I våras skrev jag två inlägg om ekonomin i fotbollseuropa*, där jag bland annat förklarade inflationen på transfermarknaden. Prisökningen har i första hand har drivits av 1) kraftigt ökade priser på inhemska sändningsrättigheter i Premier League under de sex senaste åren samt 2) Premier League klubbarnas gemensamma överenskommelse om att kraftigt begränsa spelarnas andel av de ökade TV pengarna som istället för att gå till spelarnas fickor har skeppats ut på transfermarknaden.
Ett par månader senare skrev jag att inflationen borde rimligen bromsa in i och med att konkurrensen om de inhemska TV rättigheterna i Storbritannien har minskat kraftigt**.
FIFA:s analys av sommarens transferfönster visar tecken på att den bromsar in, prisökningen på spelatransfers. I oktober 2010 implementerades FIFA:s online-verktyg (TMS – http://www.fifatms.com) för registrering av spelartransfers vilken genast också blev obligatoriskt för klubbarna för registrering av samtliga spelarövergångar. Tack vare systemet så går det att få fram god information om flödena på transfermarknaden.
FIFA har nyligen släppt insikter över aktiviteten under sommarens transferfönster hos de fem största ligorna i Europa: England, Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike.
Jag har sammanställt data som visar antal internationella transfers (spelare som byter klubbadress över landgränser) samt de bruttobelopp som klubbkollektivet i Big5 har spenderat på dessa. Genom att dividera bruttosumman med antalet transfers som sker mot betalning så får man fram genomsnittspriset.
Vi ser alltså att priserna på spelartransfers har planat ut. Till skillnad från tidigare år när Premier League gick in i en ny TV rättighetscykel. Adderar man till vinterns transferfönster (som har mycket lägre aktivitet) så är bilden densamma.
En annan intressant observation är att Big5 ländernas nettospenderande har minskat med närmare 25 procent sedan toppnoteringen sommaren 2017. Att nettospenderandet minskar samtidigt som bruttot inte gör det, beror på att klubbarna inom Big5 ligorna – i en större utsträckning – har handlat spelarkontrakt med varandra under de två senaste sommarfönstren och återa. Det har med andra ord skeppats ut lite mindre pengar till ligorna utanför Big5.
Under sommaren 2019 är det framför allt de engelska klubbarna som har minskat sina nettoutgifter jämfört med tidigare sommarfönster. Faktum är att det engelska klubbkollektivet inte har spenderat så lite pengar netto sedan 2014. Det beror till stor del på att de engelska klubbarna har sålt spelarkontrakt för betydligt mer pengar än tidigare, främst till spanska klubbar.
Varför är detta intressant? Figuren nedan visar hur de engelska klubbarna samt de övriga inom Big5 kollektivet föder övriga fotbollseuropa med pengar. En minskad likviditet på den europeiska transfermarknaden kan få ganska jobbiga konsekvenser i första hand för klubbar som har exponerat sin ekonomi mot transfermarknaden och spekulera på prisökningarna (inflationen). Till exempel Club Brugge som jag skrev om tidigare***.
Minskad transferaktivitet kan komma plötsligt och direkt påverka klubbarnas intäkter negativt. Klubbarnas kostnader tar längre tid att korrigera ner. Det beror på att kostnaderna till stor del utgörs av spelarnas kontrakt som löper över flera år.
Det har också spekulerats över hur en eventuell brexit kan komma att påverka den engelska fotbollen. Dagens Industri hade i somras ett välarbetat reportage om brexit**** och fotboll där rörelsefrihet över gränsen antogs skulle komma att vara det största problemet.
En rimlig konsekvens av detta på kort sikt är att priserna på spelatransfers mellan de brittiska klubbarna inflateras på grund av att de engelska klubbarna i en större utsträckning skulle tvingas förvärva inhemsk talang. En större del av pengarna skulle med andra ord stanna på de brittiska öarna.
Fotbollsekonomin i Europa har med andra ord åtminstone två stora osäkerhetsfaktorer att förhålla sig till den närmaste tiden. Dels den fundamentala som i första hand drivs av minskad tillväxt för TV intäkter men också den politiska risken som ligger utanför fotbollens kontroll.
I förlängningen påverkar det naturligtvis också de svenska klubbarna, samt tävlingsbalansen dem emellan vilket jag noterade för ett par månader sedan*****.
Häromdagen blev jag uppmärksammad om det mycket tydliga sambandet mellan intäkter och den nuvarande tabellplaceringarna som råder i årets allsvenska. Korrelationen är så stark som 0.9(!). En annan observation är gapet mellan de sju högst placerade lagen och resten.
En starkt bidragande orsak till gapet är ekonomi. Topp 8 lagen i den nuvarande allsvenska tabellen har 77 procent av allsvenskans totala intäkter. Den andra halvan har med andra ord inte mer än 23 procent av intäkterna.
Storleken på intäkterna är avgörande för hur mycket klubbarna kan spendera på personalkostnader vilket är en mycket bra proxy på spelartruppernas kvalitet. Närmare 75 procent av det allsvenska klubbkollektivets personalkostnader består av spelarnas löner inklusive signon samt de sociala avgifter som lönerna och signon medför.
Anledningen till att spelarlönerna är en bra proxy för kvalitet är att spelarnas talang är transparent på marknaden på vilken det också finns en mer eller mindre fri rörlighet. Klubbarnas strävan efter att vinna så många matcher som möjligt medför att spelarna får ersättning baserad förväntad prestation.
Vad har då hänt under de senaste åren? Konkurrensbalansen i allsvenskan har förändrats kraftigt och det har blivit en ökad polarisering mellan de åtta största lagen och resten. Allt annat lika ska det leda till ett kvalitetsgap, förstås.
Figur 1 visar hur de allsvenska klubbarnas marknadsandelar mätt i personalkostnader har förändrats mellan 2010 och 2018 (respektive klubbs personalkostnad dividerat med allsvenskans totala personalkostnader).
Figur 1. Marknadsandelar i allsvenskan, beräknat på personalkostnader. Datakälla: fogis.se; 2019 baserat till största del på 2018, men också trender och i vissa fall uttalade budgetar
Denna relativa förändring borde rimligen återspeglas på intäktssidan. Pengar till personalkostnader ska ju komma någonstans ifrån.
Mellan 2010 och 2018 ökade det allsvenska klubbkollektivets intäkter exklusive spelartransfers med 63 procent. Intäktsökningen har varit förhållandevis jämlik. De 8 till intäkter största klubbarna har ökat lika mycket som de 8 mätt i intäkter minsta klubbarna, 63 procent vardera per grupp. Det som inte har varit jämlikt har varit intäkterna från spelartransfers.
Under de fem senaste åren har vi sett en enorm prisinflation på den europeiska transfermarknaden. Jag har skrivit om drivkrafterna bakom inflationen i detta blogginlägg. Kortfattat beror det på hård konkurrens mellan Sky och Brittish Telecom på den brittiska TV marknaden under 10-talet i kombination med ett rörligt lönetak som Premier League klubbarna kom överens om 2012.
Figuren nedanför visar hur intäkterna från export av talang från allsvenskan till utlandet har utvecklats under de senaste åren. Och figuren under den visar hur dessa intäkter har distribuerats.
87 procent av samtliga spelartransfers (ca 16 000 årligen) inom FIFA kollektivet sker utan betalning mellan klubbar. Det rör sig om fria transfers, d.v.s. bosmanfall (65 procent av fallen) samt lån och spelare som går tillbaka till sina klubbar efter att ha varit utlånade. Det är med andra ord att ytterst få spelarövergångar genererar som pengar till klubbarna. Det rör sig rimligen om spelare som är tillräckligt talangfulla för att de ska betraktas som värda att betala för.
Klubbar med låga intäkter har rimligen färre sådana spelare i sina trupper. Det fåtalet spelare som dessa klubbar ändå lyckas utveckla har de generellt inte tillräckligt med pengar till att förlänga spelarkontrakten med.
Det hela är tydligt i figur 3 där vi ser att majoriteten av transferintäkterna under de senaste fem åren har hamnat hos de högst placerade klubbarna. Dessa har i sin tur använt intäkterna från spelartransfers till att förstärka spelartrupperna med bättre spelare än de klubbar som tjänar mindre pengar på spelartransfers kan göra.
Slutsatsen torde vara att den stora inflationen på den europeiska transfermarknaden har varit starkt bidragande till polariseringen i den allsvenska tabellen.
Men ingenting varar för evigt. Jag förväntar mig att likviditeten i den europeiska transfermarknaden kommer att minska på en tre års sikt vilket rimligen också kommer att påverka konkurrensbalansen i allsvenskan.
Figur 2. Datakälla: fogis.seFigur 3. SEF kollektivet, datakälla fogis.se samt allsvenska tabellen (wikipedia.org)
Det rapporteras om att GIF Sundsvall har ekonomiska problem. Igen. Denna gång förväntas föreningen göra ett minusresultat på 7 miljoner kronor för 2019, givet att man säljer spelarkontrakt för 5 miljoner.
Det här är ingen ny företeelse. Under 10 talet har GIF Sundsvall redovisat ett negativt resultat under fyra av nio år samt ett negativt kapital i fem bokslut av nio. Tack vare det senare så har man blivit en stamkund hos licensnämnden och borde vid det här laget ha god erfarenhet av handlingsplaner samt all byråkrati.
Och GIF Sundsvall verkar ha löst den mest akuta krisen. För den här gången. Förra veckan sålde man Linus Hallenius kontrakt till en cypriotisk klubb och efter ett möte med sponsorer så berättade klubbens ordförande Hans Selling att ett riskkapitalbolag kommer att upprättas som skjuter in tio miljoner kronor i klubben.
Det är inte första gången som Sundsvall har stått med mössan i hand. För två år sedan lyckades man låna ihop fem miljoner kronor från sina intressenter för att klara av och fullgöra sina utbetalningar under resterande delen av säsongen. Och så sent som i vintras samlade man ihop närmare sex miljoner kronor från vad man kallade sina vänner på stan. Man bokförde det som ändamålsbestämda medel och kunde tack vare det redovisa ett positivt eget kapitel vid utgången av 2018.
Men faktum är att det har varit en strategi som har lönat sig. På kort sikt. Under 10-talet har GIF Sundsvall spelat sex säsonger i allsvenskan och man är inne på sin femte raka säsong i högsta serien. Samtidigt som Sundsvall har lyckats hålla sig kvar i allsvenskan sedan uppflyttningen 2014 har den absoluta majoriteten av de allsvenska nykomlingarna under de senaste fem åren degraderats.
Flera av dem har skött sina böcker betydligt bättre än GIF Sundsvall. När Falkenberg degraderades 2016 så gjorde man det med en soliditet på närmare 60 procent att jämföra med GIF Sundsvall som hade 0.6 procent i utgången av 2018. Året innan var den negativ. Inte heller J-Södra riskerade sin ekonomi utan redovisade under sina två allsvenska säsonger ett plusresultat på sammanlagt 5 miljoner kronor och degraderades med en soliditet på närmare 50 procent. Sundsvalls dåvarande ordförande Johan Nikula förklarade hösten 2017:
Ser man till omkostnaderna i Gif Sundsvall finns det inga excesser alls. Vi hade 2016 de fjärde lägsta lönekostnaderna i allsvenskan och två av de lag som låg bakom oss spelar i superettan i år. Det finns egentligen ingenting att göra på kostnadssidan. Vi ska upp med intäkterna och det handlar både om publik och publikrelaterade intäkter.
Nikola hade en poäng. Sundsvall har varit duktiga att hushålla med de knappa resurserna och har presterat bättre på planen än vad man kan förvänta sig givet klubbens kostnader. Storleken på kostnaderna har däremot gjort att klubben – under den nuvarande allsvenska sejouren, fram till 2018 – gått sammanlagt med närmare fem miljoner kronor i förlust. Mer än 1 miljon om året i genomsnitt. Hade man haft lägre kostnader med motsvarande belopp så hade man rimligen inte kunnat göra alla de saker som man trots allt gjort väldigt rätt och som har hållit klubben kvar i allsvenskan under de senaste åren.
Hur är vägen framåt? Ordföranden Hans Selling lovar att spelarförsäljningar inte ska finnas i budget igen, i framtiden.
Men det här är inte ett budgetproblem. Om man inte budgeterar med försäljningar av spelarkontrakt så ökar bara det förväntade underskottet givet att inte kostnaderna justeras ner. Och görs det senare så kan inte GIF Sundsvall göra allt de gör i dagsläget.
Man kan som Johan Nikula argumenttara för att det är ett intäktsproblem. Men det har det i så fall varit under väldigt många år nu utan att ha eliminerats. Kanske är ett problem kopplat till självbilden? GIF Sundsvall ser sig själva som ett allsvenskt lag utan att ha en tillräckligt stor ekonomi för att ha den lyxen.
Men lyckas Sundsvall säkre ett allsvenskt kontrakt till nästa säsong så får man chansen att göra en budget i balans, utan försäljning av spelarkontrakt. Det kommande TV avtalet ger ungefär de dryga tolv miljoner i årliga intäkter som fattas för att nuvarande kostnadsnivå ska matchas.
Saken är däremot den att det i så fall inte kommer att gå och öka kostnaderna för spelartruppen från nuvarande nivåer. Samtidigt får Sundsvalls närmaste konkurrenter i allsvenskan mer eller mindre lika mycket TV pengar, 5.4 procent av den allsvenska potten. Erfarenheten säger att de pengarna kommer att användas till att försöka förstärka sina respektive trupper med syfte att undvika degradering.
Med en konservativt försiktig budgetpolicy exponerar GIF Sundsvall sig för en ökad risk att degraderas nästa år och få betydligt mindre TV pengar den efterföljande säsongen. Det finns med andra ord ingen enkel genväg ut från det här men ska Sundsvall utvecklas som förening på längre sikt så behöver man förändra sitt beteende. Uppenbarligen.
Det här är intressant från fler perspektiv.
En kan tycka att GIF Sundsvall ska vara lojala mot kollektivet och sköta sin ekonomi bättre och mindre kortsiktigt än vad man har gjort under de senaste åren. Föreningens nuvarande beteende har trots allt straffat klubbar som har tagit betydligt mindre finansiella risker.
Hade jag varit allsvenskan – det vill säga själva ligan – så hade jag därmed helst gärna sett att Sundsvall fortsätter som man gör. Skulle alla mina klubbar agera långsiktigt så skulle resultaten bara bli än mer förutsägbara.
Figuren visar genomsnittlig relativ personalkostnad som respektive allsvensk plats har haft under Gif Sundsvalls pågående allsvenska sejour. T.ex. De lag som har placerat sig på första plats under de senaste fyra åren har haft 12% av allsvenskans samlade personalkostnader. De lag som har kommit på en sista plats under samma period har haft 2% av allsvenskans samlade personalkostnader. Det är tydligt att det finns tre kostnadsskikt i allsvenskan. Rika, medelklass och fattiga. Gif Sundsvall tillhör den fattiga gruppen och har 3.3% av allsvenskans samlade personalkostnader. Något man inte klarat av att bära eftersom intäkterna inte matchar kostnaderna. Personalkostnader utgör 60 procent av Gif Sundsvalls totala kostnader. Den streckade röda linjen visar fördelningsnyckeln av de centrala pengarna, tips&media som procent av den totala kakan baserad på genomsnittlig sportslig placering under en rullande femårsperiod.
Odilon affären, från Hammarby till belgiska Club Brugge. Den har säkert gått få förbi den gångna veckan. En fantastisk affär för Bajen. En osannolik affär säger vissa. Ett mycket väl genomfört scoutinarbete säger andra. Kanske är det ett tecken i tiden. Accelererande priser på spelartransfers. Idag stod det att tyska Bayer Leverkusen slog sitt transferrekord med ett förvärv för €32 miljoner från Hoffenheim.
Kan det vara så att det är en spekulationsbubbla som håller på att växa sig på den europeiska transfermarknaden?
Under de senaste fyra åren har De allsvenska klubbarnas intäkter från spelartransfers trefaldigats. Från ungefär 100 miljoner kronor årligen till dryga 300 miljoner kronor och det beror inte på att talangen har blivt bättre i allsvenskan än på andra marknader: Mätt i Uefa koefficienten har allsvenskan under hela 10 talet rankats ganska stabilt runt plats 22 av de 53 ligor som deltar i Uefas internationella tävlingar.
Anledningen till de ökade transferintäkterna stavas mer pengar i omlopp. Pengar som har kommit in i systemet i från i första hand de accelererande priserna för sändningsrättigheter till Premier League under den senaste sexårsperioden.
Saxat från: CIES Football Observatory Monthly Report n°37 – September 2018 Financial analysis of the transfer market in the big-5 leagues (2010-2018)
Premier League har sedan fungerat som ett hjärta som pumpat ut likviditet genom transfersystemet till de andra ligorna rund om i Europa. De pengarna når till slut också allsvenskan. Bara de senaste två åren har till exempel Hammarby exporterat talang till Belgien för mer än €6 miljoner.
Jag blev nyfiken och lyckades googla fram Club Brugges årsredovisning och med hjälp av translate funktionen kunde jag klassificera posterna och göra en grafisk översikt.
Jag delade upp tillgångarna i transferrelaterade tillgångar och övriga där de transferrelaterade består av imateriella anläggningstillgångar samt fordringar på spelarförsäljningar där det senare är uppdelat på fordringar som förfaller inom ett år och de som förfaller längre fram i tiden.
De imateriella tillgångarna avser de på balansräkningen aktiverade spelarförvärven som Club Brugge har gjort och som skrivs av linjärt årligen under kontraktstidens längd.
Siffror i miljoner Euro
Det som sticker ut är att 80 procent av Club Brugges tillgångar är transferrelaterade. Tillgångssidan finansieras till 20 procent av eget kapital. Det innebär en hög finansiell risk.
Tittar vi på resultaträkningen så ser vi att försäljning av spelarkontrakt har vuxit till en mycket betydande del av Club Brugges omsättning samt resultat. Det innebär en hög affärsrisk. Klubben ser inte heller ut att vara lönsam. Precis som ungefär hälften av de ca 700 klubbar som Uefa monitorerar i sin årliga benchmark-rapport.
Hur som helst är det uppenbart att Club Brugge har en mycket mycket hög exponering mot transfermarknaden.
Siffror i miljoner Euro
Med en sådan affärs- och finansieringsmodell skulle en minskad likviditet i transfermarknaden få ganska stora konsekvenser för Club Brugge. Personalkostnaderna som står för en stor del av omsättningen tar flera år att få ner. Skulderna ska betalas samtidigt som de långa fordringarna har ökat under det senaste året vilket betyder att det tar längre tid att materialisera en del av tillgångarna.
En fluga gör ingen sommar. Att enskilda klubbar får problem händer hela tiden utan att det får märkbara konsekvenser för systemet.
Knäckfrågan är om Brugges balansräkning är en regel eller ett undantag i den europeiska fotbollsdammen?
När priset på tillgångar ökar snabbt, vilket har hänt på den europeiska fotbollsmarknaden, så bildas det inte sällan spekulationsbubblor.
Jag undrar om det inte är det som håller på att hända?
På söndag avslutas Premier League för den här säsongen. Men inte bara det utan också den nuvarande tre år långa TV rättighets-cykeln. De senaste två cyklarna har Premier League kollektivet upplevt kraftigt ökade intäkter från sändningsrättigheter. Med det har övriga Fotbollseuropa upplevt en kraftig transferinflation med kraftigt ökade priser på talang. Jag har skrivit om transferinflationen i ett tidigare blogginlägg och ni kan läsa den under denna länk.
När nästan varenda fotbollpodcast har blivit närmare besatta av spelartransfers och sätter prislappar på i stort sett varje ny talang som kommer fram i allsvenskan så kan det vara ett tecken på att vi är nära slutet av uppgången. Ett av flera tecken.
Den kommande treårscykeln som startar i augusti är ökningen i intäkter från sändningsrättigheter marginell. Ersättningen från de rättigheter som säljs till brittiska aktörer minskar i storlek jämfört med den nuvarande perioden.
Det kompenseras genom en ökning i de internationella sändningsrättigheterna, alltså de rättigheter som ligan har sålt till de dryga 200 TV bolag utanför Storbritannien, till exempel Nordic Entertainment Group (Viasat) i Skandinavien. Men också internationella marknaden är tillväxten procentuellt lägre än vad den har varit tidigare år, vilket är förståeligt i och med att ligan till slut har nått en förhållandevis stor marknadspenetration.
Datakälla: BBC.com
I Storbritannien har tillväxten i TV intäkterna drivits av flera olika faktorer, både marknads-relaterade men också genom en myndighetsreglering. En snabb sammanfattning av historien:
Det var 1992 som 22 klubbar bröt sig loss och bildade Premier League. Den enskild största förändringen var att Premier League började sälja sina kommersiella rättigheter för egen räkning och behöll pengarna inom de egna klubbkollektivet. Fram till dess såldes rättigheterna av FA och intäkterna delades lika mellan de drygt 90 klubbar som utgjorde Football League. Man gjorde det i en tid då marknaden för betal TV var i sin linda.
Datakälla: Ofcom.org.uk; bloomberg; gov.uk
1989 lanserade SKY sitt första satellit TV erbjudande till Storbritanniens hushåll. 1990 fusionerade man med rivalen BSB och bildade British Sky Broadcasting. Bolaget vann den första upphandlingen av sändningsrättigheterna till Premier League 1992. Under de första 10 åren växte priset på sändningsrättigheterna i takt med storleken på den brittiska betal TV marknaden.
Prisökningen på Premier Leagues sändningsrättigheter var inte enbart till ondo för Sky Det innebar ju att inträdesbarriärerna för konkurrenterna växte och det saknades tillräckligt kapitalstarka konkurrenter som kunde ta risken och köpa sändningsrättigheter. Det medförde att prisutvecklingen stagnerade i mitten av 00-talet och Sky:s vinstmarginaler ökade.
Men så hände något. 2005 tvingade EU:s konkurrensmyndigheter Premier League att dela upp rättigheterna i sex olika paket varav maximalt fyra stycken fick förvärvas av en enda köpare. Premier League protesterade. Fåfängt. Och det var nog tur att ligans välavlönade jurister inte klarade av att bestrida direktiven. För bara månader senare sålde Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, Sky och Setanta.
Setanta var finansierat av riskkapitalföretag och saknade ett eget distributionsnät utan använde sig av flera olika kanaler: Det marksända digitalnätet, Virgin Medias plattform samt BT Vision. Man hade därmed potentialen att nå fler hushåll än Sky och dess setelit-modell. 2008 kom dock finanskrisen och när riskkapitalet tog ner sina risker och tillförseln av pengar ströps så hamnade Setanta på obestånd. Ligan tog tillbaka Setantas rättigheter så fort de missade en betalning och lyckades sälja dessa till ESPN istället, för samma pris.
Prisutvecklingen på sändningsrättigheterna stagnerade återigen men i upphandlingen inför säsongen 2012-13 fick Sky konkurrens av det kapitalstarka British Telecom (BT) som hade investerat stort i sitt bredbandsnät och ville fylla det med innehåll för att bättre kunna sälja det. Konkurrensen mellan Sky och BT medförde att storleken på Premier Leagues sändningsrättigheter i Storbritannien tredubblades inom loppet av två försäljningscykler.
Sky:s vinstmarginaler försämrades kraftigt. Premier League som innehåll hade nu nått en storlek av 25 procent av den totala brittiska betal TV marknaden som var och fortfarande är ungefär £6.5 miljarder. En ganska stor ökning från den tidigare nivån som rullade runt 10 procent.
Uppenbarligen kände både Sky och BT till slut sig vara nöjda med sina respektive marknadsandelar och det blev inget nytt tredje budkrig. Inför den kommande cykeln lyckades Premier League bara sälja fem av sex paket och efter ytterligare ett par månaders förhandlande köpte Amazon det sista sjätte paketet.
Jag har skrivit om Premier League och Amazon ett blogginlägg som finns under denna länk.
Så är den slut nu, pengafesten? Inte helt och hållet. Vi läser med jämna mellanrum och hur de allra största klubbarna i Europa lyckas skriva nya mycket lukrativa sponsoravtal med dräktleverantörer som Nike, Adidas mfl. Det betyder att priserna på den absolut allra bästa talangen kommer fortsätta att öka. Det som däremot har varit fallet under de senaste sex åren är att den förhållandevis jämlika distributionen av TV intäkterna har gjort att pengarna har strömmat in i transfersystemet från Premier Leagues samtliga klubbar.
Detta har förstärkts av den överenskommelse mellan klubbarna i ligan som säger att bara en liten del av nya TV pengar får användas till spelarlöner för att minska inflationen av spelarlönerna. Lönerna tillåts sedan att öka stegvis år för år. Mer exakt om hur regelverket är utformat finns att läsa i ett tidigare blogginlägg.
Med en mindre intäktstillväxt de kommande åren så kommer troligen ration personalkostnader i relation till intäkter att drivas mot de 70 procent som ligakollektivet hade innan Sky och BT:s kapprustning. Om detta inträffar så går mer av pengarna till spelarna och mindre ut i transfersystemet.
Figuren visar tillväxten i intäkter och personalkostnader. De vita brytlinjerna visar brytpunkterna för ligans TV avtalscykler. Datakälla: Deloitte.
Kan prisutvecklingen på TV rättigheter för Premier League skjuta i höjden igen? Vilket har blivit fallet tidigare år, efter en kortare period av stagnation.
Så är det förstås, men utan ny konkurrens på marknaden eller nya ingrepp från konkurrensmyndigheterna så kommer den nuvarande storleken på Premier Leagues sändningsrättigheter i Storbritannien troligen inte att öka.
Hur ser konkurrenssituationen ut?
datakälla: ofcom.org.uk
Den teknologiska utvecklingen har möjliggjort ett nytt sätt att distribuera innehåll till konsumenten – streaming. Det har också under de senaste åren spekulerats om att någon av aktörerna som levererar streamingtjänster skulle komma att utmana Sky och BT om rättigheterna.
Den brittiska marknaden för streaming hade i slutet av 2017 vuxit till £2.2 miljarder där hälften kom från reklamintäkter. Abonnemang där Netflix, Amazon Prime och Sky:s plattform NOW hade närmare £900 miljoner av marknaden och hade tillsammans 15 av 27 miljoner brittiska hushåll. 15 miljoner hushåll är också ungefär det antal som Sky och BT har har som betal TV kunder. Majoriteten av betal TV kunderna köper en streamingtjänst och en stor del av konsumenterna har fler än en leverantör av streaming.
De två figurerna nedanför visar kross-konsumtion av de olika leverantörerna respektive anledningar till att abonnera på respektive leverantör enligt en marknadsundersökning genomförd av GFK.
Saxat från: Ofcom Media Nations UK 2018
För aktörerna på marknaden för streaming finns det marknadsandelar att vinna både från varandra men också från de traditionella mediehusen och Premier Leagues sändningsrättigheter är innehåll som definitivt skulle vara ett bra verktyg för att kunna göra det. Men även om flera av aktörerna är mycket kapitalstarka så är kostnaden för en tillväxt driven av Premier League mycket mycket hög.
