Månad: februari 2017

Sportslig framgång – med alla till buds stående medel

Om man bortser från den extraordinära posten – reavinst för försäljning av Kamratgården, så är det första gången sedan 2010 som IFK Göteborg redovisar svarta siffror. Det blev ett positivt resultat på 6 miljoner kronor före skatt. Är det ett trendbrott eller bara en tillfällighet?

2012 kom IFG Göteborg på en sjunde plats. För tredje säsongen i följd. Efter det har klubben köpt sig uppåt i tabellen. Mellan 2010 och 2015 hade IFK Göteborgs kostnader för fotbollens elittrupp ökat med 70 procent. Under samma period hade resten av det allsvenska klubbkollektivets spelarlönekostnader inte ökat med mer än cirka 25 procent.

Figuren nedanför säger egentligen allt. Den är som hämtad från fotbollsekonomi-handboken. Ökade kostnader har lett till en bättre placering. De förbättrade sportsliga resultaten har förbättrat transfernettot. Logiskt eftersom det är spelarna som vinner poäng och truppens marknadsvärde blir högre tack vare att spelarna presterade bättre. Men vi ser också att de finansiella resultaten – trots ett allt starkare transfernetto och bortsett 2016 – har blivit sämre.

ifkkost
IFK Göteborg, en kostnadsöversikt. Adderat tabellplacering (vit linje) samt transfernetto (orange linje) samt resultat före skatt (röd linje och exklusive försäljning av Kamratgården 2015)

Marginalkostnaden för en bättre tabellplacering har överstigit marginalintäkten. Vi skulle faktiskt kunna hämta en enkel figur från den fotbollsekonomiska teorin och placera IFK Göteborg i den.

clubobjectives
Målperspektiv för olika typer av klubbägarskapsprofil. X axeln visar talangnivå. Y axeln kostnaden för att förvärva/producera/bibehålla samt intäkten som genereras. En profit-maximerande ägare slutar investera i talang där vinsten förväntas vara störst (ej nödvändigtvis högst intäkt). En nytro-maximerande ägare slutar investera i mer talang när intäkterna = kostnaderna. Klubbar vars ägare ser ägarskapet snarare som konsumtion och inte investering skjuter till pengar till mer talang trots att kostnaden > intäkten. IFK Göteborg har hamnat i utrymmet bortom nyttomax-jämvikten. Kanske inte nödvändigtvis med flit utan snarare i en fåfäng jakt på framgång. Figuren är hämtad och modifierad från boken: The Economic Theory of Professional Team Sports -An Analytical Treatment av Stefan Késenne.

 

 

2016 minskade investeringarna i externt förvärvade spelarkontrakt. IFK Göteborg förvärvade kontraktsbundna spelare för 2.7 miljoner kronor. Så lite har inte klubben spenderat på spelare sedan 2010. Det bidrog till minskade kapitalkostnader (avskrivningar förvärvade spelarkontrakt) och därmed ett något starkare transfernetto.

Med det kom också en försämrad tabellplacering i allsvenskan och därmed också kraftigt reducerad möjlighet att tjäna pengar i internationella cuper under 2017. Förra året blev ersättningen från Uefa 11 miljoner kronor.

I en tid då flera andra konkurrenter har pengar att kapplusta med så kommer det att bli intressant och se hur IFK Göteborgs ekonomi utvecklas. Det är ingen lätt match som ska spelas.

invest
Trots höga kostnader för akademin (kostnader reducerat med akademiintäkter ligger på närmare 10 miljoner kronor om året), har IFK Göteborg de senaste åren haft det näst största investeringsbehovet i allsvenskan vad gäller kontrakts-bundna spelare. Figuren visar ersättningen till säljande klubbar för förvärv av spelarkontrakt respektive år. Urvalet baseras på tillgänglighet av data. (Samtliga klubbar i urvalet har ännu inte redovisat 2016)
ifkgoteborg
Fram till och med 2015 redovisade IFK Göteborg sina kostnader/intäkter mer detaljerat. Figuren visar en mycket tydlig kostnadsökning för elittruppen samt akademin under perioden 2015.

