1991 belönades Ronald Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett av Coases stora bidrag var The Problem of Social Cost från 1960 där han presenterade Coases Teorem som säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden organisera resurserna så att de utnyttjas effektivt. Det viktiga är alltså inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.

Denna logik gäller i allra högsta grad inom sportekonomin. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag – The baseball players’ labor market. I detta verk presenterade Rottenberg -The Invariance Principle- som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases Teorem.

Idag presenteras empiriska data från fotbollen på sportingintelligence.com. 805 klubbar runt om i världen har varit med och producerat de 2286 spelare som finns hos de 98 klubbar i de fem största ligorna i Europa. De 805 klubbarna har med andra ord ursprungligen ägt rättigheterna till dessa spelares talang. Marknaden har dock organiserat talangen så att spelarna idag återfinns i de klubbar där de gör störst nytta.

Ett hyfsat bra exempel är Manchester United som har producerat 24 spelare som idag spelar i någon av klubbarna i Big5 men där inte mer än 9 av dessa är kvar i klubben. I söndagens derby mot ManCity hade ManUtd enbart två egenproducerade spelare i startelvan. Resterande talang hade klubben förvärvat på den fria marknaden.

I dagens krönika på Offside.org skriver jag om den ständigt återkommande Bosman debatten. Jag utvecklar om varför det i själva verket är spelarna som är mer beroende av fotbollens transfersystem än vad klubbarna är. 

Det transfersystem som vi känner till idag är samtidigt ett lysande exempel på hur väl marknadens aktörer anpassar sig till rådande omständigheter och finner en lösning som gynnar båda parter. Incitamenten är ömsesidiga. Skulle klubbarna sluta betala premier till spelarna så skulle spelarna svara med att inte skriva kontrakt. Och vice versa. Anledningen till att transferavgifterna finns kvar är naturligtvis att båda parterna tjänar på det. Med det är också ett utmärkt exempel på hur affärer och avtal mellan två parter kan skapa positiva externa effekter åt tredjepart. I detta fallet till spelare som aldrig blir tillräckligt duktiga för att avancera i fotbollens näringskedja.

I mitt enkla räkneexempel från allsvenskan kvantifierar jag distributionen av förmögenhet mellan allsvenska klubbar och spelare. Det är det som är marknadens jämvikt, på den svenska marknaden. Det kan tyckas märkligt att marknadsjämvikten i denna revenue sharing är kraftigt överviktad till spelarnas sida. Det beror till stor del på att parterna har olika nyttofunktioner. Spelarna är profit-maximerare och vill precis som andra människor maximera sin inkomst. Klubbarna däremot, de är nytto-maximerande, det vill säga de värderar sportslig framgång högre än profit. Hade klubbarna varit profit-maximerande så hade jämvikten troligtvis befunnit sig närmare mitten.

Ni kanske undrar varifrån förmögenheten kommer. Bilden nedanför är kopierad från den senaste Uefa Club Licensing Benchmarking Report och visar från vilka marknader pengarna utgår ifrån. Det är i första hand England, Tyskland, Spanien, Ryssland, Turkiet som är nettoimportörer av talang. Den förmögenhet som hamnar i allsvenskan kommer inte nödvändigtvis inte från dessa marknader utan tar omvägar via Holland, Belgien och alla de ligor som allsvenskan exporterar talang till.

Klicka på bilden för högre upplösning.

I slutet av juli skrev jag denna krönika om att det stora arenautbudet ger Europas storklubbar en marknad att kunna tjäna pengar på. Då åkte ManUtd hem ungefär £1 miljon rikare. Det är hälften av det klubben drar in i matchdagintäkter på en hemmamatch i Champions League. Men nu har gaget uppgraderats. 

Igår kunde vi läsa om att myndigheterna i New South Wales betalar $3.15 miljoner (ca £2m) till ManUtd för att de ska komma till Sydney och spela en försäsongsmatch. Anledningen till att skattebetalarna får betala notan är naturligtvis den att ingen privat arrangör såg någon ekonomi i detta evenemang.

Storklubbarna märker att de kan tjäna pengar på att turnera mer under sommaruppehållet och de underutnyttjade arenorna kommer att tävla om att få dit de mest attraktiva lagen. Priset för det kommer att öka och till slut nå nivåer då dessa evenemang måste finansieras med offentliga medel. Många arenor drivs ju av den offentliga sektorn.

Så, först tog politikerna invånarnas pengar för att bygga arenor. Nu får de ta ännu mer för att fylla dessa med evenemang.

