Månad: september 2012

Är MFF:s budgetbalans en jämvikt?

Visst är det fantastiskt att media flera gånger per säsong och år efter år lyckas sälja nyheten om att ekonomin är ansträngd i Malmö FF. Denna gång är det Expressen som slår på stora trumman. Saken är den att MFF ekonomi har varit ansträngd ända sedan klubben flyttade in på den nya arenan. När det katastrofala bokslutet för 2010 presenterades låg mediefokus på ekonomistyrning och dålig kontroll av guldbonusar. Väldigt få försökte analysera de substantiella obalanserna i klubbens ekonomi. Kanske är det därför journalisterna tas på sängen varje gång klubbens ekonomi kommer på tal.

De trogna läsarna av bloggen känner till historien. Låt oss repetera ett antal bakomliggande faktorer.

– De höga kapitalkostnaderna (i förhållande till intäkterna) för arenan som blev betydligt dyrare än vad som först kalkylerades. Som exempel kan vi ta Juventus nya arena som blev mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor den som Malmö FF har upplevt. 

– Svenska klubbars arenaprojekt jämförs ofta med FC Köpenhamn och Parken. Den stora skillnaden är: 1) Parken förvärvades i samband med en rekonstruktion, med en substansrabatt och 2) Om- och utbyggnaden finansierades på så sätt att det var Parkens S&E aktieägare som tog den största risken (mer om det här). Kanske blev Malmö FF:s ledning förblindade av FC Köpenhamns framgångar och blev för ambitiösa när man planerade arenan, trots att förutsättningarna var annorlunda.

– Klubben byggde en organisation för event som inte har lyckats generera särskilt mycket intäkter. Det beror dels på den höga arenakonkurrensen i regionen (mer om detta här) och dels på att det är svårt att tjäna pengar på externa evenemang där artisterna erhåller i stort sett alla intäkter. Man måste vara extremt duktig på en verksamhet som inte är fotbollsklubbars core-business. Polska Lech Poznan har till exempel inte ens bemödat sig att starta en evenemangsorganisation på den nyrenoverade EM arenan som man idag driver (kort notis om det här).

Vad som är nytt i medias rapportering denna gång är att Malmö FF är på god väg att identifiera ineffektiva processer och har en ambition att få bort dessa. Klubben vill också – till varje pris – inte behöva göra för stora ingrepp i spelarbudgeten. Det är en klok strategi och klubbledningen motiverar själv mycket väl varför. Jag tror att Malmö FF mycket väl kan lyckas att nå en budgetbalans. Den stora frågan däremot är om budgetbalansen är en jämvikt? Vad menar jag då med en jämvikt? 

Är det så att ingen annan klubb i allsvenskan skulle utvecklas och öka sin budget så skulle det göra processen för Malmö FF mycket enklare att få en budget i balans ex ante också bli en budget i balans ex post

Men nu är faktum att fler allsvenska konkurrenter börjar uppleva en tillväxt i sina ekonomier. Flera klubbar flyttar kontinuerligt in i nya matchdags-faciliteter där investeringskostnaden har varit bättre anpassad till marknadens potential (t.ex Kalmar), eller där skattebetalarna har tagit på sig en betydligt högre risk (t.ex. Stockholm). Om Malmö FF:s konkurrenter lyckas väl så blir det svårare för MFF:s organisation att nå den sportsliga framgång som krävs för att nå de intäkter som på papperet ger en budget i balans.

De goda nyheterna för Malmö FF är att klubben redan har tvingats till att bli mycket effektiva i sin dagliga verksamhet. De andra klubbarna däremot, riskerar att bli förblindande av tillväxten och låta sina respektive organisationer växa för mycket så att en stor del av de nya intäkterna försvinner i ineffektivitet.

