Månad: december 2013

Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans

I en intressant artikelserie skriver fotbolldirekt.se/idrottensaffärer.se om de stora utmaningarna för klubbar att finansiera sina egna arenor. Det har under många år målats upp en mycket naiv bild om att en egenägd arena kommer att ge rikedomar.

Anledningen bakom det tror jag grundar sig i följande:

FC Köpenhamns framgångar – Som vid en närmare analys inte går att replikera i Sverige, dels på grund av att Parken Sport & Entertainment kunde köpa ett nyrenoverat konkursbo till ett pris som var betydligt lägre än anskaffningskostnaden. Dels tack vare att det var aktieägarna i bolaget som hade tagit en stor del av risken. Men också tack vare det faktum att man fick en lönsam kund i form av det danska fotbollsförbundet som hyresgäst plus att bolaget kunde bygga upp en event-verksamhet som mer eller mindre saknade konkurrens i regionen.

De nya hockeyarenorna i landet – Hockeyn har en betydligt fler matcher per säsong vilket ger en högre beläggning. Till exempel har HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag. Men också inom hockeyn finns det flera lag som upplever kapitalkostnaderna för nya arenabyggen som alldeles för höga. Exempelvis Modo, Timrå och Leksand.

Elfsborgs framgångar – Elfsborg lyckades hålla nere kostnaderna för sin arena vars investering uppgick till 119 miljoner kronor. Cirka 7 000 kronor per plats. En annan viktig parameter är att Elfsborg var först ut med en modern fotbollsarena på den allsvenska marknaden vilket gav klubben en fördel. För att en arena ska kunna bära sig så måste fyllas med åskådare. Och sponsorer. För att fylla arenan behövs det en attraktiv produkt. För ett fotbollslag handlar det i grund och botten om att vinna tillräckligt många matcher för att åskådarna ska komma till arenan med jämna mellanrum.

Vi vet sedan tidigare om att det finns ett strakt positivt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. De klubbar som har tillräckligt stora intäkter vilka i sig kan finansiera högre personalkostnader i relation till ligans genomsnitt har mycket goda möjligheter att nå sportslig framgång. Figuren nedanför visar hur priset på sportslig framgång har ökat över tiden. 2006 hade Elfsborg 1.3 gånger så höga personalkostnader som det allsvenska genomsnittet. Då uppgick personalkostnaderna till inte mer än lite knappa 40 miljoner kronor. Bäst syns det ökade priset på sportslig framgång åren 2008 och 2012. Det krävdes 50 miljoner kronor för att nå 1.5 gånger genomsnittet år 2008. 2012 behövde man finansiera 60 miljoner kronor (57.4mkr i 2008 års penningvärde) för att bibehålla samma konkurrenskraft.

Elfsborg – Personalkostnader samt personalkostnaderna i relation till det allsvenska genomsnittet.

När Kalmar FF flyttade in på Guldfågeln arena inför säsongen 2011 så kunde man finansiera 34 miljoner kronor i personalkostnader. Konkurrensmässigt motsvarade det dock inte mer än 0.9 av det allsvenska genomsnittet. Kalmar FF hade inte lika goda förutsättningar som Elfsborg för att bygga upp en tillräckligt attraktiv produkt. Är det så att de nya arenorna som de allsvenska klubbarna har rest under de senaste åren har höjt priset på sportslig framgång?

Ponera att alla klubbar skulle bygga nya arenor. Alla klubbar räknar naturligtvis med att öka sina intäkter så att de kan komma högre upp i tabellen. Bättre tabellplacering ger högre intäkter och tack vare det kan investeringen räknas hem. I en liga kommer det dock alltid att finnas lag som hamnar på den nedre halvan. Några klubbar kommer dessutom att degraderas. För dessa lag kommer kapitalkostnaderna tillsammans med de sportsliga motgångarna att ganska snabbt orsaka brist på pengar vilket ger sämre förutsättningar för kommande period. I förlängningen leder det till att klubbarna hamnar på obestånd.

Erfarenheten från hockeyn säger att det är skattebetalarna som till slut får betala notan. Oavsett vem som från början äger själva arenan.
 
För svenska fotbollsklubbar finns det framförallt två problem:
Hög investeringskostnad kontra lågt kapacitetsutnyttjande.
Ökad kostnad för sportslig framgång för varje ny arena. Det skapar en synvilla i kalkyleringen där marginalen uppskattas högre än vad den sedan i själva verket blir. Kostnaden för sportslig framgång ökar ännu snabbare ju större offentliga subventioner som ges till arenorna. Det senare gör privata arenalösningar olönsamma.

