Månad: november 2017

Tuffa tider för Premier Leagues profit-maximerande klubbar

För ett par månader sedan kunde vi läsa om hur den engelska högstaligans största klubbar börjat kräva en större andel av intäkterna från sålda TV rättigheter utanför Storbritannien.

När Premier League bröt sig loss från det engelska fotbollsförbundet (FA) för ett kvart sekel sedan så var TV rättigheter en av de största drivkrafterna till förändingen. Fram till dess paketerades och såldesTV rättigheterna av FA och distribuerades jämlikt mellan de fyra professionella divisionerna. Efter skillsmässan sålde Premier League sina egna TV rättigheter och utbrytarklubbarna hade kommit överens om att de inhemska sändningsrättigheterna (inom UK) skulle fördelas till klubbarna enligt en distributionsnyckel modell 50-25-25. 50 procent av intäkterna skulle fördelas jämlikt mellan klubbarna. 25 procent av intäkterna skulle fördelas baserat på den senaste säsongens tabellplacering där den högsta tabellplaceringen gav mest pengar, den näst högsta gav näst mest och så vidare. De resterande 25 procenten skulle fördelas baserat på hur många gånger respektive klubb hade figurerat i “veckans match” hos den kanal som ägde rättigheterna att sända ligan. Flest visningar fick mest pengar, näst flest fick näst mest och så vidare. Intäkterna från de internationella sändningsrättigheterna (utanför UK) som på den tiden var i det närmaste obefintliga skulle däremot fördelas lika mellan alla klubbar.

Sedan dess har de internationella sändningsrättigheterna – i takt med Premier Leagues ökade internationella profilering – vuxit sig allt större. Det innebär att rationalen i den ursprungliga modellen 50-25-25 sakta men säkert har suddats ut. (Peter Hyllman har skrivit en bra artikel på Fotbollskanalen som belyser just det) I nästa upphandlingscykel förväntas intäkterna från internationella sändningsrättigheterna bli mer eller mindre lika stora som de inhemska.

Det är alltså förutsättningarna för konflikten. En konflikt som grundar sig i olika förhållningssätt till verksamheten. Låt mig förklara mer.

För ganska exakt fem år sedan skickade de högsta tjänstemännen hos de fyra stora engelska klubbarna, Arsenal, ManUtd, Liverpool och Tottenham ett brev till ligans VD – Richard Scudamore (brevet kan läsas i denna artikel på Daily Mail). De tyckte inte att ritningarna för förslagen till det finansiella regelverk som hade tagits fram till beslut inte var tillräckligt strikta, utan man önskade ett upplägg som mäts enligt samma metod som Uefa:s regelverk för “Financial Fair Play”. Till slut klubbades en modell igenom, en modell som begränsade spelarnas andel av de kollektiva intäkterna från TV rättigheter.

Det fanns flera frågetecken med regelverket vilket jag belyste, bland annat i en krönika på Idrottensaffärer.se men också på denna blogg. Skulle klubbägarna vara lojala mot överenskommelsen? Skulle de klubbägare som skjutit till egna pengar med syfte att vinna fler matcher tröttna och därmed bli utköpta av ägare med motiv att tjäna pengar? Skulle det istället för spelarlöneinflation bli transferinflation?

De läsare som hängt med sedan starten av denna blogg är troligen bekanta med uttryck som nytto- och profit- maximerande klubbar. Jag har skrivit en hel del om det, framför allt under bloggens första tid. Den första vetenskapliga artikel i fotbollsekonomi som jag läste var ”Goal! Profit maximization versus win maximization in soccer”* där står följande att läsa:

“For each club, there is a league position that generates maximum profit, and positions higher than this can only be achieved at the expense of profits. There also exists a position, higher than the profit-maximizing position, at which profits are zero,”

“While each team varied, we found that the league position of clubs was generally closer to the position implied by win maximization … We concluded that in practice win maximization is a more plausible description of the behavior of English and Spanish clubs than profit maximization.”