ManUtd – trycket från aktiemarknaden

För en vecka sedan släppte Manchester United sitt bokslut för säsongen 2011-12. Det var en från klubbens perspektiv ganska misslyckad säsong med ett mycket tidigt utträde från Champions League. Det är något som påverkade resultatet i allra högsta grad genom uteblivna premier som Uefa delar ut för avancemang i utslagsomgångarna. I detta inlägg tänkte jag inte grotta mig ner för mycket i detaljer utan visa en ganska förenklad bild och analysera den från i mina ögon tre mycket relevanta perspektiv. Figuren nedan illustrerar utvecklingen i ett antal nyckeltal.

Ebitda betyder Earnings before interest, taxes, depreciation and amortization, vilket på ren svenska är resultat före avskrivningar, finansiella poster och skatt. De andra nyckeltalen återkommer jag till längre ner.

Solvensperspektivet: Ett av de stora argumenten och kritiken mot regimen Glazer har varit att familjen har utsatt ManUtd för en onödigt hög finansiell risk genom det skuldfinansierade uppköpet av klubben. Många har uttryckt en oro om att klubben inte kommer att klara av sina finansiella åtaganden i form av de räntor som man måste betala varje år. 

Ett enklare sätt att mäta ett företags kreditvärdighet är att titta på den så kallade interest coverage ratio. Detta nyckeltal (gul linje) får vi fram genom att dividera Ebitda med den ränta som måste betalas. Det visar hur väl klubbens rörelseresultat klarar av och bära de finansiella kostnaderna. En kanske mer rättvisande metod att räkna ut nyckeltalet är att istället använda sig av Ebita dividerat med räntan (blå linje). Anledningen till det är att man då tar hänsyn till avskrivningar, det vill säga klubbens historiska investeringsbehov. Ett företag behöver rimligtvis använda en del av sitt rörelseresultat till att investera i framtida tillväxt. Går hela rörelseresultatet till att serva skulderna så finns det inga pengar över till det och man blir till slut tvingad till att resa nytt kapital för att kunna investera. Det vi ser är att klubben trots ett svagt sportsligt år når en Ebita/ränta ratio som är högre än 1 (1.2) vilket betyder att rörelseresultatet är med en vissa marginal större än både räntorna och avskrivningarna.

Om den finansiella risken ansågs vara hög för en fyra – fem år sedan så har den reducerats en hel del sedan dess. Den kommer att göra så även kommande år eftersom skulderna minskar i samband med börsintroduktionen vilket i förlängningen tar ner räntekostnaderna till en lägre nivå. Den skuldnivå som klubben bär på idag utgör inget hot för klubbens överlevnad eller förmåga att återinvestera i sin verksamhet. Det är också något som bekräftas av obligationsmarknaden. Klubbens obligationer handlas idag på nivåer upp till 108 pence/£ vilket är betydlig mycket högre än det pris som obligationerna noterades på för snart tre år sedan.

Supporterperspektivet: Det faktum att klubbens svaga sportsliga resultat straffade klubbens rörelseresultat borde rimligtvis vara goda nyheter för klubbens supportrar. Hade det inte gjort det så skulle klubbens ägare inte ha incitament att investera med syfte att förbättra de sportsliga resultaten. Familjen Glazer saknar dessa incitament i sin NFL verksamhet (läs mer om det i detta inlägg) och låter därför att bli. Manchester United har investerat närmare £90 miljoner under de senaste två somrarna vilket är mest i klubbens historia under en så kort period.

Aktieägarperspektivet: Eftersom klubben numera är börsnoterad så betyder det att ManUtd:s verksamhet betygsätts av marknaden på daglig basis. Inför börsintroduktionen skrev jag detta inlägg där jag redogjorde för de nyckeltal som klubben behöver uppnå för att motivera sin höga värdering. Jag skrev bland annat att det krävs en årlig real tillväxt på 6% procent för att motivera en värdering på 20ggr Ebitda ($18/aktie). I figuren ovan visar den röda linjen en sådan tillväxt med start 2007. Vi ser att efter ett par starka tillväxtsår så kommer ett bakslag vilket gör att klubben tappar mark. Vi måste också komma ihåg att värderingen 20ggr Ebitda bygger på 2011 års Ebitda vilket gör att den röda linjen egentligen måste flyttas upp en bit för att ge en korrekt bild av den förväntade prestationen.

