Kategori: produkten allsvenskan

"chock therapy"

Så har till slut den av ordföranden för föreningen svensk elitfotboll beställda utredning sett sitt ljus. Flera bra saker, faktiskt. Bland annat fortsatt spel vår/höst där årets test med eftertryck visade att kunderna helst inte ser fotboll så tidigt som i mars. En tidigare start ger en ökad exponering väderrisken och en förutsättning på en marknad är att man förkastar de mindre lyckade experimenten och istället anammar de som marknaden efterfrågar.
Även punkter som ”kontroll över spelschemat” är en förbättrande åtgärd. Besluten som påverkar konsumenterna ska rimligtvis fattas så nära kunden som bara möjligt. För vem känner sina kunder bäst om inte klubbarna själva? Klubbarna måste börja förstå att man är serviceföretag. Det ska vara snabbt och enkelt att köpa biljett, smidigt att ta sig till och från arenan, kännas fräscht att gå på toaletten och man ska inte behöva ägna en hel halvtidsvila i en seg kö bara för att köpa mat och dryck av undermålig kvalitet.
Det som däremot gör mig konfunderad är den önskade minskningen av den allsvenska marknaden. Det finns vissa kortsiktiga effekter, där den enskilt största är att intäkterna från sändningsrättigheter och centrala avtal skulle fördelas bland färre lag. 170 miljoner ska med andra ord distribueras ut till 10 eller 12 lag istället för 16.
En quick-fix som snarare är mer quick än fix och där effekterna främst framstår som ytligt attraktiva av engångskaraktär men i själva verket är långsiktig mer tvivelaktiga eftersom de bromsar den framtida utvecklingen. Är det en optimal trade-off?
Det finns de som menar att de begränsade resurserna kommer att koncentreras tack vare en mindre liga. Anhängare av den tesen resonerar dock väldigt smalt och accepterar utfallet av dagens misslyckade regim som permanent. Den minskade efterfrågan och marknadsandelen för allsvensk fotboll beror i första hand inte på att ligan har för många lag utan snarare på att klubbarna saknar tillräckliga incitament att producera utbudet. För vad är det som säger att dagens allsvenska har nått toppen av sin potential så att man behöver kapa och dela upp marknaden för att få ut mest av resurserna?
När den polske ekonomen Leszek Balcerowicz under hösten 1989 tillträdde som finansminister så genomförde han ett antal drastiska marknadsreformer som sedan fick namnet the Balcerowicz Plan. Till skillnad från svensk elitfotboll började man, istället för att centralisera, avreglera flertalet marknader samt minska central och politisk inblandning. Efter tre inledande och tunga år tog så den polska ekonomin ordentlig fart.
Den allsvenska marknaden behöver nu inte lika mycket ”chock therapy” som Polen när det begav sig men kräver ändock aktivering av några stimulerande mekanismer. Utöver en avreglerad kapitalmarknad är en förändrad distributionsnyckel av centrala avtal den mest drivande mekanismen . En större pay-off baserat på meriter ger en mindre subvention och straffar friåkande på ett mer effektivt sätt. Det ger klubbarna större incitament att utveckla sina respektive produkter samt aktivt arbeta med publikservice. Tack vare en öppen liga stimulerar man en dynamik med nyetableringar som ersätter de mindre väl producerande klubbarna. På så sätt bidrar man aktivt till utvecklingen och marknadstillväxten. I förlängningen borde det även resultera i att allsvenskan kan plocka marknadsandelar på den svenska tv marknaden och på så sätt öka de totala intäkterna från sändningsrättigheter.
Den avreglerade kapitalmarknaden skapar samtidigt bättre förutsättningar till de föreningar som önskar den vägen vandra. Jag skulle tro att det ger de mindre och idag inte etablerade klubbarna bättre möjligheter att finna finansiering och utvecklas.
Det sker samtidigt en hel del positiva saker i svensk fotboll. Bland annat flera pågående arenaprojekt som skapar goda förutsättningar till en bättre helhetsupplevelse samt mer differentierade produkter riktade till olika kundgrupper. Dessa förutsättningar saknades till exempel under den förra publikboomen.
Men på en minskad och mer monopoliserad marknad blir inträdesbarriärerna betydligt större och priset att degraderas betydligt högre. Precis som jag tidigare har skrivit och som även den danske ekonomen Caspar Rose menar, så kommer de klubbar som är under utveckling, i sin jakt på förnyat kontrakt, istället att tvingas till att fatta fler kortsiktiga beslut. En sådan process skapar inte de bästa förutsättningarna för en långsiktig och hållbar utveckling.
Och lägg därtill, varför ska man överhuvudtaget byta till ett format som inte ser ut att ge några konkurrensfördelar i fotbollseuropa?

