Ett nytt monopol – bland många andra

I veckan blev det känt att AEG tar över driften av Friends Arena. Det är en ganska logisk utveckling. För snart sex år sedan skrev jag detta blogginlägg där jag argumenterade för vem det egentligen är som tjänar på arenakriget.arenakrig

Ett troligt scenario var att AEG förr eller senare kunde förväntas få kontrollen också ute i Solna. Vägen dit har varit snårig och värt att notera är att AEG lät Lagardere komma in på marknaden och låta dem misslyckas. Något som rimligen gav AEG ett bättre förhandlingsläge gentemot arenafastighetsägaren såhär ett par år senare.

Så vad händer nu, med AEG som monopolist på de stora evenemangen i Storstockholm? Generellt verkar det finnas väldigt mycket missförstånd på hur konkurrens och monopol påverkar enskilda delar i en produkts värdekedja.

2005 beordrade EU:s konkurrensmyndigheter att BSkyB:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra. Ökad konkurrens skulle gynna konsumenterna – TV tittarna. Premier League anlitade dyra advokater för att försöka hindra denna utveckling. Man ansåg att den skulle skada storleken på ligans intäkter från sändningsrättigheter. Det var tur att PL-advokaterna förlorade. Tur för Premier League. Bara månader efter domen sålde nämligen Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris som var ca 70 procent högre än det föregående avtalet. Men nu till två olika motparter, BSkyB och Setanta. Priset ut till slutkonsumenten minskade som dessutom dessutom blev tvungen att ha tillgång till två olika leverantörer av ligan för att inte missa enskilda matcher. Setanta överinvesterade i sändningsrättigheter och gick så småningom i konkurs.

I juni 2012 avslutades ännu en upphandling om sändningsrättigheterna till Premier League. Under flera år hade det inte funnits någon kapitalstark TV distributör som kunde bära en så stor affärsrisk och utmana Sky. British Telecom (BT) hade investerat mycket pengar i utbyggnaden av sitt fibernät och ville fylla det med innehåll. Konkurrensen med Sky om sändningsrättigheterna gjorde att priset ökade med 70 procent. Den ökade konkurrensen i distributionsledet gynnade rättighetsinnehavarna men gjorde det samtidigt dyrare för konsumenten som för att kunna se alla matcher blev tvungen att ha tillgång både på Sky och BT.

2008 meddelade Live Nation att man förutom att driva arenor också skulle hantera biljettförsäljning för sina evenemang. Ticketmaster som på den tiden skötte biljettförsäljningen åt merparten av Live Nations evenemang blev nervösa då deras affär utsattes för hot svarade direkt. Samma år förvärvade man Front Line Management. En agentur som representerade 200 klienter, bland dem flera av världens mest populära estradörer.

2009 bestämde sig båda företagen att gå ihop. Osäkerheten om framtida affärer blev för stor för dem båda. 2010 godkändes sammanslagningen av de amerikanska myndigheterna och Live Nation Entertainment var grundat. Flera artister var snabbt ute och beklagade sig om att den minskade konkurrensen och Live Nation Entertainments dominanta ställning skulle komma att påverka priset som deras fans skulle få betala för konsertbiljetterna. Live Nation å sin sida menade att storskaligheten skulle vara till gagn för slutkonsumenten. Båda lägren argumenterade mest för egen vinning, förstås.

Med färre ägare av distributionskanalen för artisternas livsprodukt försämras deras förhandlingsstyrka. Marknadskraften i det fallet är starkast mot den ursprungliga rättighetsinnehavaren och inte ut mot slutkonsumenten. Precis som på marknaden för premium sporträttigheter. Ut mot slutkund råder det däremot inte fri konkurrens, oavsett hur många arenaoperatörer som det finns. De produkter som respektive arenor i samma stad levererar är inte identiska. Det skiljer sig mycket mellan evenemangen. Madonna är unikt och ett monopol i sig. Likaså Bandyfinalen, Melodifestivalen med flera. Också Premier Leagues TV produkt är det, förstås.

Så är också förmågan att prissätta respektive produkt. När en vinstmaximerande arenaoperatör väl har vunnit rättigheten till att leverera Madonna så påverkas inte priset på det evenemanget av att det finns en annan arenaoperatör i staden. De andra operatören kan ju inte leverera Madonna. Priset på evenemanget beror enbart på hur pass priskänslig efterfrågan är på produkten Madonna. Sätter arenaoperatören ett för lågt pris så genererar det istället vinster åt aktörerna på andrahandsmarknaden för biljetter.

AEG:s monopol påverkar rimligen rättighetsinnehavarna av liveprodukten mest. Kanske låter de bli att komma till Stockholm vilket kan minska utbudet för stadens invånare. Givet att de båda vinstmaximerande operatörerna tidigare inte tagit ett för lågt pris så bör däremot priset mot slutkonsumenten påverkas särskilt mycket. Om inte produkterna paketeras på ett annorlunda sätt.

Hur förvärvet påverkar fotbollsklubbarna i Stockholm är en komplex fråga. Å ena sidan kan klubbarna inte längre spela ut de två arenorna mot varandra den dagen som ett nytt arenaavtal ska förhandlas. Å andra sidan finns det fler faktorer att ta hänsyn till. Kanske blir det totalt sett något färre men mer lönsamma evenemang i Stockholm. Framför allt när det kommer till familjeunderhållning-segmentet där skillnaden mellan produkterna eventuellt kan upplevas som mindre. Det skulle kunna vara något som rimligen kan gynna fotbollsklubbarna eftersom konkurrensen om målgruppens fritid minskar.

Erfarenheten säger också att privata monopol inte blir särskilt långvariga. Nya arbetssätt och ständig teknologisk utveckling bryter till slut upp dessa. I Stockholms arenasituation krävs det mindre än så. Om ca fem år ska AEG omförhandla sitt avtal med Stockholms Stad. Är det så att det under de kommande åren sker en allt för stor överföring av värde från de övriga leden i evenemangens värdekedja till nuvarande arenaoperatören så ger det starka incitament för andra aktörer att ge sig in i upphandlingen om arenan. Jämvikten för en längre period av profit är rimligen mer komplex än de snabba slutsatser som går att dra.

Värdekedjan för premium-sporträttigheter förklarad under länken.

Vad händer med de nya TV miljonerna?

För ett par veckor sedan blev det officiellt att föreningen Svensk elitfotboll har sålt sändningsrättigheterna för Allsvenskan samt Superettan från och med säsongen 2020 till 2025. Hörsägen säger att det nya avtalet kommer att ge ute drygt 500 miljoner kronor årligen till de 32 klubbarna inom SEF. Idag delar klubbarna på cirka 240 miljoner kronor.

Erfarenheten säger att de nya intäkterna alltid hamnar i spelarnas och deras agenters fickor. I en ganska färsk intervju med Sportbladet säger dock Svensk elitfotbolls ordförande Lars-Christer Olsson att det denna gång inte alls kommer att bli på det viset.

– Internationellt vid nya stora tv-avtal åker väldigt hög andel av de nya intäkterna ner i fickorna på spelarna eller agenter. Det vill vi inte och det måste vi ha ett öppet resonemang om. Var får svensk elitfotboll mest utbyte?

Undertecknad var snabb på avtryckaren @twitter.tweetFör faktum är att det inte är något internationellt fenomen. Fenomenet är en funktion av hur de europeiska ligorna är organiserade och den konkurrensdynamik det medför i en miljö där klubbar i första hand strävar efter att vinna fler matcher än att tjäna mer pengar. De svenska ligorna är organiserade på samma sätt som de övriga ligorna inom Uefa. Det är en kapitalistisk modell där vinnarna vinner stor rikedom och förlorarna straffas hårt: Upp och nedflyttning, stora prispengar från Uefa Champions League mm. Och inte minst ära och berömmelse för personerna som leder laget till seger.

Så här skrev Kjell Sahlström på svenska fotbollsförbundet om ökningen av de allsvenska spelarlönerna i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomi 2006:

Den kraftiga ökningen år 2005, som sedan inte följts av lika kraftig ökning år 2006 då intäkterna verkligen ökade rejält, kan möjligen förklaras av att klubbarna haft förväntningar på ett nytt och bättre TV-avtal år 2006, vilket man började diskontera redan år 2005 för att försöka förbättra sin sportsliga position före det att konkurrenterna började förstärka sina spelartrupper.

Figuren nedanför illustrerar händelseförloppet.

4d98b-allsvloneinflation
2006 var det senaste året då de allsvenska intäkterna ökade kraftigt. Då från 92 miljoner kronor 2005 till 175 miljoner 2006 (inklusive tipsmedel). Detta gav en 30 procentig ökning av de totala intäkterna. Redan året innan intäktsökningen ökade spelarlönerna med 20 procent.

Idag – tio år senare – är det tre säsonger kvar till det nya avtalet ska träda i kraft. I och med att klubbarna redan nu har induktiva nivåer på hur mycket mer pengar det nya avtalet kommer att generera så borde vi kunna skönja en löneinflation inom en inte allt för avlägsen framtid.

Följande faktorer är drivande i inflationsprocessen:

  • IFK Göteborg behöver minska sin risk vilket jag skrev i min pre-allsvenska genomgång. De kommande TV pengarna gör att klubben inte behöver kapa allt för mycket i kostnaderna. I absoluta tal. Relativt kommer man påverkas av konkurrenters spenderande.
  • I sommar kommer tre klubbar med relativt stort eget kapital att kvala in till de europeiska cuperna. Alla tre kan därmed redan i åt öka sin spelar-lönebudget och därmed försöka rekrytera bättre spelare. Lyckas man att kvalificera sig så finansieras kostnaderna genom premier från Uefa. Misslyckas man så kommer man förvisso att ha ett underskott i resultaträkningen men det egna kapitalet samt de kommande TV intäkterna gör det hanterbart.
  • Säsongen efter förväntas de övriga konkurrenterna att agera. De vill helst inte hamna på efterkälken. De klubbar med mest solid balansräkning tar rimligen de första stegen. Och så är den igång. Kapprustningen, eller kanske snarare kappinvesteringen som någon sade till mig häromdagen att man bör kalla det för. Borträknat med pengar från försäljning av spelarkontrakt samt premier från Europacuperna borde vi kunna skönja en utveckling enligt nedan figur.
loneinfation
Figuren visar en förväntad årlig tillväxt av de allsvenska intäkterna på 4 procent. 2020 kommer de allsvenska intäkterna öka med cirka 15 procent tack vare ett nytt TV avtal som ger klubbarna cirka 200 miljoner mer om året. Enligt figuren kommer pengarna har betalats ut till spelarna redan innan de hunnit landa på klubbarnas konton.

Det här är egentligen inga konstigheter. Redan idag tar klubbar risker i sin ekonomi och räknar med framtida transferintäkter för att skaffa sig konkurrensfördelar i kampen om tabellplaceringar med sina rivaler. Faktum är att de kommande TV pengarna är mer säkra kassaflöden än vad förväntade transferintäkter är.

Man kan därför fundera över om Lars-Christer Olsson har något i kikaren när han säger att pengarna inte kommer att vandra den vanliga vägen. Klubbarna kan ju konspirera mot spelarna genom att samarbeta och bilda en kartell där man kommer överens om att inte öka kostnaderna för spelarlönerna. Det förutsätter dock kännbara represalier vid brott mot överenskommelsen. Fusk skulle nämligen löna sig givet att de andra inte fuskar vilket rimligen leder till att alla fuskar. En annan metod är att SEF håller i pengarna och klubbarna får ansöka om dessa till andra projekt än ökning av kostnader för spelarlöner. Det tredje om mest sannolika alternativet är att det helt enkelt inte finns någon plan. Det enda rimliga officiella svaret från klubbarnas representant på frågan om pengarna kommer att hamna direkt i spelarnas samt agenternas fickor måste vara ett nej. Även om det i slutändan visar sig att verkligheten än en gång är en annan.

Inför Allsvenskan – Malmö FF

Under i stort sett hela 00-talet har Malmö FF investerat mest i spelartruppen av samtliga klubbar i allsvenskan. Resultatet blev inte bättre än ett SM guld 2004. Under den tiden pågick samtidigt någon form av transformation inom den sportsliga verksamheten vilken fick MFF att lyfta flera säsonger senare. Klubben imponerade stort under de första åren av 1o talet då man var i en mycket pressad finansiell situation men fattade flera riskfyllda men avgörande beslut som ledde till framgång. Nybygget av stadion och de cirka 40 miljoner i årliga kostnader som den för med sig är en tung sten som kunde ha drivit klubben mot avgrunden. Men istället för att tokspara i reste Malmö FF kapital genom att sälja andelar i spelartruppen och kunde till slut kapitalisera på den då förbättrade sportsliga verksamheten.

Under de senaste två åren har MFF uppgraderat sin ekonomi till en helt ny nivå vilket ökningen i personalkostnaderna (figur 1 och 2) mycket tydlig visar. Malmö FF har en väl diversifierad produktmix där centrala avtal utgör den minsta delen av intäkterna. Sponsorintäkterna är – med god marginal – störts i allsvenskan medan publikintäkterna är tredje störst efter Hammarby och AIK.

Framtidsutsikter: Problemet för Malmö FF är att klubbens ekonomi är för stor för allsvenskan. Det går inte att nå en balans mellan credit och debet utan deltagande i internationella cuper. Det är dålig ekonomi ur det perspektivet. Det förutsätter att klubben kvalificerar sig till de internationella cuperna regelbundet. I annat fall kommer man att gnaga på det egna kapitalet. Samtidigt är det också en möjlighet som Champions League miljonerna har gett Malmö FF. Att ligga på den kostnadsnivån ger man sig själv chansen att lyckas.

Det finns de som pratar om att Malmö FF borde sikta på att bli ett nytt FC Köpenhamn. Men är FCK verkligen en förebild att sträva efter? Den danska klubben har – trots mycket högre resurser än konkurrenterna – inte vunnit fler än sex mästerskap av tio möjliga. En större utmaning borde vara att inte stagnera utan utvecklas och nå FC Basel:s status där den Schweiziska klubbens intäkter uppgår till motsvarande 800 miljoner kronor men där cirka hälften – varje år – kommer från försäljning av spelarkontrakt samt premier från de internationella cuperna. Baksidan av det myntet är den havererade tävlingsbalansen i den Schweiziska ligan där Basel leder serien med 17 poäng och i maj vinner sitt åttonde raka mästerskap.

MFFfinancials

Figur 1 – Finansiell profil Malmö FF. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för det tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt  och dividera det med det egna kapitalet. I MFF fall har jag dock mätt risken som det senaste året som inte innefattade spel i Europa och dividerade det med klubbens kassa istället för det egna kapitalet. Det krävs flera år i rad med dåliga sportsliga resultat för att risken ska börja upplevas som alarmerande. En stigande risk flera år i rad skulle däremot sända en signal om att Malmö FF inte utvecklas som planerat. Notera de relativt höga kostnaderna för förvärv av externa spelarkontrakt som höll nere transfernettot under noll fan till 2013. Avkastningen kom åren efter.

fapmMFF

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blå cirklarna representerar Malmö FF:s prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017. Ett SM guld är inget som imponerar, det är vad som förväntas.

Inför Allsvenskan – IFK Göteborg

Det pratas om att IFK Göteborg har ont om pengar. Men har de ett dåligt lag? Nej, de har fan inget dåligt lag. Häckens sportchef Sonny Karlsson sammanfattar IFK Göteborg mycket väl. Pengarna har lämnat kassavalvet och blåst ut ut på fotbollsplanen. Om man räknar bort försäljningen av Kamratgården så har Blåvitt – sedan 2012 – redovisat ett underskott på 18 miljoner kronor. Tack vare det har klubben avancerat från tre sjundeplatser i följd till fyra raka allsvenska medaljer. Baksidan av myntet är att klubbens risknivå har skenat iväg. 98 procent enligt min modell.