Ett annat viktigt nyckeltal att hålla koll på är återinvesteringsgraden, det vill säga hur stor del av Ebitda som krävs för att bygga tillväxten. I min kalkyl räknade jag på 33 procent av Ebitda över tid. De två senaste årens investeringar ger en nivå på 45 procent och när ManUtd rekryterade Robin van Persie så sjönk aktiekursen direkt med närmare 10 procent. Marknaden bekymrade sig över om det inte blir för dyrt att försvara sin sportsliga position.

Hur ska då ManUtd klara av att också göra aktieägarna nöjda? Att maximera Ebitda går att göra på flera sätt. Ett är att öka intäkterna, förstås. Här ser den närmaste framtiden relativt ljus ut tack vare det starka varumärket och med både ett rekordstort tröjsponsoravtal med GM i ryggen samt Premier Leagues nya rekordstora TV avtal. Det senare kommer inte göra ett lika stort avtryck eftersom klubbens ligakonkurrenter också får dessa pengar. Det kommer med andra att orsaka en viss löne- samt transferinflation vilket pressar ManUtd:s marginaler.

Ett annat sätt är att bli mer effektiv och vinna poäng till en lägre kostnad. Det kräver i första hand att man blir ännu bättre än sina konkurrenter på att identifiera och utveckla talang. Lyckas man med det så minskar wages to revenue ratio och med det Ebitda marginalen. En lägre marginal ger en högre Ebitda för oförändrade intäkter. ManUtd har historiskt sätt tillhört de mer effektiva klubbarna. Frågan är som vanligt om man klarar av att bibehålla denna effektivitet eller till och med bli bättre framgent.

Ett populärt sätt att förbättra sina marginaler på är att försöka påverka de ekonomiska eller juridiska förhållandena på marknaden, så kallad rent-seeking. För tio år sedan upplevde ManUtd sjunkande aktiekurser (man var noterad på börsen i London på den tiden). Klubben belastades av den rådande löneinflationen och den dåvarande VD:n Peter Kenyon var starkt drivande i det projekt som så småningom utmynnade i en överenskommelse de dåvarande G14 klubbarna emellan om att införa ett lönetak på 70 procent av intäkterna. På så sätt hoppades Kenyon kunna begränsa konkurrenternas förmåga att investera och minska marginalpressen på det egna resultatet. På exakt samma sätt driver klubbens nuvarande VD – David Gill ett liknande projekt i Premier League där han hoppas att kunna reglera marknaden och på så sätt minska konkurrensen med syfte att öka klubbens Ebitda marginaler och därmed öka aktieägarvärdet.

I samband med att resultatet presenterades för en vecka sedan meddelade klubben att man har budgeterat med en plats i kvartsfinalen av Champions League och att man då når en Ebitda på £110 miljoner. Det var visst någon som ryckte på ögonbrynen och påpekade vilken press klubben befinner sig i. Slutsatsen i detta blogginlägg är att den största pressen kommer från klubbens supportrar samt aktieägare. Ur ett överlevnadsperspektiv skulle ManUtd klara sig mycket väl även om man återigen skulle stupa i gruppspelet. Å andra sidan innebär kvartsfinal en ganska konservativt lagt budget. Med tanke på att klubben ur ett resursperspektiv tillhör de sex största i Europa så är allt annat ett ganska stort misslyckande.

Om La Liga är på väg att dö – då bör Real och Barca skickas till England

I veckan har professor José María Gay de Liébana presenterat sin årliga analys av den spanska ligaekonomin. Han observerar att det bara är Barcelona och Real Madrid som upplever en tillväxt i sina intäkter samtidigt som alla andra lag har stagnerat i sin utveckling. Hans slutsats är att ligan inom några år kommer att dö.

