Europa Super League – benchmarks

Slängde ihop lite siffror snabbt på morgonen.

Europeiska fotbollen omsätter €29 miljarder (2019) fördelat på:

Big5 ligorna: €17 miljarder, varav de 20 till intäkter största klubbarna omsätter drygt hälften, €9.3 miljarder.
Övriga högsta ligor: €5.6 miljarder
Big5 lägre divisioner: €2.9 miljarder
Övriga lägre divisioner: €0.7 miljarder
FIFA, UEFA, nationsförbund: €2.7 miljarder

I ovanstående siffror för klubbarna ingår de årliga premierna från Champions League motsvarande €2 miljarder till deltagande klubbar, plus:
Solidritetsbetalningar på €107 miljoner till lag som misslyckades i kvalet
€100 miljoner i solidaritetsbetalningar till övriga klubbar hos nationsförbund som har representation i Champions League gruppspel.
€25 miljoner i solidaritetsbetalningar till klubbar hos nationsförbund som saknar representation i Champions League gruppspel

Europa Super League säger sig vilja:
Betala €3.5 miljarder till 12 grundande klubbar i startbelopp, alltså lite drygt €300 miljoner per klubb.
Betala solidaritetsbetalningar motsvarande förväntat värde på €10 miljarder till övriga fotbollseuropa över en oklar tidsrymd (initial commitment period).

Av de 12 grundande klubbarna fick 9 klubbar tillsammans €835 miljoner av de totalt €2 miljarder i premier som Champions League betalade ut säsongen 2019. Tre av grundarna hade inte kvalificerat sig till turneringen.
€1.2 miljarder av premierna från Champions League gick alltså till klubbar som inte är grundare av Europa Super League.

Med tanke på att Europa Super League förväntas ersätta nuvarande Champions League så ska de årliga solidaritetsbetalningarna till övriga europeiska klubbkollektivet överstiga uppskattningsvis €1.2 miljarder plus närmare €250 miljoner i nuvarande solidaritetssystem för att övriga europeiska kollektivet ska kompenseras fullt ut. Alltså minst €1.5 miljard per år. På kort sikt.

Uefa behåller dagsläget 6.5 procent av intäkterna från Champions League samt Europa League, vilket motsvarar ungefär €210 miljoner kronor om året. Denna siffra riskerar alltså reduceras kraftigt och det är det som står på spel när Uefas exekutivkommitté ska fatta besluten på mötet idag. Motet förväntas starta 09:30 och sluta 14:00.

Agenda:

https://www.uefa.com/insideuefa/mediaservices/mediareleases/news/0268-120e13a73f03-019a1cf9c9e1-1000–uefa-executive-committee-agenda-for-april-meeting/

Allsvenskan – dynamiskt konkurrenslandskap

Mellan 2010 och 2015 missade Malmö FF en topp3-placering två gånger av sex möjliga. Sedan dess har man lagt beslag på den varje år. Fem av fem möjliga. Givet storleken på ekonomin är sannolikheten att Malmö FF ska missa topp3 under 2021 mycket liten. Bakom Malmö FF har konkurrensen om de två återstående platserna blivit hårdare.

Sambandet mellan den relativa storleken på personalkostnaderna och på vilken plats i tabellen en klubb placerar sig är mycket starkt i det europeiska konkurrenslandskapet. Så också i allsvenskan där förhållandet över den senaste 10 årsperioden hade en förklaringsgrad på cirka 90 procent.

Enskilda säsonger är sambandet däremot svagare. Under förra året körde jag en linjär regressionsanalys för 2010 till 2019 (160 datapunkter) och fick en förklaringsgrad på lite drygt 50 procent (vänster figur nedanför). Personalkostnadernas marknadsandel är en enskild klubbs personalkostnader i relation till det allsvenska kollektivets totala personalkostnader.

För att få lite perspektiv på vad det betyder rent konkret så gjorde jag en logistisk regression på min data. En logistisk regression undersöker om det finns ett samband där den responsvariabeln (tabellplacering) endast kan anta två möjliga värden. I det här fallet antingen ett topp3 placering eller inte en topp3 placering. Resultatet från den logistiska regressionen kan översättas och ritas enligt figuren till höger. Den visar hur stor sannolikhet för en topp3 placering en given marknadsandel ger.

Alltså: Erfarenheten från allsvenskan säsongerna 2010 och 2019 säger att en allsvensk klubbs personalkostnader behöver vara cirka 10 procent av allsvenskans totala personalkostnader för att sannolikheten att placera sig topp3 en enskild säsong ska vara 50 procent. I dagens konkurrenslandskap motsvarar 10 procent i marknadsandel cirka 100 miljoner kronor i personalkostnader.

Jag använder sedan ekvationen från logit-modellen och beräknar respektive förenings sannolikhet att komma topp3. Jag benämner det för p(topp3). I p(topp3) har jag räknat 2års glidande medelvärde för personalkostnader. Det är förvisso inte konsekvent med metoden för logit-modellen men anledningen till det är att minska hoppen som eventuella stora signon kan ge. Det kan få enskilda klubbar att se starkare ut enskilda säsonger än vad de egentligen är.

Rationalen är att en fotbollsklubb ska ha en så hög och jämn p(topp3) nivå som möjligt samtidigt som man kan finansiera den över tid och inte behöva börja vidta panikåtgärder.

Så om vi tittar på hur konkurrenslandskapet de facto sett ut sedan 2010 så ser vi att det har förändrats en hel del. Om vi under den första delen av 10-talet hade ett mer tydligt toppskikt så har vi idag ett mer tydligt topplag men inte lika starka toppkandidater bakom.

Förändringen i konkurrenslandskapet har i första hand präglats av tre händelser. Malmö FF:s avancemang till Champions League gruppspel 2014 och 2015 vilket har gett klubben ekonomiska resurser för att kunna driva en mer långsiktig ekonomisk styrning. Den andra är Hammarbys avancemang till allsvenskan inför säsongen 2015. Den tredje händelsen är IFK Norrköping som till skillnad från flera andra mindre klubbar som har vunnit SM guld har lyckats behålla en högre position.

Av praktiska skäl tog jag inte med samtliga föreningar i genomgången. Många har inte spelat i allsvenskan tillräckligt många år för att man ska kunna urskilja trender.

Hur mycket pengar klubbarna lägger på sina personalkostnader styrs till stora delar av hur mycket intäkter de klarar av att generera. Storleken på personalkostnaderna kan också öka/minska beroende på förändrat finansiellt risktagande vilket påverkar klubbarnas finansiella hälsa.

För att mäta den finansiella hälsan har jag använt mig av Zmijewskis modell från 1984. Modellen har använts för att – baserat på redovisad finansiell data – förutse händelse av konkurs. Modellen har baserats på 840 företag varav 40 hade hamnat på obestånd. Zmijewskis modell har testats i flera empiriska studier på den europeiska fotbollsindustrin och den är inte särskilt framgångsrik på att förutse konkurser för fotbollsklubbar. Majoriteten av klubbarna som förutspås hamna på obestånd gör helt enkelt inte det, trots att de upplever djupa finansiella problem. Till exempel skulle 40 procent av observationerna i tabellen nedanför indikera en konkurs kommande år. Fotbollsklubbar går generellt inte i konkurs men de förlorar sin sportsliga position när ekonomin blir för svag.

Syftet med modellen är här därför att ge en indikation på risken för finansiell ohälsa och anledningen till att jag valde Zmijewskis modell var att den är förhållandevis enkel och använder sig av enbart tre förklarande variabler: Lönsamhet, skuldsättningsgrad samt likviditet. Dessutom använde Zmijewski sig av probit-regression vilket gör att man – genom den kumulativa normalfördelningsfunktionen – kan översätta resultatet till sannolikheter.

𝑍𝑚𝑖𝑗𝑒𝑤𝑠𝑘𝑖 = −4.3−4.5𝑋1+ 5.7𝑋2+ 0.004𝑋3
𝑋1= årets resultat/totalt kapital
𝑋2=totala skulder/ 𝑡𝑜𝑡𝑎𝑙a tillgångar
𝑋3=omsättningstillgångar (inklusive likvida medel)/ kortfristiga skulder

Genom att köra klubbarnas finansiella data i modellen får jag fram följande tabell. Figuren under tabellen visar en tidserie över utvalda klubbars sannolikhet för topp3 samt den finansiella hälsan. Jag benämner risken för finansiell ohälsa som Z-score (ej att förväxla med Altmans Z-score) och här tänker jag att trenderna är mer intressanta än enskilda år.

Från den första halvan av 10-talet finns några intressanta observationer.

En är att åren 2012 till 2014 var utmanande för många svenska klubbar. Enligt svenska fotbollsförbundets årliga analys av klubbarnas ekonomier ökade utgifterna för de allsvenska spelarlönerna med 23 procent under åren 2010 till 2014. Samtidigt dippade transfermarknaden i svallvågorna av finanskrisen. Det vore dumt om historien upprepade sig 10 år senare.

En annan är att konkurrenslandskapet präglades av ett ökat finansiellt risktagande. När resultaten och avkastningen uteblev så blev klubbarna sårbara vilket öppnade dörren för nya utmanare i toppen. IFK Göteborgs brant stigande p(topp3)-kurva är ett bra exempel på det. Z-score följde med hela vägen upp och slog nästan i taket. Klubbens p(topp3) är idag förhållandevis liten.

Elfsborgs lyckades balansera böckerna relativt fort efter sin stora satsning på Champions League 2013 men de ekonomiska konsekvenserna blev mer långvariga. Kredit/debet säger inte alltid hela sanningen.

Malmö FF:s investering i stadion gjorde klubben sårbar och avancemanget till Champions Leagues gruppspel 2014 var direkt avgörande för Malmö FF som därmed kom ut som vinnare i det tidiga 10-talets kapprustning. I fotbollskapitalismen tar vinnaren allt.

Den andra halvan av 10-talet präglas främst av tre observationer.

Djurgårdens förbättrade finansiella hälsa är anmärkningsvärd. I en allsvensk kontext spenderar Djurgården lika mycket pengar på personalkostnader under 2020 som under början av 10-talet. Den stora skillnaden är hur man spenderar pengarna och vilken output det har gett. Nästa steg är rimligen att bestämma sig för hur man bäst investerar sitt kapital så att p(topp3) kan ökas.

Anmärkningsvärt är också hur snabbt Hammarbys p(topp3) har ökat sedan återkomsten till allsvenskan. Den finansiella risken har följt med på vägen upp under de senaste åren. Från låga nivåer ska tilläggas.

IFK Norrköping som har ökat sin p(topp3) samtidigt som man har förbättrat sin finansiella hälsa. I stort sett allt kan härledas till en klok och konsistent trupp- och rekryteringsstrategi som har gett god avkastning både på planen och på marknaden för handel med spelarkontrakt.

BK Häcken. Synnerligen unik.

Jag blev mer nyfiken på Helsingborgs IF och tittade så långt bak i tiden som jag kunde hitta data. Föreningen har navigerat i den här miljön mer eller mindre under hela 2000 talet med en Z-score > 50 procent 14 av 20 år och över 90% närmare hälften av åren. Jag tror inte att man ska skylla problemen på enskilda styrelser eller tjänstemän. Det är systematiskt och snarare en funktion av föreningskulturen och så länge man inte förändrar den så är det svårt att se Helsingborgs IF få bukt på sina ekonomiska problem.

Några andra reflektioner:

  • Malmö FF:s förlust på 50 miljoner kronor 2020 gjorde ett marginellt avtryck på Z-score. Hammarby Fotboll AB:s förlust på 1.5 miljoner kronor 2018 drog upp bolagets Z-score till 50 procent. Få pratar om den men balansräkningen är viktig!
  • IFK Norrköping har visat att man med förhållandevis små kommersiella intäkter kan förbättra sina chanser och kontinuerligt utmana de stora klubbarna om topp3 placeringar. Det är viktigt för svensk elitfotboll att fler mindre klubbar kan utveckla sina egna intäkter och på så sätt få större klubbarna att känna sig hotade och tvinga dem att börja tänka i nya banor.
  • För de närmast jagande klubbarna bakom Malmö FF krävs det en hållbar intäktsökning med närmare 20 procent för att kunna finansiera en marknadsandel på 10 procent. Exakt hur mycket beror på den cost/income samt den marginalkostnad som intäktskällan besitter. Givet att konkurrenterna står still. Det är svårt att komma dit om man hela tiden lever på marginalen.
  • Gasa och bromsa är en populär metafor som flera klubbledare använder sig av. Om den nu kan utläsas av den höga variansen på Z-score staplarna så får det mig att fundera om det är en långsiktigt framgångsrik strategi.
  • Det generella intrycket är att flera klubbar är underkapitaliserade och inte sällan hamnar i situationer där Z-score kommer över 50 procent. Kanske finns det för mycket fotbollsekonomi och för lite företagsekonomi där ute.
  • Målet med ekonomistyrningen här är att sträva efter en hög p(topp3) och en låg Z-score. Alla beslut som tas borde rimligen sträva i den riktningen.

Det pratas jämt och ständigt om att gapet mellan de stora klubbarna och de mindre har ökat. Det har det förvisso gjort men det är i första hand gapet upp till Malmö FF. I övrigt är det långt ifrån så stort som en vill tro. Dels har det nya och det numera förhållandevis stora allsvenska TV- och spelavtalet en mer jämlik distribution än de övriga kommersiella intäkterna, dels har flera större föreningar skakiga finanser. Erfarenheten säger att de inte är särskilt duktiga på att utnyttja sina konkurrensfördelar och bygga tillräckligt starka ekonomier över tid. Om de inte förändrar sitt beteende så är det är långt ifrån omöjligt att fler mindre föreningar kan göra en liknande resa som IFK Norrköping har gjort. I praktiken är gapet är inte större än så i det allsvenska konkurrenslandskapet.

*datakällor: Årsredovisningar samt fogis.se

Svensk elitfotboll och pandemin – det första året.

Det har gått ett år sedan vi började förstå att Covid-19 skulle få en stor påverkan på 2020 års fotbollssäsong. Osäkerheten var enorm och undertecknad var bekymrad över att flera klubbar skulle komma att hamna på obestånd.

Majoriteten av klubbarna hade små likvida reserver, det egna kapitalet var lågt vilket gjorde dem inte särskilt kreditvärdiga. Och skulle det värsta inträffa och de fattiga klubbarna falla så skulle de dra med sig de mer rika och solida klubbar i fallet. Det hade helt enkelt inte kunnat levereras någon produkt och rättighetsinnehavarna skulle stoppa sina utbetalningar till den svenska elitfotbollen. 

Ett år senare har det visat sig att det första pandemiåret överlevdes, och efter omständigheterna dessutom förhållandevis väl. Klubbkollektivet upplevde ett positivt kassaflöde. Lojala supportrar och sponsorer, statligt stöd och en transfermarknad som under sommaren och hösten 2020 fortfarande bara var svagt vikande har allt bidragit.  

En sammanfattning på aggregerad nivå följer. De årsredovisningar som nedanför siffror innehåller är de som står i figuren ovanför exklusive Sirius och Varberg som ännu inte har publicerat sina årsredovisningar på hemsidorna.

Publikintäkterna är ner 55 procent. Det som håller intäkterna upp flera nivåer högre än några enstaka miljoner är lojala säsongskortköpare som inte har krävt sina pengar tillbaka, trots att klubbarna inte har kunnat leverera det som de har förbundit sig att göra – en matchdagsupplevelse. Till statistiken kan också tilläggas att en 1/16 final i Europa League i Malmö hann spelas innan pandemin bröt ut.

Sponsorintäkterna är ner 20 procent. Också här ser det ut som att majoriteten av sponsorerna har hedrat sina avtal och på så sätt givit sitt stöd till klubbarna. Trots att klubbarna inte har kunnat leverera allt som de har förbundit sig att göra – aktiveringen har varit mycket begränsad under året. Dessutom har ingen B2B försäljning under matchdagen har kunnat bedrivas.

De centrala intäkterna från SEF (Discovery och Unibet) är upp med 60 procent, vilket när det kommer till TV intäkterna har varit känt sedan mars 2017.

De statliga åtgärderna har bestått av i första hand tre olika stöd.

1. Direktstöd som har distribuerats via Riksidrottsförbundet och som bidrog med 157 miljoner kronor till mitt klubburval.

2. Möjligheten att permittera administrativ personal och spelartruppen, den senare åtminstone fram till allsvenskan drog igång. Det är oklart hur mycket det stödet gav exakt eftersom klubbarna har varit snåla med den informationen. Baserat på de tre klubbar (AIK, Elfsborg och Falkenberg) som de facto har uppgett det exakta beloppet i sina respektive årsredovisningar så rör det sig om cirka 5 procent av storleken på personalkostnaderna. Det skulle i så fall röra sig om totalt knappt 45 miljoner kronor i bidrag från Tillväxtverket.

3. Anstånd på ett år med att betala skatt och arbetsavgifter till Skatteverket, ett lån från skattebetalarna som ska betalas tillbaka. Totalt har lite drygt 30 miljoner kronor utnyttjats på denna kreditfacilitet. 

När det kommer till kostnader så har de gått ner, förstås. Uteblivna evenemangs- och säkerhetskostnader, inköpsstopp och uteblivna projekt har medfört att övriga kostnader har minskat med 25 procent.

Personalkostnaderna är ner knappt 10 procent jämfört med 2019. En tillväxttrend som pågått sedan 2017 har därmed brutits. I mars 2017 blev känt att Discovery skulle betala rekordpengar för de allsvenska sändningsrättigheterna från och med säsongen 2020. Klubbarna har år för år börjat ta höjd för de ökade intäkterna. Troligen hade vi sett en ökning också under 2020 om inte pandemin hade brutit ut. Med bakgrund av det är besparingsåtgärderna rimligen större än de 10 procent som syns i statistiken. Klubbarna hann redan skriva nya spelarkontrakt under vintern 2019/20 före Covid-19 satte stopp för verksamheten. Personalkostnaderna är trögrörliga eftersom spelare generellt är kontrakterade över med en fast ersättning. En minskning i statistiken beror dels på reducering av personalstyrkan, frivilliga löneminskningar, färre nyrekryteringar och därmed mindre utbetalningar av sign-on bonusar än föregående år. 

Enligt årsredovisningarna har antalet anställda minskat från 900 till 800 personer. Klubbarna har tack vare stödet från Riksidrottsförbundet och tack vare möjligheten att permittera kunnat behålla majoriteten av sina respektive organisationer.

Klubbarna har spenderat mindre pengar på förvärv av spelarkontrakt som minskade med 30 procent under 2020 där IFK Norrköping och BK Häcken stod för 40 procent av de totala inköpen under året. Försäljningar spelarkontrakt är upp marginellt, starkt drivet av Djurgårdens affär med Kina i början av 2020.

Ett tema under rapportsäsongen har varit det minskade rörelsekapitalet vilket i första hand kan symboliseras genom att storleken på omsättningstillgångarna har minskat. Omsättningstillgångar består av kundfordringar, övriga fordringar, förutbetalda kostnader samt upplupna intäkter. Rensat för fordringar för sålda spelarkontrakt har omsättningstillgångarna minskat med xx procent under 2020. Det beror i första hand på en lägre ekonomisk aktivitet. Klubbarna har fått betalt för de fakturor som var utestående den sista december 2019 och har av förklarliga skäl inte kunnat fakturera i samma utsträckning under 2020. Man har helt enkelt sålt färre tjänster.

Fordringar på sålda spelarkontrakt har ökat med drygt 20 miljoner kronor under 2020. Den absoluta majoriteten av dessa är kortfristiga, det vill säga de förfaller inom 12 månader. Fotbollsklubbarna har alltså fått betalt för de fordringar som var utestående per 31 december 2019 och under 2020 har man kunnat ge nya krediter till köpande klubbar. Hade likviditeten hos de svenska klubbarna varit mer ansträngd än vad den var under 2020 så hade dessa möjligheter varit begränsade, förstås

När det gäller kortfristiga skulder så pressas de av utebliven säsongsförsäljning under hösten 2020. BK Häcken fick inte heller in sina förutbetalda intäkter vilket består av anmälningsavgifter till Gothia Cup kommande år. En del klubbar har använt sig av möjligheten att få uppskov med att betala skatter och arbetsgivaravgifter till Skatteverket. Det rör sig framför allt om Elfsborg, IFK Göteborg, Östersund FK och Helsingborg och sammanlagt lite drygt 30 miljoner kronor. Samtliga fyra klubbar har fordringar på sålda spelarkontrakt till ett totalt värde av 45 miljoner kronor. Möjligheten att få uppskov har med andra ord underlättat finansieringen av spelarkontrakten. Mycket betydelsefullt.

Allt som allt skulle man kunna sammanfatta de aggregerade kassaflödena enligt figuren nedanför. Jag har exkluderat Malmö FF och BK Häcken från vattenfallsdiagrammet. Anledningen till det är att de två klubbarna hade närmare 75 procent av den ingående balansen likvida medel säsongen 2020.

I pedagogiskt syfte har jag har räknat av stödet från Riksidrottsförbundet samt Tillväxtverket från Ebitda (proxy för kassaflödet från rörelsekapitalet) och lagt dem i egna kassaflödeskategorier.

Försäljningar spelarkontrakt redovisas efter avdrag för kvarvarande bokfört värde vilket var marginellt och uppgick till 10 miljoner kronor (justering i kassaflödet). Östersund FK 16 miljoner kronor och IFK Göteborg (9 miljoner kronor) har finansierat sig genom externa kapitaltillskott. I Östersunds fall har tillskotten gått utanför balansräkningen. IFK Göteborg har tillskottet gått via resultaträkningen. Jag har klassificerat båda som ”kapitaltillskott” i vattenfallsdiagrammet.

