Det har inte gått mer än 18 månader sedan Uefa glatt kablade ut nyheter om att fotbollen aldrig har varit så hälsosam som nu.
I dag får vi läsa oändliga spaltmeter med svarta rubriker om fotbollens finansiella status. Ett exempel om att fotbollen står inför en egen subprime mortage kris. Ni kommer säkert ihåg uttrycket från finanskrisen för lite drygt 10 år sedan. Transfermarknadens skuldsättning nådde till slut också mainstream-media.
Det värsta är att det inte är någon stor överdrift. Klubbarna har blåst upp en stor bubbla på transfermarknaden och det kommer att göra ont när den smäller.
En kan fråga sig hur det kunde ske under Uefa Financial Fair Play? Och hur kan fotbollens finanser gått från de mest hälsosamma någonsin till en total katastrof? På mindre än två år dessutom.
Hade man – istället för att läsa rubrikerna – också tittat på siffrorna i rapporten så hade man noterat att fotbollsekonomin är minst lika sårbar som den var 2008, med finanskrisen för dörren.
Det stora problemet som har blivit mer tydligt i årets upplaga av Uefa Benchmark Report är till vilken utsträckning som klubbarna har börjat ägna sig åt banking.
För fotbollens ekosystem är det naturligtvis mycket mindre riskfyllt om klubbarna – istället för att låna från varandra – får sina krediter från kreditinstitut. Det värsta som kan hända är att enskilda klubbar hamnar på obestånd. Men de gör det utan att utgöra något större hot för hela systemet.
Nu har klubbarna istället blåst upp varandras balansräkningar med övergångsrelaterade skulder och fordringar. Dessa får – med tanke på dagens situation – antas vara mer osäkra än någonsin och med fallande marknadspriser på tillgångarna (spelarkontrakten) blir situationen långt ifrån problemfri att hantera.
Klubbarna har helt obehindrat fått ställa ut krediter till varandra trots att de saknar kunskap om kreditanalys. Och även om kunskapen skulle finnas, så är den relevanta informationen för att kunna genomföra kreditanalysen både bristfällig och laggar i tid.
Låter det som en överdrift tänker ni? Det tar inte mer än fem minuter för att komma fram till den slutsatsen. Det är bara att läsa igenom årsredovisningarna för de svenska klubbar som har stora fordringar på utländska motparter för spelarövergångar.
Hammarby Fotboll AB har till exempel 20 miljoner kronor i en övergångsfordran. Det motsvarar mer eller mindre bolagets hela egna kapital. Trots det bedömer koncernen kreditriskerna som låga för verksamheten. Det är uppenbart att klubbarna i Europa har blivit fartblinda.
Uefas finansiella regelverk och dess fåfänga kamp för break-even kriteriet har kostat mycket resurser. En del klubbar har betalat åtskilliga timmar och miljoner för sin kreativa bokföring och licensnämnden har lagt ner mycket tid och pengar på ett mer eller mindre oändligt utredningsarbete. Lägg därtill de juridiska kostaderna som uppstår vid en tvist.
Det hade varit betydligt enklare och billigare att reglera möjligheterna för klubbarna att ställa övergångsrelaterade krediter till varandra. Nyttan från en sådan reglering hade dessutom varit mycket större.
I den sevärda dramaserien The English Game som just nu streamar hos en av streaming-jättarna argumenterar Arthur Kinnaird och Fergus Suter om den konflikt som pågick under 1880 talet, den mellan amatörism och professionalism.
Kinnaird säger att han älskar fotbollen och så gör också hans vänner på förbundet. De vill bara skydda sporten. Det är inte bra om spelarna får betalt och kan byta till den klubb som betalar mer. Suter håller inte alls med. Han menar att de vill skydda fotbollen för sig själva. Inte för sportens skull.
Uefa Financial Fair Play var inte konstruerad för att skydda marknaden. Regelverket var konstruerat för att skydda vissa enskilda aktörer. Idag står marknaden inför en risk för en kollaps. Inte ens de enskilda aktörerna går säkra då.
Lite mer frekventa uppdateringar på bloggen under de senaste veckorna. Det beror ju inte enbart på att det finns mycket att nörda sig ner i utan också på att det har blivit mer fritid från fritiden. Alltid något – mitt i all depression.
Idag skulle det ha varit allsvensk premiär. Fullsatt stadion och överkörning på planen. Fem mål framåt. Minst! Precis som så många under förra året. Nåja.
Det här var ingen bra tajming alls. Ska en affärsrörelse lamslås av en virus-chock som mer eller mindre stänger ner den globala ekonomin så kan man som rörelseidkare åtminstone hoppas att det sker i ett tillfälle som passar minst illa.
För Hammarby Fotboll AB kom Corona-chocken vid en tidpunkt som intevar den allra bästa.
Jo vi känner till histoien. Bajen hade investerat i spelarkontrakt. Tungt. Under 2019 var kostnaderna för spelartruppen 67 miljoner kronor vilket kan jämföras med 39 miljoner kronor under 2018. Under 2019 betalade Hammarby Fotboll AB åtskilliga miljoner kronor i sign-on bonusar för att säkra kontrakten med flera nyckelspelare. För flera år fram i tiden.
Det belastade kassaflödet under 2019. Till exempel gick aktiebolaget in i 2020 med mindre än 7 miljoner kronor i kassan. Trots att man i slutet av förra året hade ett positivt kassaflöde från sålda säsongskort på 15 miljoner kronor. Rationalen var att 2020 skulle generera positiva kassaflöden. Investeringarna skulle betala sig.
