Kategori: Okategoriserade

Hur mycket tjänade ÖFK på europaspelet?

2017 var ett för Östersund FK mycket framgångsrikt år. Vinnare av svenska cupen och avancemang till sextondelsfinal i Europa League. Men hur mycket pengar tjänade ÖFK på europaäventyret? Och hur mycket pengar tillkommer under 2018?

Följande vet vi, enligt vad klubben har uppgivit i sitt bokslut:

öfkeuroa

ÖFK har i resultaträkningen redovisat en intäkt från Uefa på 57.4 miljoner kronor. I balansräkningen hade 30.5 miljoner kronor betalats ut från Uefa under 2017 och därmed redan hamnat i kassan. 26.9 miljoner kronor hade per den 31 december 2017 ännu inte kommit och därmed har bokförts som en upplupen intäkt, en fordran på Uefa.

Tack vare att Uefa redan i slutet av sommaren lämnade information om hur mycket i fasta premier som man betalar ut under den nuvarande säsongens turnering så går det att få lite fler ledtråddar. Totalt delar Uefa ut €240 miljoner i fasta premier. Utöver det delar man ut €160 miljoner i rörliga premier från den så kallade market-pool vilka distribueras proportionerligt med storleken på respektive klubbs nations andel av Uefas TV intäkter (Engelska klubbar får dela på störst andel av market-pool, osv)

Givet Uefas prislista för de fasta premierna och det rimliga antagandet om att premierna för sextondelsfinalen inte finns redovisade i 2017 års bokslut i och med att matchen spelades under 2018, skulle det ge följande schema:

ÖFKpremier

Utöver premierna från Uefa så tjänade ÖFK pengar på sålda biljetter till hemmamatcherna. Enligt klubbens verksamhetsberättelse så kom 13.7 miljoner kronor av de totala 25.8 miljoner kronor i matchintäkter från matcherna i Europaspelet. 335 kronor per åskådare, i europaspelet.

Totalt gav ÖFK:s europaäventyr med andra ord närmare 71 miljoner kronor i intäkter under 2017 (57.1mkr plus 13.7mkr) . Men hur mycket nettopengar blev det?

I Olof Lundhs podcast berättade ÖFK:s ordförande Daniel Kindberg att spelarna hade lyckats förhandla till sig 25 procent i bonus av nettointäkterna från Europaspelet*.  Enligt ÖFK:s ekonomiansverige Martin Johansson rör det sig, inklusive matchen mot Arsenal, om cirka 10 miljoner kronor till spelare och ledare**.

Detta borde rimligen innebära att klubbens kostnader för europaäventyret under 2017 landade på cirka 30 miljoner kronor exklusive spelar-bonusar (men rimligen inklusive de sociala avgifterna för de nämnda spelarbonusarna, 3-4 miljoner kronor). Det låter som mycket. När Elfsborg spelade i gruppspelet av Europa League under 2013 så landade klubbens övriga externa kostnader kopplade till deltagande i europaspelet på 8 miljoner kronor, enligt Elfsborgs årsredovisning. Det var mindre än en fjärdedel av intäkterna från Europaspelet. Vad har kostat så mycket mer i Östersund?

Klubbens nettovinst från Europaspelet under 2017 borde således ha landat på 30 miljoner kronor, efter att spelarna har fått sitt. Hur mycket mer kommer det under 2018?

Utöver de kända premierna för sextondelsfinalen tillkommer publikintäkterna. Givet att snittintäkten per åskådare ökade till 390 kronor så skulle dessa landa på 3 miljoner kronor.

Det svåra är att beräkna den rörliga ersättningen från market-pool. ÖFK har enligt min uträkning redan bokfört ca 11 miljoner kronor. Det som återstår är slutavräkningen som kommer i sommar, efter att Europa League är färdigspelad.

Jag har tittat på Malmö FF redovisning 2014 till 2016. I bokslutet för 2016 redovisade man 21 miljoner kronor i premier från Uefa vilket rimligen avser slutbetalningen för Champions League market-pool från säsongen 2014-15. Enligt Uefas slutgiltiga distributionsredovisning fick MFF totalt €4.9 miljoner från market-pool.  Cirka 60% av market-pool bokfördes med andra ord under 2015 och 40% kom i slutavräkningen. I 2013-14 års Champions League redovisade MFF cirka 70% av market-pool intäkterna under 2014 och 30% som kom i slutavräkningen hamnade i 2015 års bokslut.

Baserat på denna logik borde ÖFK räkna med upp till 10 miljoner kronor i slutavräkningen från market-pool. Tillsammans med 3 miljoner i publikintäkter, 5 miljoner kronor för sextondelen och cirka 1 miljon kronor i valutavinst på de upplupna intäkterna (givet att den svaga kronar står sig), rör det sig om närmare 20 miljoner kronor i intäkter, brutto, som kommer att landa på 2018 års bokslut. Rimligen ska spelarna ha 25 procent också på det här, efter att kostnaderna har räknats av.