Förenklat skulle man kunna definiera profit-maximerande klubbar, vars ledning investerar i spelarkontrakt så länge den förväntade avkastningen på kapitalet överstiger avkastningskravet på kapital. En nytto-maximerande ignorerar avkastningskravet på kapital och fortsätter investera så länge det finns pengar. Den nyttomaximerande klubbens investeringsval pressar rimligen den profit-maximerande klubbens vinstmarginaler där kostnaden att nå den ligaposition som genererar den högsta möjliga profiten blir högre.

Under de senaste åren har vi kunnat läsa om att de finns ett ökat intresse från riskkapitalister att förvärva engelska fotbollsklubbar**. En process där ägarskiften leder till att profit-maximerande ägaren blir i majoritet tar dock rimligen många år i anspråk.

Det som har varit tydligt är hur pengarna som klubbarna sparade på de reglerade kontrakten med spelarna har hamnat på transfermarknaden vilket jag har illustrerat i nedan figur. Istället för spelarlöneinflation har vi fått transferinflation. Inflaterade transferpriser innebär att klubbarnas avskrivningar (kapitalkostnader) ökar vilken därmed minskar vinsten.

pl_netspend
datakälla: deloitte.com

Vysyble – som är ett brittiskt konsultföretag som specialiserar sig på företagsvärdering har (som en del av sin marknadsföring) räknat på den ekonomiska vinst (economic profit, EP) som Premier Leagues klubbar skapar. Det är en metod där man enkelt uttryckt tar ett företags resultat och drar ifrån alternativkostnaden för investerat kapital. Denna alternativkostnad speglar investerarnas (aktieägarnas samt långivarnas) avkastningskrav vilket bland annat baseras på risk. Ett företag kan med andra ord redovisa ett positivt resultat men trots det leverera en negative ekonomisk vinst.

vysyble
Utveckling av economic profit för Premier League kollektivet samt ett urval av klubbar. Den lodräta vita linjen visar tiden för införande av Premier Leagues finansiella regelverk. Saxat från Soccernomics Agency.

Tittar man på Vysybles figurer så ser vi att Premier Legues finansiella regelverk gav ett signifikant bidrag till economic profit men att det ganska snabbt började avta i takt med transferinflationen. Finansiella regelverk är naturligtvis inte den enda mekanismen som bidrar till EP utan den påverkas i allra högsta grad av klubbarnas förmåga att bedriva sin egna verksamhet. ManUtd till exempel har inte klarat övergången efter att Alex Ferguson pensionerade sig särskillt väl och har spenderat astronomiska summor på att förvärva spelare. Det finansiella regelverket är tänkt att skapa en mer fördelaktig miljö att kunna skapa värde till investerarna – en kartell. Allt för många nyttomaximerande klubbägare i Premier League gör dock miljön för ekonomisk vinst fortsatt tuff att navigera i. Även om nytto-maximerarna säkert tycker att det är trevligt att inte behöva skjuta till allt för mycket egna pengar, så skiter de rimligen blankt i economic profit.

Genom att ändra fördelningen av intäkterna från de internationella sändningsrättigheterna hoppas rimligen de profitmaximerande klubbägarna att marginalintäkten ska åka ner till nedersta raden i resultaträkningen och därmed förstärka economic profit.

Problemet är att de klubbar som önskar driva igenom förändringen saknar stöd bland övriga klubbägare och frågan har därmed blivit lagd på is. För att förändringen ska kunna genomföras krävs ett godkännande från 14 av 20 klubbar.

Men kanske kan de profit-maximerande klubbarna locka tillbaka de övriga till förhandlingsbordet genom att slänga ut ett köttben. För snart ett år sedan ifrågasatte de största klubbarna storleken på de fallskärmsbetalningar som distribueras till de klubbar som degraderas från Premier League. I dagsläget rör det sig om uppemot £90 miljoner. Genom att svänga om i den frågan och kanske till och med föreslå en ökning är jag övertygad om att fler skulle lyssna, och förändringen skulle dessutom kunna få en dämpande effekt på transferinflationen och på sikt kanske locka fler nya profit-maximerande investerare till ligan.


* Goal! Profit maximization versus win maximization in soccer – Pedro Garcia-del-BarrioStefan Szymanski – 2006

** Premier League’s success sparks US private equity interest – Financial Times, 2015