goda stats i dessa egenskaper värderades högst på marknaden, förstås. 
Beane och hans medarbetare försökte därför hitta nya metoder och verktyg för att hitta spelare som kunde ge dem poäng och segrar. Man hittade verktyg som kunde hjälpa dem att identifiera andra nyckeltal som visade sig vara betydelsefulla för produktiviteten i det offensiva spelet men som alla de andra klubbarna och deras scouter inte värderade alls, till exempel sacrifices och walks. Rent konkret innebar det att Beane kunde rekrytera spelare som andra klubbar ignorerade. Och av denna anledning fick de denna talang till ett lågt pris. Oakland Athletics vann 20 matcher i rad men lyckades inte och har än idag inte lyckats nå World Series.
Boken Moneyball publicerades 2003 och drygt två år senare gjorde ekonomerna Skip Sauer och Jahn Hakes en vetenskaplig studie* för att testa om Moneyball hypotesen verkligen stämde, det vill säga att det fanns en felprissättning på den amerikanska arbetsmarknaden för baseballspelare. Sauer och Hakes mätte förhållandet mellan spelarnas produktivitet och lön under perioden 1999 till 2004. De kom fram till att det fanns en felprissättning under den första delen av perioden. Men de upptäckte också att denna korrigerades efter att boken hade publicerats. Det berodde naturligtvis på att de andra klubbarna började lära sig Beanes metoder. Vissa klubbar rekryterade också management från Oakland A´s för att komma över kompetensen.
När John Henry köpte Liverpool genom sitt bolag Fenway Sports Group pratades det väldigt mycket om att metoden skulle implementeras hos den engelska klubben. Anledningen var att Henry själv redan 2002 hade rekryterat ett analysteam till sin amerikanska sportverksamhet Boston Red Sox för att med hjälp av statistisk analys försöka identifiera marknadsimperfektioner på arbetsmarknaden för baseballspelare. Till skillnad från Oakland så vann Red Sox World Series, både 2004 och 2007. Den stora skillnaden mot Billy Beanes lagbygge var att Red Sox hade enormt mycket större resurser och kunde därför rekrytera bättre spelare. Red Sox närmade sig Yankees höga lönekostnader och man nådde ett gap på ca 25% ner till det tredje laget i den liga i vilken man rankar lönekostnader. Så även om den statistiska analysen kan ha bidragit till båda titlarna så säger den långt ifrån hela sanningen.
Ironiskt nog så har Liverpool än så länge under Henrys vingar gjort precis tvärtom. Istället för att identifiera talang med egenskaper som andra klubbar ignorerar så har Liverpool rekryterat en drös med spelare från de andra engelska klubbarna. Och dessa spelarkontrakt är som många känner till väldigt ofta övervärderade på transfermarknaden.
Frågan är om Moneyball är möjligt inom fotbollen? Klubbarna är förhållandevis duktiga att bedöma talang. Det bevisas till stor del av sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång som uppgår till cirka 80% i de två högsta engelska divisionerna. I Major Legaue Baseball var ett motsvarande samband mellan åren 1986 och 2000 uppmätt med cirka 20% i förklaringsgrad. Det borde rimligtvis innebära att det finns mycket färre felprissättningar på arbetsmarknaden för fotbollspekare än vad det har funnits på den för baseballspelare.
Det verkar också finnas ett missförstånd bland allmänheten för hur Moneyball egentligen fungerar. Det är inte själva statistiska analysen i sig som utgör metoden utan det är förmågan att identifiera relevanta nyckeltal som är viktiga för produktiviteten men som andra klubbar inte värdesätter. Moneyball är inte att hitta offensiva spelare som har bra statistik på antal gjorda mål och poäng. Dessa egenskaper är precis vad andra klubbar redan tittar på och talangen prissätts därefter. Moneyball handlar om att identifiera talang med hjälp av andra nyckeltal alternativt på andra marknader än vad klubbkollektivet gör.
Moneyball skulle förvisso också kunna handla om icke statistisk analys. I grund och botten handlar det om att identifiera talang som finns men inte är värderad. En som har lyckats väl är Arsene Wenger som var något av en pionjär i den engelska klubbfotbollen att göra en noggrann scouting på den globala marknaden och kunde tack vare det rekrytera talang till ett betydligt lägre pris än på den inflaterade inhemska marknaden. Men även denna strategi började så småningom anammas av andra klubbar.
I Sverige har vi sett hur Kalmar FF på ett framgångsrikt sätt har scoutat i Brasilien och exploaterat denna marknad. Men även denna anomalie och arbitrage-möjlighet har försvunnit i och med att de andra klubbarna började lägga resurser på att scouta där. Och hemma i Brasilien märkte man att det fanns en klubb i Sverige som tjänade pengar på deras marknad. Helt plötsligt blev det också dyrare och det krävdes fler mellanhänder eftersom alltfler ville dela på de vinster som uppstod i Sverige.
Det kanske största problemet är att nya och framgångsrika metoder inte förblir hemligheter särskilt längre. Klubbcheferna vill väldigt snabbt sola sig i glansen av framgång och berättar gärna för media hur man har lyckats att nå den. På så sätt utsätter de sig för en risk att själva bli utkonkurrerade med sina egna metoder. Information är värt pengar och boken Moneyball berättade inte bara en fantastisk historia, den korrigerade också en del felprissättningar på marknaden.
—————————
* An Economic Evaluation of the Moneyball Hypothesis – Jahn K. Hakes & Raymond D. Sauer, Oct 2005

