Månad: maj 2012

GAIS – hur vänder de trenden?

GAIS är den första allsvenska klubben sedan Örebro SK som har redovisat ett negativt eget kapital och därmed hamnat på licensnämndens radarskärm och granskning. Tyvärr finns det ingen årsredovisning tillgänglig offentligt vilket innebär att detta inlägg utgår från de siffror som SvFF har presenterat i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Det innebär att en hel del data som hade varit relevant inte syns vilket påverkar analysen som får utgå från något fler antaganden. Framför allt balansräkningen skulle jag önska få en inblick i för att få en bättre bild av verkligheten. Men trots allt så går det att grafiskt visa en del trender i utvecklingen över tid.
Att GAIS vid årsskiftet redovisade ett negativt eget kapital på 6.7 miljoner kronor beror på att kostnaderna har vuxit betydligt mer än intäkterna har gjort. De två figurerna nedan visar klubbens utveckling vad gäller rörelsekostnader och intäkter. Sedan 2006 har kostnadsmassan ökat med så mycket som 18 miljoner och 2011 var klubbens personalkostnader nästan 4 miljoner högre vad de totala kostnaderna var 2006. Intäkterna har däremot inte alls ökat i samma takt. 2011 var intäkterna från matchdag, marknad & sponsring samt centrala avtal 5 miljoner högre än motsvarande säsongen 2006. Trendlinjen för personalkostnaderna är betydligt brantare än den för rörelseintäkterna vilka trots allt är den intäktskälla som i första hand bör förväntas finansiera dessa kostnader.

Det vi också kan se att klubben har fått ökade finansiella kostnader vilket beror på att klubbens balansräkning har blivit större och den är finansierad genom skulder vilket naturligtvis kostar pengar. Under 2011 var finansnettot minus 1.5 miljoner vilket kan jämföras med minus 300 tusen för säsongen 2006. I figuren saknas kostnader för avskrivningar på spelarkontrakt vilket istället återspeglas i nettoresultatet från spelartransfers lite längre ned.

Fig1: kostnader och Fig2: intäkter (mkr). Obs: kostnaderna är exklusive avskrivningar.
Denna utveckling har lett till att balansräkningen är oerhört svag. Figuren nedan visar de stora dragen i den. Noterbart är att det bokförda värdet på klubbens spelarkontrakt är 8.4 miljoner kronor vilket är 3 miljoner högre än för ett år sedan. Det borde förklaras genom att GAIS köpte tillbaka Wanderson och aktiverade kostnaden för transfern som en immateriell tillgång på balansräkningen. Kostnaden för Wanderson skrivs därmed av linjärt över de tre år som kontraktet löper. Vi ser även att klubben endast hade 0.5 miljoner i sin kassa per den 31:a december 2011 och balanslikviditeten (omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder) var enligt SvFF:s rapport mycket svaga 0.3 vilket indikerar på att klubben upplever likviditetsproblem vilka man behöver finansiera. Vi ser också att klubbens skulder är högre än dess bokförda tillgångar. GAIS står med andra ord inför en mycket stor utmaning där man måste skapa värden ur en obefintlig kassa och de andra bokförda tillgångarna. 
Tillgångar vs Skulder & Eget kapital (mkr)
Frågan som alla ställer sig är naturligtvis hur GAIS ska lyckas att göra det och förbättra sin finansiella hälsa. Vi har läst om att klubben tänker sälja Gaisgården och på så sätt få in likviditet och en positiv resultateffekt som skulle förbättra det egna kapitalet. Ett annat sätt är att sälja spelare. Här måste vi komma ihåg att nettoeffekten från spelarförsäljningar kommer att begränsas genom avskrivningar samt nedskrivningar av de på balansräkningen bokförda spelarkontrakten. Om vi till exempel antar att Wanderson står för 7 miljoner av de 8.4 miljonerna hos de immateriella tillgångarna så skulle en försäljning av brassens kontrakt för en summa av 10 miljoner ge en positiv resultateffekt på 3 miljoner kronor. Tittar vi på klubbens spelaraffärer under de senaste sex åren så ser vi att dess nettovinster från denna aktivitet inte har varit särskilt stora. Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar avskrivningar samt nedskrivningar på spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare.
Man bör också fundera på hur mycket pengar som spelartruppen egentligen är värd. Alla pratar om Wanderson, men han är trots allt 26 år gammal och hade han varit så pass efterfrågad på marknaden som många påstår att han är så hade han naturligtvis inte spelat i GAIS idag. Rent bokföringsmässigt kan det också vara mer lönsamt att sälja en annan spelare som saknar bokfört värde på balansräkningen. Men frågan är hur stor den årliga driftkostnaden är för Wanderson och om det finns andra spelare i truppen som har ett värde ute på spelarmarknaden.

Men vi måste också ha i åtanke att när klubben säljer spelare så det det produktivitet som försvinner från truppen vilket ju skapar kostnader, antingen i form av ett rekryteringsbehov och/eller negativa effekter från sämre sportsliga prestationer. Och historiskt sett så visar bilden också att klubbens kostnader för spelarrekrytering har varit förhållandevis höga.

Intäkter spelarförsäljningar och det bokförda resultatet från spelartransfers (mkr)
Genom att sälja Gaisgården och att göra en eller annan spelaraffär kan man förvisso förbättra klubbens mycket ansträngda likviditet och minska det negativa egna kapitalet. Men det är inget som löser klubbens verkliga problem. Det första är dessutom en operation som kommer att öka de löpande kostnaderna eftersom klubben blir tvungen att hyra anläggningen från den motpart som man säljer den till. Vi måste också ha på minnet att GAIS inte har hamnat i den här situationen på grund av uteblivna fastighetsaffärer utan enbart eftersom kostnaderna har vuxit snabbare än intäkterna. Något som är en funktion av de historiska beslut som klubbledningen har fattat med syfte att säkerställa en viss nivå av sportslig framgång. Så sanningen är den att man måste börja göra saker lite annorlunda och lite bättre. Och man måste börja göra det ganska så fort för att undvika att situationen till slut blir ohanterbar.

Personalkostnader vs tabellplacering: Empiri från Allsvenskan

Jag har tidigare testat sambandet mellan intäkter och tabellplacering i svensk elitfotboll (det går att läsa om här). I brist på data har jag inte kunnat testa personalkostnaderna. Men idag och för tredje året i rad levererar SvFF i sin årliga presentation av de allsvenska klubbarnas ekonomier uppgifter på respektive klubbs personalkostnader.

I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.

I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.

Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?

En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.

Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.

Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.

Vem tjänar egentligen på ett nytt kollektivavtal?

Om ni har missat det, så skriver jag varannan tisdag en krönika på magasinet Offsides nya och fräscha hemsida. Igår skrev jag den om den arbetsmarknadskonflikt som råder mellan föreningen svensk elitfotboll och spelarfacket och det faktum att spelarna har betydligt mer att förlora än att vinna (läs gärna krönikan här innan ni fortsätter här).

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.
Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.
Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste – hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki.