IFK Norrköping och kassaflöde

IFK Norrköping gjorde under 2020 ett ekonomiskt mycket starkt år. Moderföreningen redovisade en vinst på 35 miljoner kronor. Resultatet var drivet av sålda spelarkontrakt. Vinsten från sålda spelarkontrakt uppgick till 61 miljoner kronor. Sedan 2016 har Peking sålt spelarkontrakt med vinst för 235 miljoner kronor. Överlägset mest i allsvenskan under motsvarande period.

Däremot har likviditeten blivit sämre. Kassan har minskat från 28 miljoner kronor per den sista december 2019 till 22 miljoner kronor. I ett brev som revisorerna skickade till medlemmarna framgick det att föreningen hade utnyttjat nära maximal checkräkningskredit under året. I not 29 i årsredovisningen framgår det också att föreningen efter balansdagen (2020-12-31) har ansökt om en checkräkningskredit á 10 miljoner kronor. Trots det goda resultatet är likviditeten en fortsatt utmaning, står det.

Det beror på i första hand två faktorer.

IFK Norrköping har ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet, alltså summan av publik-, sponsor-, media- samt övriga inkomster är mindre än summan av utgifter för löner, sociala avgifter samt övriga försäljnings- och materialkostnader.

Handel med spelarkontrakt har under 2020 bundit mycket kapital. IFK Norrköping köpte spelarkontrakt från andra klubbar för 18.2 miljoner kronor. Av den summan hade man under året betalat 16.4 miljoner kronor. För resterande 1.8 har man en transferskuld på till säljande klubb(ar). Av de 64 miljonerna som Peking sålde spelarkontrakt för under 2020, hade man per den sista december fått betalt för knappt hälften. IFK Norrköping har en transferfordran på 32.8 miljoner kronor på köpande klubb(ar). Det är faktiskt första(!) gången (data tbx till 2015) som IFK Norrköping har transferskulder respektive fordringar ett årsskifte, vilket i sig också säger något.

I den budget för 2021 som IFK Norrköping har publicerat på sin hemsida uppskattar föreningen det negativa kassaflödet från rörelseresultatet till närmare 37 miljoner kronor. Den ingående balansen i kassan är 22 miljoner kronor. Föreningen väntar in betalningar för sina transferfordringar, någon gång i framtiden.

Trots det stora egna kapitalet (107 miljoner kronor i föreningen) så begränsas Peking av de förhållandevis låga rörelseintäkterna (publik- sponsorer – och media) från att kunna öka sina kostnader för spelartruppen. Med en stressad transfermarknad framöver är det rimligt att IFK Norrköping är mer försiktiga.

Kassaflödet skulle förenklat kunna illustreras enligt nedan vattenfallsdiagram, avser moderföreningen – data från IFK Norrköping FK:s Årsredovisning.

Kassaflödet från sålda kontrakt > vinst sålda kontrakt på grund av att det bokförda värdet på kontraktet som sålts är enbart en kostnad men ingen utgift. Förändring RK = förändring rörelsekapital: varulager, kortfristiga fordringar och skulder (ej spelartransferrelaterade) .

En belånad transfermarknad

Jag tittade igenom några av europeiska storspenderarnas årsredovisningar. Urvalet begränsades till viss del eftersom alla klubbar ännu inte har släppt sina bokslut för säsongen 2019-20. Det blev totalt tio klubbar vilka representerar närmare 30 procent av samtliga europeiska högstalige-klubbars immateriella tillgångar (på balansräkningen aktiverade förvärvade spelarkontrakt). Som ni säkert känner till så blir övergångssumman för ett spelarförvärv aktiverad som en immateriell tillgång på balansräkningen. Den skrivs av linjärt över kontraktslängden. Alltså, ett förvärv för 100 miljoner där kontraktet med spelaren är fem år långt får en avskrivning på 20 miljoner per år.

Klubbarna finansierar sina förvärv på olika sätt. En metod som jag uppmärksammade för ett år sedan var avbetalningar till den säljande klubben. I förra årets Uefa Benchmarking Report framgick att den typen finansiering har ökat under de senaste åren. Benchmarkrapporten släpar ett par år och den senast analyserade säsongen är 2017-18. Uefa har ännu inte publicerat rapporten för 2018-19. Kanske kan de tio klubbarnas beteende ge en ledtråd till om trenden har hållit i sig fram till pandemin bröt ut?

Transferskulderna (brutto) uppgick per den sista juni till närmare 2 miljarder euro hos urvalet av tio klubbar.
Netto (skulder minus fordringar)

Tittar man aggregerat för mitt urval så har skulderna fortsatt att öka. Nästen mer intressant är att skuldsättningsgraden har ökat med 70 procent! Skuldsättningsgraden definieras här som nettoskuld (skulder minus fordringar) i förhållande till de immateriella tillgångarna. Den visar hur mycket av tillgångarna är finansierade genom lån av de säljande klubbarna. Den 30 juni 2020 var 31 procent av urvalets immateriella tillgångar belånade. 30 juni 2017 var motsvarande ratio 18 procent.

Vi har på senare tid blivit uppmärksammade på att FC Barcelona har stora transferskulder. Vid sidan av den katalanska klubben har Atletico Madrid hamnat lite i skymundan. Faktum är att 70 procent av Atleticos immateriella tillgångar är finansierade av de säljande klubbarna! Också Tottenham ligger högt på 69 procent, även om deras nettoskuld inte är lika hög i nominella tal. Sju av tio klubbar har en hade en högre skuldsättning 30 juni 2020 än tre år tidigare.

Om man sätter respektive klubbs nettoskuld till det kassaflöde som rörelseresultatet årligen genererar så får man en förhållandevis bra bild av skuldernas magnitud. Det är rimligen kassaflödet från rörelseresultatet som i slutändan ska finansiera förvärvade spelarkontrakt. Åtminstone hos nettoköpande klubbar.

Kassaflödet från rörelseresultatet går också till andra saker än att bara förvärva spelarkontrakt. Klubbarna investerar i materiella anläggningstillgångar, men betalar finansieringskostnader för sina skulder och man betalar skatt. Några få klubbar delar dessutom ut pengar till sina aktieägare. I figuren nedanför ser man hur många år det skulle krävas att bli kvitt sina transferskulder under normala förhållanden, det vill säga pandemin undantagen.

Ebitda, (proxy för kassaflöde från rörelseresultatet): genomsnitt för åren 2017-2019, alltså innan pandemin. Atletico behöver närmare fem år för att betala sina transferskulder med de kassaflöden som rörelseresultatet genererar. Förutsatt att kassaflödet från rörelseresultatet inte använts till andra utgifter.

