Malmö FF vinner allsvenskan med IFK Norrköping på en andra plats. Så ser det ut om vi spolar tillbaka bandet till 1989. Sedan dess har vi upplevt en svensk finanskris, en IT krasch samt en global finanskris.

Av de 12 lag som spelade i allsvenskan för 30 år sedan, är 7 föreningar representerade också under 2019. Mer än hälften. Och av de fem föreningar som inte finns med i årets allsvenska spelar fyra i Superettan: Halmstad och Örgryte vilka tillhör förhandsfavoriterna till avancemang samt Gais och Brage. Bara Västra Frölunda har fallit ut utanför gemenskapen svensk elitfotboll.

Under den allsvenska upptaktsträffen som hölls förra veckan hade sportjournalisterna Malmö FF som favoriter till förstaplatsen. IFK Norrköping som tvåa. Det är mer eller mindre samma föreningar som cirkulerar runt. Är det fel på mobiliteten mellan divisionerna i svensk fotboll? Under de senaste 30 åren har totalt 38 olika föreningar spelat i allsvenskan vilket är 2.7 gånger det genomsnittliga antalet allsvenska platser under denna period (14st). Det kan jämföras med 2.5 gånger antalet platser i Engelska Premier League, sedan ligan startade för snart 30 år sedan.

Mobiliteten är med andra ord mycket god men det är svårt för nya lag att etablera sig, överleva i den högsta divisionen och konkurrera ut de redan etablerade namnen. Under de senaste åren har det varit ännu svårare. Av de åtta olika lag som tog sig upp till finrummet åren 2015, 2016 och 2017 är det i dag bara Sirius och Östersund spelar i allsvenskan.

Resurserna för knappa och om sanningen ska fram så är föreningarna generellt väldigt dåliga på att utveckla sina verksamheter.

Mellan 2008 och 2017 ökade det allsvenska klubbkollektivets intäkter exklusive spelartransfers med 49 procent. De åtta mätt i intäkter största föreningarna ökade 62 procent medan den andra halvan inte ökade med mer än 22 procent. Superettankollektivets intäkter ökade med bara 14 procent. På tio år!

De allsvenska nykomlingarna spenderar i stort sätt alla de centrala pengar som den allsvenska platsen ger på spelare. Detta i en desperat jakt för att försöka hålla sig kvar. Väldigt lite resurser – om några – läggs på att utveckla organisationen samt professionalisera  föreningarna.

Men nu ges det en fantastisk möjlighet till förändring. En möjlighet som kanske aldrig kommer igen. Det kommande TV avtalet som svensk elitfotboll har tecknat, värt 555 miljoner kronor om året jämfört med dagens 230 miljoner kronor och som träder i kraft från och med 2020 ger inte bara de allsvenska klubbarna mer monetära resurser från och med nästa år. Också de föreningar som senare i år kommer att degraderas från allsvenskan få mer centrala pengar i Superettan än vad de kommer att få i Allsvenskan under 2019.

Det gör det förhållandevis riskfritt att investera i andra delar av verksamheten än enbart spelatruppen. Redan idag! Framför allt för de mindre föreningarna som inte har särskillt mycket kommersiella intäkter att förlora vilket trots allt till viss mån drabbar klubbarna i samband med en degradering.

Det är nu ett bra tag sedan som elitföreningarna fick markant ökade centrala pengar. Närmare sagt 2006 då intäkterna från tips och mediemedel i allsvenskan ökade från 92 miljoner kronor till 176 miljoner och från 39 miljoner kronor till 62 miljoner i Superettan.

Redan året innan avtalet trädde i kraft började spelarlönerna i allsvenskan att skena. Efter att under flera år ha legat på en årlig ökning runt 2 procent så ökade de under 2005 med 19 procent!

Det tog inte längre tid än två år innan det var det kris! 2008 var ett tufft år ekonomiskt för de allsvenska föreningarna och i augusti 2009 pratade jag om ämnet i Sveriges Radio* och att föreningarna skulle överleva, också denna gång. I samma reportage pratade IF Elfsborgs och SEF:s dåvarande ordförande Bosse Johansson om att föreningarna behövde få bättre intäktsmöjligheter samt bejaka kommersialiseringen.

