Månad: december 2014

Kapitalkoncentration

En liten uppföljning på mitt förra blogginlägg. Blev nyfiken och gjorde en tidserie av de allsvenska klubbarnas samlade egna kapital (rikedom) samt hur denna rikedom distribueras inom ligan. För att mäta det senare har jag approximerat fram den så kallade Ginikoefficienten. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora tillgångar (total jämlikhet). 1 betyder total ojämlikhet.

Det finns tre tydliga skiften i allsvenskan. Millennieskiftet där konkurrensen mellan lagen i allsvenskan ser ut att ha ökat vilket rimligen ledde till sämre finansiell hälsa för flera av klubbarna. Detta medförde att gapet mellan de rika och fattiga klubbarna minskade.

Efter 2004 började allsvenskans egna kapital att öka igen. Denna trend höll i sig i cirka fem år.
Det tredje skiftet verkar ha skett under de senaste tre-fyra åren där det har skett en redistribution av rikedom. Det samtidigt som egna kapitalet har ökat marginellt. Om min uppskattning av resultatet för de allsvenska klubbarna 2014 träffar någorlunda rätt så kommer 5 klubbar av 16 ha mer än 90 procent  av allsvenskans samlade egna kapital.

Det återstår att se vad detta leder till.

Allsvenskan post 2014. Rikare än någonsin – dock mest ojämlik sedan slutet på amatöreran

2014 har varit något av ett banbrytande år inom svensk elitfotboll. För första gången på 14 år lyckades ett svenskt lag ta sig till gruppspel i Champions League. Framgången är ett resultat av en trend som har pågått ett antal år. En trend som vi har sett i flera andre europeiska ligor men sam har tagit betydligt längre tid i Sverige att utvecklas. Det vi har sett är en kapitalkoncentration.

Jag har gjort en enklare animation av hur det egna kapitalet har utvecklats i den allsvenska miljön under 2000 talet. I den syns det hur allsvenskan har blivit rikare (mätt i eget kapital) under årens lopp men också att rikedomarna har samlats hos ett fåtal klubbar. 2014 är en prognos av det som borde kunna förväntas presenteras av respektive klubb under de kommande boksluten.


Denna trend är en produkt av att det i en konkurrensutsatt miljö finns vinnare och förlorare. Vinnarna belönas och förlorarna straffas. I allsvenskan har belöningen historiskt sett inte varit lika stor som i flera andra europeiska ligor. Dels på grund av en relativt jämn distribution av centrala medel men också på grund av små exogena belöningar från deltagande i europaspelet (svaga svenska klubbar i europaspelet).

Under de senaste åren har de exogena belöningarna ökat tack vare de svenska klubbarnas något förbättrade konkurrenskraft i Europa vilket till stor del kan härledas till finanskrisen. Något som jag har skrivit om @Offside.org


Det är också rimligt att ett fåtal större klubbar helt enkelt har blivit bättre på att utnyttja sina resurser än vad som tidigare varit fallet. Och med en större belöning för goda prestationer skapas bättre förutsättningar till att hamna i en så kallad framgångcykel. Större rikedom leder till större sportsliga framgångar vilket i sin tur leder till ännu större rikedom, och så vidare.

Därmed börjar skillnaden mellan rika och fattiga klubbar i allsvenskan bli mer tydlig. Detta illustreras dels i den så kallade Lorenzkurvan över fördelningen av klubbarnas intäkter. Det finns en ökad ojämlikhet i hur intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt fördelas bland lagen. 



X-axeln visar kumulativ andel klubbar, y-axeln visar kumulativ andel av inkomst. Den raka linjen visar hur sambandet skulle se ut vid perfekt inkomstjämlikhet, det vill säga de 10 procenten i fördelningen får 10 procent av den totala inkomsten, de 20 procenten i fördelningen får 20 procent av totala inkomsten osv. Kurvan i figuren kallas för Lorenzkurvan. Den visar hur stor del av den totala inkomsten som vissa andelar av den totala populationen tjänar.

