Peak transfermarknaden

För ett år sedan skrev jag en text om inflationen på transfermarknaden, vad den beror på, hur den påverkar klubbarnas redovisning*.

Kort sammanfattat påverkas pristillväxten på spelartransfers av den kraftiga prisökningen på sändningsrättigheter i Storbritannien i kombination med Premier League klubbarnas interna lönekartell. Spelarnas andel av Premier League-kollektivets intäkter sjönk kraftigt år 2013, från 70 procent till 60 procent för att ytterligare tre år senare komma ner till 55 procent av intäkterna.

De pengar som klubbarna sparade på spelarnas löner hamnade i huvudsak på transfermarknaden. Från att ha importerat talang från utlandet för i genomsnitt 300 miljoner pund årligen fram till år 2012, började Premier League klubbarna skeppa ut 600 miljoner pund till utlandet i utbyte för talang. Både 2017 och 2018 passerade man miljardvallen. Det beror inte på flera antal spelaraffärer utan helt enkelt på att priset ökade i takt med den ökade mängden pengar (likviditet).

I den förra Uefa rapporten noterade jag också att klubbarnas transferskulder till varandra – i förhållande till på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt – hade börjat öka igen. Detta efter en sex år fallande trend. Något som skulle kunna indikera att pristillväxten på spelartransfers hade börjat öka snabbare än likviditeten, det vill säga en kredit-driven inflation.

I veckan publicerade Uefa sin nya benchark rapport som analyserade det drygt 700 klubbar stora kollektivets finanser för år 2018. Rapporten ger några intressanta insikter.

Under 2018 ökade det europeiska klubbkollektivets intäkter från spelartransfers med 1.2 miljarder euro. En ökning på 30 procent. Intäkterna från spelartransfers har fördubblats under åren 2015 till 2018.

https://osynligahanden.com/2019/02/08/fotbollsekonomin-i-europa-del-1-transferinflationen/

transfer_2018_uefa
Datakälla: The European Club Footballing Landscape, Jan 2020

 

Från investeringar till spekulation

När Hammarby sålde Odilons kontrakt till Belgien för fyra miljoner euro så blev jag lite nyfiken över Club Brugges finansiella profil. Det visade sig att 80 procent av den belgiska klubbens tillgångar på balansräkningen var transfer-relaterade. Aktiverade spelarkontrakt stod för 45 procent av tillgångarna. Fordringar på andra klubbar för sålda spelarkontrakt stod för 35 procent av tillgångarna*.

Har klubbarna i Europa gått från investeringar i spelarkontrakt till spekulation?

Figuren nedan visar att på balansräkningen aktiverade kontrakt i förhållande till intäkter (exklusive försäljning spelarkontrakt) har ökat. Under 2018 ökade denna råtio med 9 procentenheter! Från 42 procent till 51 procent.

En konservativ ansats är att förvärv av ett spelarkontrakt värderas i förhållande till de förväntade kassaflödena som spelaren bidrar till, det vill säga till största del intäkterna från matchdag, sponsorer och media samt till en viss del ett andrahandsvärde på spelarens kontrakt.

Att ration spelarkontrakt till intäkter har ökat så pass kraftigt som den har gjort tyder rimligen på att klubbarna har börjat spekulera mer i transfermarknaden och kontraktets andrahandsvärde.

Med den transferinflation som vi har sett är det också ett – om än mycket mer riskfyllt – sätt att managera sin likviditet. 10 miljoner euro i överskottslikviditet är värt 10 miljoner på transfermarknaden idag. Givet inflationstakten är det värt betydligt mindre om ett år. Ett sätt att försäkra sig mot inflationen är att köpa fler spelarkontrakt. En sådan strategi förutsätter att inflationen håller i sig, förstås.

Vi kan också se att krediterna har ökat i förhållande till de på balansräkningen aktiverade spelarkontrakten. Klubbarnas netto-transferskulder ökade från 900 miljoner euro till 1.1 miljard euro och lån från banker och kreditinstitut ökade från 2.7 miljarder euro till 3.5 miljarder euro. Alla banklån går rimligen inte enbart till förvärv av spelarkontrakt. Också storleken på de materiella tillgångarna har ökat under 2018. Dock inte alls lika mycket som de immateriella (aktiverade spelarkontrakt).

* https://osynligahanden.com/2019/05/09/har-den-europeiska-transfermarknaden-forvandlats-till-en-spekulationsbubbla/

transfer_2018
Datakälla: The European Club Footballing Landscape, Jan 2020

 

Löneinflationen är tillbaka

Noterbart är att lönernas andel av intäkterna har börjat öka igen och nådde 64 procent vilket historiskt sett är en hög nivå. Under 2018 ökade lönekostnaderna med 9.4 procent. Den högsta ökningen ett enskilt år under de senaste tio åren. Samtidigt ökade intäkterna (exklusive spelartransfers) inte mer än 4.9 procent vilket är – historisk sätt – en svag tillväxt.

wages_2018
Datakälla: The European Club Footballing Landscape, Jan 2020

 

Det betyder att en större del av likviditeten på transfermarknaden fastnar hos spelarnas personliga kontrakt. Något som skulle kunna förklarar kredit-tillväxten. Klubbarna förväntar sig en transferinflation samtidigt som de har mindre pengar tillgängliga.

Kreditfinansieringen på transfermarknaden ökar rimligen så länge som priserna inte justeras nedåt.

Brexit

Det pratas väldigt lite om Brexit och dess eventuella påverkan på den europeiska fotbollsekonomin. Är det så att mobiliteten av arbetskraft påverkas och de brittiska klubbarna får ökade restriktioner gällande import av talang så kommer rimligen en betydande del av de pengar som betalas till utlandet att stanna kvar på de öarna i en ökad handel Premier League klubbar emellan. Det blir en renodlad brittisk prisinflation på spelartransfers.

2018 omsatte spelartransfers i Europa knappa 5 miljarder euro. Närmare 1.2 miljarder euro skeppades in från de brittiska öarna när Premier League-kollektivet värvade spelare från kontinenten.

En betydande del de pengarna återanvändes sedan på transfermarknaden under samma år av de europeiska klubbarna. Den klubb som exporterar talang till UK använder pengarna för att köpa ett nytt spelarkontrakt, där säljaren rimligen gör detsamma. Inte sällan under samma transferfönster. Om inte så i kommande fönster.

Pengarna från Premier League står med andra ord för en betydande del av likviditeten på den europeiska transfermarknaden.

Skulle utflödet av pengar från UK låt oss säga halveras, så får det ju mycket stora konsekvenser för den europeiska fotbollsekonomin.

 

 

 

Arenaekonomin

Om 00 talet var årtiondet då de allsvenska klubbarna mest drömde om att äga sina egna arenor så blev 10-talet något av en upplysningstid om att arenaekonomin är väldigt komplex.

Enligt Uefas årliga rapport över Europas drygt 700 klubbar stora fotbollslandskap så ägs hälften av arenorna av stat eller kommuner. Färre än 20 procent av klubbarna har ett direkt arenaägande. Faktum är att om arenor hade varit en god ekonomisk affär så hade det offentliga ägandet varit obefintligt, förstås.

Det stora problemet med arenaekonomi är det faktum att en arena trots allt är en ganska stor byggnad som tar mycket plats i anspråk men som kommersiellt inte utnyttjas särskilt effektivt. En fotbollsarena står mer eller mindre oanvänd närmare 350 dagar om året. Dessutom brukar de flesta arenorna inte vara fullbelagda under de fåtal tillfällen som det pågår evenemang där. Det är inte sällan vi får höra att man genom att äga sin egen arena då kan tjäna pengar på korvförsäljningen. Men faktum är att man inte blir rik på kiosk- och arenarestauranger. Inte tillräckligt för att kunna bära en investering på flera hundra miljoner kronor.

Under 10 talet har vi upplevt ett Malmö FF som hade stora problem med arenaekonomin. Situationen blev bättre dels tack vare två framgångsrika kval till Champions League som dels stärkte upp balansräkningen och riskerna till en hälsosam nivå men också bidrog till högre rankingpoäng för föreningen vilket har genererat en enklare väg till gruppspelen och därmed ett högre utnyttjande av stadion.

Vi har också sett ett Kalmar FF vars arenaprojekt höll på att leda föreningen mot ruinens brant. Föreningen räddades av det faktum att kommunen hade gått i borgen för drygt hälften av de drygt 200 miljonerna av stadion-lånen. Något som innebar att den minst dåliga affären för skattebetalarna blev att köpa arenan från föreningen och få tillbaka åtminstone en del av pengarna genom att hyra ut den till föreningen.