————————————————————————

** https://www.fotbollskanalen.se/lundhs-podcast/tv-ostersund-ger-spelarna-miljonbonus-for-europa-succen-hittade-en-svag-punkt/

*** http://www.fotbolldirekt.se/2018/03/07/just-nu-pa-fd-ofks-vinst-vaxer-avslojar-nya-siffrorna/?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

 

Allsvenskan – jämnare än vad den i verkligheten är.

Kommer ni ihåg hur vi för inte så särskilt många år sedan pratade om att allsvenskan hade haft åtta olika mästare under den senaste tioårsperioden?

– Det känns som att allsvenskan bara blir jämnare för varje år, ungefär så sade Markus Rosenberg på den allsvenska upptaktsträffen för lite drygt en vecka sedan. Jag har hört flera säga likadant.

Statistiken säger det motsatta. Om någon av storfavoriterna Malmö FF eller AIK vinner allsvenskan den kommande säsongen så är antalet olika mästare under en löpande tioårsperiod nere på fem. Den lägsta siffran sedan 1999. Också bland de övriga topplaceringarna har färre klubbar utmärkt sig. Under de tio säsongerna åren 2000-2009 hade de fyra mest framgångsrika lagen lagt beslag på de 21 av de 40 stycken topp 4 placeringar. Övriga lag i allsvenskan kunde på så sätt i genomsnitt vinna hälften av de fyra första platserna. Under 10-talet tog det inte mer än sju år för de fyra mest framgångsrika lagen att nå 21 stycken topp 4 placeringar. Det betyder att bara var fjärde placering gjordes tillgänglig för det resterande kollektivet.

Även bottenlagen har haft det svårare i konkurrensen. Under 10-talet har den tydliga trenden varit att de två sämst placerade lagen i allsvenskan har lyckats vinna en mindre andel poäng av de som har delats ut.

Nationalekonomerna brukar använda den så kallade Gini-koefficienten för att mäta ojämlikhet i distributionen av inkomsterna i olika länder, bland annat.

Mätt i Gini-koefficienten har distributionen av poäng – baserat på tre års glidande medeltal – blivit 20 procent mer ojämlik sedan 2008: Färre lag har under de senaste åren vunnit fler av de vunna poängen.

Det hänger ihop med ekonomin. Enligt samma nyckeltal har distributionen av personalkostnader i allsvenskan under 10-talet blivit 70 procent mer ojämlik: Färre lag har under de senaste åren betalat mer i lön till sina anställda, däribland spelare. Mer lön lockar rimligen bättre spelare, vilka vinner fler poäng. Förstås.

Den mer ojämlika fördelningen av personalkostnaderna hänger ihop med att den allsvenska intäktstillväxten har varit ojämlik. Exklusive försäljning av spelarkontrakt har ojämlikheten i fördelningen av intäkterna ökat med 40 procent och lägger man på försäljning av spelarkontrakt så ökar ojämlikheten ytterligare med cirka 10 procentenheter. Utöver det har det kommit in premier från Champions League i storleksordningen 400 miljoner kronor vilka har vunnits av ett och samma lag.

Allsvenskan blir precis som de flesta andra ligorna i Europa mer ojämlik men man kan mycket enkelt konstatera att den upplevda tävlingsbalansen i allsvenskan inte riktigt stämmer överens med förändringen i den statistiskt uppmätta.

Under många år har sportekonomer forskat kring den så kallade hypotesen om osäkerheten i resultatet (The uncertainty-of-outcome hypothesis). Hypotesen lyder att en ökad ovisshet – det vill säga en starkare tävlingsbalans – ska leda till ökad publiktillströmning samt högre TV-tittarsiffror och vice versa.

Decennier av datainsamling och forskning har dock inte givit några enhetliga svar om hypotesen verkligen håller. Kanske beror det på att man inte har lyckats finna hur tävlingsbalans egentligen ska definieras i form av statistiska nyckeltal.

För sex år sedan bemötte ekonomerna Tim Pawlowski och Oliver Budzinski problemet med en annan metod. Med hjälp av enkäter i samband med fotbollsmatcher i tre olika ligor frågade man åskådarna hur de upplevde tävlingsbalansen i sin respektive liga. Den upplevda tävlingsbalansen definierades som subjektiv tävlingsbalans. Det visade sig att den subjektiva tävlingsbalansen skilde sig från den objektiva, alltså den som man kunde mäta statistiskt. Till exempel upplevde danskarna sin liga som sämre balanserad än hur tyskarna upplevde Bundesliga, trots att den tyska ligan rent statistiskt med råga var sämre balanserad än vad den danska ligan var. Förklaringen tror sig forskarna var att Bundesligas svaga objektiva tävlingsbalans är etablerad under en lång tid och därmed upplevdes som normal medan danskarna hade upplevt ett skifte där man gick från en förhållandevis stark objektiv tävlingsbalans till en svagare.

Rimligen har försvagningen av den objektiva tävlingsbalansen i allsvenskan inte riktigt landat hos ligans intressenter. Åtminstone inte ännu. Det finns en deskripens mellan den objektiva och den subjektiva tävlingsbalansen. Det kan bero på olika faktorer, till exempel vilken bild spelare, ledare eller media förmedlar. Den subjektiva tävlingsbalansen drivs rimligen av förväntningar snarare än det som har varit.