"Måndag hela veckan"

Då står vi här igen, med samma debatt som året innan, och året innan dess. Det är med ett litet leende som jag de senaste morgnarna tittat i sportexpressen och reportageserien om svensk fotbolls resultat i kvalen till Champions League. Tyvärr misslyckades man med att identifiera problemet redan i löpet den dagen som det första reportaget trycktes. Och misslyckas man med problemformuleringen så kommer lösningarna inte att leda till en hållbar förbättring.
För själva problemet är inte ”uteblivna framgångar i europaspelet”. Problemet är att allsvenskan är ”en illa fungerande marknadsekonomi”. Skulle marknaden fungera väl så skulle europaspelet så småningom komma som en belöning, så som den gör för flera andra ligor.
Jag kan hålla med Roger Gustafsson och Nils Arne Eggen när de säger att det nödvändigtvis inte är stora pengar som bygger bra lag. Nanne Bergstrand lyckades med relativt små resurser att bygga ett fantastiskt lag. Men sen då? Marknaden klarar inte av att kommersiellt kapitalisera kvaliteten och ska man kapitalisera så får man göra det genom att illa kvickt sälja spelarna. Senast igår beklagade Henrik Rydström sig att klubben dränerats på väldigt många klasspelare. Maximering av intäkterna från match-dag, marknad och sändningsrättigheter betyder allt. ”The rest is conversation”.
Inte heller är det så kallade elitprojektets vara eller icke vara någon knäckfråga. Det är inget fel på de talanger som den svenska fotbollen får fram vilket inte minst u21 EM visade. De 60 miljoner som förbundet investerade i projektet hade dock ingen som helst hållbar positiv effekt på svenska klubbars kvalitet. Istället bidrog pengarna i högsta grad till att den danska ligan under perioden 2006 till 2010 kunde avancera från en 23:e plats till en 15:e på UEFA rankingen. Dagens regim innebär att ju fler talanger och ju fortare och bättre man utbildar spelarna, desto snabbare exporteras de utomlands och för klubbarna blir det således mer eller mindre status-quo.
Och när Hasse Backe säger att man måste sälja klubbar till privata ägare så har han uppenbarligen helt missat att den franska ligan där i stort sätt alla klubbar är privatägda. Trots det har Bundesliga som lever med en 51% reglering outperformat fransmännen vad gäller kommersiell utveckling under hela 2000 talet. För precis som i allsvenskan så finns det olika mekanismer även i andra ligor som bromsar marknadsutvecklingen. Och åtgärdar man inte dessa mekanismer så spelar en avreglerad kapitalmarknad mindre roll.
Men att just IFK Göteborg och Malmö FF motsätter sig en avreglering i Sverige är föga oväntat. Ingen kommer att köpa dessa klubbar precis av samma anledning som ingen har köpt den norska medlemsklubben Rosenborg. Det är alldeles för dyrt. Dessa klubbar är idag överkapitaliserade och köparen skulle få betala ett pris som är högre än den framtida nyttan för investeraren. Och Malmö FF behöver i första hand inte kapital. Det man behöver är en haussad allsvenska och utvecklade konkurrenter som besöker klubbens dyra stadion. Och för att få en haussad allsvenska krävs det investeringar och nya idéer och tankesätt i andra, idag ännu ej utvecklade klubbar. Ta en stad som Västerås, dubbelt så stor som Borås, men saknar den där språngbrädan för att kunna lyfta fotbollen på sin lokala marknad. Och här finns nyttan i en avreglering.
Problemet för Malmö och Göteborg är att en högre konkurrens från fler klubbar pressar de redan etablerade klubbars vinstmarginaler. Vinsterna som den allsvenska industrin skapar späds ut när inträdesbarriärerna till marknaden är låga. Men genom konkurrens pressade vinstmarginaler är de facto något som vi konsumenter ska vara tacksamma för eftersom det överförs värde till oss.
I det här inlägget förklarade jag om hur de svenska klubbarna genom sina individuella bidrag i form av nya idéer och innovationer skapar den allsvenska produkt som fotbollskonsumenterna i slutändan upplever. Precis som min fantastiska iPhone, som i första hand inte är en Apple produkt, utan ett resultat av det kaos av experiment, idéer och tekniska innovationer som konkurrensen mellan företagen har drivit fram genom årens lopp.
En Bosch Com 908. Hade mobilmarknaden blivit reglerad hade vi idag suttit med den typ av lurar att välja mellan.
I söndagens TV4 sport såg vi ett inslag om hur Norrby IF har valt att paketera sitt erbjudande. Märkligt nog förkastades idéerna av svensk elitfotbolls ordförande. Det må så vara att modellen inte fungerar optimalt i Elfsborg samt hos somliga andra klubbar men tyvärr visar inte Bosse Johansson den helhetssyn som man borde kunna förvänta sig.
För precis som lågprisflygbolagen vars affärsmodeller fick fler människor att flyga så kan nya affärsmodeller inom fotbollen fånga upp fram till idag ignorerade kundgrupper. Marknaden får därmed en möjlighet att uppleva ett positivt-summe-spel i form av en ökad tillväxt och en högre profil samt exponering av sporten. Och en högre profil borde rimligtvis kunna öka priset även hos andra klubbars marknadsprodukter vilket ger förutsättningar till en förbättrad output och så vidare.
Men istället för att uppmuntra en sådan entreprenörsanda genom att hålla nere inträdesbarriärerna så söker man istället att höja dessa genom att bygga ett naturligt monopol genom att försöka minska antalet lag i allsvenskan till 12. En skam! Åtgärda marknadsmisslyckandet istället och njut av utvecklingens vindar.
Klas Ekdahl i Norrby – årets entreprenör i svensk fotboll?

När klubbarna utvecklade allsvenskan‏

I november 2004 tvångsdegraderades Örebro SK till Superettan. Domen var startskottet för marknadskrafter som i förlängningen ledde till den efterfrågeminskning som dagens allsvenska upplever och lex Örebro är ett i raden av flera kollektiva beslut* som har bidragit till fallet.

Örebros ekonomiska problem innebar att klubben i första hand inte kämpade för att behålla sin elitlicens, man kämpade för att undvika en konkurs som hotade klubbens fortsatta existens. Den av licensnämnden exekverade tvångsdegraderingen hade i värsta fall gått att jämföra med en cliffhanger, hängandes utför ett stup som när han väl fått fäste och försöker kravla sig upp blir trampad på fingrarna vilket resulterar i att han faller ner i avgrunden.

Som tur är var Örebros ekonomi vid det laget redan tillräckligt sanerad och klubben klarade av den intäktsminskning som spel i den lägre divisionen ledde till. Så den mest märkbara och negativa effekt som tvångsdegraderingen orsakade drabbade istället den allsvenska marknaden som fick ta emot en ersättande klubb som blev ”tvångsuppflyttad” men, då det begav sig, inte var mogen för den högsta ligan. Man var det varken sportsligt eller kommersiellt och därmed hade man ingenting av värde att tillföra till den allsvenska marknaden.
För att en liga ska kunna utvecklas kommersiellt krävs det hela tiden nya idéer som av ligans medlemmar testas individuellt på marknaden. De dåliga experimenten förkastas och de som får genomslag anammas och utvecklas av andra. Strategisk positionsring finns alltid tillgänglig där ute på marknaden men är ofta inte uppenbar eller observerad av de redan etablerade marknadsaktörerna. Det är därför allt som oftast nyetablerade affärsverksamheter som står för innovationer och bryter mark med nya idéer. När IKEA gav sig in på möbelmarknaden så upptäckte helt plötsligt världen en konsumentgrupp som länge hade varit ignorerad. En konsumentgrupp som gärna trejdade bort service till förmån för ett lägre pris.

Och tittar vi på hur den förra allsvenska publikboomen** växte sig stadig så var det tack vare på klubbnivå individuella experiment samt innovationer. I många år dominerades allsvenskan av IFK Göteborg och Malmö FF som hämtade viktiga erfarenheter från framgångsrikt spel runt om i Europa. Klubbarna saknade dock tillräcklig konkurrens för att den inhemska ligan riktigt skulle lyfta. Flera centralt styrda och misslyckade försök gjordes för att öka det nationella intresset. Bland annat den mer eller mindre mediokra serieomläggningen som praktiserades 1991 och 1992.