Det är ingen slump att ägarförhållandena för fotbollsarenor i Europa ser ut som det gör. Enligt Uefas årliga rapport över Europas fotbollslandskap ägs 66 procent av arenorna av stat eller kommun. 17 procent ägs av klubbarna och 15 procent ägs av andra privata aktörer. I England där det privata arenaägandet är som störst har arenorna i Premier League en snittålder på närmare 80 år. Endast ett fåtal topplag med en stor efterfrågan på biljetter som håller priserna på en hög nivå har en möjlighet att finansiera ett nybygge. Resterande lag får nöja sig med stegvis renovering och utveckling av befintlig fastighet anpassat till efterfrågan. Och ska man vara ärlig så känns detta spontant som en mer sympatisk lösning.

I Nordamerika har man löst problemet på ett socialistiskt sätt. Man delar på intäkter och inget lag degraderas till en lägre division. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 25 år vilket är lägre än medianåldern på en amerikansk familj. Men inte heller här kommer skattebetalarna undan. Systemet möjliggör att klubbägarna kan utöva utpressning genom och hota att flytta verksamheten till en annan stad.

Man brukar säga att avsaknaden av en franchise på den stora marknaden i Los Angeles gör mer nytta för NFL än om ligan hade haft en verksamhet där och som genererat intäkter till ligan. Flera NFL franchiseägare har använt Los Angeles som hot om en potentiell destination när de har lyckats förhandla till sig förmånliga arenaavtal med deras lokala politiker.

Tidigare arenaartiklar:
Egen arena ingen lysande affär | Offside
Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?
Marknadens arenalösning uttömd?

Spelarfackets korståg kan kosta de allsvenska spelarna 40 miljoner kronor om året

Under veckan gjorde spelarnas fackliga paraplyorganisation Fifpro ett pressuttalande om att man kommer att utmana det globala transfersystemet legalt. Pressmeddelandet i sin helhet kan ni läsa under denna länk. Fifpro menar att transfersystemet begränsar spelarnas fria rörlighet samt att ett stort antal pengar som istället hade kommit spelarna till godo hamnar hos klubbar, agenter och tredjepartsägare.

Det Fifpro inte berättar är att transfersystemet är en solidaritetsmekanism som överför förmögenhet från de bästa spelarna till de som är sämre. För ett par år sedan införde Fifa ett system där alla transfers ska registreras. Statistiken säger att 70 procent av alla globala övergångar är free agents. Av de resterande 30 procenten engagerar ungefär hälften en klubb till klubb kompensation (läs transfersumma). 15 procent av de spelare som byter klubb är med andra ord tillräckligt attraktiva för att klubben som rekryterar den enskilde spelaren ska betala en premie till en annan klubb utöver det personliga kontraktet med spelaren i fråga. Utan den rådande transferregimen skulle med andra ord denna minoritet rimligen också kunna lägga beslag på denna premie.

Men det intressanta är vad som händer med de pengar som utgörs av transfersummor. I denna krönika i @Offside.org förklarar jag hur transfersystemet arbetar för spelarnas räkning. De transferpengar som 15 procent av alla övergångar genererar distribueras ner genom näringskedjan till mindre klubbar och ligor. Sedan år 2000 har det allsvenska klubbkollektivet sålt spelarkontrakt för nästan 1,6 miljarder kronor och köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor vilket betyder att cirka 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas kontrakt. Det är i genomsnitt närmare 40 miljoner kronor per år som har distribuerats till de allsvenska spelarna. Dessa 40 miljoner finansieras av de mest attraktiva spelarna på marknaden.

Skulle FifPro lyckas driva igenom en revolution som slår sönder transfersystemet så blir de rimliga konsekvenserna följande:

Klubbarna kommer att få lägre intäkter. Men de kommer samtidigt att få lägre kostnader eftersom det inte kommer att finnas några intjänade transferpengar att spendera på spelarkontrakt eller andra saker – Plus minus noll.

Agentkollektivet kommer rimligen att tjäna lika mycket som tidigare. Spelare kommer byta klubbar även i framtiden och agenter lär fortsätta fakturera procent på spelarkontraktets storlek som rimligen kommer att öka med motsvarande belopp som transfersummorna minskar. En intressegrupp kommer att behöva omstrukturera sig. Det är riskkapitalisterna. Förvisso skulle de kunna investera i aktier i fotbollsklubbar. Eller kanske andra instrument kopplade till fotbollsindustrin. Mer rimligt är att de investerar sina pengar i andra verksamheter.