BK Häcken – unik balansräkning

BK Häcken hör till de klubbar som inte publicerar sin årsredovisning offentligt. Klubbens sportsliga framgångar gör mig nyfiken och jag får göra som i genomgången av GAIS och använda mig av den data som finns tillgänglig tack vare Svenska Fotbollförbundets genomgångar av de svenska klubbarnas ekonomier för att försöka identifiera vad det är som gör klubben så pass konkurrenskraftig som man är.
Figuren nedanför visar hur klubben tjänar sina pengar. Rörelseintäkterna avser inkomster från matchdag, marknad&sponsring samt media och andra centrala avtal. Trots att man kan få för sig att föreställa Häcken som en liten klubb så omsatte man under 2011 hela 15 miljoner mer än vad Gefle gjorde från dessa intäktskällor. Och om vi skulle ranka allsvenskan efter rörelseintäkter så skulle Häcken ha så mycket som sex klubbar bakom sig.

Vi ser också att klubben har en stark positiv nettoeffekt från Gothia Cup. I diagrammet visas denna effekt genom de intäkter som turneringen genererar minus de kostnader som den för med sig. Även om vinsten från Gothia Cup har minskat de senaste åren så genererade turneringen så mycket som 11 miljoner i nettovinst till Häcken. Det är t.ex. mer än 4 gånger så mycket som Djurgårdens marknadsavdelning genererade till sin klubb under 2010. 

BK Häcken – nedbrytning av intäkter (mkr). Orange linje visar klubbens resultat på den nedersta raden. 2007 och 2008 spelade BKH i Superettan.
Det syns också ganska tydligt att klubben, precis som flera av de andra allsvenska klubbarna, fungerar som en talangfabrik. Erfarenheten från allsvenskan säger dock att alternativkostnaden som uppstår i samband med att klubbar säljer sina duktiga spelare blir hög. Det beror på att många klubbar har problem med att hantera det rekryteringsbehov som uppstår. Om vi tittar på Häckens transfernetto nedanför så ser vi mycket tydligt att klubben har relativt låga kostnader för sin spelarrekrytering. 
Result från handel med spelarkontrakt
Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar kostnaden för förvärv av spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare. Eftersom Häcken inte aktiverar sina spelarkontrakt som en tillgång på balansräkningen så kostnadsförs hela transfersumman för det köpta spelarkontraktet direkt samma år som spelarköpet sker. Klubbens årliga kostnad för att rekrytera spelare ligger på mellan 1.5 och 3 miljoner kronor vilket ger en mycket bra avkastning på transfermarknaden utan att ha någon större negativ påverkan på den sportsliga prestationen.
Att klubben är duktig på scouting och utveckling syns även i följande figur. Den visar sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering från den allsvenska säsongen 2011. Häckens personalkostnader ligger ganska exakt i det allsvenska medelskiktet och klubben presterar något bättre än vad den allsvenska marknaden generellt gör. Det betyder att klubben har en trupp som är välbalanserad och presterar mycket väl i förhållande till hur den är värderad av klubbledningen.
BK Häcken rödmarkerad
Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att Häcken är en mycket välskött förening. Gothia Cup bidrar till att skapa tillräckligt stora resurser för att klubben ska kunna förväntas positionera sig på den övre halvan. Den mycket kompetenta sportsliga ledningen bidrar dessutom till att föreningen kan tjäna mycket pengar på sin verksamhet. I figuren nedanför kan vi se en översikt på BK Häckens balansräkning som måste vara något av ett unikum i fotbollseuropa.