Rationalen bakom en ökad skuldsättning är rimligen att en klubb förväntar sig en ökning av framtida kassaflöde. Kassaflödet kan öka antingen genom ett förbättrat rörelseresultat, det vill säga att intäkterna ökar mer än kostnaderna. En europeisk superliga skulle till exempel kunna förväntas öka rörelseresultatet. Kassaflödet kan också öka om en klubb säljer sina immateriella tillgångar på transfermarknaden.

I Tottenhams fall har klubben byggt en ny stadion och majoriteten av kassaflödena från rörelseresultatet har allokerats till finansieringen av bygget. Klubben har behövt finansiera sin spelarförvärv på annat sätt. Det har gjorts genom ökade avbetalningar till de säljande klubbarna. När stadion väl står färdig så kan kassaflödet från rörelseresultatet användas till att betala transferskulderna. Och om Spurs dessutom lyckas fylla och kommersialisera stadion så kommer kassaflödet från rörelseresultatet att öka. Den ökade skuldsättningen mellan 2017 och 2020 förefaller därför logisk, i Tottenhams fall.

När det kommer till Atletico Madrid så har den spanska klubben i första hand spekulerat på att transferinflationen ska bidra till att klubben ska kunna realisera vinst på transfermarknaden. Det är helt enkelt inte rimligt att rörelseresultatet ökar minst femfaldigt.

Pandemin påverkar både Tottenhams och Atleticos förmåga att betala sina respektive transferskulder. Däremot kommer kassaflödet från rörelseresultatet förbättras snabbare än vad transfermarknaden får antas återhämta sig. Risken är mycket lägre i London än vad den är i Madrid.

Både Roma och Milan har under de senaste åren haft ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet. I Milans fall så har de immateriella tillgångarna inte ökat och klubben har konsoliderat sin transferskuld. I Romas fall har de immateriella tillgångarna ökat och så har även skuldsättningsgraden. Med det har den finansiella risken för AS Roma ökat markant och för Romas fordringsägare har kreditrisken ökat.

Den ökade belåningen har eldat på prisinflationen på transfermarknaden under de senaste åren. Återkommer med en analys av det när Uefa släppt sin benchmarking rapport för säsongen 2019.

Generellt är intrycket är att väldigt många klubbar behöver pengar här och nu, bland annat till att betala sina transferskulder. Det borde rimligen finnas många säljare och stort utbud av talang på transfermarknaden i sommar. Det är köparnas marknad. Knäckfrågan är hur många och hur starka köparna egentligen är?

Kreditfrossa

För har nu gått nästan två veckor sedan vi nåddes med nyheter om att FC Barcelona har kontaktat sina banker och vill förhandla fram uppskov med sina amorteringar av banklånen. Nyfiken som jag är slängde jag ett snabbt öga på Barcelonas bokslut och konstaterade att situationen är mycket ansträngt. Det är inte storleken på skulderna i sig som är alarmerande utan det faktum att en väldigt stor del av skulderna faller innan 30 juni 2021. De absolut största fordringsägarna är banker och andra kreditinstitut men också andra klubbar som har ställt ut krediter till Barcelona för sålda spelarkontrakt.

Men jag noterade också en annan intressant sak. Barcelona har som sagt investerat mycket pengar i förvärv av spelarkontrakt under de senaste åren. Man har gjort dessa förvärv på krita. I nötterna framkommer vilka belopp det handlar om, till vilka klubbar och för vilka specifika affärer som FC Barcelona har en skuld på. Inte nog med det, FC Barcelona uppger dessutom vilka av fordringsägarna har sålt sina respektive fordringar på FC Barcelona till factoring-företag.

Det som är mycket tydligt är att antalet och den totala volymen av sålda fordringar har ökat lavinartat under 2020 jämfört med det föregående bokslutet.

Per 30 juni 2019 var det bara Liverpool som hade sålt sin fordran (Philippe Coutinho). Det är pengar som Liverpool använde som handpenning till förvärven av kontrakten med Virgil Van Dijk samt Alisson Becker. På så sätt ökade omsättningshastigheten av pengar i transfersystemet.

Den 30 juni 2020 hade sju klubbar sålt sina fordringar. 65 procent av de 323 miljoner Euro som FC Barcelona är skyldiga för köpta spelarkontrakt var med andra ord återfinansierade av de säljande klubbarna. Denna gång var anledningen snarare att klubbarna – sviterna av pandemin – behövde pengarna på en gång för att betala sina löpande utgifter såsom löner etc.

Förteckning över klubbar som sålt sina fordringar på FC Barcelona till tredjepart, per 30 juni 2020. Datakälla FC Barcelona årsredovisning 2019-2020

Liknande övning har noterats på annat håll, bland annat rapporterades det nyligen om att Eintracht Frankfurt sålde sin fordran på West Ham för Sebastian Haller. Man gjorde det eftersom West Ham var sena sina betalningar.

Tittar man i Ajax årsredovisning för säsongen 2019-20 så säger den att klubben hade ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet under säsongen. Det betyder att summan av alla inkomster som Ajax hade fakturerat var mindre än alla utgifter som klubben hade under säsongen. Det här kan jämföras med ett positivt kassaflöde på 48 miljoner euro säsongen innan. Genom att sälja sin fordran på Barcelona fick Ajax loss pengar tidigare än planerat vilket förbättrade kassaflödet.

Vad betyder det här i ett större perspektiv?

Om vi tittar på hur mycket transferrelaterade fordringar och skulder som finns utställda så kan vi konstatera att det per slutet av den Europeiska säsongen 2017-18 rörde sig om närmare 5.1 miljarder euro i skulder och 3.9 miljarder euro i fordringar. Fordringarna är alltså mindre vilket bildar ett gap, en nettoskuld.

(Tyvärr har vi inga färskare siffror då Uefa är sena med sin benchmarking rapport för säsongen 2019. Men det rimligt och anta att transferskulderna har vuxit uppemot 6 miljarder euro 2019 och kanske ännu lite högre 2020. FC Barcelona har med sina 323 miljoner cirka fem procent av det aggregerade skuldberget i Europas högsta-ligor).

Förhållandet mellan transferskulder och transferfordringar. De aggregerade fordringarna minskar i takt med att de säljs. Datakälla Uefa Banchmarking report januari 2020 (för år 2018)

I teorin borde det inom ett kollektiv av klubbar vara så att skulderna är lika stora som fordringarna – en skuld hos en klubb är lika stor som en fordran hos en annan. Så varför finns det ett gap?

Dels för att klubbarna i de europeiska högsta-ligorna har skulder till klubbar i andra ligor. Fordringarna hamnar hos klubbar utanför kollektivet. Skulderna på kollektivets balansräkning.

