Månad: januari 2013

Football Money League 2013

I torsdags presenterade Deloitte sin årliga ranking av de 20 mätt i intäkter största klubbarna i världen under säsongen 2011-12. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. Figur 1 visar rankingen och storleken i de tre olika intäktsklasserna för respektive klubb.

Figur 1 (klicka på bilden för högre upplösning)

I figur 2 har jag gjort en överblik över hur de totala intäkterna för gruppen om de största 20 klubbarna har utvecklats under de senaste åtta åren. Det är mycket tydligt att toppen på fotbollspyramiden fortsätter att växa mätt i intäkter, lågkonjunkturen till trots. De fyra största klubbarnas andel av intäkterna i denna grupp ligger idag på 36% vilket kan jämföras med de 31% som de hade 2005. Den ökade marknadsandelen beror på att de fyra största klubbarna har globalt starka varumärken och därför kan kapitalisera det i takt med att bland annat Asien blir rikare.

Figur 2 (klicka på bilden för högre upplösning)

I figur 3 har jag räknat ut den marknadsandel som respektive liga har i Deloittes Money League. Många har noterat Bundesligaklubbarnas förbättrade resultat i det internationella cupspelet. Det är en mycket förväntad utveckling enligt det blogginlägg som jag skrev för ganska exakt fyra år sedan. I figuren nedan kan vi se att Serie A och Bundesliga tillsammans har haft en marknadsandel på 36%. 2005 hade de italienska klubbarna 27.3% av Money League marknaden och Bundesliga 9.2%. 2012 har Bundesliga ökat sin marknadsandel till 17.6% på Serie A:s bekostnad som minskat till 18.6%.

Figur 3 (klicka på bilden för högre upplösning)

Real Madrid och Barcelona har tillsammans närmare 21% i marknadsandel. Dessa två klubbar är också La Ligas enda representanter i Money League. Jag läste att en tjänsteman på Deloitte menar att det beror på distributionen av TV intäkter. Men det är långt ifrån sanningen. Real Madrid och Barcelona har tillsammans cirka 40% av de TV intäkter som klubbarna i La Liga tillsammans genererar. Men saken är den att distributionen av de andra intäktsklasserna är ännu mer ojämnt fördelade. Real och Barcelona har tillsammans 57% av ligans matchdagsintäkter och hela 65% av ligans kommersiella intäkter. De andra spanska klubbarna är helt enkelt inte tillräckligt stora. En förändring i sättet att distribuera TV intäkter på skulle påverka La Ligas marknadsandel på liknande sätt som samma reform har gjort på Serie A.

Från och med nästa säsong, det vill säga 2013-14 så aktiveras nya TV avtal som Premier League och Bundesliga har sålt under det senaste året. För klubbarna i Premier League kommer det att innebära mycket kraftiga ökningar i intäkter. Figur 4 visar hur årets Football Money League skulle se ut om dessa TV avtal hade aktiverats redan till säsongen 2011-12. Anmärkningsvärt är att en förhållandevis liten klubb som Fulham kan komma att höra till världens till intäkter 20 största klubbar.

Figur 4 (klicka på bilden för högre upplösning)

Brist – då går priserna upp. Också i Bundesliga.

Biljettpriser är ett evigt debattämne och med jämna mellanrum försöker journalister och krönikörer komma på egna nya ekonomiska lagar. Vissa menar att biljettpriserna ökar för att spelarnas löner ökar. Andra påstår att det är klubbarnas stora skulder som orsakar högre biljettpriser. Häromdagen var det en journalist som menade att klubbarna kan sänka priserna när de kommer att uppleva en mycket kraftig inkomstökning i samband med den kommande TV avtalscykeln från och med säsongen 2013-14. Men saken är den att det ena hänger inte ihop med det andra.

Jag har tidigare skrivit i detta blogginlägg om att priserna på fotbollsbiljetter bäst kan förklaras genom Cournots monopolmodell. Fotbollsklubbar är intäktsmaximerare och sätter ett pris som ger den högsta möjliga intäkten. Och i vissa fall är det dessutom så enkelt att priserna kan förklaras av prismekanismen vilken leder till att det inte ska kunna blir brist på en vara. På fotbollsarenor med begränsat antal platser leder det till att priset per stol ökar.