En förening som har lyckats att få ihop sin arenaekonomi är IFK Norrköping där det stora utnyttjandet går att finna på innerplanen. Norrköpings kommun hyr idrottsparkens konstgräsplan för 20 miljoner om året för att sedan hyra ut det till andra föreningar*. Det rör sig om cirka 3000 timmar om året, närmare 10 timmar dagligen. Något som inte hade varit möjligt med en naturgräsplan som inte tål mycket mer användning än 200 timmar årligen.

Hyresintäkten för konstgräsplanen är arenans enskilt största intäktskälla som förutom publikintäkter också kommersialiseras genom event och restaurangverksamhet samt ett träningscenter – IFK Performance Center.

Ekonomin för den kommersiella delen ser ut enligt nedan. Event&restaurang genererar närmare 15 miljoner kronor i intäkter och ger cirka 3 miljoner kronor i rörelseresultat. Träningscentret omsätter 4 miljoner kronor med ett nollresultat. Givet att båda verksamheterna inte belastas för lokalutnyttjande (jag har strippat resultaträkningarna för intäkter&kostnader mellan koncernbolagen).

parkenevent
Datakälla: ÅR Parken Event & Aréna AB samt IFK Performance Center AB

En förenklad avräkning för hela arenaekonomin skulle därmed kunna sättas upp såhär:

 

arenaParken
Datakälla: ÅR AB Norrköpings Idrottspark, Parken Event & Aréna AB samt IFK Performance Center AB

Resultatmässigt belastas föreningens ekonomi med knappa 2 miljoner kronor för nyttjandet av sin arena. Från ett kassaflödes-perspektiv så ger arenan en positiv effekt på cirka 8 miljoner kronor på årsbasis, givet att man varken investerar i underhåll av fastigheten eller amorterar på stadion-åren.

Det första behöver man göra, konstgräset håller ett begränsat antal år. De kommersiella ytorna behöver moderniseras med jämna mellanrum etc. När det gäller det andra så förväntas man att amortera 42 miljoner av de närmare 300 miljoner kronor under åren 2019 och 2023**.

IFK Norrköping har lyckats hitta sin modell. Den gör inte föreningen rik men den ger den full kontroll över hela arenans verksamhet. Den visar också värdet av konstgräs på ett mycket tydligt sätt.

pekingarena

* https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/mer-pengar-till-nya-parken
** https://ifknorrkoping.se/wp-content/uploads/2019/03/arsredovisning_2018.pdf

#4. Sport och profit- vs nyttomaximering

Ett av de första sakerna jag stötte på när jag började intressera mig för fotbollsekonomi var dynamiken mellan profitmaximering och nyttomaximering.

I en sportliga skulle förhållandet mellan sportslig framgång och lönsamhet kunna förklaras enligt figuren lite längre ner. Vid en viss punkt längst x-axeln börjar marginalkostnaden för att vinna fler matcher överstiga marginalintäkten och förbättrade sportsliga resultat pressar därmed ner lönsamheten. Var den punkt befinner sig varierar klubbar emellan och beror på storleken på dess målgrupp. Real Madrid har hela världen som målgrupp. Getafe har det inte.

En profit-maximerande ägare kommer att vilja placera sig på den punkt i kurvan där vinsten är som störst. En nytto-maximerande ägare kommer att vilja placera sig längre åt höger. Hur långt beror i slutändan på hur mycket pengar ägaren är villig att spendera.

profitmax

Varför är det intressant?

Kunskapen om klubbägarnas motiv är viktigt när en liga ska implementera olika typer av regleringar. Enligt den sportekonomiska teorin påverkas tävlingsbalansen i en liga olika beroende på om lagen delar intäkterna (revenue sharing) istället för att själva behålla sina respektive intäkter.

I en liga med nytto-maximerande ägare kommer en ökad grad av intäktsdelning att i teorin leda till en jämnare tävlingsbalans.

I en liga bestående av profit-maximerande ägare förväntas däremot tävlingsbalansen bli oförändrad eller sämre om man delar intäkterna mer lika lagen emellan.

Finns det stöd för teorin?

2002 ökade MLB drastiskt sin revenue-sharing formel där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika fick klubbarna börja ge upp 31% av sina lokala intäkter (publikintäkter etc) till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy kom i sin artikel* fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans vilket observerades i form ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större.

Slutsatserna borde därmed indikera på att majoriteten av ägarna inom MLB kollektivet är profit-maximerande.

Såhär: Om lagen från de större städerna vinner fler av sina matcher så attraherar de rimligen fler åskådare. Det ökar de lokala intäkterna. Tack vare att lagen i de mindre städerna får ta del av denna intäktsökning så har de – givet att de är profit-maximerande – inga incitament att rekrytera bättre spelare för att själva vinna fler matcher.

Marginalkostnaden för bättre sportsliga resultat är högre än marginalintäkterna.

Lönetrycket blir därmed mindre för samtliga klubbar och trots att MLB – bortsätt från en lyxskatt – saknar ett lönetak så har lönekostnaderna som andel av intäkterna minskat kraftigt efter omregleringen 2002.

mlb_salary

Den nya regimen har inte gått obemärkt förbi. En som har riktat stark kritik är Boston Red Sox:s och tillika Liverpool FC:s ägare, John Henry:

Change is needed and that is reflected by the fact that over a billion dollars have been paid to seven chronically uncompetitive teams, five of whom have had baseball’s highest operating profits, who, except these teams, can think this is a good idea? Baseball has to address the disincentives created by large-scale transfers of revenue from successful clubs to less successful clubs, at high enough tax levels, the incentive is to invest somewhere other than in baseball.

Henry har under de senaste åren drivit en agenda inom Premier League kollektivet där han menar att intäkterna från de TV rättigheter som säljs utanför de brittiska öarna ska distribueras mindre jämlikt. Fram till 2019 delades dessa intäkter helt lika mellan Premier Leagues 20 klubbar.

De internationella TV rättigheterna har vuxit sig så pass stora att de nu motsvarar 46 procent av ligans totala TV intäkter. Inför nuvarande säsong kom så Premier League kollektivet överens om att förändra distributionsnyckeln. Från och med nu kommer marginalökningen från internationella TV intäkter att distribueras i relation till ligaplacering.

Givet att majoriteten av Premier League klubbägarna är nytto-maximerande ska denna förändring enligt teorin leda till en försämrad tävlingsbalans, till förmån för de största klubbvarumärkena. Men vad händer om en klubbägarna i ligan har olika motiv?

* Revenue Sharing in MLB: The Effect on Player Transfers, Joel G. Maxcy, Sep 2006

#5. Driften!

Försäljning av spelarkontrakt har vuxit kraftigt under den andra delen av 10-talet. Faktum är att försäljning av spelarkontrakt numera är den tredje största intäktskällan hos det allsvenska klubbkollektivet och utgör 20 procent av intäkterna. Hos Djurgården har försäljning av spelarkontrakt varit den enskilt största intäktskällan under de tre senaste säsongerna med 40 procent av klubbens intäkter.

2018 sålde det allsvenska kollektivet spelarkontrakt för 350 miljoner kronor. Det var dubbelt så mycket som intäkterna från media samt Svenska Spel och bara 30 miljoner kronor mindre än de totala publikintäkterna.

Så vad är grejen?

I början av året läste jag en granskning som konstaterade att samtliga allsvenska klubbar skulle ha gjort negativa rörelseresultat år 2018 om man inte gjorde några spelaraffärer och att beroendet av spelarförsäljningar kommer att bli märkbart även under 2019.

Men vore inte det jättekonstigt om man tog bort en betydande summa från intäkterna i en resultaträkning och att den skulle visa ett positivt resultat?

Senast i oktober kunde Göteborgsposten avslöja att IFK Göteborg skulle gå rejält back i ”driften”, 26 miljoner kronor mot budgeterade 14 miljoner kronor.

Men låter det inte fullt rimligt? Med tanke på att IFK Göteborg under sommaren sålde spelarkontrakt för betydligt mer pengar än väntat.

Saken är att allt är mycket logiskt, om man förstår hur fotbollsekonomin hänger ihop.

Ponera att en klubb går in i säsongen med en budget med 0 kronor i försäljning av spelarkontrakt och 0 miljoner kronor i resultat för året. Klubben har också 0 kronor avskrivningar på spelarkontrakt vilket innebär att man därmed budgeterar med 0 kronor i driftresultat.

