Månad: april 2017

Vad händer med de nya TV miljonerna?

För ett par veckor sedan blev det officiellt att föreningen Svensk elitfotboll har sålt sändningsrättigheterna för Allsvenskan samt Superettan från och med säsongen 2020 till 2025. Hörsägen säger att det nya avtalet kommer att ge ute drygt 500 miljoner kronor årligen till de 32 klubbarna inom SEF. Idag delar klubbarna på cirka 240 miljoner kronor.

Erfarenheten säger att de nya intäkterna alltid hamnar i spelarnas och deras agenters fickor. I en ganska färsk intervju med Sportbladet säger dock Svensk elitfotbolls ordförande Lars-Christer Olsson att det denna gång inte alls kommer att bli på det viset.

– Internationellt vid nya stora tv-avtal åker väldigt hög andel av de nya intäkterna ner i fickorna på spelarna eller agenter. Det vill vi inte och det måste vi ha ett öppet resonemang om. Var får svensk elitfotboll mest utbyte?

Undertecknad var snabb på avtryckaren @twitter.tweetFör faktum är att det inte är något internationellt fenomen. Fenomenet är en funktion av hur de europeiska ligorna är organiserade och den konkurrensdynamik det medför i en miljö där klubbar i första hand strävar efter att vinna fler matcher än att tjäna mer pengar. De svenska ligorna är organiserade på samma sätt som de övriga ligorna inom Uefa. Det är en kapitalistisk modell där vinnarna vinner stor rikedom och förlorarna straffas hårt: Upp och nedflyttning, stora prispengar från Uefa Champions League mm. Och inte minst ära och berömmelse för personerna som leder laget till seger.

Så här skrev Kjell Sahlström på svenska fotbollsförbundet om ökningen av de allsvenska spelarlönerna i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomi 2006:

Den kraftiga ökningen år 2005, som sedan inte följts av lika kraftig ökning år 2006 då intäkterna verkligen ökade rejält, kan möjligen förklaras av att klubbarna haft förväntningar på ett nytt och bättre TV-avtal år 2006, vilket man började diskontera redan år 2005 för att försöka förbättra sin sportsliga position före det att konkurrenterna började förstärka sina spelartrupper.

Figuren nedanför illustrerar händelseförloppet.

4d98b-allsvloneinflation
2006 var det senaste året då de allsvenska intäkterna ökade kraftigt. Då från 92 miljoner kronor 2005 till 175 miljoner 2006 (inklusive tipsmedel). Detta gav en 30 procentig ökning av de totala intäkterna. Redan året innan intäktsökningen ökade spelarlönerna med 20 procent.

Idag – tio år senare – är det tre säsonger kvar till det nya avtalet ska träda i kraft. I och med att klubbarna redan nu har induktiva nivåer på hur mycket mer pengar det nya avtalet kommer att generera så borde vi kunna skönja en löneinflation inom en inte allt för avlägsen framtid.

Följande faktorer är drivande i inflationsprocessen:

  • IFK Göteborg behöver minska sin risk vilket jag skrev i min pre-allsvenska genomgång. De kommande TV pengarna gör att klubben inte behöver kapa allt för mycket i kostnaderna. I absoluta tal. Relativt kommer man påverkas av konkurrenters spenderande.
  • I sommar kommer tre klubbar med relativt stort eget kapital att kvala in till de europeiska cuperna. Alla tre kan därmed redan i åt öka sin spelar-lönebudget och därmed försöka rekrytera bättre spelare. Lyckas man att kvalificera sig så finansieras kostnaderna genom premier från Uefa. Misslyckas man så kommer man förvisso att ha ett underskott i resultaträkningen men det egna kapitalet samt de kommande TV intäkterna gör det hanterbart.
  • Säsongen efter förväntas de övriga konkurrenterna att agera. De vill helst inte hamna på efterkälken. De klubbar med mest solid balansräkning tar rimligen de första stegen. Och så är den igång. Kapprustningen, eller kanske snarare kappinvesteringen som någon sade till mig häromdagen att man bör kalla det för. Borträknat med pengar från försäljning av spelarkontrakt samt premier från Europacuperna borde vi kunna skönja en utveckling enligt nedan figur.
loneinfation
Figuren visar en förväntad årlig tillväxt av de allsvenska intäkterna på 4 procent. 2020 kommer de allsvenska intäkterna öka med cirka 15 procent tack vare ett nytt TV avtal som ger klubbarna cirka 200 miljoner mer om året. Enligt figuren kommer pengarna har betalats ut till spelarna redan innan de hunnit landa på klubbarnas konton.

Det här är egentligen inga konstigheter. Redan idag tar klubbar risker i sin ekonomi och räknar med framtida transferintäkter för att skaffa sig konkurrensfördelar i kampen om tabellplaceringar med sina rivaler. Faktum är att de kommande TV pengarna är mer säkra kassaflöden än vad förväntade transferintäkter är.

Man kan därför fundera över om Lars-Christer Olsson har något i kikaren när han säger att pengarna inte kommer att vandra den vanliga vägen. Klubbarna kan ju konspirera mot spelarna genom att samarbeta och bilda en kartell där man kommer överens om att inte öka kostnaderna för spelarlönerna. Det förutsätter dock kännbara represalier vid brott mot överenskommelsen. Fusk skulle nämligen löna sig givet att de andra inte fuskar vilket rimligen leder till att alla fuskar. En annan metod är att SEF håller i pengarna och klubbarna får ansöka om dessa till andra projekt än ökning av kostnader för spelarlöner. Det tredje om mest sannolika alternativet är att det helt enkelt inte finns någon plan. Det enda rimliga officiella svaret från klubbarnas representant på frågan om pengarna kommer att hamna direkt i spelarnas samt agenternas fickor måste vara ett nej. Även om det i slutändan visar sig att verkligheten än en gång är en annan.

Inför Allsvenskan – Malmö FF

Under i stort sett hela 00-talet har Malmö FF investerat mest i spelartruppen av samtliga klubbar i allsvenskan. Resultatet blev inte bättre än ett SM guld 2004. Under den tiden pågick samtidigt någon form av transformation inom den sportsliga verksamheten vilken fick MFF att lyfta flera säsonger senare. Klubben imponerade stort under de första åren av 1o talet då man var i en mycket pressad finansiell situation men fattade flera riskfyllda men avgörande beslut som ledde till framgång. Nybygget av stadion och de cirka 40 miljoner i årliga kostnader som den för med sig är en tung sten som kunde ha drivit klubben mot avgrunden. Men istället för att tokspara i reste Malmö FF kapital genom att sälja andelar i spelartruppen och kunde till slut kapitalisera på den då förbättrade sportsliga verksamheten.

Under de senaste två åren har MFF uppgraderat sin ekonomi till en helt ny nivå vilket ökningen i personalkostnaderna (figur 1 och 2) mycket tydlig visar. Malmö FF har en väl diversifierad produktmix där centrala avtal utgör den minsta delen av intäkterna. Sponsorintäkterna är – med god marginal – störts i allsvenskan medan publikintäkterna är tredje störst efter Hammarby och AIK.

Framtidsutsikter: Problemet för Malmö FF är att klubbens ekonomi är för stor för allsvenskan. Det går inte att nå en balans mellan credit och debet utan deltagande i internationella cuper. Det är dålig ekonomi ur det perspektivet. Det förutsätter att klubben kvalificerar sig till de internationella cuperna regelbundet. I annat fall kommer man att gnaga på det egna kapitalet. Samtidigt är det också en möjlighet som Champions League miljonerna har gett Malmö FF. Att ligga på den kostnadsnivån ger man sig själv chansen att lyckas.