Figuren visar hur beläggningsgraden på arenorna i Premier League har utvecklats. Vi ser en mycket kraftigt ökning i kapacitetsutnyttjandet under slutet av 90-talet. 2003 slog man så gott som i taket då nästan 98 procent av alla platser, under samtliga säsongens matcher i ligan var slutsålda. En våt dröm för svartbörshajar.

datakälla: http://www.premierleague.com

Ponera nu att klubbarna i Premier League helt plötsligt skulle sänka priserna rejält på sina biljetter. Om det nu är sant som så många säger att det finns väldigt många som inte går på matcherna för att priserna är för höga så skulle det uppstå en mycket stor brist på biljetter. Det skulle leda till att en stor andrahandsmarknad skulle bildas. Så istället för att klubbarna skulle tjäna pengarna, så skulle aktörerna på den sekundära biljettmarknaden göra det.

Samma prismekanism gäller också i Bundesliga, ligan där klubbarnas skulder är lägre och där spelarnas löner generellt inte överstiger 50 procent av klubbarnas intäkter. Enligt Uefas Benchmarkrapport över den europeiska klubbfotbollen var genomsnittspriset säsongen 2010-11 på biljetter i Bundesliga högre både än i Serie A och franska League 1. Och fakta i målet är att publikboomen i Bundesliga har börjar orsaka en brist på biljetter vilket gör att priserna, sakta men säkert börjar närma sig de nivåer som finns i Premier League. 

På bloggen soccernomics-agency.com har Stefan Szymanski gjort en analys på utvecklingen av priserna i Premier League och Bundesliga och trenden är mycket tydlig. 2005 var skillnaden i priserna som störst mellan ligorna. Det året hade Premier League 2.35 gånger så höga priser som Bundesliga. 2011 hade denna ratio minskat till 1.45x. Sedan 2004 har priserna i Bundesliga ökat med 45 procent i reala pengar, det vill säga rensat för inflation. Och om det nu är så som flertalet experter menar: Att Pep Guardiolas entré i Bundesliga kommer att öka intresset för hela ligan så kommer det inte ta lång tid innan priserna i Bundesliga kommer ikapp de i Premier League.

saxat från: http://www.soccernomics-agency.com/

Szymanski visar också att klubbarna i Premier League under de senaste åren har minskat priserna i reala termer. Även om det inte syns på själva biljettpriset så har antalet platser med billigare biljetter blivit fler. I första hand beror det på att den reala köpkraften i Storbritannien har minskat och för att inte publiken ska stanna hemma så måste klubbarna korrigera prisstrukturen för att maximera intäkterna. Precis det som Antoine Augustin Cournot lärde oss redan under 1800 talet.

Arsenals arkitekter

Många Arsenal supportrar är frustrerade över klubbens sportsliga resultat under de senaste åren. Många menar att det är klubbens ägare som har som mål att suga ut så mycket pengar som möjligt. Och nog ser det ut som att klubben är profitmaximerande, det vill säga att klubbens ägare värderar finansiella nyckeltal högre än sportsliga framgångar. Men är allting alltid svart eller vitt och är det ett resultat av ägarskiftet eller bara en tjänstemannaprodukt?

The Football Journal som är en relativt ny blogg som behandlar fotbollsekonomi hittar man en analys av Arsenal. Bland flera olika tabeller noterade jag den som visade hur väl avkastningen på eget kapital (ROE) har förbättrats under den senaste sexårsperioden. Det är långt innan Stan Kroenke skaffade sig aktiemajoritet i klubben.

Tabellen visar avkastningen på det egna kapitalet som räknas fram genom att dividera nettovinsten (vinst efter skatt) med det egna kapitalet. Tabellen visar med andra ord hur väl aktieägarnas kapital förräntas över tiden. 