Under sommaren säljer man ett spelarkontrakt med en reavinst på 10 miljoner kronor. Det rör sig om en ganska tongivande spelare i truppen, förstås. De som inte är tongivande är mycket sällan attraktiva på marknaden. Försäljningen orsakar således en alternativkostnad. Vi kan kalla den för kunskapsunderskott. För att täcka kunskapsunderskottet behöver klubben tillföra resurser i form av pengar (nyrekrytering) och tid (utveckling). Under samma transferfönster rekryterar därför klubben en ny spelare till truppen – ett bosmanfall – och betalar 3 miljoner kronor i signon (personalkostnad).

Utöver det skriver klubben långa kontrakt med ett par spelare som man redan har i truppen och som man vill behålla längre och utveckla. Kostnaden för det landar också på 3 miljoner kronor.

När året summeras – allt annat lika – så redovisar klubben en vinst på 4 miljoner kronor. Ett bra resultat. Det som istället uppmärksammas är ”driftresultatet”, minus 6 miljoner kronor. Uppenbarligen lyfts det upp som något väldigt negativt.

Men är det det? Klubben har redovisat vinst och man har återinvesterat pengar i spelartruppen. Faktum är att vinster från försäljning av spelarkontrakt bygger kostnader. Pengar sätts i arbete.

Och vad händer egentligen om en klubb plötsligt inte längre klarar av att få betalat för sina spelare? Rimligen kommer man helt enkelt inte kunna göra alla de saker som man hade velat göra. Man får rekrytera spelare från modeordet – en lägre hylla. Och man får sämre möjligheter att investera i den befintliga truppen, det vill säga inga kontraktsförlängningar med de spelare som är man värderar högst.

Kostnaderna kommer därmed att minska i takt med att befintliga kontrakt löper ut.

Sedan får man analysera. Beror det på marknaden? Att pengar i omlopp plötsligt blir mycket färre. I så fall påverkar det alla klubbar. Den klubb som har starkast balansräkning har bäst förutsättningar att klara av en sådan chock.

Eller beror det på att klubben har blivit sämre på spelarrekrytering och utveckling. I så fall så har man problem. Problemet är däremot inte ”drift-resultatet” per se utan det ligger i kvaliteten på den operationella delen av verksamheten. Det skulle till exempel kunna bero på att man under en tid har kompromissat med sin truppstrategi eller att man förlorar kompetens på viktiga positioner på tjänstemannasidan inom sporten.

Figuren nedanför visar genomsnittligt driftresultat i förhållande till tabellplacering hos ett större urval av klubbar från allsvenskan samt superettan under 10-talet. Storleken på bubblorna representerar det egna kapitalet. Den enkla slutsats man kan dra är att oberoende av spelarförsäljningar inte är den heliga graal. De klubbar som är minst beroende av spelarförsäljningar tillhör de mest fattiga och minst framgångsrika.

Så länge som myndigheterna tillåter handel med spelarkontrakt som vi känner den idag så kommer den förbli en viktig del av verksamheten.

Är det ändå inte rätt så paradoxalt, närmare parodiskt? Att main-stream media rapporterar genom att exkludera försäljning av spelarkontrakt från ”driften”? Med tanke på det mediautrymme som handel med spelarkontrakt ges så skulle man kunna tro att driften enbart handlar om spelarförsäljningar.

drift_20102018
Datakälla: fogis.se

#6. Bosman, kontraktslängd och värden

Det är inte sällan som vi matas med rubriker om att bosman-spelare värvas GRATIS. Ett annat kärt påstående är att en spelares värde ökar om han förlänger sitt kontrakt.

Inget av det stämmer förstås. Låt oss börja med att titta på nedan exempel.

Under det tredje kvartalet 2019 betalde AIK Fotboll AB 7.9 miljoner kronor signon till nyförvärv. De spelare som anslöt under kvartalet var Felix Michel och Nabil Bahoui och det är ingen vågad gissning att det är den senare som fick den absolut största delen av signon bonusarna.

En kontaktlös spelare sitter på risken att inte hitta någon arbetsgivare men äger samtidigt hela sitt marknadsvärde. För en kontrakterad spelare däremot, äger klubben en betydande del av spelarens marknadsvärde. Den delen är rimligen större i början av kontraktet och mycket mindre framåt slutet.

