Månad: februari 2021

IFK Norrköping och kassaflöde

IFK Norrköping gjorde under 2020 ett ekonomiskt mycket starkt år. Moderföreningen redovisade en vinst på 35 miljoner kronor. Resultatet var drivet av sålda spelarkontrakt. Vinsten från sålda spelarkontrakt uppgick till 61 miljoner kronor. Sedan 2016 har Peking sålt spelarkontrakt med vinst för 235 miljoner kronor. Överlägset mest i allsvenskan under motsvarande period.

Däremot har likviditeten blivit sämre. Kassan har minskat från 28 miljoner kronor per den sista december 2019 till 22 miljoner kronor. I ett brev som revisorerna skickade till medlemmarna framgick det att föreningen hade utnyttjat nära maximal checkräkningskredit under året. I not 29 i årsredovisningen framgår det också att föreningen efter balansdagen (2020-12-31) har ansökt om en checkräkningskredit á 10 miljoner kronor. Trots det goda resultatet är likviditeten en fortsatt utmaning, står det.

Det beror på i första hand två faktorer.

IFK Norrköping har ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet, alltså summan av publik-, sponsor-, media- samt övriga inkomster är mindre än summan av utgifter för löner, sociala avgifter samt övriga försäljnings- och materialkostnader.

Handel med spelarkontrakt har under 2020 bundit mycket kapital. IFK Norrköping köpte spelarkontrakt från andra klubbar för 18.2 miljoner kronor. Av den summan hade man under året betalat 16.4 miljoner kronor. För resterande 1.8 har man en transferskuld på till säljande klubb(ar). Av de 64 miljonerna som Peking sålde spelarkontrakt för under 2020, hade man per den sista december fått betalt för knappt hälften. IFK Norrköping har en transferfordran på 32.8 miljoner kronor på köpande klubb(ar). Det är faktiskt första(!) gången (data tbx till 2015) som IFK Norrköping har transferskulder respektive fordringar ett årsskifte, vilket i sig också säger något.

I den budget för 2021 som IFK Norrköping har publicerat på sin hemsida uppskattar föreningen det negativa kassaflödet från rörelseresultatet till närmare 37 miljoner kronor. Den ingående balansen i kassan är 22 miljoner kronor. Föreningen väntar in betalningar för sina transferfordringar, någon gång i framtiden.

Trots det stora egna kapitalet (107 miljoner kronor i föreningen) så begränsas Peking av de förhållandevis låga rörelseintäkterna (publik- sponsorer – och media) från att kunna öka sina kostnader för spelartruppen. Med en stressad transfermarknad framöver är det rimligt att IFK Norrköping är mer försiktiga.

Kassaflödet skulle förenklat kunna illustreras enligt nedan vattenfallsdiagram, avser moderföreningen – data från IFK Norrköping FK:s Årsredovisning.

Kassaflödet från sålda kontrakt > vinst sålda kontrakt på grund av att det bokförda värdet på kontraktet som sålts är enbart en kostnad men ingen utgift. Förändring RK = förändring rörelsekapital: varulager, kortfristiga fordringar och skulder (ej spelartransferrelaterade) .

En belånad transfermarknad

Jag tittade igenom några av europeiska storspenderarnas årsredovisningar. Urvalet begränsades till viss del eftersom alla klubbar ännu inte har släppt sina bokslut för säsongen 2019-20. Det blev totalt tio klubbar vilka representerar närmare 30 procent av samtliga europeiska högstalige-klubbars immateriella tillgångar (på balansräkningen aktiverade förvärvade spelarkontrakt). Som ni säkert känner till så blir övergångssumman för ett spelarförvärv aktiverad som en immateriell tillgång på balansräkningen. Den skrivs av linjärt över kontraktslängden. Alltså, ett förvärv för 100 miljoner där kontraktet med spelaren är fem år långt får en avskrivning på 20 miljoner per år.

Klubbarna finansierar sina förvärv på olika sätt. En metod som jag uppmärksammade för ett år sedan var avbetalningar till den säljande klubben. I förra årets Uefa Benchmarking Report framgick att den typen finansiering har ökat under de senaste åren. Benchmarkrapporten släpar ett par år och den senast analyserade säsongen är 2017-18. Uefa har ännu inte publicerat rapporten för 2018-19. Kanske kan de tio klubbarnas beteende ge en ledtråd till om trenden har hållit i sig fram till pandemin bröt ut?

Transferskulderna (brutto) uppgick per den sista juni till närmare 2 miljarder euro hos urvalet av tio klubbar.
Netto (skulder minus fordringar)

Tittar man aggregerat för mitt urval så har skulderna fortsatt att öka. Nästen mer intressant är att skuldsättningsgraden har ökat med 70 procent! Skuldsättningsgraden definieras här som nettoskuld (skulder minus fordringar) i förhållande till de immateriella tillgångarna. Den visar hur mycket av tillgångarna är finansierade genom lån av de säljande klubbarna. Den 30 juni 2020 var 31 procent av urvalets immateriella tillgångar belånade. 30 juni 2017 var motsvarande ratio 18 procent.

Vi har på senare tid blivit uppmärksammade på att FC Barcelona har stora transferskulder. Vid sidan av den katalanska klubben har Atletico Madrid hamnat lite i skymundan. Faktum är att 70 procent av Atleticos immateriella tillgångar är finansierade av de säljande klubbarna! Också Tottenham ligger högt på 69 procent, även om deras nettoskuld inte är lika hög i nominella tal. Sju av tio klubbar har en hade en högre skuldsättning 30 juni 2020 än tre år tidigare.

Om man sätter respektive klubbs nettoskuld till det kassaflöde som rörelseresultatet årligen genererar så får man en förhållandevis bra bild av skuldernas magnitud. Det är rimligen kassaflödet från rörelseresultatet som i slutändan ska finansiera förvärvade spelarkontrakt. Åtminstone hos nettoköpande klubbar.

Kassaflödet från rörelseresultatet går också till andra saker än att bara förvärva spelarkontrakt. Klubbarna investerar i materiella anläggningstillgångar, men betalar finansieringskostnader för sina skulder och man betalar skatt. Några få klubbar delar dessutom ut pengar till sina aktieägare. I figuren nedanför ser man hur många år det skulle krävas att bli kvitt sina transferskulder under normala förhållanden, det vill säga pandemin undantagen.

Ebitda, (proxy för kassaflöde från rörelseresultatet): genomsnitt för åren 2017-2019, alltså innan pandemin. Atletico behöver närmare fem år för att betala sina transferskulder med de kassaflöden som rörelseresultatet genererar. Förutsatt att kassaflödet från rörelseresultatet inte använts till andra utgifter.

Rationalen bakom en ökad skuldsättning är rimligen att en klubb förväntar sig en ökning av framtida kassaflöde. Kassaflödet kan öka antingen genom ett förbättrat rörelseresultat, det vill säga att intäkterna ökar mer än kostnaderna. En europeisk superliga skulle till exempel kunna förväntas öka rörelseresultatet. Kassaflödet kan också öka om en klubb säljer sina immateriella tillgångar på transfermarknaden.

I Tottenhams fall har klubben byggt en ny stadion och majoriteten av kassaflödena från rörelseresultatet har allokerats till finansieringen av bygget. Klubben har behövt finansiera sin spelarförvärv på annat sätt. Det har gjorts genom ökade avbetalningar till de säljande klubbarna. När stadion väl står färdig så kan kassaflödet från rörelseresultatet användas till att betala transferskulderna. Och om Spurs dessutom lyckas fylla och kommersialisera stadion så kommer kassaflödet från rörelseresultatet att öka. Den ökade skuldsättningen mellan 2017 och 2020 förefaller därför logisk, i Tottenhams fall.

När det kommer till Atletico Madrid så har den spanska klubben i första hand spekulerat på att transferinflationen ska bidra till att klubben ska kunna realisera vinst på transfermarknaden. Det är helt enkelt inte rimligt att rörelseresultatet ökar minst femfaldigt.

Pandemin påverkar både Tottenhams och Atleticos förmåga att betala sina respektive transferskulder. Däremot kommer kassaflödet från rörelseresultatet förbättras snabbare än vad transfermarknaden får antas återhämta sig. Risken är mycket lägre i London än vad den är i Madrid.

Både Roma och Milan har under de senaste åren haft ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet. I Milans fall så har de immateriella tillgångarna inte ökat och klubben har konsoliderat sin transferskuld. I Romas fall har de immateriella tillgångarna ökat och så har även skuldsättningsgraden. Med det har den finansiella risken för AS Roma ökat markant och för Romas fordringsägare har kreditrisken ökat.

Den ökade belåningen har eldat på prisinflationen på transfermarknaden under de senaste åren. Återkommer med en analys av det när Uefa släppt sin benchmarking rapport för säsongen 2019.

Generellt är intrycket är att väldigt många klubbar behöver pengar här och nu, bland annat till att betala sina transferskulder. Det borde rimligen finnas många säljare och stort utbud av talang på transfermarknaden i sommar. Det är köparnas marknad. Knäckfrågan är hur många och hur starka köparna egentligen är?

Kreditfrossa

För har nu gått nästan två veckor sedan vi nåddes med nyheter om att FC Barcelona har kontaktat sina banker och vill förhandla fram uppskov med sina amorteringar av banklånen. Nyfiken som jag är slängde jag ett snabbt öga på Barcelonas bokslut och konstaterade att situationen är mycket ansträngt. Det är inte storleken på skulderna i sig som är alarmerande utan det faktum att en väldigt stor del av skulderna faller innan 30 juni 2021. De absolut största fordringsägarna är banker och andra kreditinstitut men också andra klubbar som har ställt ut krediter till Barcelona för sålda spelarkontrakt.

Men jag noterade också en annan intressant sak. Barcelona har som sagt investerat mycket pengar i förvärv av spelarkontrakt under de senaste åren. Man har gjort dessa förvärv på krita. I nötterna framkommer vilka belopp det handlar om, till vilka klubbar och för vilka specifika affärer som FC Barcelona har en skuld på. Inte nog med det, FC Barcelona uppger dessutom vilka av fordringsägarna har sålt sina respektive fordringar på FC Barcelona till factoring-företag.

Det som är mycket tydligt är att antalet och den totala volymen av sålda fordringar har ökat lavinartat under 2020 jämfört med det föregående bokslutet.

Per 30 juni 2019 var det bara Liverpool som hade sålt sin fordran (Philippe Coutinho). Det är pengar som Liverpool använde som handpenning till förvärven av kontrakten med Virgil Van Dijk samt Alisson Becker. På så sätt ökade omsättningshastigheten av pengar i transfersystemet.

Den 30 juni 2020 hade sju klubbar sålt sina fordringar. 65 procent av de 323 miljoner Euro som FC Barcelona är skyldiga för köpta spelarkontrakt var med andra ord återfinansierade av de säljande klubbarna. Denna gång var anledningen snarare att klubbarna – sviterna av pandemin – behövde pengarna på en gång för att betala sina löpande utgifter såsom löner etc.

Förteckning över klubbar som sålt sina fordringar på FC Barcelona till tredjepart, per 30 juni 2020. Datakälla FC Barcelona årsredovisning 2019-2020

Liknande övning har noterats på annat håll, bland annat rapporterades det nyligen om att Eintracht Frankfurt sålde sin fordran på West Ham för Sebastian Haller. Man gjorde det eftersom West Ham var sena sina betalningar.

Tittar man i Ajax årsredovisning för säsongen 2019-20 så säger den att klubben hade ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet under säsongen. Det betyder att summan av alla inkomster som Ajax hade fakturerat var mindre än alla utgifter som klubben hade under säsongen. Det här kan jämföras med ett positivt kassaflöde på 48 miljoner euro säsongen innan. Genom att sälja sin fordran på Barcelona fick Ajax loss pengar tidigare än planerat vilket förbättrade kassaflödet.

Vad betyder det här i ett större perspektiv?