Sommarens EM i fotboll var en stor PR succé för den sittande regeringen i Polen. Jag såg en något bitter Leszek Miller som är ledare för en av oppositionspartierna prata i polsk TV om att den sittande Tusk-regimen hade tur som var vid makten under mästerskapet. Nåja, för lite drygt en vecka sedan berättade premiärminister Donald Tusk att Polen vill söka vinter-OS 2022. Enligt en opinionsundersökning som polska Newsweek lät genomföra ställde sig ungefär 70% av polackerna positiva till idén. Tusk har således goda röstmaximerande incitament att ta hem ett vinter-OS till Krakow.

Frågan är naturligtvis: Är det ekonomiskt försvarbart? Och är invånarna medvetna om kostnaderna för eventet? 
Den första regeln inom ekonomin är att resurserna är knappa och det är därför omöjligt att tillgodose alla projekt och önskemål. Den första regeln inom politiken är att strunta i den första regeln inom ekonomin.

Innan europamästerskapen i fotboll skrev jag detta inlägg där jag bland annat gjorde en kortare överblick över den akademiska litteraturen inom ämnet. Ganska nyligen publicerade Joanna Kudełko, Zbigniew Mogiła och Aleksandra Poproch en kvantitativ analys* av de förväntade ekonomiska effekterna av mästerskapet. Analysen är gjord med hjälp av en så kallad HERMIN modell och i ett regionalt perspektiv. HERMIN modeller används i första hand för att analysera nyttan av investeringar från strukturfonder. 

Till och börja med kan det vara intressant att se hur mycket de olika regionerna spenderade på EM. Figur 1 visar hur mycket (€ miljoner) respektive region investerade i arenor och angränsande infrastruktur samt i övrig infrastruktur (allmänna vägar, flygplatser etc). Figuren visar också hur stor del av den regionala BNP:n dessa investeringar utgjorde.

HERMIN analysen utgår från antagandet att de infrastrukturella investeringarna hade genomförts även om Polen inte hade arrangerat europamästerskapen. Skillnaden är att de istället hade legat 3-4 år längre fram i tiden**. Vad gäller arenainvesteringar och vägar samt annan infrastruktur kring arenorna så hade dessa inte byggts inom överskådlig framtid. Det på grund av den polska statens knappa resurser och att det finns andra infrastrukturella investeringar som ger en större nytta.

Figur 2 visar simuleringen i HERMIN modellen vilket ger en bild av den kumulativa BNP tillväxten som kan härledas investeringarna. Vi ser att EM bidrar till en kortsiktig stimulans av BNP. Det beror naturligtvis på att investeringar ingår i BNP måttet och ovanpå det adderas den konsumtion som uppstod under mästerskapen. Här måste vi komma ihåg att man vad gäller turismen även har inkluderat den lokala befolkningens konsumtion i samband med mästerskapen. Det är egentligen bara är en ormallokering av den disponibla inkomsten från andra varor eller tjänster som befolkningen istället hade konsumerat.

Det är tydligt att Euro 2012 i stort sett bara är en engångseffekt som ger en kortsiktig stimulans av ekonomin. Författarna menar att de långsiktiga effekterna förväntas vara mycket små.

Kudełko, Mogiła & Poproch har också analyserat de förväntade effekterna från arenainvesteringarna. Författarna menar att det finns en stor risk att arenornas bidrag till BNP enbart kommer från själva bygget av dem, det vill säga sysselsättning av kapital och arbetskraft under den tid som arenorna byggdes. Om arenorna ska förväntas göra ekonomisk nytta framgent så behöver de bli självfinansierande vilket bara kan nås genom att att faciliteterna utnyttjas och som därmed leder till ökat evenemangsutbud. Om arenorna har ett lågt kapacitetsutnyttjande så är nyttan av alternativa infrastrukturella investeringar mycket högre.

I sina slutsatser skriver Kudełko, Mogiła och Poproch att Euro 2012 kan tyckas vara ett symboliskt event som sätter punkten för den socio- ekonomiska transformationen som inleddes i Polen år 1989. Däremot bör man inte förvänta sig att värdskapet i sig skulle vara något botemedel mot de ekonomiska utmaningarna som landet står inför. Det är upp till de regioner som varit värdar för mästerskapen att genom ekonomiska reformer nu försöka kunna dra nytta av de infrastrukturella investeringarna.

Författarna avslutar med att man först om ett antal år och baserat på faktiska data kommer kunna göra ett bättre bokslut för Euro 2012. De utesluter inte att framtida slutsatser kan bli desamma som professor Gert Wagner fattade efter Fifa 2006 i Tyskland: ”A great fun but not an economic success”.

Vad gäller allmännyttan av arenorna så har jag tidigare uppmäksammat situationen i Poznan. Politikerna har lagt ut driftansvaret för arenorna till polska klubbar (utom nationalarena som är klubblös). Dessa klubbar har inte kunskapen att arrangera annat än sina egna matcher och saknar resurser samt incitament att investera i en sådan verksamhet. Det leder till ett dåligt utbud av evenemang. Det betyder också att skattebetalares pengar har överförts till en begränsad målgrupp: fotbollsklubbarna och deras intressenter. Att dela ut driftansvaret till en internationell arenaspecialist borde rimligtvis vara en mer effektiv lösning, även om de kapitalvinster som skapas från eventen försvinner från landet så vägs det upp av att allmänheten erbjuds ett mycket större evenemangsutbud.