Eftersom det finns ett starkt samband mellan den relativa storleken på intäkter exklusiva försäljning av spelarkontrakt och storleken på försäljning av spelarkontrakt (läs om det i min krönika @idrottensaffärer) så skapas det rimligen ännu större ojämlikheter i ligan. Det är något som vi också kan se i Lorenzkurvan över distributionen av de allsvenska klubbarnas egna kapital. 



2004 hade 80 procent av klubbarna mer än 40 procent av det egna kapitalet i allsvenskan. 10 år senare har 80 procent av klubbarna mindre än 30 procent av allsvenskans samlade egna kapital. Ojämlikheten i allsvenskan är nu alltså nästan på samma nivå som den var 1999. Då hade kommersialiseringen precis kommit till svensk fotboll och spelarna började kunna få fotbollen som profession. 

De ökade klyftorna borde rimligen avspegla sig i mindre mångfald vad gäller vunna mästerskap. För ett antal år sedan kunde allsvenskan stoltsera med att ha 8 olika mästare under en tioårsperiod. Den extremt jämna tävlingsbalans speglades i den förhållandevis jämna distributionen av det egna kapitalet. Denna jämlikhet arbetade dock inte till de svenska klubbarnas fördel på det europeiska konkurrenslandskapet. Talangen i allsvenskan var utspridd över fler klubbar och de lag som representerade Sverige i de europeiska cuperna var inte tillräckligt starka.



Figuren visar utvecklingen i detta nyckeltal in rullande 10 årscykel. Om inte något annat lag än MFF, AIK, IFK Göteborg, Kalmar FF, Elfsborg vinner allsvenska 2015 så är vi nere på 6 olika mästare. Trenden är att minskningen i mångfalden inte stannar där. Rimligen fortsätter också trenden med fler poäng på europarankingen. Åtminstone ett par år till.

De som hoppas på en mer oförutsägbar allsvenska framgent får hoppas att de idag rika klubbarna tar stora risker i sin inbördes tävling om de högsta placeringarna och över-investerar vilket leder till finansiell distress (som runt millenieskiftet). De som däremot tycker om finansiell stabilitet får hoppas på en relativt förutsägbar allsvenska de kommande åren.

Ny modell för distribution av centrala pengar inom SEF

I fredags avslöjade SVT hur de pengar som SEF managerar genom försäljning av sändningsrättigheter samt andra sponsorrättigheter ska fördelas med start 2015. Fördelningsmekanismen är helt och hållet kopplad till sportsliga prestationer under en femårsperiod.
Den klubb som presterar bäst får 9.35% av intäkterna och den som presterar sämst får 5.40%. Detta ger en ratio på 1:73 från toppen till botten. Det är ungefär som tidigare men det finns en hel del väsentliga skillnaden i modellen. Det finns de som argumenterar för att man ska räkna in publikintresset. Å andra sidan finns det ett positivt samband mellan storleken på hemmapubliksiffror och sportsliga framgångar vilket innebär att modellen indirekt belönar publikintresse.
Bloggen Eyravallen ser ut att ha kommit över vikterna för samtliga placeringar vilket ger en fördelningskurva enligt nedan. *edit*. De är officiella på SEF:s hemsida.