Saxat från: The Football Journal


Klubbens tjänstemän har med styrelsens goda minne levererat goda resultat under en längre period. Det går att ifrågasätta Arsenals strategi. Klubben har bevisligen förlorat en hel del av sin toppklubbstatus, både i den allmänna opinionen och säkert också bland spelarna på marknaden som inte längre ser Arsenal som den arbetsgivare som utöver den monetära ersättningen även kan ge dem ära och berömmelse som de stora titlarna trots allt ger.

Samtidigt kan jag förstå de motiv som tjänstemännen har. Ett högre risktagande ger inte per automatik garanterad sportslig avkastning. Framför allt inte i den hårda konkurrensen i Premier League. De löper helt enkelt en risk att bränna pengarna utan att de sportsliga framgångarna ska vara tillräckligt tydliga. De sportsliga resultaten har inte heller varit dåliga under de senaste åren, de har bara varit sämre än under den fösta halvan av 00-talet vilket de allra flesta jämför med. Så länge som klubbledningen kan rapportera en god avkastning på eget kapital till styrelsen så ges den arbetsro. Knappt bättre sportsliga framgångar i kombination med en dålig avkastning skulle däremot kunna göra styrelsen nervösa.

Men för tjänstemännen blir avkastningsmåttet (ROE) svårare att nå för varje år som går. Utan aktieutdelningar möter man med tiden ett ständigt högre eget kapital (så länge det skapas vinster). Det innebär att vinsterna hela tiden måste öka i absoluta tal så att den relativa avkastningen på eget kapital ska kunna upprätthållas.

En lösning på detta problem är att dela ut en del av de dryga £150 miljoner som Arsenal har samlat på sig i kassan till aktieägarna. En sådan manöver minskar det egna kapitalet med motsvarande belopp och avkastningskravet mätt i nominella belopp korrigeras därmed ned. Aktieägarna kompenseras genom att de fritt får disponera vinsterna och investera i tillgångar som förväntas ge bäst avkastning. Problemet med en sådan lösning är att den mycket starka opinionen som skulle bildas mot klubbens ledning som skulle få det mycket hett om öronen när de ska motivera en utdelning till aktieägarna samtidigt som klubbens övriga intressenter upplever dåliga resultat.

En annan lösning är att använda kassan till att amortera de räntebärande skulder som Arsenal har (£218m). Aktieägarna kompenseras genom att de inte behöver dela med sig av klubbens vinster till ägarna av obligationerna (skulderna) som ju erhåller ränta. Klubbens vinst ökar därför med motsvarande räntekostnaden. Och med den högre vinsten ökar avkastningen på eget kapital. Problemet är att klubbens obligationer löper över en förutbestämd period och förfaller inte förrän om dryga 10 år. Obligationsägarna är exponerade mot en förhållandevis låg kreditrisk och de skulle kräva en premie för att bli utköpta. Dessutom är räntan på Arsenals skulder inte högre än 5.75% vilket är är en förhållandevis billig finansiering. Det är definitivt än lägre kostnad än de 10% som aktieägarna har i avkastning på det egna kapitalet. Det är därför föga troligt att styrelsen som representerar aktieägarna skulle gå med på att betala en premie för att i förtid amortera skulderna.

Båda ovan beskrivna förändringar i klubbens balansräkning skulle kunna lösa ledningens dilemma på kort sikt. Men i ett längre perspektiv behöver man upprätthålla en viss nivå av sportsliga resultat för att kunna tjäna pengar på produkten. Försämrade sportsliga resultat leder i slutändan till minskade intäkter. Dels blir det svårare för Arsenal att fylla arenan med dagens biljettpriser, dels skulle ett missat gruppspel i Champions League innebära ett intäktsbortfall på närmare £30 miljoner från de TV-premier som kommer från Uefa. Det är pengar som mer eller mindre rinner rakt igenom till den nedersta raden.

Det ser med andra ord som att klubbledningen måste kavla upp ärmarna och anstränga sig mer. Och ett resultat av det arbetet har vi kunnat se under denna veckan. I ett brev från klubben till Premier Leagues VD Richard Scudamore kräver Arsenal tillsammans med Manchester United, Liverpool och Tottenham att ligan anstränger sig mer för att snarast implementera finansiella restriktioner och därmed minska konkurrenternas möjligheter att investera. Att brevet kommer från dessa klubbar är långt ifrån någon överaskning för de som har läst Stefan Szymanskis och Thomas Peeters akademiska studie.