Men också för att fordringarna har sålts vidare av klubbarna till diverse factoringföretag, för att finansiera sig. Fordringarna försvinner och hamnar på factoring-företagens respektive balansräkning. Skulderna är kvar på klubbarnas balansräkning men är nu till en tredje-part istället för en klubb inom kollektivet.

Så för att exemplifiera, Ajax som sålde sin stora fordran på FC Barcelona, bytte den mot likvida medel (minus en kostnad till factoringföretaget). Fordran finns inte längre på Ajax balansräkning. Kvar finns däremot klubbens planerade transferskulder till andra klubbar. Enligt årsredovisningen uppgick de per 30 juni 2020 till 40 miljoner euro, både kort- (25m) och långfristiga (15m). Tyvärr är Ajax årsredovisning inte lika detaljrik som FC Barcelonas dito så spårningen av skuldkedjan stannar där. Men det är naturligtvis fullt möjligt att Ajax:s fordringsägare också de har finansierat sina respektive fordringar.

Den här övningen hjälper klubbarna med kassaflödet på kort sikt. Med uteblivna intäkter från säsongskort och biljetter har klubbarna -genom att sälja sina fordringar- kunnat få in likvida medel.

Tittar vi aggregerat i hela systemet innebär det att gapet mellan skulder och fordringar ökar och skulderna kommer att behöva regleras förr eller senare. Nästa fråga är var ska pengarna komma ifrån?

Om man sätter gapet i relation till de kassaflöden som rörelseresultatet genererar under normala förhållanden så syns det att det skulle krävas mer än ett år. Majoriteten av skulderna är dock kortfristiga (ska betalas inom ett år).

Förhållandet mellan nettoskulden (gapet) och kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), datakälla Uefa benchmarking report januari 2020. Figuren är skalenlig baserat på 2018 års data.

Ett annat alternativ är att handla sig ur skulderna och ta betalt i riktiga pengar. Det här alternativet fungerar i en aktiv och uppåtgående marknad. Utmaningen här och nu är att transfermarknaden är förhållandevis illikvid. Under Januarifönstret omsatte de 98 klubbarna i de fem största europeiska ligorna 260 miljoner euro. Det är alltså mindre än FC Barcelonas totala skulder för gamla spelaraffärer!

Klubbarna kommer att behöva finansiera sig på något sätt. Eget kapital (sälja aktier) eller försöka ta långfristiga lån för att kunna betala de kortfristiga.

Den slutsats som man borde kunna dra är att även när publiken börjar vallfärda tillbaka till arenorna och kassaflödet från biljettintäkterna ger en positiv effekt så kommer konsekvenserna av pandemin med en ansträng likviditet och en stressad transfermarknad leva kvar ytterligare en tid.

Amerikaniseringen av fotbollen i Europa

För någon månad sedan förvärvades New York Mets – en franchise i Major League Baseball – av hedgefondförvaltaren Steve Cohen till ett pris av 2.4 miljarder US dollar. Det motsvarar 7 gånger New York Mets intäkter (2019).

Värderingen skulle kunna jämföras med ca 4 gånger intäkterna som den europeiska kronjuvelen Manchester United handlas på börsen i New York, eller 2 för Juventus i Milano samt 1.5 för Borussia Dortmund i Frankfurt.

I Forbes värderas MLS klubbarna till 9 gånger intäkterna samtidigt som de 20 högst värderade fotbollsklubbarna i Europa till 3.5 gånger intäkterna. Varje dollar i intäkter värderas med andra ord nästan tre gånger så mycket i USA som i Europa.

En starkt bidragande orsak till rabatten på de europeiska klubbarna är spelarnas stora andel av förmögenheten. Enligt Deloitte fick spelarna i de fem största ligorna i Europa, Premier League, La Liga, Bundesliga1, Serie A och League 1 i Frankrike 63 procent av intäkterna (2019). Motsvarande nyckeltal för klubbarna i de amerikanska majorligorna når generellt inte över 50 procent.

Anledningen till det är strikt regulatorisk. Förutom olika former av lönetak och lönegolv finns det ett draft-system där klubbarna – istället för att bjuda över varandra för de mest talangfulla spelarna – får välja dem i en förbestämd turordning. Man tillämpar också en förhållandevis jämlik intäktsdelning där klubbarna ges mycket mindre incitament att överinvestera i talang. Särskilt som ingen riskerar att degraderas från ligan på sportsliga meriter.

Det har genom årens lopp funnits flera försök till att införa finansiella regelverk i Europa. Några av de mest uppmärksammande har varit Uefa Financial Fair Play som togs i bruk inför säsongen 2011-12 samt Premier Leagues egna finansiella regelverk som klubbades igenom inför säsongen 2013-14.

Även om det går att diskutera huruvida regelverken har fyllt sitt syfte eller inte så har det ändå indikerat en kollektiv vilja att minska spelarnas andel av förmögenheten. Det har lockat en ny typ av kapital till den europeiska fotbollen. För ett år sedan köpte riskkapitalbolaget Silver Lake in sig i 10 procent av City Football Group och under 2020 har RedBird Capital förvärvat ett majoritetsinnehav i Toulouse.

Sedan införandet av Uefa Financial Fair Play har fler än 50 klubbar i Europa fått ägare som har ett annat hemvistland än den klubb som har förvärvats.

I drygt hälften av årets hittills 18 ägarbyten i de europeiska högsta-ligorna har de nya ägarna eller ägarbolagen sin hemvist i USA och om det amerikanska investmentbolaget ALK Capitals förvärv av Burnley går igenom i dagarna så blir det det tolvte amerikanska ägarintresset i England. I Frankrike har fem klubbar amerikanska ägare och i Italien och Spanien handlar det om fem respektive två klubbar.

Den stora värdedrivaren ligger rimligen i multipelexpansionen, det vill säga att varje euro i intäkter ska värderas högre. Det skulle kunna uppnås genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna på konkurrenslandskapet.

Erfarenheten från tidigare ekonomiska kriser i den europeiska fotbollen är att det ropas efter nya finansiella regelverk. Så också denna gång, förstås. Ju mer reglerad den europeiska fotbollen blir desto mer institutionellt kapital kan vi förvänta oss den attrahera. Med det kommer nya idéer på hur tävlingslandskapet ska organiseras.

Hur distribueras förmögenheten i fotbollseuropa?

De cirka 700 klubbarna i Europas högsta-ligor omsätter årligen cirka 20 miljarder euro.

