En fråga som dyker upp med jämna mellanrum är vilken eller vilka klubbar som är vinnare i den här Covid-19 krisen. Problemet är att vi just inte vet så mycket om det, framtiden.
Sex klubbar klarar alltså sex hemma-matcher. Inte längre än så. Mindre än halva säsongen.
Oavsett om man har synpunkter på om eget kapital är relevant input in i modellen eller inte (det är likviditeten som är avgörande, snarare än det egna kapitalet) så behöver varje sådan prediktionsmodell ta hänsyn till en inte helt oviktig parameter.
Enligt den här modellen förväntas sex klubbar klara sig säsongen ut. Minst! Men gör de verkligen det? Faktum är att om sex av de sexton lagen bara klarar av att driva sin verksamhet fram till knappt halva serien är spelad, och ytterligare fyra fram till typ omgång 25 så är konsekvensen att det inte blir särskilt många matcher spelade. Med allt vad det innebär.
Det har snart gått ett år sedan jag på allvar började fundera om inte de europeiska klubbarna hade skapat en spekulationsbubbla på transfermarknaden. Det fanns signaler som pekade på det. Club Brügges köp av Odilons kontrakt från Hammarby var en. Club Brügges balansräkning som till drygt 70 procent bestod av transferrelaterade tillgångar och mer eller mindre noll pengar i kassan var en annan.
Den bilden bekräftades till stora delar i årets Uefa Benchmark Report. Ration för på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt i relation till kommersiella intäkter hade skjutit i taket vilket indikerade på att klubbarna istället för den konservativa värderingen av talang hade börjat spekulera i transfermarknaden och andrahandsvärdet på spelarkontrakt.**
Så vad betyder det när fotbollsekonomin har lamslagits av Covid-19?
Först lite kort repetition.
Rörelseresultat
De pengar som spenderas på spelartransfers kommer i första hand från det kassaflöde som rörelseresultatet genererar. I andra hand belåning.
Rörelseresultat definieras som totala intäkter exklusive spelartransfers minus rörelsekostnader. Avskrivningar som inte är några kassaflöden ingår alltså inte. En sammanställning av klubbkollektivets rörelseresultat och transferutgifter visas i figur 1.
Figur 1. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Noterbart är att det spenderades det pengar på transfermarknaden också under de år som klubbkollektivet redovisade negativa rörelseresultat. Rationalen är rimligen den att det fanns flera klubbar med positiva rörelseresultat, även om kollektivet redovisade ett underskott.
Det positiva rörelseresultatet genereras mer eller mindre av ett fåtal klubbar. De tjugo mätt i rörelseresultat bästa klubbarna redovisade under 2018 ett positivt rörelseresultat på närmare 1.5 miljarder euro.
De resterande cirka 700 klubbarna redovisade tillsammans ett negativt rörelseresultat på närmare 800 miljoner euro. Dessa klubbar finansierar en del av sina rörelsekostnader genom försäljning av spelarkontrakt.
Figur 2. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Kassaflöden 2017 och 2018
Jag roade mig med att använda Uefas nyckeltal för ställa upp ett vattenfallsdiagram över kassaflödena för säsongerna 2018 och 2018. Det är ganska förenklat och jag har inte räknat med den skatt som klubbarna betalar till sina respektive stater och kommuner.
Betalning av kortfristiga transfer-skulder: Negativt kassaflöde
Mottagning av kortfristig transferfordran: Positivt kassaflöde
Kvar blir vad jag kallar för ”tillgängligt kassaflöde” vilket kan användas till nya investeringar: Både spelarkontrakt men också andra tillgångar. De två gula staplarna visar ”tillgängliga kassaflöden”.
Figur 3. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
2017 fanns det enligt min uträkning 900 miljoner euro i tillgängligt kassaflöde. En kan fråga sig hur klubbkollektivet kan spendera 5 miljarder euro på transfermarknaden när kassaflödet bara var 900 miljoner euro.
Velocitet, alltså pengarnas omsättningshastighet. Till exempel: Om de engelska klubbarna köper spelarkontrakt från Spanien för 100 miljoner euro så använder Spaniorena en stor del av dessa till att förvärva talang från Fransmännen, låt oss säga 80 miljoner euro. Fransmännen å sin sida rekryterar ersättare för 60 miljoner euro från Belgien som spenderar 40 miljoner euro på talang från allsvenskan. De ursprungliga 100 miljonerna euro har i det här exemplet skapat ett transferbrutto på 280 miljoner euro. Att det försvinner pengar på vägen beror på att respektive led också finansierar spelarnas sign-on samt andra rörelsekostnader med transferpengarna.
Hävstång. Klubbarna använder krediter för att köpa spelarkontrakt. Till exempel varandras balansräkningar vilket vi har sett tydligt i och med de ökade transferskulderna och fordringarna som jag har skrivit om i tidigare blogginlägg. 2018 uppgick transferskulderna till 5.1 miljarder euro och fordringarna till 3.9 miljarder euro. Men klubbarna använder sig också av andra krediter såsom obligationer, banklån och factoring.
Under 2018 minskade de tillgängliga kassaflödena till 100 miljoner euro. Trots det fortsatte transferutgifterna att öka också under 2019. Uefas rapport täcker inte den säsongen men det gör FIFA:s TMS rapport vars data är de verkliga transfersummorna som klubbarna registrerar hos FIFA varje transferfönster..