Enligt FIFA:s officiella uppgifter sker inte fler än 15 procent av samtliga transfers i världen mot betalning klubbarna emellan. Det är egentligen inte särskilt konstigt med tanke på att den säljande klubben ska dela på marknadsvärdet med spelaren. Rimligen blir det svårt för en köpande klubb att hitta ekonomi i en affär där alla parterna förväntas bli nöjda. En spelares värde blir ju inte större om han har längre tid på kontraktet. Värdet är baserat på hans förväntade framtida prestationer och bidrag och det är detsamma oavsett kontraktslängd.

Priset man behöver betala för värdet kan däremot variera. Är det för högt i förhållande till värdet så sker det ingen transfer. Är priset lägre än värdet så lockar det rimligen fler intresserade klubbar vilket driver priset närmare värdet.

Tre tyska ekonomer skrev för elva år sedan en artikel som analyserade kontrakt och spelartransfers i Bundesliga under säsongerna 1996/97 – 1999/2000.

Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontrakt-observation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med en övergång). Resultaten säger följande:

Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet:
I början av ett nyskrivet kontrakt bedöms sannolikheten för en transfer vara 9 procent. För varje år som går mot kontraktslutet ökar sannolikheten för transfer med 3 procentenheter, en ökning med 33 procent. Är det så att spelaren har presterat bättre än genomsnittet av urvalet i studien så ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter per år.

Priset på transfern som den köpande klubben betalar till den säljande minskar ju mindre tid det återstår på kontraktet. Enligt den data som fanns i urvalet minskade transfersumman med 55 procent för varje år närmare kontraktslut.

När det kommer till spelarnas ersättning så visar resultaten i studien att spelarens ersättning blir 24 procent högre för varje extra år på kontraktet.

Resultaten ovan är logiska. En klubb vill skriva långa kontrakt med sina mest talangfulla spelare och man gör det i syfte att de ska tillföra kvalitet till laget under en viss tid. Spelaren ger samtidigt upp sina ekonomiska rättigheter under en längre tid och kräver därför en premie vilket återspeglas i högre lön.

Ska en transfer vara möjlig i början av ett långt kontraktet så behöver den köpande klubben betala en väldigt hög premie till den säljande klubben men också en ersättning till spelaren än vad han har kontrakterat hos sin befintliga arbetsgivare.

En av hypoteserna författarna ställde var att långa kontrakt mellan spelare och klubb skapar värde åt båda parterna. Klubben betalar en premie till spelaren för att han ska skriva på ett längre kontrakt men kan få tillbaka den premien och mer därtill om man säljer spelarkontraktet innan det löper ut.

Dataanalysen pekar på att den delade nyttan parterna emellan ökar med 50 procent för varje kontraktsår.

Den enkla slutsatsen här är att köpande klubb får betala en premie på minst 50 procent för att köpa loss ett spelarkontrakt istället för att rekrytera en bosman-spelare.

Man bör däremot vara försiktig med att säga att bosman-spelare är billigare. Anledningen till att en köpande klubb betalar premien är rimligen den att de egenskaperna som man efterfrågar saknas i utbudet bestående av bosmanspelare. Storleken på den totala kostnaden kan därmed representera kvalitet.

Det långa spelarkontrakt i så fall åstadkommer är att förhållandet mellan kostnad och kvalitet är exsponentiell snarare än linjär.

Studien har ganska många år på nacken och det jag finner intressant är att datan i den är tagen från de begynnande åren efter bosman-domen. Klubbarna och spelarna hade vid den tiden ännu ingen erfarenhet av de nya förutsättningarna och mekanismerna som domen förde med sig.

Under de dryga 20 år som har gått har alla inblandade parter lärt sig reglera risk och avkastning mellan varandra. Vi får läsa om det i form av de olika tillägg i kontrakten vilka har tillkommit under årens lopp, såsom exit-klausuler, Sign-off bonusar, diverse optioner som ger möjlighet att ändra antal år på kontraktet etc.

Över tid anpassar sig marknaden alltid till nya förutsättningar. När det kommer till spelarkontrakt och strategier så har marknaden hittat nya vägar för minska skillnaden mellan pris och värde.

För att ta ett exempel, om en spelare förlänger sitt kontrakt med befintlig klubb så minskar sannolikheten att han byter klubb den närmast kommande tiden. Spelarens värde är fortfarande detsamma, även om han har fått mer i lön och klubbens pris att ha kvar spelaren i truppen har ökat. Spelaren behöver rimligen förbättra sina prestationer för att hans värde ska öka. Samtidigt kan han minska tröskeln för nya intressenter att möta hans värde genom att förhandla fram en exit-klausul. I och med klausulen har ett värde för spelaren vill klubben prisa in den i spelarens lön.