IFK Göteborgs förbättrade sportsliga resultat är inte funktion utav någon kvalitativ förbättring utan ett resultat av att klubben har tillfört mer monetära resurser. Något som syns mycket tydligt både i figur 1 och 2. Blåvitt spenderar dessutom – efter Malmö FF – näst mest pengar i allsvenskan på förvärv av externa spelarkontrakt. Sedan 2012 rör det sig om cirka 30 procent mer än vad både Elfsborg och AIK har förvärvat spelarkontrakt från andra klubbar för. Samtidigt kostar klubbens akademi årligen cirka 10 procent av Blåvitts rörelseintäkter. Med de förutsättningarna är det svårt att få en ekonomi i balans.

Framtidsutsikter: Klubben behöver minska risken i sin verksamhet, det vill säga förbättra resultatet exklusive försäljning av spelarkontrakt men fortsätta prestera väl på fotbollsplanen så att det positiva transfernettot inte påverkas alltför mycket. För att lyckas med det behöver IFK Göteborg göra det svåra jobbet och förändra sin verksamhet i grunden. Att bara spara på kostnader kommer enbart att leda till att man förvandlas från ett topplag som redovisar förlust över tid till att vara ett mittenlag som redovisar förlust över tid. Precis som man gjorde de tre säsongerna mellan 2010 och 2012. Det här kommer att bli oerhört intressant att följa.

IFKGfinancials

Figur 1 – Finansiell profil IFK Göteborg. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Vi kan se att de förbättrade sportsliga resultaten har genererat ett större transfernetto. Trots det har förlusterna ökat under perioden 2013 till 2015, på grund av att marginalkostnaderna > marginalintäkterna. Risken enligt min modell ligger på närmare 100 procent. fapmIFKG

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blåvita cirklarna representerar IFK Göteborgs prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017. Kommer IFK Göteborg klara av att transformera sin verksamhet och kunna minska kostnaderna utan att prestera sämre fotboll eller återgår man till mittenskikten av tabellen?

Inför Allsvenskan – IFK Norrköping

IFK Norrköping vann SM guld 2015 vilket kom något som en blixt från klar himmel efter ett par säsonger med mediokra resultat i ryggen. Peking blev svenska mästare med de relativt lägsta personalkostnaderna som en SM guldmedaljör har haft under 10-talet. Trots en förhållandevis stor spelaromsättning under 2016 följde man upp med en imponerande tredjeplats. Hur länge kan Peking hålla sig kvar i toppen med tanke på klubbens ännu relativt små löpande intäkter från i första hand publik och sponsorer?

IFK Norrköping vill utveckla verksamheten kring stadion. Bland annat driver man en food court och numera också ett gym. Klubben har också planer på att exploatera marken runt Parken. Det går att förstå motiven. Stadions bokförda värde inklusive inventarier och pågående tillbyggnad är 310 miljoner kronor och är belånad till 290 miljoner. Under 2016 var klubbens intäkt per tillgänglig stol (RevPAS) inte högre än 80 kronor under 2016 (jmf MFF som hade en RevPAS på 130kr, KFF 70kr). Frågan är hur framgångsrik man kan bli inom nya områden? Arenarestauranger är en operationellt mycket svår verksamhet. Hög personalomsättning och få tillfällen att träna ihop personalen på gör det utmanande under de korta och intensiva perioderna av försäljning. Rasta som bedriver arenaverksamhet i Kalmar och på Ullevi har en Ebitda marginal på cirka 10 procent. Då har bolaget trots allt en hel del storskalsfördelar. Gymindustrin har vuxit kraftigt på senare år och konkurrensen pressar rörelsemarginalerna som låg på 8 procent för branschen som helhet under 2015.