Vad vet vi om 2019?
Vi vet att kollektivet gick in i säsongen 2018-19 med ett underskott när det kommer till kortfristiga transferkrediter klubbarna emellan, minus 100 miljoner euro. Den långfristiga nettoskulden för säsongen 2019-20 och fram i tiden visar 1.1 miljarder euro.
Vi vet om att 14 av 20 klubbar i Premier League has släppt sina årsredovisningar för säsongen 2018-19 och det är ingen munter läsning. Prognosen för hela Premier League kollektivet är att resultatet före skatt har försämrats med cirka halv miljard euro jämfört med säsongen 2017-18.
Ration personalkostnader till intäkter har ökat till 62 procent, från 59 procent 2018 och 56 procent 2017 vilket indikerar att rörelseresultatet kommer bli än svagare under 2019. Det är långtifrån ett orimligt antagande att det tillgängliga kassaflödet var negativt för perioden 2019.
Som sagt så vet vet vi också att de fem största ligorna har fortsatt att spendera pengar på transfermarknaden. En fråga som blir relevant här är var de pengarna kommer ifrån?
Jag behövde bara göra ett enda stickprov för att få ett svar. Jag tittade i Juventus senaste årsredovisning. Juventus har som bekant spenderat mycket pengar på transfermarknaden. Och man har gjort det genom kreditfinansiering vilken figurerna nedan visar med en tydlighet.
Juventus balansräkning har vuxit kraftigt. De immateriella tillgångarna har fyrfaldigats under de senaste fem åren. Investeringarna har finansierats genom en ökning av skulderna.
Förutom ökade banklån som under 2019 till viss del omfinansierades med hjälp av en obligation som Juventus sålde på marknaden så ser vi de svarta fyrkanterna som utgör skulder till finansföretag. Informationen i noterna säger att rör sig om finansiering av kundfordringar.
Samtidigt som Juventus befinner sig i en negativ resultattrend så gick man in i 2020 med en svag balansräkning. Den finansiella risken hade vuxit sig mycket stor. Under höstens bolagsstämma godkände styrelsen en nyemission som ledningen hade föreslagit.
Dagen före julafton reste så Juventus 294 miljoner euro i eget kapital. Familjen Agnelli garanterade nyemissionen genom sitt konglomerat Exor och tecknade sina 64 procent av kapitalet. Från Juventus perspektiv var emissionen oerhört vältajmad. Hade man skjutit på beslutet så hade situationen med facit i hand kunnat bli mycket problematisk.
Dessvärre är nog Juventus en av få – om några – klubbar som hann med att dra ner lite på skuldsättningsgraden.
2020 kommer att bli utmanande. Milt sagt.
Rörelseresultatet kommer att landa nere i källaren för säsongen 2019-20. Efter det kommer 2021 (säsongen 2020-21) där det idag är mycket osäkert om hur den ska genomföras.
Faktum är att pengarna var mer eller mindre slut redan 2018 och att Covid-19 kom väldigt olägligt för den europeiska klubbfotbollen.
För majoriteten av klubbarna medför den rådande situationen flera bekymmer.
För det första: De egna kommersiella intäkterna som pressas av inbromsningen i realekonomin.
För det andra: En osäkerhet som råder gällande betalningsförmåga på ställda transfer-fordringar.
För det tredje: Kraftig prispress på kommande spelartransfers.
Det är den verkligheten som klubbarna kommer att behöva navigera i och skära sina kostnader som är tidsbundna i spelarkontrakt.
Det går inte säga annat än att den europeiska klubbfotbollen befinner sig i en mycket allvarlig situation.
Uppskattningsvis kommer det att behövas åtminstone två miljarder euro i finansiering.
Med bakgrund av mitt förra blogginlägg bläddrade jag snabbt igenom årsredovisningarna hos de allsvenska klubbar som vanligtvis handlar mycket med spelarkontrakt och utlandet. Figuren nedanför visar en sammanställning (Djurgården har inte specificerat sina fordringar för spelarövergångar utan jag har använt posten ”upplupna intäkter” som proxy).
Det man är nyfiken över hur mycket av de utländska klubbars skulder till de allsvenska klubbarna hade hunnit reglerats innan korona-krisen? Den rådande situationen får man ändå anta har påverkat betalningsförmågan hos de allsvenska klubbarnas motparter.
Ej reglerade skulder för spelarövergångar är en överträdelse mot Uefas finansiella regelverk (Uefa Financial Fair Play, article 49). I december 2019 fick tre klubbar sanktioner för brott mot Uefa FFP*
En kan fråga sig hur många klubbar som kommer att kompatibla med regelverket när vi sammanfattar 2020? I värsta fall är regelverket det minsta bekymret. Konsekvenserna för en stor kedja av inställda betalningar är betydligt mer systemkritiska än så.
Noterbart är att IFK Norrköping som under de senaste fyra åren har sålt spelarkontrakt för sammanlagt närmare 200 miljoner kronor har per balansdagen (31 december) varje år haft noll (0) kronor(!) i fordringar på andra klubbar för försäljning av spelarkontrakt.
