Månad: februari 2015

Kommer Premier League TV cash bonanza erodera Champions League?

Åttondelsfinaler i Champions League. Jag har sammanställt utvecklingen av personalkostnaderna för tolv av de sexton lag som är kvar i turneringen. Anledningen till att fyra klubbar inte finns med är att fullständig data saknades. Dock befinner sig dessa i medelklasszonen. Det finns några intressanta iakttagelser man kan göra.

Trendlinjerna är exklusive PSG och Manchester City. Premier Leagues minsta lag definierar som det lag som har lägst intäkter i ligan. Personalkostnaderna för det laget är uppskattade försiktigt. 60 procent av de förväntade intäkterna från och med 2016 då Premier Leagues nya TV avtal aktiveras.

Det finns en tydlig trend där vi ser ett gäng superklubbar vars personalkostnader ökar betydligt snabbare än omvärdlen. Det är logiskt. Superklubbarna kan attrahera de stora stjärnorna och blir på så sätt inte bara framgångsrika på fotbollsplanen. De blir också attraktiva på den globala marknaden vilket ger en större tillväxt på sponsorsidan. Det som kännetecknar superklubbarna är att de har en framgångsrik historia och att de har lyckats kapitalisera den när kommersialiseringen och globaliseringen har tagit fart.  Vi ser också hur Paris SG och ManCity har tagit steget upp till denna supergrupp.

Bland medelklassen har Dortmund upplevt ett uppsving i resurser. Denna tillväxt har dock stannar av. Dortmund är idag den näst största klubben i Europas överlägset största ekonomi. Det är fascinerande hur långt efter i form av resurser klubben trots allt befinner sig från supergruppen. Medelklassen upplever en svag tillväxt. Vi har under årens lopp sätt flera medelklassklubbar nå långt i Champions League. Porto vann turneringen 2004. Dortmund gick till final 2013 vilket också Atletico gjorde 2014. Schalke 04 i semifinal 2011.

Alla duktiga spelare får inte plats hos Superklubbarna. De är inte tillräckligt många. Förutom slumpen (lottning och på planen) har det troligen bidragit till att superklubbarna inte har varit helt överlägsna i Champions League. Premier Leagues nya TV avtal är ett potentiellt problem här. Den förhållandevis jämnlika distributionen av TV pengar i England kommer göra den fattigaste klubben i Premier League rikare än medelklassgruppen. I värsta fall kommer dessa klubbar att dränera den europeiska medelklassen på talang. Problemet är att majoriteten av Premier Leagues klubbar aldrig kommer att spela i Champions League.

Det hela borde leda till två olika karriärsval för ett antal spelare. Tjäna större pengar i England men bara möta Englands stora klubbar eller tjäna mindre pengar hos medelklassen men få chansen att mäta sig med giganterna i de europeiska cupturneringarna.

Trendlinjerna är exklusive PSG och Manchester City. Premier Leagues minsta lag definierar som det lag som har lägst intäkter i ligan. Personalkostnaderna för det laget är uppskattade försiktigt. 60 procent av de förväntade intäkterna från och med 2016 då Premier Leagues nya TV avtal aktiveras.

Osynligahanden avslöjar – underskott i driften också 2016

Under de senaste dagarna har det figurerat uppgifter om att IFK Göteborg kommer att redovisa ett negativt resultat på fem miljoner kronor eller mer. Det avviker en hel del från de bedömningar som initierade bloggskribenter i IFK sfären har gjort. Bedömningar som har baserats på mycket rimliga antaganden.

Om nu ryktena om årets negativa resultat stämmer så är det mycket svagt. Men det är inte nödvändigtvis resultatet på den nedersta raden som är dåligt. Det är inget fel att som fotbollsklubb dra på sig kostnader för att nå sportslig framgång, på kort och på längre sikt. Analysen bör utgå från var IFK Göteborg befinner sig styrkemässigt idag jämfört med föregående vår. I förhållande till sina konkurrenter. Men nog om det nu. Det finns inga siffror att analysera.

Låt oss istället prata handel med spelarkontrakt. För ännu en gång kommer frågan om driftresultatet att aktualiseras och diskuteras i oändlighet denna vår.

Det är i februari det börjar. Varje år. Tidnigarna skriver om hur många miljoner fotbollsklubbarna går back om de inte hade sålt spelarkontrakt. Supportrarna hänger på. Räknar post för post. Vi får höra klubbdirektörerna uttala sig om att man minsann ska ha ett positivt driftresultat, detta år. Då jävlar.
Ett år senare är visan densamma. Olof Lundh skriver att det är som filmen Måndag hela veckan. En fantastisk bra liknelse.

