I torsdags kunde vi läsa om att klubbarna i Premier League nu har kommit överens över ett system med finansiella restriktioner. Jag har uppmärksammat processen i detta inlägg där jag gick igenom motiven bakom mekanismen och i detta inlägg där jag skrev om att klubbägarna – tack vare ett finansiellt regelverk – kunde komma att tjäna £450 miljoner, per säsong. 

För snart en månad sedan skickade tjänstemännen hos ManUtd, Arsenal, Liverpool och Tottenham ett brev till Premier Leagues VD Richard Scudamore i vilket de underströk att ansträngningarna för att få fram ett regelverk inte var tillräckliga. De fyra klubbarna krävde lika strikta regler som Uefa har i sin nya modell. 

Jag tror de fick ett för dem ännu mer gynnsamt utfall. Premier Leagues nya regelverk har marknadsförts med att det tillåter ett underskott i resultaträkningen på £105 miljoner över tre år. Ligans VD säger att denna nivå ger klubbägarna en möjlighet att fortsätta investera, men till en viss gräns. Men begränsningen på £105 miljoner är inte själva essensen i regelverket. Detta tak finns i första hand till (förutom symboliken) för att de klubbar som idag redovisar ett underskott inte ska behöva minska sina utgifter. Kärnan i regelverket är de reglerade löneökningarna som klubbarna tillåts att ha. Denna restriktion omfattar den majoritet av klubbar i Premier League som har personalkostnader som överstiger £58 miljoner. Det nya TV avtalet som träder i kraft från och med den kommande säsongen kommer att ge klubbarna nya intäkter i intervallet £20m till uppemot £40m beroende på tabellplacering och exponering i TV. Från dessa nya intäkter kommer endast £4 miljoner att kunna användas till ökade personalkostnader under den första säsongen (2013-14). Ytterligare £4 miljoner under 2014-15 och £4 miljoner till under säsongen 2015-16. 

Däremot kommer klubbarna att kunna öka sina personalkostnader ifall de förmår att öka sina intäkter under matchdagen eller från sina marknadsaktiviteter. Inga ägartillskott är tillåtna för att användas till en ökning av personalkostnaderna. Det betyder att klubbar med starka varumärken får en mycket stor fördel gentemot övriga. Tabellen nedanför visar ett exempel på hur relationen mellan Manchester United och Arsenal påverkas av regelverket. Jag har tagit de senast publicerade årsredovisningarna som avser säsongen 2011-12. I tabellen ser vi klubbarnas intäkter, totalt och nedbrutet i de tre intäktskategorierna. Längs till höger ser vi personalkostnaderna.

Nedanför de översta raderna har jag sedan gjort en ny beräkning av intäkterna. Jag har adderat £35 miljoner från det nya TV avtalet. Och under hösten har både ManUtd och Arsenal tecknat nya sponsoravtal. ManUtd:s nya avtal med GM ger klubben £50 miljoner per säsong vilket är en ökning med £30 miljoner jämfört med det nuvarande avtalet med Aon. Arsenals nya kontrakt med Emirates ger klubben £30 miljoner per säsong, en ökning med £24 miljoner. Det betyder att ManUtd kan öka sina personalkostnader med ytterligare £30 miljoner och Arsenal med £24 miljoner. ManUtd:s starkare varumärke ger klubben en större kapacitet i relation till Arsenal för att kunna locka till sig bättre spelare. Samma förhållande gäller naturligtvis mellan Arsenal och alla de klubbar som har ett svagare varumärke än Londonklubben.

Det som gör regelverket oerhört gynnsamt för dessa två klubbarnas ägare är att de inte kommer att behöva använda alla nya pengar från kommersiella avtal för att genom högre spelarlöner säkerställa sin sportsliga nivå. Tack vare att Arsenal inte kan öka sina kommersiella intäkter i samma takt (svagare varumärke) som ManUtd så kan intäkterna från ManUtd:s nya kommersiella avtal i en större utsträckning gå tillbaka till ägarna. Ett liknande förhållande gäller mellan Arsenal och andra klubbar.