Det var först när den kommersiella utvecklingen tog rejäl fart ute i Europa som entreprenörskapet inspirerades även på hemmaplan. När Hammarby gjorde comeback i allsvenskan 1998 började en ny produkt få ett fotfäste. Tack vare det begränsade antal platser som Söderstadion erbjöd blev säsongskortet en efterfrågad vara. Inför säsongen 1998 hade klubben ett mål att sälja 3000 säsongskort. Ett mål som internt skapade en viss skepticism, men det var ett mål som uppfylldes.

1999 råkade jag prata med en glad medarbetare på AIK:s marknadsavdelning som berättade hur Hammarby Fotboll hade fått genomslag med sitt säsongskort. Plötsligt visade det vägen för andra klubbar som kunde paketera sina biljetter och på så sätt mer effektivt finansiera sina respektive balansräkningar. Och en mer effektiv finansiering genererade rekrytering av bättre spelare som i sin del levererade en bättre produkt.

På andra sidan stan såg vi en annan nykomling som under Bosse Lundquists ledning kom in på den allsvenska marknaden. Med en innovativ finansieringsmodell lyckades klubben göra avtryck i ligan. En modell som så småningom flera klubbar kopierade. Den tredje klubben i regionen, AIK Fotboll, testade sig samtidigt fram med differentierade biljettpriser i syfte att nå ut till en bredare målgrupp. Marknaden började så uppleva bandwagon effects.

1999 lanserade Malmö FF ”Nätverket” vilket med eftertryck visade att marknadsintäkter handlar betydligt mer än om att bara sälja reklamplatser. Så i samband med två derbyn under 2003 och 2004 anordnade Hammarby Fotboll två stora B2B-event som lockade ungefär 1200 betalande företagskunder i lokaler på gångavstånd från Råsunda. Med stöd av detta kunde Malmö FF så småningom projektera in dessa utrymmen samt premium-stolar på sin nya arena vilket gav bättre platser och därmed upplevelse än de på Råsundas fondläktare som Hammarby hade möjlighet att erbjuda.

Innovationerna fortsatte. 2005 byggde en klubb som väldigt få brydde sig om en ny arena och kunde på så sätt skapa tillväxt på en marknad med så lite som 60k invånare. Även det bidrog naturligtvis till allsvenskans utveckling.

De tre Stockholmsklubbarna experimenterade tillsammans fram en paketering av ett erbjudande som de sålde till en mediaaktör. Ett framgångsrikt koncept visade det sig men förbundet ville hellre ha monopol på det. Istället för att fler klubbar skulle få chansen att kopiera idéen, förbjöds konceptet genom att produkten centraliserades.

På så sätt byggde man vidare på det marknadsmisslyckande som man sedan något år tillbaka påbörjade. Ett marknadsmisslyckande som idag olyckligtvis ger en bild av att allsvenskan är för stor till antalet klubbar.

Men utökningen av allsvenskan till 16 lag är på längre sikt kanske det bästa som har hänt svensk klubbfotboll. Vi ser mer än tydligt att det har blivit lättare för nykomlingar att etablera sig än på flera år***. Det är naturligtvis något som rimligtvis borde inspirera entreprenörsandan i, med svenska ögon sett, större orter som idag saknar ett allsvenskt lag.

Och kanske ser vi idag också några av effekterna i den rekordjämna superettan där fler klubbar än någonsin, så långt som efter halva serien är spelad, slåss om de åtråvärda platserna som kan leda till uppflyttning?

Lösningen på allsvenskans bekymmer torde därför vara ganska enkla att identifiera. Det gäller att skapa incitament till utveckling av den kommersiella verksamheten vilket enbart kan åstadkommas genom att eliminera det marknadsmisslyckande som jag tidigare har skrivit om.
Det finns de som argumenterar om att en lägre subvention till de mindre allsvenska klubbarna kommer att försvaga dessa klubbars konkurrenskraft och i och med det försvaga den allsvenska produkten än mer. 

Jag håller inte med. Denna hypotes skulle hålla ifall allsvenskan vore en stängd liga. Det stämmer nämligen att en minskad subvention på kort sikt minskar de mindre klubbars konkurrenskraft. Dessa klubbar tvingas därför till att identifiera och utveckla nya intäktskällor och görs inte det så kommer man att på ett naturligt sett degraderas och ersättas av klubbar som bättre klarar av att utveckla sin lokala produkt. Det är endast så den allsvenska marknaden bäst kan utvecklas på det kommersiella planet.