Spelarna ser med andra ord vara de som har mest att förlora. Framför allt de som håller till i de ligor där klubbarnas intäkter från matchdag, sponsring och TV inte är särskilt stora. Transfersystemet bidrar till att fler spelare i Europa kan livnära sig på sin fotboll.

Nu ska ett antal byråkrater lägga sig i affärerna.

SHL:s beteende – normalt givet rådande regim

Kapitalisten slåss för och försvarar alltid fria marknader fram till den stund då denne nått en viss marknadsandel. Då börjar strävan efter monopol. Privata monopol är generellt inte särskillt farliga för konsumenten. Ofta uppstår de tack vare företagens egna meriter som genererat nöjda kunder. Privata monopol blir inte heller särskilt långvariga. Teknologisk utveckling bryter oftast sönder dessa. Ett exempel på det är SKY:s monopolställning på den brittiska betal-tv marknaden som nu håller på att brytas. Ny teknologi har gjort det möjligt för British Telecom att distribuera det lönsamma betal-TV via deras fibernät. Den nya konkurrensen från British Telecom pressar Sky:s lönsamhet och därmed aktiekurs.

Det är en anledning till att kapitalisten istället försöker skaffa sig legala monopol. De är mer beståliga. Vi kan kalla det för rent-seeking och med hjälp av myndigheterna försöker man påverka de juridiska förutsättningarna som reglerar de ekonomiska aktiviteterna på marknaden. Ett exempel på det är bil-återförsäljar-lobbyn som nyligen försökte driva igenom en ny lag i New York och North Carolina som skulle förbjuda innovationsföretaget Tesla Motors att sälja bilar direkt till konsumenterna*.

Inom fotbollen känner vi igen sådant beteende i samband med Uefa Financial Fair Play. Michael Platini hade en vision om att skapa ett regelverk vars syfte var att stoppa de skenande skulderna bland fotbollsklubbarna. Men projektet kapades av de största klubbarna i Europa och resultatet blev ett regelverk som ger fördelar åt dem som under decennier har byggt upp starka varumärken. I flera fall genom metoder som man nu förbjuder genom regelverket.

Idag slog nyheten om Svenska Hockeyligans försök att reformera den högsta ligan ner som en blixt från klar himmel. Men det borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. Efter många år med en relativt liten omsättning av lag i elitserien har nya namn som Växjö Lakers och Örebro slagit ut ett par etablerade namn från den högsta ligan. Djurgårdens intäkter minskade med närmare 50 procent, från 99 miljoner kronor till 55 miljoner efter degraderingen till allsvenskan. Kvalserien må vara en av landets mest spännande ligor men spänningen har ett pris. Ingen klubb i SHL vill hamna där. Kampen om att undvika kvalserien och risken för degradering är därmed förödande för klubbarnas ekonomier som med till buds alla stående medel försöker att undvika den.

Den ekonomiska rationalen för hockey-reformen är följande:

För sex år sedan formulerade ekonomerna Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Hockeyklubbarna påverkas av flera ovanstående faktorer vilket leder till svaga finanser. Därav en stark intern drivkraft för att göra om regelverket och förutsättningarna som påverkar de ekonomiska aktiviteterna i ligan.

Det som kanske är mer intressant i förslaget är wild-card till stora klubbar som tack vare stor publik genererar mycket intäkter. Genom att stänga ute dessa klubbar från SHL skulle man utsätta sig för en risk. För ganska exakt ett år sedan skrev jag om just detta fenomen***. Erfarenheten från Nordamerika säger att de etablerade och stängda ligorna har utmanats av nya ligor. Konsekvensen har varit att utmanarligorna har slagits i spillror. Antingen genom en ihopslagning eller med att de mest attraktiva lagen i utmanarligorna har lockats över till Major Leagues.

Wild-card systemt ger också Svenska Hockeyligan möjligheten att dränera hockeyallsvenskan på resurser. Dels så att ligan är något hot och så att hockeyligan får så stor marknadsandel av de kommersiella intäkterna som hockeyn i Sverige genererar.

Nyheten har väckt starka reaktioner runt om i landet. Det är förståeligt. Men det är konsekvensen av att det är klubbarna själva som driver sin liga. Det är som om bil-återförsäljarna skulle reglera sin egen marknad. Klubbarna strävar efter en modell som är mest gynnsam för dem själva. Ett klassiskt kartellbeteende.

Men SHL:s propå är också intressant från ett fotbollsperspektiv. Den allmänna uppfattningen är att det är Sef, det vill säga klubbarna själva ska få ta över den högsta fotbollsligan i Sverige. Som vanligt bör man vara försiktig med vad man önskar sig. Framtiden kommer troligen inte att tilltala alla.