Av klubbens totala tillgångar är så mycket som 90% pengar. Frågan är hur dessa pengar kan utnyttjas mer effektivt? För ska klubben kunna ta ytterligare ett steg så måste man utveckla sin kommersiella sida och öka sina löpande intäkter. Gör man inte det så finns en överhängande risk att andra klubbar med en högre omsättning rekryterar över Häckens sportsliga kompetens.

Översikt på BK Häckens balansräkning baserad på data från SvFF:s genomgång av de allsvenska klubbars ekonomier.

Lönetak för juniorer

Jag läser att elitserieklubbarna i hockey vill förhandla fram ett lönetak för spelare upp till 21 år. Genom att införa en ingångslön på 18 750 kronor vill man naturligtvis minska de stora talangernas förhandlingsstyrka gentemot klubbarna och kunna exploatera spelarna. Klubbarna säker att man inte gör det för att tjäna pengar och påpekar att ingångslönen gör att vissa klubbar till och med kan få ökade kostnader. Troligtvis menar man att en del talanger idag tjänar mindre än ingångslönen. Det resonemanget faller dock eftersom det omöjligtvis kan finnas särskilt många klubbar som vill betala mer för en spelare än vad han egentligen är värd. Och det värdet speglas förhållandevis väl i dagens regim. 
Därför borde rimligtvis talanger som förväntas vara värda mindre än 18 750 kronor i månaden inte att få något elitseriekontrakt, förstås. Klubbarna har inte råd att allokera bort resurser på spelare som kanske blir bra längre fram och samtidigt riskera att missa det intäktsgenererande slutspelet eller hamna i ett något riskfyllt kvalspel. Däremot stämmer det nog att klubbarna inte kommer att tjäna några pengar genom denna mekanism. För istället kommer klubbarna att använda pengarna till att rekrytera mer rutinerade spelare för att behålla sin sportsliga konkurrenskraft.
Man kan därför fråga sig vad klubbarna har att tjäna på förslaget. Många duktiga talanger lämnar elitserien för spel i NHL i relativt tidig ålder, oavsett hur mycket än de svenska klubbarna betalar dem. Så genom att sätta ett lönetak på talangerna så kan man exploatera denna kategori spelare under den tid de producerar i elitserien. Och de resurser som lösgörs allokeras till övriga spelare som inte är tillräckligt bra för NHL men som är väl duktiga för att vara värdeskapande i den svenska hockeyligan och därmed riskerar att värvas av andra ligor som konkurrerar om den hockeytalang som finns ute i världen.
Är det då genomförbart? Inte alls omöjligt, klubbarna borde ha förhållandevis goda möjligheter att få igenom det här i en förhandling med Sveriges ishockeyspelares centralorganisation (SICO). Det blir helt enkelt mer pengar över till deras medlemmar och det lär inte finnas särskilt många juniorer i den organisationen.

AIK Fotboll Q1 – alternativkostnaden för spelarförsäljningar

Idag presenterade AIK Fotboll AB rapport för det första kvartalet. Som vanligt ska man vara mycket försiktig med att dra några slutsatser eftersom det under det under denna period inte sker några större affärsdrivande aktiviteter som genererar intäkter. De inkomster som klubben erhåller från försäljningen av säsongskort periodiseras över året i samband med att matcherna äger rum.

Det som kan vara av intresse under 2012 års första kvartal är att AIK gjorde en profilrekrytering i form av Celso Borges som anslöt som free-agent strax efter årsskiftet. Förvisso behövde klubben inte betala någon övergångssumma men det betyder inte att spelaren är gratis för det. Ett utgående innebär att spelaren äger sitt marknadsvärde vilket innebär att om han är tillräckligt talangfull så kommer efterfrågan på hans signatur att driva upp värdet på det personliga kontraktet.

Det är också det som har hänt i samband med denna rekrytering. AIK:s personalkostnader under det första kvartalet ökade med 7.9 miljoner kronor vilket till största del kan förklaras genom den sign-on fee som man fick betala till Celso Borges. Det gör också att klubbens resultat för perioden ser svagare ut. Men precis som jag skrev i min analys av AIK:s tredje kvartal 2011 så kan klubben börja att ta höjd för högre intäkter som man kommer kunna tillgodoräkna sig från och med säsongen 2013 och flytten in på den nya arenan i Solna.