I början mars var resultatprognosen för helåret 4 miljoner i vinst och borträknat avskrivningar skulle det innebära ett positivt kassaflöde på cirka 10 miljoner kronor för helåret. Det skulle kunna förväntas bli än bättre, om laget gick längre än den andra kvalomgången i kvalet till Europa League. Sen kom Covid-19.
I lördags den 4 april presenterade Hammarby Fotboll AB sina besparingsåtgärder. Förutom att samtlig personal inklusive spelare korttidspermitteras så lånar också aktiebolaget indirekt pengar från spelarna som har gått med på att skjuta fram cirka hälften av sina löner fram till sommaren. Den senare åtgärden avviker från beteendet hos andra klubbar och återspeglar rimligen den likvida situationen.
Utan att lägga ner allt för mycket tid, ställde jag upp något som skulle kunna spegla Hammarbys kassaflöden under den första delen av året.
Några saker vet vi med säkerhet. Till exempel ingångsvärdena från balansräkningen vad gäller likvida medel, fordringar samt kortfristiga skulder. Kassaflödet från 5500 sålda säsongskort under början av 2020 går också att uppskatta med en någorlunda acceptabel säkerhet. Vi vet också om att SEF redan under mars betalade ut en tredjedel av den första delen av de centrala intäkterna. De övriga två tredjedelarna betalas i april och sedan kommer utbetalningarna varannan månad. 4.5 miljoner kronor per gång.
Den absolut största höftningen här är kassaflödet från rörelseresultatet under det första kvartalet. Ett kvartal som mer eller mindre saknar intäkter men som har flera fasta kostnader och utgifter, till exempel personalens löner. Jag uppskattade det negativa kassaflödet till 15 miljoner kronor. Det kan vara mindre, men också större. Hammarby Fotboll AB kontrakterade bland annat Abbe Khalili och Paulinho under det första kvartalet. Som jämförelse kan vi ta AIK Fotboll AB som under Q1 2019 hade ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet på 25 miljoner kronor. Då ingick 3 miljoner kronor i sign-on bonusar i det.
Det oranga fältet visar det uppskattade likviditetsutrymmet för ett andrakvartal med ett negativt kassaflöde. Som sagt. Det kan vara större men också mindre.
För att förbättra kassaflödet kan bolaget arbeta med rörelsekapitalet. Försöka jobba in kundfordringar och hålla på leverantörsskulder. Men vi ska komma ihåg att också kunderna och leverantörerna rimligen gör precis samma sak. Arbetar med sitt rörelsekapital för att överleva krisen.
Jag tänker också att i och med att Hammarby Fotboll AB lånar pengar från spelarna så kan det innebära att den fordran som bolaget har på vad man får anta är Club Brügge inte förfaller förrän senare i år. I alla fall om man nu är säker på att Brügge skulle kunna betala den. Det får man väl ändå se som något positivt.
Brügges förmåga att betala skulden senare under året får ändå antas vara bättre än vad den är här och nu. Enligt det senaste bokslutet för säsongen som slutade våren 2019 så hade Brügge mindre än 9 miljoner euro i kassan. Det är pengar som rimligen används för att hantera kassaflödena i den löpande verksamheten. Framför allt behövs det pengar för att täcka upp för det inkomstbortfall som ett inställt slutspel i Belgien medför. Det är ett beslut som klubbarna inom kort ska rösta om.
Club Brügge transferbalanser 30 juni 2019 (€m)
Hammarbys fordran på Brügge är naturligtvis inte den enda skuld som Belgarna har för spelarövergångar. Det rör sig om totalt 15 miljoner euro i kortfristiga transferskulder och knappt 3 miljoner euro i långfristiga. Samtidigt hade Brügge 14 miljoner euro i kortfristiga transferfordringar och 2 miljoner euro i långfristiga fordringar på klubbar som de har sålt spelarkontrakt till de senaste åren.
Att klubbarna betalar sina skulder i tid är ett kriterium under Uefas finansiella regelverk. Förfallna skulder medför sanktioner i form av böter eller i värsta fall uteslutning från Uefas turneringar. 2018 fanns det ackumulerat 3.9 miljarder euro i övergångsrelaterade fordringar på klubbarnas balansräkningar och 5.1 miljarder euro i skulder. Det förutsätter att det hela tiden flyter in ny likviditet för att det ska snurra smärtfritt men för närvarande står allt stilla.
Den 19 mars gjorde Uefa lättnader i regelverket där man förlängde perioden för förfallna skulder från den 31 mars till den 30 april. Det är inte omöjligt att den perioden förlängs ytterligare. Det innebär inte per automatik att betalningar kommer att ställas in. Det kan finnas klubbar därute som har en bekväm likvid situation. Men kollektivet ges möjlighet att vara mer flexibla utan att bryta mot regelverket. Däremot blir ju relationen mellan säljare och köpare ansträngd. Men saknar man pengar så kan man rimligen inte betala.
En annan nördig sak som framkom på Hammarbys årsmöte är att bolaget värderar truppen utifrån framtida försäljningspotential. Inte på balansräkningen då förstås, utan som en intern benchmark,
För fyra år sedan uppskattades det potentiella värdet till 20 miljoner kronor. Nu i början av året till 225 miljoner kronor. Jag lägger ingen värdering i den summan men om nu ÖFK fick sin trupp värderad till 60 miljoner kronor – så varför inte 🙂
Corona-virusets framfart förändrar den värderingen. Bara att dra ner värdet till en tredjedel. Minst. Det är naturligtvis mycket spekulativt, precis som de 225 miljonerna är. Så då kan vi lika gärna fortsätta spekulera vidare.
Men såhär resonerar jag. De åtta miljarder euro som transfermarknaden i Europa omsatte under 2018 är drivet dels av positiva rörelseresultat hos klubbarna men också av en kreditexpansion. Det senare sköt cirka 300 miljoner euro om året rakt in i transfersystemet mellan 2015 och 2018.
I tider av osäkerhet förväntas klubbarna att prioritera en minskning av sina balansräkningar (skulder och fordringar). Uppskattningsvis kan der röra sig om 200 miljoner euro om året under en period av fyra år. Något som medför att pengamängden minskar med 500 miljoner euro om året.
Om vi vidare antar att den stundande lågkonjunkturen medför en försämrad rörelsemarginal på 2-3 procentenheter för det europeiska klubbkollektivet så innebär det att det försvinner ytterligare 500 till 700 miljoner euro från transfersystemet.
Så totalt 1 till 1.2 miljarder euro mindre pengar. Om vi antar att pengarnas omsättningshastighet är 3 till 4 gånger (samma pengar återanvänds på transfermarknaden) så innebär det att omsättningen minskar någonsans mellan 3 miljarder euro och 4.8 miljarder euro.
Om man antar att omsättningen på transfermarknaden under säsongen 2019-20 var 8.5 miljarder euro så medför den minskade penningmängden att den faller till någonstans i intervallet mellan 3.7 miljoner euro och 5.5 miljarder euro. Om året. Troligen en kraftig inbromsning i början för att sedan återhämta sig.
Spelarna är fortfarande lika bra, men den mindre penningmängden innebär att andrahandsvärdet på deras kontrakt minskar.
Så vad betyder det för Hammarby Fotboll AB? Om vi antar att bolaget värderade Darjan Bojanic nya kotrakt baserat på 80 procent bidrag från kassaflödena från de kommersiella intäkterna (publik, spons och media) oosych 20 procent andrahandsvärde på kontraktet så är det förväntade värdet på de 20 procenten idag ungefär tre gånger mindre än vad det var när kontraktet skrevs.
Som sagt. Dålig tajming.
* prognos baserat på FIFA TMS transfer report. ** egen spekulation
Jag skrev en gästkrönika på Fotboll-Sthlm om hur Europas fotbollsklubbar förvandlade transfermarknaden till en spekulationsekonomi och blåste upp en transferbubbla.
I krönikan skriver jag bland annat att klubbarna hade börjat ställa ut mer krediter och allt längre krediter till varandra. Jag har hittat ett bra exempel i mitten av näringskedjan. Nivån under de fem stora ligorna och ovanför allsvenskan. Figuren visar fordringars och skulders omsättningshastighet samt hur mycket av övergångsammorna som klubbarna har sålt spelarkontrakt för får under perioden fram till bokslutet.
När det gäller finansiering av skulder och fordringar så är grundprincipen att man som företag vill binda så lite kapital som möjligt. Alltså långa betalningstider till de motparten man köper en vara ifrån och korta krediter till de man säljer produkten till.
Tittar vi på den här figuren så ser vi att klubben ifråga har en trend där man ökar längden på krediten till de motparter som man säljer talang till. Också andelen av övergångssumman som handpenningen ger minskar och var vid den senaste ögonblicksbilden 30 juni 2019 mindre än 40 procent. På köpsiden håller man en relativt jämn löptid på sina transfer-relaterade skulder, även om de förstår varierar från år till år då varje avtal är unikt.
Klubben tar på så sätt tagit en allt högre kreditrisk. En kan fråga sig om den högre kreditrisken är en produkt av att balansräkningen har blivit mer solid under årens lopp och på så sätt har givit ett utrymme till det? I det senaste bokslutet var soliditeten 33 procent, vilket faktiskt är 10 procentenheter lägre än vad den var 2016. Kassan, det vill säga de likvida medlen i bolaget, har legat på mer eller mindre oförändrad nivå under respektve balansdag (30 juni).
Klubben binder mer kapital och det positiva kassaflödet från förändringen i rörelsekapitalet är mindre nu än vad det var för fyra år sedan. En rimlig slutsats är att den här klubben är mer sårbar för avbrott i kassaflödena idag än vad den var för ett par år sedan. Det gäller både när det kommer till risken att fordringarna som man ställt på andra klubbar inte kommer i tid samt kassaflödet från rörelseresultatet. Alltså fotbolls-sparkandet
En fråga som dyker upp med jämna mellanrum är vilken eller vilka klubbar som är vinnare i den här Covid-19 krisen. Problemet är att vi just inte vet så mycket om det, framtiden.
Sex klubbar klarar alltså sex hemma-matcher. Inte längre än så. Mindre än halva säsongen.
Oavsett om man har synpunkter på om eget kapital är relevant input in i modellen eller inte (det är likviditeten som är avgörande, snarare än det egna kapitalet) så behöver varje sådan prediktionsmodell ta hänsyn till en inte helt oviktig parameter.
Enligt den här modellen förväntas sex klubbar klara sig säsongen ut. Minst! Men gör de verkligen det? Faktum är att om sex av de sexton lagen bara klarar av att driva sin verksamhet fram till knappt halva serien är spelad, och ytterligare fyra fram till typ omgång 25 så är konsekvensen att det inte blir särskilt många matcher spelade. Med allt vad det innebär.
Det har snart gått ett år sedan jag på allvar började fundera om inte de europeiska klubbarna hade skapat en spekulationsbubbla på transfermarknaden. Det fanns signaler som pekade på det. Club Brügges köp av Odilons kontrakt från Hammarby var en. Club Brügges balansräkning som till drygt 70 procent bestod av transferrelaterade tillgångar och mer eller mindre noll pengar i kassan var en annan.
Den bilden bekräftades till stora delar i årets Uefa Benchmark Report. Ration för på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt i relation till kommersiella intäkter hade skjutit i taket vilket indikerade på att klubbarna istället för den konservativa värderingen av talang hade börjat spekulera i transfermarknaden och andrahandsvärdet på spelarkontrakt.**
Så vad betyder det när fotbollsekonomin har lamslagits av Covid-19?
Först lite kort repetition.
Rörelseresultat
De pengar som spenderas på spelartransfers kommer i första hand från det kassaflöde som rörelseresultatet genererar. I andra hand belåning.
Rörelseresultat definieras som totala intäkter exklusive spelartransfers minus rörelsekostnader. Avskrivningar som inte är några kassaflöden ingår alltså inte. En sammanställning av klubbkollektivets rörelseresultat och transferutgifter visas i figur 1.
Figur 1. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Noterbart är att det spenderades det pengar på transfermarknaden också under de år som klubbkollektivet redovisade negativa rörelseresultat. Rationalen är rimligen den att det fanns flera klubbar med positiva rörelseresultat, även om kollektivet redovisade ett underskott.
Det positiva rörelseresultatet genereras mer eller mindre av ett fåtal klubbar. De tjugo mätt i rörelseresultat bästa klubbarna redovisade under 2018 ett positivt rörelseresultat på närmare 1.5 miljarder euro.
De resterande cirka 700 klubbarna redovisade tillsammans ett negativt rörelseresultat på närmare 800 miljoner euro. Dessa klubbar finansierar en del av sina rörelsekostnader genom försäljning av spelarkontrakt.
Figur 2. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Kassaflöden 2017 och 2018
Jag roade mig med att använda Uefas nyckeltal för ställa upp ett vattenfallsdiagram över kassaflödena för säsongerna 2018 och 2018. Det är ganska förenklat och jag har inte räknat med den skatt som klubbarna betalar till sina respektive stater och kommuner.
Betalning av kortfristiga transfer-skulder: Negativt kassaflöde
Mottagning av kortfristig transferfordran: Positivt kassaflöde
Kvar blir vad jag kallar för ”tillgängligt kassaflöde” vilket kan användas till nya investeringar: Både spelarkontrakt men också andra tillgångar. De två gula staplarna visar ”tillgängliga kassaflöden”.
Figur 3. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
2017 fanns det enligt min uträkning 900 miljoner euro i tillgängligt kassaflöde. En kan fråga sig hur klubbkollektivet kan spendera 5 miljarder euro på transfermarknaden när kassaflödet bara var 900 miljoner euro.
Velocitet, alltså pengarnas omsättningshastighet. Till exempel: Om de engelska klubbarna köper spelarkontrakt från Spanien för 100 miljoner euro så använder Spaniorena en stor del av dessa till att förvärva talang från Fransmännen, låt oss säga 80 miljoner euro. Fransmännen å sin sida rekryterar ersättare för 60 miljoner euro från Belgien som spenderar 40 miljoner euro på talang från allsvenskan. De ursprungliga 100 miljonerna euro har i det här exemplet skapat ett transferbrutto på 280 miljoner euro. Att det försvinner pengar på vägen beror på att respektive led också finansierar spelarnas sign-on samt andra rörelsekostnader med transferpengarna.
Hävstång. Klubbarna använder krediter för att köpa spelarkontrakt. Till exempel varandras balansräkningar vilket vi har sett tydligt i och med de ökade transferskulderna och fordringarna som jag har skrivit om i tidigare blogginlägg. 2018 uppgick transferskulderna till 5.1 miljarder euro och fordringarna till 3.9 miljarder euro. Men klubbarna använder sig också av andra krediter såsom obligationer, banklån och factoring.
Under 2018 minskade de tillgängliga kassaflödena till 100 miljoner euro. Trots det fortsatte transferutgifterna att öka också under 2019. Uefas rapport täcker inte den säsongen men det gör FIFA:s TMS rapport vars data är de verkliga transfersummorna som klubbarna registrerar hos FIFA varje transferfönster..
Vad vet vi om 2019?
Vi vet att kollektivet gick in i säsongen 2018-19 med ett underskott när det kommer till kortfristiga transferkrediter klubbarna emellan, minus 100 miljoner euro. Den långfristiga nettoskulden för säsongen 2019-20 och fram i tiden visar 1.1 miljarder euro.
Vi vet om att 14 av 20 klubbar i Premier League has släppt sina årsredovisningar för säsongen 2018-19 och det är ingen munter läsning. Prognosen för hela Premier League kollektivet är att resultatet före skatt har försämrats med cirka halv miljard euro jämfört med säsongen 2017-18.
Ration personalkostnader till intäkter har ökat till 62 procent, från 59 procent 2018 och 56 procent 2017 vilket indikerar att rörelseresultatet kommer bli än svagare under 2019. Det är långtifrån ett orimligt antagande att det tillgängliga kassaflödet var negativt för perioden 2019.
Som sagt så vet vet vi också att de fem största ligorna har fortsatt att spendera pengar på transfermarknaden. En fråga som blir relevant här är var de pengarna kommer ifrån?
Jag behövde bara göra ett enda stickprov för att få ett svar. Jag tittade i Juventus senaste årsredovisning. Juventus har som bekant spenderat mycket pengar på transfermarknaden. Och man har gjort det genom kreditfinansiering vilken figurerna nedan visar med en tydlighet.
Juventus balansräkning har vuxit kraftigt. De immateriella tillgångarna har fyrfaldigats under de senaste fem åren. Investeringarna har finansierats genom en ökning av skulderna.