Utmanar Peking Elfsborg som förste utmanare?

Elfsborg har under årens lopp profilerat sig som klubben som vill utmana storstadslagen. Och man har gjort det mycket bra. Jag skev en kortare text om det i höstas.

Men nu ser Boråsarna ut att få konkurrens. Från Norrköping. Under de två senaste säsongerna har Peking vunnit guld samt lilla silvret och bidragit till att Elfsborg hamnat utanför Europaplatserna i den allsvenska tabellen.

Igår presenterade båda klubbarna sina bokslut för 2016. Det vi kan se är att Norrköping har skördat frukten en sina sportsliga framgångar och nästan arbetat sig ikapp Elfsborg finansiellt. Det egna kapitalet är förvisso större (70 mkr vs 39 mkr) men de årliga intäkterna från matchdag, sponsorer samt sändnings-rättigheter, det vill säga kapaciteten för att kunna finansiera de löpande utgifterna som förväntas ge en relativt starkare trupp har en bit kvar.

elfs_pek
Figuren visar de olika intäktsklasserna (mkr), personalkostnader samt resultat före skatt för respektive klubb. Den svarta linjen visar Elfsborgs genomsnittliga personalkostnader under 10-talet (2010 samt 2013 exkluderade pga extrema toppar på 70+ mkr)

Ett guld och ett litet silver i all ära. Att bibehålla en hög nivå över tid kostar pengar. Figuren till höger (ni som läser på mobilen får scrolla ner) visar att det finns ett mycket starkt samband mellan sportslig framgång och storleken på personalkostnader.

Elfsborg är en klubb har hushålligt med sina pengar mycket väl ända sedan man uppgraderade sin verksamhet 2006. Därför är det rimligt att titta på vilken nivå Norrköping bör sikta in sig på vad gäller personalkostnader och löpande kunna klara av att finansiera den nivån. Idag saknas det närmare 12 miljoner upp. Till Norrköpings Tidningar säger klubbens kassör att man räknar med ökade personalkostnader och en ökad budget för spelartruppen för att kunna utmana topplagen. Det förhållandevis höga egna kapitalet gör det möjligt att till en viss gräns kunna vara offensiv och jobba in pengarna, i första hand publik och marknad. Men också genom få ett jämnare inflöde av pengar från försäljning av spelarkontrakt. Under 10-talet har Elfsborg ett positivt transfernetto på lite drygt 50 miljoner kronor (mer än 7 mkr i genomsnitt per säsong) vilket både är en effekt av – och har bidragit till klubbens framgångar på fotbollsplanen.

elfsb_transfernetto
Figuren visar att Elfsborgs handel med spelarkontrakt har varit en viktig ingrediens i klubbens dagliga verksamhet. Förutom förvärv av kontrakts-bundna spelare (avskrivningar spelarkontrakt) har transfernettot (intäkter minus avskrivningar) finansierat klubbens övriga verksamhet och sportsliga framgångar.

Kan Norrköping ta steget och utmana Elfsborg som förste utmanare till storstadslagen? Om man gör saker på rätt sätt så finns förutsättningarna. En anrik historia och ett välkänt namn som rimligen borde kunna kapitalisters bättre på publik- och marknadssidan. Däremot bör man kanske passa sig för att utmana storstadslagen här och nu, med plånboken. Precis som Häcken har man idag är ett relativt stort eget kapital utan att riktigt kunna få det att arbeta på fotbollsplan. Eller ja… kan, kan man. Men skulle man börja spendera pengar på spelarkontrakt så som Malmö FF (innan 2014), AIK och IFK Göteborg (det är knappt så de själva klarar av det) gör, så är man rimligen hyfsat snabbt lika fattig som Helsingborg. Eller ja, ännu fattigare då man i Norrköpings fall behöver bära en skuld på cirka 290 miljoner kronor som finansierar Parken.

