Två tyska lag går in i semifinalspelet i Champions League. Anmärkningsvärt menar många. Egentligen inte. Man kan tycka att den största ekonomin i Europa (Tysk BNP ca 50% större än UK) också borde ha den starkaste ligan i världen. Vem orkar göra en analys på varför utvecklingen har tagit så pass lång tid? 

Hur som helst. Här är ett par av vad jag tror är de direkt utlösande faktorerna bakom kvalitetsförbättringen.

Under de senaste 10-15 åren har klubbarna investerat cirka €750 miljoner i talangutveckling. Klubbarna har producerad väldigt många kompetenta spelare under de senaste åren. Men det är naturligtvis lång ifrån hela sanningen. Talang går att förvärva på marknaden. De franska klubbarna har t.ex. varit duktiga på att utveckla spelare. Dessa spelare har dock flyttat till andra ligor där resurserna har varit större. Därmed har man producerat talanger åt klubbar i andra ligor. Riktigt så har inte varit fallet i Bundesliga. Ligan har ökat sina intäkter tillräckligt mycket för att hålla kvar duktiga spelare i en större utsträckning.

Värdskapet av världsmästerskapen 2006 skapade en mycket god plattform för de tyska klubbarna. Fem helt nya arenor byggdes och sju stycken genomförde en totalrenovering till en total investeringskostnad på €1.4 miljarder. En bra start på en arenaboom. Cirka 1/3 av detta finansierades med offentliga medel vilket dels har varit mycket förmånligt för klubbarna, dels har finansierat en stor publikkapacitet som klubbarna på ett framgångsrikt sätt har utnyttjat.

Men den tyska fotbollen har också haft mycket god draghjälp av den tyska industrin. Figuren nedanför visar utvecklingen i industriproduktionen där tyskarna har varit mycket starkare än sina största konkurrenter på den europeiska marknaden för fotboll. Tyskland har en mycket stor exportindustri som på kortare sikt har gynnats av medlemskapet i EMU (undervärderad valuta håller produktiviteten på en hög nivå). Starkare tyska företag har kunnat sponsra tysk fotboll med mer pengar. 

Precis som alla andra europeiska ligor som är konstruerade enligt ett kapitalistiskt system (vinnarna belönas, förlorare straffas) så innebär den kommersiella revolutionen att resurserna centreras till ett fåtal klubbar över tid. Bayern Münchens framgångsrika historia har kunnat kapitaliserats. Sportsliga framgångar genererar högre intäkter som ökar sannolikheten till mera sportsliga framgångar som genererar ännu högre intäkter. En framgångscirkel.

Även om Borussia Dortmund har gjort ett fantastiskt arbete så har det finansiella gapet upp till Bayern ökat. Figuren nedanför visar att sponsor och de kommersiella intäkterna i Bundesliga har ökat med €200 miljoner sedan 2006. Bayern München har fått €100 miljoner av denna ökning. Dortmund €50 miljoner och resterande klubbar har fått dela på €50 miljoner. 

Det har i allra högsta grad bidragit till att den absoluta toppen på ligan har blivit starkare i ett internationellt perspektiv.

Men allting är inte frid och fröjd. Häromdagen kunde vi läsa en artikel i The Guardian om huruvida inte Bundesliga var på väg mot den situation som finns i Spanien. Att det finns två starka klubbar och efter det, ett stort vakuum.

Men jag tror inte att vi får se den spanska sjukan i Tyskland. Skillnaden är att både Real och Barcelona kan båda behålla de spelare som man vill behålla. I Tyskland är det bara Bayern München som har den statusen. Jag tror snarare att Bundesliga egentligen är en replica av Premier League ifall den engelska ligan inte hade haft sugar daddies. På de 21 första mästerskapen som har delats ut i Premier Leagues historia har ManUtd vunnit 13 st. Arsenal har vunnit 3 st och sugar daddies har vunnit 5. Utan sockerpapporna är det rimligt och anta att ManUtd hade vunnit ytterligare ett par-tre mästerskap och Arsenal någon extra enstaka titel.

Knäckfrågan är om en sådan regim är hållbar för att Bundesliga ska växa sig ännu starkare. Och bli den bästa ligan i världen. Något som flera hävdar ska inträffa. Jag är tveksam.

Igår, på Twitter, skrev personen bakom bloggen The Swiss Ramble att han hade sammanställt de 20 Premier League klubbarnas finansiella resultat för säsongen 2011-12. 10 av 20 klubbar redovisade en vinst efter skatt. 9 av 20 visade vinst före skatt.

Jag räknade ihop klubbarnas enskilda siffror och lade in i mitt Excel-ark för att se utvecklingen över tid. Ni kan se den i figuren nedanför. Och trenden är tydlig. Klubbägarna håller på att konsolidera sina finanser. För snart ett år sedan bloggade jagom varför jag tror att det förhåller sig på det viset.

– Bankerna lånar inte längre pengar ut hur som helst vilket innebär att det finns mindre pengar att spendera på spelare.

Så har klubbarna i Premier League röstat igenom en implementering av ett finansiellt regelverk. Southampton, Swansea, Manchester City, Fulham, West Brom och Aston Villa uppges ha varit emot. Jag har skrivit två blogginlägg i ämnet. Dessa finns under länkarna här och här. I denna bloggpost utgår jag från ett par frågeställningar.

Hur högt blir lönetaket?
För att enklast förklara hur lönetaket fungerar så har jag valt att välja ut ett antal klubbar för att visa hur taket påverkar dessa. Lönetaket gäller alla klubbar som har personalkostnader på £52 miljoner eller mer vilket i stort sätt är alla klubbar i ligan.  

Lönetaket baseras på respektive klubbs intäktsklasser och dess tillväxt. Från och med nästa säsong kommer klubbarnas TV intäkter att öka med minst £25 miljoner. Hur stor ökningen blir beror på tabellplacering och antal visade matcher i TV. Från denna intäktsökning får dock endast £4 miljoner användas till ökade personalkostnader under säsongen 2013-14. Under 2014-15 kan klubbarna öka sina personalkostnader med ytterligare £4 miljoner och likadant säsongen 2015-16.  

Men klubbarna kan öka sina personalkostnader mer än så: Är det så att de på egen hand lyckas öka sina övriga intäktskällor (matchdag och kommersiella intäkter) så kan personalkostnaderna öka med så mycket som ökningen är. Det ger oss exemplet nedanför (baserat på data för säsongen 2011-12).

Översta tabellen visar data från säsongen 2011-12. Mittentabellen visar förväntade ökningar i de respektive intäktsklasserna under det första året som regelverket gäller.  Wigan tillåts att öka sina personalkostnader fritt upp till gränsen på £52m. Därefter aktiveras lönetaket.

Som ni kan se så gynnar lönetaket klubbar som besitter starka varumärken som går att kapitalisera. Meningen är att dessa klubbar inte ska behöva använda hela sitt löneutrymme. Förstås. Det tack vare att konkurrenternas investeringar i spelarkontrakt begränsas av regelverket. På så sätt blir det mer pengar som rinner igenom till den nedersta raden i resultaträkningen.

Varför är så många klubbägare positiva?
För de stora klubbarna som drivs med finansiellt vinstintresse ger regelverket så som det är utformat mycket goda möjligheter till en ökad finansiell avkastning. Det är också dessa klubbar som har varit drivande i frågan. Man kan därför fråga sig hur de övriga lagen resonerar.

Jag skulle gissa att majoriteten av klubbägarna har givit upp hoppet om topplaceringar. Det är mycket talande när Everton som drivs på ett mycket kompetent sätt och som gör en av sina bättre säsonger mest sannolikt inte kommer att nå högre en 6:e plats i ligan. Det finansiella gapet upp till toppen har vuxit sig för stort vilket figuren nedanför illustrerar mycket väl. 

För majoriteten av klubbarna i ligan handlar vardagen till stor del att undvika degradering. Genom samarbete kan de minska priset för degradering och göra det mindre obekvämt. Kan Premier League dessutom öka sina fallskärmsbetalningar så kan det tillsammans med bättre finanser skapa enorma konkurrensfördelar inför vistelsen i Championship. Degradering kan komma att bli en naturlig del i en långsiktig strategi.

Men rent konkret handlar det i mångt och mycket om att man exploaterar spelarna med hjälp av regelverket. Det medför en överföring av förmögenhet från spelare till klubbägare. Förbättrade finanser ökar värdet på klubbarna. Det är bra för ägarna.

Figuren visar medelintäkten per klubb i respektive jämförelsekategori säsongen 2010-11 (£miljoner). Champions League clubs bestog av ManUtd, Chelsea, Arsenal & Tottenham. Relegated Clubs var de som degraderades denna säsong: Birmingham, Blackpool & West Ham. Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance 2012

Vad händer med pengarna? 
Eftersom spelarna bara får en mycket liten del av ökningen från sändningsrättigheterna så blir det väldigt mycket pengar över. Intäkterna från sändningsrättigheterna kommer att öka med cirka £600 miljoner per säsong under de kommande tre åren. Totalt £1.8 miljarder. Lönetaket begränsar spelarnas andel till max £100 miljoner år 1 och ytterligare £500 miljoner de kommande två säsongerna. Klubbarna får med andra ord £1.3 miljarder att disponera hur de vill. 

Kanske kommer det medföra en stor inflation på transfer-marknaden. Klubbarna använder pengarna till att köpa spelarkontrakt av varandra. En stor del av pengarna kan därför komma att distribueras mellan klubbarna och till utlandet. Mer pengar in i transfer-systemet skulle få transfer-summorna att skjuta i höjden. 

Ett annat scenario är att klubbägarna själva tar hand om pengarna. Figuren nedanför visar hur mycket pengar som de har lånat ut till sina klubbar (soft loans). Som av en slump motsvarar de £1.3 miljarderna som regelverket kan generera nästan det belopp som klubbägarna i Premier League har lånat ut till sina klubbar.

Ur ett politiskt perspektiv så kommer det troligtvis kunna genomföras relativt smärtfritt. Klubbarnas skulder kommer att minska. Tekniskt. Det uppfattas som positivt av omvärlden. I praktiken är det dock i stort sätt samma sak som aktieutdelningar. Hade klubbägarna tillfört dessa pengar genom aktieemissioner istället för att låna ut dem så skulle processen med att ta ut pengarna från klubbarna varit betydligt mer ifrågasatt. Ironiskt nog.

Hur kommer regelverket att påverka ligan?
De klubbar som har drivit frågan har argumenterat att man inför regelverket för att skydda ligan. Det är naturligtvis inte sant. Regelverket införs för att skydda klubbarna själva. 

För lite drygt 20 år sedan bildade 22 klubbar Premier League. Ligan har blivit en enorm kommersiell succé. Det kommer också fler människor till arenorna idag än innan ligan startade. I högstadivisionen har publiksnittet ökat från 22 000 (1991) åskådare till 35 000. Och i andradivisionen från 10 000 åskådare (1991) till 17 000.

Men om ni idag frågar de klubbägare som var med och bildade ligan så svarar nog majoriteten att det inte har gått så bra. För dem själva. 11 av 22 de klubbar som spelade i Premier League den första säsongen spelar inte där idag. Och Crystal Palace, Queens Park Rangers, Ipswich Town, Wimbledon, Leeds United, Southampton och Coventry City har någon gång sedan dess hamnat på obestånd (administration).

Om regelverket får önskad effekt så är ett troligt scenario att en betydande majoritet av de klubbar som spelar i Premier League den kommande säsongen, också kommer att göra det om 20 år. Och de klubbägare som om 20 år har lämnat fotbollen kommer till skillnad från sina föregångare inte ha gjort det på grund av dåliga finanser. Utan för att de själva har velat sälja sina klubbar. Till ett bra pris. Allt detta är mycket goda nyheter för de enskilda klubbägarna. Däremot är det per automatik inte säkert att det är bra för ligan. 

För ett par veckor sedan utsåg The International Centre for Sports Studies (CIES) Ajax fotbollsakademi till den mest produktiva i Europa. Trots det är den anrika holländska storklubben idag långt ifrån de stora arenorna. 1995 var Ajax högst rankat av alla lag. Mätt i Uefa koefficienten. Idag återfinns man först på en 31:a plats.

Tidigare under veckan blev det klart att Real Madrid, Barcelona och Bayern München avancerade till semifinalerna i Champions League. Mätt i intäkter är det tre av de fyra största fotbollsklubbarna i världen. Dessa tre klubbar spelade var också med i förra årets semifinaler. I ett tidigare blogginlägg kan vi se att de fyra resursstarkaste klubbarna har ökat sin marknadsandel i fotbollslandskapet. Deras intäkter ökar snabbare än alla andras gör. Rimligen återspeglas det på fotbollsplanen. 

Dessa observationer illustrerar konsekvenserna av både en avreglering men också en kvarvarande reglering i hur fotbollen organiseras.

I och med att spelarmarknaden avreglerades 1995 och spelare tilläts röra sig fritt över gränserna så skapade det goda förutsättningar för ett fåtal länder i Europa och dess ligor att suga till sig de bästa spelarna. I samband med TV revolutionen under 90 talet gynnades de ligor vars länder hade en stor befolkning som var förhållandevis rik. Ju fler hushåll desto större var den inhemska TV marknaden. Mätt i pengar. 

Problemet för Ajax var att man spelade i den holländska ligan som är knuten till en liten TV marknad i Europa. Skulle Ajax kunna byta ligasystem fritt och hade flyttat till Premier League så hade man mest sannolikt än idag varit en stormakt inom klubbfotbollen. Av kulturella och traditionella skäl fungerar inte det. Det är dessutom inte tillåtet.

Fotbollen i Europa har med andra ord en avreglerad arbetsmarknad men en reglerad produktmarknad. Det betyder att det inte spelar någon roll vilken klubb som producerar talangen. Talangen flyttar till de klubbar och ligor där resurserna finns. Producenten av talangen stannar kvar på samma nivå så länge inte nya resurser tillförs.

Idag står dock fotbollen inför en ny stor utmaning. Den största sedan TV revolutionen. I och med att världen utanför Europa växer och bli rikare så har det skapats mer resurser att konsumera fotboll i de nya ekonomierna. Det har gett ett fåtal klubbar i Europa stora möjligheter att kapitalisera sina varumärken på den globala marknaden. Ett exempel på det är Manchester United vars nya tröjsponsoravtal med Chevrolet ökade i värde från £20 miljoner per säsong till £50 miljoner. 

Manchester United är en av det fåtal klubbar som kan klassas som globala klubbar. Det stora problemet är att dessa klubbar spelar i ligor där de möter lokala klubbar vars resurser blir underlägsna i och med denna trend. Och gapet ökar hela tiden. I La Liga har Barcelona och Real Madrid seglat iväg och har idag fyra gånger så stora resurser som nästkommande lag. Situationen i Spanien är ohållbar på längre sikt. Oavsett om man centraliserar försäljningen av sändningsrättigheter eller ej. Det finns inte tillräckligt många klubbar som kan vara eller bli tillräckligt konkurrenskraftiga för att mäta sig med topplagen. Så ser det ut i flera ligor idag.

Uefa:s nya finansiella regelverk kommer mest sannolikt att ha en effekt som cementerar de globala klubbarnas dominans. I Champions League och i det nationella ligaspelet. Men det kan kanske undvikas till en viss gräns. Om produktmarknaden avregleras.

I Ryssland och Ukraina har flera oligarker investerat sina pengar i fotbollsklubbar. Det med syfte att göra dem konkurrenskraftiga på den internationella arenan. Uefa:s regelverk sätter dock stopp för detta. Ryssland och Ukraina är fortfarande förhållandevis fattiga länder som saknar kapacitet att finansiera tillräckligt många inhemska klubbar för att det ska finnas en konkurrenskraftig liga. Som en reaktion på det har det börjat pratas om en gränsöverskridande liga i Ryssland och Ukraina. Med Gazprom i ryggen. 

Det återstår att se hur detta förslag tas emot av Uefa. Frågan är ganska intressant. Tittar man på saken från ett EU rättsligt perspektiv så ska det rimligen vara tillåtet för klubbar att bedriva sin verksamhet i vilket medlemsland de än önskar. Det hävdar i alla fall Glasgow Rangers VD Charles Green som menar att man inom fem år kommer att spela i det engelska ligasystemet. Oavsett vad FA har att säga om det.