Några observationer: 
– Mycket jämnfördelat för den nedre tabellhalvan. Den övre halvan har en mer progressiv ersättning i förhållande till prestation.
– De i toppen etablerade klubbarna mer eller mindre cementerar greppet om de största ersättningsnivåerna. 
– Det blir svårare för klubbar utanför toppskiktet att nå toppen. Enskilda topplaceringar kommer inte att belönas.
– Det blir lättare för klubbarna att budgetera eftersom årliga tabellvarianser har mindre inverkan på ersättningsnivån vilket leder till något lägre risk. Lägre risk leder rimligen till en större förutsägbarhet i tabellen.
– Större klubbar som börjar underprestera straffas långsammare, i ett finansiellt perspektiv. Å andra sidan straffas de hårt om de underpresterar under en längre tidsperiod. Hammarby kommer att vara ett bra exempel på det.
Allsvenskan har under de senaste åren upplevt en polarisering. Vi börjar känna igen mer eller mindre samma lag som lägger beslag på topplaceringarna.
Enligt SVT kommer 260 miljoner kronor att distribueras till de 32 kubbarna inom SEF. De allsvenska klubbarna får i så fall deka på 195 miljoner kronor. Går man efter de odds som Betsson har idag för allsvenskan 2015 så kommer distributionen av pengarna bli enligt nedan.
Några storklubbar har tagit avstånd från modellen och menar att de borde ha fått en större del av intäkterna. Det är logiskt. TV bolagens makt över schemaläggningen orsakar inte sällan negativa effekter på de lag som drar mest publik. Samtidigt ska framför allt Malmö FF inte klaga särskillt mycket. Som det är nu arbetar den nya modellen helt i deras favör. I teorin kan de placera sig i mitten av tabellen 2015 och ändå kamma hem den högsta ersättningen.
Vi får samtidigt inte överdriva de centrala pengarnas betydelse. 195 miljoner är inte mer än ca 15 procent av allsvenskans samlade intäkter. Detta kan jämföras med ca 20 procent 2006, det första året på den då spektakulärt stora TV rättighetsaffären.

Hade jag varit allsvenskan så hade jag troligen valt en mer brant ersättningskurva men infört skatt på den oproportionerligt stora ersättningen från deltagande i Champions League. Något som jag har skrivit om i denna krönika på Offside.org för över ett år sedan.

Svensk elitfotbolls position på den svenska sponsringsmarknaden

Som de flesta kanske känner till har de svenska elitklubbarna satt som mål att fördubbla sina intäkter. Den enskillt största intäktsklassen hos de allsvenska klubbarna är sponsring (och reklam) som står för närmare 1/3 av intäkterna. Att döma av kommunikationen från klubbarna verkar det också den intäktsklass som de mest kämpigt med att utveckla. Detta trots att sponsringmarknaden under de senaste 10 åren har vuxit betydligt snabbare än vad de totala reklaminvesteringarna har gjort i Sverige. Klubbkollektivet inom SEF har mer eller mindre följt sponsringsmarknadens tillväxtkurva.
                        

Sponsringsmarknaden uppgick under 2013 till 6.5 miljarder kronor vilket är 9.9 procent av de totala reklaminvesteringarna i Sverige. SEF kollektivets sponsorintäkter uppgick under 2013 till 480 miljoner kronor. 7 procent av sponsringsmarknaden.
Sponsringen i Sverige består naturligtvis inte enbart av idrottssponsring. Också kultur- och socialsponsring har en liten del av kakan. 
                        

Inom svensk elitfotboll så har fem klubbar tillsammans 40 procent av SEF kollektivets samlade sponsorintäkter. Det är i storleksordning: Malmö FF, Elfsborg, IFK Göteborg, Helsingborg samt AIK.
Nedan skala i miljoner kronor.
                       

Sedan 2004 är det i första hand Malmö FF och Elfsborg som har ökat sina sponsorintäkter mest. Till exempel fanns inte Elfsborg med i topp 5 gruppen säsongen 2004. AIK har haft förvånandsvärt svårt att öka sina sponsorintäkter. Vid en närmare analys så ser de tre stora klubbarna I Stockholm generellt har misslyckats med att bygga sin sponsoraffär. Figuren nedanför visar de tre stockholmsklubbarnas andel av SEF kollektivets sponsorintäkter samt respektive stockholmklubbs storlek på sponsorintäkterna.