Så varför matchar inte kostnaderna med intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt. Varför säljer fotbollsklubbar spelarkontrakt? Gör man det för att rädda boksluten? En anledning är redovisningstekniska skäl. Ju högre transferintäkter, desto högre driftunderskott. Säljer man ett spelarkontrakt i januari eller i juli/augusti så väntar man inte till kommande årsskifte med att rekrytera nya spelare. Man gör det samma år vilket har en negativ inverkan på driftresultatet eftersom hela sign-on belastar personalkostnaderna det år som kontraktet med spelaren skrivs under.

En annan anledning är att klubbarna helt enkelt räknar med att sälja spelare. Ju mer solid balansräkning man har i grunden desto större höjd kan man ta för spelaraffärer. Detta gör man av den enkla anledningen att man vill kunna klämma in så mycket talang i spelartruppen som bara är möjligt.

Om vi tittar på till exempel IFK Göteborg. Det är ett rimligt antagande att klubben, deras supportrar och media anser att de ska ha liknande sportsliga ambitioner som AIK.

De senaste 9 säsongerna (sedan 2006) har dock IFK Göteborgs årliga intäkter, exklusive spelarförsäljningar varit i genomsnitt 20 miljoner lägre än motsvarande intäkter har varit för AIK. Det är en inte helt obetydlig summa pengar som påverkar IFK:s konkurrenskraft gentemot AIK negativt.

För att kompensera för det så säljer IFK Göteborg spelarkontrakt. Man har till och med varit ganska duktiga på att göra det. I genomsnitt har man under samma period sålt spelarkontrakt för 20 miljoner kronor om året. Bara två av nio år har IFK sålt spelarkontrakt för mindre än 10 miljoner kronor. Det motsvarar närmare 20 procent av klubbens totala intäkter och IFK närmar sig tack vare det AIK:s storlek på ekonomin.

AIK å sin sida behöver hålla IFK på behörigt avstånd. Klubbens intressenter förväntar sig inget sämre än att klubben ska ha minst lika stora sportsliga ambitioner som IFK Göteborg. Därför säljer AIK också spelarkontrakt. Sedan 2006 har man i genomsnitt sålt spelarkontrakt för 11 miljoner kronor per år. Under enbart tre av nio säsonger har man sålt spelarkontrakt för mindre än 6 miljoner kronor. Denna inkomstkälla motsvarar lite drygt 10 procent av AIK:s totala intäkter.

Spelarkontrakt-försäljningarna har bidragit till att IFK Göteborg har kunnat hålla 4.4 i genomsnittlig ligaplacering sedan 2006 och samtidigt öka sitt egna kapital från 4 miljoner vilket man hade 2006 till 24 miljoner kronor (2013). AIK:s kontraktförsäljningar har bidragit till att AIK har kunnat hålla 3.7 i genomsnittsplacering under samma tidsperiod. Till stor del har man kunnat göra det tack vare att spelarkontrakt-försäljningarna har försvarat inkomstövertaget, även om det har minskat något. Liknande förhållanden gäller mellan alla andra klubbar i samma liga. 

Som ni märker är spelarkontrakt-försäljningar inte några extraordinära intäkter för vare sig IFK Göteborg eller AIK. Det är en betydligt mer extraordinär händelse om man inte säljer spelakontrakt något år. Det är en konsekvens av att klubbarna har toppambitioner vilket medför att man har spelare i sin trupp som är tillräckligt bra för att vara attraktiva för klubbar med i andra ligor, med betydligt större plånböcker. Dessa spelare kommer i slutändan att lämna ändå.

Det finns klubbar nere på kontinenten som framgångsrikt har utvecklat sin affärsmodell kring spelaraffärer. Två av dessa möts i Champions League åttåndelsfinalerna. 30 procent av FC Basels intäkter kommer från spelarförsäljningar och FC Porto är än värre med 40 procent. Båda klubbarna har tack vare det kunnat konkurrera på fotbollsplanen med lag från betydligt större nationella marknader. Jag tror knappast att det pratas särskilt mycket om driftresultat i vare sig Schweiz eller Portugal.

Spelaraffärerna medför att Basel och Porto klubbar kan hålla en högre löpande kostandsmassa vilket rimligen genererar en högre talangnivå än vad man hade kunnat ha utan att ha tagit höjd för spelaraffärer. Den högre talangnivån bidrar rimligen också till att man har spelare som är attraktiva högre upp i näringskedjan vilket leder till högre försäljningspriser.