Det är lite oklart för mig vilken som är dödsorsaken. Är det det faktum att Real Madrid och Barcelona till slut möter för svagt motstånd att de på grund av det själva tappar kvalitet eller är det att de övriga lagen går i konkurs och försvinner. Kanske en kombination av båda två?

José Marías förslag på en lösning är klyschiga: lägre kostnader och ökade TV intäkter som delas lika. Professorn menar att genom att kartellisera sändningsrättigheterna och sälja de i ett paket kommer att öka priset. I första hand för TV bolagen och i andra hand konsumenterna, förstås. Erfarenheten säger att en övergång från individuell försäljningsregim till en kollektiv brukar generera en intäktsökning på cirka 30 procent tack vare de säljande klubbarnas konstruerade kartell. Det är dock ingen garanti i dagens Spanien där hushållen i skuggan av lågkonjunkturen lever under knappa resurser. Och får inte TV bolagen tillbaka sina ökade kostnader så går de omkull vilket på kort sikt skulle drabba klubbarna mycket hårt.

Ett annat problem är att en omfördelning av TV intäkterna knappast kommer att göra något avtryck på den spanska ligans tävlingsbalans, överhuvudtaget. Figur 1 nedan visar de spanska klubbarnas intäkter från säsongen 2010-11. Figur 2 visar hur det skulle se ut om sändningsrättigheterna skulle säljas kollektivt (med en 30 procent intäktsökning) och att TV intäkterna skulle delas lika av alla lag. Den bistra sanningen är att de två stora klubbarnas intäkter från matchdagen är större än den tredje största klubbens totala intäkter, oavsett regim.

För att göra La Liga mindre oförutsägbar (dvs att någon annan än Real Madrid eller Barcelona har en rimlig chans att vinna ligan) skulle det krävas att även de kommersiella intäkterna delas lika (figur 3). En sådan förändring är dock inte särskilt trolig. Det skulle skapa ett enormt talangutflöde av toppspelare från Barcelona och Real Madrid till toppklubbar i andra ligor.

Om det nu är så att José María Gay de Liébana har rätt, det vill säga att La Liga kommer att dö så kommer hans medicin inte att bota patienten. I bästa fall bromsar den bara förloppet. Sannolikheten är också stor att en mer jämlik fördelning av TV pengarna kommer att öka de spanska klubbarnas ekonomiska problem. Erfarenheten från Italien som gick över till en central TV modell för ett par år sedan säger oss att klubbarnas skulder ökade. Detta trots att de fick mer pengar att förfoga över. Det är helt i enighet med de teoretiska förväntningarna.

Finns det överhuvudtaget något sätt att bota den spanska ligafotbollen på? Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 81 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 76 av de 81 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 75 procent vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 65 procent av mästerskapen.

Detta händelseförlopp har medfört att Real Madrid och Barcelona har blivit inte enbart nationella storklubbar och starka varumärken utan även globala. När fotbollen väl började kommersialiseras på allvar så gav de historiska framgångarna en enorm hävstång åt de mest framgångsrika lagen. Och när den spanska ekonomin har slutat att växa så kan de två storklubbarna fortsätta att göra det tack vare att den övriga världen hela tiden växer och blir rikare. 

Det finns egentligen bara en lösning som kan återställa en rimlig tävlingsbalans i ligan. Det är att Real Madrid och Barcelona lämnar den spanska ligan. Mitt förslag är att de går in i Premier League som får utökas med två lag och med två Champions League platser, förstås. Det skulle bland annat innebära en kraftig värdeökning på sändningsrättigheterna till Premier League. En del av denna värdeökning, rättare sagt €750 miljoner skulle i ett engångsbelopp skickas direkt till den spanska staten och därmed skriva ner de övriga spanska klubbarnas skatteskulder.