Förutom ökade banklån som under 2019 till viss del omfinansierades med hjälp av en obligation som Juventus sålde på marknaden så ser vi de svarta fyrkanterna som utgör skulder till finansföretag. Informationen i noterna säger att rör sig om finansiering av kundfordringar.
Samtidigt som Juventus befinner sig i en negativ resultattrend så gick man in i 2020 med en svag balansräkning. Den finansiella risken hade vuxit sig mycket stor. Under höstens bolagsstämma godkände styrelsen en nyemission som ledningen hade föreslagit.
Dagen före julafton reste så Juventus 294 miljoner euro i eget kapital. Familjen Agnelli garanterade nyemissionen genom sitt konglomerat Exor och tecknade sina 64 procent av kapitalet. Från Juventus perspektiv var emissionen oerhört vältajmad. Hade man skjutit på beslutet så hade situationen med facit i hand kunnat bli mycket problematisk.
Dessvärre är nog Juventus en av få – om några – klubbar som hann med att dra ner lite på skuldsättningsgraden.
2020 kommer att bli utmanande. Milt sagt.
Rörelseresultatet kommer att landa nere i källaren för säsongen 2019-20. Efter det kommer 2021 (säsongen 2020-21) där det idag är mycket osäkert om hur den ska genomföras.
Faktum är att pengarna var mer eller mindre slut redan 2018 och att Covid-19 kom väldigt olägligt för den europeiska klubbfotbollen.
För majoriteten av klubbarna medför den rådande situationen flera bekymmer.
För det första: De egna kommersiella intäkterna som pressas av inbromsningen i realekonomin.
För det andra: En osäkerhet som råder gällande betalningsförmåga på ställda transfer-fordringar.
För det tredje: Kraftig prispress på kommande spelartransfers.
Det är den verkligheten som klubbarna kommer att behöva navigera i och skära sina kostnader som är tidsbundna i spelarkontrakt.
Det går inte säga annat än att den europeiska klubbfotbollen befinner sig i en mycket allvarlig situation.
Uppskattningsvis kommer det att behövas åtminstone två miljarder euro i finansiering.
Med bakgrund av mitt förra blogginlägg bläddrade jag snabbt igenom årsredovisningarna hos de allsvenska klubbar som vanligtvis handlar mycket med spelarkontrakt och utlandet. Figuren nedanför visar en sammanställning (Djurgården har inte specificerat sina fordringar för spelarövergångar utan jag har använt posten ”upplupna intäkter” som proxy).
Det man är nyfiken över hur mycket av de utländska klubbars skulder till de allsvenska klubbarna hade hunnit reglerats innan korona-krisen? Den rådande situationen får man ändå anta har påverkat betalningsförmågan hos de allsvenska klubbarnas motparter.
Ej reglerade skulder för spelarövergångar är en överträdelse mot Uefas finansiella regelverk (Uefa Financial Fair Play, article 49). I december 2019 fick tre klubbar sanktioner för brott mot Uefa FFP*
En kan fråga sig hur många klubbar som kommer att kompatibla med regelverket när vi sammanfattar 2020? I värsta fall är regelverket det minsta bekymret. Konsekvenserna för en stor kedja av inställda betalningar är betydligt mer systemkritiska än så.
Noterbart är att IFK Norrköping som under de senaste fyra åren har sålt spelarkontrakt för sammanlagt närmare 200 miljoner kronor har per balansdagen (31 december) varje år haft noll (0) kronor(!) i fordringar på andra klubbar för försäljning av spelarkontrakt.
Det kom en bra fråga efter att jag häromveckan hade publicerat blogginlägget om nettoskulderna på transfermarknaden. Det europeiska klubbkollektivet eller gemenskapen hade år 2018 (den mest aktuella siffran) tillsammans en nettoskuld för spelartransfers som uppgår till närmare 1.2 miljarder euro.
Definitionen av nettoskulden är ganska enkel. Beståndsdelarna finns att finna i klubbarnas balansräkningar. Det är skulder till andra klubbar för köpta spelarkontrakt minus fordringar på andra klubbar för sålda spelarkontrakt. I folkmun, avbetalningar.
Figur 1. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
En kan undra hur transferskulder minus transferfordringar inom gemenskapen kan vara annat än noll? Rimligen borde det ju vara så. Det som blir en skuld hos medlem A till medlem B i samband en ett spelarförvärv blir en fordran hos medlem B på medlem A för det sålda kontraktet. Båda är ju lika stora, alltså netto = noll. På balansräkningen för hela gemenskapen. 2018 uppgick transferfordringarna inom gemenskapen till närmare 4 miljarder euro. Samtidigt var transferskulderna 5.1 miljarder euro.
Troligen är en mindre del av transferskulderna på den europeiska gemenskapens balansräkningar till klubbar utanför Europa, i första hand Sydamerika. Fordringarna ligger då utanför gemenskapens balansräkning. De ligga i de sydamerikanska balansräkningarna.
Men den absolut största delen av underskottet misstänker jag har uppstått genom att klubbarna har sålt sina transferfordringar till finansieringsföretag. Uefa skriver i sin rapport att det finns anekdotiska bevis om att klubbarna säljer eller finansierar sina transferfordringar hos tredje-part.
I en artikel i The Athletic* från september förra året framgår det att 75 procent av klubbarna i Premier League använder sig av factoring, i olika former.
Det som händer i praktiken är att klubbarna får in pengar i förtid och på så sätt kan göra nya spelaraffärer, finansiera sign-on, skatter med mera. Det fungerar i ett universum där priset på tillgångar som man handlar med ökar eller att tillgångarna genererar positiva kassaflöden från rörelseresultatet (kommersiella intäkter > rörelsekostnader).