En annan sak som jag funderar över är de effekter av att investeringar som ändå skulle göras istället har gjorts 3-4 år tidigare. Förutom eventuell brist på kvalitet i utförandet (på grund av tidspress) har Euro 2012 bidragit till en osund kapplöpning inom byggindustrin. Det symboliseras bäst på Warszawa börsen där WIG Construction Index under de två senaste åren har fallit från 6000 punkter till 1600. Det som har hänt är att byggbolagen tävlade om att vinna de stora byggkontrakt som helt plötsligt kom ut på marknaden. Det ledde till en stor prispress och hastigt gjorda kalkyler baserade på på historiskt rekordlåga råvarupriser.

I somras kunde vi läsa om att ett antal polska byggbolag gått omkull däribland PGB – landets tredje största byggbolag. Detta har naturligtvis dragit med sig underleverantörer samt andra fordringsägare vilka helt plötsligt fick en hel del problem på halsen. Det kan ta en tid för den polska byggsektorn att återhämta sig och det är naturligtvis något som även drabbar de övriga regionerna i Polen. Majoriteten av dessa regioner har inte fått uppleva några kortsiktiga ekonomiska effekter av mästerskapet men får vara med och betala priset för en sjuk byggsektor.

Det pratas ofta om att mega-event kan stimulera ekonomin i dåliga tider. Det är också något som en del branschfolk i Polen har använt som argument: Att det är tack vare Euro 2012 som Polen som enda land inom EU har undvikit recession. Men om nu de polska politikerna – i skuggan av finanskrisen – hade velat stimulera ekonomin så hade andra investeringar än arenor gett en kortsiktig stimulans av BNP men med mer varaktiga effekter.

———————————–
* EURO 2012 in Poland – facts and myths about its importance for the development of the host regions in the context of the counterfactual analysis – Joanna Kudełko, Zbigniew Mogiła, Aleksandra Poproch, Oct 2012

** Antagandet är baserat på slutsatser i två tidigare studier (Łangalis 2012 & Borowski 2010). Rationalen är att polska motorvägsnätet och annat infrastruktur har varit (och fortfarande är) eftersatt.

I onsdags spelades de sista matcherna i gruppspelet av Champions League. Väldigt mycket uppmärksamhet ägnades åt att de rika klubbarna Chelsea och Manchester City har fått lämna turneringen. Mycket lite utrymme det faktum att gruppspelet i det närmaste har varit kliniskt från överraskningar fått. 

När gruppspelet började rangordnade jag lagen efter intäkter. Anledningen till att intäkterna är intressanta är att det är det som till största del finansierar klubbarnas spelartrupper. Oavsett vilken klubb en duktig fotbollsspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att – i enighet med invariance principle – transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga vara med och producera mest intäkter.

data källa: Deloitte Football Money League. För mindre lag: årsredovisningar i bästa mån, i övrigt medieuppgifter.

Av de 16 lag som har eliminerats i gruppspelet tillhörde 12 av dessa den nedre halvan i rangordningen. 9 av 10 klubbar med lägst intäkter blev utslagna och 8 av 10 klubbar med högst intäkter spelar vidare i turneringen. Det är faktiskt så att vi med en ganska stor säkerhet kan säga att de fyra lag som kommer att mötas i semifinal våren 2013 finns bland de 10 översta klubbarna i diagrammet. Kanske kan det 11:e rankade Borussia Dortmund skrälla sig till semifinal. För tittar vi tillbaka på de sex senaste turneringarna så är Lyon (2010) och Schalke04 (2011) de enda klubbarna utanför Europas till intäkter 10 största som har lyckats kvalificera sig till semifinal.

Under de senaste 11 åren har 17 olika klubbar spelat semifinal i Champions League. Det kan jämföras med de 36 olika lag som spelat semi under samma period i Europa League eller Uefa Cup som det tidigare hette. Den kanske enskilt största anledningen till att Europa Legaue har haft en mycket större mångfald är att det inte är lika stora finansiella skillnader mellan de klubbar som deltar i den turneringen. 

Den sportekonomiska teorin säger att osäkerhet om slutresultatet är avgörande för intresset för en turnering. Enligt denna hypotes så skulle Uefa lyckas sälja sändnings– och sponsorrättigheter till Europa League för €1 miljard och samma rättigheter till Champions League för mindre än €200 miljoner och inte tvärtom. Så är ju inte fallet och det beror på att fotbollspubliken värderar möten mellan de bästa klubbarna och de allra största stjärnorna betydligt högre än en bättre balanserad turnering.