Vad gäller Elfsborg så kan klubbens finansiella situation komma att pressas av ett mindre frekvent deltagande i Europaspelet. Klubben har genom åren tjänat respektabla summor pengar vilket naturligtvis har bidragit till en bibehållen hög sportslig nivå. Det ena ger det andra och vice versa. Att ta sig till gruppspelet de gånger man kommer att delta i Europa framgent skulle kunna kompensera det mindre frekventa deltagandet. Om man inte lyckas med det så riskerar Elfsborg att tappa konkurrenskraft.

elfsborg_eu
Elfsborg: redovisade intäkter samt kostnader från internationella cuper. Streckad linje visar tre års glidande medeltal. Datakälla: Elfsborgs årsredovisningar 2006-2016.

Å andra sidan har man under årens lopp visat sig vara duktiga på att svara på konkurrenternas försök att sparka ner dem från toppskiktet. Fortsättning följer.

Dominansen är MFF:s att förlora

Den första oktober 2016 åkte Malmö FF till Hisingen för att möta sin bogey-motståndare Häcken. Man gjorde det utan framträdande spelare som Markus Rosenberg, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem samt Rasmus Bengtsson men trots det åkte MFF hem med en 4-2 seger i bagaget.

Den sjuttonde februari 2017 presenterade Malmö FF sitt bokslut för 2016. Klubben redovisade en vinst före skatt på fem miljoner kronor. Intäkterna uppgick till 247 miljoner, stärkta av 40 miljoner i vinst på försäljning av spelarkontrakt samt 21 miljoner från Uefa (4mkr för EM spelare, samt 17mkr i slutlig avräkning från deltagande i CL tidigare år).

Mainstream media gick tidigt ut och rapporterade om att amorteringar av skuld och köp av aktier i arenabolaget medförde att resultatet inte blev större än vad det blev. Men faktum är att varken amorteringar eller förvärv av aktier är några resultatpåverkande poster. Båda bokas direkt över balansräkningen.

Anledningen till att resultatet inte blev större är att Malmö FF – med Champions League miljonerna i ryggen – har uppgraderat sin ekonomi till en ny nivå. Avsaknad av spel i internationella turneringar skapar intäktsbortfall enskilda år som 2016.

Figuren nedanför illustrerar det mycket väl. Personalkostnaderna har ökat med drygt 50 miljoner på tre år, till 125 miljoner kronor 2016. Det sätter en helt ny standard för allsvenskan och är 50 miljoner kronor mer än den klubb som spenderar nästmast på personalkostnader. Det är också det som skapar möjligheten att mitt under brinnande guldstrid kunna hantera flera skador eller avstängningar på tongivande spelare. Faktorer som kan kosta ett mästerskap enskilda år. En större kostnadsmassa och rimligt medföljande större bredden och kvaliteten på truppen som den medför innebär också en högre sannolikhet att kvalificera sig till gruppspelen i de internationella cuperna.  Denna kostnadsmassa hade dock inte varit hanterbar sett till rimligt risktagande utan att ha Champions League miljonerna som en försäkring på kontot. Fler anteckningar kring det från i somras på denna länk.

mff_ekonomi
Tidsstudie kostnader samt intäkter exklusive försäljning spelarkontrakt samt intäkter från internationella cuper. De mönstrade fälten visar kostnaden för Stadion där MFF fram till sommaren 2012 redovisade en hyra från arenabolaget. Efter att ha förvärvat en majoritet har arenabolaget inkorporerats i MFF:s redovisning och klubben bär de olika kostnadsposterna för arenan.I övriga externa kostnader ingår: matchkostnader (13.6mkr 2016), kostnader marknadsaktiviteter (26.6mkr 2016), övriga kostnader (21.8mkr 2016)  datakälla: mff.se (årsredovisningar)