Det är naturligtvis omöjligt att säga hur ett framtida landskap skulle kunna komma att se ut. Kanske skapas det flera nya ligor centralt. Dit man kommer att försöka locka utvalda klubbar. Kanske skapar klubbarna själva egna ligor. Kanske kommer klubbar att söka sig till andra länders ligor. Jag skulle kunna tänka mig att Legia Warszawa och Wisla Krakow kan ta steget österut till den ryskukrainska ligan. Lech Poznan och Lechia Gdansk går in i den tyska ligan. Barcelona och Real Madrid lämnar Spanien för Frankrike där de får sällskap av ett par italienska lag. Samtidigt som de tre största klubbarna i Portugal entrar den spanska ligan. I Norden kan jag tänka mig att FC Köpenhamn söker medlemskap i Allsvenskan dit även Rosenborg kommer. Kanske också något lag från Finland och de baltiska länderna.

Så. Vad talar för en sådan stor förändring? Det finns enorma kulturella och traditionella hinder för detta. Idag. Men det är långt ifrån omöjligt att vi kommer till ett läge där dagens format blir för förutsägbart. Samtidigt förändras världen. Om vi tittar tillbaka till 80 talet. Vad var det det som talade för att Uefa Champions League skulle komma att ersätta Europacupen för mästarlag? 

Då kom denna förändring som en reaktion på att ledande klubbar hotade att starta en egen liga. En liga där de bästa spelarna ställs mot varandra. Som kunde generera mycket högre intäkter till de största klubbarna. Genom att grunda Champions League så kunde Uefa behålla makten i Europa och samtidigt skapa större resurser till de största klubbarna. Uefa kommer sannolikt att utmanas fler gånger. Den kommersiella fotbollen är mycket ung. Den har betydligt fler år framför sig än vad den har lagt bakom. Samtidigt möts Uefa och de europeiska klubbarna av en framtid där konkurrerande förbund och klubbar i de nya ekonomierna kan komma att vinna mark. Och makt.

Det finns en alternativ lösning. Men bara på papperet. Den går ut på att reglera arbetsmarknaden igen. Förstås. Att begränsa antalet utländska spelare till ett minimum skulle över tid jämna ut landskapet. Denna förändring kan dock inte ske i praktiken. Det stora globala publikkollektivet vill inte se duktiga fotbollsspelare som är utspridda över hela Europa. Även om tävlingsbalansen skulle förbättras. För hade man velat se en bättre tävlingsbalans så hade Uefa Europa Leagues sändningsrättigheter och publikintäkter varit betydligt högre än det mycket mer förutsägbara Champions League. En sådan reform inom Uefa skulle därför skapa utrymme för privata alternativ. Privata aktörer som helt enkelt kan starta gränsöverskridande ligor dit de skulle locka över antingen redan etablerade klubbar eller de bästa spelarna.

Vilket alternativ tror ni att de som idag sitter på makten och resurserna väljer?

I Dagens Industri läste jag om Stadium som upplever en tuffare marknad att verka inom. Stadiums försäljningstillväxt under 2012 var 2.2 procent vilket var den lägsta sedan år 2005. Detta trots att marknaden för sporthandel ökade med 8.9 procent under 2012. Också vinstmarginalen har försämrats. 2010 hade Stadium en rörelsemarginal på 6.6 procent. Förra året var den nere på 3.3 procent. Anledningen bakom denna utveckling är ökad konkurrent. Marknaden för sporthandel har vuxit sig stor och fler aktörer är intresserade av att komma in och tjäna pengar. XXL, Decathlon är några av de nya spelarna i Sverige. Dessutom har vi sett att bla H&M har lanserat en sportkläderkollektion. Inträdesbarriärerna är låga. Försäljningslokaler kan hyras. Branschen är inte särskillt kapitalkrävande.

Ökad konkurrens betyder prispress. Det har försämrat Stadiums vinstmarginaler. Vi har sett en liknande utveckling på marknaden för hemelektronik där OnOff och Expert har fått kasta in handduken. Konkurrensen är bra för konsumenterna. Fler aktörer skapar ett större utbud och de krympande vinstmarginalerna för företagen innebär förmögenhet överförs till konsumenterna.