Kollektivet exklusive MFF och BK Häcken

Det som sticker ut är att den ingående kassabalansen inte är tillräckligt stor för att täcka upp för det negativa kassaflödet från rörelseresultatet. Trots ett positivt kassaflöde från minskade kundfordringar innebär den uteblivna säsongskortförsäljningen under hösten 2020 att förändringen i rörelsekapitalet totalt sett är negativ. Bidragen från skattebetalarna återställer likviditeten och försäljningen av spelakontrakt har en mycket positiv effekt på kassaflödet. Tidpunkten för dessa kassaflöden är svår att estimera. Majoriteten av försäljningarna gjordes sent då det internationella transferfönstret stängde först i oktober. Samtidigt har klubbarna fått in betalningar från sina gamla transferfordringar, troligen vid olika tidpunkter under 2020.

Från ett kassaflödesperspektiv har det varit ett mycket osäkert och utmanande år.

Några reflektioner:

Supportrarnas bidrag, stödet från Riksidrottsförbundet tillsammans med de andra statliga stöden har fyllt en mycket viktig funktion. Utan dessa samlade insatser hade allsvenskan löpt en stor risk för kollaps. Supportrarnas och det statliga stödet kan också ha bidragit till att sponsorerna inte har backat ur. Utan dessa pengar hade risken för insolvens varit betydligt större vilket hade kunnat få flera sponsorer att istället för att stå kvar – dra sig tillbaka. Ett lagarbete har fått 2020 att gå ihop.

Det kollektiva stödet har bidragit till att fotbollsklubbarna har kunnat bevara en stor del av sina värden. Man har kunnat behålla majoriteten av sina medarbetare trots att rörelseintäkterna från matchdag och sponsorer har minskat kraftigt.

Klubbarna har också givits en möjlighet att kunna ge kredit till köpande internationella klubbar i samband med försäljning av spelarkontrakt. Utan det hade spelarkontrakten rimligen förlorat sitt värde. Antingen genom att köparen hade gått iväg någon annanstans eller att den säljande klubben hade fått acceptera ett reducerat pris vilket hade påverkat både 2020 års resultat samt 2020 och 2021 års kassaflöde negativt.

Det är mycket positivt att klubbarna har haft ett positivt kassaflöde under det första pandemiåret och har kunnat behålla sina respektive organisationer förhållandevis intakta. När restriktionerna väl släpps så kommer den ekonomiska aktiviteten att öka och tack vare insatserna under 2020 kan aktiviteten omsättas i ökade intäkter. Rörelseresultatet kommer att förbättras. Samtidigt kommer vi att se omsättningstillgångarna återgå till sin normala nivå. Klubbarna kommer att börja binda mer kapital. Om likviditeten inte finns på plats så behöver klubbarna rimligen resa externt kapital för att kunna skala upp försäljningen och servicegraden i den kommersiella verksamheten för att kunna komma tillbaka till sina normala inkomstnivåer.

Situationen är fortsatt ansträngd och vi får inte stirra på 2020 års resultaträkningar där majoriteten har visat positiva siffror. Med fortsatta publikrestriktioner, uteblivet statligt stöd så äter det negativa kassaflödet från rörelseresultatet upp klubbarnas likvida reserver. Utan publikintäkter går den processen förhållandevis fort. Om man räknar bort de statliga stöden så uppgick det kollektiva negativa kassaflödet till närmare 25 miljoner kronor i månaden.

Förhoppningsvis kan de internationella klubbarna betala sina transferskulder under 2021 men det är mycket tveksamt om 2021 års försäljning av spelarkontrakt kommer upp i förra årets nivåer. Transfermarknaden är högt belånad och det kommer att dröja ett antal transferfönster för den att återhämta sig. 2021 blir ett utmanande år.

Handel spelarkontrakt

Elva allsvenska klubbar har publicerat sina respektive bokslut. Av de stora drakarna är det bara Djurgården som ännu inte lagt ut. Hur har beteendet varit på transfermarknaden?

Jag har samlat data från årsredovisningarna. Det är alltså inte bruttosummorna i samband med övergångarna utan det som respektive klubb bokför som en intäkt där det har dragits omkostnader för försäljning samt eventuell ersättning till spelarens tidigare klubbar. Dessutom räknar klubbarna av en eventuell ej avskriven del av spelarrättigheten. Under 2020 rörde det sig om totalt 15 miljoner kronor på aggregerad nivå. Knappt 7 procent av försäljningssumman.

Så länge klubbarna är konsekventa i sina redovisningsprinciper så påverkar det inte jämförelsen över tid. Däremot blir klubb till klubb jämförelser inte perfekta om redovisningsprinciperna skiljer sig klubbarna emellan.

Enligt FIFA TMS (transfer matching system) var den globala omsättningen mätt i pengar 23 procent lägre under 2020 än under 2019. Det gäller enbart internationella övergångar. Det 11 klubbar stora kollektivet har på aggregerad nivå sett sina intäkter från spelarförsäljningar minska med 13 procent under 2020. Ett mindre tapp än den globala marknaden alltså. IFK Norrköping står ut mest i kollektivet där man ökade intäkterna från 52 miljoner kronor till 63 miljoner kronor.

Det vi också kan se är att de allsvenska klubbarna har fått öka finansieringen till köpande klubb. Transferfordringarna har – trots mindre försäljning – ökat från 85 miljoner kronor till 98 miljoner kronor. IFK Norrköping står för cirka 1/3 av 2020 års belopp. Det är faktiskt första gången som Norrköping har transferfordringar (och skulder också för den delen) så lång tillbaka i tiden som jag kan se (2015). Ett tecken på att det är en sämre likviditet på marknaden och det är positivt att de allsvenska klubbarna har kunnat ställa ut krediter. Annars hade man rimligen fått acceptera ett lägre pris eller så hade köparen gått någon annanstans. Dock innebär en ökad belåning av transfermarknaden att kreditrisken i systemet ökar.

När det kommer till inköp av spelarkontrakt så har de 11 klubbarna spenderat 30 miljoner kronor mindre under 2020 jämfört med 2019. Här står IFK Norrköping och BK Häcken är de enda klubbarna som har ökat sina inköp och står tillsammans för drygt 40 procent av kollektivets totala inköp under 2020. När det gäller finansiering av förvärv så har kollektivets skulder för spelarövergångar ökat från 14 miljoner kronor till 20 miljoner kronor. BK Häcken står för hälften skulden vilket är lite svårt att hitta någon god förklaring på. 80 procent av Häckens totala tillgångar består av likvida medel samt kortfristiga placeringar, totalt cirka 80 miljoner kronor. Det borde i själva verket vara Häcken som använder sin balansräkning för att finansiera andra klubbar och ta betalt för det. Häcken gick in i 2021 med en netto-transferskuld på 7.3 miljoner kronor.

De kommande transferfönstren blir en utmaning. Belåningen på transfermarknaden har ökat kraftigt under de senaste åren vilket har drivit transferinflationen. Under januari 2021 var omsättningen på den den globala transfermarknaden ner 50 procent, enligt FIFA TMS. Kreditrisken har ökat och det kan bli i en credit-crunch.

IFK Norrköping och kassaflöde

IFK Norrköping gjorde under 2020 ett ekonomiskt mycket starkt år. Moderföreningen redovisade en vinst på 35 miljoner kronor. Resultatet var drivet av sålda spelarkontrakt. Vinsten från sålda spelarkontrakt uppgick till 61 miljoner kronor. Sedan 2016 har Peking sålt spelarkontrakt med vinst för 235 miljoner kronor. Överlägset mest i allsvenskan under motsvarande period.

Däremot har likviditeten blivit sämre. Kassan har minskat från 28 miljoner kronor per den sista december 2019 till 22 miljoner kronor. I ett brev som revisorerna skickade till medlemmarna framgick det att föreningen hade utnyttjat nära maximal checkräkningskredit under året. I not 29 i årsredovisningen framgår det också att föreningen efter balansdagen (2020-12-31) har ansökt om en checkräkningskredit á 10 miljoner kronor. Trots det goda resultatet är likviditeten en fortsatt utmaning, står det.

Det beror på i första hand två faktorer.

IFK Norrköping har ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet, alltså summan av publik-, sponsor-, media- samt övriga inkomster är mindre än summan av utgifter för löner, sociala avgifter samt övriga försäljnings- och materialkostnader.

Handel med spelarkontrakt har under 2020 bundit mycket kapital. IFK Norrköping köpte spelarkontrakt från andra klubbar för 18.2 miljoner kronor. Av den summan hade man under året betalat 16.4 miljoner kronor. För resterande 1.8 har man en transferskuld på till säljande klubb(ar). Av de 64 miljonerna som Peking sålde spelarkontrakt för under 2020, hade man per den sista december fått betalt för knappt hälften. IFK Norrköping har en transferfordran på 32.8 miljoner kronor på köpande klubb(ar). Det är faktiskt första(!) gången (data tbx till 2015) som IFK Norrköping har transferskulder respektive fordringar ett årsskifte, vilket i sig också säger något.

I den budget för 2021 som IFK Norrköping har publicerat på sin hemsida uppskattar föreningen det negativa kassaflödet från rörelseresultatet till närmare 37 miljoner kronor. Den ingående balansen i kassan är 22 miljoner kronor. Föreningen väntar in betalningar för sina transferfordringar, någon gång i framtiden.

Trots det stora egna kapitalet (107 miljoner kronor i föreningen) så begränsas Peking av de förhållandevis låga rörelseintäkterna (publik- sponsorer – och media) från att kunna öka sina kostnader för spelartruppen. Med en stressad transfermarknad framöver är det rimligt att IFK Norrköping är mer försiktiga.

Kassaflödet skulle förenklat kunna illustreras enligt nedan vattenfallsdiagram, avser moderföreningen – data från IFK Norrköping FK:s Årsredovisning.

Kassaflödet från sålda kontrakt > vinst sålda kontrakt på grund av att det bokförda värdet på kontraktet som sålts är enbart en kostnad men ingen utgift. Förändring RK = förändring rörelsekapital: varulager, kortfristiga fordringar och skulder (ej spelartransferrelaterade) .

En belånad transfermarknad

Jag tittade igenom några av europeiska storspenderarnas årsredovisningar. Urvalet begränsades till viss del eftersom alla klubbar ännu inte har släppt sina bokslut för säsongen 2019-20. Det blev totalt tio klubbar vilka representerar närmare 30 procent av samtliga europeiska högstalige-klubbars immateriella tillgångar (på balansräkningen aktiverade förvärvade spelarkontrakt). Som ni säkert känner till så blir övergångssumman för ett spelarförvärv aktiverad som en immateriell tillgång på balansräkningen. Den skrivs av linjärt över kontraktslängden. Alltså, ett förvärv för 100 miljoner där kontraktet med spelaren är fem år långt får en avskrivning på 20 miljoner per år.

Klubbarna finansierar sina förvärv på olika sätt. En metod som jag uppmärksammade för ett år sedan var avbetalningar till den säljande klubben. I förra årets Uefa Benchmarking Report framgick att den typen finansiering har ökat under de senaste åren. Benchmarkrapporten släpar ett par år och den senast analyserade säsongen är 2017-18. Uefa har ännu inte publicerat rapporten för 2018-19. Kanske kan de tio klubbarnas beteende ge en ledtråd till om trenden har hållit i sig fram till pandemin bröt ut?

Transferskulderna (brutto) uppgick per den sista juni till närmare 2 miljarder euro hos urvalet av tio klubbar.
Netto (skulder minus fordringar)

Tittar man aggregerat för mitt urval så har skulderna fortsatt att öka. Nästen mer intressant är att skuldsättningsgraden har ökat med 70 procent! Skuldsättningsgraden definieras här som nettoskuld (skulder minus fordringar) i förhållande till de immateriella tillgångarna. Den visar hur mycket av tillgångarna är finansierade genom lån av de säljande klubbarna. Den 30 juni 2020 var 31 procent av urvalets immateriella tillgångar belånade. 30 juni 2017 var motsvarande ratio 18 procent.

Vi har på senare tid blivit uppmärksammade på att FC Barcelona har stora transferskulder. Vid sidan av den katalanska klubben har Atletico Madrid hamnat lite i skymundan. Faktum är att 70 procent av Atleticos immateriella tillgångar är finansierade av de säljande klubbarna! Också Tottenham ligger högt på 69 procent, även om deras nettoskuld inte är lika hög i nominella tal. Sju av tio klubbar har en hade en högre skuldsättning 30 juni 2020 än tre år tidigare.

Om man sätter respektive klubbs nettoskuld till det kassaflöde som rörelseresultatet årligen genererar så får man en förhållandevis bra bild av skuldernas magnitud. Det är rimligen kassaflödet från rörelseresultatet som i slutändan ska finansiera förvärvade spelarkontrakt. Åtminstone hos nettoköpande klubbar.

Kassaflödet från rörelseresultatet går också till andra saker än att bara förvärva spelarkontrakt. Klubbarna investerar i materiella anläggningstillgångar, men betalar finansieringskostnader för sina skulder och man betalar skatt. Några få klubbar delar dessutom ut pengar till sina aktieägare. I figuren nedanför ser man hur många år det skulle krävas att bli kvitt sina transferskulder under normala förhållanden, det vill säga pandemin undantagen.

Ebitda, (proxy för kassaflöde från rörelseresultatet): genomsnitt för åren 2017-2019, alltså innan pandemin. Atletico behöver närmare fem år för att betala sina transferskulder med de kassaflöden som rörelseresultatet genererar. Förutsatt att kassaflödet från rörelseresultatet inte använts till andra utgifter.

Rationalen bakom en ökad skuldsättning är rimligen att en klubb förväntar sig en ökning av framtida kassaflöde. Kassaflödet kan öka antingen genom ett förbättrat rörelseresultat, det vill säga att intäkterna ökar mer än kostnaderna. En europeisk superliga skulle till exempel kunna förväntas öka rörelseresultatet. Kassaflödet kan också öka om en klubb säljer sina immateriella tillgångar på transfermarknaden.

I Tottenhams fall har klubben byggt en ny stadion och majoriteten av kassaflödena från rörelseresultatet har allokerats till finansieringen av bygget. Klubben har behövt finansiera sin spelarförvärv på annat sätt. Det har gjorts genom ökade avbetalningar till de säljande klubbarna. När stadion väl står färdig så kan kassaflödet från rörelseresultatet användas till att betala transferskulderna. Och om Spurs dessutom lyckas fylla och kommersialisera stadion så kommer kassaflödet från rörelseresultatet att öka. Den ökade skuldsättningen mellan 2017 och 2020 förefaller därför logisk, i Tottenhams fall.

När det kommer till Atletico Madrid så har den spanska klubben i första hand spekulerat på att transferinflationen ska bidra till att klubben ska kunna realisera vinst på transfermarknaden. Det är helt enkelt inte rimligt att rörelseresultatet ökar minst femfaldigt.