Skulle man göra om studien idag, med samma metod och med data för de senaste tre säsongerna så tror jag att procentsatserna skulle se lite annorlunda ut.

———————————-

Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser – November 2008

Pragmatiskt beslut

Igår kom beskedet om att Östersund FK:s överklagan av beslutet av indragen elitlicens beviljas. Östersund får elitlicens för säsongen 2020.

Beslutet har – som jag har förstått efter en snabb koll i sociala medier – väckt starka reaktioner. Det är inte särskilt konstigt med tanke på det bagage som Östersund FK bär med sig, bland annat åtalet och rättegången mot klubbens f.d. ordförande.

Samtidigt ska licensnämnden förhålla sig till det regelverk som är uppsatt för ändamålet, och ingenting annat.

För att beviljas elitlicens behöver föreningarna uppfylla vissa kriterier inom säkerhet (personal och organisation), tränarpersonal, administrativ personal, medicinsk undersökning, föreningslokaler, planskötsel samt ekonomi.

När det kommer till ekonomi så ska varje förening ska ha minst en godkänd eller auktoriserad revisor. Räkenskapsår och verksamhetsår ska följa kalenderår. Senast den 16 mars ska den av styrelsen och revisorerna samt årsmötet godkända och underskrivna årsredovisningen, inklusive förvaltningsberättelsen, samt
revisionsberättelsen finnas Licensnämnden tillhanda.

Sedan gäller följande: Föreningarna får inte ha negativt eget kapital i årsredovisningen per den 31 december. Östersund hade ett positivt eget kapital i årsredovisningen per den 31 december 2018 vilket innebär att de hade klarat eget kapitalkriteriet för säsongen 2020.

Vidare gäller: Förening får per den 31 augusti innevarande år inte ha några klara och förfallna skulder, inklusive tjänstepensionsbetalningar, till professionell spelare och, i förekommande fall, till klubbdirektör, ekonomichef, medieansvarig, läkare, fysioterapeut, säkerhetsansvarig, SLO-ansvarig, ansvarig för tillträde till arenan mm för funktionsnedsatta, huvudtränare A-lag, assisterande tränare A-lag eller ungdomsansvarig, och inte heller några klara och förfallna skulder avseende skatt eller arbetsgivaravgift. Östersund klarade också av detta kriterium.

Men också följande ska uppfyllas: Senast den 1 oktober ska det av styrelsen undertecknade intyg, avseende föreningens ekonomiska förutsättningar att fortsätta driva verksamheten under hela nästkommande år, vara Licensnämnden tillhanda. Intyget levererades men licensnämnden ansåg att det inte var var realistiskt. Östersund överklagade beslutet och fick rätt i Överklagandenämnden.

Martin Holmgren, ordförande i Överklagandenämnden, kommenterar beslutet:

Överklagandenämnden har visserligen funnit att de föreligger ett antal osäkerheter kring Östersunds bedömningar av att kunna bedriva sin verksamhet under säsongen 2020. Regelverket kräver dock att en förenings bedömningar ska vara ”uppenbart orealistiska” för att elitlicens ska kunna nekas. Utifrån det material som Östersund presenterat, vilket till viss del skiljer sig från det som åberopades vid Licensnämndens prövning, har Överklagandenämnden konstaterat att Östersunds bedömningar inte är ”uppenbart orealistiska”, varför överklagandet har bifallits och elitlicens har beviljats.
 
Jag anser att det finns en problematik kring detta kriterium. Om nu bedöms finnas en överhängande risk för att en förening inte klarar av att fullfölja kommande säsong och på grund av det degraderas till en lägre division så är konsekvensen av beslutet att risken ökar ännu mera för att föreningen inte fullföljer den kommande säsongen. Man utsätter med andra ord landets två elitdivisioner för en större systemrisk än vad som hade varit fallet utan en tvångs-degradering.

I Östersunds fall så förväntas man att minska sina kostnader från 80 miljoner kronor till 55 miljoner kronor, under förutsättning att klubben spelar i allsvenskan. I händelse av degradering till Superettan där intäkterna blir betydligt lägre skulle Östersund behöva kapa ytterligare 10 – 15 miljoner kronor i kostnader. Kanske mer. Om det första anses som svårt samt tveksamt så är det senare smått orealistiskt.