Hur mycket det är värt känner vi till redan idag. ManUtd är noterade på börsen i New York. Sedan Premier League i torsdags presenterade huvuddragen i regelverket har klubbens aktie rusat från $17.11 till $18.66. Det betyder att Glazers och de övriga aktieägarnas förmögenhet har ökat med $253 miljoner (£160m). Men regelverket är mer värt än så. 

Marknaden visste sedan tidigare om processen på att fram ett sådant. De fyra storklubbarnas brev till Premier League blev offentligt för allmänheten 13:e januari. Precis innan denna händelse handlades ManUtd:s aktier på $14.43. Sedan dess har aktieägarnas förmögenhet ökat med $692 miljoner (£435m). Med ett avkastningskrav på 10% motsvarar det £43 miljoner högre vinst än plan, per år i all evighet. 

Denna värdeökning har inte skett genom att klubben har förbättrat sin verksamhet. Det är en överföring av förmögenhet från andra. ManUtd har med hjälp av ett antal andra klubbar lyckats påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden, så kallad rent-seeking. I alla fall tills konkurrensmyndigheterna har fått säga sitt.

Igår presenterade Uefa sin årliga rapport över det europeiska fotbollslandskapet. Rapporten avser år 2011. En figur som överraskade mig väldigt mycket den som visade sammanställningen över hur lönsamma (mätt i pengar) ligorna är. Under en längre tid har vi matats med information om hur katastrofal den ekonomiska hälsan är i spanska La Liga. Klubbarna i La Liga har stora skulder och framför allt är skatteskulderna mycket höga. I utgången av 2011 uppgick de obetalda skatteskulderna till €752 miljoner.

Döm av min förvåning när jag såg att åtta klubbar i La Liga redovisade svarta siffror på den nedersta raden under året. Ligan visade förvisso en sammanlagt förlust men den var mindre än 10% av omsättningen. Det är till exempel mer än hälften så lite som klubbarna i Serie A redovisade. 

Det övre diagrammet visar de olika ligornas samlade resultat på den nedersta raden i förhållande till de samlade intäkterna. Det nedre diagrammet visar antalet klubbar i olika lönsamhetsintervall. 

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

Överinvesteringarna i den spanska ligafotbollen är med andra ord långt ifrån värre än vad de är i andra ligor. Problemet i Spanien handlar snarare om dålig skattemoral. Klubbarna har finansierat sig via skattesedeln eftersom skattemyndigheterna inte har vågat sätta hårt mot hårt och kräva in pengarna. Klubbarna har därför helt enkelt sett skattebetalarna som vilken intäktskälla som helst. Fram till i år. I november lät de spanska myndigheterna meddela att man på mindre än ett år hade lyckats samla in så mycket som €133 miljoner från klubbarna vilket är mer än 1/6 av de samlade skatteskulderna. Så pengarna verkar ju finnas där, trots allt.

Det fanns sju klubbar som under 2011 redovisade förluster som var mellan 10% och 20% av omsättningen. Det är mycket och figuren nedanför visar också att 4 av klubbarna i La Liga hade ett negativt eget kapital där skulderna uppgick till uppemot 150% av tillgångarna. Men samtidigt fanns det 2011 tolv klubbar vars tillgångar var större än skulderna.

Hypotesen om att det är den ojämna distributionen av TV intäkterna som är orsaken till spanska klubbars finansiella förfall är direkt felaktig. Bilden visar att det finns ligor i vilka intäkter delas mer lika (till exempel Holland och Polen) där klubbarna har större finansiella bekymmer. 

Problemen löses inte med att ge överspenderande klubbar mer pengar. Erfarenheten säger att skulderna hos dessa klubbar ökar, istället för att minska.

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

I somras skrev jag i detta blogginlägg om att Deloitte hade gjort ett test på klubbarna i Europa där totalt sex klubbar inte skulle uppfylla Uefa:s ”break even” kriterier under Financial Fair Play regelverket.