Gör man en sådan reform med tre års framförhållning så får de spanska klubbarna en chans att anpassa sina kostnadskostymer eftersom deras intäkter borde minska en aning på grund av uteblivna matcher mot de två storklubbarna. I gengäld så skulle de ges en möjlighet att börja om på ny krita. 

Figur 1
Figur 2

Figur 3

Modo kommer få Hockeyligans korthus att rasa

NHL konflikten har gjort ett stort avtryck, så även i den svenska hockeyn. Under flera veckor har vi fått läsa om elitserieklubbarnas överenskommelse om att hålla de lockoutade NHL spelarna borta från elitserierinkarna. Den uppkomna situationen är intressant från flera olika perspektiv.

Fri konkurrens perspektivet: I fredags meddelade konkurrensverket att Hockeyligans överenskommelse konspirerar mot den fria marknaden. Det är därmed fritt fram för den klubb som så önskar att ta in NHL spelare utan att ligakollektivet ska kunna dela ut sanktioner.

Spelteoretiska perspektivet: Ett antal elitserieledare har efter konkurrensverkets besked offentligt gått ut och sagt att man ändock hoppas på att klubbarna är lojala mot ursprungsöverenskommelsen.

Det finns naturligtvis en anledning till att klubbarna överhuvudtaget kommit överens. Det finns i första hand två kortsiktigt positiva effekter av att ta in NHL spelare. Det sportsliga förstås, men även en möjlighet att öka kapacitetsutnyttjandet på klubbarnas arenor. De klubbar som har sämst kapacitetsutnyttjande (publik/arenakapacitet) har rimligtvis ett bra affärs-case. Vad gäller de kortsiktiga sportsliga effekterna så har de klubbar som anser sig kunna attrahera bäst NHL talang en fördel. Det ska samtidigt vägas mot den avvikelse från klubbarnas ursprungliga sportsliga plan. 

I en liga finns det naturligtvis klubbar som tjänar mer än andra på möjligheten ta in NHL spelare. Man kan tycka att en bra idé är att låta alla välja fritt. Men de klubbar som tjänar mer skapar negativa externa effekter åt de klubbar som tjänar mindre, förstås. Uppenbarligen har majoriteten av elitserieklubbarna ansett att de har mer att förlora än att tjäna på en fri marknad vilket i förlängningen resulterade i denna överenskommelse.

Men det finns ett problem. Att bryta mot överenskommelsen kommer att belönas mycket kraftigt, givet att alla andra följer den. Följande matris illustrerar det i spelteorin berömda fångarnas dilemma. Samarbete skapar en nyttoenhet åt både part A och B. Om part A bryter mot överenskommelsen samtidigt som B följer den så tjänar A tre nyttoenheter och B förlorar en nyttoenhet. Om båda bryter överenskommelsen så försvinner hela nyttan av det tänkta samarbetet. Denna nytta överförs istället till andra. I det här fallet i första hand till den del av hockeypubliken som vill se bättre spelare göra upp med varandra. 

Knäckfrågan är därför och få alla parter att samarbeta. Ett sätt att göra det på är att dela ut sanktioner till de som bryter mot överenskommelsen. Kostnaden från sanktionerna måste överstiga nyttan av att bryta mot reglerna. Men eftersom hockeyligan efter konkurrensverkets beslut inte får dela ut några sanktioner så är den enkla slutsatsen att vi kommer att få se majoriteten av klubbarna försöka att rekrytera NHL spelare. 

Men det är inte helt säkert. Psykologen Anatol Rapoport menade att eftersom nytta skapas genom samarbete så kommer parterna att försöka och samarbeta. I enighet med Rapoports Tit For Tat Theory kan den ena parten välja den samarbetande strategin i den första perioden och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om alla parterna så samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Det skulle innebära att motparterna erhåller ett utfall med ett bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin.

Det som talar emot ett samarbete, det vill säga lojalitet mot den ursprungliga överenskommelsen är att det kan finnas klubbar som anser sig tjäna mer själva på att ta in NHL spelare än den nytta som ett samarbete kan generera. 