Samtidigt är det här ett lysande exempel på den alternativkostnad som uppstår när fotbollsklubbar säljer spelarkontrakt för större summor. I de flesta fall har de spelare som är aktuella för export de som har nått en så pass hög nivå att spelarnas lön är lägre i förhållande till deras prestation. Så när dessa spelarkontrakt säljs så uppstår ett talangunderskott i truppen vilket oftast skapar ett rekryteringsbehov. Och för att lösa det behovet vill klubbarna gärna hitta spelare som har förhållandevis goda dokumenterade kvalitéer. Dessa kvalitéer är också det som kostar eftersom spelarnas talang inte är någon hemlighet på marknaden. Den är observerad av väldigt många andra klubbar också. Men dessa förvärv är också förenade med risk. Det är inte säkert den rekryterade spelaren presterar lika bra i sin nya omgivning. Så det är dessa kostnader som klubbarna hela tiden måste försöka att minimera. Ett sätt är att försöka hålla nere spelaromsättningen så väl det går. 

Figuren nedanför visar en jämförelse av det första kvartalet under de tre senaste åren.

I övrigt kan vi notera att intäkterna från sponsorer och marknad har ökat med nästan tre miljoner kronor jämfört med det första kvartalet 2011, från 10.5 miljoner till 13.1 miljoner vilket till största del förklarar ökningen i rörelseintäkterna. Försäljningen av Kevin Walker till GIF Sundsvall, tillsammans med ett utbildningsbidrag för annan spelare inbringade lite drygt en halvmiljon kronor i transferintäkter.

Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att den är förhållandevis svullen. En starkt bidragande orsak till det är de stora kortfristiga fordringarna där övriga fordringar uppgår till 25.6 miljoner kronor. Troligtvis avser det de sista delbetalningarna för de intäkter som klubben redovisade under 2011 från försäljningen av Bangura x2. Klubbens långfristiga skulder har ökat med 4.75 miljoner vilket baserat på vad som kommuniceras i kvartalsrapporten avser förutbetalda intäkter från sponsoravtal som är kopplade till den nya arenan och som därmed kommer att bokföras som en intäkt om mer än ett år men som betalades ut till AIK redan under det första kvartalet 2011.

GAIS – hur vänder de trenden?

GAIS är den första allsvenska klubben sedan Örebro SK som har redovisat ett negativt eget kapital och därmed hamnat på licensnämndens radarskärm och granskning. Tyvärr finns det ingen årsredovisning tillgänglig offentligt vilket innebär att detta inlägg utgår från de siffror som SvFF har presenterat i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Det innebär att en hel del data som hade varit relevant inte syns vilket påverkar analysen som får utgå från något fler antaganden. Framför allt balansräkningen skulle jag önska få en inblick i för att få en bättre bild av verkligheten. Men trots allt så går det att grafiskt visa en del trender i utvecklingen över tid.
Att GAIS vid årsskiftet redovisade ett negativt eget kapital på 6.7 miljoner kronor beror på att kostnaderna har vuxit betydligt mer än intäkterna har gjort. De två figurerna nedan visar klubbens utveckling vad gäller rörelsekostnader och intäkter. Sedan 2006 har kostnadsmassan ökat med så mycket som 18 miljoner och 2011 var klubbens personalkostnader nästan 4 miljoner högre vad de totala kostnaderna var 2006. Intäkterna har däremot inte alls ökat i samma takt. 2011 var intäkterna från matchdag, marknad & sponsring samt centrala avtal 5 miljoner högre än motsvarande säsongen 2006. Trendlinjen för personalkostnaderna är betydligt brantare än den för rörelseintäkterna vilka trots allt är den intäktskälla som i första hand bör förväntas finansiera dessa kostnader.

Det vi också kan se att klubben har fått ökade finansiella kostnader vilket beror på att klubbens balansräkning har blivit större och den är finansierad genom skulder vilket naturligtvis kostar pengar. Under 2011 var finansnettot minus 1.5 miljoner vilket kan jämföras med minus 300 tusen för säsongen 2006. I figuren saknas kostnader för avskrivningar på spelarkontrakt vilket istället återspeglas i nettoresultatet från spelartransfers lite längre ned.