Och frågan är om streaming-företagen vill det? Att till varje pris slåss om marknaden för distribution av innehåll? För vad är t.ex. Netflix för något egentligen? Är man ett distributionsföretag eller är man ett produktionsföretag med en egen distributionskanal?
Det kommer troligen ta viss tid för streaming-marknaden att strukturera sig.
Under tiden ska vi inte förvänta oss lika stark tillväxt i Premier League som det har varit under de senaste sex åren.
Rimligen får det också en nedkylande effekt på den i mina ögon överhettade transfermarknaden i hela Fotbollseuropa.
Så har Tottenham invigt den. Och spelat en match på den. Tottenham Stadium. En investering som ursprungligen var tänkt att ligga på ungefär en halv miljard pund drog iväg till nästan det dubbla, uppemot miljarden.
Hur påverkar det klubbens ekonomi?
För en vecka sedan presenterade Tottenham sin årsredovisning för den föregående säsongen. Precis som de andra brittiska klubbarna så redovisar man ett brutet räkenskapsår som motsvarar en säsong. Räkenskapsåret sträcker sig med andra ord från den 1:a juli till den 30 juni.
Tottenham redovisade en rekordstor vinst på cirka £130 miljoner efter skatt för 2018. En vinstmarginal på 30 procent. Det är mycket höga tal. Jag har läst på twitter att det är så mycket som världsrekord i profit för en europeisk fotbollsklubb.
Tottenham resultat 2014 – 2018
Låter det konstigt? Att klubben redovisar rekordresultat samtidigt som man har byggt en ny stadion som troligen har kostat mer än någon annan privat finansierad stadion i världen?
Faktum är att Tottenham har haft stora utgifter för sin nya stadion men ännu inga kostnader. En kostnad är en periodiserar utgift. Samtliga utgifter för stadionbygget, såsom mark, markarbeten, byggarbeten, installationer, ja till och med räntekostnader kopplade till de lån som har tagits för att kunna finansiera bygget har aktiverats som tillgångar på balansräkningen. Från och med att stadion är öppet och börjar generera intäkter kommer tillgångarna börja kostnadsföras i form av avskrivningar. Byggnader skrivs av över 50 år och inventarier samt utrustning över 3 til 10 år. De betalade räntorna skrivs av fram till lånen förfaller, i maj 2022. Anledningen till att man periodiserar är att kostnader ska matcha intäkter och redovisningen därmed förväntas ge en rättvisande bild av verksamheten.
Årsredovisningen visar också hur mycket Tottenham har fått anstränga sig och vända på varenda sten för att klara av och finansiera stadionbygget. Den förklarar också klubbens låga aktivitet på transfermarknaden under de två senaste transferfönster, sommaren 2018 och januari 2019.
Jag ska försöka bena ut detta och för att försöka göra det någorlunda pedagogiskt så har jag delat upp finansieringskällorna i olika delar: Rörelseresultat, alltså den dagliga verksamheten och det egna kapital som den bygger. Transfermarknaden, det vill säga handel med spelarkontrakt. Rörelsekapital, där jag tittar på i första hand på förutbetalda intäkter, men också leverantörsskulder. Och till sist krediter, alltså banklån.
Rörelseresultat
Tottenham rapporterade alltså en rekordstor profit för säsongen 2017-18, plus £130 miljoner. Det positiva resultatet är inte någon engångsföreteelse utan klubben drivs på ett sätt som förväntas generera överskott. Under de senare åren har överskottet ökat. Det beror på att Tottenhams intäkter har ökat betydligt mer än vad klubbens kostnader har ökat.
Förändring i intäkter, 2014 vs 2018. Ökningen i matchdag beror på spel på Wembley som har betydligt större kapacitet än vad White Hart Lane hade.
Den kan till viss del tillskrivas den kartell som klubbarna i Premier League har ingått och som reglerar hur mycket av de ökade TV intäkterna som får användas till ökade personalkostnader. Denna kartett trädde i kraft säsongen 2013-14 men vi kan se att ration personalkostnader till intäkter har fortsatt att minska sedan dess. Tottenham har till skillnad från andra klubbar i Premier League inte satsat på sportslig framgång med alla till buds stående medel.
Under 2018 var Ebitda marginalen större än ration personalkostnader till intäkter. Det måste vara helt unikt i fotbollseuropa!
Tottenham – utveckling av Ebitda marginal 2014-2018
Den starka marginalförbättringen under de senaste åren har medfört att kassaflödet från rörelseresultatet, bäst mätt genom Ebitda (resultat före skatt, räntor, av- och nedskrivningar) har blivit allt starkare. Under de senaste fyra åren har rörelseresultatet genererat närmare £400 miljoner i positiva kassaflöden.
Transfermarknaden
Under de senaste fyra åren har Tottenham sålt spelarkontrakt för lite drygt £215 miljoner och köpt för £280 miljoner, ett negativt transfernetto på £63 miljoner.
Detta har man finansierat med hjälp av sina handelsmotparten. Medans fordringarna på sålda spelarkontrakt har hållits på en jämn nivå så har man köpt spelarkontrakt på kredit. Transferskulderna till andra klubbar har ökat med £80 miljoner sedan 2015. Av de cirka £100 miljonerna i skulder till andra klubbar per den 30 juni 2018 förfaller mindre än £40 miljoner under den nu pågående säsongen.
De två staplarna längs till höger visar klubbens nettoinvestering i talang (röd) samt det faktiska kassaflödet för handel med spelarkontrakt (grön) under fyra säsonger, 2015-2018.
Totalt sätt har transferaktiviteterna och upplägget på transferavtalen gett Tottenham ett positivt kassaflöde på drygt £20 miljoner sedan 2015. Detta trots att klubben under samma period har varit nettoköpare av talang (minus £63 miljoner).