Kvällstidningarna har rapporterat om att det fanns klubbar som letade efter kryphål i den kollektiva överenskommelsen redan innan konkurrensverkets dom. Det finns med andra ord en väldigt stor sannolikhet att åtminstone en klubb kommer att ta in NHL spelare. 

Troligtvis kommer det att utlösa en reaktion där majoriteten av elitserieklubbarna kommer ställa ut NHL spelare på isen. Om nu inte NHL lockouten tar en överraskande vändning, förstås.

Inget lönetak – inga inställda säsonger

NHL lockouten är ett faktum. Det är andra gången på åtta år som fansen inte får uppleva någon NHL hockey. Säsongen 1994-95 var det också en lockout som då kortade ner säsongen till 48 matcher.

Hockeyn är inte den enda sporten i Nordamerika som drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Förra sommaren var det nära att NFL skulle drabbas av samma öde och 1982 strejkade NFL spelarna i 57 dagar mellan slutet av september och mitten av november. Inga matcher spelades under den perioden. Och 1987 reducerades säsongen från 16 till 15 matcher på grund av en 24 dagar lång spelarstrejk.

I NBA har det varit lockout både 1995 och 1996. Båda gångerna löstes konflikterna innan säsongen startade. Men 1998 var det dags igen och då varade konflikten 6 månader vilket gjorde att säsongen fick kortas ner till 50 matcher. Och för ett år sedan blev det en ny konflikt. En fem månader lång lockout kortade ner säsongen till 66 matcher.

I Major Leage Baseball saknas lönetak. Klubbägarna använder sig dock av andra kostnadskontrollmekanismer vilket föranlett till så mycket som åtta konflikter mellan 1972 och 1994. En bra sammanställning går att finna under denna länk. 1994-95 ville klubbägarna införa ett lönetak, spelarna vägrade vilket ledde till en 232 dagar lång strejk. Det blev inget lönetak den gången men klubbägarna fann ett annat medel. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter till de mindre. Det minskade incitamenten för de mindre lagen att investera i talang eftersom de kompenserades för uteblivna publikintäkter om det gick dåligt. De märkte dessutom att om de stora lagen vann fler matcher så genererade det mer pengar till systemet vilket distribuerades till de mindre klubbarna. Det gjorde så att trycket på spelarlönerna minskade och MLB klubbarnas kostnader för spelarlöner självreglerades och minskade från 60% runt sekelskiftet till 51% år 2007.

Lönetak och andra kostnadskontrollmekanismer har varit mycket gynnsamt för klubbägarna. De har tjänat massor med pengar genom årens lopp tack vare det. Så pass mycket att det det uppenbarligen finns värden att då och då stoppa verksamheten under en längre tid. Samtidigt har det varit dåligt för fansen som flera gånger har fått säsongerna inställda eller reducerade.

För lite drygt tre år sedan pratade Uefa:s William Gaillard på en internationell sportkongress. Han hyllade amerikanernas sätt att organisera sina ligor: ”It´s profitable, it´s stable…”, sade grodan och dök.

Juventus Stadion – en god affär

Igår släppte Juventus sina finansiella siffror för säsongen 2011-12. Det mest intressanta i den rapporten var informationen om hur klubbens investering i en ny stadion har artat sig under den första säsongen. I detta blogginlägg försöker jag så gott som möjligt att bryta ut de ekonomiska nyckeltalen.

Enligt balansräkningen så uppgick investeringen i arenafastigheten samt inventarierna till €130 miljoner. I figur 1 längre ned kan vi se hur arenan finansierades. För det första sålde klubben den intill arenan angränsande marken till en privat aktör för €20 miljoner. Denne aktör exploaterar marken genom att ha bygga och driva ett shoppingcentrum (Area12 Shopping Centre). Vidare så sålde klubben kommersiella rättigheter med en löptid av 12 år till Sportfive för €75 miljoner, varav €42 miljoner betalades direkt. Sportfive har genom avtalet köpt rätten att sälja namnet på arenan samt rätten till att paketera och sälja hälften av de 3600 premium-platser samt hälften av de 64 vip-boxar som finns på arenan. 