Med bakgrund av det skulle jag säga att Överklagandenämnden beslut kan ses som pragmatiskt, även om det idag inte är säkert att Östersund klarar av att fullfölja säsongen 2020.

Man kan då fråga sig vilka åtgärder svensk fotboll – genom sin licensnämnd ska förväntas ta för att undvika en konkurs mitt under brinnande säsong. Det enkla svaret på den frågan är att man helt enkelt får acceptera att det är en del av systemrisken. Som tur är händer det inte särskilt ofta. Att aktivt öka den risken genom subjektiva bedömningar är i mina ögon inte rätt väg att gå.

Med det sagt så tycker jag att 18 års erfarenhet av elitlicensen samt det senaste årets händelser givit goda anledningar till att titta över och revidera regelverken som de svenska fotbollsföreningarna behöver förhålla sig till.

Kommer ”gapet” i allsvenskan att öka än mer?

Det har nog inte gått någon förbi att 2019 års allsvenska var mycket skiktad när det kommer till inspelade poäng.  Efter tjugo omgångar hade det skapats ett tio poängsgap mellan plats sju och åtta. När säsongen var slut hade gapet flyttas till topp 5 där det femte placerade laget hade 8 poäng ner till plats sex. Kanske än mer anmärkningsvärt är bottenlagens skrala poäng-intjäning. 25 poäng räckte för att placera sig på plats 12. Det är en mycket kraftig deflation med tanke på att det fram til 2015 har krävts ungefär 35 poäng för att placera sig på motsvarande plats i tabellen.

Men det här är inget som har kommit över en natt utan det är en trend som har varit tydlig under de fem senaste åren. Utvecklingen syns tydligt när man tittar på den kallade Gini-koefficienten baserad på distributionen av vunna poäng. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla får exakt lika många poäng (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb vinner alla poäng, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Gini_allsvenskanpoäng

Jag har hört flera säga att skiktningen kommer att öka än mer, beroende på att distributionen av intäkter blir allt mer ojämlik. Är det en korrekt uppfattning och konklusion?

Låt oss göra en närmare analys på distributionen av intäkterna. Först intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och exklusive premier från Uefa.

Mätt i Gini koefficienten har ojämlikheten vuxit, men bara fram till 2014. Det trots att den fördelningsnyckel som implementerades 2015 för distribution av de centrala intäkterna (media och spel) var något mer ojämlik än den föregående modellen.

Det som däremot har hänt är att de mer ojämnlika intäktsklasserna, försäljning av spelarkontrakt (har en betydligt högre Gini koefficient) och Uefa premier(som mer eller mindre går till ett extemt fåtal klubbar) har under de senaste åren vuxit en större del av allsvenskans totala intäkter.

prognosGINI

Revenuemix

Inflationen på transfermarknaden är en starkt bidrgande anledning till den försämrade tävlingsbalansen i allsvenskan under de senaste åren. Anledningen till de är att det generellt är de högst placerade lagen i serien som gör de bästa affärerna. De är ju högt placerade tack vare att de har flera bra spelare.

Med det sagt finns det däremot anledningar att tro på att tävlingsbalansen inte blir sämre än vad den har varit under 2019, åtminstone inte på kort sikt.

  1. Intäkterna från media och spel fördubblas de närmaste kommande åren. Den förhållandevis jämlika fördelningen av de intäkterna borde rimligen göra de sämre lagen lite mer konkurrenskraftiga.
  2. Prisinflationen på transfermarknaden ser ut att avta*.

En annan sak som är värd att ta i beaktande är det faktum att de fem högst placerade lagen i årets allsvenska gick in i 2019 med en solid balansräkning. Tack vare det har de rimligen kunnat sätta mer pengar i arbete och ta höjd för de positiva kassaflödena från media och spel från och med 2020 (också Häcken har en solid balansräkning men den utnyttjas inte effektivt**).

Det finns med andra ord anledningar till att betrakta 2019 som ett extremår, även om man inte ska ha några större förhoppningar om att någon av de mindre klubbarna ska kunna utmana om de högre tabellplaceringarna. De tiderna är förbi.

https://osynligahanden.com/2019/10/10/avtagande-prisinflation-pa-transfermarknaden/

** https://osynligahanden.com/2019/02/28/fotbollseuropas-samst-utnyttjade-balansrakning/