Financial Fair Play konceptet består av fler kontrollverktyg än ”break even” kriteriet. Utöver det det ska klubbarna även ha ett positivt eget kapital samt inte ha förfallna skatteskulder, förfallna skulder till andra klubbar eller till spelare. Med förfallna skulder menas skulder som förväntas vara reglerade enligt plan men som av olika anledningar inte har blivit betalda.

Break even kriteriet har ännu inte kommit in i skarpt läge. De andra kriterierna har Uefa redan sanktionerat klubbarna på. I höstas straffade Uefa totalt 23 klubbar som inte hade reglerat sina skulder i tid. Jag har nämnt det i detta blogginlägg.

Vad gäller ”break even” kriteriet så har Uefa nu gjort en simulering på alla de 654 klubbarna som finns i de högsta divisionerna i Europa och huruvida dessa klubbar skulle förhålla sig till reglerna om de redan hade varit i kraft. Simuleringen baseras på de finansiella resultaten under tre år: 2009, 2010 samt 2011. Enligt denna simulering skulle 20 klubbar (motsvarar 3% av 654 klubbar) inte klara av att möta ”break even” kriteriet, även om deras ägare skulle skjuta till pengar. 65 klubbar skulle klara sig ifall deras ägare skulle täcka upp underskotten med upp till €45 miljoner.

335 klubbar var inte tillräckligt stora för att omfattas av ”break even” kriterierna. 170 klubbar hade ett överskott i sina böcker och 64 klubbar hade ett tillåtet underskott, det vill säga upp till €5 miljoner över treårsperioden.

Saxat från: Uefa Club Licencing Report

Av de drygt 200 klubbar som kvalade till Uefa:s turneringar är det 14 klubbar som till årets säsong inte hade klarat av kriteriet. 13 av dessa klubbar nådde gruppspelet i antingen Champions League eller Europa League. Ytterligare 32 skulle bryta mot reglerna om de inte skulle erhålla kapitaltillskott.

Uefa har inte namngett de klubbar som inte hade klarat ”break even” kriteriet. Däremot så vet vi om att ManCity, Chelsea, Inter, Juventus och Milan redovisade alla stora förluster under 2011 som alla översteg €50 miljoner. Barcelona bytte president och hade därmed sin traditionsenliga ”Big Bath” med en förlust på nästan €80 miljoner för att under säsongen 2011-12 redovisa rekordvinst på €40 miljoner.

Viktigt att komma ihåg är att Uefa:s simulering ger en ganska intetsägande bild av hur många klubbar som skulle falla offer för reglerna. Anledningen till det är att regelverket inte gällde under de år som man har baserat simuleringen på. Klubbarna hade därför inget regelverk att förhålla sig till när de skrev sina redovisngar. Under dessa år gavs klubbarna också extra incitament att salta sina kostnader och på så sätt redovisa extra stora förluster för att sedan kunna visa bättre siffror under de år när ”break even” kriteriet går in i ett skarpt läge. Säsongen 2011-12 är det första året som kriteriet börjar mätas på. Och redan idag har vi kunnat se förändrat redovisningsbeteende. På ett mirakulöst sätt redovisade t.ex. Chelsea för första gången sedan Roman Abramowich tog över och mycket passande nog ett överskott i sina böcker.

Med tanke på att det är förhållandevis få klubbar som bröt mot ”break even” kriterierna under denna simulering så borde det innebära att regelverket knappast kommer att ha någon större märkbar effekt på hur klubbarna drivs. Det kommer att bli en hel del extra adminsitration vilket gör revisionsfirmorna glada. Regelverket har däremot ett förebyggande syfte för att vi inte ska få se ett nytt Chelsea eller Manchester City.

Det är mycket goda nyheter för de idag etablerade toppklubbarna i Deloitte Football Money League som därmed löper mindre risk att möta obekväm konkurrens. Det återstår att se ifall det kommer att fungera i praktiken. Jag är mycket nyfiken över hur Uefa kommer att hantera Paris Saint Germain som omöjligtvis kan komma att möta reglerna utan att ”fuska”.