Frågan uppstår vad som skulle kunna utlösa en förändring i den subjektiva tävlingsbalansen? Ett ökat fokus på att nå vissa finansiella nyckeltal skulle mycket väl kunna ta uppmärksamhet från det sportsliga. Så var försiktig med eventuella kollektiva regleringar av finanserna.

Glad Allsvenska!

Merchandise

Tanken var att göra en jämförelse mellan de allsvenska klubbarnas merchandise-försäljning. Jag insåg ganska snabbt att det var en uppgift som var svår att genomföra. I de cirka tio årsredovisningarna som jag har kommit över, har klubbarna varit mycket snåla med information om sina respektive merchandise-verksamheter och jag kom egentligen inte särskilt längre än nedan tabell som visar bruttointäkterna för klubbarna förutom Hammarby som har sålt licensen till Intersport som driver Bajens merchandise-verksamhet.

merch_allsv

Detta blogginlägg kom istället att handla om varför jag tror att fotbollsklubbar generellt inte arbetar mer aktivt inom merchandise, eller detaljhandel. Till min hjälp har jag använt mig av AIK som driver sin merchandise-verksamhet i ett separat aktiebolag vilket underlättade datainsamlingen, samt andra jämförelsebolag där informationen har varit tillgänglig online.

När man läser AIK Merchandise AB:s årsredovisning för 2016 och tittar på balansräkningen, under eget kapital, raden ”balanserad vinst”: Där finns information om att bolaget – sedan det registrerades år 1999 – hade gått med totalt 56 000 kronor i vinst. 2017 redovisade man en förlust på 2.6 miljoner kronor och moderbolaget AIK Fotboll AB fick tillföra ett koncernbidrag på 3 miljoner kronor för att återställa det egna kapitalet.

En närmare titt på nyckeltalen under 10-talet så ser vi att bruttomarginalen generellt ligger på cirka 40 %. Två år sticker ut och det är 2013, där bruttomarinalen pressas ner mot 30 %. 2013 flyttade AIK sin merch-verksamhet från Råsunda till Arenastaden. 2017 var det sista året med Adidas som sponsor. Den kraftigt försämrade bruttomarginalen kan härledas till prissänkningar med syfte att tömma lagret inför respektive händelse. Lönsamheten är mycket svag. Räknar man bort de extraordinärt dåliga åren 2013 och 2017 så har AIK Merchandise en genomsnittlig vinstmarginal på 1.5 % hittills under 10 talet.

aikmerch
Försäljning, exklusive sälj till koncernföretag, bruttomarginal samt vinst före skatt. AIK Fotboll Merchandise AB under perioden 2010-2017. Bruttomarginal: försäljning minus kostnad sålda varor dividerat med försäljning.

Ett problem som fotbollsklubbar generellt brottas med är att detaljhandel inte är deras kärnverksamhet vilket rimligen innebär att de inte är särskilt duktiga på det. Det återspeglas ganska väl när man analyserar lager och dess omsättningshastighet. Förutom AIK har jag tittat på Bröndby i Danmark samt Borussia Dortmund i Tyskland hos vilka det fanns bra data tillgänglig respektive årsredovisningar. Jag har också inkluderat ett medelmåttigt detaljhandelsföretag (RNB) samt Manchester United Merchandise Inc, som ägdes och drevs av Nike under perioden som företaget hade ett kommersiellt samarbete med Manchester United (2002-2015). Nike managerade detaljhandelsverksamheten åt den engelska klubben.

Vi kan se att framför allt AIK och Bröndby sticker ut med en lageromsättningshastighet som varierar mycket från år till år och som generellt är förhållandevis långsam.

dgrlager
Genomsnittligt antal dagar i lager. Ett urval av företag.

Dålig lagerhantering är dålig för lönsamheten och binder kapital. En dålig lagerhantering i kombination med ett negativt resultat blir dessutom mycket kapitalkrävande. Jag har i nedan vattenfallsdiagram illustrerat hur AIK Fotboll Merchandise AB har finansierats mellan åren 2012 och 2017. Bolaget har lånat kapital på sitt moderbolags (AIK Fotboll AB) balansräkning. Det går tydligt att se hur merchandise-verksamheten har tärt på AIK:s rörelsekapital där man under det första kvartalet 2015 belastade moderbolagets (AIK Fotboll AB) balansräkning med närmare 12 miljoner kronor.

aikcashflow
Figuren visar balanser samt kvartalsvis förändring av kortsiktiga fordringar på dotterföretaget AIK Fotboll Merchandise AB till moderbolaget AIK Fotboll AB under perioden 2012-01-01 till 2017-12-31.

En långsam lageromsättningshastighet begränsar också verksamhetens förmåga att växa utan att tillföra nytt kapital. Givet att man har 30 dagars kredit hos underleverantörerna, och en vinstmarginal på 5 % klarar man att – med en lageromsättning på 300 dagar – växa med cirka 10 % på årsbasis. Med en lageromsättning på 200 dagar – allt annat lika – så kan man växa 15 % och vid en hastighet på 100 dagar klarar man av en självfinansierad tillväxt på 35 %. Låt mig försöka förklara.