På ett liknande sätt har vi sett en utveckling i engelska Premier League. Ligans ökade globala exponering och popularitet har lockat till sig nya aktörer. Inte i form av nya klubbar utan nya ägare. I toppen av ligan har vi i första hand kunnat se Roman Abramovich som har förvärvat Chelsea och nu senast Scheik Mansour som har tagit sig an Manchester City. Detta har skapat utmaningar för de två klubbar som har dominerat Premier League under ligans första 20 år. Manchester United och Arsenal har tillsammans vunnit 15 av 20 mästerskap och när denna säsong tar slut om någon månad så är dessa två aktörer uppe i 16 titlar. Den ökade konkurrensen har dock pressat båda klubbarna. Framför allt har kanske Scheik Mansours inträde skapat mest märkbara effekter. 2010 hade Manchester United en Ebitda marginal på 36 procent. 2012 hade den sjunkit till 28 procent. Detta trots att klubben har varit mycket framgångsrika i att kapitalisera sitt varumärke på den globala marknaden och därmed har varit den klubb i England som har ökat sina intäkter mest av alla.

Arsenal har fått uppleva en pressad Ebitda marginal samt ett talangutflöde. Klubben levererar en hög avkastning på eget kapital till sina ägare men under de senaste åren har man gjort det tack vare att kapitalisera sin kompetens inom talangutveckling. Det villl säga genom att sälja duktiga spelare som man har scoutat och utvecklat till andra klubbar. Det har medfört att man har gått från att vara titelutmanare till att slåss om en plats i Champions League.

Denna utveckling har lett till att klubbarna i Premier League nyligen har kommit överens om att införa finansiella regelverk. Man vill skydda sig från en ökad konkurrens. Om ni är intresserade så har jag skrivit om de förväntade konsekvenserna av regelverket i detta blogginlägg. Sedan tidigare kan vi också se ett finansiellt regelverk som Uefa har konstruerat.

För cirka en vecka sedan skrev Jean-Louis Dupont en krönika i Wall Street Journal om att Uefas regelverk strider mot EU rätten. Dupont är advokaten som 1995 vann mot Uefa i bosmanfallet. och har stora poänger i sin krönika. Även om man kanske får se den som markndadsföring riktad mot klubbar som önskar utmana regelverket. Uefa å sin sida menar att regelverket fyller ett större syfte vilket rättfärdigar brottet mot lagen.

Rationalen bakom konkurrenslagstiftningen är inte att skydda marknadens enskilda aktörer. Den är till för att skydda marknaden. När dåliga företag går i konkurs så befrias marknaden från mediokerhet och de som är duktigare får bedriva verksamheten istället och tillgodose konsumenternas behov. Det är bra för konsumenterna.

Rationalen i Uefas regelverk däremot är att skydda de enskilda aktörerna och inte marknaden i sig. Och det händer faktiskt att man inom EU tillåter just det. Bland annat inom jordbruket och flygindustrin. Inom det senare kan det t.ex. handla om SAS som genom statliga garantier tillåts överleva trots att mer effektiva konkurrenter håller på att slå ut företaget från marknaden.

Jag kan till viss del förstå rationalen i Uefas regelverk. Fotbollsklubbar har genom årens lopp blivit en livsstil för väldigt många människor. Därmed skulle man kunna argumentera för undantag från marknadsekonomins mekanismer. Å andra sidan har erfarenheten visat att klubbar inte försvinner. Även om de går i konkurs. 

Men det finns också ett annat stort problem här. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en ytterst kapitalistisk modell. Duktiga klubbar vinner mästerskap och belönas. Dåliga klubbar bestraffas genom degradering. Det betyder också att över tid så flyttas resurserna till de fåtal klubbar som genom åren visat sig ha varit duktiga eller skaffat sig sin starka position på annat sätt.

Problemet med det finansiella regelverket är att dess syfte är att skapa en balans som mäts genom de finansiella resultaten. Oavsett om klubbarna drivs effektivt eller inte. En förbättrad balans i böckerna kommer därför rimligen ske på bekostnad av ökade obalanser på annat håll i systemet. Förr eller senare kommer det att börja upplevas som ett problem vilket kommer att kräva ett nytt ingrepp i marknaden. När det väl sker är jag inte säker om att det kommer att tilltala alla. Framför allt inte de som idag är starka förespråkare av det som går under namnet Uefa Financial Fair Play.

Nu tror jag att marknaden skulle komma dit på egen hand också. Regelverket kan dock påskynda denna process. Jag återkommer i ärendet i kommande blogg.