 Men det finns ytterligare en flaskhals och det är det faktum att det idag finns restriktioner gällande kapitalanskaffning. Många pratar om vikten av att 51% regelns avskaffande är viktigt för de större klubbarnas framgångar i Europa. Jag håller inte riktigt med här heller, effekterna är inte direkta utan kommer på sikt, genom bättre konkurrens underifrån.

Malmö FF, Kalmar samt Elfsborg måste trots allt betraktas som på gränsen till överkapitaliserade klubbar. Det vill säga, de har idag mer kapital än vad de på ett ekonomiskt effektivt sätt kan investera. Eftersom kapitalmarknadernas främsta syfte är att allokera kapital från ställen där det finns ett överskott dit det råder brist skulle en avreglering således stimulera ”new entries” i allsvenskan vilket i sin tur skulle förväntas skapa mer utveckling.
Det är i förlängningen enbart det som på sikt kan generera de av många så efterfrågade framgångarna i Europa. Det är ingen produkt som man centralt kan skapa utan det är helt enkelt resultatet av alla klubbars individuella beslut och strategier.
—————————————–
* Med kollektivt beslut menar jag att elitlicensen en gång i tiden röstades igenom och har aldrig ifrågasatts. Licensnämnden har därmed mandat att tolka processerna bäst de vill.

* figur 1

** figur 2

Figur 1: Allsvensk publiksnitt 1993-2010, datakälla fotbollsdata.se

(klicka på bilden för högre upplösning)
Figur 2: bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomlingars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

Nykomling-index

Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

Kollektivt handlande

Få har säkert missat den seglivade och till slut ganska tröttsamma debatten om kvaliteten på de allsvenska gräsmattorna. Inte helt förvånande pratas det om regleringar där kvaliteten på gräset i framtiden bör säkerställas genom elitlicensen.

Naturligtvis är det en väg ut men personligen anser jag att det är en enkel klassisk snabblösning som snarare stjälper än hjälper oss att förstå problematiken och mekanismen bakom fenomenet. Och denna fortsatta lack of knowledge leder bara till nya problem som med jämna mellanrum kommer att dyka upp till ytan.

Gräsfrågan kan egentligen brytas ner i två underliggande problem som båda till mycket hög grad är självförvållade. Det första problemet handlar om den tidiga allsvenska starten där gräsmattor som tidigare år hållit en hög kvalitet, denna vår har fått extremt mycket stryk under den två till tre veckor kortare tid till mognad. För inte har gräsdebatten varit lika intensiv tidigare år?

Ta Stockholms Stadion till exempel. En gräsmatta som vanligtvis hör till de bättre planerna i allsvenskan har under mars och april snarare sett ut som en plan med packad sand. Den allmänna opinionen säger att klubben ska tvingas att investera pengar för att göra gräset spelbart tre veckor tidigare. Vi pratar om en utgift på flera miljoner för en period där konsumenten helst inte vill köpa produkten, en ganska dålig affär kan jag tycka. Det finns ett par sådana exempel runt om i Sverige.

Men, det finns planer som håller en undermålig kvalitet även under sommarhalvåret och det problemet är egentligen det mest alarmerande. Varför det är så? Svaret på den frågan hittar vi i ett inlägg om publikservice som jag skrev för snart ett år sedan.

Det är nämligen så att om klubbarna skulle tjäna pengar på att investera i gräset så skulle de naturligtvis göra det. Men idag ges inga incitament till klubbar som endast mycket marginellt påverkas av tapp i intäktssegmentet match-day-revenues.

Däremot finns det klubbar där denna intäktskälla är ganska viktig. Helsingborgs Paul Myllenberg menar:

– Vi delar de här problemen med övriga klubbar. Något har hänt på marknaden

Det som har hänt på marknaden är marknadsmisslyckandet ”kollektivt handlande” där man under flera år brutalt har misslyckats med att straffa friåkande.