Ett handelsföretag köper in varor från en underleverantör mot låt oss för enkelhetens skull säga 30 dagars kredit. Man håller varorna i lager under i genomsnitt 300 dagar innan de säljs. Säljer man varorna mot faktura så tar det ytterligare en tid innan företaget får betalt Har man en kundkredit på 20 dagar dröjer det alltså 320 dagar innan företaget får pengarna från att man har köpt varorna. Det kallas för en verksamhetscykel.

Tack vare leverantörskrediten på 30 dagar minskar man kapitalbindningen till 290 dagar (320-30), vilket kallas för kassaflödescykel.

Ett företag som AIK Fotboll Merchandise saknar i stort sett kundfordringar eftersom i stort sett all försäljning sker mot direktbetalning. Det innebär att kassaflödecykeln i så fall bara blir 270 dagar och en verksamhetscykel på 300 dagar. Utöver lagret så behöver man också finansiera de övriga rörelsekostnaderna under sin verksamhetscykel, till exempel personal. För enkelhetens skull kan vi anta att samtliga övriga rörelsekostnader ska betalas en gång i månaden, var 30:e dag.

Förenklat och resultatbaserat: Med en vinstmarginal på 5 % behöver man stoppa in 95 kronor för att sälja 100 kronor. Vinsten kan sedan återinvesteras där man nästa gång spenderar 100 kronor och får – givet att kunderna kommer – en försäljning på 105.20 kronor, och så vidare.

Kassaflödebaserat däremot: När kostnaden för inköpta varor ligger på 60 % och övriga rörelsekostnader på 35 % så blir företagets antalet likvida medel som binds under verksamhetscykeln:  0.6 * (270/300) plus 0.35 * (30/300), det vill säga 0.575. Givet den vinstmarginalen klarar man med andra ord att växa 8.7 % per cykel (0.05/0,575).

Med en verksamhetscykel på 300 dagar så hinner man med 1.21 cykler per år vilket innebär att man kan självfinansiera en årlig tillväxt på 10 % (1.21 * 8.7%). Vill man växa snabbare så får man tillföra mer kapital från annat håll.

Med samma antaganden så skulle Nike – tack vare sin höga lageromsättningshastighet – hinna med närmare sju verksamhetscykler under ett år och därmed kunna självfinansiera en tillväxt på närmare 70 % varje år. Med tanke på att företaget (Man Utd Merch Ltd) under perioden 2006 till 2015 inte växte med mer än i genomsnitt 5 % per år så hade Nike kunnat betala ut hela den redovisade årliga vinsten till Manchester United en gång om året och själva ändå tjäna pengar tack vare de korta cyklerna. Man hade kunnat investera sitt effektiva rörelsekapitalet och få tillväxt i andra delar inom koncernen.

För att bedriva en framgångsrik merchandise-verksamhet behöver klubbarna bli duktiga på produktutveckling och inköp. Man behöver hitta bra distributionskanaler, fysiskt samt utveckla eller köpa in kundvänliga plattformar för e-handel. Man behöver också vara duktig på att managera sitt rörelsekapital. En dräglig vinstmarginal tillsammans med ett effektivt arbetande rörelsekapital är som jag har förklarat ovan bra för kassaflödet. Men för att komma dit krävs det investeringar, pengar och kompetens.

Men med tanke på att åtminstone hälften av de allsvenska klubbarna har ett eget kapital som inte är större än 20 miljoner kronor är det inte särskilt förvånande att dessa prioriterar andra investeringar. Däremot borde man kunna förvänta sig att de klubbarna ser över möjliga alternativ och åtminstone inte driver sina respektive merchandise verksamheter på ett undermåligt sätt.

Datakällor: Allabolag.se; aifotboll.se; companieshouse.gov.uk; brondby.com, rnb.se; jsodra.se; mff.se; ifkgoteborg.se

Ett olönsamt topplag som återgick till att vara ett olönsamt mittenlag

IFK Göteborg har sedan 2014 minskat sina personalkostnader med cirka 20 miljoner kronor. Avskrivningarna på förvärvade spelarkontrakt har minskat från 9 miljoner kronor så sent som 2015 till 4.9 miljoner kronor 2017.

Det är – när man väl har bestämt sig – inte särskilt svårt att minska kostnaderna då det i praktiken bara är att rekrytera mindre meriterade spelare i takt med att de mer meriterade spelarna lämnar klubben. Det är också det som – i kombination med spelarlån – har hänt under den senaste tiden.

Men som jag skrev för ett år sedan – att bara spara på kostnader leder enbart till att man förvandlas från ett topplag som redovisar förlust till att vara ett mittenlag som redovisar förlust.

Det svåra är att rekrytera rätt spelare och få dem att utvecklas och öka i värde. Ännu svårare är det att integrera allt detta i sin affärsmodell som rimligen går ut på att vinna så många matcher som möjligt samtidigt som man ska tjäna pengar på spelarnas värdeökning. I praktiken innebär ju det senare att de bästa spelarna lämnar klubben med jämna mellanrum vilket rimligen gör det svårare att vinna matcherna.

