Månad: juni 2015

Pengar ingen garanti för framgång i svensk elitfotboll – men en förutsättning!

Ni som har följt denna blogg känner till förhållandet mellan storleken på sportslig framgång och sportsliga resultat. Över tid är sambandet mycket stort. Enskilda säsonger mindre.

En fotbollsklubbs sportsliga framgångar beror på storleken av talang som man har i truppen i relation till sina motståndare i ligan. Eftersom det finns en marknad på vilken talang kan handlas på så ska talangnivån rimligen kunna definieras i form av det pris som den kostar på marknaden. Det gäller naturligtvis även de spelare som klubbarna själva producerar. Så fort deras talang blir känd för omvärlden så kommer andra klubbar att vilja locka den till sig. Det driver upp talangens lön till en marknadsmässig nivå även om han stannar kvar i sin hemmaklubb.

Men de sportsliga framgångarna beror också på dess förmåga att generera intäkter. Intäkter är resurser som behövs för att kunna upprätthålla en tillräckligt hög talangnivå i truppen. Det behövs administrativ personal för att kunna koordinera intäkterna. Därmed är också den administrativa personalen bidragande till klubbens sportsliga resultat och ingår därför som en resurs. 

Jag har tagit en urvalsgrupp inkluderande klubbar som spelat i allsvenskan minst två säsonger under perioden 2009 – 2014, plus Hammarby. Sedan räknat respektive klubbs personalkostnader i relation till urvalsgruppens genomsnitt och placerat det i förhållande till respektive klubbs genomsnittliga sportsliga placering under mätperioden. Resultaten syns i figur 1.

Fig 1.


För två år sedan gjorde jag denna analys på svensk elitfotboll perioden 2009 – 2012. Nu finns det data för sex säsonger, 2009-2014. Det är tydligt att sambandet mellan klubbarnas relativa personalkostnader och de relativa sportsliga resultaten är starkare under den två år längre mätperioden. Förklaringsgraden är hela 86 procent vilket liknar de andra ligorna i Europa förhållandevis väl. De klubbar som befinner sig ovanför regressionslinjen har varit mer effektiva än urvalsgruppens genomsnitt och vice versa.

Rimligen borde det finnas ett samband mellan effektivitet och lönsamhet. Men gör man en analys där över- och underprestation under sexårsperioden sätts i relation till klubbarnas finansiella resultat så kan ett sådant samband förklaras till inte mer än lite drygt 20 %.

Fif 2. Effektivitet (avvikelse från regressionslinjen i fig 1) vs Genomsnittligt årligt finansiellt resultat under mätperioden 2009-2014. 

Dock finns det vissa intressanta observationer. Djurgården och Hammarby har under mätperioden varit kroniskt underpresterande. Det syns också väldigt tydligt i de finansiella resultaten. Brist på pengar har inte varit problemet. Problemet har varit hur de har använts. Den senaste tidens sportsliga samt finansiella tyder däremot på en förbättring. Något som jag har förväntat mig och utvecklar här @MagasineOffside.

Vi kan också se en förhållandevis effektiv klunga med klubbar som under perioden har visat ett resultat mycket nära noll alternativt ett negativt finansiellt resultat. Detta visar med stor tydlighet att de svenska elitklubbarna är nyttomaximerande. De använder alla till buds stående medel för att på kort sikt bibehålla förbättra sin sportsliga prestation. Gick man in i 2009 med ett positivt eget kapital så har det kapitalet använts till att försöka hamna högre upp i tabellen. Vilket rimligen har lett till negativa siffror i resultaträkningen, trots att de sportsliga prestationerna inte har varit ineffektiva i sig.

Trelleborg hör till denna grupp. TFF:s problem har varit att man inte har haft tillräckligt stora intäkter för att hålla sig kvar på elitnivå. Utan Runa Anderssons pengar hade klubben kraschat mycket tidigare. Det hade man också gjort med en mindre solidarisk distributionsnyckel av de centrala pengar som SEF delar ut årligen. Trelleborg hade då tidigare ersatts av en annan klubb som var duktigare på att utveckla sin kommersiella sida (allt annat lika).

Det är också värt att notera kontrasten mellan Malmö FF och Elfsborg. Boråsarna offrade 40 procent av sitt egna kapital för att nå Champions League efter sitt SM guld 2012. Till skillnad från Malmö FF misslyckades de. 

Det finns två avvikande resultat där Norrköping och Helsingborg har redovisat ett positivt resultat trots en dålig effektivitet över sexårsperioden. Norrköping har gjort det tack vare markförsäljning till kommunen och Helsingborg tack vare att de betalade tillbaka 16 miljoner kronor till kommunen (ej resultatpåverkande) och inte kunde spendera pengarna på bland annat spelarkontrakt (resultatpåverkande) under de två senaste åren.

Om man väljer att göra en plot med samtliga observationer så blir sambandet betydligt svagare. Dock finns det vissa intressanta saker att ta med. För att vinna SM guld har det under mätperioden krävts minst personalkostnader som varit minst 1.4 gånger urvalets genomsnitt.

Fig 3

Faktum är att 4 av 6 mästerskap har vunnits av klubbar med högst eller näst högst personalkostnader. 1/3 av klubben med tredje högst personalkostnader. Helsingborg överraskade med att vinna en gång med femte högst personalkostnader. Detta kan jämföras med den statistik som Uefa härom året tagit fram från 52 av de europeiska ligorna. 29 av dem (56 %) vanns av klubben med högst personalkostnader. Lagen med näst högst personalkostnader vann i 11 av ligorna (21 %) och tredje högst personalkostnader vann fyra gånger (8 %). Klubbarna med lägre relativa personalkostnader än så vann 8 mästerskap, 15 %.

Om vi betraktar mitt urval som slumpmässigt och använder oss av en T fördelning (på grund av få observationer på respektive tabellplacering) så borde vi inom 95 procents konfidensintervall se vilka klubbar som rimligen har en chans att nå de fem högsta placeringarna i allsvenskan under denna säsong (ingen hänsyn tagen till redan spelade matcher). Givet att den relativa konkurrenskraften klubbarna emellan inte har förändrats nämnvärt under 2015.

1) MFF, AIK, IFK Göteborg
2) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
3) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
4) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
5) Häcken, Helsingborg, Hammarby, IFK Norrköping, DIF, Kalmar FF

Trots att urvalet per placering är väldigt litet så borde avvikelser från tabellen kunna anses som slumpen/tur snarare än ett resultat av en långsiktig exekvering av klubbstrategin. Helsingborgs guld är egentligen ett ganska bra exempel på det, med tanke på vad som hände efter det. Men också BK Häckens (2:a) och Örebro SK:s (3:a) enskilda framskjutna placeringar som båda följdes av magplask.