Erfarenheten från allsvenskan säger oss att det går att vinna mästerskapet med mindre resurser. Man kommer långt med att göra rätt saker. Kalmar FF, Helsingborg och Norrköping är goda exempel de senaste tio åren. Malmö FF spenderade mest pengar av alla klubbar i allsvenskan under i stort sett hela 00-talet utan att vinna titeln mer än en gång (2004). Det var först runt 2010 som man uppgraderade sin verksamhet kvalitetsmässigt och fick en större utväxling på spenderade pengar.

Men framgång driver kostnader. Kanske är det därför det har varit så svårt att vinna allsvenskan två eller flera år i följd. Pengarna räcker inte till. Om man nu inte vinner en stor summa i Champions League.

För ett par tre år sedan – i Play The Games årliga diversity index rapport stod det: The next tournament, which culminates in Berlin next April, sees the continuation of a number of long-running domestic hegemonies that have, in many cases, been aided by UEFA prize money from playing at various stages of the Champions League over the years.

Dominansen i allsvenskan är Malmö FF:s att förlora.

Är ekonomin i allsvenskan överhettad?

Den allsvenska silly säsongen har varit hysterisk. Redan i slutet av 2016 kunden vi läsa om att BK Häcken – efter att klubben under alla år långt ifrån har återinvesterat sina vinster från försäljning av spelarkontrakt och istället lagt pengar på hög – har börjat spendera. Mer pengar än vad klubben löpande får in. Och flera allsvenska klubbar verkar bada i pengar efter ett antal större spelartransfers. Dessutom pratas det om att Svensk elitfotbolls försäljning av sändningsrättigheter som ska börja gälla från och med säsongen 2020 kommer att fördubbla allsvenska klubbarnas intäkter från sändningsrättigheter. 2015 betalades totalt 153 miljoner kronor till de allsvenska klubbarna*. 
Tänk att det var knappt tre år sedan som det var stor ekonomisk kris och undertecknad fick lugna med att allsvenskan inte heller denna gång skulle gå under.
Nu när tonläget är ett helt annat finns det fog för att lyfta ett varningens finger. De nya pengarna ser ut att brinna i fickorna och mycket talar för att den allsvenska ekonomin är väg att bli överhettad. Det kan gå fort i fotboll, från rikedom till obestånd. När Helsingborg sålde ännu en i raden av sina spelarkontrakt och tjänade storkovan under sensommaren 2011 så skrev jag lite skämtsamt på Twitter: ”Erfarenheten säger att pengarna är slut inom fem år”. Det gick mycket fortare än så. Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), plus cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League var det klackarna i taket. Under 2011 och 2012 investerade klubben 55 miljoner mer än tidigare årmpå att försöka förstärka spelartruppen, utan att lyckas få nya intäkter kommande år. Helsingborg var inte de enda som spenderade mer pengar än vad man drog in. Annars hade inte det allsvenska klubbkollektivet redovisat ett negativt resultat på 53 miljoner kronor och där 14 av 16 klubbar hade röda siffror för 2013.
Det här är inget unikt fenomen inom fotbollen i Europa. Klubbarnas framgångssökande beteende skapar negativa effekter på varandra. Efter att en klubb ökat budgeten med syfte att öka sina chanser till fler vinster på planen svarar flera med samma mynt. Det slutar i ett nollsummespel vad gäller sportsliga prestationer, men till en betydligt högre kostnad. 
Det här beteendet har hållit på i evigheter. 2002 gjorde två ekonomer en studie där man utvärderade efterfrågan, prestation samt kostnader i den första samt andra ligan i Spanien**. Resultaten visade en kostnads-distorsion på i genomsnitt 20 procent, det vill säga att priset på spelarkontrakt var 20 procent högre än vad de borde ha varit baserat på balans mellan utbud och efterfrågan. Omräknat i pengar orsakade klubbarnas kapprustning en merkostnad åt varandra motsvarande 200 miljoner euro. 
Distorsionen var som störst i den högsta divisionen där intäkterna ökade snabbast, främst drivna av priset på sändningsrättigheter. Just det har varit temat inom den europeiska fotbollen: Ju mer intäkterna har ökar, desto större underskott har det blivit i klubbkollektivens resultaträkningar.