I en artikel som nyligen har publicerats, uppskattar författarna hur förmögenheten distribueras. De har använt sig av en metod som finns i hållbarhetsredovisningen och som förenklat kan sägas mäter hur den förmögenhet som företag genererar distribueras där definitionen av den skapade förmögenhet är intäkter minus kostnader för sålda varor samt försäljningskostnader.

Definition av förmögenhet, saxat från artikeln*

Urvalet är avgränsat till 17 börsnoterade klubbar under mätperioden 2010-2019: Borussia Dortmund, Bröndby, Celtic, Futebol Clube do Porto, Juventus, Olympique Lyonnais, FC Köpenhamn, Sporting Lisboa Benfica, Sporting Clube de Portugal, Aalborg, AIK, Ajax, AGF, Besiktas, Lazio, Roma och Silkeborg.

Urvalet är förhållandevis representativt för olika nivåer på den europeiska fotbollskartan.

Resultatet visar att 85 procent av förmögenheten går till löner för de anställda. Författarna skriver atleterna men jag vill minnas en benchmark rapport från Uefa som sade att motsvarande 75 procent av de totala lönekostnaderna går till spelarna och resten till övriga anställda hos klubbarna. Så rimligen får spelarna cirka 75 procent av de 85 procenten.

20 procent går till anläggningstillgångar. Enligt Uefas rapport består lite drygt hälften av klubbkollektivets tillgångar av förvärvade spelarkontrakt som är aktiverade på balansräkningen. Så man skulle kunna säga att drygt 10 procent av förmögenheten distribueras till andra fotbollsklubbar. De resterande 10 procenten går till de som producerar klubbarnas övriga anläggningstillgångar – i första hand stadion.

Banker, finansiella institut samt andra långivares relationer med klubbarna ger dem närmare 15 procent av förmögenheten. Skattmasen får 2 procent i direkta skattebetalningar från klubbarna. Indirekt handlar det om mer i och med att spelarna betalar inkomstskatt.

Räknar man ihop allt det här så blir ju mer än 100 procent. Det hela går ihop genom en överföring av förmögenhet från klubbägarna. I den här urvalsgruppen skjuter de till 23 procent av förmögenheten.

Distribution av förmögenhet 2010-2019 för ett urval av 17 klubbar, saxat från artikeln*

Spelarnas stora andel av den förmögenhet som fotbollen genererar har varit ett återkommande tema och klubbägare samt andra företrädare har under årens lopp försökt minska spelarnas andel genom diverse regler. Ett känt exempel var den gamla koalitionen g-14 som under 2002 försökte implementera ett lönetak. Det slutade med att klubbarna ganska omgående bröt mot sina egna regler. Värdet av de sportsliga framgångarna upplevdes viss som högre än den ekonomiska förmögenheten.

2013 gjordes ett annat försök där Engelska Premier Leagues klubbarna kom överens om ett eget finansiellt regelverk som reglerade deras utgifter till spelarlöner. Det gav kortsiktig effekt där lönekostnadernas andel av intäkterna – under en period av tre år – kom ner från 71 procent till 55 procent. Det har dock vänt upp igen och 2019 var spelarnas andel av intäkterna uppe på 61 procent.

I takt med att ägarlandskapet förändras med allt fler institutionella samt amerikanska ägare så bör vi kunna förvänta oss nya försök att reglera spelarnas andel av fotbollsekonomin.


* Faccia, A.; Mataruna-Dos-Santos, L.J.; Munoz Helù, H.; Range, D. Measuring and Monitoring Sustainability in Listed European Football Clubs: A Value-Added Reporting Perspective. Sustainability 202012, 9853.

https://www.mdpi.com/2071-1050/12/23/9853

Fotbollsekonomin – det första halvåret under pandemin

I torsdags släppte Manchester United sin Q1 för perioden 1 juli till 30 september. På fredagen kom Borussia Dortmund in med sina siffror. 

Om man adderar den förra kvartalsrapporten – alltså Q4 – så får man en ögonblicksbild för det halvår under vilken klubbarnas finanser har påverkats av pandemin. För enkelhetens skull har jag sammanställt intäkter och Ebitda. Det senare nyckeltalet avser rörelseresultat före av- och nedskrivningar, ränta och skatt.

Ebitda är en god proxy för det kassaflöde som rörelseresultatet genererar. Alltså om det blir pengar över när kostnader har dragits från intäkter eller om det saknas pengar.

Positiv Ebitda ger pengar till bland annat investeringar. Negativ Ebitda behöver finansieras. 

Pandemins effekt på Ebitda är slående. Totalt handlar det om en försämring jämfört med motsvarade period 2019 på närmare 100 miljoner Euro, sammanlagt för båda klubbarna. 

Datakälla: Q1 rapporter ManUtd & BVB

För att sätta beloppet i ett sammanhang. Under 2018 (de mest aktuella datauppgifterna som finns tillgängliga) genererade – enligt Uefa – samtliga klubbar i Europas högstaligor ett positivt Ebitda på sammanlagt 697 miljoner Euro. 

Klubbarna i Big5 ligorna stod för 1364 miljoner Euro och resterande klubbkollektiv hade en aggregerad negativ Ebidta på 667 miljoner Euro.

Big5 kollektivet använder i första hand det positiva kassaflödet från rörelseresultatet till att nettoinvestera i spelarkontrakt. Man är nettoimportör av talang. Under 2018 netto-spenderade klubbarna i Big5 1.1 miljarder Euro på spelarkontrakt. Det var pengar som i första hand gick till de andra högstaligorna i Europa men också till andra ligor, förstås.

Om pandemin orsakar så att Ebitda försämras med i genomsnitt 15 miljoner Euro per klubb så landar den negativa effekten för de 98 klubbarna i Big5 kollektivet på sammanlagt 147o miljoner Euro.

Figuren visar en förenkling av kassaflödet för klubbarna i de fem största ligorna (England, Tyskland, Spanien, Italien och Frankrike) under den europeiska säsongen 2018. Kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), finansnetto som i första hand består av räntekostnader för klubbarnas lån, och transfernetto (sälj minus köp). Den vita stapeln visar ett finansieringsbehov på 410 miljoner Euro. Detta finansierades genom tillskott från klubbarna ägare, avbetalningsplaner på spelartransfers samt andra krediter. Utöver dessa poster investerar klubbarna också i materiella anläggningstillgångar. Dock saknades data för det.

Pilarna visar hur Covid-19 påverkar kassafloderna. Minskade intäkter pressar ner Ebitda. Det kompenseras till viss del genom mindre investeringar (underskottet i transfernettot blir lägre) Datakälla: Uefa Benchmark report, för transfernetto: Transfermarkt.com

Under sommarens transferfönster kunde vi se att aktiviteten gick ner med lite drygt 40 procent hos Big5 kollektivet. Räknar man bort Premier League så var nedgången än större. Transfernettot (köp minus sälj) från de övriga fyra Big4 ligorna var mer eller mindre noll.

