DN hade den förra helgen ett längre och intressant reportage om talangutveckling i Danmark och FC Köpenhamn*.
Jämförelsen mellan Allsvenskan och Superligan är intressant av flera skäl. Data tyder på att det skedde en beteendeförändring i respektive liga runt år 2015. Flera klubbar i respektive liga ser ut att ha gjort olika strategiska val när det kommer till hur resurserna inom kärnverksamheten – fotbollen – organiseras.
Logistik – Hur får man spelare in i representationslagets tillväxtkategori? Egen utveckling eller extern rekrytering? Kanske både och?
Distribution av kapitalvinster – Hur återinvesteras de kapitalvinster som görs vid realisering av spelarkontrakt i värdekategorin?
En analys av spelardata från transfermarkt.com tyder på att det har skett en kollektiv förändring i resursallokeringen i respektive liga. Nedan heatmap visar distributionen av spelarnas värde baserat på ålder respektive andel av total speltid. Perioderna är fem säsonger åren 2011 till 2015 respektive 2018 till 2022 (allsvenska säsongen 2022 till och med sommaruppehållet).
Det är ganska tydligt att det har skett en strak förskjutning av värde i Superligan från den högra till den vänstra sidan i figuren. I allsvenskan har det skett en förskjutning i den andra riktningen.
Hösten 2020 publicerade Uefa en kartläggning av ungdomsakademiverksamheterna i sina respektive underliggande förbund**.
Enligt rapporten ligger den generella årliga budgeten för akademiverksamheten i Danmark på €1 till 2 miljoner per klubb. De danska akademierna har generellt 5 till 7 heltidstjänster för tränare. Övriga heltidstjänster inom medicin, utbildning, analys och administration ligger på 4 till 8 st.
I Sverige är den generella årliga budgeten för akademiverksamheten €0.5 till 1 miljoner. Antal heltidstjänster ligger på 6 till 10 st. Varav tränare står för 4 st.
Faciliteterna är fler i Danmark.
I Danmark är akademiernas budgetar i första hand finansierade av moderklubbarna som står för 72 procent av budgeten. I Sverige står moderföreningarna för inte mer än 28 procent. 19 procent av budgeten kommer från kommunala medel, 15 procent från Uefas solidaritetsersättning.
Också när det kommer till återinvestering av kapitalvinster i nya spelarkontrakt skiljer sig länderna år.
Data säger att danska klubbar rekryterar spelare i en yngre ålder än vad svenska klubbar gör. Men jag gjorde också en annan intressant spaning. De danska klubbarna fortsätter att investera i akademispelarna också när de börjar ta steget upp till representationslaget. Det är den rimliga förklaringen till att de stannar längre i sina respektive klubblag. Jag tittade igenom data i transfermarkt.com och det framgår att 30 procent av det totala truppvärdet i Superliga består av respektive klubbs akademispelare upp till 25 år – €76 miljoner av €258 miljoner. Det är alltså spelare som har fått fortsatt utbildning i representationslaget och vars värde på så sätt har förädlats.
I Allsvenskan är motsvarande ratio 14 procent – €25 miljoner av €173 miljoner. De svenska klubbarna förefaller göra en exit så fort spelarna har slagit igenom i representationslaget. En trolig anledning är att de svenska klubbarna slutar att tillföra resurser till akademispelarna. Speltid och pengar används istället till den högra sidan i matrisen.
Har den danska klubbfotbollen tagit ett större företagsekonomiskt perspektiv när man har gjort sina strategiska val om hur klubbens resurser organiseras så att de förväntas ge bäst värdeutveckling över tid?
I Sverige pratar man inte sällan om att man vill behålla talangerna något år längre. Prata om det kommer man att få fortsätta göra så länge det inte flyttas över resurser från den högra till den vänstra sidan i matrisen. För man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Om man verkligen vill det så behöver man planera och organisera sin verksamhet efter det. Det är ett strategiskt val och beslut vilket rimligen ligger på en föreningsstyrelses bord.
För att belysa förändringen i hur distributionen av resurserna i spelartruppen har förändrats har jag delat in spelarna i fyra olika kategorier. Staplarna längs ner visar den årliga allokeringen per respektive kategori.
Tillväxtkategorin (growth) – spelare under 25 år med mindre än 50 procent av speltiden är spelare som generellt är på väg upp i karriären och rimligen tar klivet upp till värdekategorin. Rörelsekostnaderna i denna kategori är generellt förhållandevis låga.
Värdekategorin (value) – spelare upp till 25 år med mer än hälften av speltiden är etablerade spelare som förutom produktivitet på planen också har ett värde transfermarknaden. Generellt mycket värde för pengarna. Svårt att skriva nya kontrakt med spelare i denna kategori då de i det här läget vet sitt marknadsvärde. Marknaden också.
Seniora kategorin (seniority) – spelare äldre än 25 år som tillför senioritet. Generellt god valuta för pengarna.
Alternativkostnader (opportunity cost) – spelare äldre än 25 år som har mindre än hälften av speltiden. Här ska man rimligen undvika att binda mycket värde på grund av att det generellt rör sig om en hög rörelsekostnad med mindre nytta.
* https://www.dn.se/sport/den-danska-modellen-bakom-talangexplosionen/
den osynliga handen 