Pandemin påverkar både Tottenhams och Atleticos förmåga att betala sina respektive transferskulder. Däremot kommer kassaflödet från rörelseresultatet förbättras snabbare än vad transfermarknaden får antas återhämta sig. Risken är mycket lägre i London än vad den är i Madrid.

Både Roma och Milan har under de senaste åren haft ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet. I Milans fall så har de immateriella tillgångarna inte ökat och klubben har konsoliderat sin transferskuld. I Romas fall har de immateriella tillgångarna ökat och så har även skuldsättningsgraden. Med det har den finansiella risken för AS Roma ökat markant och för Romas fordringsägare har kreditrisken ökat.

Den ökade belåningen har eldat på prisinflationen på transfermarknaden under de senaste åren. Återkommer med en analys av det när Uefa släppt sin benchmarking rapport för säsongen 2019.

Generellt är intrycket är att väldigt många klubbar behöver pengar här och nu, bland annat till att betala sina transferskulder. Det borde rimligen finnas många säljare och stort utbud av talang på transfermarknaden i sommar. Det är köparnas marknad. Knäckfrågan är hur många och hur starka köparna egentligen är?

Kreditfrossa

För har nu gått nästan två veckor sedan vi nåddes med nyheter om att FC Barcelona har kontaktat sina banker och vill förhandla fram uppskov med sina amorteringar av banklånen. Nyfiken som jag är slängde jag ett snabbt öga på Barcelonas bokslut och konstaterade att situationen är mycket ansträngt. Det är inte storleken på skulderna i sig som är alarmerande utan det faktum att en väldigt stor del av skulderna faller innan 30 juni 2021. De absolut största fordringsägarna är banker och andra kreditinstitut men också andra klubbar som har ställt ut krediter till Barcelona för sålda spelarkontrakt.

Men jag noterade också en annan intressant sak. Barcelona har som sagt investerat mycket pengar i förvärv av spelarkontrakt under de senaste åren. Man har gjort dessa förvärv på krita. I nötterna framkommer vilka belopp det handlar om, till vilka klubbar och för vilka specifika affärer som FC Barcelona har en skuld på. Inte nog med det, FC Barcelona uppger dessutom vilka av fordringsägarna har sålt sina respektive fordringar på FC Barcelona till factoring-företag.

Det som är mycket tydligt är att antalet och den totala volymen av sålda fordringar har ökat lavinartat under 2020 jämfört med det föregående bokslutet.

Per 30 juni 2019 var det bara Liverpool som hade sålt sin fordran (Philippe Coutinho). Det är pengar som Liverpool använde som handpenning till förvärven av kontrakten med Virgil Van Dijk samt Alisson Becker. På så sätt ökade omsättningshastigheten av pengar i transfersystemet.

Den 30 juni 2020 hade sju klubbar sålt sina fordringar. 65 procent av de 323 miljoner Euro som FC Barcelona är skyldiga för köpta spelarkontrakt var med andra ord återfinansierade av de säljande klubbarna. Denna gång var anledningen snarare att klubbarna – sviterna av pandemin – behövde pengarna på en gång för att betala sina löpande utgifter såsom löner etc.

Förteckning över klubbar som sålt sina fordringar på FC Barcelona till tredjepart, per 30 juni 2020. Datakälla FC Barcelona årsredovisning 2019-2020

Liknande övning har noterats på annat håll, bland annat rapporterades det nyligen om att Eintracht Frankfurt sålde sin fordran på West Ham för Sebastian Haller. Man gjorde det eftersom West Ham var sena sina betalningar.

Tittar man i Ajax årsredovisning för säsongen 2019-20 så säger den att klubben hade ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet under säsongen. Det betyder att summan av alla inkomster som Ajax hade fakturerat var mindre än alla utgifter som klubben hade under säsongen. Det här kan jämföras med ett positivt kassaflöde på 48 miljoner euro säsongen innan. Genom att sälja sin fordran på Barcelona fick Ajax loss pengar tidigare än planerat vilket förbättrade kassaflödet.

Vad betyder det här i ett större perspektiv?

Om vi tittar på hur mycket transferrelaterade fordringar och skulder som finns utställda så kan vi konstatera att det per slutet av den Europeiska säsongen 2017-18 rörde sig om närmare 5.1 miljarder euro i skulder och 3.9 miljarder euro i fordringar. Fordringarna är alltså mindre vilket bildar ett gap, en nettoskuld.

(Tyvärr har vi inga färskare siffror då Uefa är sena med sin benchmarking rapport för säsongen 2019. Men det rimligt och anta att transferskulderna har vuxit uppemot 6 miljarder euro 2019 och kanske ännu lite högre 2020. FC Barcelona har med sina 323 miljoner cirka fem procent av det aggregerade skuldberget i Europas högsta-ligor).

Förhållandet mellan transferskulder och transferfordringar. De aggregerade fordringarna minskar i takt med att de säljs. Datakälla Uefa Banchmarking report januari 2020 (för år 2018)

I teorin borde det inom ett kollektiv av klubbar vara så att skulderna är lika stora som fordringarna – en skuld hos en klubb är lika stor som en fordran hos en annan. Så varför finns det ett gap?

Dels för att klubbarna i de europeiska högsta-ligorna har skulder till klubbar i andra ligor. Fordringarna hamnar hos klubbar utanför kollektivet. Skulderna på kollektivets balansräkning.

Men också för att fordringarna har sålts vidare av klubbarna till diverse factoringföretag, för att finansiera sig. Fordringarna försvinner och hamnar på factoring-företagens respektive balansräkning. Skulderna är kvar på klubbarnas balansräkning men är nu till en tredje-part istället för en klubb inom kollektivet.

Så för att exemplifiera, Ajax som sålde sin stora fordran på FC Barcelona, bytte den mot likvida medel (minus en kostnad till factoringföretaget). Fordran finns inte längre på Ajax balansräkning. Kvar finns däremot klubbens planerade transferskulder till andra klubbar. Enligt årsredovisningen uppgick de per 30 juni 2020 till 40 miljoner euro, både kort- (25m) och långfristiga (15m). Tyvärr är Ajax årsredovisning inte lika detaljrik som FC Barcelonas dito så spårningen av skuldkedjan stannar där. Men det är naturligtvis fullt möjligt att Ajax:s fordringsägare också de har finansierat sina respektive fordringar.

Den här övningen hjälper klubbarna med kassaflödet på kort sikt. Med uteblivna intäkter från säsongskort och biljetter har klubbarna -genom att sälja sina fordringar- kunnat få in likvida medel.

Tittar vi aggregerat i hela systemet innebär det att gapet mellan skulder och fordringar ökar och skulderna kommer att behöva regleras förr eller senare. Nästa fråga är var ska pengarna komma ifrån?

Om man sätter gapet i relation till de kassaflöden som rörelseresultatet genererar under normala förhållanden så syns det att det skulle krävas mer än ett år. Majoriteten av skulderna är dock kortfristiga (ska betalas inom ett år).

Förhållandet mellan nettoskulden (gapet) och kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), datakälla Uefa benchmarking report januari 2020. Figuren är skalenlig baserat på 2018 års data.

Ett annat alternativ är att handla sig ur skulderna och ta betalt i riktiga pengar. Det här alternativet fungerar i en aktiv och uppåtgående marknad. Utmaningen här och nu är att transfermarknaden är förhållandevis illikvid. Under Januarifönstret omsatte de 98 klubbarna i de fem största europeiska ligorna 260 miljoner euro. Det är alltså mindre än FC Barcelonas totala skulder för gamla spelaraffärer!