Jag har under veckan som gått snabbläst de kortare texter de stora revisionsfirmorna har producerat om möjliga konsekvenser av corona-krisen. De avhandlar mer eller mindre enbart de potentiellt stora intäktsbortfall för de största ligorna.
Jag har däremot inte noterat ett enda ord om skuldbalanserna i transfersystemet. 4 miljarder euro i fordringar och 5 miljarder euro i skulder. I Italien har klubbarna 1.3 miljarder euro i bruttoskulder till andra klubbar. Det motsvarar så mycket som 57 procent av Serie A:s totala årliga intäkter!
I värsta fall kan det här bli en riktig bajsmacka. Framför allt bli ju det här milt sagt ett enormt problem om nu revisionsfirmorna skulle råka att få rätt i sina dystopiska intäktsprognoser.
För precis som coronaviruset har brett ut sig över hela världen så kan sena eller inställda betalningar sprida sig från de stora ligorna till gemenskapens övriga ligor. Majoriteten av ligorna är netto-långa i transferfordringar (figur 2). De allsvenska klubbarna hade till exempel vid det senaste årskiftet närmare 100 miljoner kronor i fordringar på utländska klubbar.
I bästa fall kan ligorna starta igen och spelas färdigt under sommaren. Kan matcherna dessutom spelas inför publik så förbättras möjligheterna för klubbkollektivet att klara av att hantera sina transferbalanser.
I så fall blir konsekvensen att klubbarna prioriterar en konsolidering av sina balansräkningar före nya affärer på transfermarknaden. Det sunda förnuftet säger att företag gör så i osäkra tider för att minska riskerna. Alltså minskar storleken på sina fordringar och skulder.
Det var också det som hände i samband med finanskrisen som startade 2008. Mellan 2010 och 2015 gick netto-transferskulderna ner från 800 miljoner euro till 300 miljoner euro (Figur 1).
Volymerna på nya affärer gick ner och 2013 slog den allsvenska talangexporten i botten med sammanlagt 63 miljoner kronor i intäkter från sålda spelarkontrakt till utlandet. På vilka nivåer det kommer att bottna de kommande åren är mycket osäkert. Precis som allt annat just nu.
De föreningar som har haft transfermarknaden som en betydande intäktskälla får därmed räkna med att justera sina långsiktiga strategier.
Den andra sidan av myntet är att det kommer det att uppstå ett överutbud av talang. Säsongen 2010-11 var det 1267 fler spelare som lämnade de 151 ligor som transfermarkt täckte vid den tiden än vad som kom in via rekryteringar. I Nederländerna som på den tiden var en viktig exportmarknad för allsvenskan rörde sig om ett utflöde på närmare 50 spelare**.
För de föreningar som klarar av att hantera sina problem på kort sikt (likviditet) samt har goda intäkter från sina kommersiella intäkter så kommer det öppnas goda möjligheter att rekrytera kompetent talang, på en ny prisnivå. Om man nu inte redan har bundit sina pengar i långa kontrakt, på den gamla prisnivån.
Figur 2. Klubbkollektivets transferbalanser. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Det gick ändå snabbt att fatta ett beslut. Uefa flyttar EM ett år fram i tiden och sätter en preliminär kalender för 2019. Det var det enda möjliga alternativet. Det fanns ingen annan rimlig väg fram givet förutsättningarna. Det gick rykten om att Uefa skulle ställa ut ett betalningskrav till klubbarna motsvarande 300 miljoner euro vilket skulle motsvara den förväntade kostnaden för rockaden. Det visade sig vara falska rykten. Troligen därför att det helt enkelt inte var läge att tjafsa om den saken nu. Det viktiga var att få ett beslut på plats. Så fort det bara gick. Diskussionen om finansiering får komma senare.
Uefa har det som den absoluta majoriteten i dess klubbkollektiv saknar: En valutareserv. Dessutom en stor del av sin balansräkning placerad i mer eller mindre likvida tillgångar. Uefa har fonderat 500 miljoner euro som gör det möjligt för organisationen att skjuta fram och riskera intäkter samt ta kostnader som uppstår i samband med flytten av EM.
Det Uefa gör här är exakt det som är syftet med reserven. Den ska användas vid extrema situationer vilket det här i allra högsta grad är.
Figur över Uefas balansräkning. Finansiella tillgångar består av en korg med 100 olika företagsobligationer med en genomsnittlig löptid på 3.5 år. Datakälla: UEFA FINANCIAL REPORT 2018/19
Hade Uefa inte flyttat mästerskapet så hade de europeiska klubbarna stått inför ett brant stup. Klubbkollektivets största problem idag är att man sitter på en stor massa ilikvida tillgångar: Spelarkontrakt och arenor som i dagsläget inte genererar några kassaflöden. Verksamheten står helt stilla under en period på året då maskineriet förväntas gå för fulla cylindrar, arenorna fyllas med människor som konsumerar varmkorv och sponsorer som vaskar Champagne.
Även det fortfarande är ytterst osäkert ifall ligasäsongerna kommer att kunna spelas klart eller om de kommer att kunna spelas inför publik så har Uefa åtminstone öppnat upp den möjligheten.
