Månad: oktober 2016

Ökade obalanser i fotbollseuropa

I den första omgången av årets gruppspel i Champions League möttes FC Basel och Ludogorets. Matchen slutade 1-1 och efter det har det spelats ytterligare två omgångar. Båda lagen har inte varit i närheten av att ta nya poäng. Det speglar de ständigt ökade obalanserna i fotbollseuropa mycket väl. Basel leder sin inhemska liga med 14 poäng efter bara elva omgångar och kommer i maj att vinna sitt åttonde raka mästerskap. Ludogorets har vunnit den bulgariska ligan fem säsonger i rad. Trots att båda klubbarna är dominanta på sina respektive hemmamarknader har de inte mycket att sätta emot när de ställs mot klubbar från de fem största ligorna i Europa.

Obalanserna kommer fortsätta att öka. De globalt exponerade storklubbarna kommer att öka sina intäkter snabbare än resten tack vare ständigt ökade sponsorintäkter från marknader utanför Europa. I de mindre ligorna kommer de ständigt ökade premierna från Champions League att cementera toppskiktet.

Jag har skrivit en krönika i ämnet för magasinet Fokus. Ni kan läsa den under denna länk.

Igår meddelade den europeiska ligaorganisationen EPFL att man bryter sitt memorandum of understanding med Uefa. Om Uefa inte startar om processen och förhandlar Champions League formatet med organisationen så kommer de nationella ligorna från och med mars att kunna schemalägga sina matcher också under Champions League kvällar.

Skulle det förändra förutsättningarna för det jag skriver om i krönikan? Jag skulle säga att det på lång sikt är oundvikligt var det hela kommer att sluta. När politik möter ekonomi vinner oftast politiken. Men bara i det korta perspektivet.

Ändrar Uefa sig och låter de mindre nationerna behålla samma antal platser i Champions League kommer det fortsätta leda till en försämring av tävlingsbalansen i de mindre nationella ligorna. Till slut kommer man att behöva ändra formatet. Skulle Uefa däremot hålla det som man har lovat de största ligorna, så kommer de ledande klubbarna i de mindre nationerna att känna sig understimulerade vilket rimligen också leder till nya format att organisera fotbollspyramiden.

Svag och ojämlik intäktstillväxt i allsvenskan

Generellt mycket svag intäktstillväxt i allsvenskan
De allsvenska sponsorintäkterna växer långsammare än den svenska sponsringsmarknaden
Distributionen av intäkter allt mer ojämlik
Ökade ekonomiska klyftor förväntas göra ligan mer förutsägbar
För tre och ett halvt år sedan skrev jag en krönika i Offside.org om hur de allsvenska klubbarna skulle kunna fördubbla intäkterna och bli Nordens bästa liga. Det senare blev man ju till slut, som förväntat, mätt i sporsliga resultat i europacuperna. Det kan alltså vara på sin plats att analysera hur det allsvenska klubbkollektivet har arbetat med intäkterna.


Sedan allsvenskan utökades till 16 lag 2008 har ligans intäkter ökat med 60 procent. Om vi däremot exkluderar försäljningar av spelarkontrakt och extrema intäkter från Champions League för att identifiera klubbarnas förmåga att kommersialisera sin verksamhet så stannar ökningen vid 46 procent, en årlig tillväxttakt på 5.5 procent. Enligt Uefa Club Benchmarking Report har den europeiska klubbfotbollens omsättning under motsvarande period mer en fördubblats med en årlig tillväxtakt på cirka 14 procent.
Under perioden har de allsvenska klubbarnas sponsor & marknadsintäkter ökat med 50 miljoner kronor. Av denna ökning har Malmö FF själva stått för 34 miljoner kronor, det vill säga närmare två tredjedelar.
Jämför man det allsvenska kollektivets tillväxt med den svenska sponsringsmarknadens dito så har man sedan 2008 haft en betydligt svagare utveckling. Det är en anmärkningsvärt svag utveckling med tanke på hur mycket den allsvenska arenaparken har utvecklats under dessa år där utbudet av nya affärsmöjligheter borde ha drivit utvecklingen betydligt snabbare. Hade allsvenskan vuxit i takt med den svenska sponsrings-marknaden så hade ligan som helhet haft ytterligare 70 miljoner kronor i marknadsintäkter.


2015 har utmålats som ett mycket framgångsrikt år vad gäller tillväxt i allsvenskan. Det är en sanning med modifikation, Det är ett fåtal klubbar som stått för majoriteten av intäktsökningen. Matchdags-intäkterna ökade till exempel med närmare 140 miljoner kronor mellan säsongerna 2014 och 2015 men närmare hälften av ökningen berodde på skillnaden mellan de två degraderade lagen (BP & Mjällby) och de två klubbar som avancerade till allsvenskan (Hammarby & GIF Sundsvall) samt Malmö FF:s ökning i matchdag-segmentet. Resterande 13 klubbar delade på resterande 70 miljoner kronor. Premierna från Champions League uppgick till 200 miljoner och dessa pengar distribuerades till en enda klubb. Också närmare hälften av de 200 miljonerna som försäljning av spelarkontrakt bidrog till allsvenskan generades av en enda förening.
 

Bidraget till ökningen av matchdags-intäkter säsongen 2014.

Det adresserar frågan om hur det egentligen ser ut gällande utvecklingen i distributionen av intäkter i allsvenskan?
För att mäta hur jämlik den är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Jag har också beräknat gina-koefficienten baserad intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och premier från Champions League (blå), intäkter exklusive Champions League premier (röd), och totala intäkter (grön). Linjerna visar tre års glidande medeltal.
Efter en period under den första delen av 00-talet där intäkterna i allsvenskan var mycket jämlikt fördelade så kan vi se mycket tydlig ökning av ojämlikhet under de senaste åren. Av den förhållandevis lilla intäktsökningen för ligan som helhet, har de nya intäkterna i första hand gått till ett fåtal klubbar. Även om utökningen av antalet lag till 16 ökade ojämlikheten, är trenden sedan dess att den fortsätter att öka.
Ojämlikheten blir ännu större om man inkluderar intäkterna för försäljning av spelarkontrakt. Det är naturligt. Över tid är klubbar med stora intäkter mer framgångsrika på fotbollsplanen. Det medför att de också är mer framgångsrika på spelaraffärer av den enkla anledningen att de har bättre spelare i sina trupper.
Om man dessutom lägger till intäkterna från Champions League så blir ojämlikheten än mer tydlig. Tydligt är också att ojämlikheten idag baserad på intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier är större än säsongen 2000 – inklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier.
I ett internationellt perspektiv har allsvenskans ojämlika distribution av intäkter närmat sig de stora ligornas dito. Idag är allsvenskan mer ojämlik än Premier League och ungefär på samma nivå som Bundesliga.


Så vilka slutsatser kan man dra av ovanstående?

Det är ganska uppenbart att allsvenskan idag är en marknad med en relativt liten organisk tillväxt. Det är förvånande eftersom flera klubbar har fått uppgraderade arenafaciliteter som har skapat goda förutsättningar för publik- och affärsutveckling. Dessutom hade Allsvenskan under perioden 2000 till 2011 nio olika mästare. Man kan tycka att det tack vare det faktumet har funnits mycket goda förutsättningar för flera klubbar att utveckla sin kommersiella affär. Enligt Deloitte var 43 av arenakapaciteten outnyttjad 2015 vilket är ett kraftigt underbetyg till klubbarna.
En stor del av de nya allsvenska intäkterna genereras av ett ytterst fåtal klubbar. Det är förvisso en utveckling som är lik den som vi har sett i övriga Europa och som i Sverige har tagit fart först på senare år. Erfarenheten från Europa säger också att ligorna generellt blir mer och mer förutsägbara, dock utan att det upplevs som ett problem som påverkar intresset för ligan negativt.
Det förefaller också osannolikt att allsvenskan över tid inte fortsätter på trenden med ökad ojämlikhet. Framför allt då de centrala pengarna såsom tips och medieintäkter – till skillnad från de flesta andra ligorna – står för en väldigt liten del av allsvenskans totala intäkter.

Allsvenskan är organiserad enligt samma kapitalistiska modell som de övriga ligorna i Europa är organiserade: Vinnarna belönas rikligt och förlorarna straffas hårt (degradering och i de flesta fall också finansiell distress).
Min egen bild av det svenska konkurrenslandskapet är att klubbarna under allsvenskan är alldeles för svaga för att kunna stimulera konkurrensen och därmed tillväxten hos de klubbar som hör till skiktet under allsvenskans största föreningar. Jag ser inte heller hur den konkurrensen ska kunna förstärkas. För det krävs investeringar både i form av pengar och humankapital. Idag saknas verktyg för det.

Möjligen kan omplacering av klubbar till mer kommersiellt attraktiva orter som idag saknar kompetens att organisera elitlag, likt AFC Uniteds flytt till Eskilstuna, bidra till ett något starkare konkurrenslandskap. Oavsett vilket är det mer troligt att distributionen av framtida intäkter blir än mer ojämlik än att den blir jämnare fördelad. På gott och ont.

BK Häcken – näst rikast i allsvenskan – därför att man inte spenderar på sportslig rikedom.

Det finns en allmän uppfattning om att BK Häcken är allsvenskans andra rikaste klubb mätt i eget kapital och därmed borde man förvänta sig bättre sportsliga resultat än det som man de facto har levererat och levererar.
Men saken är den att Häcken är rika därför att man inte spenderar alla de pengar som man drar in utan lägger de på hög. 2005 var det egna kapitalet 12 miljoner kronor. 2015 var det hela 67 miljoner. Figur 1 visar BK Häckens årliga finansiella resultat samt utvecklingen i det egna kapitalet.
Legio i allsvenskan är att klubbarna generellt ligger runt en viss nivå på det egna kapitalet och över tid spenderar de pengar som man drar in i sin helhet för att uppnå sportsliga resultat. Pengar på banken gör ingen nytta på fotbollsplanen.
Figur 2 visar hur mycket pengar som BK Häcken spenderar på personalkostnader i relation till ett urval på 20 svenska klubbar som spelat i allsvenskan två eller fler säsonger under mätperioden. Vi ser att man förvisso har börjat överspendera medelklassen men fortfarande har en bra bit till genonsnittet i kvartetten i storleksordningen 2-5 (jag räknade bort den största klubben för att exkludera eventuella extremer). 
Figur 3 visar en jämförelse över investeringar i spelarkontrakt. Också här jämför jag med top 2-5.
Häcken skulle naturligtvis kunna spendera mer pengar på spelarkontrakt och ta rygg på de större klubbarna. Det är möjligt att man skulle bli rikare på sportsliga framgångar. Däremot skulle man troligen vara fattigare på banken. Knäckfrågan är hur klubben ska locka till sig ny publik. Figur 4 visar hur liten den inkomstkällan är för Häcken. Även om man adderar nettoresultatet för Gothia Cup till publikintäkterna så ligger man en bra bit bakom allsvenskans publik-rika klubbar. Faktum är att Häcken i en inkomstjämförelse var ungefär lika stort 2014 som ett Hammarby som då spelade i Superettan.
Men skulle Häcken lyckas attrachera nya åskådare så skulle de sparade pengarna fungera som en fantastisk hävstång. Trots att klubben får anses vara överkapitaliserad så lyckades man trots allt få kommunen att finansiera sin nya arena. Därmed kan man till skillnad från t.ex. Kalmar FF arbeta med betydligt lägre finansiell risk hängande över sig.

Lyckas man däremot inte skapa ett större intresse för klubben så tror jag att vi inte ska förvänta oss bättre resultat än den andra plats i allsvenskan som man nådde för några år sedan.

Figur 1 – Datakälla: fogis.se
Figur 2 – Datakälla: fogis.se

Figur 3 – Datakälla: fogis.se
Figur 4 – Datakälla: respektive klubbs ÅR 2014; fogis.se

Vad händer i Elfsborg?

Elfsborg sladdar i den allsvenska tabellen och det är mycket troligt att man för andra året i följd kommer att missa möjligheten att kvalificiera sig till internationella cuper. Det skulle i så fall inte längre vara en tillfällighet, utan ett tydligt trendbrott för en klubb som varit deltagande i tio raka säsonger.
Egentligen är det en ganska väntad utveckling. Bosse Johansson har vid flera tillfällen sagt att Elfsborgs mål är att utmana storstadslagen men att det för varje år blir svårare. Klubben satsade också väldigt hart och riskerade bort 40 procent av sitt egna kapital när chansen att kvalificiera sig till Champions League fanns 2013. Man vet nämligen inte när eller ens om chansen dyker upp igen.
Genom att vara den första klubben med en modern arena skaffade sig Elfsborg en konkurrensfördel som man på ett mycket skickligt sätt har exploaterat. Men vi har också sett att denna konkurrensfördel sakta har försvunnit i takt med att konkurrenterna också har uppgraderat sina arenor.
Ni som har följt denna blogg känner till att det finns ett samband mellan den relativa storleken på klubbarnas personalskostnader och placeringen i tabellen. Duktigare spelare vinner fler matcher. För att rekrytera och behålla duktigare spelare behöver man kunna erbjuda tillräckligt bra ekonomiska villkor. Enskilda säsonger är sambandet inte tillräckligt starkt. Vi kan fortfarande se mindre klubbar placera sig högt upp i tabellen enskilda säsonger. Men över tid är det tydligt: de som har störst resurser vinner mest.
datakälla: Fogis.se samt Elfsborgs årsredovisningar
Figuren ovanför visar hur Elfsborgs personalkostnader i relation till de resterande lagen i allsvenskan har utvecklats över tid. Även om vi inte kan se ett stort ras så syns en tydlig negativ trend. Det betyder att Elfsborg behöver förbättra sin effektivitet relativt konkurrenterna för att bibehålla sportsliga resultat.
Figuren nedanför visar ett annan tydlig bild. Investeringar i externt köpta spelarkontrakt har jämfört med åren 2006 till 2011 minskat drastiskt. Det kan ses från flera perspektiv. Ett är att klubbens talangutveckling har utvecklats så pass mycket att det har minskat behovet av externa spelarrekryteringar. Å andra sidan är det egna kapitalet – trots lägre kapitalkostnader (avskrivningar spelarkontrakt) – idag lägre än vad det var mellan åren 2007 och 2010. Utvecklingen i den allsvenska tabellen visar att Elfsborg inte riktigt räcker till för toppen med enbart egensnickrade spelare.
datakälla: Elfsborgs årsredovisningar
Figuren visar också att klubbens nettoinkoster (intäkter minus kostnader) från de internationella cuperna i genomsnitt legat på drygt 7 miljoner kronor per år. Genom att inte kvalificiera sig till spel i europacuperna lika kontinuerligt kommer Elfsborg inte kunna göra lika många saker som man vill.
Men Elfsborg har ändå gjort läxan mycket väl de här åren. Klubben har lyckats sälja spelarkontrakt med vinst, mycket tack vare att man har lyckats förlänga kontrakten med de egna spelarna. Också i situationer där man från sidlinjen kan tycka att spelaren istället borde ha spelat ut det föregående. Till stor del beror det på kontinuitet i den exekutiva ledningen. Muntliga löften m.m. blir uppfyllda tack vare att de personer som avlade dessa är kvar i ledande position när det väl blir skarpt läge. Rimligen skapar det ett gemensamt förtroende mellan spelare och klubben.
Elfsborg har investerat i sin akademi och fortsätter man att producera talanger i samma takt och på samma sportsliga nivå så kommer man kanske kunna öka intäkterna från försäljning av spelarkontrakt vilket skulle kunna skapa utrymme för fler investeringar i externa förvärv.
Elfsborg har också en god kontroll över sina finansiella risker. Varningsklockorna ringde flera gånger när bokslutet för 2013 presenterades. Men även om kostnaderna i samband med Champions League satsningen skenade och klubbens interna nyckeltal blinkade rött så visade det sig att det fanns en tanke och tidsbegränsning på kostnaderna. Två år senare är samtliga nyckeltal utom ett i klubbens interna balanserade styrkort återställda.

Så även om vi inte ska räkna med att Elfsborg blir lika frekfenta i tabelltoppen i framtiden, så lär de ställa till det för de förväntade topplagen med jämna mellanrum.

datakälla: Fogis.se samt Elfsborgs årsredovisningar