Klubbarna kommer att behöva finansiera sig på något sätt. Eget kapital (sälja aktier) eller försöka ta långfristiga lån för att kunna betala de kortfristiga.

Den slutsats som man borde kunna dra är att även när publiken börjar vallfärda tillbaka till arenorna och kassaflödet från biljettintäkterna ger en positiv effekt så kommer konsekvenserna av pandemin med en ansträng likviditet och en stressad transfermarknad leva kvar ytterligare en tid.

Amerikaniseringen av fotbollen i Europa

För någon månad sedan förvärvades New York Mets – en franchise i Major League Baseball – av hedgefondförvaltaren Steve Cohen till ett pris av 2.4 miljarder US dollar. Det motsvarar 7 gånger New York Mets intäkter (2019).

Värderingen skulle kunna jämföras med ca 4 gånger intäkterna som den europeiska kronjuvelen Manchester United handlas på börsen i New York, eller 2 för Juventus i Milano samt 1.5 för Borussia Dortmund i Frankfurt.

I Forbes värderas MLS klubbarna till 9 gånger intäkterna samtidigt som de 20 högst värderade fotbollsklubbarna i Europa till 3.5 gånger intäkterna. Varje dollar i intäkter värderas med andra ord nästan tre gånger så mycket i USA som i Europa.

En starkt bidragande orsak till rabatten på de europeiska klubbarna är spelarnas stora andel av förmögenheten. Enligt Deloitte fick spelarna i de fem största ligorna i Europa, Premier League, La Liga, Bundesliga1, Serie A och League 1 i Frankrike 63 procent av intäkterna (2019). Motsvarande nyckeltal för klubbarna i de amerikanska majorligorna når generellt inte över 50 procent.

Anledningen till det är strikt regulatorisk. Förutom olika former av lönetak och lönegolv finns det ett draft-system där klubbarna – istället för att bjuda över varandra för de mest talangfulla spelarna – får välja dem i en förbestämd turordning. Man tillämpar också en förhållandevis jämlik intäktsdelning där klubbarna ges mycket mindre incitament att överinvestera i talang. Särskilt som ingen riskerar att degraderas från ligan på sportsliga meriter.

Det har genom årens lopp funnits flera försök till att införa finansiella regelverk i Europa. Några av de mest uppmärksammande har varit Uefa Financial Fair Play som togs i bruk inför säsongen 2011-12 samt Premier Leagues egna finansiella regelverk som klubbades igenom inför säsongen 2013-14.

Även om det går att diskutera huruvida regelverken har fyllt sitt syfte eller inte så har det ändå indikerat en kollektiv vilja att minska spelarnas andel av förmögenheten. Det har lockat en ny typ av kapital till den europeiska fotbollen. För ett år sedan köpte riskkapitalbolaget Silver Lake in sig i 10 procent av City Football Group och under 2020 har RedBird Capital förvärvat ett majoritetsinnehav i Toulouse.

Sedan införandet av Uefa Financial Fair Play har fler än 50 klubbar i Europa fått ägare som har ett annat hemvistland än den klubb som har förvärvats.

I drygt hälften av årets hittills 18 ägarbyten i de europeiska högsta-ligorna har de nya ägarna eller ägarbolagen sin hemvist i USA och om det amerikanska investmentbolaget ALK Capitals förvärv av Burnley går igenom i dagarna så blir det det tolvte amerikanska ägarintresset i England. I Frankrike har fem klubbar amerikanska ägare och i Italien och Spanien handlar det om fem respektive två klubbar.

Den stora värdedrivaren ligger rimligen i multipelexpansionen, det vill säga att varje euro i intäkter ska värderas högre. Det skulle kunna uppnås genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna på konkurrenslandskapet.

Erfarenheten från tidigare ekonomiska kriser i den europeiska fotbollen är att det ropas efter nya finansiella regelverk. Så också denna gång, förstås. Ju mer reglerad den europeiska fotbollen blir desto mer institutionellt kapital kan vi förvänta oss den attrahera. Med det kommer nya idéer på hur tävlingslandskapet ska organiseras.

Hur distribueras förmögenheten i fotbollseuropa?

De cirka 700 klubbarna i Europas högsta-ligor omsätter årligen cirka 20 miljarder euro.

I en artikel som nyligen har publicerats, uppskattar författarna hur förmögenheten distribueras. De har använt sig av en metod som finns i hållbarhetsredovisningen och som förenklat kan sägas mäter hur den förmögenhet som företag genererar distribueras där definitionen av den skapade förmögenhet är intäkter minus kostnader för sålda varor samt försäljningskostnader.

Definition av förmögenhet, saxat från artikeln*

Urvalet är avgränsat till 17 börsnoterade klubbar under mätperioden 2010-2019: Borussia Dortmund, Bröndby, Celtic, Futebol Clube do Porto, Juventus, Olympique Lyonnais, FC Köpenhamn, Sporting Lisboa Benfica, Sporting Clube de Portugal, Aalborg, AIK, Ajax, AGF, Besiktas, Lazio, Roma och Silkeborg.

Urvalet är förhållandevis representativt för olika nivåer på den europeiska fotbollskartan.

Resultatet visar att 85 procent av förmögenheten går till löner för de anställda. Författarna skriver atleterna men jag vill minnas en benchmark rapport från Uefa som sade att motsvarande 75 procent av de totala lönekostnaderna går till spelarna och resten till övriga anställda hos klubbarna. Så rimligen får spelarna cirka 75 procent av de 85 procenten.

20 procent går till anläggningstillgångar. Enligt Uefas rapport består lite drygt hälften av klubbkollektivets tillgångar av förvärvade spelarkontrakt som är aktiverade på balansräkningen. Så man skulle kunna säga att drygt 10 procent av förmögenheten distribueras till andra fotbollsklubbar. De resterande 10 procenten går till de som producerar klubbarnas övriga anläggningstillgångar – i första hand stadion.

Banker, finansiella institut samt andra långivares relationer med klubbarna ger dem närmare 15 procent av förmögenheten. Skattmasen får 2 procent i direkta skattebetalningar från klubbarna. Indirekt handlar det om mer i och med att spelarna betalar inkomstskatt.

Räknar man ihop allt det här så blir ju mer än 100 procent. Det hela går ihop genom en överföring av förmögenhet från klubbägarna. I den här urvalsgruppen skjuter de till 23 procent av förmögenheten.

Distribution av förmögenhet 2010-2019 för ett urval av 17 klubbar, saxat från artikeln*

Spelarnas stora andel av den förmögenhet som fotbollen genererar har varit ett återkommande tema och klubbägare samt andra företrädare har under årens lopp försökt minska spelarnas andel genom diverse regler. Ett känt exempel var den gamla koalitionen g-14 som under 2002 försökte implementera ett lönetak. Det slutade med att klubbarna ganska omgående bröt mot sina egna regler. Värdet av de sportsliga framgångarna upplevdes viss som högre än den ekonomiska förmögenheten.

2013 gjordes ett annat försök där Engelska Premier Leagues klubbarna kom överens om ett eget finansiellt regelverk som reglerade deras utgifter till spelarlöner. Det gav kortsiktig effekt där lönekostnadernas andel av intäkterna – under en period av tre år – kom ner från 71 procent till 55 procent. Det har dock vänt upp igen och 2019 var spelarnas andel av intäkterna uppe på 61 procent.

I takt med att ägarlandskapet förändras med allt fler institutionella samt amerikanska ägare så bör vi kunna förvänta oss nya försök att reglera spelarnas andel av fotbollsekonomin.