Den lägre aktiviteten kan förklaras av en försämrad Ebitda under det sista kvartalet (april till juni) samt mindre eller uteblivna pengar från försäljning av säsongskort. 

I Premier League drevs investeringarna i första hand av klubbar som finansieras av förmögna ägare, till exempel Chelsea och ManCity. 

Resterande klubbkollektiv – alltså de cirka 600 klubbar i högstaligorna utanför Big5 – finansierar det negativa kassaflödet från rörelseresultatet genom ett positivt transfernetto. Man är nettoexportör av talang. 

Dessa klubbar påverkas av tandemin från två håll. 

Klubbarna upplever ett försämrat rörelseresultat – när AIK Fotboll AB redovisade sin kvartalsrapport för en vecka sedan så kunde vi se att Ebitda hade försämrats med 20 miljoner kronor (€2m) under halvårsperioden april till september jämfört med motsvarande period 2019.

Om pandemin orsakar en press på Ebitda i genomsnitt en miljon Euro per klubb så ökar Ebitda underskottet med cirka 600 miljoner Euro totalt sett för de här klubbarna.

Klubbarna uppiver också ett mindre inflöde av pengar från Big5 kollektivets talangimport.

Figuren visar en förenkling av kassaflödet för högstaloge-klubbarna (ca 600 st) utanför Big5 kollektivet under den europeiska säsongen 2018. Kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), finansnetto som i första hand består av räntekostnader för klubbarnas lån, och transfernetto (sälj minus köp). Den vita stapeln visar ett finansieringsbehov på 239 miljoner Euro. Detta finansierades genom tillskott från klubbarna ägare samt andra krediter. Utöver dessa poster investerar klubbarna också i materiella anläggningstillgångar. Dock saknades data för det.

Pilarna visar hur Covid-19 påverkar kassafloderna. Minskade intäkter pressar ner Ebitda. Dessutom pressas kassaflödet av att det kommer mindre pengar från talangexporten (överskottet i transfernettot blir lägre) Datakälla: Uefa Benchmark report, för transfernetto: Transfermarkt.com

Under sommarens transferfönster gjordes det färre spelartransaktioner än vanligt. För första gången sedan 2015 gjordes det inga transaktioner över 100 miljoner Euro. Den största affären uppgick till 80 miljoner Euro.

Enligt CIES Football Observatory´s ökade också andelen free-transfers från 26% till 32% samt andelen lån, från 23% till 30% av samtliga transaktioner.

Det ligger i klubbarnas intresse att hålla uppe värdet på sina immateriella tillgångar och man kan anta att många potentiella spelaraffärer uteblev på grund av att det inte fanns tillräckligt med pengar för matcha köpare med säljare. 

Enligt CIES Football Observatory´s algoritm så var det fortfarande en inflation på transfermarknaden under sommarens transferfönster. Den hade dock minskat från 15 procent som varit de senaste fem åren till 6 procent. CIES Football Observatory mäter inflationen genom att jämföra transaktioner på spelare med jämförbara egenskaper. 

Men i takt med att pandemin fortgår och fortsätter att dränera klubbkassorna på pengar så kommer prisnivån rimligen att korrigeras nedåt. I takt med att allt fler klubbar kommer att behöva finansiera sig. 

Till exempel försöker Borussia Dortmund försvara värdet på Jadon Sancho och har inte accepterat de bud som man har fått under sommaren. Det har medfört att klubben nu behöver utnyttja sin checkkredit. Per den 30 september utnyttjade man 70 miljoner Euro av totalt 120 miljoner som klubben har hos sin bankrelation. 30 september 2019 hade Borussia Dortmund 30 miljoner Euro i kassan.

En intressant indikator på prisstabiliteten blir vad som händer med de köpoptioner som tecknades i samband med sommarens låneaffärer. Hur många kommer att gå till lösen respektive förfalla värdelösa?

ECA:s prognos – det blir värre innan det blir bättre

ECA, alltså European Club Association vilket är de europeiska professionella fotbollsklubbarnas intresseorganisation har gjort en analys av de finansiella effekterna som Covid-19 pandemin orsakar.

https://www.ecaeurope.com/news/eca-ceo-on-the-financial-impact-of-covid-19-on-european-clubs/

Analysen utgår från ett urval av tio högstaligor, där man förutom de fem största ligorna i Europa också har analyserat klubbarna i Turkiet, Nederländerna, Portugal, Skottland samt Polen.

ECA:s analys säger att intäkterna för samtliga högstaligor i Europa blir 4 miljarder euro lägre än vad de hade varit om inte Covid-19 hade inträffat. Intäktsbortfallet beräknas bli 1.6 miljarder euro den innevarande säsongen som för stunden håller på att avslutas samt 2.4 miljarder euro den kommande säsongen, 2020-21.

För att sätta det här i ett längre perspektiv så skulle inkomstutvecklingen inom den europeiska fotbollsindustrin (högstaligorna) illustreras enligt nedan.

En mycket lång period av tillväxt som legat på i genomsnitt 7 procent årligen blir alltså bruten.

Uefa_covid

Det lämnar klubbarna med två stora problem.

Kort sikt: Likviditetsproblem. Klubbarna kommer att behöva finansiering för att kunna uppfylla sina åtaganden. Enligt ECA:s analys så uppgår Covid-19 påverkan på rörelseresultatet (Ebidta) till 3.1 miljarder euro fördelat över två säsonger. Ebitda är en god proxy för kassaflöde från den löpande verksamheten.

Det betyder att klubbkollektivet upplever ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet. ECA:s analys pekar på att det negativa kassaflödet blir betydligt större än åren under finanskrisen.

Hösten kommer troligen att bli kritisk på flera håll. En katalysator är att de europeiska klubbarna rimligen går miste om den finansiering som försäljning av säsongskort vanligtvis brukar ge under sommarmånaderna. Ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet möter också ett underskott i balansen mellan transferfordringar och transferskulder.

Ebitda
€ miljoner, samtliga högstaligor i Europa (Uefa)

Medellång sikt (~3 år): Värderingsproblem. Man får anta att värdet på spelarnas kontrakt (både de personliga villkoren och priset för att köpa loss kontrakt från andra klubbar) är framåtblickande. Det betyder att klubbkollektivet tar höjd med en inkomst-tillväxt i sitt investeringsbeteende.