2004 hade de tre klubbarna i Stockholm närmare 20 procent av SEF kollektivets sponsorintäkter. 2013 låg man närmare 10 procent marknadsandel. Hammarbys sponsorintäkter har pressats genom degraderingen till Superettan. Djurgårdens är förvånandsvärt svaga för att vara ett allsvenskt lag. Hammarby har sedan ett antal år tillbaka sålt sponsringsrättigheterna till AEG och får – enligt i Expressen obekräftade uppgifter – 25 miljoner under sin första allsvenska säsong 2015. För övrigt det sista året på avtalet med AEG.
Ett rimligt antagande är att det i Stockholm finns väldigt mycket outnyttjad potential. Men det räcker inte. Ska de allsvenska klubbarna fördubbla sina intäkter de kommande åren så kommer det inte räcka för de svenska elitklubbarna att följa tillväxten på sponsringsmarknaden. Man behöver leda den.
Hur ska de lyckas med det? En god start är att lära sig vad sponsring är för något. Det kan man börja med genom att läsa Sponsringsbloggen eller lyssna på Sponsringsodden av och med Magnus Berglund.
Om man inte vill lära sig så kan man alltid köpa tjänsten. Något som verkar bli av i svensk fotboll om man får tro uppgifterna som Fotbollskanalen kom med igår.
————————-
Datakällor:
IRM, Institutet för Reklam- och Mediestatistik – Totala Reklaminvesteringar 2004-2013
Årsredovisningar: MFF, IFKG, Elfsborg, Hammarby, Helsingborg, AIK, DIF; 2004-2013

Fogis.se – Analys av Allsvenskans ekonomi 2004-2013

Option – rättighet men ingen skyldighet

Anders Svenssons kontrakt har visst varit ett hett ämne de senaste veckorna. Svensson hade tydigen ett kontrakt över två år (2014 och 2015) men han hade sålt en option till Elfsborg som gav klubben rättighet men inte skyldighet att avbryta kontraktet efter ett år. Jag repeterar, rättighet men inte skyldighet.
Efter 2014 har Elfsborg uppenbarligen gjort bedömningen att Svenssons förväntade prestationer på planen under 2015 inte kommer att motsvara den storlek på lönen som klubben betalar för hans tjänster. Motsvarande talang går att förvärva på marknaden, till ett lägre pris. 
Nu går det ju inte att förvärva ett kontrakt med en ny Anders Svensson och exakt de egenskaper han besitter. Och Elfsborg verkar ha gjort bedömningen att man vill ha kvar Svensson under 2015.
Klubben verkar därmed ha gjort ett bet på att Svensson, från hans perspektiv, inte kommer att få ett bättre erbjudande än det nya kontraktsförslag som Elfsborg har lämnat till honom.
Genom media har Svensson gjort det klart att han är besviken. Det bör han vara, som den tävlingsmänniska han är. Däremot bör han inte vara besviken på Elfsborg. Han har trots allt sålt optionen till klubben och rimligen fått en premie för den, i någon form.
Frågan är naturligtvis hur mycket klubben sparar om Svensson nu bestämmer sig för att teckna ett nytt kontrakt med Elfsborg? Uppemot en miljon kronor, kanske?
I samband med denna affär har Bosse Johansson uttalat sig i GT om Elfsborgs finanser. Ganska intressant information: Johansson räknar med att 2014 års resultat landar på +-0 kronor, som det ser ut just nu. Under 2013 skrev Elsfborg av ett större värde på sin spelartrupp som per den sista December 2013 värderades till 8 miljoner kronor på balansräkningen. Det betyder att Elfsborg borde visa ett positivt rörelseresultat (före avskrivningar) på runt 3 miljoner kronor. Detta efter att man har sålt kontraktet med Nicklas Hult för ca 8 miljoner kronor under 2014. Under året har man inte heller gjort några investeringar i spelartruppen (bortsett lånet av Viktor Prodell) vilket innebär att det från Nicklas Hult pengarna inte finns särskilt mycket kvar att rekrytera nya spelarkontrakt för. Resten har finansierat klubbens löpande verksamhet.
Under 2015 förväntas väl kontraktet med Johan Larsson att säljas. För att Elfsborg ska skaffa sig ett bättre utrymme för köp av spelarkontrakt eller andra aktiviteter man vill genomföra än vad man har haft under 2014 så behöver intäkterna öka (jmf 2014), kostnaderna minska eller både och, förstås.

Det är lite av en ny situation för Elfsborg som under flera år kunde göra de saker man ville göra. Det känns som man befinner sig i en – jag ska inte säga allvarlig, för det är den definitivt inte – men åtminstone kritisk period där de beslut som fattas verkligen behöver bli rätt.