Det kom en bra fråga efter att jag häromveckan hade publicerat blogginlägget om nettoskulderna på transfermarknaden. Det europeiska klubbkollektivet eller gemenskapen hade år 2018 (den mest aktuella siffran) tillsammans en nettoskuld för spelartransfers som uppgår till närmare 1.2 miljarder euro.
Definitionen av nettoskulden är ganska enkel. Beståndsdelarna finns att finna i klubbarnas balansräkningar. Det är skulder till andra klubbar för köpta spelarkontrakt minus fordringar på andra klubbar för sålda spelarkontrakt. I folkmun, avbetalningar.
Figur 1. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
En kan undra hur transferskulder minus transferfordringar inom gemenskapen kan vara annat än noll? Rimligen borde det ju vara så. Det som blir en skuld hos medlem A till medlem B i samband en ett spelarförvärv blir en fordran hos medlem B på medlem A för det sålda kontraktet. Båda är ju lika stora, alltså netto = noll. På balansräkningen för hela gemenskapen. 2018 uppgick transferfordringarna inom gemenskapen till närmare 4 miljarder euro. Samtidigt var transferskulderna 5.1 miljarder euro.
Troligen är en mindre del av transferskulderna på den europeiska gemenskapens balansräkningar till klubbar utanför Europa, i första hand Sydamerika. Fordringarna ligger då utanför gemenskapens balansräkning. De ligga i de sydamerikanska balansräkningarna.
Men den absolut största delen av underskottet misstänker jag har uppstått genom att klubbarna har sålt sina transferfordringar till finansieringsföretag. Uefa skriver i sin rapport att det finns anekdotiska bevis om att klubbarna säljer eller finansierar sina transferfordringar hos tredje-part.
I en artikel i The Athletic* från september förra året framgår det att 75 procent av klubbarna i Premier League använder sig av factoring, i olika former.
Det som händer i praktiken är att klubbarna får in pengar i förtid och på så sätt kan göra nya spelaraffärer, finansiera sign-on, skatter med mera. Det fungerar i ett universum där priset på tillgångar som man handlar med ökar eller att tillgångarna genererar positiva kassaflöden från rörelseresultatet (kommersiella intäkter > rörelsekostnader).
Jag har under veckan som gått snabbläst de kortare texter de stora revisionsfirmorna har producerat om möjliga konsekvenser av corona-krisen. De avhandlar mer eller mindre enbart de potentiellt stora intäktsbortfall för de största ligorna.
Jag har däremot inte noterat ett enda ord om skuldbalanserna i transfersystemet. 4 miljarder euro i fordringar och 5 miljarder euro i skulder. I Italien har klubbarna 1.3 miljarder euro i bruttoskulder till andra klubbar. Det motsvarar så mycket som 57 procent av Serie A:s totala årliga intäkter!
I värsta fall kan det här bli en riktig bajsmacka. Framför allt bli ju det här milt sagt ett enormt problem om nu revisionsfirmorna skulle råka att få rätt i sina dystopiska intäktsprognoser.
För precis som coronaviruset har brett ut sig över hela världen så kan sena eller inställda betalningar sprida sig från de stora ligorna till gemenskapens övriga ligor. Majoriteten av ligorna är netto-långa i transferfordringar (figur 2). De allsvenska klubbarna hade till exempel vid det senaste årskiftet närmare 100 miljoner kronor i fordringar på utländska klubbar.
I bästa fall kan ligorna starta igen och spelas färdigt under sommaren. Kan matcherna dessutom spelas inför publik så förbättras möjligheterna för klubbkollektivet att klara av att hantera sina transferbalanser.
I så fall blir konsekvensen att klubbarna prioriterar en konsolidering av sina balansräkningar före nya affärer på transfermarknaden. Det sunda förnuftet säger att företag gör så i osäkra tider för att minska riskerna. Alltså minskar storleken på sina fordringar och skulder.
Det var också det som hände i samband med finanskrisen som startade 2008. Mellan 2010 och 2015 gick netto-transferskulderna ner från 800 miljoner euro till 300 miljoner euro (Figur 1).
Volymerna på nya affärer gick ner och 2013 slog den allsvenska talangexporten i botten med sammanlagt 63 miljoner kronor i intäkter från sålda spelarkontrakt till utlandet. På vilka nivåer det kommer att bottna de kommande åren är mycket osäkert. Precis som allt annat just nu.
De föreningar som har haft transfermarknaden som en betydande intäktskälla får därmed räkna med att justera sina långsiktiga strategier.
Den andra sidan av myntet är att det kommer det att uppstå ett överutbud av talang. Säsongen 2010-11 var det 1267 fler spelare som lämnade de 151 ligor som transfermarkt täckte vid den tiden än vad som kom in via rekryteringar. I Nederländerna som på den tiden var en viktig exportmarknad för allsvenskan rörde sig om ett utflöde på närmare 50 spelare**.
För de föreningar som klarar av att hantera sina problem på kort sikt (likviditet) samt har goda intäkter från sina kommersiella intäkter så kommer det öppnas goda möjligheter att rekrytera kompetent talang, på en ny prisnivå. Om man nu inte redan har bundit sina pengar i långa kontrakt, på den gamla prisnivån.
Figur 2. Klubbkollektivets transferbalanser. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Det gick ändå snabbt att fatta ett beslut. Uefa flyttar EM ett år fram i tiden och sätter en preliminär kalender för 2019. Det var det enda möjliga alternativet. Det fanns ingen annan rimlig väg fram givet förutsättningarna. Det gick rykten om att Uefa skulle ställa ut ett betalningskrav till klubbarna motsvarande 300 miljoner euro vilket skulle motsvara den förväntade kostnaden för rockaden. Det visade sig vara falska rykten. Troligen därför att det helt enkelt inte var läge att tjafsa om den saken nu. Det viktiga var att få ett beslut på plats. Så fort det bara gick. Diskussionen om finansiering får komma senare.
Uefa har det som den absoluta majoriteten i dess klubbkollektiv saknar: En valutareserv. Dessutom en stor del av sin balansräkning placerad i mer eller mindre likvida tillgångar. Uefa har fonderat 500 miljoner euro som gör det möjligt för organisationen att skjuta fram och riskera intäkter samt ta kostnader som uppstår i samband med flytten av EM.
Det Uefa gör här är exakt det som är syftet med reserven. Den ska användas vid extrema situationer vilket det här i allra högsta grad är.
Figur över Uefas balansräkning. Finansiella tillgångar består av en korg med 100 olika företagsobligationer med en genomsnittlig löptid på 3.5 år. Datakälla: UEFA FINANCIAL REPORT 2018/19
Hade Uefa inte flyttat mästerskapet så hade de europeiska klubbarna stått inför ett brant stup. Klubbkollektivets största problem idag är att man sitter på en stor massa ilikvida tillgångar: Spelarkontrakt och arenor som i dagsläget inte genererar några kassaflöden. Verksamheten står helt stilla under en period på året då maskineriet förväntas gå för fulla cylindrar, arenorna fyllas med människor som konsumerar varmkorv och sponsorer som vaskar Champagne.
Även det fortfarande är ytterst osäkert ifall ligasäsongerna kommer att kunna spelas klart eller om de kommer att kunna spelas inför publik så har Uefa åtminstone öppnat upp den möjligheten.
Förenklad figur över klubbkollektivets balansräkning. Det negativa rörelsekapitalet kräver positiva kassalösen från rörelsen, det vill säga klubbarnas tillgångar. För närvarande är tillgångarna mer eller mindre döda pengar. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Även det fortfarande är ytterst osäkert ifall ligasäsongerna kommer att kunna spelas klart eller om de kommer att kunna spelas inför publik så har Uefa åtminstone öppnat upp den möjligheten: Att klubbarnas tillgångar får arbeta.
Det här innebär att Uefas reservfond kommer att minska och det borde ligga i allas intresse att den byggs upp igen. De pengarna kommer att behöva komma någonstans ifrån.
En rimlig vår framåt är att det regleras genom de kommersiella rättigheter som Uefa organiserar och administrerar för sina intressenters räkning; klubbar och förbund. I klartext: Uefa tar en lite större del av intäkterna innan de delas ut till klubbar och förbund med syfte för att bygga upp fonden igen.
Men det betyder också att Uefa behöver lösa förhandlingarna intressenterna. Uefa rimligen inte hamna i ett läge där reservfonden töms och att superklubbarna i ett senare skede säger tack och hej och lämnar gemenskapen för en privat liga. Det skulle devalvera gemenskapens kommersiella rättigheter, i första hand Champions League.
Det är en diskussion och tuppfäktning som vi har framför oss.
Intäkter från respektive kommersiell rättighet samt de belopp som betalas ut till klubbar och förbund. Uefa betalar ut ett högre belopp till deltagarna av Europa League än vad intäkterna från den kommersiella rättigheten genererar. Detta subventioneras av Champions League rättigheten. Nettot på dryga 600 miljoner euro finansierar Uefas verksamhetskostnader samt bidrag till reservfonden. 275 miljoner euro betalas också ut i olika solidaritetsprogram. Datakälla: UEFA FINANCIAL REPORT 2018/19
Det värsta med den här situationen är osäkerheten. Förutsättningarna förändras hela tiden, i realtid.
Det kommer krävas åtgärder stora som små. Och det krävs att det görs saker ganska snabbt och på samtliga nivåer. I en osäker tid kan man försöka göra vissa saker mindre osäkra.
Till exempel skulle FIFA kunna slopa transferfönster under en överskådlig period. Det är rimligt och anta att ligor startar igen vid olika tillfällen under året. Det skulle underlätta att kassaflöden distribueras klubbar emellan genom handel av spelarkontrakt.
När det gäller Uefa är det enda vettiga alternativet att flytta EM som är planerat att spelas i sommar. Även om det fortfarande är osäkert om ligorna kommer kunna spelas klart under sommarmånaderna så ökar det åtminstone sannolikheten att de kan göra det. Även om det kommer att innebära en stor ekonomisk belastning för Uefa så finns det värre alternativ. Det finns en risk att fotbollspyramiden kollapsar om det går så långt att saknas tillräckligt med likviditet till att hantera de stora transferskulder som finns i systemet. I värsta fall finns det en risk att det bildas flera olika privata ligor och att organisationen går från en mycket betydelsefull spelare inom fotbollen till att bli en parantastes, som t.ex. det internationella hockeyförbundet.