Erfarenheten från Sverige och övriga Europa säger att sannolikheten är stor att majoriteten av kollektivet fortsätter spendera som vanligt. Resultatet blir också detsamma, förstås. Denna gång med än mer ansträngda finanser i och med att insatserna är högre.

Blir det ett faktum också denna gång så är det mycket goda nyheter för de få föreningar som vågar ta chansen och investera pengarna på lite längre sikt.

Gott nytt år!

• https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3030530

UG:s granskning av Östersund FK har nog knappast undgått någon. Bortsett från de tidigare kända sakerna fick vi reda på om en gåva som Östersund FK fick av Fältjägaren AB under 2012, ett av Peab ägt bolag som Daniel Kindberg vid tillfället var verkställande direktör för.

Gåvan – en restaurangbyggnad – blev snabbt ett hett samtalsämne. Emellertid något förvirrande. Framför allt handlar det om en kommentar i 2012 Årsredovisning där föreningen skriver att byggnaden har sålts. Efter räkenskapsårets utgång, i början av 2013. För 3.2 miljoner kronor. Ett år senare visar det sig att restaurangbyggnaden fortfarande finns på föreningens balansräkning. Försäljningen av byggnaden blev aldrig av. Östersund FK ekonomi-dopade därmed sig. Förefaller den gängse uppfattningen vara.

Så vad hände egentligen i böckerna? För enkelhetens skull isolerar jag händelsen som om det vore den första och enda händelsen i böckerna som därmed börjar på noll.

Östersund FK fick alltså en gåva – restaurangbyggnaden. Man valde att bokföra den gåvan över balansräkningen. Den första stora frågan här är naturligtvis storleken på gåvan som ska bokföras? När föreningar får en gåva i form av pengar så är det ju väldigt enkelt att värdera det i och med att det kan mätas i kronor och ören. Det gåvobelopp som bokas in på kontot utgör med andra ord ökningen i föreningens tillgångar. Och på andra sidan balansräkningen, ökningen i det egna kapitalet. För i en balansräkning ska tillgångarna vara lika stora som skulder plus eget kapital. I och med att en gåva är just en gåva som inte behöver lämnas tillbaka så är det ingen skuld. Det blir eget kapital.

I det här fallet var gåvan i form av egendom vilken gör saken mer komplex. Hur ska man värdera den? Till samma värde som givaren av gåvan värderade den som tillgång i sin balansräkning (var den ens en tillgång där)? Ska den värderas till verkligt värde (t.ex. diskonterad förväntad vinst från affärsverksamheten i restaurangbyggnaden)? Ska man värdera den överhuvudtaget?

Hur som helst, föreningen värderade den till 3.1 miljoner kronor, vilket man menar hade stöd från två från varandra oberoende värderingsmän.

Det är alltså det belopp som bokades på tillgångssidan under 2012. Och på andra sidan balansräkningen ökade det egna kapitalet med 3.1 miljoner kronor, förstås.

I en kommentar i sin årsredovisning skriver alltså föreningen att byggnaden har sålts, efter räkenskapsårets utgång. För 3.2 miljoner kronor. Om nu byggnaden de facto hade blivit sålt så skulle den transaktionen redovisas enligt nedan figur. Östersund FK hade fått en ökning av sitt egna kapital med 0.1 miljoner kronor, till 3.2 miljoner kronor.

Klubben hade fått in 3.2 miljoner i kassan. Tillgången hade fått skrivas ner till 0 och man hade gjort en vinst på 0.1 miljoner kronor som hade ökat det egna kapitalet till 3.2 miljoner kronor. Vilket är lika med tillgångssidan, de 3.2 miljonerna som finns i kassan. Balans i böckerna.

I och med att byggnaden aldrig såldes under 2013 så fanns den kvar som en tillgång på balansräkningen för 2013. Inga pengar i kassan. Däremot gjorde man en avskrivning på 62 000 kronor för byggnaden, vilket ska göras varje år. Föreningen skriver av den linjärt över 50år, vilket förvisso kan diskuteras beroende på dess förväntade livslängd.