Det finns de som pratar om att Malmö FF borde sikta på att bli ett nytt FC Köpenhamn. Men är FCK verkligen en förebild att sträva efter? Den danska klubben har – trots mycket högre resurser än konkurrenterna – inte vunnit fler än sex mästerskap av tio möjliga. En större utmaning borde vara att inte stagnera utan utvecklas och nå FC Basel:s status där den Schweiziska klubbens intäkter uppgår till motsvarande 800 miljoner kronor men där cirka hälften – varje år – kommer från försäljning av spelarkontrakt samt premier från de internationella cuperna. Baksidan av det myntet är den havererade tävlingsbalansen i den Schweiziska ligan där Basel leder serien med 17 poäng och i maj vinner sitt åttonde raka mästerskap.

MFFfinancials

Figur 1 – Finansiell profil Malmö FF. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för det tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt  och dividera det med det egna kapitalet. I MFF fall har jag dock mätt risken som det senaste året som inte innefattade spel i Europa och dividerade det med klubbens kassa istället för det egna kapitalet. Det krävs flera år i rad med dåliga sportsliga resultat för att risken ska börja upplevas som alarmerande. En stigande risk flera år i rad skulle däremot sända en signal om att Malmö FF inte utvecklas som planerat. Notera de relativt höga kostnaderna för förvärv av externa spelarkontrakt som höll nere transfernettot under noll fan till 2013. Avkastningen kom åren efter.

fapmMFF

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blå cirklarna representerar Malmö FF:s prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017. Ett SM guld är inget som imponerar, det är vad som förväntas.

Inför Allsvenskan – IFK Göteborg

Det pratas om att IFK Göteborg har ont om pengar. Men har de ett dåligt lag? Nej, de har fan inget dåligt lag. Häckens sportchef Sonny Karlsson sammanfattar IFK Göteborg mycket väl. Pengarna har lämnat kassavalvet och blåst ut ut på fotbollsplanen. Om man räknar bort försäljningen av Kamratgården så har Blåvitt – sedan 2012 – redovisat ett underskott på 18 miljoner kronor. Tack vare det har klubben avancerat från tre sjundeplatser i följd till fyra raka allsvenska medaljer. Baksidan av myntet är att klubbens risknivå har skenat iväg. 98 procent enligt min modell.

IFK Göteborgs förbättrade sportsliga resultat är inte funktion utav någon kvalitativ förbättring utan ett resultat av att klubben har tillfört mer monetära resurser. Något som syns mycket tydligt både i figur 1 och 2. Blåvitt spenderar dessutom – efter Malmö FF – näst mest pengar i allsvenskan på förvärv av externa spelarkontrakt. Sedan 2012 rör det sig om cirka 30 procent mer än vad både Elfsborg och AIK har förvärvat spelarkontrakt från andra klubbar för. Samtidigt kostar klubbens akademi årligen cirka 10 procent av Blåvitts rörelseintäkter. Med de förutsättningarna är det svårt att få en ekonomi i balans.

Framtidsutsikter: Klubben behöver minska risken i sin verksamhet, det vill säga förbättra resultatet exklusive försäljning av spelarkontrakt men fortsätta prestera väl på fotbollsplanen så att det positiva transfernettot inte påverkas alltför mycket. För att lyckas med det behöver IFK Göteborg göra det svåra jobbet och förändra sin verksamhet i grunden. Att bara spara på kostnader kommer enbart att leda till att man förvandlas från ett topplag som redovisar förlust över tid till att vara ett mittenlag som redovisar förlust över tid. Precis som man gjorde de tre säsongerna mellan 2010 och 2012. Det här kommer att bli oerhört intressant att följa.

IFKGfinancials

Figur 1 – Finansiell profil IFK Göteborg. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Vi kan se att de förbättrade sportsliga resultaten har genererat ett större transfernetto. Trots det har förlusterna ökat under perioden 2013 till 2015, på grund av att marginalkostnaderna > marginalintäkterna. Risken enligt min modell ligger på närmare 100 procent. fapmIFKG

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blåvita cirklarna representerar IFK Göteborgs prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017. Kommer IFK Göteborg klara av att transformera sin verksamhet och kunna minska kostnaderna utan att prestera sämre fotboll eller återgår man till mittenskikten av tabellen?