Också på liganivå finns det saker som går att samordna. Jag läser Sportbladet nu ikväll där det finns information om att det med start i april och varannan månad betalas ut 4.5 miljoner kronor i TV intäkter till de allsvenska klubbarna.
Faktum är att vissa klubbar är mer beroende att få de pengarna i april än andra. Malmö FF och Häcken t.ex. klarar troligen sin likviditet under hela året även om de får TV pengarna i en klumpsumma i december samtidigt som andra klubbar skulle behöva en större del av årets intäkter redan här och. En del klubbar kanske kan vänta med betalningarna till det tredje kvartalet och så vidare.
Genom att justera tidsaspekten för utbetalningarna på klubbnivå så hjälper man klubbarna med deras likviditetshantering. Tänker jag. Den totala TV potten för ligan arbetar på så sätt mer effektivt.
Det här behöver i så fall koordineras centralt av ligaorganisationen. Det kräver också ganska mycket från klubbarna själva. Men till skillnad från andra industrier så är man i fotbollen beroende av sina konkurrenter för att det överhuvudtaget ska bli en produkt att sälja.
Ni som har följt bloggen under en längre tid känner nog vid det här laget att jag generellt inte är särskilt bekymrad för fotbollsekonomin. Den har överlevt många kriser.
För hundra år sedan spelade 22 klubbar i den högsta engelska ligan. Elva av dem spelar idag i Premier League. Sex stycken återfinns Championship, Två vardera i League 1 respektive League 2. Endast Bradford (Park Avenue) A.F.C får man leta after utanför F.A. Football League. Tänk att världen under de åren upplevde den stora depressionen, ett världskrig samt flertalet lågkonjunkturer. Söker du en stabil industri så är fotbollsindustrin troligen den första du stöter på.
Det finns otaliga exempel på fotbollsklubbar som har hamnat på obestånd under årens lopp men de har också haft en förmåga att resa sig.
Men idag är jag lite bekymrad och det är nog egentligen den första gången jag är det. Fotbollspyramiden står inför stora utmaningar, i spåren av Covid-19.
Senast den utsattes för en stressad situation var i slutet av 00-talet när finanskrisens vindar blåste över världen. Fotbollsklubbarna hade det jobbigt ett par år men de överlevde också den krisen. Mycket tack vare för att publiken fortsatte att gå på matcherna.
Idag är i stort sätt alla matcher inställda. I bästa fall uppskjutna. De uteblivna eller i bästa fall framflyttade positiva kassafloderna från biljettintäkter är en sak. En annan kan vi läsa på nyhetsbyrån Bloomberg som rapporterar om att notan för en inställd vårsäsong kan komma att landa på en miljard euro. Det rör sig om att TV bolag som äger sändningsrättigheterna till de största ligorna kan kräva säljarna av rättigheterna på skadestånd. Fotbollsklubbarna alltså.
Den risken låter kanske lite överdriven. Ett sådant krav låter inte särskilt ekonomiskt. Med tanke på de transferskulder som finns och som jag redogjorde för i min förra blogg så skulle fotbollspyramiden vid händelse av ett sådant betalningskrav helt enkelt kollapsa. Troligen.
Under finanskrisen upplevde fotbollen några tuffa år. Intäktstillväxten hos Uefas klubbkollektiv hade minskat från två siffriga tal till att mellan 2008 och 2011 bara nå en tillväxt på 3 procent årligen. Men det var fortfarande en tillväxt. Kostnaderna var mer trögrörliga och det tog längre tid för dessa att komma ner. Förstås. Först 2011 var kostnadstillväxten nere på 3 procent.
Pengarna var mer eller mindre slut i systemet. 2013 fick de allsvenska klubbarna tillsammans bara lite drygt 60 miljoner kronor för spelarförsäljningar till utlandet och redovisade tillsammans en förlust på 70 miljoner kronor.
Det som händer nu är att klubbarna möter en helt annan verklighet. Det är möjligt att man tillsammans med spelare, sina leverantörer samt andra intressenter kan klara av att hantera försenade eller i värsta fall uteblivna kassaflöden från biljettintäkter. Kanske.
Men transferskulderna kommer bli jobbiga att hantera. De utgör en stor systematisk risk. En kedja av betalningar längst hela fotbollspyramiden där majoriteten av klubbarna är nettofordringsägare. Med tanke på skuldbalansen 2018 och hur transfermarknaden har utvecklats under 2019 är det rimligt och anta att nettoskulden i systemet ligger kvar på 1.2 miljarder euro. Kanske till och med lite högre än så. De allsvenska klubbarna hade vid årskiftet transferfordringar på utländska klubbar som uppgick till närmare 100 miljoner kronor. Det är mer eller mindre kortsiktiga skulder som förväntas betalas under 2020. På andra sidan balansräkningen möter klubbarna leverantörer och andra fordringsägare som de pengarna ska betalas vidare till.
Ett miljardkrav från TV bolagen skulle med andra ord riskera att förgöra den produkt som TV bolagen lever på. I alla fall så som vi känner den idag. Det låter inte särskilt ekonomiskt tänker jag.
Nu har jurister inte alltid visat sig vara duktiga ekonomer, vilket en historia från 2005 påminner oss om. Då beordrade EU:s konkurrensmyndigheter att Sky:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra. Premier Leagues jurister överklagade och drev målet i högre instanser. Som tur är för Premier League och ironiskt nog otur för konsumenterna så förlorade de. Bara månader senare sålde nämligen Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, Sky och Setanta.