* Faccia, A.; Mataruna-Dos-Santos, L.J.; Munoz Helù, H.; Range, D. Measuring and Monitoring Sustainability in Listed European Football Clubs: A Value-Added Reporting Perspective. Sustainability 202012, 9853.

https://www.mdpi.com/2071-1050/12/23/9853

Fotbollsekonomin – det första halvåret under pandemin

I torsdags släppte Manchester United sin Q1 för perioden 1 juli till 30 september. På fredagen kom Borussia Dortmund in med sina siffror. 

Om man adderar den förra kvartalsrapporten – alltså Q4 – så får man en ögonblicksbild för det halvår under vilken klubbarnas finanser har påverkats av pandemin. För enkelhetens skull har jag sammanställt intäkter och Ebitda. Det senare nyckeltalet avser rörelseresultat före av- och nedskrivningar, ränta och skatt.

Ebitda är en god proxy för det kassaflöde som rörelseresultatet genererar. Alltså om det blir pengar över när kostnader har dragits från intäkter eller om det saknas pengar.

Positiv Ebitda ger pengar till bland annat investeringar. Negativ Ebitda behöver finansieras. 

Pandemins effekt på Ebitda är slående. Totalt handlar det om en försämring jämfört med motsvarade period 2019 på närmare 100 miljoner Euro, sammanlagt för båda klubbarna. 

Datakälla: Q1 rapporter ManUtd & BVB

För att sätta beloppet i ett sammanhang. Under 2018 (de mest aktuella datauppgifterna som finns tillgängliga) genererade – enligt Uefa – samtliga klubbar i Europas högstaligor ett positivt Ebitda på sammanlagt 697 miljoner Euro. 

Klubbarna i Big5 ligorna stod för 1364 miljoner Euro och resterande klubbkollektiv hade en aggregerad negativ Ebidta på 667 miljoner Euro.

Big5 kollektivet använder i första hand det positiva kassaflödet från rörelseresultatet till att nettoinvestera i spelarkontrakt. Man är nettoimportör av talang. Under 2018 netto-spenderade klubbarna i Big5 1.1 miljarder Euro på spelarkontrakt. Det var pengar som i första hand gick till de andra högstaligorna i Europa men också till andra ligor, förstås.

Om pandemin orsakar så att Ebitda försämras med i genomsnitt 15 miljoner Euro per klubb så landar den negativa effekten för de 98 klubbarna i Big5 kollektivet på sammanlagt 147o miljoner Euro.

Figuren visar en förenkling av kassaflödet för klubbarna i de fem största ligorna (England, Tyskland, Spanien, Italien och Frankrike) under den europeiska säsongen 2018. Kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), finansnetto som i första hand består av räntekostnader för klubbarnas lån, och transfernetto (sälj minus köp). Den vita stapeln visar ett finansieringsbehov på 410 miljoner Euro. Detta finansierades genom tillskott från klubbarna ägare, avbetalningsplaner på spelartransfers samt andra krediter. Utöver dessa poster investerar klubbarna också i materiella anläggningstillgångar. Dock saknades data för det.

Pilarna visar hur Covid-19 påverkar kassafloderna. Minskade intäkter pressar ner Ebitda. Det kompenseras till viss del genom mindre investeringar (underskottet i transfernettot blir lägre) Datakälla: Uefa Benchmark report, för transfernetto: Transfermarkt.com

Under sommarens transferfönster kunde vi se att aktiviteten gick ner med lite drygt 40 procent hos Big5 kollektivet. Räknar man bort Premier League så var nedgången än större. Transfernettot (köp minus sälj) från de övriga fyra Big4 ligorna var mer eller mindre noll.

Den lägre aktiviteten kan förklaras av en försämrad Ebitda under det sista kvartalet (april till juni) samt mindre eller uteblivna pengar från försäljning av säsongskort. 

I Premier League drevs investeringarna i första hand av klubbar som finansieras av förmögna ägare, till exempel Chelsea och ManCity. 

Resterande klubbkollektiv – alltså de cirka 600 klubbar i högstaligorna utanför Big5 – finansierar det negativa kassaflödet från rörelseresultatet genom ett positivt transfernetto. Man är nettoexportör av talang. 

Dessa klubbar påverkas av tandemin från två håll. 

Klubbarna upplever ett försämrat rörelseresultat – när AIK Fotboll AB redovisade sin kvartalsrapport för en vecka sedan så kunde vi se att Ebitda hade försämrats med 20 miljoner kronor (€2m) under halvårsperioden april till september jämfört med motsvarande period 2019.

Om pandemin orsakar en press på Ebitda i genomsnitt en miljon Euro per klubb så ökar Ebitda underskottet med cirka 600 miljoner Euro totalt sett för de här klubbarna.

Klubbarna uppiver också ett mindre inflöde av pengar från Big5 kollektivets talangimport.

Figuren visar en förenkling av kassaflödet för högstaloge-klubbarna (ca 600 st) utanför Big5 kollektivet under den europeiska säsongen 2018. Kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), finansnetto som i första hand består av räntekostnader för klubbarnas lån, och transfernetto (sälj minus köp). Den vita stapeln visar ett finansieringsbehov på 239 miljoner Euro. Detta finansierades genom tillskott från klubbarna ägare samt andra krediter. Utöver dessa poster investerar klubbarna också i materiella anläggningstillgångar. Dock saknades data för det.

Pilarna visar hur Covid-19 påverkar kassafloderna. Minskade intäkter pressar ner Ebitda. Dessutom pressas kassaflödet av att det kommer mindre pengar från talangexporten (överskottet i transfernettot blir lägre) Datakälla: Uefa Benchmark report, för transfernetto: Transfermarkt.com

Under sommarens transferfönster gjordes det färre spelartransaktioner än vanligt. För första gången sedan 2015 gjordes det inga transaktioner över 100 miljoner Euro. Den största affären uppgick till 80 miljoner Euro.

Enligt CIES Football Observatory´s ökade också andelen free-transfers från 26% till 32% samt andelen lån, från 23% till 30% av samtliga transaktioner.

Det ligger i klubbarnas intresse att hålla uppe värdet på sina immateriella tillgångar och man kan anta att många potentiella spelaraffärer uteblev på grund av att det inte fanns tillräckligt med pengar för matcha köpare med säljare. 

Enligt CIES Football Observatory´s algoritm så var det fortfarande en inflation på transfermarknaden under sommarens transferfönster. Den hade dock minskat från 15 procent som varit de senaste fem åren till 6 procent. CIES Football Observatory mäter inflationen genom att jämföra transaktioner på spelare med jämförbara egenskaper. 

Men i takt med att pandemin fortgår och fortsätter att dränera klubbkassorna på pengar så kommer prisnivån rimligen att korrigeras nedåt. I takt med att allt fler klubbar kommer att behöva finansiera sig. 

Till exempel försöker Borussia Dortmund försvara värdet på Jadon Sancho och har inte accepterat de bud som man har fått under sommaren. Det har medfört att klubben nu behöver utnyttja sin checkkredit. Per den 30 september utnyttjade man 70 miljoner Euro av totalt 120 miljoner som klubben har hos sin bankrelation. 30 september 2019 hade Borussia Dortmund 30 miljoner Euro i kassan.

En intressant indikator på prisstabiliteten blir vad som händer med de köpoptioner som tecknades i samband med sommarens låneaffärer. Hur många kommer att gå till lösen respektive förfalla värdelösa?