Månad: december 2020

Amerikaniseringen av fotbollen i Europa

För någon månad sedan förvärvades New York Mets – en franchise i Major League Baseball – av hedgefondförvaltaren Steve Cohen till ett pris av 2.4 miljarder US dollar. Det motsvarar 7 gånger New York Mets intäkter (2019).

Värderingen skulle kunna jämföras med ca 4 gånger intäkterna som den europeiska kronjuvelen Manchester United handlas på börsen i New York, eller 2 för Juventus i Milano samt 1.5 för Borussia Dortmund i Frankfurt.

I Forbes värderas MLS klubbarna till 9 gånger intäkterna samtidigt som de 20 högst värderade fotbollsklubbarna i Europa till 3.5 gånger intäkterna. Varje dollar i intäkter värderas med andra ord nästan tre gånger så mycket i USA som i Europa.

En starkt bidragande orsak till rabatten på de europeiska klubbarna är spelarnas stora andel av förmögenheten. Enligt Deloitte fick spelarna i de fem största ligorna i Europa, Premier League, La Liga, Bundesliga1, Serie A och League 1 i Frankrike 63 procent av intäkterna (2019). Motsvarande nyckeltal för klubbarna i de amerikanska majorligorna når generellt inte över 50 procent.

Anledningen till det är strikt regulatorisk. Förutom olika former av lönetak och lönegolv finns det ett draft-system där klubbarna – istället för att bjuda över varandra för de mest talangfulla spelarna – får välja dem i en förbestämd turordning. Man tillämpar också en förhållandevis jämlik intäktsdelning där klubbarna ges mycket mindre incitament att överinvestera i talang. Särskilt som ingen riskerar att degraderas från ligan på sportsliga meriter.

Det har genom årens lopp funnits flera försök till att införa finansiella regelverk i Europa. Några av de mest uppmärksammande har varit Uefa Financial Fair Play som togs i bruk inför säsongen 2011-12 samt Premier Leagues egna finansiella regelverk som klubbades igenom inför säsongen 2013-14.

Även om det går att diskutera huruvida regelverken har fyllt sitt syfte eller inte så har det ändå indikerat en kollektiv vilja att minska spelarnas andel av förmögenheten. Det har lockat en ny typ av kapital till den europeiska fotbollen. För ett år sedan köpte riskkapitalbolaget Silver Lake in sig i 10 procent av City Football Group och under 2020 har RedBird Capital förvärvat ett majoritetsinnehav i Toulouse.

Sedan införandet av Uefa Financial Fair Play har fler än 50 klubbar i Europa fått ägare som har ett annat hemvistland än den klubb som har förvärvats.

I drygt hälften av årets hittills 18 ägarbyten i de europeiska högsta-ligorna har de nya ägarna eller ägarbolagen sin hemvist i USA och om det amerikanska investmentbolaget ALK Capitals förvärv av Burnley går igenom i dagarna så blir det det tolvte amerikanska ägarintresset i England. I Frankrike har fem klubbar amerikanska ägare och i Italien och Spanien handlar det om fem respektive två klubbar.

Den stora värdedrivaren ligger rimligen i multipelexpansionen, det vill säga att varje euro i intäkter ska värderas högre. Det skulle kunna uppnås genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna på konkurrenslandskapet.

Erfarenheten från tidigare ekonomiska kriser i den europeiska fotbollen är att det ropas efter nya finansiella regelverk. Så också denna gång, förstås. Ju mer reglerad den europeiska fotbollen blir desto mer institutionellt kapital kan vi förvänta oss den attrahera. Med det kommer nya idéer på hur tävlingslandskapet ska organiseras.

Hur distribueras förmögenheten i fotbollseuropa?

De cirka 700 klubbarna i Europas högsta-ligor omsätter årligen cirka 20 miljarder euro.

I en artikel som nyligen har publicerats, uppskattar författarna hur förmögenheten distribueras. De har använt sig av en metod som finns i hållbarhetsredovisningen och som förenklat kan sägas mäter hur den förmögenhet som företag genererar distribueras där definitionen av den skapade förmögenhet är intäkter minus kostnader för sålda varor samt försäljningskostnader.

Definition av förmögenhet, saxat från artikeln*

Urvalet är avgränsat till 17 börsnoterade klubbar under mätperioden 2010-2019: Borussia Dortmund, Bröndby, Celtic, Futebol Clube do Porto, Juventus, Olympique Lyonnais, FC Köpenhamn, Sporting Lisboa Benfica, Sporting Clube de Portugal, Aalborg, AIK, Ajax, AGF, Besiktas, Lazio, Roma och Silkeborg.

Urvalet är förhållandevis representativt för olika nivåer på den europeiska fotbollskartan.

Resultatet visar att 85 procent av förmögenheten går till löner för de anställda. Författarna skriver atleterna men jag vill minnas en benchmark rapport från Uefa som sade att motsvarande 75 procent av de totala lönekostnaderna går till spelarna och resten till övriga anställda hos klubbarna. Så rimligen får spelarna cirka 75 procent av de 85 procenten.

20 procent går till anläggningstillgångar. Enligt Uefas rapport består lite drygt hälften av klubbkollektivets tillgångar av förvärvade spelarkontrakt som är aktiverade på balansräkningen. Så man skulle kunna säga att drygt 10 procent av förmögenheten distribueras till andra fotbollsklubbar. De resterande 10 procenten går till de som producerar klubbarnas övriga anläggningstillgångar – i första hand stadion.

Banker, finansiella institut samt andra långivares relationer med klubbarna ger dem närmare 15 procent av förmögenheten. Skattmasen får 2 procent i direkta skattebetalningar från klubbarna. Indirekt handlar det om mer i och med att spelarna betalar inkomstskatt.

Räknar man ihop allt det här så blir ju mer än 100 procent. Det hela går ihop genom en överföring av förmögenhet från klubbägarna. I den här urvalsgruppen skjuter de till 23 procent av förmögenheten.

Distribution av förmögenhet 2010-2019 för ett urval av 17 klubbar, saxat från artikeln*

Spelarnas stora andel av den förmögenhet som fotbollen genererar har varit ett återkommande tema och klubbägare samt andra företrädare har under årens lopp försökt minska spelarnas andel genom diverse regler. Ett känt exempel var den gamla koalitionen g-14 som under 2002 försökte implementera ett lönetak. Det slutade med att klubbarna ganska omgående bröt mot sina egna regler. Värdet av de sportsliga framgångarna upplevdes viss som högre än den ekonomiska förmögenheten.

2013 gjordes ett annat försök där Engelska Premier Leagues klubbarna kom överens om ett eget finansiellt regelverk som reglerade deras utgifter till spelarlöner. Det gav kortsiktig effekt där lönekostnadernas andel av intäkterna – under en period av tre år – kom ner från 71 procent till 55 procent. Det har dock vänt upp igen och 2019 var spelarnas andel av intäkterna uppe på 61 procent.

I takt med att ägarlandskapet förändras med allt fler institutionella samt amerikanska ägare så bör vi kunna förvänta oss nya försök att reglera spelarnas andel av fotbollsekonomin.


* Faccia, A.; Mataruna-Dos-Santos, L.J.; Munoz Helù, H.; Range, D. Measuring and Monitoring Sustainability in Listed European Football Clubs: A Value-Added Reporting Perspective. Sustainability 202012, 9853.

https://www.mdpi.com/2071-1050/12/23/9853