Vid antagandet om att det byggnaden inte har genererat några intäkter från affärsverksamhet så skulle böckerna se ut enligt nedan.

Den icke genomförda försäljningen hade med andra ord ingen bokföringsmässig effekt annan än att Östersund FK eventuellt hade haft ett något bättre eget kapital om den hade gjorts (beroende på hur mycket pengar som ÖFK de facto tjänar på restaurangverksamheten).

Från ett likviditetsperspektiv hade en försäljning gett föreningen viktiga likvida medel vilket man – av UG:s granskning att döma – var i behov av.

Den andra stora frågan är, räddade restaurangen Östersund FK:s elitlicens?

I reglementet för Elitlicensen finns omfattningen för den definierad:

Förening i Allsvenskan, Superettan och OBOS Damallsvenskan får delta i respektive serie endast efter att ha erhållit SvFF:s Licensnämnds (Licensnämndens) godkännande i enlighet med de villkor som föreskrivs i detta reglemente samt tillhörande anvisningar. Dock fordras inte Licensnämndens godkännande för föreningar som inför kommande säsong uppflyttats till Superettan eller OBOS Damallsvenskan.

Östersund FK som avancerade till Superettan inför säsongen 2013 hade med andra ord inget licenskrav på sig den första säsongen i Superettan. Det bokslut och årsredovisning som man lämnade för verksamhetsåret 2012 var grund för Elitlicensen för säsongen 2014.

Ponera att ÖFK inte hade fått restaurangbyggnaden i gåva. Vilka konsekvenser hade det fått, allt annat lika?

Ur ett likviditetsperspektiv hade det inte gjort någon skillnad då det inte fanns några kassaflöden inblandade i själva gåvan. Enbart egendom. Däremot har ÖFK rimligen någon form av intjäning från den restaurangen som man hade gått miste om. Men vad kan det röra sig om, netto plus 100 000 kronor om året?

Ur ett elitlicens-perspektiv så hade föreningen redovisat ett negativt eget kapital på 1.6 miljoner kronor per 31/12 -2012 och därmed behövt lämna en handlingsplan till licensnämnden under våren 2013. I ett worst-case scenario där klubben får avslag på sin handlingsplan samt sedan misslyckats med att redovisa ett periodiserat bokslut med ett positivt eget kapital per den 31/8 – 2013 så hade man blivit av med elitlicensen för säsongen 2014. Om nu inte särskilda skäl skulle anses föreligga.

Gåvan och värderingen av den underlättade för Östersund FK att lira med elitlicensens eget kapital kriterie. Men att påstå att den skulle ha räddat elitlicensen är en aning långsökt. Föreningen hade haft fler än ett tillfälle att åtgärda problemet innan licensen hade dragits in.

En godkänd handlingsplan under våren 2013 hade till exempel inneburit att nästa skarpa läge – givet ett negativt eget kapital också per 31/12-2013 – hade varit en kontrollbalansräkning per 31/8 2014. Cirka tio dagar efter att ÖFK avslutat affären med Swansea där Barrows kontrakt såldes för närmare 15 miljoner kronor och därmed förbättrat föreningens förutsättningar avsevärt.

Men, det finns flera frågetecken kring Östersund FK.

Ett är att ÖFK skrev upp värdet på en annan byggnad på sin balansräkning under 2011, från 1.3 miljoner kronor till 2.1 miljoner. Ett annat är att revisorerna valde att i sin revisionsberättelse för verksamhetsåren 2012 samt 2013 att avstå och uttala sig om årsredovisningen. Ytterligare ett är den uteblivna försäljnigen av restaurangbyggnaden som alltså varken hade någon inverkan resultatet eller på balansposterna under något av åren. En kan ju undra varför föreningen i årsredovisningen för 2012 hade skrivit att man har sålt restaurangen i början av 2013, utan att man de facto gjorde det? Kanske var det ett misstag? Kanske var det bara ett sätt att rättfärdiga värderingen av gåvan, där och då? För bokslutet 2012. Det riktiga svaret på den frågan kommer vi antagligen aldrig att få, om det nu inte dyker upp i någons memoarer.