I den ena ringhörnan har vi klubbar utan incitament att utveckla matchdagsprodukten och i den andra hittar vi storklubbar som saknar incitament att utveckla tv produkten. För precis som i den beskrivna gräsfrågan, så skulle naturligtvis AIK göra sitt yttersta för att göra tv produkten så bra som den bara kan bli. Och istället för att gnälla över uteblivna spelare upp till studion skulle TV4 behöva leva med problemet att tvingas välja från en diger lista av intervjuprospekts som klubben skickar upp. Men det kräver en mer rimlig premie än dagens distribution erbjuder, så klart.

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter pratade om ”kreativ förstörelse”. Det är möjligt att vi har hittat motpolen i allsvenskan, där förstörelsen måste betraktas som allt annat än kreativ. Vi kan mäta den i form av en minimerad produktion i förhållande till marknadspotentialen.

Allsvenskan kan bara utvecklas om klubbar i första hand tvingas att ta ett större ansvar över sina egna intäkter. De klubbar som inte klarar av det bör på ett mer naturligt sätt slås ut och ersättas av de som kan bidra till utveckling.

Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!

Ett ovisst 2010 står för dörren men en sak är i alla fall säker. Vi kommer att prata om samma saker i allsvenskan nästa år, igen. ”Hur ska allsvenska klubbar hävda sig i Europa?”

Hypotesen om kontraktstrategier där värde skapas genom att klubbar lyckas behålla en spelare ytterligare en tid i klubben borde rimligtvis även gälla i allsvenskan som en enhet.

Låt oss återigen ta ett exempel från ”verkligheten”. IFK Göteborg har försökt att köpa loss talangen Philip Haglund.
– Jag tror inte någon svensk klubb råd att betala det Philip Haglund är värd
Hur mycket är då Haglund värd? I Brommapojkarna är hans BFP (bruttofotbollsprodukt), det vill säga hans bidrag till den allsvenska fotbollen, motsvarande värdet av hans återstående kontrakt i Brommapojkarna. Ska vi tippa ca 1 miljon kronor?

I IFK Göteborg skulle Haglunds värde vara betydligt högre. Kanske uppemot 10 miljoner för 3 år.

Det förväntade utfallet under dagens regim blir därför att Philip spelar ytterligare ett år i allsvenskan för att sedan lämna direkt för spel i utlandet. Hade han fått producera i en klubb högre upp i den allsvenska värdekedjan skulle vi sannolikt få se Philip ytteligare ett, kanske två år i den inhemska ligan.

Enligt hypotesen är nio spelare under ytterligare en säsong i klubben värt ca 30 miljoner. Lyckas man med denna strategi i allsvenskan som helhet och under en enda allsvensk säsong så får vi ett värdeskapande motsvarande ca 3% av den totala allsvenska produkten. Och då gör vi det utan att tillföra en enda krona i nya intäkter. Däremot borde denna värdeökning rimligtvis kunna generera nya intäkter till ligan och då blir tillväxten ännu högre.

Är det så att Brommapojkarna och andra småklubbar har alldeles för mycket pengar? De behöver inte finansiera sig genom att leverera talang till andra allsvenska klubbar.

Men jag förstår att frågan är känslig i den svenska fotbollsfamiljen. Därför undviker man den och istället fokuserar på alibifrågor som till exempel en omläggning av ligan till höst/vår (här och här) eller elitprojekt. De viktiga frågorna är och förblir obesvarade.

Vi ska komma ihåg att spel under höst/vår inte kommer att generera det enda relevanta i sammanhanget – att talangerna stannar längre tid i allsvenskan. De kommer naturligtvis att ha exakt samma utvecklingscyklar som de har idag och kommer att lämna den allsvenska marknaden så fort spelarna är tillräckligt attraktiva för utländska klubbar. Eftersom intäktsstrukturen i allsvenskan är oförändrad kommer klubbarna, i brist på resurser att matcha villkoren, att sälja.

Business as usual.

Attityder som säkerställer en fortsatt slakt av produkten allsvenskan

– Det är kallt i mars, det håller jag med om. Men jag tycker inte att det är någon mening med att spela allsvenskan under VM. Vem väljer bort Italien-Spanien för att se BP, säger Rickard Henriksson.

Finns det överhuvudtaget någon vilja till förbättring där ute? Många ser ut att ha givit upp och numera accepterar den undermåliga produkten som levereras. Med små, små steg är vi på väg mot avgrunden. Nästa steg är acceptans av en anpassning i spelprogrammet så att matcherna inte krockar med TV sändningarna från den danska ligan.