Lyckas klubbarna påverka de ekonomiska förutsättningarna på marknaden så kommer Arsenal få det lättare att kvalificera sig till Champions League och precis som under de senaste åren nosa på topplaceringarna. Och klubben kommer dessutom att kunna göra det till en lägre kostnad. 

Arrangemanget gör det också politiskt lättare att dela ut pengar till ägarna och på så sätt hålla nere det egna kapitalet. Klubbledningen föreslår själv ett regelverk som säger att det inte ska vara tillåtet att spendera mer pengar än vad klubbarna har i intäkter. Det betyder att de förhållandevis stora vinster som man har genererat under de senaste åren inte kommer att vara spenderbara i framtiden.

Nedan: Brevet till Premier League, saxat från DailyMail. (klicka på bilden för bättre upplösning)

Tysk offensiv i Polen

Under hösten har Bundesliga lanserat en polsk version av sin officiella hemsida. Motivet för denna service borde vara ganska enkelt att identifiera. Den mycket framgångsrika polska trojkan i Borussia Dortmund har ökat polackernas intresse för den tyska ligan. Det tycker naturligtvis Tyskarna är fantastiskt. Polen är med sina 40 miljoner invånare en stor framtida TV marknad till vilken Bundesliga kan sälja sina sändningsrättigheter.

Mellan 2006 och 2011 har den polska betal-TV marknaden mer än fördubblats (fig1) och fortfarande finns det en mycket stor tillväxtpotential. Per capita är den polska TV marknaden hälften så stor som den tyska. Och till skillnad från den tyska marknaden så utgörs den i stort sett helt av reklamfinansiering och betal-TV (fig2). Det är en mer tacksam marknad att växa i.

I takt med att polackerna blir mer förmögna så ökar också TV marknaden. För 20 år sedan var Polens BNP per capita en fjärdedel av Tysklands. I dag är den lite mer än hälften och den polske ekonomen och förre detta finansministern Leszek Balcerowicz menar att landet, med rätt reformer, inom loppet av 20 år kan komma ikapp Tyskland. Genom att profilera Bundesliga i Polen så kan ligan ta marknadsandelar på den polska TV marknaden.

Bundesliga tillhör inte de mest attraktiva produkterna för TV bolagen runt om i världen. Ligans intäkter från sålda sändningsrättigheter utanför Tyskland är inte högre än €60 miljoner per säsong. Det kan jämföras med Premier Leagues intäkter under den nuvarande cykeln som uppgår till €600 miljoner per säsong.

Om Bundesliga skulle lyckas med att fånga polackernas stora intresse så borde ligan inom ett par rättighetscyklar hämta hem €60 miljoner per år enbart i Polen. Men det är inte enbart intäkterna i sig som har ett värde här. Lyckas Bundesliga vinna marknadsandelar på den polska TV marknaden så betyder det också att man bromsar den polska Ekstraklasas tillväxt på densamma. Det innebär att de tyska klubbarna bygger barriärer mot konkurrensen om talang från en potentiellt stor klubbfotbollsmarknad.

Fig1 (saxat från ofcom.org.uk)
Fig2 (saxat från ofcom.org.uk)

Premier League FFP gör klubbägarna upp till £450 miljoner rikare, per år.

För ett lite drygt en månad sedan skrev jag detta blogginlägg där jag redogjorde för incitamenten för att införa finansiella restriktioner i Premier League. I en regim där det finns restriktioner på utländska spelare* finns det ett ekonomiskt motiv. I övrigt handlar det enbart om att överföra förmögenhet från spelarna till klubbägarna.