Med bakgrund av det så säger Uefas senaste benchmark-rapport som publicerades i januari och som analyserade säsongen som slutade maj 2018 (december 2018 för vår-höst-ligorna) att klubbkollektivets framtidsutsikter var extremt positiva.

Om tar personalkostnaderna samt avskrivningar på förvärvade spelarkontrakt och sätter dessa i relation till intäkterna så peakade de på 86 procent. Orsaken till det var inte att intäktstillväxten hade bromsat in under 2018, som det gjorde mellan 2011 och 2013. Tvärtom.

Sentimentet var mer positivt än någonsin, precis innan Covid-19. Det spelarkontrakt som skrevs strax innan pandemin diskonterade rimligen in en kraftig tillväxt.

Spelarkontrakten är bundna på flera år och det kommer rimligen att ta åtminstone tre år för klubbkollektivet att anpassa värderingen av talang till en korrigerad tillväxtkurva vars lutning under de närmast kommande åren får antas vara osäker. Även om publiken saktas kommer att kunna slussas tillbaka till läktarna.

player_ratio

 

Covid-19 riskerar att maskera problemen i Helsingborg

Precis som alla andra klubbar brottas också Helsingborgs IF med effekterna av Covid-19. För ett par veckor sedan vände man sig till kommunen där man konstaterade att föreningen skulle behöva 40 miljoner kronor över en period på tre år.

Utebliven publik på matcherna är en mycket svår nöt för de allsvenska klubbarna att knäcka. Den förväntade lågkonjunkturen likaså. Men det finns tyvärr en risk att Covid-19 sminkar över de grundläggande problemen som Helsingborgs IF ekonomi har.

Helsingborgs IF har under en längre tid dragits med ett kostnadsproblem.

Under 2018 då Helsingborg spelade i Superettan betalade man 38 miljoner kronor i personalkostnader. Det är 2 miljoner kronor mer än vad de uppflyttade kollegorna i Falkenberg FF och Athletic Eskilstuna betalade tillsammans! Det allsvenska avancemanget var inte en funktion av att Helsingborgs IF hade tillfört värde i organisationen. Det blev möjligt genom att man spenderade mycket mer pengar än konkurrenterna.

Såhär förklarade Helsingborgs ordförande för Jonas Hansson på Fotbollskanalen i mars månad 2018: – Det är en medveten satsning som gör att vi måste kunna allokera pengar till den satsningen. Ska man ha spelare som Mohammed Abubakari och de andra stora, duktiga, erfarna namnen, vilket vi tror krävs inte bara för att kliva upp, utan hänga kvar och sedan kliva vidare. Just med tanke på vårt egna kapital som med Superettan mått är starkt, med allsvenskt mått är okej, är det här vi måste gasa och bromsa. Men vi kan inte leva med att gnaga på kapitalet, vi måste vända det och jag tror att det är svårvänt innan vi når allsvenskan

Helsingborgs IF har under de senaste åren jagat pengarna från det nya TV avtalet. Däremot har man uppenbarligen inte brytt sig särskillt mycket om att förändra och förbättra sin verksamhet i grunden.

Klubben nådde allsvenskan. Men det räckte bara för att få näsan ovanför ytan. Det blev ett överskott på en miljon kronor på den nedersta raden för 2019. De ökade intäkterna som det allsvenska avancemanget förde med sig matchades mer eller mindre i förhållandet 1:1 med ökade kostnader.

hif_2018vs2019
Vänstra stapeln: Förändring i nämnda intäktsklasser korrigerat för försäljnings- och materialkostnader. Högra stapeln: Förändring i nämnda fasta kostnader (mkt). Datakälla: Helsingborgs IF Årsredovisning 2019.

Under 2019 lyckades Helsingborgs IF spela sig till ett nytt allsvenskt kontrakt och med det de nya nivåerna från media och andra centrala avtal som skulle börja gälla från och med i år. Trots det budgeterade man inte med någon förbättring av resultatet för 2020. Den budget som styrelsen presenterade på föreningens årsmöte visade ett överskott på 200 000 kronor. Med ett eget kapital på 2 miljoner kronor och en soliditet på 7 procent nöjde sig alltså styrelsen med mer eller mindre en nollbudget. Fascinerande.

Arenan: Att kostnaden för Olympia har ökat är naturligt och kan förklaras med att arenan har renoverats. Det har lett till en högre komfort vilken rimligen borde ge goda förutsättningar för en bättre matchupplevelse. Försäljningsytorna har rimligen också blivit fler och bättre. Med bakgrund av det är det anmärkningsvärt hur lite extra nettobidrag som Helsingborgs IF har lyckas skapa.

Klubben driver den kommersiella verksamheten i dotterbolaget HIF Service AB. 2019 årsredovisning visade en förlust på 4 miljoner kronor. I förvaltningsberättelsen förklarar styrelsen att bolaget sedan 2018 har fått ökade hyres- och driftkostnader i samband med att nya Olympia stod färdigt. Samtidigt säger man att de kommersiella intäkterna har minskat och att bolaget har även valt att hantera restaurang- och kioskverksamhet i egen regi. Styrelsen och den verkställande direktören bedömde att bolaget under 2020 skulle göra ett överskott, dels på grund av förväntade ökade kommersiella intäkter samt att restaurang och kioskverksamheten under det andra halvåret 2019 hade fått ett uppsving. Dock tillade man också att det fanns en osäkerhet att denna prognos inte skulle infrias. och att befintliga ägare (Helsingborgs IF) i så fall genom tillskott skulle säkerställa bolagets fortsatta drift.

Personalkostnader: Tittar man på Helsingborgs personalkostnader i ett allsvenskt kontext så betalar man en bra bit mindre än klubbarna på den övre halvan men betydligt mer än de klubbar som betalar minst. Jag skulle hävda att Helsingborgs IF under 2019 betalade en premie på åtminstone 5 miljoner kronor för att i slutändan säkra det allsvenska kontraktet. En välfungerande organisation borde rimligen ha insikten att man skulle klara av det till en betydligt lägre kostnad och utgå från det.

Helsingborgs IF saknar resurser för att kunna konkurrera om placeringar på den övre halvan med det verktyg som man har använt sig av under de senaste åren: Att spendera mer pengar än konkurrenterna.

Samtidigt är det verktyget värdelöst eftersom de förväntade placeringarna på den nedre halvan begränsar försäljningen på Olympia. Under 2019 ekade närmare hälften av platserna på arenan tomma. Präglat av historien saknas det rimligen ett tillit att föreningen ska hitta nya verktyg i lådan. Det är ett moment-22.

allsvpers2019
Personalkostnader uppdelade i den övre och nedre halvan av den allsvenska tabellen säsongen 2019. Datakälla: fogis.se, SvFF:s Analys av de allsvenska klubbarnas ekonomier 2019.