Tack vare försäljningen av Pontus Dahlbergs kontrakt till Watford behöver IFK Göteborg rimligen inte skära ner kostnadsmassan för spelartruppen ytterligare. Det är tack vare att intäkterna från centrala avtal kommer att öka med närmare 20 miljoner kronor från och med 2020. Dahlberg-pengarna ger troligen en tillräckligt bra bryggfinansiering. Det är positivt.

Det som IFK Göteborg däremot behöver visa är att man kan prestera bättre med en i nominella tal ungefär lika stor kostnadsmassa som man hade åren före 2014 samtidigt som några av konkurrenterna redan nu har börjat öka sina investeringar samt kostnader med de nya TV pengarna i sikte.

Under 2017 har IFK Göteborg fått möta mycket kritik över det som i första hand mainstream media såg som ett stort problem: Många utgående spelarkontrakt i kombination med en dålig ekonomi. Faktum är att kontrastsituationen var en välsignelse. För det första var dessa kontrakt en starkt bidragande orsak till att ekonomin var dålig. För det andra har klubben fått ett gyllene tillfälle att kunna forma en ny truppstruktur. Knäckfrågan är om man är tillräckligt skicklig i det arbetet och kan göra IFK Göteborg till en klubb som inte är olönsam?

IFKGtbg2017
En översiktsbild över IFK Göteborgs ekonomi under åren 2010-2017. Vi ser hur ekonomin har blåst upp, dels i nominella tal i resultaträkningen men också i relativa tal i ett allsvenskt kontext. På nedersta raden har IFK Göteborg varit konsekventa med en jämnt olönsam nivå.       Datakälla: https://ifkgoteborg.se

Malmö FF – redovisning av förvärvade spelarkontrakt

Malmö FF redovisade ett positivt resultat på 85 000 kronor för 2017. Försäljningen av Anders Christiansens kontrakt till Gent gjorde att klubbens egna prognos om ett flera miljoner stort minusresultat blev fel.

Under 2017 genomförde Malmö FF flera spektakulära spelarförvärv och detta korta blogginlägg handlar om hur dessa redovisas.

Totalt betalade Malmö FF 57.9 miljoner kronor till andra klubbar för köp av spelarkontrakt under bokslutsåret 2017. Trots det minskade klubbens kostnader för spelarförvärv från 13.35 miljoner kronor för 2016 till 13 miljoner kronor 2017.

Dessa kostnadsfördes inte utan aktiverades på som en immateriell tillgång på klubbens balansräkning och skrivs av linjärt varje år under kontraktets hela längd.

Till exempel: Inför säsongen rekryterade Malmö FF Lasse Nielsen och betalade – låt oss för enkelhetsnes skull säga 10 miljoner kronor till KAA Gent för hans kontrakt. 10 miljoner kronor aktiverades som en tillgång på balansräkningen och den årliga kostnaden för kontraktet blir därmed avskrivningen på 2.5 miljoner kronor under fyra år.

Utöver utgifterna för att köpa loss kontraktet finns sign-on bonusar till spelarna vilket i praktiken är en lönekostnad. De flesta allsvenska klubbar kostnadsför sgn-on i sin helhet det år som sign-on betalas vilket också är en rekommendation av SvFF. Däremot väljer Malmö FF att periodisera kostnaden för sign-on över kontraktstiden och redovisar dessa som upplupna personalkostnader på sin balansräkning*. Man menar att det ger en mer rättvisande bild av verkligheten, vilket jag kan hålla med om.

Till exempel: Lasse Nielsen fick – låt oss för enkelhetens skull säga 4 miljoner kronor i sign-on. En miljon kronor kostnadsfördes 2017 och 3 miljoner kronor redovisas som upplupna personalkostnader på balansräkningen. Under 2018 kostnadsförs en miljon och de upplupna personalkostnaden minskar till 2 miljoner kronor, och så vidare.

I figuren nedanför har jag illustrerat hur ovan poster har förändrats över tid. Det vi kan se är att de immateriella tillgångarna har ökat med 40 miljoner kronor under 2017 men att avskrivningarna minskade med 330 tusen kronor.

Det beror dels på att tidigare aktiverade kontrakt löpt ut eller sålts under året, och dels på att Malmö FF enligt tilläggsupplysningarna påbörjar avskrivningen först när tillgångan kan börja användas. Majoriteten av inköpen kom under andra halvan av 2017 samt efter säsongen. Under 2018 kommer avskrivningarna därmed att öka.

De upplupna personalkostnaderna är per den sista December 2017 dryga miljoner högre än föregående års balans. Att ökningen inte är större än så beror rimligen på att höga sign-on med bland andra Eikrem och Berget har löpt ut.

De spelarförvärv som Malmö FF gjorde under 2017 har med andra ord inte haft en så stor inverkan på klubbens resultaträkning för samma år som man skulle vilja tro . Däremot kommer de ökade avskrivningarna att pressa transfernettot framgent. Transfernettot under 2017 var plus 20 miljoner kronor och är “vinst vid spelarförsäljning” (33.5mkr) minus “avskrivningar och nedskrivningar av spelarkontrakt” (13.4mkr).

Med högre avskrivningar under de kommande åren kommer Malmö FF behöva öka sina intäkter för att kunna balansera resultaträkningen.

* Fotbollsklubbars redovisning – en sann spegling av verkligheten? En fallstudie av två allsvenska fotbollsklubbar – Gustaf Arlid Oscar Svärd Fanny Örneberg Handledare: Ola Mattisson

mff4
Fig 1 datakälla: ÅR på mff.se

Hammarby och Football Economic Profit

Det har knappast undgått någon att Hammarby har sagt upp avtalet med tränare Jakob Michelsen. Ett beslut som har kostat pengar då Bajen dels har betalat en summa pengar dels när man dels köpte loss Danskens kontrakt med Sönderjyske, dels valde att terminera det i förtid.

I en intervju på Hammarbys officiella hemsida säger sportchefen Jesper Jansson att man hoppas att denna kostnad snart ska sparas in. Man kan ställa sig frågan hur det ska ske? Jag har funderat och så här tänker jag.

Den gemensamma ståndpunkten under de senaste åren har varit att Hammarby Fotboll AB har en god ekonomi. Ett påstående som skulle kunna ses som en förolämpning mot uttrycket ekonomi som i själva verket definieras läran om hushållande med resurser, i ett tillstånd av knapphet.

I ett blogginlägg från slutet av november skrev jag om begreppet economic profit (ekonomisk vinst). Det är en metod där man enkelt uttryckt tar ett företags resultat och drar ifrån alternativkostnaden för investerat kapital. Denna alternativkostnad speglar investerarnas (aktieägarnas samt långivarnas) avkastningskrav vilket bland annat baseras på den risk som de tar. Ett företag kan med andra ord redovisa ett positivt resultat men trots det leverera en negativ ekonomisk vinst.

En positiv economic profit är värdeskapande, och kan vara en bra definition på god ekonomi.

Denna metod är svårapplicerbar på fotbollsklubbar vars generella beteende inte är profit-maximerande utan snarare nytto-maximerande: Profit-maximerande företag investerar i projekt där den förväntade avkastningen överstiger avkastningskravet på kapital (genererar positiv economic profit). En nytto-maximerande fotbollsklubb ignorerar avkastningskravet på kapital och fortsätter investera så länge det finns pengar och med syfte att förbättra sina sportsliga resultat (ignorerar economic profit).

Skulle man kunna använda sig av någon annan metod för att undersöka huruvida nytto-maximerande klubbar har en god ekonomi? Kanske skulle man kunna göra en enklare approximation: Jag har använt mig av de tre senaste säsongernas data för att mäta den genomsnittliga kostnaden för respektive allsvensk placering (1-16), skattat en trendlinje samt lagt till en acceptans för avvikelser i form av ett 95 procentigt konfiden-sintervall.

Anledningen till att välja ett genomsnitt på tre år är – förutom årliga variationer – det faktum att många spelarkontrakt skrivs med tre års löptid och att klubbarnas kostnader för spelarnas löner inte sällan är framtunga med en sign-on betalning som belastar resultat under det första året samtidigt som den sportsliga prestationen är mer jämt fördelad, i bästa av världar till och med stigande.

Om man sedan mäter en fotbollsklubbs placering och avvikelse från konfisens-intervallet så kan jag argumentera att den avvikelsen representerar den sportsliga alternativkostnaden. Figuren nedanför illustrerar mitt tankesätt.

modellfootballeconomicprofit
De blå tecknen representerar respektive tabellplacering och den genomsnittliga personalkostnad (i relation till totala personalkostnader) som de klubbar som har placerat sig på respektive tabellplacering under säsongerna 2015 till 2017. Personalkostnaden för 2017 är ännu okända och därför uppskattad av mig baserat på bl.a. historiska data. Den röda tecknen visar Hammarby, Säsongen 2017 isolerat samt genomsnittsplaceringen 2015 till 2017. Avståndet mellan den övre konfidens-linjen och Bajens genomsnittsplacering ger den sportsliga alternativkostnaden motsvarande 18.3 miljoner kronor, 6.1mkr per år i genomsnitt.

Hammarbys genomsnittliga tabellplacering under de tre säsongerna 2015-2017 är 10.33 vilken Hammarby har uppnått till en genomsnittlig personalkostnad på 51.4 miljoner kronor. Teoretiskt borde denna snittplacering ha uppnåtts med en genomsnittlig personalkostnad på 39 miljoner kronor eller inom ett intervall mellan 33 miljoner kronor och 45 miljoner kronor årligen. Bajen har med andra ord under sina tre allsvenska säsonger spenderat cirka 18 miljoner kronor (6mkr/år) mer än vad den allsvenska marknaden kollektivt har tagit betalt för sina tabellplaceringar.

Det betyder samtidigt att om Hammarby hade klarat av att hålla kostnaderna inom konfidensintervallet så hade man idag varit framme vid sitt uppsatta mål på 30 miljoner kronor eget kapital i Hammarby Fotboll Aktiebolag. Nu uppgår det egna kapitalet till ungefär hälften.

Skulle man addera denna sportsliga alternativkostnad till Hammarby Fotboll AB:s finansiella resultat så skulle vi kunna redovisa ett nyckeltal, låt oss kalla det för ”football economic profit”. I Hammarbys fall är den negativ för 2016 och är troligen det också när klubben gör bokslut för 2017.

HFABfootballeconomicprofit

Skulle Bajen lyckas att röra sig in innanför konfidens-intervallet så sparar man med andra ord minst sex miljoner kronor om året vilket troligen borde vara det som Jesper Jansson menade. Naturligtvis hade Bajen kunnat komma dit också med Jacob Michelsen som chef för träning och matchning av laget. Det är något som vi aldrig får veta. Men uppenbarligen gick tankarna isär om hur man skulle nå dit.

Det som är däremot är mycket tydligt är att Hammarby har sökt och än idag söker efter en väg att ta sig fram på. Den vägen behöver man hitta relativt snart för dålig ekonomi ger förr eller senare svaga finanser. Om de sportsliga resultaten fortsätter i samma mediokra trend så kommer rimligen publikintäkterna – vilka står för närmare hälften av klubbens omsättning – att sjunka och därmed sätta press på de rent finansiella nyckeltalen.

Tuffa tider för 10-talets allsvenska Big4

2017 års allsvenska hade för första gången sedan 2010 en toppkvartett där så mycket som hälften av lagen var andra än de som hade placerat sig på de fyra högsta placeringarna säsongen före. Det som under 10-talet hade varit en mycket tydlig trend där allsvenskan konsoliderades och fyra klubbar (vi kan kalla dem för Big4) totalt hade placerat sig 21 gånger på någon av de 28 toppfyra placeringarna under de första sju åren håller kanske på att brytas. Eller är det bara en engångshändelse?

big4
Under tio säsonger 2000-2009 hade de fyra mest framgångsrika klubbarna lagt beslag på topp 4 placeringarna 21 av 40 gånger (52.5% beläggning). Under 10-talet tog det inte mer än sju år för de fyra mest framgångsrika klubbarna att nå 21 topp 4 placeringar (75% beläggning).

Läsarna av denna blogg känner till det långsiktiga förhållandet mellan finansiella resurser och sportslig framgång. Ju högre personalkostnader en klubb klarar av att bära, desto bättre fotbollspelare kan man ha. I allsvenskan kan sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering mellan 2009 och 2016 förklaras till närmare 90 procent.

Enskilda säsonger är sambandet mindre. Enskilda klubbar kan underprestera eller hamnar i ombyggnadsfaser. Säsongen 2016 var sambandet till exempel 46 procent. 2017 förväntas sambandet ha en förklaringsgrad på cirka 75 procent vilket är väldigt starkt i sammanhanget.

Trots de årliga varianserna så har vi ändå sett en tydlig konsolidering under 10-talet där vi – förutom dominansen från Big4 – också har kunnat se Malmö FF vinna sitt fjärde guld under de fem senaste säsongerna. Det har länge hävdats att det inte går att vinna allsvenskan två år i följd. Nu har det hänt två gånger inom loppet av fem år.

Den försämrade tävlingsbalansen kan rimligen förklaras av de ökade finansiella klyftorna i allsvenskan vilket jag har uppmärksammat i tidigare blogginlägg.

Den ökade ojämlikheten kan kvantifieras med hjälp av den så kallade Gini-koefficienten. Baserat på personalkostnader så har Gini-koefficienten ökat från 0.1 till närmare 0.2 under den senaste sjuårsperioden vilket har sitt stöd i en ökad ojämlikhet i intäkterna. Också distributionen av poäng har varit mer ojämlik under de senaste åren.

För att mäta hur jämlik distributionen av intäkter alternativt andra nyckeltal är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. Noll (0) betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet). För att mäta trenden har jag använt mig tre års glidande medeltal.

Bryter man ner fördelningen av personalkostnaderna i segment så ser det ut som nedan. Big4 marknadsandel har ökat kraftigt och 2015 hade den närmat sig 50 procent. Det framgår också tydligt att det i första hand är Malmö FF och IFK Göteborg som har drivit denna ökning. Malmö FF har finansierat det med premierna från Champions League och IFK Göteborg med förväntningar på utebliven inkomsttillväxt. Det senare har drivit klubben till finansiella trångmål.

big4_marketshare
Marknadsandelar baserat på personalkostnader (personalkostnader enskild klubb/allsvenskans samlade personalkostnader). Höger axel visar Big4 samt de övriga procentuella andel. Big 4 gick under perioden 2008 till 2015 från 37% till 47% i marknadsandel.

Malmö FF har närmat sig en ”markandsandel” i storleksordningen 20 procent av allsvenskans totala personalkostnader. Det är i nivå med den marknadsandel som Bayern München har i Bundesliga, även om den senare består av 18 lag.

Vi ser också att AIK har lyckats försvara sin marknadsandel runt 10 procent medan Elfsborg har haft en vikande trend under de senaste åren vilket i slutändan har renderat i att Boråsarna har kommit utanför de fyra första placeringarna två säsonger i följd. Jag har noterat denna försämring i konkurrenskraften i detta blogginlägg.