Däremot har den kommentaren i årsredovisningen fått alldeles för mycket uppmärksamhet i licenssammanhang. Dess ekonomiska värde är noll. Hade kommentaren inte funnits med så hade böckerna sett likadana ut 2012 och 2013. Givet att man hade värderat gåvan till 3.1 miljoner. Men för det syftet hade man ju två från varandra oberoende värderingsmän.

Noterbart i historien om Östersund FK:s och elitlicensens ekonomikriterier är att föreningen hamnade under licensnämndens radar ett år senare, under 2014. Licensnämnden justerade ner föreningens egna kapital per 31/12-2013 från plus 1 miljon kronor till minus 0.2 miljoner kronor. Anledningen var att nämnden ansåg att föreningen borde ha gjort en större reservation för skatter i samband med den tvist som föreningen då hade med skatteverket. ÖFK lämnade in en handlingsplan och fick den godkänd och därmed beviljad elitlicens för säsongen 2015.

Malmö FF:s framgångar i Champions League 2014 och 2015 belönade föreningen med närmare 400 miljoner kronor i premier från Uefa. Det motsvarar närmare två normala årsomsättningar för MFF. Med normala menar jag ett 2017 där klubbkoncernen omsatte 231 miljoner kronor.

Pengarna från Champions League har gett Malmö FF möjligheter som ingen annan svensk fotbollsklubb har idag. Malmö FF har kunnat etablera en betydligt högre kostnadsnivå vilken har hjälpt föreningen att vinna titlar mer frekvent, gå längre i europacuperna och på så sätt kan man jaga in intäkterna. Så här skriver föreningen i sin årsredovisning som publicerades igår:

Till följd av medvetna och riktade investeringar och satsningar ligger kostnaderna i dagsläget på en högre nivå än vad som skulle vara möjligt i avsaknad av Europaintäkter eller spelarförsäljningar. Investeringarna beror på medvetna beslut och finansieras genom det kapital som har byggts upp av tidigare års extraordinära intäkter. Med vårt nuvarande egna kapital kan den ekonomiska planeringen hantera underskott enskilda år som balanseras av överskott andra år. Däremot måste kostnaderna även fortsättningsvis hållas under kontroll. För att säkerställa föreningens långsiktiga ekonomiska stabilitet och därmed sportsliga och sociala framgångar är långsiktig ekonomisk balans alltjämt av avgörande betydelse.

Nu när bokslutet för 2018 är klart så kan det vara en god idé att sammanfatta de tre senaste säsongerna. Åren efter Champions League, 2016 till 2018.

Malmö FF koncernens periodiserade resultat efter skatt för denna treårsperiod blev 41 miljoner kronor. Ni som läser den här bloggen frekvent känner säkert till att resultaträkning och kassaflöde inte är samma sak. En kassaflödesanalys visar hur och hur mycket pengar som de facto har kommit in eller ut i kassan.

Till exempel ingår inte amorteringar av lån i resultaträkningen. Förvärv av spelarkontrakt aktiveras på balansräkningen och skrivs av över kontraktstidens längd (den årliga kostnaden i resultaträkningen) samtidigt som en stor del av kostnaden för förvärvet betalas direkt.

Så hur har Malmö FF:s kassaflöde varit under de senaste tre åren?

Jag har delat upp kassaflödet i olika kategorier:

-Det positiva kassaflödet består av det rörelseresultat som Malmö FF har genererat, exklusive av- och nedskrivningar, finansiella kostnader och skatt. Inklusive förändringar i rörelsekapitalet.

-Det negativa kassaflödet består av investeringar och utgifter som inte ingår i rörelseresultatet.

Figuren visar storleken på respektive kategori.

Den första stapeln visar Malmö FF:s nettokassaflöde under de tre åren 2016 till 2018. Det är negativt. Föreningen har betalat ut 66 miljoner kronor mer än det man har fått in.

Nästen hälften av utgifterna har gått till andra klubbar för köpta spelarkontrakt. Malmö FF har köpt de resterande 25 procent av aktierna i stadion och har sedan investerat närmare 30 miljoner i den. Man har amorterat närmare 50 miljoner på fastighetslånen och andra långfristiga skulder som per den sista december 2018 uppgick till 200 miljoner kronor.

Med en kassa på 218 miljoner kronor är det negativa kassaflödet hanterbart, för närvarande. Samtidigt kan en sådan utveckling inte fortsätta i all evighet. Man slipper förvisso köpa aktierna i stadion igen. Å andra sidan kommer det att uppstå renoveringsbehov och därmed behov på ökade investeringar i materiella tillgångar.

Det framtida kassaflödet kan Malmö FF förbättra i första hand genom ökade intäkter från europaspelet alternativt bibehålla nuvarande framgångarna, men med mindre utgifter. Det fungerar naturligtvis också med ökade intäkter från europaspelet men med mindre spenderade pengar.

Kassaflöde på årsbasis:

2016: -45.5mkr

2017: -51.7mkr

2018: +30.5mkr

Det är högkonjunktur i den europeiska fotbollen. Intäkterna växer och priserna på spelartransfers har skjutit i höjden. Enligt Uefas årliga analys över klubbkollektivets finansiella hälsa redovisade det för första gången sedan Uefa började monitorera klubbarnas finanser en vinst på den nedersta raden.

Efter år av förluster, har de verkställande ledningarna i europeiska klubbarna till slut ändrat sitt beteende?

Den första figuren visar det samlade resultatet på nedersta raden under perioden 2006-2017. Den visar också storleken på intäkterna respektive kostnaderna. Jag har adderat en trendlinje baserat på två års rullande medeltal. Jag har också markerat tillfället för starten på den globala finanskrisen och införandet av Uefas finansiella regelverk (Uefa Financial Fair Play, FFP).

Vi ser att intäktstillväxten bromsade in under 2009 till 2011 samtidigt som kostnadstillväxten behöll samma takt fram till 2010. 2012 började intäkterna att återigen ta en större fart upp. Så också kostnaderna. 2017 redovisade kollektivet en resultatförbättring på €800 miljoner och visade för första gången svarta siffror. €740 miljoner av de €800 miljonerna kommer från resultatet hos Premier League kollektivet.

Den andra figuren visar fördelning bland olika kategorier mätt i storlek på vinst/förlust-marginal. I ett urval med närmare 700 klubbar handlar det med andra ord om ca 10 klubbar som har gått från röda siffror till svarta. Också när det kommer till storleken på vinstmarginaler så är skillnaden marginell.

I det förra blogginlägget skrev jag om transferinflationen och hur den påverkar klubbarnas resultat. Figur tre visar hur klubbkollektivets rörelsemarginaler före nettot från spelartransfers är fördelat. Här ser vi något fler antal klubbar som har ett negativt rörelseresultat och det skiljer också lite mer i marginalkategorierna. Åt det negativa hållet. Det är naturligt givet att klubbledningarna spenderar transfervinsterna för att försöka nå större sportsliga framgångar. Transfervinsterna blir rörelsekostnader vilket försämrar rörelseresultatet före transfernetto, förstås.

Figurerna ovanför indikerar på att de verkställande ledningarnas beteenden inte har förändrats och de vill fortfarande vinna matcher i första hand. De engelska klubbarnas beteende efter överenskommelsen om begränsningen av spelarlönetillväxten ger stöd till det påståendet. De sparade pengarna gick I första hand till spelartransfersystemet istället för klubbägarna.

Har klubbkollektivets balansräkningar förändrats? Uefa har monitorerat de mätt i tillgångar 20 största ligakollektiven (Sverige inkluderat). Uefas definition av “net bank debt” är bankskuld samt annan kommersiell skuld minus kassan. “net transfer debt” är skulder minus fordringar spelartransfers. Net equity är totala tillgångar minus skulder, det vill säga eget kapital.

Figur fyra visar hur kollektivets samlade balansräkning har utvecklasts. De mindre pajdiagrammen visar fördelningen på  liganivå. (I och med att Uefa inte visade det egna kapitalet på liganivå utan enbart aggregerat så fick jag approximera baserat på det som fanns på liganivå: Det totala kapitalet (tillgångar) samt nettoskulder).