—————————————–

* Tesla Motors Successfully Fights Off Auto Dealership Assault in North Carolina – DailyTech.dom – Juni 2013

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

*** Förutsättningarna för ”fem fotbollsförbund – osynligahanden.blogspot.se – 26:e december 2012

Nationalarenan – vem betalar kalaset egentligen?

Mediabevakningen av de finansiella förhållandena för Nationalarenan har lagt sig. För den här gången.

Det kan inte ha kommit som en överraskning att Nationalarenan INTE skulle bära sig. Saken är den att Nationalarenan inte heller skulle bära sig även om den saknade konkurrens från den andra nya arenan i Stockholm.

Hade arenan förväntats vara lönsam så hade privata investerare rusat med sina pengar till projektet på den tiden det beräknades kosta 1 miljard kronor mindre än vad notan till slut landade på. Men redan då krävde projektet en till stora delar en offentlig finansiering (Solna Stad samt statliga Jernhusen).

Man behöver inte vara ekonom för att inse att en arena som står outnyttjad under majoriteten av årets dagar och som kostar i runda svängar 200 000 kronor om dagen i räntekostnader inte kommer kunna gå runt. En tumregel inom branschen är enligt denna artikel att det krävs 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet – Hej.

Naturligtvis måste delägarna för Friends vetat om det här. Från första början. Jag kan inte tro något annat. Utåt har de dock hållit en god min. Av naturliga skäl. Jag menar, hur skulle det se ut om man gick in i det hör bygget och kommunicerade att det är ett förlustprojekt. Därav den uppstådda konflikten mellan delägarna och media samt förstå-sig-påarna som gladeligen har passat på att vinna de enkla poängen när väl resultaten har börjat uppdagas.

Många menar att fotbollsförbundet inte skulle ha gått in som delägare utan direkt ha gått in som hyresgäster på Nationalarenan. Det hade naturligtvis varit en fantastisk lösning. Kanske den allra bästa. Men det resonemanget är naivt. Nationalarenan hade aldrig kunnat byggas utan förbundets delägarskap. De andra parterna hade knappast gått in med ännu mer pengar. Framför allt hade det inte varit politiskt genomförbart. Hur skulle det se ut om förbundet cashade hem på Råsundamarken och skattebetalarna stått för ännu större del av notan?

Istället får man väl säga att politikerna har gått segrande i det senaste mediedrevet. De har ju nästan helt sluppit stormen som istället landade på fotbollsförbundets bord.

Men vet ni vad? Skattebetalarnas risk är högre. Engagemanget per skattebetalare i Solna är lite drygt 6000 kr för investeringen och 3000 kr för den borgen som Solna Stad får betala vid en eventuell konkurs.

De som argumenterar för stadens räkning menar att skattebetalarna tjänar in pengarna genom att sälja markrätter och genom andra skatteintäkter som kommer till stånd tack vare Nationalarenan. Men, handen på hjärtat – hur många hade gett en kommunalpolitiker närmare 10 000 kr i näven om denne knackade på dörren och frågade om pengar för att  investera i en arena och att avkastningen blir god?

Och staden hade naturligtvis kunnat sälja markrätter ändå, utan ett arenabygge. Det är ju inte så att det krävs nya arenor på andra ställen där det byggs bostadsområden eller kontorskomplex?

Fakta i målet är att fotbollsförbundet ännu inte har spenderat några pengar överhuvudtaget i denna affär. De har investerat Råsunda Stadion som för några år sedan värderades till 200 mkr i samband med att AIK var aktuella för en möjlig affär. Råsunda Stadion var dessutom belånad med ca 160 mkr. Lån som förbundet har kunnat amortera tack vare arenaaffärerna.

Så vad händer nu? Det återstår att se. Jag har skrivit en krönika @MagasinetOffside om vad förbundets worst-case scenario är. Det ser faktiskt inte ut att vara särskilt skrämmande. Från fotbollsförbundets perspektiv. Det som ligger framför oss är ett spel om hur de olika parterna som har engagerat sig i projektet ska försöka nå bäst möjliga utfall för sig själva.

Men oavsett utfall så tror jag att svensk fotboll kommer att ha mer pengar i framtiden tack vare Nationalarenan. Inte mindre. Även om nu arenan skulle gå i konkurs och en annan operatör tar över.

Anledningen till det är att värdet på ett hyreskontrakt på en sådan toppmodern facilitet är högre än värdet av att vara ägare till en gammal arena med begränsade möjligheter att sälja premiumprodukter. Det är bra för svensk fotboll ifall det nu blir svårare att kvalificera sig till VM i framtiden.

Tacka skattebetalarna i Solna Stad för det.