Om vi tittar på hur mycket transferrelaterade fordringar och skulder som finns utställda så kan vi konstatera att det per slutet av den Europeiska säsongen 2017-18 rörde sig om närmare 5.1 miljarder euro i skulder och 3.9 miljarder euro i fordringar. Fordringarna är alltså mindre vilket bildar ett gap, en nettoskuld.

(Tyvärr har vi inga färskare siffror då Uefa är sena med sin benchmarking rapport för säsongen 2019. Men det rimligt och anta att transferskulderna har vuxit uppemot 6 miljarder euro 2019 och kanske ännu lite högre 2020. FC Barcelona har med sina 323 miljoner cirka fem procent av det aggregerade skuldberget i Europas högsta-ligor).

Förhållandet mellan transferskulder och transferfordringar. De aggregerade fordringarna minskar i takt med att de säljs. Datakälla Uefa Banchmarking report januari 2020 (för år 2018)

I teorin borde det inom ett kollektiv av klubbar vara så att skulderna är lika stora som fordringarna – en skuld hos en klubb är lika stor som en fordran hos en annan. Så varför finns det ett gap?

Dels för att klubbarna i de europeiska högsta-ligorna har skulder till klubbar i andra ligor. Fordringarna hamnar hos klubbar utanför kollektivet. Skulderna på kollektivets balansräkning.

Men också för att fordringarna har sålts vidare av klubbarna till diverse factoringföretag, för att finansiera sig. Fordringarna försvinner och hamnar på factoring-företagens respektive balansräkning. Skulderna är kvar på klubbarnas balansräkning men är nu till en tredje-part istället för en klubb inom kollektivet.

Så för att exemplifiera, Ajax som sålde sin stora fordran på FC Barcelona, bytte den mot likvida medel (minus en kostnad till factoringföretaget). Fordran finns inte längre på Ajax balansräkning. Kvar finns däremot klubbens planerade transferskulder till andra klubbar. Enligt årsredovisningen uppgick de per 30 juni 2020 till 40 miljoner euro, både kort- (25m) och långfristiga (15m). Tyvärr är Ajax årsredovisning inte lika detaljrik som FC Barcelonas dito så spårningen av skuldkedjan stannar där. Men det är naturligtvis fullt möjligt att Ajax:s fordringsägare också de har finansierat sina respektive fordringar.

Den här övningen hjälper klubbarna med kassaflödet på kort sikt. Med uteblivna intäkter från säsongskort och biljetter har klubbarna -genom att sälja sina fordringar- kunnat få in likvida medel.

Tittar vi aggregerat i hela systemet innebär det att gapet mellan skulder och fordringar ökar och skulderna kommer att behöva regleras förr eller senare. Nästa fråga är var ska pengarna komma ifrån?

Om man sätter gapet i relation till de kassaflöden som rörelseresultatet genererar under normala förhållanden så syns det att det skulle krävas mer än ett år. Majoriteten av skulderna är dock kortfristiga (ska betalas inom ett år).

Förhållandet mellan nettoskulden (gapet) och kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), datakälla Uefa benchmarking report januari 2020. Figuren är skalenlig baserat på 2018 års data.

Ett annat alternativ är att handla sig ur skulderna och ta betalt i riktiga pengar. Det här alternativet fungerar i en aktiv och uppåtgående marknad. Utmaningen här och nu är att transfermarknaden är förhållandevis illikvid. Under Januarifönstret omsatte de 98 klubbarna i de fem största europeiska ligorna 260 miljoner euro. Det är alltså mindre än FC Barcelonas totala skulder för gamla spelaraffärer!

Klubbarna kommer att behöva finansiera sig på något sätt. Eget kapital (sälja aktier) eller försöka ta långfristiga lån för att kunna betala de kortfristiga.

Den slutsats som man borde kunna dra är att även när publiken börjar vallfärda tillbaka till arenorna och kassaflödet från biljettintäkterna ger en positiv effekt så kommer konsekvenserna av pandemin med en ansträng likviditet och en stressad transfermarknad leva kvar ytterligare en tid.