Vi ser att nivån på nettoskulderna är mer eller mindre oförändrad och det egna kapitalet har ökat relativt mycket. Den inklistrade figuren visar bidraget till ökningen av det egna kapitalet. Till största del handlar det om tillskott från klubbarnas ägare.

Det är med andra ord i finansieringen som vi rimligen hittar beteendeförändringen. Innan Uefas finansiella regelverk trädde i kraft – och när klubbägarna tillförde kapital – så bokförde de tillskottet som en skuld, ofta kallad “soft debt” i och med att den generellt var räntefri.

På senare tid har ägarkollektivet börjat bokföra tillskotten som aktiekapital (eget kapital/equity). Rationalen bakom den gamla regimen med “soft debt” misstänker jag har att göra med prioriteringen vid händelse av insolvens – där skuldägarna prioriteras och aktieägarna kommer sist. Rationalen bakom det förändrade beteendet tror jag har att göra med det faktum att Uefas finansiella regelverk tillåter högre underskott i resultaträkninen villkorat att ägarna tillför eget kapital.

Att det fortfarande tillförs mycket kapital från ägarna, trots kraftigt förbättrade resultat kan bero på att de förbättrade resultaten drivs av spelartransfers och den periodisering av kostnader för den som jag beskrev i mitt föregående blogginlägg.

En annan observation är att Premier League kollektivet har mer än en tredjedel av kollektivets egna kapital. De 15 ligorna bakom de fem största har tillsammans närmare hälften av kollektivets skulder men cirka en tiondel av det egna kapitalet.

En rimlig slutsats är att den globala högkonjunkturen har förbättrat finanserna inom den europeiska fotbollen. Den ökade konkurrensen på köpsidan av sändningsrättigheterna har accelererat TV intäkterna och de engelska klubbarnas kartell och den kraftiga transferinflation som den förde med sig har berikat fotbollspyramiden efter flera jobbiga år som följde finanskrisen.

Klubbarnas verkställande ledningar ser däremot inte ut att ha ändrat beteende och nästa “chock” i ekonomin som orsakar att intäktstillväxten saktar in kommer att leda till ökade underskott hos klubbkollektivet samt fler krisrubriker i media. Klubbkollektivet är sårbara mot en minskad likviditet i transfermarknaden.

Vi vet ännu inte vilken som blir den utlösande faktorn till en avtagande intäktstillväxt, eller när den kommer. Men den kommer, förstås. Av erfarenhet vet vi om att det tar längre tid att korrigera kostnaderna än vad det tar för intäkterna att minska. Dels är den enskilt största kostnaden – spelarlöner – kontraktsbundna över flera år, dels tror klubbledningarna inte sällan att intäktsminskningen är ytterst temporär och väntar med att börja spara. Den sportsliga ambitionen vill bibehållas.

Kommer fotbollen att gå under?

Trots de stora svarta rubrikerna när det såg som värst ut i böckerna, spelades det fortfarande en fantastisk fotboll och vanns titlar, mer eller mindre av samma klubbar som idag.

I Sverige redovisade 11 av 16 klubbar röda siffror i sina respektive bokslut för 2012 och 13 av 16 gjorde likaså under 2013. Mjällby, Öster och Brommapojkarna var de som redovisade positiva resultat det året och den accumulerade förlusten för det allsvenska kollektivet under 2012 och 2013 blev 95 miljoner kronor. Vi kommer nog alla ihåg de svarta rubrikerna.

Det tilltrots spelade två svenska klubbar gruppspel i Europa League under 2012 och 2014 såg vi ett svenskt lag ta sig till Champions Leagues gruppspel, för första gången på väldigt länge.

Det har nog gått få förbi att priserna på spelartransfers har skjutit i höjden. Ett faktum som bland mycket annat har gjort flera allsvenska klubbar mer förmögna.

Under januari månad släppte Uefa sin årliga benchmarkrapport* som presenterar den finansiella hälsan hos det Uefa anslutna klubbkollektivet. För första gången på mycket länge lade jag ner lite mer än någon enstaka halvtimme på att titta närmare på siffrorna och det finns några intressanta saker som är värda att lyfta fram. Tanken är att göra det i två delar där den första ska handla om inflationen på transfermarknaden. Vad det är som driver den, vilka redovisningsmässiga konsekvenser den får på resultat och balansräkningarna.

Den första figuren visar summan av samtliga spenderade pengar på köpta spelarkontrakt inom Uefas toppdivisioner. En moderat tillväxt mellan åren 2008 och 2015 följdes upp av en snabbt accelererande likviditet. Enligt Uefa har denna likviditetsökning inte orsakats av fler antal transaktioner utan beror på ökat snittpris per transfer, transferinflation.

Den andra figuren visar hur kassaflödena har distribuerats mellan de fem största ligorna i Europa under den tioårsperioden 2008-2017. För enkelhetens skull har jag ritat nettoflöden, till exempel: Premier League kollektivet köper spelarkontrakt från La Liga för €1.59 miljarder och säljer för €0.99 miljarder vilket innebär att La Liga kollektivet har fått ett inflöde av pengar i storleksordningen €600 miljoner (€0.6mdr).

Mellan 2008 och 2017 har Premier League tillfört närmare €3.5 miljarder i likviditet till de övriga fyra storligorna. Dessa ligor har sedan distribuerat en del av pengarna vidare till sina respektive underleverantörer av talang.  På så sätt distribueras pengarna vidare i näringskedjan och når så småningom också Allsvenskan. Något som vi kan se i figur tre.

Vad är det som har drivit prisökningen under de senaste åren? Inom penningteorin hittar vi kvantitetsteorin. I enighet med den så är den generella prisnivån för varor och tjänster direkt proportionell mot hur mycket pengar som finns i omlopp, det vill säga penningmängden.

Den fjärde figuren har en annan datakälla, revisionsfirman Deloitte och deras årliga sammanställning av aktiviteten i transferfönstren. Jag har tagit kassaflödena för Premier Leagues köpta spelarkontrakt från utlandet.

Det är tydligt hur de har accelererat under de senaste åren och därmed försett övriga Europa med mer likviditet. Figuren visar också att en allt större del av Premier League kollektivets intäkter har skeppats ut. Hur kommer det sig?

Juni 2012 sålde Premier League sändningsrättigheter för en treårscykel med start säsongen 2013-14. Det som var revolutionerande från tidigare auktioner var att British Telecom (BT) hade bestämt sig för att satsa på innehåll i sitt bredbandsnät. Konkurrensen från en ny kapitalstark aktör som BT, medförde att priserna för sändningsrättigheterna ökade med 70 procent. Sedan ytterligare 70 procent i den nästkommande treårscykeln som slutar nu efter säsongen 2018/19. Treårscykeln som börjar i och med säsongen 2019-20 kommer att se något minskade intäkter från de inhemska sändningsrättigheterna. Sky och BT ser ut vara nöjda med sina respektive marknadsandelar och hade inget budkrig som vi såg vid de tidigare två auktionerna.

Tidigare prisökningar på sändningsrättigheter medförde en spelarlöneinflation. Premier League klubbarnas konkurrens om spelarnas signaturer drev upp spelarnas löner. De amerikanska klubbägarna ville helst undvika att det skulle upprepas och lyckades driva igenom en överenskommelse mellan klubbarna, en kartell: TV-intäkterna ökade med cirka £30 miljoner per klubb. Av dessa pengar fick enbart £4 miljoner användas till ökade personalkostnader under säsongen 2013-14. Under 2014-15 fick klubbarna öka sina personalkostnader med ytterligare £4 miljoner, och så vidare.

Den femte figuren visar att klubbarna har varit lojala mot sin kartell. Spelarnas andel av de samlade intäkterna minskade med ungefär 10 procentenheter. Däremot så fick överenskommelsen och samarbetet konsekvenser för transfermarknaden. De pengarna som sparades in på spelarlönerna, flödade rakt in till transfermarknaden. Det blev med andra ord en dubbel effekt, dels från de ökade intäkterna per se, men också genom att en större andel av intäkterna flödade in till transfermarknaden och därmed orsakade en kraftig inflation. Hur har inflationen påverkat det stora kollektivets finanser?