Man skulle kunna dela upp klubbar som vanligtvis drabbas av ekonomiska  problem i tre grupper: De klubbar som i grunden har en välfungerande verksamhet men har tagit höga kalkylerade risker och där oväntade saker inträffar. Här brukar ett kapitaltillskott hjälpa och verksamheten kan drivas vidare.

Det finns klubbar som har dålig koll på sina inkomster och utgifter och sedan finns de som har koll men helt enkelt är dåliga på att bedriva sin verksamhet. I båda dessa fall köper kapitaltillskott bara tid.

De goda nyheterna är att Helsingborgs IF åtminstone verkar ha koll på sina siffror. Redan i mars var man ute och kvantifierade effekterna av Covid-19: 17 miljoner i tappade intäkter. Den uppskattningen utgick från att man spela med publik men tappa 1000 personer per match. Klubben skulle då tappa 2,5 miljon i publikintäkter men också 6 miljoner i sponsorintäkter. Dessutom räknade man med uteblivna pengar från spelartransfers och restaurang samt konferensdelen.

De dåliga nyheterna är att Helsingborgs IF har koll på en i grund och botten dåligt fungerande verksamhet. Faktum är att Helsingborgs IF är dåliga både på att förvalta resurserna i spelartruppen och på att exploatera samt kommersialisera de nya arena-faciliteterna.

Ineffektiviteten har pågått under en längre tid vilket speglas i att Helsingborgs IF sitter med potentiella kostnader från tidigare finansieringsrundor: Föreningen har två olika slags avtal med externa finansiärer för vilka föreningen har eventuella framtida ekonomiska åtaganden mot.

1) för tilfört kapital mot vinster i eventuella framtida spelarfösäljningar där föreningens åtagande uppgår till 10.5 miljoner kronor.
2) för tilfört kapital mot vinster i eventuella framtida spelarfösäljningar där föreningens åtagande löper i 10 år och uppgår till som lägst 0 kronor och som högst 4.3 miljoner kronor.

När Covid-19 slog till blev bristen på pengar ett akut problem. Det blev det för de flesta klubbarna i allsvenskan. En säkrad finansiering för 2020 med syfte att överleva pandemin hjälper inte mer än bara på kort sikt.

Helsingborgs IF behöver förändras i grunden. Görs inte det så kommer de finansiella bekymren att komma tillbaka. Om och om igen. Hur mycket nya pengar man än stoppar in.

Fotbollen post Covid-19

I korridorerna pratas det redan om framtida reformer. Men vem tar hand om det akuta problemet?

För ett par veckor sedan höll CIES (International Centre for Sports Studies) en webinar som i huvudsak handlade om den skada som Covid-19 förväntas ha på transfermarknaden. Under webinariet utryckte Dennis Gudasic, klubbdirektör i Lokomotiv Zagreb sin oro över de mindre klubbarnas överlevnad.

Han menar att 100 klubbar, kanske uppemot 200 kan hamna på obestånd framåt september-oktober. Han får medhåll av Raffaele Poli som arbetar med att analysera transfermarknaden för CIES räkning och som menar att klubbar kan hamna på obestånd  på grund av oreglerade fordringar från tidigare gjorda spelaraffärer. – Jag är inte säker att alla klubbar kommer att kunna betala sina skulder, säger Poli.

https://apnews.com/8f28ba43ce87e8f48a78871c81d3249d

Det är ett problem på kort sikt. Kassaflödet är mycket ansträngt med bland annat dåliga utsikter för att kunna sälja säsongskort inför höstens säsongstart. Och med väldigt få nya affärer på transfermarknaden i sommar som dels får nya pengar att flyta in i systemet dels distribuerar pengarna vidare så blir det svårt för klubbarna att hantera skulderna för spelaraffärer som alltså är gjorda under tidigare transferfönster.

Det är en stor systemrisk och det problemet behöver hanteras snarast möjligt. Jag undrar om Uefa har funderat över möjligheterna att försöka samordna en räddningsfond?

De enda diskussioner som når offentligheten är de som uppstår i samband med varje kris. Diskussioner om reformer. Det pratas hållbarhet. Det diskuteras nya regelverk som ska se till att en kris inte ska få uppstå igen. Det pratades om det också i samband med finanskrisen, för 10 år sedan. Uefa gav oss Financial Fair Play.

Tyska fotbollsförbundets ordförande Fritz Keller kräver att fotbollen ska genomföra reformer för finansiell kontroll, framför allt ett lönetak. Ha får medhåll av Bayern Münchens ordförande Karl-Heinz Rummenigge. De får stöd av Uefas ordförande Aleksander Ceferino som öppnar upp för ett lönetak som ska gälla i hela Europa.

Naivt. Lönetak upplevs alltid som den universella lösningen på fotbollens ständiga finansiella problem. Men det är mer komplicerat än så.

Och faktum är att lönetak redan har testats i den engelska fotbollen sedan 2013.

https://osynligahanden.com/2013/04/14/epl-finansiellt-regelverk-klubbat/

Personalkostnaderna i Premier League minskade från 60 procent till 50 procent av intäkterna. Klubbarnas förbättrade rörelsemarginal – vilket lönetaket bidrog till – är enligt min åsikt den enskilt största orsaken till spekulationsekonomin som har lett till årtusendets bubbla på transfermarknaden.

2008 – alltså strax före finanskrisen – uppgick de immateriella tillgångarna (spelarkontrakt) till 40 procent av intäkterna hos det europeiska klubbkollektivet.

2018 var motsvarande nyckeltal drygt 50 procent. Med ett lönetak inom hela Uefa kollektivet hade den siffran rimligen varit än högre. Mer pengar hade – istället för att hamna i spelarnas fickor – varit tillgängliga till spekulation på transfermarknaden. Inflation på transfermarknaden leder till lyckade spelaraffärer vilket leder till upplevd rikedom och en förväntan av ökade sportsliga framgångar.

https://fotbollsthlm.se/blogg/kristof-vogel-fotbollen-star-infor-sin-egensnickrade-finanskris/

Varför blir det så?

Den sportekonomiska teorin* säger oss att (över)investeringarna i talang ökar när:

Det finns en stark korrelation mellan investering i talang och sportslig prestation i ligan. Flera empiriska undersökningar pekar på ett starkt samband mellan personalkostnader och tabellplacering runtom i de europeiska ligorna.

Det finns upp- och nedflyttning och inkomstklyftorna mellan divisionerna ökar. De ekonomiska klyftorna mellan divisionerna ökar i takt med intäkterna från sändningsrättigheter.