Figur 1

Resterande pengar som krävdes för att finansiera bygget lånades upp. Finansieringskostnaderna utgörs med andra ord räntan till kreditinstitutet samt den alternativkostnad som uppstår i samband med de två transaktionerna. Klubben hade naturligtvis kunnat exploatera den angränsande ytan själva och man hade kunnat äga alla sina kommersiella rättigheter och sålt dessa på egen hand. Det skulle kräva en högre skuldfinansiering alternativt att aktieägarna hade skjutit till eget kapital. Kostnaden att finansiera en betydande del av arenan genom sälja vissa kommersiella rättigheter bedömdes dock lägre än kostnaden att resa motsvarande pengar genom banklån eller nyemission (Juventus är ett börsnoterat aktiebolag). 

Figur 2 visar en nedbrytning av de kostnader och nya intäkter som arenaprojektet har genererat. Klubbens intäkter under matchdagen ökade med €20 miljoner, från €11 miljoner till €31 miljoner. Klubben ökade dessutom sina intäkter från marknadsaktiviteter med €10 miljoner. Det är rimligt och anta att den nya arenan har bidragit till i stort sett hela denna ökning tack vare bättre exponering för kommersiella samarbetspartners. Eftersom €6 miljoner av de €10 miljonerna utgörs av en periodisering av det €75m avtalet som man har tecknat med Sportfive så räknar jag därför enbart med de €4 miljoner som klubben har kunnat sälja på egen hand.

På kostnadssidan ser vi räntekostnaderna, förstås. Klubbens övriga kostnader har också ökat. Här handlar det om att det naturligtvis kostar betydligt mer att driva den moderna arenan. Allt som allt ser vi att intäkterna överstiger kostnaderna med ganska god marginal. Lägg också märke till att varken avskrivningar eller alternativkostnaden är några pengar som lämnar klubben. Avskrivningarna symboliserar värdeminskningen på arenan och alternativkostnaden är en subjektiv uppskattning gjord av mig. Jag antar helt enkelt att aktieägarnas avkastningskrav på eget kapital är 10%. Det vi får räkna med är att klubben kommer att amortera på de räntebärande skulderna och storleken på amorteringarna borde i genomsnitt rimligtvis motsvara storleken på avskrivningarna. 


Figur 2

Erfarenheten från Europa säger att det inte är särskilt lönsamt med privat ägda moderna arenabyggen. Det förklaras enklast genom att endast 17% av klubbarna i Europa själva äger sina arenor. Majoriteten av dessa 17% hittar vi i England och där är snittåldern på arenorna 78 år. Hade nya arenor varit en lönsam affär så hade siffrorna ovan sett helt annorlunda ut, förstås. 

Juventus Stadion visar dock att det trots allt går att hitta bra projekt. Så länge investeringskostnaderna hålls nere och är rimliga i förhållande till klubbens potentiella publikunderlag (intäkter). Naturligtvis är det så att Juventus storlek och status som klubb en stor inverkan på att det fanns en marknad för ett nybygge. 

Men klubben har samtidigt varit smarta och försiktiga och har inte svävat iväg i något skrytbygge. Juventus Arena är mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor som den som Malmö FF har upplevt. 

Figuren nedan visar hur Juventus står sig i den europeiska konkurrensen. Vi ser att klubben nya arena till trots, inte hör till den absoluta toppen vad gäller intäkter från match dag samt sponsorer. Kanske hade man kunnat öka sina intäkter mer genom att bygga större. Det hade samtidigt ökat investeringskostnaderna markant. Högre risk med möjlighet till högre avkastning. Juventus gjorde sin läxa och värderade projektet väl. Man valde den nuvarande modellen och den är uppenbarligen värdeskapande såväl för aktieägarna som för fansen.