Rörelsekapital
En annan sak är de förutbetalda intäkterna på Tottenhams skuldsida i balansräkningen och som har ökat med cirka £100 miljoner
Det förklaras inte närmare än att klubbem skriver att det är säsongsbiljetter samt commrersiella intäkter som har betalats men som här till kommande redovisningsperioder. Det kan dels förklaras med att en ökad arenakapacitet (gäller också året på Wembley) innebär att klubben kan sälja fler säsongskort och företagspaket innan säsongstart.
En annan sak är det avtal som Tottenham tecknade med NFL som ger den amerikanska ligan 20 matcher på Tottenham Stadium under under 10 årsperiod. Det är rimligt att det avtalet innehöll en förskottsbetalning. Det är också troligt att Tottenham – i förhandlingarna med andra större sponsorer – var drivande och måna om att få förskottsbetalningar vilket rimligen påverkade storleken på avtalet.
Också leverantörsskulderna har ökat. Det är rimligt i och med det stora byggprojektet som ännu inte hade hunnit bli betalt i sin helhet till leverantörerna.
Kreditfacilitet
Tottenham Hotspur lyckades under maj månad 2017 att förhandla fram en kreditfacilitet på motsvarande £535 miljoner med ett antal banker. Av denna facilitet hade man per den 30 juni 2018 utnyttjat £445 miljoner. Enligt årsredovisningen uppgår räntekostnaderna till 3 procent av det lånade beloppet.
Kreditfaciliteten förfaller i maj 2022 och behöver då omfinansieras. Det kan man göra genom att förhandla med bankerna igen eller ge sig ut på kapitalmarknaderna och försöka sälja obligationer. I april genomförde till exempel Juventus en obligationsemission där man reste €175 miljoner till en räntekostnad på 3.375 procent och med en löptid på fem år.
Allt som allt kan vi därmed sätta ihop följande figur som visar hur Tottenham Stadium hade finansierats fram till den 30 juni 2018. I och med att arbetena med färdigställandet av stadion har fortsatt efter det senaste bokslutet så har klubben rimligen fått utnyttja kreditfaciliteten i sin helhet.
Figur över Tottenhams stadionfinansiering under perioden 2015 – 2018. Rörelseresultatet och banklån har stått för en betydande del men också förskottsbetalda kommersiella intäkter har varit en viktig komponent.
Varför har Tottenham utsett sig för detta? Att plöja i stort sett samtliga pengar som verksamheten har genererat under de senaste åren och mer därtill i en ny stadion. Klubben står idag med skulder till banker, leverantörer och andra klubbar.
Svaret är ganska enkelt. En ny stadion var den enda möjligheten för Tottenham att växa. Intäkterna från matchdagen förväntas mer än fördubblas, från knappa £40 miljoner per säsong till dryga £100 miljoner. Det tack vare större publikkapacitet men också mycket större och bättre utrymmen för det som kallas corporate hospitality. En större kapacitet innebär dessutom att Tottenham kan sälja fler biljetter och företagspaket innan säsongen ens har börjat vilket är bra för kassaflödet. Stadionkalkylen säger rimligen att marginalintäkterna kommer att överstiga marginalkostnaderna.
Så vad händer härnäst?
Jag skulle tro att Tottenhams ledning vill konsolidera klubbens balansräkning. Det vill säga krympa den. I första hand minska de kortfristiga skulderna till leverantörer och andra klubbar. Jag tror också att man vill göra det ganska snabbt. Man vill göra det för att minska den finansiella risken och skaffa sig bättre förutsättningar att resa ett nytt lån innan den nuvarande kreditfaciliteten på en halv miljard pund löper ut i maj 2022.
Det kan man göra med hjälp av det positiva kassaflödet som rörelseresultatet genererar och som inte längre behöver användas till arenabygget. Det är ju klart nu efter denna säsong och behöver inte längre några mer pengar. Istället kan det positiva kassaflödet användas till andra saker.
Det låter också rimligt att Tottenham gärna kan tänka sig och sälja någon av sina profilstarka spelare till en klubb som kan betala hela transfern på en gång, till exempel Real Madrid. Det skulle underlätta och få saker på plats snabbare.
En annan sak som Tottenham ännu inte har lyckats landa är försäljning av rättigheterna till namnet på stadion. Enligt medieuppgifter har klubben arbetar för ett avtal värt £200 miljoner över 10 år. Den uteblivna affären indikerar dock att man nog inte riktigt kommer upp i de nivåerna.
Det finns de som säger att ett uteblivet Champions League slutspel skulle komma att skada klubbens finanser. Likaså ett avsked från den skicklige managern Mauritio Pochettino. Faktum är att Tottenham är en lönsam klubb och har varit det långt innan Pochettino blev manager. Det är naturligtvis bättre att kvalificera sig till Champions League än att inte göra det, inte minst eftersom det ökar kapacitetsutnyttjandet på arenan och gör att klubbens tillgångar får arbeta. Men det krävs betydligt större och upprepade motgångar än ett uteblivet Champions League för att Tottenham ska hamna på obestånd.
Det finns också de som menar att Tottenhams förmåga att investera i spelarkontrakt kommer att påverkas negativt. Främst genom att referera till Arsenal. Arsenal invigde Emirates Stadium under sommaren 2006 och jag vet inte hur många gånger under en väldigt lång tid efter invigningen som Arsene Wenger pratade om att Emirates begränsade Arsenals möjligheter att investera i spelarkontrakt.