Förenklad figur över klubbkollektivets balansräkning. Det negativa rörelsekapitalet kräver positiva kassalösen från rörelsen, det vill säga klubbarnas tillgångar. För närvarande är tillgångarna mer eller mindre döda pengar. Datakälla: Uefa Club Licensing Benchmarking Report: Financial Year 2018
Även det fortfarande är ytterst osäkert ifall ligasäsongerna kommer att kunna spelas klart eller om de kommer att kunna spelas inför publik så har Uefa åtminstone öppnat upp den möjligheten: Att klubbarnas tillgångar får arbeta.
Det här innebär att Uefas reservfond kommer att minska och det borde ligga i allas intresse att den byggs upp igen. De pengarna kommer att behöva komma någonstans ifrån.
En rimlig vår framåt är att det regleras genom de kommersiella rättigheter som Uefa organiserar och administrerar för sina intressenters räkning; klubbar och förbund. I klartext: Uefa tar en lite större del av intäkterna innan de delas ut till klubbar och förbund med syfte för att bygga upp fonden igen.
Men det betyder också att Uefa behöver lösa förhandlingarna intressenterna. Uefa rimligen inte hamna i ett läge där reservfonden töms och att superklubbarna i ett senare skede säger tack och hej och lämnar gemenskapen för en privat liga. Det skulle devalvera gemenskapens kommersiella rättigheter, i första hand Champions League.
Det är en diskussion och tuppfäktning som vi har framför oss.
Intäkter från respektive kommersiell rättighet samt de belopp som betalas ut till klubbar och förbund. Uefa betalar ut ett högre belopp till deltagarna av Europa League än vad intäkterna från den kommersiella rättigheten genererar. Detta subventioneras av Champions League rättigheten. Nettot på dryga 600 miljoner euro finansierar Uefas verksamhetskostnader samt bidrag till reservfonden. 275 miljoner euro betalas också ut i olika solidaritetsprogram. Datakälla: UEFA FINANCIAL REPORT 2018/19
Det värsta med den här situationen är osäkerheten. Förutsättningarna förändras hela tiden, i realtid.
Det kommer krävas åtgärder stora som små. Och det krävs att det görs saker ganska snabbt och på samtliga nivåer. I en osäker tid kan man försöka göra vissa saker mindre osäkra.
Till exempel skulle FIFA kunna slopa transferfönster under en överskådlig period. Det är rimligt och anta att ligor startar igen vid olika tillfällen under året. Det skulle underlätta att kassaflöden distribueras klubbar emellan genom handel av spelarkontrakt.
När det gäller Uefa är det enda vettiga alternativet att flytta EM som är planerat att spelas i sommar. Även om det fortfarande är osäkert om ligorna kommer kunna spelas klart under sommarmånaderna så ökar det åtminstone sannolikheten att de kan göra det. Även om det kommer att innebära en stor ekonomisk belastning för Uefa så finns det värre alternativ. Det finns en risk att fotbollspyramiden kollapsar om det går så långt att saknas tillräckligt med likviditet till att hantera de stora transferskulder som finns i systemet. I värsta fall finns det en risk att det bildas flera olika privata ligor och att organisationen går från en mycket betydelsefull spelare inom fotbollen till att bli en parantastes, som t.ex. det internationella hockeyförbundet.
Också på liganivå finns det saker som går att samordna. Jag läser Sportbladet nu ikväll där det finns information om att det med start i april och varannan månad betalas ut 4.5 miljoner kronor i TV intäkter till de allsvenska klubbarna.
Faktum är att vissa klubbar är mer beroende att få de pengarna i april än andra. Malmö FF och Häcken t.ex. klarar troligen sin likviditet under hela året även om de får TV pengarna i en klumpsumma i december samtidigt som andra klubbar skulle behöva en större del av årets intäkter redan här och. En del klubbar kanske kan vänta med betalningarna till det tredje kvartalet och så vidare.
Genom att justera tidsaspekten för utbetalningarna på klubbnivå så hjälper man klubbarna med deras likviditetshantering. Tänker jag. Den totala TV potten för ligan arbetar på så sätt mer effektivt.
Det här behöver i så fall koordineras centralt av ligaorganisationen. Det kräver också ganska mycket från klubbarna själva. Men till skillnad från andra industrier så är man i fotbollen beroende av sina konkurrenter för att det överhuvudtaget ska bli en produkt att sälja.
Ni som har följt bloggen under en längre tid känner nog vid det här laget att jag generellt inte är särskilt bekymrad för fotbollsekonomin. Den har överlevt många kriser.
För hundra år sedan spelade 22 klubbar i den högsta engelska ligan. Elva av dem spelar idag i Premier League. Sex stycken återfinns Championship, Två vardera i League 1 respektive League 2. Endast Bradford (Park Avenue) A.F.C får man leta after utanför F.A. Football League. Tänk att världen under de åren upplevde den stora depressionen, ett världskrig samt flertalet lågkonjunkturer. Söker du en stabil industri så är fotbollsindustrin troligen den första du stöter på.
Det finns otaliga exempel på fotbollsklubbar som har hamnat på obestånd under årens lopp men de har också haft en förmåga att resa sig.
Men idag är jag lite bekymrad och det är nog egentligen den första gången jag är det. Fotbollspyramiden står inför stora utmaningar, i spåren av Covid-19.
Senast den utsattes för en stressad situation var i slutet av 00-talet när finanskrisens vindar blåste över världen. Fotbollsklubbarna hade det jobbigt ett par år men de överlevde också den krisen. Mycket tack vare för att publiken fortsatte att gå på matcherna.
Idag är i stort sätt alla matcher inställda. I bästa fall uppskjutna. De uteblivna eller i bästa fall framflyttade positiva kassafloderna från biljettintäkter är en sak. En annan kan vi läsa på nyhetsbyrån Bloomberg som rapporterar om att notan för en inställd vårsäsong kan komma att landa på en miljard euro. Det rör sig om att TV bolag som äger sändningsrättigheterna till de största ligorna kan kräva säljarna av rättigheterna på skadestånd. Fotbollsklubbarna alltså.