Ineffektiviteten var värst bland de två klubbar som slogs om seriesegern samt de nyuppflyttade klubbarna som investerade hårt för att kunna klara sig kvar i den högsta ligan.

Överinvesteringar i den spanska ligan, hämtad från: Arms Race in the Spanish Football Industry
Kapprusningen skapar en löneinflation som finansieras på olika sätt runt om i Europa. I Spanien har klubbarna bland annat använt sig av skattebetalarnas pengar. För fem år sedan uppgick klubbarnas samlade skatteskulder €800 miljoner. I Danmark är det i första hand klubbarnas ägare som har fått skjuta till nya pengar med jämna mellanrum. För två år sedan vann FC Midjylland mästerskapet och redovisade 65 miljoner danska kronor i förlust. Sedan 2012 har det danska klubbkollektivet tagit in ca en halvmiljard i nya pengar genom aktieemissioner. 
2005 teoriserade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang problemet***. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.
Samtliga dessa faktorer uppfylls mycket väl i Sverige och jag har den senaste tiden noterat den ökade ojämlikheten vad gäller intäkter i allsvenskan.
Skulle Svensk Elitfotboll lyckas fördubbla intäkterna från sändningsrättigheter från och med 2020 så kommer det elda på spender-festen än mer. Det sker troligen relativt snabbt så fort avtalets storlek blir känt. Ett beteende vi såg runt 2006 där allsvenskans personalkostnader efter några års stagnation ökade kraftigt redan året innan ett nytt TV avtal började gälla och pengarna kom in. Bara kännedomen om att mer pengar var på väg skapade spelarlöne-inflation. 
ALLSVENSKAN: Årlig tillväxt för intäkter exklusive spelartransfers, samt spelarlöner. datakälla: fogis.se
Så om den allsvenska ekonomin ännu inte är överhettad, så kommer den troligen att bli det inom en inte allt för avlägsen framtid. Det här är roligt att följa vid sidlinjen och det pratas extra mycket om allsvenskan i media. Förväntningarna höjs och alla supportrar räknar in de kommande vinsterna. När man väl börjat spela så är det ändå mer eller mindre samma lag som är mest framgångsrika. Det är lite som under det kalla kriget när det begav sig. Båda sidorna lade ner enorma resurser och rustade upp men den relativa styrkan blocken emellan förblev ungefär densamma.
Det finns en metod för att undvika en löneinflation. Samarbete. Klubbarna bildar en kartell där man konspirerar mot spelarna. Genom att komma överens om att inte öka personalkostnaderna och vara lojala mot överenskommelsen skulle löneinflationen hindras. 
Vi har sett en sådan kartellbildning i samband med den förra försäljningen av sändningsrättigheter Premier League där klubbarna än så länge har varit lojala mot deras överenskommelse. De senaste dagarna har vi också kunnat läsa röster som velat se en liknande kartell i svenska hockeyliganNu när det är stora TV pengar på väg in.
Men jag bedömer det ändå som troligt att vi tre år efter det förra krissnacket närmar oss toppen på konjunkturen och är någonstans halvvägs till nästa gång vi diskuterar att finansiella kriser inte är något som hotar allsvenskans existens. Även om vi kommer att se ett antal enskilda fall där klubbar hamnar i finansiella trångmål. Förstås.
* fogis.se
** Arms Race in the Spanish Football Industry – Guido Ascari, Philippe Gagnepain, 2002

*** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model – Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang, 2005