Men det handlade inte så mycket om ekonomi utan snarare om policy. För samtidigt som Wenger pratade så generade Emirates Stadium starka positiva kassaflöden. Mellan 2006 och 2015 växte Arsenals likvida medel från £30 miljoner till £230 miljoner. Under samma tioårsperiod amorterade också klubben ner sin långfristiga räntebärande skuld från £280 miljoner till £180 miljoner. Arsenal hade med andra ord ett positivt fritt kassaflöde under de tio åren motsvarande £300 miljoner. Fritt kassaflöde betyder det kassaflöde som ett företag genererar från sin verksamhet efter att alla investeringar är gjorda och som därmed blir tillgängliga att disponera företagets finansiärer.
Den skedde enkom genom ett aktivt val att inte investera mer pengar på spelare än vad man gjorde.
Med det sagt så är det långt ifrån säkert att Tottenham kommer att använda sina positiva kassaflöden till att spendera på spelare. Erfarenheten säger att Spurs genomgående har haft utmärkt sig genom att vara duktiga på att kommersialisera samt göra goda affärer, snarare än slösaktiga.
Malmö FF vinner allsvenskan med IFK Norrköping på en andra plats. Så ser det ut om vi spolar tillbaka bandet till 1989. Sedan dess har vi upplevt en svensk finanskris, en IT krasch samt en global finanskris.
Av de 12 lag som spelade i allsvenskan för 30 år sedan, är 7 föreningar representerade också under 2019. Mer än hälften. Och av de fem föreningar som inte finns med i årets allsvenska spelar fyra i Superettan: Halmstad och Örgryte vilka tillhör förhandsfavoriterna till avancemang samt Gais och Brage. Bara Västra Frölunda har fallit ut utanför gemenskapen svensk elitfotboll.
Under den allsvenska upptaktsträffen som hölls förra veckan hade sportjournalisterna Malmö FF som favoriter till förstaplatsen. IFK Norrköping som tvåa. Det är mer eller mindre samma föreningar som cirkulerar runt. Är det fel på mobiliteten mellan divisionerna i svensk fotboll? Under de senaste 30 åren har totalt 38 olika föreningar spelat i allsvenskan vilket är 2.7 gånger det genomsnittliga antalet allsvenska platser under denna period (14st). Det kan jämföras med 2.5 gånger antalet platser i Engelska Premier League, sedan ligan startade för snart 30 år sedan.
Mobiliteten är med andra ord mycket god men det är svårt för nya lag att etablera sig, överleva i den högsta divisionen och konkurrera ut de redan etablerade namnen. Under de senaste åren har det varit ännu svårare. Av de åtta olika lag som tog sig upp till finrummet åren 2015, 2016 och 2017 är det i dag bara Sirius och Östersund spelar i allsvenskan.
Resurserna för knappa och om sanningen ska fram så är föreningarna generellt väldigt dåliga på att utveckla sina verksamheter.
Mellan 2008 och 2017 ökade det allsvenska klubbkollektivets intäkter exklusive spelartransfers med 49 procent. De åtta mätt i intäkter största föreningarna ökade 62 procent medan den andra halvan inte ökade med mer än 22 procent. Superettankollektivets intäkter ökade med bara 14 procent. På tio år!
De allsvenska nykomlingarna spenderar i stort sätt alla de centrala pengar som den allsvenska platsen ger på spelare. Detta i en desperat jakt för att försöka hålla sig kvar. Väldigt lite resurser – om några – läggs på att utveckla organisationen samt professionalisera föreningarna.
Men nu ges det en fantastisk möjlighet till förändring. En möjlighet som kanske aldrig kommer igen. Det kommande TV avtalet som svensk elitfotboll har tecknat, värt 555 miljoner kronor om året jämfört med dagens 230 miljoner kronor och som träder i kraft från och med 2020 ger inte bara de allsvenska klubbarna mer monetära resurser från och med nästa år. Också de föreningar som senare i år kommer att degraderas från allsvenskan få mer centrala pengar i Superettan än vad de kommer att få i Allsvenskan under 2019.
Det gör det förhållandevis riskfritt att investera i andra delar av verksamheten än enbart spelatruppen. Redan idag! Framför allt för de mindre föreningarna som inte har särskillt mycket kommersiella intäkter att förlora vilket trots allt till viss mån drabbar klubbarna i samband med en degradering.
Det är nu ett bra tag sedan som elitföreningarna fick markant ökade centrala pengar. Närmare sagt 2006 då intäkterna från tips och mediemedel i allsvenskan ökade från 92 miljoner kronor till 176 miljoner och från 39 miljoner kronor till 62 miljoner i Superettan.
Redan året innan avtalet trädde i kraft började spelarlönerna i allsvenskan att skena. Efter att under flera år ha legat på en årlig ökning runt 2 procent så ökade de under 2005 med 19 procent!
Det tog inte längre tid än två år innan det var det kris! 2008 var ett tufft år ekonomiskt för de allsvenska föreningarna och i augusti 2009 pratade jag om ämnet i Sveriges Radio* och att föreningarna skulle överleva, också denna gång. I samma reportage pratade IF Elfsborgs och SEF:s dåvarande ordförande Bosse Johansson om att föreningarna behövde få bättre intäktsmöjligheter samt bejaka kommersialiseringen.
Erfarenheten från Sverige och övriga Europa säger att sannolikheten är stor att majoriteten av kollektivet fortsätter spendera som vanligt. Resultatet blir också detsamma, förstås. Denna gång med än mer ansträngda finanser i och med att insatserna är högre.
Blir det ett faktum också denna gång så är det mycket goda nyheter för de få föreningar som vågar ta chansen och investera pengarna på lite längre sikt.