Ökade priser på spelartransfers innebär förbättrade periodiserade resultat. Ponera att en klubb köper ett spelarkontrakt för 100 miljoner och samtidigt säljer ett annat för 100 miljoner. Exklusive eventuella transferkostnad är nettot av kassaflödena för transaktionerna noll. Från ett resultatperspektiv blir det annorlunda. Ponera att det återstående bokförda värdet för det sålda spelarkontraktet är 50 miljoner. Det innebär att reavinsten på säljtransaktionen blir 50 miljoner (100 minus 50). Kostnaden för de köpta kontrakten periodiseras över dess längd. Så om spelaren skriver ett personligt kontrakt med den köpande klubben som löper på fyra år så blir den årliga avskrivningen 25 miljoner (100/4). Det redovisade resultatet för de två transaktionerna blir med andra ord 25 miljoner i vinst (50 minus 25).

I en värld med transferinflation så kommer de bokförda värdena att hela tiden vara undervärderade i och med att nästa transaktion med samma spelare inblandad kommer att ske till ett högre pris (givet att kvaliteten på spelaren inte sjunker till en viss gräns). Hur ser det ut i verkligheten?

Med utgångspunkt från klubbarnas årsredovisningar har Uefa sammanställt en ackumulerad resultaträkning för spelartransfers hos det samlade klubbkollektivet. Den bygger på reavinst på sålda spelarkontrakt, det vill säga transferintäkten minus det sålda spelarkontraktets återstående värde på balansräkningen. På kostnadssidan finns årliga avskrivningar av de på balansräkningen aktiverade spelarkontrakten. Här finns också eventuella nedskrivningar av detsamma. Figur sex visar den utvecklingen.

Det är tydligt hur det periodiserade nettoresultatet har förbättrats sedan 2010 och hur det tagit extra fart från 2015 och framåt för att under 2017 – för första gången sedan Uefa började monitorera finanserna – vara positivt.

Ett rimligt antagande är att en den dagen transferinflationen upphör så kommer det periodiserade resultatet att bli sämre och vid händelse av en transferdeflation så skulle det uppstå större periodiserade underskott. Detta i takt med att inflaterade bokförda värden av tillgångarna ska räknas av mot fallande transferpriser.

För att transferpriserna ska börja sjunka krävs mindre pengar i systemet. Till exempel en generellt avtagande intäktstillväxt som rimligen medför att ration personalkostnader till intäkter ökar, åtminstone under den period det tar att spelarnas kontrakt anpassas. Det skulle orsaka en likviditetsminskning. En konsolidering på köpsidan av sändningsrättigheterna (mindre konkurrens) kan tänkas orsaka avtagande intäktstillväxt. Jag tänker att intäktstillväxt också är en funktion av den globala konjunkturen.

Den sjunde figuren visar utvecklingen av ett urval av nyckeltal hos de mätt i storleken på balansräkningen 20 största ligorna (bla Sverige inkluderat). Vi ser bland annat hur de på balansräkningen aktiverade spelarkontrakten har utvecklats i förhållande till intäkterna samt i förhållande till de totala tillgångarna. Vi kan se att dessa nivåer idag är lika höga som de var precis före finanskrisen 2008.

Vi ser en också korrigering efter 2008 vilken också matchar de ökade underskotten i figur sex. Pajdiagrammet visar hur de bokförda värdena, €8.5mdr under 2017 är fördelade.

En annan observation är att klubbarnas nettoskuld till varandra avseende spelartransfers, efter flera års minskning i relation till de bokförda tillgångsvärdena har börjat öka igen. Det skulle kunna indikera på att likviditeten har börjat minska men att transferpriserna ännu inte har hunnit korrigeras. Klubbarna har till en större utsträckning finansierat transaktionerna genom varandras balansräkningar. Kanske är det ett tecken på att vi står inför en korrigering.

———————————————-

*The European Club Footballing Landscape – Club Licensing Benchmarking Report Financial Year 2017