Erfarenheten från allsvenskan säger att utmanare som sportsligt har stuckit upp enskilda år, snabbt har fått ta ett, eller i vissa fall flera steg tillbaka. Det beror på att de inte har klarat av och hantera kostnaderna för spelaromsättningen. Antingen självvalt (Kalmar FF peak 2008, IFK Norrköping peak 2015), eller så småningom framtvingat (Helsingborg peak 2011)

Som topplag har man generellt utvecklat spelarnas kompetenser vilka så småningom blir attraktiva för klubbar högre upp i näringskedjan. Ju högre kostnader för rekrytering av ersättare en klubb kan bära, desto bättre förutsättningar att klubben klarar av att behålla sin status som toppklubb.

IFK Norrköping under senhösten 2017 fyra spelare kvar sedan den startelva klubben mönstrade i maj 2015. Under dessa knappt 30 månader har man ytterligare omsatt minst tre ersättare till de flyktade spelarna från maj 2015 och som idag redan har lämnat Peking för att ta nästa steg i karriären.

Enligt en kommuniké på IFK Norrköpings hemsida har kostnaden för denna spelaromsättning i form av förvärv av spelarkontrakt från andra klubbar (kapitalkostnader), sign-on premier (personalkostnader) samt agentarvoden uppgått till 38 miljoner kronor. Dessutom ökar rimligen de löpande lönekostnaderna ifall ersättarna är mer etablerade än de spelare som de har ersatt var vid tillfället som de skrev sitt sista kontrakt med klubben.

Helsingborg IF borde ses som ett bra exempel på hur kostnaderna för spelaromsättning kan skena och kan det orsaka mycket skada för klubben om intäktsmassan inte är tillräckligt stor.

Trots de höga kostnaderna för spelaromsättning så har det bevisligen funnits klubbar i allsvenskan som har lyckats behålla sin topp 4 status under en förhållandevis lång period. Hur kom?

Mätt i finansiella nyckeltal ser det ut att finnas i första hand två olika gränsvärden:

(I) Klarar man av att finansiera en marknadsandel på 10 procent avseende personalkostnader över tid, så räcker det till att kontinuerligt placera sig inom topp4 skiktet.

(II) Klarar man av att finansiera närmare 20 procent avseende personalkostnader över tid, så räcker det rimligen till att vinna mästerskapet åtminstone hälften av säsongerna.

Så vad händer härnäst?

Figuren nedanför visar att flera klubbar bakom Big4 har ökat sina respektive marknadsandelar vilket har lett till att det i dagsläget endast är två klubbar, Malmö FF och AIK som har en marknadsandel på 10 procent eller högre. IFK Göteborg och Elfsborg har som vi har sett högre upp fått ge vika.

Big€_chalangers
Marknadsandelar för klubbarna bakom Big4. Streckade linjen visar medianen hos Big4 (medelvärdet för 2:an och 3:an).

Bakom Big4 ser vi i första hand BK Häcken, som genomför en satsning att ta sig upp i tabellen. Häckens problem är att klubbens intäkter inte är tillräckligt höga. 2016 gick man med nästan 8 miljoner kronor i förlust och frågan är om resultatet för 2017 blir bättre? Den nuvarande marknadsandelen kan med andra ord hålla under ett begränsat antal år, givet att Häcken inte vinner större premier i någon av Europacuperna.

Vi ser också Djurgården, IFK Norrköping och Hammarby har vuxit och där åtminstone två av dem borde ha nått en marknadsandel på 8 procent under 2017. För IFK Norrköping är det troligen den högsta marknadsandelen som man kan hantera utan att på sig för höga risker. Både Djurgården och Hammarby borde kunna ha ytterligare en procentenhet i sig. Hammarbys problem är att de den ökade marknadsandelen inte ger tillräckligt bra avkastning på fotbollsplanen. Bajen har en kostnad för spelaromsättning men omsättningen uppstår inte tack vare att duktiga spelare rekryteras av rikare och bättre klubbar. Den uppstår på grund av att spelarna generellt inte upplevs bidra till att bidra till klubbans sportsliga mål och därmed ständigt byts ut.

Som synes har de senaste två årens överraskningslag – Östersund – en väldigt låg markandsandel. Rimligen har man sin sportsliga peak nu: 2017 och möjligen 2018. Klubbens ordförande Daniel Kindberg menar att klubben har hittat en lucka och positionerar sig i svensk fotboll där konkurrenterna är svaga. Han är också säker på att konkurrenterna inte kommer att kunna kopiera Östersunds modell. Han har säkert helt rätt. Problemet är att ett lågbudgetlag som Östersund själva kommer att få svårt att kopiera den egna modellen i takt med att framgångsrika människor lämnar klubben.

En rimlig slutsats är att konkurrensen om topp 4 platserna kommer att öka under de närmast kommande åren. Ökad konkurrens innebär sämre lönsamhet. Från ett sportsligt perspektiv gynnar rimligen den ökade konkurrensen Malmö FF så länge klubben klarar av att finansiera en marknadsandel på närmare 20 procent vilket förutsätter bättre resultat i Europacuperna än de senaste två säsongerna.

Alltså: Förbättrad oförutsägbarhet vad gäller topp 4 platserna men ökad förutsägbarhet gällande mästerskapet.