Till exempel, enligt EY så ökade Kalmar FF:s, Sirius, Gif Sundsvalls samt Falkenbergs kostnader under 2019 med sammanlagt 25 miljoner kronor. Också intäkterna ökade, men i en betydligt mindre skala, 14 miljoner kronor. Drivkraften bakom det försämrade resultatet var det nya TV avtalet vars ersättning till klubbarna ökar inkomstklyftan mellan allsvenskan och superettan.

Play-off finalen på Wembley där vinnaren går upp i Premier League kallas för matchen som är värd 120 miljoner pund. Det är vad vinnaren får mer i TV intäkter i Premier League kommande säsong. Klubbarna i Championship tar allt högre finansiella risker för att nå dit. För varje 100 pund i intäkter går numera 107 pund till personalkostnader.

En ojämlik distribution av ligans intäkter. Till exempel, enligt Uefa benchark report  genererar femton fotbollsklubbar i Europa närmare hälften av de totala sponsorintäkterna som 700 klubbar har tillsammans. Dessa globala klubbar är utspridda över olika regionala ligor i vilka de i allra högsta grad bidrar till ökade obalanser.

Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Till exempel offrade Elfsborg närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 i ett försök att nå rikedomarna som Champions League ger.

För vill man minska den finansiella risken så behöver fotbollens myndigheter adressera roten till problemet och inte konsekvensen av det (överinvesteringarna). Jag har svårt att se det ske. Det skulle krävas stora strukturella förändringar vilka skulle splittra fotbollsrörelsen.

Ett lönetak i den europeiska fotbollen flyttar den finansiella risken till andra delar i fotbollsekonomin som därmed blir grunden för nya problem i framtiden.

Till exempel hade systemrisken varit lägre om klubbarna hade haft en högre riskexponering bilateralt mot sina spelare och samtidigt en lägre kreditrisk mot andra klubbar. Relationen med spelarna går att förhandla om, framför allt när hela kollektivet drabbas hårt av en händelse som Covid-19 och det också ligger i spelarnas intresse att industrin överlever.

Skulderna klubbarna emellan är svårare att hantera. Försenade eller värsta fall inställda betalningar för transferskulder riskerar att orsaka seriekonkurser i och med att en skuld respektive fordran är en del av en längre betalningskedja med många flera klubbar inblandade. Det finns mer skulder än fordringar. Det skiljer ungefär 1.5 miljarder euro. Det är just konsekvenserna av det hålet som Dennis Gudasic och Raffaele Poli är bekymrade över.

Kanske borde Uefa och fotbollsrörelsen ägna mer energi åt att försöka koordinera det kortsiktiga problemet?

I Italien – där transferskulderna har vuxit sig stora i förhållande till klubbarnas reala ekonomi – har klubbarna i Serie A givit ligaorganisationen tillåtelse att diskutera en investering från ett riskkapitalbolag på 2.2 miljarder euro i Serie A.

Om tillräckligt många klubbar hamnar på obestånd i spåren av Covid-19, så är det möjligt att privata initiativ tar hand om saken. Inte genom att köpa in sig i klubbarna, utan snarare i ligorna.

Till en möjlig framtida kostnad i form av en splittrad fotbollsrörelse.

Figuren visat transfer-balanserna i relation till den reala ekonomin i Serie A. Alltså klubbarnas kollektiva rörelseintäkter, rörelsekostnader, fordringar samt skulder på gjorda spelaraffärer säsongen 2017-18. Kassaflödet från rörelseresultatet understiger betalningsunderskottet vilket med andra ord kräver finansiering. Antingen från ägartillskott, krediter eller framtida handelsöverskott (från speltransfers, försäljningar > förvärv). Enligt transfermarkt.com har Serie A klubbarnas aktivitet under de fyra transferfönstren som följde efter säsongen 2017-18 medfört ett handelsunderskott (förvärv > försäljningar). Betalningsunderskottet borde därför rimligen vara än högre nu än vid utgången av 2017-18.  Datakälla: Uefa benchmark report 2020.


* Overinvestment in European Football Leagues – Helmut M. Dietl a, Egon Franck b, Markus Lang.

Transfermarknaden och brexit

I tider där Covid-19 dikterar nyhetsflödet för fotbollen har det faktiskt kommit lite andra nyheter också. Det engelska förbundet FA har presenterat sin verksamhetsberättelse för den förra säsongen och i den fanns information om att det nu finns en samsyn mellan FA och Premier League om hur spelare med utländskt pass ska hanteras post-brexit.

https://apnews.com/cd4c1049e33d99ec5439f27a5f03adea

I korta drag kommer spelare med pass från EU länder att betraktas likadant som vilka andra länder som helst. Alltså så som till exempel spelare från Sydamerika bedöms idag. För att dessa spelare ska kunna få arbetstillstånd i Storbritannien så kommer det krävas en rekommendation från FA.

FA:s rekommendation bygger på ett poängsystem där spelarna rankas efter antalet landskamper och den Fifa ranking som landslaget har. Därefter storleken på transfersumman och spelarens personliga kontrakt i relation till motsvarande inom klubbkollektivet.

Rimligen kommer de rikaste klubbarna i ligan att till ganska stor utsträckning kunna fortsätta att importera högklassig talang. Däremot kommer troligen de mindre klubbarna att inte klara av det i samma utsträckning som man har kunnat göra tidigare.

Och det förefaller det mer eller mindre osannolikt att en spelare tillhörande en allsvensk klubb ska kunna få arbetstillstånd för spel i Premier League.

Idag har endast 35 procent av spelarena i Premier League brittiskt pass. I EFL Championship är hälften av spelarna britter och i League One är de 70 procent.

Brexit kommer rimligen att gynna de brittiska spelarna som kommer att uppleva mindre konkurrens från utlandet.

Premier League är hjärtat i den europeiska transfermarknaden. Under 2019 importerade ligans klubbkollektiv talang från Europa för 1 miljard sterling, motsvarande drygt 12 miljarder kronor. Det är pengar som varje transferfönster återanvänds på transfermarknaden och på så sätt till slut också når allsvenska klubbar.

Frågan är hur mycket av de dryga 60 procenten av Premier Leagues brutto-transferutgifter som under de fem senaste åren har hamnat i Europa som kommer att allokeras om till den brittiska transfermarknaden och därmed stanna på öarna. 5%, 10%, 20%, kanske mer?

Om Covid-19 punkterade bubblan på transfermarknaden så kommer Brexit inte att underlätta återhämtningen. Inte utanför de brittiska öarna.

pl_import
datakälla: Deloitte & Cies (International Centre for
Sports Studies)