Om ligasäsongen ställs in och om TV-bolagen får igenom delar av sina krav så har fotbollspyramiden stora problem. Någon måste komma till undsättning.
Champions League genererar idag ca 2 miljarder Euro i TV intäkter om året. Lägg därtill en halvmiljard i sponsorintäkter. Det har länge pratats om en superliga för de superrika klubbarna. Kanske skulle en sådan liga kunna finansiera den skada som Covid-19 orsakar fotbollspyramiden.
En superliga är idag kanske den mest lönsamma ligan för de stora klubbarna. Trots att den inte existerar. Precis som Los Angeles länge var NFL:s mest lönsamma franchise utan att finnas. Storklubbarna har kunnat dra superlige-kortet varje gång det har vankats förhandlingar om fördelning av pengar inom Uefa. Precis som franchise-tagarna i NFL har kunnat dra flytt-kortet till LA om de inte fick subventioner från sina städer för att bygga nya arenor.
Men en superliga har också politiskt och kulturellt varit en mycket svår nöt att knäcka. Kanske förändrar den uppkomna situationen den saken?
Det är långt ifrån omöjligt att krisen löser sig igen för fotbollen. Men att den denna gång får omorganisera sig. Olof Lundh skriver i sin fredagskrönika om att kampen om pengarna bara har börjat. Nej, det blir inte vackert. Det blir blodigt. Framför allt blir det inte enkelt eller smärtfritt. Det kommer krävas starkt ledarskap. Nej förresten, det behövs det redan nu.
——————————————————————————
Enligt Uefa:s senaste benchark-rapport omsatte det europeiska klubbkollektivet 21 miljarder euro under 2018. 8 miljarder kommer från TV intäkter. Ytterligare 2 miljarder från Uefa (Champions League & Europa League). 3 miljarder euro kommer från publikintäkter. 30 klubbar stod för hälften av intäkterna.
Uefa kollektivet hade 2018 en nettoskuld (skulder minus fordringar) för gjorda spelartransfers som uppgick till 1.2 miljarder euro. Premier League kollektivet stod för 870 miljoner av dessa. Serie A kollektivet för 380 miljoner euro och La liga kollektivet för 340 miljoner euro. De flesta ligakollektiven i Europa har nettofordringar på spelartransfers. Brutto uppgick transferskulderna 2018 till närmare 5.2 miljarder euro. Fordringarna uppgick samma år till 4 miljarder euro. Rationalen är att skulderna betalas tack vare ökade intäkter i toppen av fotbollspyramiden.
2015 uppgick nettoskulden för spelartransfers till 300 miljoner Euro. De senaste fem årens boom på transfermarknaden har gjort klubbarna runt om i Europa rikare men också mycket mer exponerade mot kreditrisken.
Covid19 har tvingat fram flera myndighetsåtgärder. Flera ligor i Europa spelar inför tomma läktare, har uppskjutna matcher eller hela omgångar. Det hårdast drabbade landet i Europa, Italien har stängt ner Serie A. Tills vidare. Det är ännu osäkert hur den svenska säsongen kommer att påverkas. Vilka ekonomiska konsekvenser kommer det att få är idag ytterst osäkert.
Men det går att se var i systemet som riskerna finns.
Uppskjutna matcher och spel inför tomma läktare slår direkt mot publikintäkterna. Figuren nedanför visar hur stora publikintäkterna är i respektive lands högsta liga samt hur stor del av de totala intäkterna som publiken utgör. Ju mer beroende lagen är av publikintäkterna desto högre riskexponering mot publikrestriktioner alternativt framflyttade omgångar eller i värsta fall inställda säsonger.
Datakälla: Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Men det stannar inte där. Det är allmänt känt att fotbollsklubbar – med några få undantag – opererar med mycket små vinstmarginaler. Uteblivna publikintäkter påverkar därmed klubbarnas betalningsförmåga negativt. Som vi alla känner till så har transfermarknaden upplevt en kraftig boom under de senaste åren. Det har medfört att klubbarnas balansräkningar har vuxit med fordringar och skulder till varandra.
Under finanskrisen – 2009 var nettoskulderna uppe i €800 miljoner. 2015 hade de kommit ner till €300 miljoner.
2018 hade nettoskulderna vuxit till EUR 1.2 miljarder, fördelat mellan ligorna enligt nedan diagram.
Datakälla: Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Det italienska klubbkollektivet hade 2018 inte bara näst högst bruttoskuld, de hade också näst högst nettoskuld till klubbar i andra länder, €384 miljoner. Jag tror inte att det förändrades särskilt mycket under 2019. Att döma av transferaktiviteten under förra året.
Med tanke på den stora belastning som Covid19 har på den italienska ekonomin är det ett potentiellt problem. Rimligen kommer resurserna att i första hand gå till de akuta behov som uppstår i samhället samt näringslivet snarare än till fotbollsklubbarna.
En finansiell kris i den italienska fotbollen riskerar att smitta av sig till övriga länder. Betalningarna för spelartransfers hänger ihop i en kedja klubbar och länder emellan.