"Video Killed the Radio Star"

Samtidigt som allsvenskan går in i en oviss slutspurt, både i topp och i botten så spelas det en annan intressant match. Försäljningen av TV sändningsrättigheterna i svensk fotboll 2011 och framåt.

Den första stopptiden för inlämning av bud var satt till sista juli. Ganska snabbt flyttades datumet fram en månad för att till slut dras ut fram till slutet av september.

Jag har tidigare berört problematiken (läs innan ni går vidare) och hävdar med en dåres envishet att man istället för att maximera enbart TV-intäkts-benet, istället måste lyfta blicken, hitta en balans och se potentialen i klubbarnas totala intäkter där match-day-revenue fyller en inte helt oviktig funktion. Och kommer folk till arenorna, så kommer så småningom även sponsorerna. Och underdimensionerade marknadsintäkter i den allsvenska fotbollen är något som bland annat SEF ordföranden flera gånger beklagat sig över.

Vi kan dock förvänta oss att verkligheten kommer att bli annorlunda. Låt oss titta på de incitament som säljsidans inblandade intressenter förväntas besitta. De svenska TV sändningsrättigheterna säljs i ett helhetspaket där Allsvenskan, Superettan samt landslaget ingår.

SvFF är naturligtvis intresserade av att paketet säljs till ett så högt pris som möjligt. Detta genererar en högre andel säkra intäkter till förbundets budget. Framför allt i tider där förbundets kassako, Lars Lagerbäcks lag, efter fem raka mästerskap börjat vackla. Förbundets intresse ligger inte i starka elitklubblag. Representationslagets talang utbildas minst lika bra i ligorna utanför rikets gränser.

SEF är den andra starka intressenten. Majoriteten av medlemmarna i SEF består av småklubbar. Småklubbar som kommer att välja säkra TV intäkter före mindre säkra match-day-revenues som i de mindre klubbarnas demografier är svårare att sälja. Vi pratar här om en free-rider problematik där de större klubbarna betalar ett pris utan att kompenseras fullt ut.

Den tredje intressenten är mäklaren Rune Hauge som naturligtvis belönas i relation till de mål som SvFF och SEF sätter upp. Med bakgrund av de båda intressenters incitament, kan vi anta ett arvodet helt och hållet baseras på försäljningssummans storlek. Och för att maximera den kan vi anta att den gode Rune bland annat kommer att ge upp klubbarnas makt över, samt kontinuitet och framförhållning i spelprogrammet.

Den negativa spiralen gällande den allsvenska live-produkten ges med andra ord utomordentliga förutsättningar att fortsätta post 2010.

Men för lag som Trelleborg spelar det ju mindre roll. För rent krasst så kan klubben räkna hem totalt 300 miljoner mer i TV pengar över fem år till priset av spel inför tomma läktare.

När TV sändningsrättigheterna väl är sålda, kommer nästa heta potatis – distributionsnyckeln.

Om att lösa sin uppgift i fält

Det är ofta en utmaning att ta steget från ritbordet till att få önskad effekt. En utmaning fotbollsförbundet uppenbarligen inte klarar av.

Vi hade elitprojektet 2007-2010 med syfte att stärka de svenska klubbars konkurrenskraft i Europa.

Vi har pappersprodukten elitlicensen. Den tilltrots blöder klubbarna ekonomiskt på samma sätt som innan dess påfund. Lägg därtill damfotbollslaget Umeå IK som redan klarat eget kapitalkriteriet för säsongen 2010. Idag har klubben varslat om konkurs.

Och så Wanderson-härvan. Sånt skulle ju undvikas genom en ny regel, uppenbarligen en ny pappersprodukt.
– Vi ville förhindra liknande fall, säger Lars-Åke Lagrell till Aftonbladet.

Cirkusen rullar vidare och gud tittar på.

Drömmen är att se allsvenskan drivas av en fristående organisation, fri från förbundets (SvFF) och klubbarnas (SEF) egenintressen.

Fasta matchtider vs TV avtal

Det Canal+ direktsända derbyt Hammarby vs AIK den 25:e oktober blev en i raden av, under de senaste åren, många flyttade allsvenska matcher. Denna gång påverkas förvisso endast klockslaget som alltså har reviderats från 16.00 till 12.30. Det för att bättre passa ihop med Liverpool vs Manchester United som startar kl 15.