Alldeles nyligen har Stefan Szymanski tillsammans med Thomas Peeters publicerat en studie** om hur ett Finacial Fair Play regelverk hade påverkat Premier League om det hade införts säsongen 2009-10. Man har helt enkelt tagit Uefas regelverk och applicerat den på samtliga klubbar i ligan. Författarna har byggt en sofistikerad modell som simulerar sportsliga resultat i en regim med finansiella restriktioner. Beroende på hur strikta restriktionerna är, det vill säga hur stora avvikelser från break-even som tillåts, förväntas wages-to-turnover-ratio minska mellan 8 och 15 procentenheter. Från och med att det nya TV avtalet träder i kraft säsongen 2012-13 betyder det med andra ord att klubbägarna i Premier League blir mellan £240m och £450m rikare med per säsong. På spelarnas bekostnad.

Szymanski och Peeters har också simulerat hur klubbarnas poängintjäning påverkas av ett sådant regelverk. Detta baseras på den observerade produktiviteten samt de intäkter som klubbarna har och har möjlighet att generera. Resultaten säger att de etablerade storklubbarna Manchester United, Arsenal och Liverpool behåller sina intjänade poäng. Däremot sker denna poängintjäning till en betydligt lägre kostnad vilket ger en betydligt högre avkastning till klubbens ägare. Dessa tre klubbar hör också till de största anhängarna av ett regelverk. De klubbar som påverkas i form av sämre sportsliga resultat (men bättre lönsamhet) är i första hand Manchester City och West Ham.

Idén om ett finansiellt regelverk i Premier League har välkomnats av många supportrar och andra intressenter. Att klubbägarna har all anledning att komma överens om ett regelverk råder det inga som helst tvivel om. För jurister och revisorer imom inom industrin betyder det också fler affärer. För journalisterna spelar det det ingen roll. Istället för att skriva om hur mycket pengar klubbarna förlorar så kommer de kunna skriva spaltmeter om hur mycket klubbägarna exploaterar fotbollen.

Däremot kan man kanske fråga sig varför fansen ser så positivt på det hela? Ett problem med regleringar är att de ofta för med sig obehagliga bieffekter. Vilka obehagliga bieffekter skulle finansiella restriktioner i Premier League kunna få? Det vet vi naturligtvis inte än. Nya regler betyder att klubbägare samt omvärlden på ett eller annat sätt ändrar sitt beteende vilket leder till en ny jämvikt.

Många klubbägare i engelsk fotboll är med i spelet för att kunna nå sportsliga framgångar. En del av dessa är också beredda att skjuta till mycket egna pengar för att nå dessa framgångar. Däremot är nog så att de stora pengarna i det nya TV avtalet lockar även dessa klubbägare att samarbeta och på kort sikt tjäna pengar. Den största anledningen till det är att dessa intäkter är relativt jämnt distribuerade mellan klubbarna och betyder ingen stor konkurrensfördel för enskilda ägare. Men vad händer efter ett par år? Några sugar daddies kommer kanske att leta efter kryphål i regelverket. Andra kanske inte finner det vara särskilt roligt. Om sugar daddies inte längre kan investera egna pengar med syfte att vinna så kommer de förr eller senare att tröttna och sälja sina respektive klubbar, förstås. Ett finansiellt regelverk ger dem också en möjlighet att få betydligt bättre betalt i samband med en försäljning vilket ökar incitementet för en affär.
Många fans tycker säkert att det skulle vara bra och bli av med sugar daddies i fotbollen. Men frågan är om de tycker om alternativet? När världens mest populära liga helt plötsligt skapar goda förutsättningar för lönsamhet så lockar det till sig en ny typ av ägare som vill tjäna pengar. Det finns redan ett par sådana ägare inne i systemet. När de  nya ägarna väl har installerat sig så kommer det troligtvis inte ta lång tid innan de kommer till insikt att degradering och risken för det eroderar lönsamheten, även under en regim med finansiella regelverk. Nästa steg torde därför vara att ligan än en gång samlar sig för att komma överens, denna gång om en ny regim utan upp och nedflyttning. Sist någon kläckte ur sig en sådan idé blev det ramaskri. Då fanns det heller inget stöd bland övriga klubbar för att kunna gå vidare med detta. Men det var inte heller många år sedan som ett finansiellt regelverk i Premier League var helt uteslutet bland klubbägarna.

———————————————

* Sedan säsongen 2010-11 har Premier League en home-grown reglering på plats som begränsar utbudet av talang från vilket klubbarna kan rekrytera från.