Det är troligt att de europeiska klubbarna i en krissituation kommer att sträva mot att konsolidera sina balansräkningar, det vill säga minska storleken på fordringarna och skulderna för att minska sina risker. Det kommer i så fall att spegla av sig på antalet och storleken på nya affärer som görs.
Försenade betalningar utgör ett problem framför allt på kort sikt, mot balansräkningarna och solvensen.
Lägre volymer på framtida spelartransfers slår till mot resultaträkningarna samt balansräkningarna.
Låt oss hoppas på det bästa och att klubbkollektivets nettoskuld inte blir för besvärlig att hantera. Den förutsätter att de rikaste klubbarna fortsätter att skjuta ny likviditet in i transfermarknaden.
Datakälla: Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Det har varit många frågor om Hammarbys klubbhus, hur mycket som har investerats under 2019 och hur det påverkar ekonomin. I balansräkningen bokförs klubbhuset som en materiell tillgång och den ligger i föreningens balanser, alltså moderbolaget. Det skrivs av över 20 år. Alltså, om grundinvesteringen är 40 miljoner kronor så blir den årliga kapitalkostnaden (avskrivningen) 2 miljoner kronor. Det är inget kassaflöde utan bara en periodiserar kostnad som är jämt fördelad över den förväntade livslängden. Det negativa kassaflödet som i det här exemplet skulle vara 40 miljoner kronor uppstod under tiden huset byggdes, när föreningen betalade fakturorna.
Klubbhuset nyttjas av föreningen och aktiebolaget. Aktiebolaget betalar en årlig hyra till föreningen på cirka 2 miljoner kronor. Den ska sättas i relation till den hyra som man betalde för att hyra det gamla kontoret på Veterinärgränd.
Under 2019 gjordes en del investeringar i klubbhuset, både av föreningen och aktiebolaget. Föreningen investerade 5.1 miljoner kronor i byggnaden. Och den extra årliga kapitalkostnaden som investeringen innebär blir 250 tusen kronor i 20 år. Aktiebolaget investerade totalt 2.2 miljoner kronor. Investeringen aktiverades som materiella tillgångar på aktiebolagets balansräkning som ”utgifter på annans fastighet”, 2 miljoner kronor som skrivs av över 20 år samt ”inventarier” på 0.2 miljoner kronor som skrivs av över 5 år. Investeringarna orsakade en årlig kapitalkostnad på lite drygt 100 tusen kronor för aktiebolaget.
Investeringar i klubbhuset under 2019
Hur har då klubbhuset finansierats? Föreningen lånade 20 miljoner kronor från kreditinstitut och den andra halvan finansierades med eget kapital. En kan undra hur föreningen fick tag på 20 miljoner?
Gåvor på cirka 7 miljoner kronor under 2018 bidrog till att föreningen redovisade en vinst på 10 miljoner kronor det året. 2016 fick föreningen ett stort bidrag på 5 miljoner kronor från Uefa samt gräsroten vilket var obudgeterat. Det medförde att föreningen redovisade ett positivt resultat på 6 miljoner kronor för 2016.
Balansräkning Hammarby IF Fotbollsförening (moderbolaget)
Koncernen Hammarby Fotboll har ett totalt eget kapital på 50 miljoner kronor, varav moderbolaget Hammarby IF FF (föreningen) har i runda svängar 30 miljoner kronor av dessa. 20 miljoner kronor ligger således i dotterbolaget Hammarby Fotboll AB.
Föreningens 30 miljoner i eget kapital är mer eller mindre bundet i klubbhuset som är värderat till dess anskaffningskostnad. Klubbhuset genererar inga positiva kassaflöden som en kommersiell fastighet kan göra, förutom hyran på 2 miljoner kronor som föreningen debiterar aktiebolaget.
Föreningen har också 13 miljoner kronor i omsättningstillgångar, alltså olika typer av fordringar som förfaller inom ett år. Dessa 13 miljoner matchas av kortfristiga skulder. I föreningens kassa finns cirka 5 miljoner kronor.
Föreningen har en god ekonomi med som exponeras mot en låg affärsrisk. Intäkterna är förhållandevis enkla att budgetera (förutse) och kostnaderna likaså. Föreningens output blir vad den blir, det vill säga de människor som föreningen utbildar.
Om föreningens affärsrisk är låg så är den finansiella risken lite högre. Föreningen har ju ett lån som förväntas betalas tillbaka över tid. Men allt som allt så ger en låg affärsrisk utrymme för att kunna bära en högre finansiell risk.
I aktiebolaget är däremot affärsrisken mycket hög. Aktiebolaget är exponerat mot en hög konkurrens från andra elitklubbar samt har en ständig – mer eller mindre veckovis -marknadsvärdering av sina tillgångar (spelarnas prestationer). Hög affärsrisk innebär rimligen att det vore önskvärt med en låg finansiell risk, en solid balansräkning.
Den finansiella risken är förhållandevis hög i aktiebolaget. Det egna kapitalet som uppgår till 20 miljoner kronor ger en soliditet på 30 procent. Det betyder att 30 procent av aktiebolagets totala tillgångar finansieras genom det egna kapitalet.