Så varför pratar klubbcheferna i Sverige varje år om att man siktar på ett positivt driftresultat, för att ett år senare inte leva upp till det? Kanske har de inte förstått att deras klubbar är pristagare och inte prissättare på den globala marknaden för talang. Man får generellt den talang och den placering som man betalar för. Det kan också vara så illa att de inte kan räkna.

Ett annat alternativ är att man försöker sända en signal till sina konkurrenter att man kommer att budgetera lägre kostnader. Syftet med det är att försöka få de andra klubbarna att budgetera lågt och försiktigt. Skulle konkurrenterna göra det så skulle man själv vinna på att budgetera med högre kostnader. Naturligtvis är den dominerande strategin här att alla budgeterar högt. En dominerande strategi är en strategi som för den nyttomaximerande klubben ger det bästa utfallet oavsett konkurrentens val. Driftunderskott blir på så sätt norm i ligan.

Oavsett kan vi räkna med att vi också kommande år kommer att läsa och höra mantrat om negativa driftresultat. Ända till den dagen fotbollens transfersystem upphör att existera.

Dags för allsvenska klubbarna att konspirera?

Inför säsongen 2006 började ett nytt TV avtal att gälla i Svensk fotboll. Det var en stor ökning från de föregående åren och ersättningen till de allsvenska klubbkollektivet ökade med 80 miljoner kronor. Jag kommer ihåg det väl. I väntan på rapportsäsongen i januari 2007 skrev jag, i ett av mina allra första blogginlägg, att man inte skulle vänta sig några stora effekter på den nedersta raden i resultaträkningen.

Anledningen till det är väldigt enkel. Det krävs duktiga spelare för att vinna matcher, att hamna på placeringar som leder till spel i Europacuperna eller att undvika degradering. Klubbarna använder därför sina nya pengar till att erbjuda spelarna bättre kontrakt. Men eftersom alla klubbar har fått ungefär lika mycket nya medel så förblir styrkeförhållandet oförändrat lagen emellan.

Redan under 2005 började de allsvenska klubbarnas kostnader att öka, hela 19% jämfört med 2004. Klubbarna visste redan innan 2006 om att ersättningen från sändningsrättigheter skulle öka kraftigt och började att öka sina kostymer i förtid i tron om att skaffa sig starkare trupper innan konkurrenterna. Mellan 2005 och 2007 ökade kostnaden för de allsvenska spelarlönerna med drygt 90 miljoner kronor, från 154 miljoner till 248 miljoner.

Nu är det dags igen. Enligt Fotbollskanalen kommer de ersättningen från sändningsrättigheter att öka från och med säsongen 2016. Från 135 miljoner till 180 miljoner kronor. En inte helt obetydlig ökning med 33%, i genomsnitt tre miljoner per klubb. Om klubbarnas beteende upprepar sig, så borde vi kunna se spelarna få bättre kontrakt redan under 2015.

För snart tre år sedan organiserade sig de svenska spelarna och krävde bättre villkor för sjukersättning i samband med skador. Man hotade med strejk. I samband med det skrev jag denna krönika @MagasinetOffside om att spelarna har mer att förlora än att vinna. Klubbarna betade redan så mycket i lön till spelarna som de bara kunde. En reglerad sjukersättning skulle i praktiken bara innebära att man flyttar över pengar från spelarnas lön till en försäkring. Däremot kunde det få klubbkollektivet att i framtiden själva försöka organisera sig.

Vanligtvis är det arbetarna som organiserar sig mot kapitalisterna med syfte att förhandla fram centrala avtal. Inom fotbollen är det i själva verket duktiga spelare som är kapitalister. Det besitter unika egenskaper – humankapital, som behövs för att klubbarna ska kunna vinna matcher. Därför kan man tycka att det är lite märkligt att inte klubbarna organiserat sig.

Fram till nu. I en krönika @Idrottensaffärer skriver jag om hur klubbarna i Premier League har samarbetat och lyckats med att exploatera spelarna. Deras finansiella överenskommelsen är inget annat än en succé. Tio klubbar har hittills redovisar sina bokslut för säsongen 2013-14. Nio av dem har redovisat svarta siffror. Det är redan en fler än de åtta av 20 som redovisade en vint före skatt säsongen innan.