Jag köper Canal+ resonemang alla dagar i veckan. Bolaget har köpt rättigheterna av Kentaro och vill naturligtvis optimera sina tablåer i syfte att sälja så många abonnemang som möjligt.

Men hur påverkar detta ständiga roddande av speldagar samt avsparkstider klubbarnas match-day-revenues? Att spelschemat för den allsvenska hösten inte har kunnat läggas förrän alldeles nyligen kan inte heller vara optimalt, eller kan det? Frågan är naturligtvis hypotetisk men låt oss utveckla det hela lite.

Allsvenskan erhåller för femårsperioden 2006-2010 totalt 800 miljoner från det TV avtal Svensk Fotboll tecknade med Kentaro.

Ponera att priset för fasta speldagar skulle reducera ersättningen från sändningsrättigheterna med 200 miljoner över en femårsperiod. Vi pratar 40 miljoner per år och med tanke på den supersolidariska distributionsnyckeln blir det därför 2.5 miljoner per klubb plus/minus någon enhunka.

Frågan som direkt dyker upp är ifall inte fasta speldagar samt spikade starttider relativt enkelt, över en hel säsong, istället skulle kunna räknas hem i form av ökade match-day-revenues av klubbar vars intäkter från denna källa ligger kring nivåer på 15-30 miljoner. Framförhållning, planering, inlärning mm.

Det skulle i så fall kunna vara en potentiell trade. Problemet blir det förväntade motståndet från de subventionerade klubbarna. Låt oss återigen ta Trelleborg som ett exempel. Klubbens publikintäkter under 2008 landade som bekant på 3,8 miljoner. Trelleborg kan med andra ord offra 60% av sina publikintäkter men ändå gå vinnande under rådande regim. Nu slipper man göra det eftersom de klubbar som får flytta sina hemmamatcher är… just det, främst de vars match-day-revenues ligger kring nivåer på 15-30 miljoner.

Peer Group III – klapp klapp klapp.

Publikservice

Ponera att ligaorganisationen (läs SEF) skulle äga samtliga klubbars intäkter. Match intäkter, marknadsintäkter samt TV intäkter skulle slås ihop till en enda stor kaka för att sedan fördelas jämnt till ligans samtliga klubbar där alla får exakt lika mycket pengar.

Vi skulle få väldigt bra förutsättningar till en mycket jämn tävlingsbalans, men…

Eftersom vi genom erfarenhet kan anta att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar (satsar på att vinna) skulle dessa göra allt i sin makt för att sänka sina kostnader (icke sportrelaterade) och istället maximera utgifterna för spelarlöner. Man skulle göra det eftersom man vill klara av att rekrytera så mycket talang som möjligt i relation till sina konkurrenter.

Klubbarna skulle därför ha starka incitamenten att totalt skita i allt vad publikservice heter. Risken med försämrade publiksiffror för den enskilda klubben påverkar ju inte styrkeförhållandet gentemot konkurrenterna. Stora kakan minskar och med den minskar samtliga klubbars intäkter exakt lika mycket.

Jag diskuterade publiknedgången i allsvenskan med en kollega häromdagen, marknadsföring, publikservice, säkerhet, arenakomfort samt arenasäkerhet kom på tal. Det är faktiskt så att det eventuellt kan finnas ett liknande tänk där ute idag.

Om vi till exempel tittar på Trelleborg där publikintäkterna under 2008 endast uppgick till 17% (3.8miljoner) av klubbens rörelseintäkter. En för klubben mycket starkt betydande finansieringskälla är TV & de centrala avtalen. Denna del stod 2008 för 40% av rörelseintäkterna och i Trelleborgs fall handlar en stor del av denna intäktskälla om en ”subvention” från de allsvenska klubbar som besitter ett högre ”marknadsvärde”.

Jag kan tro att marginalkostnaden att satsa på publiken överstiger nyttan, i alla fall på kort sikt. Investeringar i marknadsföring och publikfrämjande åtgärder skulle initialt ta resurser i anspråk från spelartruppen.

Och den bittra sanningen är att det i Trelleborgs fall är mer kostsamt (kraftigt reducerade TV & centrala premier) att degraderas till Superettan än att spela en hel säsong i allsvenskan inför tomma läktare.

Trelleborg har under denna säsongs första 12 omgångar tappat hela 23% i publiksnitt jämfört med motsvarande period 2008. Men man är sannolikt den klubb där en sådan nedgång slår minst på dess ekonomi.