Framtidsutsikter: Det är tidigt att säga vart framgångssagan IFK Norrköping ska ta vägen. Det är mycket tydligt att Peking har genomfört en kraftig kvalitativ förbättring av sin sportsliga verksamhet under de senaste åren. Samtidigt behöver vi rimligen vänta ytterligare ett par år innan vi ser en tydlig trend i hur klubben positionerar sig i relation till storleken på sin ekonomi. Så länge Norrköping sätter fotbollen i centrum och fortsätter utveckla sin verksamhet kring den så har man goda möjligheter att ta över Elfsborgs plats som förste utmanare till storstadslagen. Det finns en hel del att göra på sponsorsidan och under matchdagen. Att fortsätta sin strategi med att rekrytera utvecklingsbara spelare och de facto utveckla spelarna kan också förväntas att ge ett jämt och positivt transfernetto över tid.

Det finns naturligtvis en risk att IFK Norrköping börjar fokusera för mycket på andra verksamheter. Historien är full av exempel på fotbollsklubbar som har bundit upp kapital och förlorat på att bygga upp affärer utanför deras kärnverksamhet. Fenomenet har inte heller visat sig ovanligt inom näringslivet. Företagskonsulten och författaren Jim Collins menar att företagsledare som skapat en framgångsrik modell ofta faller för frestelsen där framgångssagan förväntas fortsätta på ett än bättre sätt genom nya möjligheter och verksamheter. Motiven kan vara upplevda hot från konkurrenter eller att man finner de nya verksamheterna mer spännande. Kanske är det så enkelt att man rent utav är uttråkad. Mer energi och resurser läggs ner på de nya verksamhetsområdena och man kämpar inte längre lika helhjärtat med sin ursprungliga affärsmodell som var den som gjorde företaget framgångsrikt. När väl de nya verksamheterna inte visar sig motsvara förväntningarna så börjar man återigen att ge mer uppmärksamhet till sin ursprungliga affär. Dessvärre har den under tiden allt som oftast förlorat momentum.

pekingfinansFigur 1 – Finansiell profil IFK Norrköping. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. 2014 års resultat har stärkts tack vare en markaffär med kommunen med ett nettoresultat på cirka 33 miljoner kronor. Anmärkningsvärt är att pengarna från centrala avtal ligger på ungefär samma nivå som publik- respektive  sponsorintäkterna. FapmPekingFigur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De blåvita cirklarna representerar Pekings prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017 baserad på en 10 procentig ökning av personalkostnaderna. Kommer Norrköping fortsätta prestera bättre än förväntat eller kommer det ske en korrigering mot normen?

Inför Allsvenskan – Jönköping Södra

Jönköping Södra har under de senaste fyra säsongerna genomfört en kvalitativ förbättring i sin sportsliga verksamhet vilket mycket tydligt bekräftas i figur 2. Finansiellt har klubben inget utrymme för att ta risker vilket man inte heller gör. Detta på grund av det mycket låga egna kapitalet som man har haft och fortfarande har. J-Södras intäkter bygger till 40 procent på sponsorintäkter.

Framtidsutsikter: Jönköping Södra räknar med att öka omsättningen med 3.6 miljoner kronor under 2017, där ökningen i första hand ska ske inom sponsor och reklam. 2019 hoppas man omsätta 50 miljoner kronor och sedan flytta in i en modern stadion för att kunna växa ytterligare. Klubben kommer med andra ord få fortsätta att konkurrera med relativt små resurser och man behöver troligen prestera bättre än normen för att behålla sin allsvenska status till den dagen stadion är nybyggd. Jönköping Södra skulle behöva öka det egna kapitalet. Frågan är bara hur? En ökad rörelsemarginal riskerar att försämra klubbens sportsliga konkurrenskraft.

finansjsodra

Figur 1 – Finansiell profil Jönköping Södra. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Noterbart att klubben har mer eller mindre redovisat ett noll resultat under hela 10-talet.