Under de senaste veckorna har Michel Platini pratat om att fimpa Europa League och istället utöka Champions League till 64 lag. Det skulle innebära att fler små klubbar skulle deltaga i turneringen. Men till vilken nytta? Erfarenheten säger att dessa klubbar har ingenting att hämta på denna nivå. Det skulle också bli fler matcher med mindre intressanta lag inblandade. 

Utöver det skulle det uppstå en problematik i inkomstfördelningen. En utökning av antalet lag skulle späda ut intäkterna och ta en del av förmögenheten från de största klubbarna. Jag har svårt att se de största klubbarna vara särskillt intresserade av en sådan reform. Vi  måste komma ihåg att dagens format av Champions League redan är en kompromiss efter hotet om en europeisk ”superliga”.

Ur ett kommersiellt perspektiv skulle – med största sannolikhet – en minskning av Champions League till 20 klubbar vara en bättre lösning. Givet att man genomför förändringen på bekostnad av de sämre lagen. Vi skulle äntligen få se de allra bästa lagen och de bästa spelarna mäta sina krafter med varandra fler gånger. En sådan modell skulle i första hand tilltala de fåtal profit-maximerande klubbarna i England. För de övriga lagen skulle en minskning av Champions League innebära en högre risk för exit tidigare i turneringen. Det är något som inte riktigt stämmer överens med deras självbild. Därför är ett Champions League med 32 lag en modell som passar det rika klubbkollektivet väldigt väl. Det stora intresset för turneringen säger oss att det också ser ut att tilltala publiken. 

För snart fyra år sedan skrev jag detta blogginlägg som avhandlade det då kommande regimskiftet vad gäller metoden att sälja sändningsrättigheter och distribuera pengar mellan klubbarna. Hypotesen då var att de italienska storklubbarna skulle få svårt att behålla sina största stjärnor. Dessutom trodde jag att Bundesliga som hade upplevt en positiv tillväxt skulle gynnas av regimskiftet i Italien. Det skulle ske en omallokering av talangenheter, från Italien till i första hand Tyskland. Det har nu gått två år sedan regimskiftet och det det kan vara läge att göra en första analys av vad som har skett.

De italienska toppklubbarna har mycket riktigt förlorat profilstarka namn och har inte kunnat rekrytera den typen av spelarkategori. Det beror till stor del på att storklubbarnas intäkter från sändningsrättigheter har minskat. Under den kommande sändningsrättighetscykeln kommer till exempel Juventus att erhålla cirka €100 miljoner per säsong. Det är ungefär lika mycket som klubben sålde sina rättigheter för under den säsong som man spelade i Serie B (2006-07). Sista säsongen innan regimskiftet fick Juventus €130 miljoner för sina sändningsrättigheter.

En annan effekt av regimskiftet har varit att det finansiella gapet mellan Serie A och Serie B har ökat. Revenue sharing har inneburit att de mindre klubbarna har fått ökade intäkter i Serie A. De som degraderas till Serie B förlorar med andra ord mer pengar än vad man skulle ha gjort under den gamla regimen. Rationalen är med andra ord ökade investeringar i spelarkontrakt för att undvika nedflyttning (överspenderarhypotesen). Detta har lett till ökade underskott i klubbarnas finansiella resultat. Säsongen 2010-11 ökade förlusterna för de professionella klubbarna i Italien med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Två akademiska studier som behandlar den italienska fotbollsmarknaden har publicerats sedan regimskiftet. Den ena studien* säger oss bland annat att tidigare empiriska studier har kommit fram till slutsatsen att storstjärnor i den italienska fotbollen belönades med en lönepremie som uppgick till 33%. Denna premie finansierades till största del genom av klubbarna individuellt sålda sändningsrättigheter. När en större del av intäkterna från sändningsrättigheterna nu distribuerades till mindre klubbar kan klubbarna inte längre inte finansiera stora namn.

Den andra studien** kommer fram till att medan inkomstskillnaderna i ligan har minskat, så har den statistiskt estimerade tävlingsbalansen inte förbättrats. Distributionen av resurserna gör att de inte arbetar tillräckligt effektivt.

Vi får samtidigt inte glömma bort att det bara har gått två och en halv säsong sedan ligan gick över från individuell försälning av sändningsrättigheter till en central modell. Om tio år kommer vi dels ha ett bredare dataunderlag för att analysera effekterna av förändringen men också större resultat från de förändrade incitamenten hos klubbarna.

————————–
* The Decline of Professional Football in Italy – Tito Boeri & Battista Severgnini, 2012
** The Media as a Policy Instrument in Influencing the Business Model of Professional Soccer: Evidence From Italy – Paolo Di Bettaa & Carlo Amentab