När Laporta tillträdde som president i FC Barcelona (FCB) 2003 så kom han till en klubb med ekonomiska problem. Mellan 1999 och 2003 redovisade FCB en samlad förlust på €145 miljoner. Trots det investerade FC Barcelona mycket pengar de kommande åren för att forma ett starkt lag. Mellan 2004 och 2008 uppgick investeringarna i spelarkontrakt till €167 miljoner vilket kan jämföras med €127 miljoner åren 1999 till 2003. Trots de stora investeringarna blev ekonomin bättre. Det sammanlagda redovisade resultatet åren 2004 till 2008 blev en sammanlagt vinst på €88 miljoner.

Den dåvarande vice presidenten och General Managern Ferran Soriano (CEO i ManCity nu) förklarade i efterhand att man valde mellan två strategier. Den ena var en konservativ väg med ekonomiska åtstramningar under flera år med syfte att konsolidera balansräkningen innan man skulle börja växa igen. Det andra alternativet var att expandera på den globala marknaden. Omstrukturera skulderna och investera kraftigt i spelartruppen samtidigt som man skulle titta över kostnadsstrukturerna och effektivisera verksamheten.

Anledningen till att man valde den senare strategin var en omvärldsanalys där man såg en stor potential att utveckla de kommersiella intäkterna från en växande global publik. För det behövdes ett attraktivt och framgångsrikt spelande lag. Och det fanns ett business case.

2003 var FCB på en trettonde plats i Deloitte Football Money League (ligan som baseras på intäkter). Genom att kopiera Manchester Uniteds dåvarande kommersiella strategi kunde FCB på fem år mer än fördubbla sina intäkter. 2009 hade man gått om Manchester United på Deloittes ranking upp till en andra plats.

En del i klubbens dåvarande effektivisering och finansiella strategi var att göra lönestrukturen mer variabel. 70 procent fast lön och 30 procent rörlig baserad på sportsliga resultat. Det visade sig vara effektivt till en början men det ledde ofrånkomligen till att man maximerade de 70 procenten i relation till sina intäkter under åren 2006-07 och 2007-08 då man inte vann några titlar och åkte därefter på en rejäl smocka säsongen 2008-09 då man vann trippeln och den 30 procent rörliga lönedelen slog i taket.

Klubben fick ta ett långfristiskt lån på €150 miljoner för att betala sina kortfristiga skulder. Under tiden byggde Pep Guardiola ett starkt lag ur dem egna akademin. Som mest bestod 70 procent av det totala truppvärdet av spelare som kommer från de egna leden. Ekonomin blev bättre.

Sen blev ekonomin dålig igen, efter att FCB hade fått hybris på transfermarknaden under den andra halvan av 10-talet. Sommaren 2021 hade FCB samlat på sig totalt €231 miljoner i skulder till andra klubbar för förvärvade spelarkontrakt. Näst högst i Europa bakom Juventus.

De totala skulderna hade tredubblats på fem år till €1.2 miljarder sommaren 2021 där €595 miljoner i skulle betalas inom 12 månader. Här lyckades FCB omstrukturera skulderna och låna €595 miljoner på 10 år från finansiella institutioner.

I mars 2021 tillträdde Laporta som president igen. Också denna gång fanns det rimligen två strategier, två vägval. En strategi med åtstramning och konsolidering av balansräkningen samt en expansiv strategi. Också denna gången har man valt den senare. Denna gång är business caset mycket svagare. 2003 kunde man växa både med marknaden samt plocka marknadsandelar. Denna gång är man redan marknadsledande och kan rimligen bara växa med marknaden.

För att kunna genomföra sin expansiva strategi har FCB sålt andelar i framtida intäkter. Givet att FCB växer i takt med marknaden under de kommande åren så kommer deras största konkurrenter ha en fördel av att FCB under 25 års tid behöver ge upp en del av sina kommersiella intäkter till riskkapitalbolag.

Strategivalet 2003 blev lyckat, till stor del beroende på den position FCB befann sig då och den de kunde ta sig till. Frågan är om samma strategi 2022 kommer att visa sig lika framgångsrik nu? Denna gång hade en åtstramning kanske passat betydligt bättre.

• Okategoriserade