Kanske ser de allsvenska klubbarna en chans att göra likadant och komma överens med varandra. Säg att man bara får använda 1/3 av ökningen i ersättningen från sändningsrättigheter till spelarkontrakt. Vill man öka dessa kostnader mer än så, så måste det matchas av en ökning i de andra inkomstkällorna. Matchdag, sponsring samt försäljning av spelarkontrakt.

Jag tror inte att talangnivån i allsvenskan skulle påverkas av det. Istället skulle befintliga spelare som ändå inte är tillräckligt attraktiva på den internationella marknaden inte få bättre ersättning som annars troligen skulle bli fallet.

Rapportsäsongen igång

Det har varit något av en ekonomidag för de allsvenska klubbarna. I Barometern* avslöjar Kalmar FF:s klubbdirektör att klubben redovisar en förlust på 8 miljoner kronor för 2014. Samuelsson menar att man inte når upp på intäktssidan. Det är uppenbart att klubben ännu inte har lycksats kapitalisera sin nya arena. Beläggningen är låg. Av 183 000 platser under de 15 allsvenska omgångarna 2014 fyllde man endast 92 000. Det här måste man förbättra annars kan det gå snabbt utför med det egna kapitalet som ännu är förhållandevis stort, 49mkr. Det blir däremot inte enkelt. Den ökade kapitalkoncentrationen i allsvenskan gör det svårare för klubbar i Kalmar FF:s storlek att etablera sig högre upp i tabellen.

Halmstad BK redovisar en förlust på närmare 6 miljoner kronor** och har efter 2014 ett negativt eget kapital. Givet sin kostnadsstruktur har HBK alldeles för låga intäkter för att spela i allsvenskan. Lycka man inte öka intäkterna så kommer man förr eller senare att degraderas och ersättas av ett annat lag i den högsta serien. IFK Norrköping redovisar en rörelseförlust på 2 miljoner kronor i sin koncernredovisning**. Man har dock sålt mark med en reavinst på 33 miljoner kronor vilket innebär att klubbens egna kapital ökar till dryga 40 miljoner kronor.

AIK Fotboll AB släppte sitt bokslut idag, plus 14 miljoner kronor***. Det egna kapitalet uppgår till 31 miljoner kronor. Inom kort förväntas IFK Göteborg redovisa en vinst på ca 20 miljoner kronor****. Gör man det så kommer man att ha ett eget kapital på cirka 45 miljoner kronor. Och så Malmö FF då. En stor del av premierna från Champions League kommer att landa på 2014 års bokslut. En betydande del (market-pool) lär landa först 2015. Under 2015 kommer också reavinsterna för vinterns stora kontraktförsäljningar att hamna.

Det vi ser är en tydlig kapitalkoncentration. Det är något som vi faktiskt redan har märkt i tabellen under de senaste säsongerna. Malmö FF, AIK och IFK Göteborg har figurerat i toppen under de senaste åren. När 2014 väl är summerat så kommer Malmö FF, IFK Göteborg och AIK tillsammans också att ha cirka 60 procent av allsvenskans samlade egna kapital. Efter 2015 lär topp tre klubbarnas kapitalandel öka än mer, i första hand tack vare Malmö FF.

Problemet med de andra kapitalstarka klubbarna (KFF och Häcken) är att de har idag alldeles för små intäkter relativt topplagen för att kunna omsätta sitt kapital så att det får en signifikant effekt i tabellen. Här är det viktigt att de investerar sitt kapital väl för att kunna öka intäkterna och på så sätt kunna växa.

Det återstår att se om den pågående kapitalkoncentration kommer att fortsätta. Precis så som vi har sett ske i andra ligor i runt om i Europa som ligger flera år före Sverige i termer av kommersialisering.

Det som skulle kunna sakta ner den processen är stockholmsfotbollen som ser ut att få en nytändning. Förra gången det begav sig så ledde det till ökad konkurrens i det allsvenska toppskiktet vilket naturligtvis medförde att de allsvenska klubbarnas finanser blev svagare. Detta trots att allsvenskans intäkter i det närmaste fördubblades under dessa år.

Mellan 1999 och 2004 halverades allsvenskans samlade egna kapital, från närmare 150 miljoner kronor till 60 miljoner. 2004 var det egna kapitalet som mest jämlikt fördelat i hela allsvenskan vilket i allra högsta grad bidrog till att vi har sett väldigt många olika svenska mästare åren däromkring.

———————————————————
* KFF backar åtta miljoner
** HBK Årsredovisning 2014
***  AIK Fotboll AB Bokslutskommuniké 2014
**** Bluewhite & Lilywhite