Aktiebolaget är också föreningens enskilt största risk. Förutom att föreningen äger aktier i Hammarby Fotboll AB så är också aktiebolaget föreningens enda hyresgäst som betalar den 2 miljoner kronor i årlig hyra. Det är nästan 10 procent av föreningens intäkter. Aktiebolaget samlar också in majoriteten av medlemsavgifterna åt föreningen genom försäljning av säsongskort.
2016 var aktiebolagets egna kapital 15 miljoner kronor vilket gav en soliditet på 50 procent. Det långsiktiga målet var att nå 30 miljoner kronor i eget kapital. I aktiebolaget. Fyra år senare har aktiebolaget 20 miljoner kronor i eget kapital. Det är en förbättring men soliditeten har minskat till 30 procent.
Så blev den offentlig till slut, Östersunds FK Elitfotboll AB:s (ÖFK) årsredovisning. Ett katastrofresultat. Vilket var väntat med tanke på att ÖFK under 2019 gick från förhållandevis stark balansräkning, både från ett soliditet- och likviditetsperspektiv, till att under hösten vara ytterst nära att hamna på obestånd. Det negativa kassaflödet från rörelseresultatet måste ha varit enormt för att komma dit. Och det var det också, förstås. Minus 38 miljoner kronor. Spektakulärt.
Men 2019 års resultat är däremot inte ÖFK:s största bekymmer. Inte just nu. Företag går inte i konkurs för att de redovisar stora underskott. Företag går i konkurs för att de har slut på pengar och saknar möjlighet att betala sina skulder när de förfaller och därmed hamnar på obestånd.
Frågan är alltså, kommer ÖFK att få slut på pengar?
Sammanlagt var kassaflödet naturligtvis negativt under 2019. Men det var inte mer än minus 9 miljoner kronor. Dels tack vare en nyemission på 7.6 miljoner kronor men också tack vare att man pressade ut i stort sätt allt som gick att pressa ur rörelsekapitalet som genererade ett positivt kassaflöde på 30 miljoner kronor: ÖFK minskade kund- samt övriga fordringar med 19 miljoner kronor från föregående år. Leverantörs- och övriga kortfristiga skulder ökade med 10 miljoner kronor. Tålmodiga leverantörer.
Det är något som inte kommer att upprepas under 2020, av den enkla anledningen att det inte finns tillräckligt med kortfristiga tillgångar och det finns en gräns för hur mycket leverantörsskulderna kan öka. Vilka leverantörer vill ge kredit till ett företag nära ruinens brant?
Per den sista december 2019 såg ut förhållandet mellan omsättningstillgångar (inklusive likvida medel) och kortfristiga skulder ut enligt nedan figur. Sedan dess har ÖFK realiserat ett spelarkontrakt (Islamovic 3.2 miljoner) och tagit upp ett långfristigt lån på 6 miljoner vilket man så småningom hoppas kunna konvertera till eget kapital. Hur som helst var det viktiga och nödvändiga pengar att få in.
Situationen hade därmed troligen varit någorlunda hanterbar om bara kassaflödet från rörelseresultatet skulle vara positivt under 2020. Eller åtminstone inte vara negativt.
Det är däremot inte särskilt troligt om man tittar på förutsättningarna att öka intäkterna och minska kostnaderna.
Inklusive de nya media- och spelpengarna, borde intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt kunna landa på 50 miljoner kronor för 2020. Kostnadssidan är det stora bekymret. Det måste ner. Mycket kraftigt. I första hand när det kommer till personalkostnader där ÖFK hade 55 miljoner kronor under 2019.
ÖFK menar att man ska sänka sina totala kostnader 55 miljoner kronor. Men är det realistiskt?
Jag tittade lite snabbt på Hammarby Fotboll AB:s resultaträkning från 2010. Bajen hade åkt ur allsvenskan och saknade nedflyttnings-klausuler i spelarnas kontrakt. Det var en enorm kris och man vände rimligen på varenda sten som gick att vända på för att klara av likviditeten, dagligen. Allt som allt minskade kostnadssidan med 24 miljoner kronor för helåret, från 87 miljoner kronor till 63 miljoner där personalkostnaderna minskade med 15 miljoner kronor, från 48 miljoner till 33 miljoner kronor.
Skulle ÖFK lyckas med nedskärningar av den magnituden så kommer kostnaderna ner till ca 60 miljoner kronor, om man räknar bort avskrivningar vilka ju inte är kassaflöden.
Således ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet på 10 miljoner kronor för 2020 vilket behöver finansieras på något sätt. Till exempel aktieemission, försäljning av spelarkontrakt eller mera lån.
Också det negativa egna kapitalet är ett problem. Det uppgår till 20 miljoner kronor. Det betyder att ÖFK:s 26 miljoner kronor i tillfångar finansieras genom 46 miljoner i skulder, varav 10 miljoner är en avsättning för skadestånd. I praktiken går det att driva ett företag med ett negativt eget kapital så länge det klarar av att betala sina räkningar. Däremot riskerar styrelsen bli personligt betalningsansvarig i händelse av konkurs. Vem vill utsätta sig för det?
Ja. Det är en mycket hög risk att ÖFK inte kan fullfölja 2020. Däremot skulle jag nog inte säga att det är uppenbart orealistiskt att det går att spela klart säsongen. Det hade det däremot varit om ÖFK hade degraderats till Superettan. Vilket hade varit konsekvensen av en indragen elitlicens. Det säger något. Om elitlicensen.