Den risken låter kanske lite överdriven. Ett sådant krav låter inte särskilt ekonomiskt. Med tanke på de transferskulder som finns och som jag redogjorde för i min förra blogg så skulle fotbollspyramiden vid händelse av ett sådant betalningskrav helt enkelt kollapsa. Troligen.
Under finanskrisen upplevde fotbollen några tuffa år. Intäktstillväxten hos Uefas klubbkollektiv hade minskat från två siffriga tal till att mellan 2008 och 2011 bara nå en tillväxt på 3 procent årligen. Men det var fortfarande en tillväxt. Kostnaderna var mer trögrörliga och det tog längre tid för dessa att komma ner. Förstås. Först 2011 var kostnadstillväxten nere på 3 procent.
Pengarna var mer eller mindre slut i systemet. 2013 fick de allsvenska klubbarna tillsammans bara lite drygt 60 miljoner kronor för spelarförsäljningar till utlandet och redovisade tillsammans en förlust på 70 miljoner kronor.
Det som händer nu är att klubbarna möter en helt annan verklighet. Det är möjligt att man tillsammans med spelare, sina leverantörer samt andra intressenter kan klara av att hantera försenade eller i värsta fall uteblivna kassaflöden från biljettintäkter. Kanske.
Men transferskulderna kommer bli jobbiga att hantera. De utgör en stor systematisk risk. En kedja av betalningar längst hela fotbollspyramiden där majoriteten av klubbarna är nettofordringsägare. Med tanke på skuldbalansen 2018 och hur transfermarknaden har utvecklats under 2019 är det rimligt och anta att nettoskulden i systemet ligger kvar på 1.2 miljarder euro. Kanske till och med lite högre än så. De allsvenska klubbarna hade vid årskiftet transferfordringar på utländska klubbar som uppgick till närmare 100 miljoner kronor. Det är mer eller mindre kortsiktiga skulder som förväntas betalas under 2020. På andra sidan balansräkningen möter klubbarna leverantörer och andra fordringsägare som de pengarna ska betalas vidare till.
Ett miljardkrav från TV bolagen skulle med andra ord riskera att förgöra den produkt som TV bolagen lever på. I alla fall så som vi känner den idag. Det låter inte särskilt ekonomiskt tänker jag.
Nu har jurister inte alltid visat sig vara duktiga ekonomer, vilket en historia från 2005 påminner oss om. Då beordrade EU:s konkurrensmyndigheter att Sky:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra. Premier Leagues jurister överklagade och drev målet i högre instanser. Som tur är för Premier League och ironiskt nog otur för konsumenterna så förlorade de. Bara månader senare sålde nämligen Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, Sky och Setanta.
Om ligasäsongen ställs in och om TV-bolagen får igenom delar av sina krav så har fotbollspyramiden stora problem. Någon måste komma till undsättning.
Champions League genererar idag ca 2 miljarder Euro i TV intäkter om året. Lägg därtill en halvmiljard i sponsorintäkter. Det har länge pratats om en superliga för de superrika klubbarna. Kanske skulle en sådan liga kunna finansiera den skada som Covid-19 orsakar fotbollspyramiden.
En superliga är idag kanske den mest lönsamma ligan för de stora klubbarna. Trots att den inte existerar. Precis som Los Angeles länge var NFL:s mest lönsamma franchise utan att finnas. Storklubbarna har kunnat dra superlige-kortet varje gång det har vankats förhandlingar om fördelning av pengar inom Uefa. Precis som franchise-tagarna i NFL har kunnat dra flytt-kortet till LA om de inte fick subventioner från sina städer för att bygga nya arenor.
Men en superliga har också politiskt och kulturellt varit en mycket svår nöt att knäcka. Kanske förändrar den uppkomna situationen den saken?
Det är långt ifrån omöjligt att krisen löser sig igen för fotbollen. Men att den denna gång får omorganisera sig. Olof Lundh skriver i sin fredagskrönika om att kampen om pengarna bara har börjat. Nej, det blir inte vackert. Det blir blodigt. Framför allt blir det inte enkelt eller smärtfritt. Det kommer krävas starkt ledarskap. Nej förresten, det behövs det redan nu.
——————————————————————————
Enligt Uefa:s senaste benchark-rapport omsatte det europeiska klubbkollektivet 21 miljarder euro under 2018. 8 miljarder kommer från TV intäkter. Ytterligare 2 miljarder från Uefa (Champions League & Europa League). 3 miljarder euro kommer från publikintäkter. 30 klubbar stod för hälften av intäkterna.
Uefa kollektivet hade 2018 en nettoskuld (skulder minus fordringar) för gjorda spelartransfers som uppgick till 1.2 miljarder euro. Premier League kollektivet stod för 870 miljoner av dessa. Serie A kollektivet för 380 miljoner euro och La liga kollektivet för 340 miljoner euro. De flesta ligakollektiven i Europa har nettofordringar på spelartransfers. Brutto uppgick transferskulderna 2018 till närmare 5.2 miljarder euro. Fordringarna uppgick samma år till 4 miljarder euro. Rationalen är att skulderna betalas tack vare ökade intäkter i toppen av fotbollspyramiden.
2015 uppgick nettoskulden för spelartransfers till 300 miljoner Euro. De senaste fem årens boom på transfermarknaden har gjort klubbarna runt om i Europa rikare men också mycket mer exponerade mot kreditrisken.