FAPMjsodra

Figur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 21 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Plus J-Södra. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De grönsvarta cirklarna representerar J-Södra prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017 givet en ökad personalkostnad på 2 miljoner kronor.

Inför Allsvenskan – Hammarby

Hammarby har under 10-talet varit kroniska underpresterare. Detta bekräftas inte enbart av placeringen under trendlinjen i figur 2 men också det faktum att Bajen har haft ett negativt transfernetto fem av sju år. Hammarbys resa från en tabellplacering runt 22 under perioden 2010-2013 till plats nummer 11 under 2015 samt 2016 har därför rimligen kostat mer pengar än vad man borde kunna förvänta sig. Givet tabellpositionen borde det egna kapitalet ha varit högre än vad det är. Anledningen till det är att förbättringen i första hand har skett tack vare tillförsel av mer monetära resurser snarare än utveckling. 2014 års lag som firade stora triumfer i Superettan var till stora delar nytt jämfört med 2013. 2016 var mindre än hälften av spelarna kvar från det laget och 2017 upplever man fortfarande ett mycket stort rekryteringsbehov för att kunna ta nästa steg upp i tabellen.

En sak som Hammarby däremot har varit framgångsrika med är att exploatera sin nya hemmaplan. Publikintäkterna var under 2016 högst i allsvenskan. Sponsorintäkterna var femte störst och nosar på det notoriska topplaget AIK:s nivåer. Sedan 2013 har Bajen kunnat öka sina personalkostnader, både i absoluta tal (figur 1) samt i relation till konkurrenterna (figur 2). Under samma period har rörelseresultatet förbättrats kraftigt. Det ökade utrymmet för större personalkostnader har varit starkt bidragande till att Bajen trots allt har förbättrat sin sportsliga position.

Risken i verksamheten förefaller vara låg, noll procent enligt min modell. Samtidigt finns det en mycket kraftig exponering mot publikintäkterna som står för drygt häften av Hammarbys totala intäkter. Publiken har visat ett fantastisk tålamod med mediokra insatser de senaste två säsongerna. Kan det vara för evigt? Den svagt presterande sportsliga verksamheten utgör idag Hammarbys enskilt största risk i ekonomin.

Framtidsutsikter: Hammarby behöver organisera sin verksamhet bättre så att det börjar ske en kvalitativ förbättring. Att likt de senaste åren bara tillföra mer monetära resurser som leder laget till den övre delen av allsvenskan kommer det rimligen inte att finnas tillräckligt med pengar för. Bajen behöver skapa nya resurser genom sportslig utveckling som kan öka storleken på ekonomin. Intäktstillväxten kommer att minska jämfört med de seneste åren. Det är egentligen på sponsorsidan som klubben fortfarande kan växa. Ökningen i centrala avtal från och med 2020 påverkar samtliga klubbar och är med andra ord inte någon konkurrensfördel i allsvenskan, om man inte spelar till sig lite mer pengar via bättre tabellplaceringar. Något man inte gör utan att höja kvaliteten.Bajenfinans

Figur 1 – Finansiell profil Hammarby Fotboll AB. Risken beräknas genom att ta genomsnittet för de tre senaste årens resultat exklusive försäljning av spelarkontrakt och dividera det med storleken på det egna kapitalet. Vi kan se en 10 procentig ökning i personalkostnaderna mellan 2013 och 2014 samtidigt som resultatet kraftigt förbättras.fapmBajenFigur 2 – sportsliga resultat som en funktion av personalkostnaderna. Ett urval på 20 klubbar under perioden 2010 till 2016 där kravet är att ha spelat minst två av åren i allsvenskan. Varje observation visar relativ tabellplacering respektive säsong i förhållande till relativ personalkostnad respektive säsong. De grönvita cirklarna representerar Hammarbys prestation respektive år. Den röda triangeln – förväntad position 2017 baserad på en 10 procentig ökning i personalkostnaderna. Kommer man att klara av att närma sig trendlinjen under 2017?