Figur 3, klicka på bilden för högre upplösning.

Vem ställer upp på ett lönetak á la NHL?

De amerikanska ligorna har startat. Major League Baseball (MLB) har haft sin säsong igång sedan ett par månader tillbaka och i söndags kickade NFL igång sin säsong. 

De amerikanska ligorna opereras under helt andra förutsättningar där det framför allt är avsaknad av upp- och nedflyttning som utgör den stora skillnaden. Att ha stängda ligor skapar förutsättningar för lagens ägare att dela intäkter mer jämt med varandra. I Nordamerika är det vanligt att lagen delar intäkter relativt jämt med varandra och har en hel del kostnadskontrollmekanismer på plats så att också klubbägarna ska belönas.

De den amerikanska respektive den europeiska modellen skapar helt olika förutsättningar för hur tävlingsbalansen i ligorna utvecklar sig. Man kan mäta den på olika sätt. Ett sätt är att mäta standardavvikelsen för varje lags vinstprocent vilket mäter tävlingsbalansen under en säsong. Vinstprocent är alltså hur hur stor andel av matcherna som klubbarna vinner (oavgjort räknas som 1/2 vinst). Ju lägre standardavvikelse, desto bättre tävlingsbalans under en innevarande säsong. De empiriska undersökningar som har gjorts visar att de öppna europeiska ligorna har en lägre standardavvikelse än de stängda amerikanska, det vill säga en bättre tävlingsbalans löpande under en säsong.

Stefan Szymanski och Tommaso M. Valletti* förklarar det med att lagen i en öppen liga måste anstränga sig mer för att undvika nedflyttning.

Om man däremot mäter tävlingsbalansen över tid, det vill säga hur många olika lag som är inblandade i toppstriden så skiljer sig ligorna åt. De streckade linjerna i figuren nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad stängd liga respektive ett perfekt balanserat öppet divisionssystem. Det vill säga hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså någon gång under resans gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i seriehierarkin. 

De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet. Erfarenheten från MLB visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. De empiriska resultaten från England visar samtidigt att 30 lag lyckades att ta sig till topp 5 under den 50 år långa perioden mellan 1950 och 2000. Det kan sättas i relation till de 82 klubbar som i teorin förväntas att nå topp 5 vid ett perfekt balanserat divisionssystem.

Figuren visar MLB respektive EPL, andra studier visar samma mönster i övriga amerikanska ligor samt europeiska.

Saken är att det egentligen rör sig om lika många lag som i den amerikanska modellen. Skillnaden är att amerikanerna begränsar den totala populationen till ett färre lag och delar vinsterna med varandra. Inga andra är välkomna. I England har betydligt fler lag haft chansen att nå den absoluta toppen.  

Under de senaste åren har argumenten för Uefa Financial Fair Play varit att den europeiska fotbollen bör implementera ett lönetak ”likt det i NHL”. Problemet är dock att de regler som nu införs är så långt ifrån det amerikanska sättet att reglera ligorna på som man kan komma. Skulle man göra saker som i Amerika så skulle man sätta ett absolut lönetak, inte ett relativt baserat på klubbarnas intäkter.

Skulle man göra ”som i NHL” så hade klubbarna behövt dela intäkter med varandra så att lönetaket hade varit någorlunda lika för alla klubbar i ligan. Och man hade behövt göra likadant i divisionerna under. De stora klubbarna skulle rimligtvis aldrig gå med på det. Helt plötsligt skulle de löpa en stor risk att degraderas till en lägre division.

Och om 80 olika lag i det engelska helt plötsligt skulle placera sig på de fem högsta platserna under de kommande femtio åren, hur många fans som idag är vana vid stora framgångar hade inte gått i taket genom att behöva dela med sig av vinsterna?

———————————
* Promotion and Relegation in Sporting Contests – Stefan Szymanski & Tommaso M. Valletti, 2005