Fig1: kostnader och Fig2: intäkter (mkr). Obs: kostnaderna är exklusive avskrivningar.
Denna utveckling har lett till att balansräkningen är oerhört svag. Figuren nedan visar de stora dragen i den. Noterbart är att det bokförda värdet på klubbens spelarkontrakt är 8.4 miljoner kronor vilket är 3 miljoner högre än för ett år sedan. Det borde förklaras genom att GAIS köpte tillbaka Wanderson och aktiverade kostnaden för transfern som en immateriell tillgång på balansräkningen. Kostnaden för Wanderson skrivs därmed av linjärt över de tre år som kontraktet löper. Vi ser även att klubben endast hade 0.5 miljoner i sin kassa per den 31:a december 2011 och balanslikviditeten (omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder) var enligt SvFF:s rapport mycket svaga 0.3 vilket indikerar på att klubben upplever likviditetsproblem vilka man behöver finansiera. Vi ser också att klubbens skulder är högre än dess bokförda tillgångar. GAIS står med andra ord inför en mycket stor utmaning där man måste skapa värden ur en obefintlig kassa och de andra bokförda tillgångarna. 
Tillgångar vs Skulder & Eget kapital (mkr)
Frågan som alla ställer sig är naturligtvis hur GAIS ska lyckas att göra det och förbättra sin finansiella hälsa. Vi har läst om att klubben tänker sälja Gaisgården och på så sätt få in likviditet och en positiv resultateffekt som skulle förbättra det egna kapitalet. Ett annat sätt är att sälja spelare. Här måste vi komma ihåg att nettoeffekten från spelarförsäljningar kommer att begränsas genom avskrivningar samt nedskrivningar av de på balansräkningen bokförda spelarkontrakten. Om vi till exempel antar att Wanderson står för 7 miljoner av de 8.4 miljonerna hos de immateriella tillgångarna så skulle en försäljning av brassens kontrakt för en summa av 10 miljoner ge en positiv resultateffekt på 3 miljoner kronor. Tittar vi på klubbens spelaraffärer under de senaste sex åren så ser vi att dess nettovinster från denna aktivitet inte har varit särskilt stora. Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar avskrivningar samt nedskrivningar på spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare.
Man bör också fundera på hur mycket pengar som spelartruppen egentligen är värd. Alla pratar om Wanderson, men han är trots allt 26 år gammal och hade han varit så pass efterfrågad på marknaden som många påstår att han är så hade han naturligtvis inte spelat i GAIS idag. Rent bokföringsmässigt kan det också vara mer lönsamt att sälja en annan spelare som saknar bokfört värde på balansräkningen. Men frågan är hur stor den årliga driftkostnaden är för Wanderson och om det finns andra spelare i truppen som har ett värde ute på spelarmarknaden.

Men vi måste också ha i åtanke att när klubben säljer spelare så det det produktivitet som försvinner från truppen vilket ju skapar kostnader, antingen i form av ett rekryteringsbehov och/eller negativa effekter från sämre sportsliga prestationer. Och historiskt sett så visar bilden också att klubbens kostnader för spelarrekrytering har varit förhållandevis höga.

Intäkter spelarförsäljningar och det bokförda resultatet från spelartransfers (mkr)
Genom att sälja Gaisgården och att göra en eller annan spelaraffär kan man förvisso förbättra klubbens mycket ansträngda likviditet och minska det negativa egna kapitalet. Men det är inget som löser klubbens verkliga problem. Det första är dessutom en operation som kommer att öka de löpande kostnaderna eftersom klubben blir tvungen att hyra anläggningen från den motpart som man säljer den till. Vi måste också ha på minnet att GAIS inte har hamnat i den här situationen på grund av uteblivna fastighetsaffärer utan enbart eftersom kostnaderna har vuxit snabbare än intäkterna. Något som är en funktion av de historiska beslut som klubbledningen har fattat med syfte att säkerställa en viss nivå av sportslig framgång. Så sanningen är den att man måste börja göra saker lite annorlunda och lite bättre. Och man måste börja göra det ganska så fort för att undvika att situationen till slut blir ohanterbar.

Personalkostnader vs tabellplacering: Empiri från Allsvenskan

Jag har tidigare testat sambandet mellan intäkter och tabellplacering i svensk elitfotboll (det går att läsa om här). I brist på data har jag inte kunnat testa personalkostnaderna. Men idag och för tredje året i rad levererar SvFF i sin årliga presentation av de allsvenska klubbarnas ekonomier uppgifter på respektive klubbs personalkostnader.

I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.

I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.

Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?

En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.

Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.

Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.

Vem tjänar egentligen på ett nytt kollektivavtal?

Om ni har missat det, så skriver jag varannan tisdag en krönika på magasinet Offsides nya och fräscha hemsida. Igår skrev jag den om den arbetsmarknadskonflikt som råder mellan föreningen svensk elitfotboll och spelarfacket och det faktum att spelarna har betydligt mer att förlora än att vinna (läs gärna krönikan här innan ni fortsätter här).

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.
Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.
Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste – hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki.