AIK Fotboll AB startade den allsvenska rapportsäsongen. För en väl detaljerad analys av 2021 kan ni läsa Anders Norlen på twitter.

AIK FOTBOLL AB 4Q 2021 –

“Lösa Guidetti, någon?”@aikfotboll sparkar igång rapportsäsongen med att släppa sina tal för 4Q 2021 och helåret 2021

Låt oss kika på det från topp till botten!

TRÅD 👇👇👇#Allsvenskan #fotbollsekonomi

— Anders Norlen (@andersnorlen) February 15, 2022

Jag blev nyfiken på om AIK:s beteende har förändrats under de senaste tio åren. Det har trots allt hänt väldigt mycket under den perioden på det allsvenska konkurrenslandskapet. Och det har faktiskt redan gått fem år sedan AIK sålde Alexander Isaks spellicens till Borussia Dortmund.

Så det är en ganska bra tidpunkt att göra en tidsserie och se hur försäljningen har påverkat AIK från ett konkurrenskraftperspektiv.

Strategi finans

Om man tittar på AIK:s resultat före skatt över tid så förefaller det tydligt att man strävar efter ett resultat som är i balans över tid men där man tillåter sig ha en kortsiktig varians. Den strategin har man varit konsekvent i under de senaste 10 åren, både för och efter Isak affären.

Det genomsnittliga resultatet före skatt över den senaste tioårsperioden är 3 miljoner kronor per år. Det har bidragit till att det egna kapitalet har vuxit från 25 miljoner kronor 2012 till 65 miljoner kronor 2021.

Isak affären bidrog till ett stort positivt resultat före skatt under 2017 för att sedan följas upp av tre år med negativa resultat om totalt ca 40 miljoner kronor innan man vände upp igen under 2021.

Strategi trupp

I sin senaste bokslutskommuniké nämner AIK sin strategi som är att lyfta fram spelare med hög försäljningspotential som ger avkastning till klubben att återinvestera i den sportsliga verksamheten.

Jag har skrapat data från transfermarkt.com och tittat på hur AIK:s rekryteringsstrategi har sett ut, 2013 till 2016 samt 2017 till 2021. Figuren visar förhållandevis väl hur AIK distribuerar sina resurser i rekryteringen. Staplarna visar det ”marknadsvärde” som har rekryterats inom respektive ålder där en låda i varje stapel representerar en spelare.

AIK har varit förhållandevis konsekventa i sin strategi. Man lägger merparten av sina resurser på att rekrytera seniora spelare som är 27 år och äldre, både före och efter Isak affären. Ca 70 procent av värdet kommer från rekrytering inom denna kategori.

Den stora skillnaden är att värdet på rekryterade spelare ökade från och med 2017. De fem åren 2012 till 2016 rekryterade AIK €16 miljoner värde. 2017 till 2021 rekryterade man värde motsvarande €22 miljoner.

Spelare med hög försäljningspotential som ger avkastning finansierar således rekrytering av seniora spelare samt deras personliga ersättning. Det återspeglas i figuren som visar utgifterna för sign-on som ökade kraftigt under 2018 till 2020 jämfört med tidigare år och man spenderade 42 miljoner kronor på sign-on.

AIK började inte ange hur mycket man betalar i sign-on förrän 2015 så tyvärr saknas data innan dess.

Utfall

De ökade utgifterna ledde till ett SM guld 2018 samt till en försämrad resultaträkning. Det är både en konsekvens av rekryteringsstrategin samt den finansiella strategin. Marginalkostnaden för seniora spelare överstiger generellt marginalintäkten.

De två åren efter guldet följdes av sämre resultat i allsvenskan vilket till viss del kan förklaras med ett misslyckat spelfilosofiskt experiment. De höga kostnaderna fortsatte att sätta press på resultaträkningen också under 2019 samt det första pandemiåret 2020.

Från ett internationellt perspektiv betalade sig inte kostnadsökningen. AIK har sjunkit ner till nivåer från mitten av 10-talet, mätt på Uefa rankingen.

AIK:s rekryteringsstrategi har givit konsekventa topplaceringar i allsvenskan över en längre tid. AIK är skickliga på att leverera sportslig output från den input man stoppar in.

Samtidigt har rekryteringsstrategin orsakat – bortsett Isak affären – att AIK har missat att profitera den brutala volymtillväxten som den europeiska transfermarknaden upplevde under 2015 till 2019. AIK har under de senaste säsongerna sålt spelarlicenser för betydligt mindre pengar än sina konkurrenter, svenska som internationella. Några av de klubbarna stöter man på i kvalen till Europacuperna. Andra använder pengarna till att idag köpa talang från allsvenskan.

Under de senaste fyra säsongerna 2018-2021 uppgick AIK Fotboll AB:s resultat från spelarförsäljningar till 77 miljoner kronor. Den femte rankade klubben i allsvenskan mätt i försäljning spelarlicenser tjänade 83 miljoner kronor, på tre säsonger, fram till och med 2020!

Flera klubbar har blivit mer förmögna under transferboomen. Om man tittar från ett konkurrensperspektiv så hade AIK Fotboll AB – om man räknar bort Malmö FF – 10 procent av de övriga allsvenska klubbarnas samlade egna kapital per sista december 2016, före Isak affären.

Per sista december 2017 hade AIK Fotboll AB drygt 20 procent av de allsvenska klubbarnas samlade egna kapital, exklusive Malmö FF.

Efter 2020 var motsvarande nyckeltal 9 procent. Eftersom AIK är först ute med årsredovisning för 2021 är det ännu oklart hur det nyckeltalet står sig här och nu. Flera klubbar förväntas redovisa starka resultat så det blir troligen inga signifikanta förändringar.

Den bilden bekräftas om man tittar från ett transfermakt.com perspektiv så kan vi se hur AIK:s truppvärde har förändrats över tid. Efter att ha toppat värdet i relativa tal 2018 och i absoluta 2019 har båda tillbaka till lägre nivåer. Om man mäter AIK:s värde som en andel av allsvenskans samlade truppvärde så har det försvagats åren efter guldet.

Vän av ordning undrar hur relevant transfermarkt.com värderingar är. Jag skulle säga att de är en ganska god indikation för hur sjön ligger.

Det finns ett starkt samband mellan klubbarnas truppvärden och intäkter inklusive transfers och det finns ett förhållandevist gott samband mellan truppvärde och sportsliga prestationer – över tid (figurer längst ner).

Framtiden

AIK går in i 2022 med en stark balansräkning. Men de är inte ensamma om det. Konkurrensen har blivit hårdare och finansiellt har Malmö FF distanserat sig ytterligare, vilket kommer att bekräftas när MFF presenterar sin årsredovisning inom en snar framtid.

Det ska bli intressant att se om AIK fortsätter på den inslagna vägen eller om man förändrar sitt beteende. Den inslagna vägen är ganska förutsägbar och spelar rimligen Malmö FF väl i händerna.

Dels så är Malmö FF så pass förmögna att de med lätthet kan överspendera sina konkurrenter. Dels så har Malmö FF en ranking i Europa som är överlägsen andra svenska klubbar. Det betyder att Malmö FF rent statiskt kommer att tjäna mycket mer pengar från Europaspelet under de kommande åren.

Det internationella januarifönstret stängde för ett par dagar sedan och efter totalt fyra transferfönster under pandemin kan det vara en bra tid att göra en avstämning av vad som har hänt på transfermarknaden.

Volymerna och antalet affärer har fallit kraftigt. Från närmare €8 miljarder säsongen 2019-20 till lite drygt €4.5 miljarder säsongerna 2020-21 samt 2021-22 (Figur1),

Det som sticker är beteendeförändringen i vilken årskategori klubbarna har investerat sina pengar. Det har skett i två steg.

Säsongen 2020-21 kollapsade mer eller mindre affären med spelare över 25 år, framför allt i kategorin €30 miljoner och upp per transaktion. Denna kategori har snarare varit föremål för lån.

Säsongen 2021-22 var ökade transfervolymen markant, om man mäter på omsättningen enbart på yngre spelare. Med en omsättning som var €2-3 miljarder lägre än de tre säsongerna innan pandemin är det bara under 2019 som klubbarna har investerat mer pengar i 22-23 åriga spelare än vad som investerats i den ålderskategorin under nuvarande säsong (Figur3).

Närmare 20 procent av pengarna som klubbarna i de fem största europeiska ligorna har omsatt, investerats i spelare i 22 års åldern. Cirka hälften av investeringarna under säsongen 2021-22 har gjorts i spelare under 24 års ålder (Figur2).

Den demografiska förskjutningen indikerar att marknaden har en positiv framtidstro på att volymerna ska komma tillbaka.

Beteendet verkar ha varit temat över hela linjen i Europa.

För allsvenskans del har säsongen 2021-22 varit den enskilt bästa ur ett talangexportperspektiv (Figur4).

Och det är framför allt i den allra yngsta åldern som majoriteten av pengarna har mäklats (Figur5). Det har fallit mycket väl ut för klubbar som har haft mycket ung talang som har slagit igenom. Deras kontrakt har i första hand köpts av klubbar i länder som förädlar och säljer talang till Big5 kollektivet, vi känner igen Belgien och Nederländerna. Men även flera danska klubbar har varit opportunistiska och har dammsugit allsvenskan på tillgångar i ung ålder. Danmark är allsvenskans enskilt största exportmarknad under den europeiska säsongen 2021-22 (Figur6). Säsongen 2021-22 importerade danska klubbar talang från Sverige för mer pengar än vad man totalt har gjort åren 2010-2020.

Marknadstrender kommer och går. Det kommer rimligen en tidpunkt där spelare i åldern 21-23 upplevs som överprissatta högre upp i klubbhierarkin samtidigt som spelare 24-27 börjar upplevas mer prisvärda.

I så fall kommer vi kommer att uppleva en förskjutning tillbaka mot normen. Om mängden pengar i omsättning kommer tillbaka till gamla nivåer så ska det rimligen inte att påverka priserna på 22-23 åringar negativt. Däremot ska man kanske vara försiktig med att tro på att priserna kommer att öka för enskilt just den ålderskategorin.

För allsvenska klubbar kan det betyda att man återigen kan få göra fler bra affärer med kontrakt för spelare i spannet 23-25 år samtidigt som den relativa efterfrågan på talang upp 20 år minskar. Det bästa sättet att försäkra sig mot eventuella skiften är att skriva långa kontrakt med unga spelare och ha en åldersmässigt väldiversifierad trupp.

På sin officiella hemsida har den polska regeringen nyligen (14 januari) publicerat att man med start 2022 och under en period av fyra år kommer att kasta totalt 700 miljoner zloty, motsvarande 1.6 miljarder kronor (PLN/SEK~2.3). på de mest populära polska elitlagidrotterna: fotboll, volleyboll, basket, handboll och ishockey.

Enligt uppgifter i media rör det sig – för elitfotbollens räkning – dels om ett infrastrukturellt bidrag på 150 miljoner zloty som betalas ut till klubbarna i de två högsta divisionerna under 2022 (PLN 6m respektive 2m vardera till klubbarna i första respektive andra divisionen). Det är medel som förväntas att användas till utveckling av infrastruktur, det vill säga träningsfaciliteter etc.

Däremot ska huvuddelen av bidraget betalas till de fotbollsklubbar som kvalar till de europeiska turneringarna. Fram till och med säsongen 2024-25 ska få dela på totalt sett 300 miljoner zloty, motsvarande cirka 700 miljoner kronor.

Vinnaren i den pågående säsongen av Ekstraklasa som koras i maj ska få 8 miljoner zloty. Silver och bronsmedaljörerna ska ska få 5 miljoner zloty vardera och cupvinnaren får 6 miljoner zloty.

Från och med nästa säsong ökar det årliga bidraget till 30 miljoner zloty (70msek) till vinnaren av Ekstraklasa, 20 miljoner zloty vardera till tvåan och trean samt 25 miljoner zloty till cupvinnaren.

Syftet är att med skattebetalarnas pengar stärka den polska elitlagidrotten i de europeiska turneringarna. Frågan är, vad är det värt?

För att sätta beloppen i en kontext så omsatte Legia Warszawa – den ekonomiskt största klubben – 120 miljoner zloty (270msek) säsongen 2018-19 (pre-pandemi) exklusive försäljning av spelarkontrakt, datakälla är Deloitte Polska.

Bakom Legia finns Lech Poznan och Lechia Gdansk med cirka 50 miljoner zloty i omsättning vardera (115msek). De ekonomiskt minsta klubbarna i Ekstraklasa omsätter mellan 10 och 20 miljoner zloty.

Medianomsättningen i Ekstraklasa låg säsongen 2018-19 på 32 miljoner zloty (73 miljoner kronor) vilket faktiskt var ganska exakt lika mycket som medianen i allsvenskan säsongen 2019.

De polska fotbollsklubbarna har presterat mycket svaga resultat på de europeiska arenorna. När Lech Poznan tog sig till gruppspel i Europa League hösten 2020 så var det första gången på fyra år som en polsk fotbollsklubb nådde gruppspelsfasen. Året efter lyckades Legia Warszawa nå gruppspel i Europa League, till slut får man väl säga – Legia hade vunnit den polska ligan fyra av de fem senaste säsongerna och försökt kvala in till gruppspelsfasen varje säsong.

Beror de svaga resultaten i Europa på ekonomin? Om man definierar ekonomi som relativ mellan de konkurrerande nationerna så är svaret nej. Om man däremot utgår från definitionen att ekon0o0min är hushållande med begränsade resurser i ett tillstånd av knapphet – då är svaret JA!

Tillåt mig utveckla…

Jag har återigen använt mig av värderingen på transfermarkt.com. Anledningen till det är att de aggregerade truppvärderingarna på sajten är en förhållandevis god proxy för den relativa storleken på ekonomin klubbar emellan. I allsvenskan har sambandet mellan truppvärdet vid början av respektive säsong och de sportsliga resultaten och en förklaringsgrad på 85 procent – över en femårsperiod. Det ger med andra ord ungefär en lika god förklaringsgrad som sambandet mellan personalkostnader och sportsliga resultat.

På den Europeiska scenen är sambandet mellan ligors aggregerade truppvärde och aggregerade intäkter 80 procent. Truppvärde ger med andra ord en förhållandevis god bild av den underliggande ekonomiska storleken.

Figuren nedanför visar truppvärdet för de fyra lagen som har presterat bäst i Europa för respektive nation under den senaste femårsperioden. Observationerna är per 3:e januari 2022. Visningsordningen 10-30 är baserad på nationskoefficienten i europacuperna som gäller för dagen.

Om man utgår från lådorna i diagrammet som visar den relativa ekonomiska storleken mellan de fyra bästa lagen nationerna emellan så underpresterar Polen mätt på medianen (snittet mellan andra och tredje största laget), övre- och nedre kvartilen – ja man underpresterar på egentligen allt.

Vid ett normalt resursutnyttjande borde de polska klubbarna prestera så pass väl att ligan borde kunna uppnå en ranking runt en 20:e plats.

Jag blev nyfiken och skrapade data från transfermarkt.com för satt titta närmare på hur det polska klubbkollektivet har managerat truppvärdet under de senaste åren (2016-17 fram till och med nu).

Figuren nedanför visar rekryterings- respektive avvecklingsflöden (y-axeln mätt i €miljoner) utifrån ett åldersperspektiv (x-axeln).

Det övre diagrammet visar rekryteringar, det nedre visar spelare som lämnar. De grå boxarna är spelare som kommer respektive lämnar som Bosman. De färgade visar att det värde som klubb mot ersättning (transfer-fee €m). Storleken på boxarna representerar marknadsvärdet, färgskalan nivån på transfer-fee.

De polska klubbarna förlorar väldigt mycket truppvärde i åldern 26 år och högre och man får väldigt lite betalt för det. Totalt sett över hela axeln får klubbarna i Ekstraklasa betalt för mindre än 40 procent av det värde som lämnar.

Majoriteten av resurser läggs på nyrekryterat värde i åldern 26+. Det är pengar som man generellt inte får tillbaka vilket medför att det hela finansieras genom försäljning av kontrakt med unga spelare som har fått sitt genombrott och är på väg upp i karriären. I och med att de polska klubbarna rekryterar mycket lite värde i ung ålder så förefaller det vara egna akademiprodukter.

I mitt förra inlägg räknade jag ut att de allsvenska klubbarna förädlade €8 miljoner i värde i genomsnitt per förening sedan 2016. De danska klubbarna var nästan dubbelt så skickliga med €15 miljoner i värdeförädling.

De polska klubbarna har förädlat €3 miljoner i värde sedan sommaren 2016. Bortsett från de egna akademispelarna som slår igenom så förädlas det mer eller mindre inget värde i den polska klubbfotbollen. Värde rekryteras och det förstörs.

Om man söker efter de 50 högst värderade spelarna upp till 23 års ålder baserat transfermarkt.com värderingar, sorterar dem efter nationalitet och rankar nationerna efter det totala värde så rankas spelarna med polskt medborgarskap på en 17:e plats i Europa. Utgår man från medianvärdet (snittet mellan den 25 och 26 högst värderade spelaren) så rankas den polska talangen på 14:e plats. De polska klubbarnas prestationer i de europeiska turneringarna rankar ligan på en 28:e plats.

De polska klubbarna kastar bra pengar efter dåliga. Så nog behöver de hjälp. Men de behöver hjälp med kunskap om hur befintliga medel ska investeras snarare än mer pengar att spendera.

Bidragsstrukturen däremot kommer rimligen att skapa en kapprustning i jakt efter kortsiktiga resultat. Det är mycket goda nyheter för spelare som kommer att spela i den polska ligan fram till programmet löper ut om fyra år. Kanske hjälper det de polska klubbarna att på kort sikt tjäna några placeringar på rankingen men baksmällan riskerar att bli tung.

De danska klubbarna är mycket bättre på att ta betalt för sina spelare! Ett utryck som har blivit ganska vanligt under de senaste åren. Det är sant att de danska klubbarna säljer spelarkontrakt till mycket högre priser än vad svenska klubbar gör. Men faktum är att så har det inte alltid varit, inte ens under 10 talet.

Jag skrapade transfermarkt.com på samtliga på sajten registrerade försäljningar mot betalning säsongerna 2010-11 fram till i somras. Totalt 246 försäljningar i Danmark och 232 i Sverige.

Låddiagrammet visar en jämförelse av observationerna under respektive säsong. Statistiken säger att fram till säsongen 2016-17 fanns det ingen signifikant skillnad i storleken på försäljningarna. Från och med säsongen 2017-18 har det danska klubbkollektivet däremot fått signifikant mer betalt för sålda spelarkontrakt.

Någonting har hänt under de senaste sex åren. Det kan rimligen inte bero på att de danska klubbledarna helt plötsligt har blivit bättre på att ta betalt utan det borde rimligen finnas ett högre värde i Danmark som betalar sig bättre.

Enligt transfermarkt.com är Superligans samlade truppvärde (transfermarkt.com definierar enskilda spelares värde som ”marknadsvärde”) €240 miljoner. Det allsvenska kollektivets truppvärde är €175 miljoner, trots att det finns fyra fler klubbar i allsvenskan. Men inte heller när det kommer till truppvärde var skillnaden lika stor för sex år sedan som det är idag.

Jag gjorde en jämförelse mellan det allsvenska kollektivet och kollektivet i den danska superligan. Eftersom ligorna har olika många lag så beräknade jag ett genomsnitt per klubb.

Truppvärdet kan ökas genom att rekrytera värde och/eller förädla värde. Generellt ökar yngre spelare mer i värde än vad äldre spelare gör. Gamla spelare minskar generellt i värde. Det innebär att man över tid – givet att man önskar maximera truppvärdet – behöver ha en truppstruktur innehållandes spelare som bidrar mer till värdeskapandet än de spelare som förstör det.

Den ingående balansen är 1 januari respektive 1 juli 2016 för allsvenska respektive superligan.

Den utgående balansen är den 15 december 2021.

2016 var truppvärdet i genomsnittsklubben i danska Superligan knappt 40 procent högre än motsvarande i Allsvenskan. December 2021 var skillnaden närmare 70 procent.

Marknadsvärde (MV) in är summan av värdet på samtliga spelare som anslutit sedan den 1 januari respektive 1 juli 2016. €24 miljoner rekryterat värde i snitt för de allsvenska klubbarna respektive €32 miljoner för klubbarna i Superligan. Intressant och relevant att notera är att hälften av det rekryterade värdet i allsvenskan är 27 år eller äldre. Klubbarna i Superligan rekryterar cirka en tredjedel av sitt marknadsvärde så högt upp i åldrarna. Rekryteringsprofilen är yngre i Danmark.

De allsvenska klubbarna hade betalat (fee) motsvarande knappt en tiondel av förvärvat värde medan klubbkollektivet i Danmark betalde för nästan en tredjedel av förvärvat värde. De svenska klubbarna springer mer efter Bosman och de danska klubbarna verkar se mer värde i köpta kontrakt.

MV ut är summan av värdet på samtliga spelare som har lämnat under samma period. €28 miljoner i genomsnittligt värde som lämnat de allsvenska klubbarna respektive €38 miljoner för klubbarna i Superligan.

De danska klubbarna fick tillbaka mer pengar för det värde som hade lämnat. Indikativt, baserat på transfermarkt.com data (inte validerat i årsredovisningarna) fick det allsvenska kollektivet betalt för knappt 40 procent av det i genomsnitt 28 miljoner euro i värde som lämnade klubbarna. Motsvarande ratio i danska Superligan är närmare 75 procent.

Det kan till stor del förklaras med att hälften av förvärvat värde i allsvenskan är 27 år eller äldre. Det värdet får man generellt inte tillbaka på andrahandsmarknaden för spelarkontrakt. Den högre betalningsration i Danmark medför rimligen också att det danska klubbkollektivet har mer pengar att rekrytera och tillföra mer nytt värde.

Value added är skapat värde som klubbkollektivet i respektive liga har tillfört genom egen förädling. De danska klubbarna har förädlat nästan dubbelt så mycket värde av vad det allsvenska kollektivet har gjort. Även om man räknar bort högpresterande FC Midtjylland så är skillnaden 75 procent till de danska superligaklubbarnas fördel.

De danska klubbarna har under de senaste åren varit skickligare än de svenska på att förädla sina respektive truppvärden vilket rimligen har resulterat i att värdet på de spelare vars kontrakt som går på export från Danmark är högre och därmed ger mer betalt.

Ökade transferintäkter har också medfört att danska klubbar stegvis har kunnat rekrytera bättre spelare vilket de allsvenska föreningarna fått uppleva under det senaste året där flera profilerade talanger har blivit rekryterade av klubbar i Superligan.

Med drygt halva säsongen spelad i den danska superligan leder FC Midtjylland (FCM) grundserien med två poäng före FC Köpenhamn (FCK). Skulle FCM lyckas vinna så blir det i så fall det tredje mästerskapet inom loppet av fem säsonger. Men oavsett det så har det ändå hänt saker i det danska konkurrenslandskapet under de senaste åren.

Under 00-talet vann FCK sju av tio mästerskap. Under 10-talet vann man fem av tio och under de senaste fem åren har man inte vunnit fler än två gånger.

I den här bloggen tänkte jag titta på hur FCM och FCK skiljer sig åt vad gäller organisation av sina respektive fotbollsverksamheter.

Jag har använt mig av spelarvärderingarna på transfermarkt.com för att analysera hur klubbarna bygger sitt respektive truppvärde.

Den ingående balansen är 1 juli 2015, exklusive utlånade spelare.

Den utgående balansen är den 25 december 2021, exklusive utlånade spelare.

Marknadsvärde (MV) in är summan av värdet på samtliga spelare som anslutit sedan den 1 juli 2015.

MV ut är summan av värdet på samtliga spelare som har lämnat under samma period.

Skapat värde är med andra ord det värde som respektive klubb har tillfört genom egen förädling.

Resultatet säger att FCM har adderat mer än dubbelt så mycket värde än vad FCK har gjort.

Som en referens kan man notera att Malmö FF hade ett trupp-värde på 22 miljoner euro den 1 juli 2015. IFK Göteborg hade 14 miljoner euro, lika stort som FCM vid samma tidpunkt. Idag har de två allsvenska klubbarna 32 miljoner respektive 11 miljoner euro.

Man ser också att den talang som har anslutit har haft ett lägre värde än FCK:s förvärv. FCM har – till skillnad från FCK, ett underskott i värdet på den talang som har anslutit minus den som har lämnat klubben.

Det indikerar på att FCM – givet att man är skickliga på att managera spelarkontrakten – har ett högre positivt transfernetto än vad FCK har.

Generellt ökar yngre spelare mer i värde än vad äldre spelare gör. Gamla spelare minskar generellt i värde. Med andra ord pekar resultaten på att FCM spelar yngre spelare på planen än vad FCK gör.

En jämförelse av trupp-demografin bekräftar detta. FCM ger hälften av speltiden till spelare som är yngre än 25 år där 22 åringarna sticker ut i statistiken. I FCK får spelare i åldrarna 22-28 lite drygt hälften av speltiden med 26 åringar som får mest speltid.

Det som är intressant är hur oerhört konsekventa FCM är när det kommer till sin trupp-demografi. Det är enbart ett par 30+ per säsong som får mycket speltid.

Klubben förefaller vara duktiga på att identifiera talang i och med att man inte ser ut att samla på sig gamla spelare vilket kan vara lätt hänt.

FCM har under under den här perioden haft tre olika huvudtränare vilket tyder på att det är klubben som äger trupp-strategin och inte tränaren.

Att kunna vara konsekvent med en sådan strategi och samtidigt prestera på en hög sportslig nivå förutsätter att man hela tiden klarar av att identifiera och integrera ny talang. FCM gör det dels genom den egna akademin, dels genom externrekrytering. Under femårsperioden 2017 till 2021 har FCM flyttat upp 25 spelare från U19. Det kan jämföras med 7 uppflyttade U19 spelare i FCK.

Trots det är åldersprofilen på de externa rekryteringarna yngre i FCM än FCK. En fjärdedel av de externa förvärven har varit 21 år eller yngre. Cirka 60 procent av förvärven har varit under 25.

Inklusive de uppflyttade U19 spelarna så har FCM haft ett inflöde på 50 spelare som är yngre än 25 år under de fem säsongerna 2014-15 till 2020-21, 10 spelare per säsong i genomsnitt. Man har rekryterat 16 spelare äldre än 25 år gamla, i genomsnitt tre per säsong.

Med tanke på att 22 åringar generellt får mest speltid i FCM så kan man anta att det dröjer ett par år från att en yngre spelare rekryteras till att denne får regelbunden speltid. Det förutsätter att man skriver långa kontrakt med unga spelare.

Enligt uppgifter i transfermarkt.com ser kontraktsläget nuvarande trupp ut enlig nedan figur som visar antal spelare samt ett genomsnittslängd på kontraktet för respektive ålder. Den genomsnittliga kontraktslängden är 3.2 år över hela linjen.

Det är för övrigt lite fascinerande att FCM denna säsong saknar spelare i åldern 27 till 29 år.

FCK å sin sida har haft ett årligt inflöde av totalt 47 spelare inklusive uppflyttade U19 under de fem senaste säsongerna. Majoriteten av externa rekryteringarna sker i åldern 23-28 år, generellt spelarnas förväntade peak-period.

Med den numerärt stora egna försörjningen samt det faktum att FCM externrekryterar lika många spelare som FCK så borde rimligen FCM också ha fler spelare lånas ut.

Så är också fallet, FCM har haft 37 olika spelare utlånade vid 84 tillfällen (vissa spelare blir utlånade flera säsonger samt ibland till olika klubbar). Vid 60 tillfällen har det rört sig om spelare som är yngre än 22 år.

Man skulle kunna ställa en hypotes där FCM:s låneprogram är systematiserat och med i första hand i ett utvecklingssyfte. Majoriteten av FCK:s utlåningar har varit betydligt färre och rört spelare som är 25 år eller äldre vilket indikerar på att det snarare handlar om ett avvecklingssyfte.

Data ger stöd åtminstone det första påståendet. Av de totalt 30 spelare i FCM som hittills fått speltid denna säsong har åtta tidigare varit utlånade till andra klubbar.

Det är ett rimligt antagande att klubben har dedikerad personal som koordinerar, administrerar och följer upp utlåningsprogrammet.

FC Fredericia som spelar i den näst högsta divisionen har varit den enskild största låntagaren. I dagsläget har FCM tre spelare utlånade dit.

Vad säger finansiell data?

I juli 2014 blev Matthew Benham ny majoritetsägare i FC Midtjylland. Han förvandlade en klubb med kroniska finansiella problem till en idag lönsam verksamhet. Enligt en analys av Off The Pitch är FC Midtjylland den mest lönsamma fotbollsklubben i Skandinavien under de tre senaste åren.

Man har kommit dit genom att industrialisera talangutveckling och klubben har blivit bäst i Skandinavien på att skapa värde i spelartruppen och sedan ta betalt för det. Också de sportsliga resultaten har blivit bättre. Faktum är att FCM inte omsätter nämnvärt mycket mer än Stockholmsklubb (intäkter från spel i Europa borträknat), däremot har man ett mycket starkt transfernetto som man återinvesterar. FCM:s avskrivningar för förvärvade spelarkontrakt har under de senaste fem åren mer än fördubblats till nuvarande 43 miljoner danska kronor. Det pekar rimligen på att man idag rekryterar extern talang på en högre nivå än vad man gjorde för fem år sedan. Man skulle kunna sammanfatta det med att man har lyckats skapa en mycket progressiv och kostnadseffektiv utvecklingsmiljö. Åtminstone i en tid där transfermarknaden har varit i en boom-period.

FC Köpenhamn har under en lång period vunnit majoriteten av mästerskapen tack vare finansiell överlägsenhet. De dagarna är förbi.

Klubben har konsekvent rekryterat spelare som är eller är på väg in i sin högst presterande period på karriären vilket också ger ett avtryck med ett negativt transfernetto. Under en lång tid har koncernen Parken S&E där FCK ingår skapat ett mediokert aktieägarvärde. Under de senaste åren levererar man dessutom – givet resurserna – mediokra resultat i den danska ligafotbollen.

I sin bok om strategier inom fotboll skriver Mads Davidsen och Dan Hammer att över tid så kan 70 procent av de sportsliga framgångarna förklaras med kapital, 20 procent genom kompetens och resten genom slumpen.

Skulle FCK transformera och förbättra sin fotbollsverksamhet och göra den mer ekonomisk så skulle de rimligen återta sin dominerande position inom den danska ligafotbollen. Knäckfrågan däremot är att själv komma till insikt med det. Och göra jobbet, förstås.

I natt stängde majoriteten av transferfönstren runtom i Europa. Av de större marknaderna är det Ryssland har öppet ytterligare sju dagar.

Under det förra sommarfönstret som på grund av förskjuten säsong var förlängt fram till 4 oktober omsattes 4 miljarder euro enligt Uefa. Enligt data från transfermarkt.com så pekar det på en omsättning som är cirka 5 procent lägre under sommaren 2021.

I Uefas senaste Club licensing benchmarking report räknade analytikerna med en återhämtning nu i sommar till 80 procent av 2019 nivåer men återhämtningen uteblev. Åtminstone hos klubbarna i de fem största ligorna.

Jag tror att man har underskattat den ökade belåningen klubbarna emellan som under de senaste åren givit en rejäl hävstång på transfermarknaden som resulterat i en kraftig volymökning. I dagens marknad innebär det rimligen en omvänd effekt när klubbarna nu säljer sina respektive transferfordringar för finansiering av den löpande verksamheten istället för återinvestera i nya spelarkontrakt. Pengarna lämnar marknaden. Anekdotiska bevis pekar på att klubbarna också tar allt längre krediter mellan varandra.

Tittar vi på de fem största ligornas (Kluster A) aggregerade transferinkomster och utgifter så ser vi att de kommit ner under 2015 års nivåer. Det är i första hand Spanien, Italien och Frankrike som har minskat investeringarna.

Det har påverkar de sex ligorna i B-klustret negativt där inkomsterna har minskat till under hälften jämfört med rekordsommaren 2019. Utgifterna har däremot inte kollapsat lika mycket utan matchar 2017 och 2018 års nivåer.

I kluster C där allsvenskan ingår har aktiviteten varit väldigt hög.

Det görs färre permanenta övergångar än innan pandemin. Däremot ökade antalet transaktioner mot betalning i de fem största ligorna med lite drygt 10 procent jämfört med förra sommaren. Genomsnittspriset per transaktion är med andra ord lägre.

Nettoflödena (skillnaden mellan inkomster och utgifter) i klustren A, B och C (där allsvenskan ingår) så ser vi att nettot har konsoliderats och rör sig mot noll. Ett negativt netto betyder ett nettoutflöde av pengar till andra kluster. Ett positivt netto betyder ett nettoinflöde av pengar från andra kluster. C klustrets positiva netto står än så länge förhållandevis stadigt.

Den utvecklingen ska bli intressant att följa kommande fönster.

Trots en lägre volymer har klubbarna i Allsvenskan och Skandinavien kunnat fortsätta exportera talang, även om det har varit en svårare marknad. Intressant är att se hur mycket danska klubbar har profiterat på volymexpansionen i Europa som tog fart 2015. Om man tittar närmare bakom siffrorna hos några av de danska klubbarna så finner man en strategiförändring.

Men faktumet att ligorna i B-klustret har hållit uppe nivån på investeringarna under sommaren har varit positivt för de allsvenska klubbarna där 35 procent av intäkterna kommer från talangexporten till kluster B (snitt åren 2010-2020). Under sommarens fönster genererade B-klustret närmare 70 procent av allsvenskans transferinkomster. Bara under 2012 har allsvenskans inkomster från kluster B varit på så höga nivåer, också då 70 procent. Också då var det en stressad transfermarknad – i skuggan av finanskrisen. Att 18 procent av inkomsterna kommer från kluster C (i första hand Danmark) är historiskt den största noteringen sedan 2011.

En intressant observation är annars snittåldern som ligger på 21.2 år på de allsvenska spelare vars kontrakt sålts utomlands denna sommar. Det kan sättas i relation till ett medelvärde på 23.5 år för de tre åren före pandemin. I endast tre av sjutton övergångar utomlands mot betalning var spelaren 25 år eller äldre. Minskningen i ålder beror rimligen till stor del på trenden där marknaden har gått efter yngre spelare under pandemin.

Det är tydligt att det är god ekonomi att rekrytera yngre spelare snarare än äldre och en god ekonomi ger sportslig framgång – över tid.

Generellt har aktiviteten varit överraskande hög i C-klustret. Inkomsterna och utgifterna var uppe på historiskt höga nivåer. Kanske har det varit mycket handel inom C klustret?

Figuren nedanför visar hur inkomsterna på transfermarknaden distribueras mellan de olika klustren. Inkomsterna hos kluster A kommer till 89 procent från andra klubbar i samma kluster. I B-klustret kommer 62 procent av transferinkomsterna från klubbarna i kluster A och i kluster C där allsvenskan ingår kommer 55 procent av intäkterna från kluster A och 18 procent från kluster B.

De minskade volymerna på transfermarknaden högt upp i hierarkin leder rimligen till en prisdeflation. Den processen är trög i och med transfermarknaden inte är en handelsplats utan utgörs av bilateral handel klubbar emellan där förväntningarna hos aktörerna vad gäller priser tar tid att justeras.

• Prisnedgång på cirka 20 procent
• Marknaden går efter yngre spelare

Pandemin har under de två senaste fönstren kraftigt påverkat volymerna på transfermarknaden. Under sommarens fönster gick omsättningen på hela marknaden och mätt i pengar ned med 40 procent. Under januarifönstret var omsättningen ner 60 procent. Nedgången är som störst bland de fem största ligorna vilket inte är konstigt eftersom de klubbarna omsätter överlägset mest.

Intrycket har varit att volymminskningen i första hand beror på färre antal transaktioner, snarare än en kraftig prisdeflation.

Jag har funderat lite på om man kan hitta en metod att estimera en eventuell prisnedgång och jag har i första hand varit mest intresserad på en eventuell priseffekt hos exporterande klubbar på den nivå där allsvenskan befinner sig.

Organisationen European Leagues publicerade för ett tag sedan rapporten The Financial Landscape of European Football. I rapporten har man gjort en klusterindelning baserat på storleken på de kommersiella intäkterna, alltså intäkterna exklusive spelartransfer.

Kluster A (5 ligor) : England, France, Germany, Italy, Spain
Kluster B (6 ligor) : Belgium, Netherlands, Portugal, Russia, Switzerland, Turkey
Kluster C (11 ligor) : Austria, Denmark, Greece, Hungary, Israel, Kazakhstan, Norway, Poland, Scotland, Sweden, Ukraine
Kluster D (11 ligor) : Azerbaijan, Belarus, Bulgaria, Croatia, Cyprus, Czech Republic, Finland, Romania, Serbia, Slovakia, Slovenia
Kluster E: resterande 22 ligor.

Enligt rapporten har transferintäkterna under de senaste 10 åren (före pandemin) och hos klubbarna i kluster C till 55 procent kommit från klubbar i kluster A och till 18 procent från klubbar i kluster B.

Min egna analys baserat på data från transfermarkt.com säger att hos de allsvenska klubbarna har intäkterna under de senaste 10 åren till 36 procent kommit från kluster A och 35 procent från kluster B.

Transfermarkt.com är en community likt Wikipedia som loggar samtliga registrerade övergångar som sker i världen. Transfersummorna (fee) kommer om möjligt från officiellt håll. Alltså om inblandade klubbar gör de offentliga. I majoriteten av fallen är inte dessa uppgifter officiella och då använder transfermarkt.com sig av uppgifter i media.

Transfermarkt.com tillhandhåller också värderingar på spelarna som de kallar för market value. Dessa värderingar är gjorde efter principen wisdom of the crowd och man har förklarat hur man tänker under underliggande länken.

Transfermarkt.com tar inte hänsyn till kontraktslängt i sina värderingar och en spelare som har en kort tid kvar på sitt kontrakt med klubben betingar generellt en lägre transfer-fee.

Akademiska studier pekar på att värderingarna på transfermarkt.com är mer framgångsrika att förutse resultat i internationella matcher än Fifa eller ELO ranking (Peeters 2018) men är – på grund av diverse bias – mindre framgångsrika på att förutse transfer-fee (Coates, Parshakov 2020).

Trots dess brister väljer jag ändå att använda mig av data från transfermarkt.com, mest för att få en referenspunkt på spelarnas kvalitéer vilket den relativa värderingen ändå ger en förhållandevis god bild av.

Jag har samlat data för alla kontraktförsäljningar från klubbar i kluster C under de senaste fyra säsongerna 2017/18 till 2020/21. Det rör sig om 760 spelarövergångar, efter att ha rensat bort 2 outliers.

Det ackumulerade transfermarkt.com värdet på de 760 sålda spelarkontrakten vid tiden för försäljning uppgår till 1114 miljoner euro och den av transfermarkt.com rapporterade ackumulerade transfer-fee uppgår till 1283 miljoner euro.

En enkel kategorisering baserat på ålder visar att transfermarknaden betalar mer för yngre spelare och mindre för äldre spelare.

Så en enkel regressionsmodell skulle kunna förklara transfer-fee som en funktion av transfemarkt-värde samt ålder. Nedan modell ger en förklaringsgrad på 0.59 och är signifikant på 1 procentsnivån.

ln(fee) = β₀ + β₁*ln(TMvalue) + β₂ *ln(age) +μ

Jag testade också en regression med Transfermarkt.com värdering som den enda oberoende variabeln och den gav en betydligt mindre förklaringsgrad (0.51). Transfermarkt.com tar som sagt inte hänsyn till kontraktslängt, vilket rimligen har en viss inverkan på communityns värdering kontra transfer-fee.

I april 2020 drog transfermarkt.com communityn – med anledning av penademin – ner värdet på samtliga spelare med 20 procent. Jag tog därför och lade på en 25 procentig premie på samtliga TM värderingar på de spelarövergångar som gjordes under de två senaste transferfönstren. 147 spelarövergångar gjordes från kluster C under de två senaste transferfönstren. De 147 spelarna fick på så så sätt det transfermarkt.com värde som de skulle ha haft om inte pandemin hade drivit fram en sänkning av värdet med 20 procent.

Jag lade till en dummy variabel (Covid) där 147 spelarövergångar klassificeras som ”1” och resterande 613 övergångar som ”0”.

ln(fee) = β₀ + β₁*ln(TMvalue) + β₂*ln(age) + β₃*Covid +μ

Förklaringsgraden i stort sätt exakt likadan som för den första ekvationen.

Covid variabeln indikerar på en nedgång i transfer-fee på 22 procent. Det betyder at transferpriserna är ner med 22 procent på affärer med motsvararande transfermarkt.com marknadsvärde (proxy för spelarens kvalitet) samt ålder.

Transfermarkt.com communityns uppskattning av värdeminskningen var med andra ord ganska så pricksäker.

Prisnedgången är signifikant på 1 procentsnivån.

Under pandemin har klubbarna i kluster C hittills sålt spelarkontrakt för totalt 234 miljoner euro. 19 övergångar till kluster A har gett 104 miljoner euro vilket motsvarar 44 procent av intäkterna. Det är lägre än de 55 procent i 10 årsgenomsnittet innan pandemin, enligt European Leagues rapport.

30 övergångar har gjorts till kluster B vilket har gett 40 miljoner euro och motsvarar 17 procent av intäkterna.

Närmare 40 procent av transferintäkterna hittills under pandemin kommer alltså från affärer inom klustret eller från övriga ligor. Motsvarande genomsnittssiffra under de 10 åren före pandemin var 27 procent.

Det förklarar dock inte prisnedgången. Om man kör samma regressionsmodell med Covid dummy på de 512 övergångar som har gått till klubbar utanför kluster A eller B så indikerar resultaten en prisnedgång på 20 procent. Alltså ganska lika. Prisnedgången här är signifikant på 5 procentsnivån.

Pandemin ser alltså ut att ha påverkat både antal transaktioner till respektive kluster samt de generella priserna på spelarövergångar från cluster C.

En annan intressant observation är att marknaden går efter yngre spelare. Histogrammet nedanför visar distributionen av transaktionerna per åldersklass. Snittåldern för spelarövergångar från kluster C har hittills under pandemin varit 23.9 år jämfört med 24.3 år under de sex transferfönstren innan pandemin. Det är antal transaktioner för spelare över 25 år som har gått ner. Det verkar vara ett tema på hela transfermarknaden under pandemin. I sin senaste European Club Footballing Landscape Report som släpptes av Uefa i fredags skriver man att 64 procent av alla spenderade pengar under sommarfönstret gick för spelare under 25 år – högsta ration någonsin.

Grå staplar och gul normalfördelningskurva visar åren 2017/18 till 2019/20. Blå staplat och orange normalfördelningskurva visar säsongen 2020/21.

För de allsvenska klubbarna var 2020 ett okej år när det kommer till försäljning av spelarkontrakt. Åtminstone om man jämför med tidigare år. Försäljningen var till exempel större än under 2019.

Många affärer gjorde dock i januari 2020, innan pandemin avbröt fotbollen. Enligt transfermarkt.com såldes kontrakt från allsvenskan för 14 miljoner euro i januari 2020. Hittills i år har de allsvenska klubbar enligt transfermarkt.com sålt för 7.6 miljoner euro.

Enligt European Club Footballing Landscape Report finns det anekdotiska bevis från det senaste året säger att köpande klubbar letar efter affärer där säljande klubbar kan ge längre kredit på försäljningarna från säljande klubbar och att klubbar med rika ägare kan utnyttja det till sin fördel. Att ge rena kontantbud kan få säljande part att sälja med rabatt i tider där likviditet är en brist.

Detsamma gäller rimligen i omvänd ordning. De klubbar som kan erbjuda kredit för försäljning kan fortfarande få ihop en förhållandevis god affär. Cash is king – också vid spelarförsäljningar. Men glöm inte kreditanalysen.

Det ska bli intressant med ny data i sommar. Kul!

Uefa låter meddela att man kommer att reformera sitt finansiella regelverk – Uefa Financial Fair Play. Det är logiskt.

Flera av de stora klubbarnas resultat kommer att kollapsa säsongen 2020-21. Det är alltså de bokslut som kommer börja publiceras under hösten 2021. Under nuvarande regelverk skulle det bli svårt för Uefa att ställa ett tillräckligt attraktivt Champion League till TV bolagens förfogande.

Precis som många andra följer jag @swissramble på twitter. Under de senaste åren har jag noterat följande mening förekomma allt mer frekvent: Like many other clubs, #valfristorklubb have become more reliant on player sales. Med hjälp av data från @swissramble sammanställde jag ett mindre urval av klubbar som återkommer på Deloittes Football Money League, en ranking av klubbar i Europa som har högst intäkter exklusive spelarförsäljningar. Gemensamt för dessa klubbar är att deras affärsmodell historiskt har baserats på kommersiella intäkter.

Den översta figuren visar utveckling av Ebitda (Earnings before interest, taxes, depreciation and amortization) vilket är en god proxy för kassaflödet från rörelseresultatet. Här ser vi att Ebitda mer eller mindre har rört sig sidledes under åren 2011-2019 (säsongen 2018-19). 2019-20 blev det ett mindre jack nedåt på grund av avbrott i verksamheten under det sista kvartalet. Ebitda fortsätter rimligen att pressas nedåt under 2020-21 i och med att lätarna har varit tomma i mer eller mindre hela säsongen.

Den mellersta figuren visar utvecklingen i resultatet före skatt. Också här ser vi en förhållandevis rak sidledskurva till och med säsongen 2018-19.

Den nedersta figuren visar utvecklingen i resultatet före skatt avdraget för reavinst spelarkontrakt. Här ser vi en jämn sidledskurva fram till 2016 följt av en kraftig avvikelse söderut med start 2017.

Det beror inte på att klubbarnas reala ekonomi har blivit sämre utan på prisinflationen på spelarkontrakt. Avskrivningar på förvärvade spelarkontrakt (kapitalkostnader) hade börjat öka så pass mycket att kapitalkostnaderna inte längre kunde rymmas inom ramen för Ebitda, alltså resultatet före avskrivningar, räntekostnader och skatt.

För att nå en balans i resultaträkningen behöver klubbarna realisera vinster från försäljning av spelarkontrakt. Vilket man också gjorde, tack vare just prisinflationen.

Uefa har sedan flera år tillbaka i sin årliga benchmarking report förklarat hur det hänger ihop:

When transfer spending goes up, the net cost of transfer activity, and therefore the level of aggregate club losses, is likely to go down. This is because of a difference in timing: incomes, which increase if transfer activity goes up, are triggered immediately on sale, while costs, which also increase if transfer activity goes up, are spread out over the duration of players’ contracts, typically three to five years.

Hyperinflation

Cies Football Observatory är ett institut som ägnar sig forskning inom fotbollen. Bland mycket annat har de byggt en sofistikerad algoritm som jämför övergångssummorna baserat på spelarnas egenskaper som till exempel ålder, position, vilken nivå de spelar på etc. På så sätt får man en bild över utvecklingen av priser transfermarknaden för jämförbara spelare.

Saxat från Monthly Report reveals growing football transfer market inflation – Cies Football Observatory.

Efter en deflation i samband med finans- och eurokrisen har transfermarknaden varit kraftigt inflaterad. Sedan 2017 har inflationen i första hand drivits av belåning på transfermarknaden. 2017 uppgick de ackumulerade skulderna klubbarna emellan för köpta spelarkontrakt till 3.7 miljarder euro. 2019 hade de skulderna ökat till 5.7 miljarder euro. En ökning på mer än 50 procent på bara två år.

Kollapsade reavinster

Under sommarens transferfönster minskade omsättningen på transfermarknaden med 40 procent och under januarifönstret var omsättningen ner 60 procent. Det betyder att många klubbar står kvar med höga avskrivningar som man samlat på sig under de senaste åren men med kraftigt reducerade reavinster på sålda spelarkontrakt.

Efter tio år har alltså regelverket kört i diket. Och är det inte ironiskt att Uefas kontrollorgan under lång tid processade mot klubbar som spenderade pengar som man de facto hade samtidigt som regelverket helt och hållet har saknat verktyg från att hindra FC Barcelona att helt plötsligt stå med byxorna nere – med kortfristiga skulder på närmare en miljard euro till banker, spelare och personal, andra fotbollsklubbar samt övriga intressenter?

Det ska bli mycket intressant att se vilket nytt regelverk som kommer ut på andra sidan.

Slängde ihop lite siffror snabbt på morgonen.

Europeiska fotbollen omsätter €29 miljarder (2019) fördelat på:

Big5 ligorna: €17 miljarder, varav de 20 till intäkter största klubbarna omsätter drygt hälften, €9.3 miljarder.
Övriga högsta ligor: €5.6 miljarder
Big5 lägre divisioner: €2.9 miljarder
Övriga lägre divisioner: €0.7 miljarder
FIFA, UEFA, nationsförbund: €2.7 miljarder

I ovanstående siffror för klubbarna ingår de årliga premierna från Champions League motsvarande €2 miljarder till deltagande klubbar, plus:
Solidritetsbetalningar på €107 miljoner till lag som misslyckades i kvalet
€100 miljoner i solidaritetsbetalningar till övriga klubbar hos nationsförbund som har representation i Champions League gruppspel.
€25 miljoner i solidaritetsbetalningar till klubbar hos nationsförbund som saknar representation i Champions League gruppspel

Europa Super League säger sig vilja:
Betala €3.5 miljarder till 12 grundande klubbar i startbelopp, alltså lite drygt €300 miljoner per klubb.
Betala solidaritetsbetalningar motsvarande förväntat värde på €10 miljarder till övriga fotbollseuropa över en oklar tidsrymd (initial commitment period).

Av de 12 grundande klubbarna fick 9 klubbar tillsammans €835 miljoner av de totalt €2 miljarder i premier som Champions League betalade ut säsongen 2019. Tre av grundarna hade inte kvalificerat sig till turneringen.
€1.2 miljarder av premierna från Champions League gick alltså till klubbar som inte är grundare av Europa Super League.

Med tanke på att Europa Super League förväntas ersätta nuvarande Champions League så ska de årliga solidaritetsbetalningarna till övriga europeiska klubbkollektivet överstiga uppskattningsvis €1.2 miljarder plus närmare €250 miljoner i nuvarande solidaritetssystem för att övriga europeiska kollektivet ska kompenseras fullt ut. Alltså minst €1.5 miljard per år. På kort sikt.

Uefa behåller dagsläget 6.5 procent av intäkterna från Champions League samt Europa League, vilket motsvarar ungefär €210 miljoner kronor om året. Denna siffra riskerar alltså reduceras kraftigt och det är det som står på spel när Uefas exekutivkommitté ska fatta besluten på mötet idag. Motet förväntas starta 09:30 och sluta 14:00.

Agenda:

https://www.uefa.com/insideuefa/mediaservices/mediareleases/news/0268-120e13a73f03-019a1cf9c9e1-1000–uefa-executive-committee-agenda-for-april-meeting/

Mellan 2010 och 2015 missade Malmö FF en topp3-placering två gånger av sex möjliga. Sedan dess har man lagt beslag på den varje år. Fem av fem möjliga. Givet storleken på ekonomin är sannolikheten att Malmö FF ska missa topp3 under 2021 mycket liten. Bakom Malmö FF har konkurrensen om de två återstående platserna blivit hårdare.

Sambandet mellan den relativa storleken på personalkostnaderna och på vilken plats i tabellen en klubb placerar sig är mycket starkt i det europeiska konkurrenslandskapet. Så också i allsvenskan där förhållandet över den senaste 10 årsperioden hade en förklaringsgrad på cirka 90 procent.

Enskilda säsonger är sambandet däremot svagare. Under förra året körde jag en linjär regressionsanalys för 2010 till 2019 (160 datapunkter) och fick en förklaringsgrad på lite drygt 50 procent (vänster figur nedanför). Personalkostnadernas marknadsandel är en enskild klubbs personalkostnader i relation till det allsvenska kollektivets totala personalkostnader.

För att få lite perspektiv på vad det betyder rent konkret så gjorde jag en logistisk regression på min data. En logistisk regression undersöker om det finns ett samband där den responsvariabeln (tabellplacering) endast kan anta två möjliga värden. I det här fallet antingen ett topp3 placering eller inte en topp3 placering. Resultatet från den logistiska regressionen kan översättas och ritas enligt figuren till höger. Den visar hur stor sannolikhet för en topp3 placering en given marknadsandel ger.

Alltså: Erfarenheten från allsvenskan säsongerna 2010 och 2019 säger att en allsvensk klubbs personalkostnader behöver vara cirka 10 procent av allsvenskans totala personalkostnader för att sannolikheten att placera sig topp3 en enskild säsong ska vara 50 procent. I dagens konkurrenslandskap motsvarar 10 procent i marknadsandel cirka 100 miljoner kronor i personalkostnader.

Jag använder sedan ekvationen från logit-modellen och beräknar respektive förenings sannolikhet att komma topp3. Jag benämner det för p(topp3). I p(topp3) har jag räknat 2års glidande medelvärde för personalkostnader. Det är förvisso inte konsekvent med metoden för logit-modellen men anledningen till det är att minska hoppen som eventuella stora signon kan ge. Det kan få enskilda klubbar att se starkare ut enskilda säsonger än vad de egentligen är.

Rationalen är att en fotbollsklubb ska ha en så hög och jämn p(topp3) nivå som möjligt samtidigt som man kan finansiera den över tid och inte behöva börja vidta panikåtgärder.

Så om vi tittar på hur konkurrenslandskapet de facto sett ut sedan 2010 så ser vi att det har förändrats en hel del. Om vi under den första delen av 10-talet hade ett mer tydligt toppskikt så har vi idag ett mer tydligt topplag men inte lika starka toppkandidater bakom.

Förändringen i konkurrenslandskapet har i första hand präglats av tre händelser. Malmö FF:s avancemang till Champions League gruppspel 2014 och 2015 vilket har gett klubben ekonomiska resurser för att kunna driva en mer långsiktig ekonomisk styrning. Den andra är Hammarbys avancemang till allsvenskan inför säsongen 2015. Den tredje händelsen är IFK Norrköping som till skillnad från flera andra mindre klubbar som har vunnit SM guld har lyckats behålla en högre position.

Av praktiska skäl tog jag inte med samtliga föreningar i genomgången. Många har inte spelat i allsvenskan tillräckligt många år för att man ska kunna urskilja trender.

Hur mycket pengar klubbarna lägger på sina personalkostnader styrs till stora delar av hur mycket intäkter de klarar av att generera. Storleken på personalkostnaderna kan också öka/minska beroende på förändrat finansiellt risktagande vilket påverkar klubbarnas finansiella hälsa.

För att mäta den finansiella hälsan har jag använt mig av Zmijewskis modell från 1984. Modellen har använts för att – baserat på redovisad finansiell data – förutse händelse av konkurs. Modellen har baserats på 840 företag varav 40 hade hamnat på obestånd. Zmijewskis modell har testats i flera empiriska studier på den europeiska fotbollsindustrin och den är inte särskilt framgångsrik på att förutse konkurser för fotbollsklubbar. Majoriteten av klubbarna som förutspås hamna på obestånd gör helt enkelt inte det, trots att de upplever djupa finansiella problem. Till exempel skulle 40 procent av observationerna i tabellen nedanför indikera en konkurs kommande år. Fotbollsklubbar går generellt inte i konkurs men de förlorar sin sportsliga position när ekonomin blir för svag.

Syftet med modellen är här därför att ge en indikation på risken för finansiell ohälsa och anledningen till att jag valde Zmijewskis modell var att den är förhållandevis enkel och använder sig av enbart tre förklarande variabler: Lönsamhet, skuldsättningsgrad samt likviditet. Dessutom använde Zmijewski sig av probit-regression vilket gör att man – genom den kumulativa normalfördelningsfunktionen – kan översätta resultatet till sannolikheter.

𝑍𝑚𝑖𝑗𝑒𝑤𝑠𝑘𝑖 = −4.3−4.5𝑋₁+ 5.7𝑋₂+ 0.004𝑋₃
𝑋₁= årets resultat/totalt kapital
𝑋₂=totala skulder/ 𝑡𝑜𝑡𝑎𝑙a tillgångar
𝑋₃=omsättningstillgångar (inklusive likvida medel)/ kortfristiga skulder

Genom att köra klubbarnas finansiella data i modellen får jag fram följande tabell. Figuren under tabellen visar en tidserie över utvalda klubbars sannolikhet för topp3 samt den finansiella hälsan. Jag benämner risken för finansiell ohälsa som Z-score (ej att förväxla med Altmans Z-score) och här tänker jag att trenderna är mer intressanta än enskilda år.

Från den första halvan av 10-talet finns några intressanta observationer.

En är att åren 2012 till 2014 var utmanande för många svenska klubbar. Enligt svenska fotbollsförbundets årliga analys av klubbarnas ekonomier ökade utgifterna för de allsvenska spelarlönerna med 23 procent under åren 2010 till 2014. Samtidigt dippade transfermarknaden i svallvågorna av finanskrisen. Det vore dumt om historien upprepade sig 10 år senare.

En annan är att konkurrenslandskapet präglades av ett ökat finansiellt risktagande. När resultaten och avkastningen uteblev så blev klubbarna sårbara vilket öppnade dörren för nya utmanare i toppen. IFK Göteborgs brant stigande p(topp3)-kurva är ett bra exempel på det. Z-score följde med hela vägen upp och slog nästan i taket. Klubbens p(topp3) är idag förhållandevis liten.

Elfsborgs lyckades balansera böckerna relativt fort efter sin stora satsning på Champions League 2013 men de ekonomiska konsekvenserna blev mer långvariga. Kredit/debet säger inte alltid hela sanningen.

Malmö FF:s investering i stadion gjorde klubben sårbar och avancemanget till Champions Leagues gruppspel 2014 var direkt avgörande för Malmö FF som därmed kom ut som vinnare i det tidiga 10-talets kapprustning. I fotbollskapitalismen tar vinnaren allt.

Den andra halvan av 10-talet präglas främst av tre observationer.

Djurgårdens förbättrade finansiella hälsa är anmärkningsvärd. I en allsvensk kontext spenderar Djurgården lika mycket pengar på personalkostnader under 2020 som under början av 10-talet. Den stora skillnaden är hur man spenderar pengarna och vilken output det har gett. Nästa steg är rimligen att bestämma sig för hur man bäst investerar sitt kapital så att p(topp3) kan ökas.

Anmärkningsvärt är också hur snabbt Hammarbys p(topp3) har ökat sedan återkomsten till allsvenskan. Den finansiella risken har följt med på vägen upp under de senaste åren. Från låga nivåer ska tilläggas.

IFK Norrköping som har ökat sin p(topp3) samtidigt som man har förbättrat sin finansiella hälsa. I stort sett allt kan härledas till en klok och konsistent trupp- och rekryteringsstrategi som har gett god avkastning både på planen och på marknaden för handel med spelarkontrakt.

BK Häcken. Synnerligen unik.

Jag blev mer nyfiken på Helsingborgs IF och tittade så långt bak i tiden som jag kunde hitta data. Föreningen har navigerat i den här miljön mer eller mindre under hela 2000 talet med en Z-score > 50 procent 14 av 20 år och över 90% närmare hälften av åren. Jag tror inte att man ska skylla problemen på enskilda styrelser eller tjänstemän. Det är systematiskt och snarare en funktion av föreningskulturen och så länge man inte förändrar den så är det svårt att se Helsingborgs IF få bukt på sina ekonomiska problem.

Några andra reflektioner:

• Malmö FF:s förlust på 50 miljoner kronor 2020 gjorde ett marginellt avtryck på Z-score. Hammarby Fotboll AB:s förlust på 1.5 miljoner kronor 2018 drog upp bolagets Z-score till 50 procent. Få pratar om den men balansräkningen är viktig!
• IFK Norrköping har visat att man med förhållandevis små kommersiella intäkter kan förbättra sina chanser och kontinuerligt utmana de stora klubbarna om topp3 placeringar. Det är viktigt för svensk elitfotboll att fler mindre klubbar kan utveckla sina egna intäkter och på så sätt få större klubbarna att känna sig hotade och tvinga dem att börja tänka i nya banor.
• För de närmast jagande klubbarna bakom Malmö FF krävs det en hållbar intäktsökning med närmare 20 procent för att kunna finansiera en marknadsandel på 10 procent. Exakt hur mycket beror på den cost/income samt den marginalkostnad som intäktskällan besitter. Givet att konkurrenterna står still. Det är svårt att komma dit om man hela tiden lever på marginalen.
• Gasa och bromsa är en populär metafor som flera klubbledare använder sig av. Om den nu kan utläsas av den höga variansen på Z-score staplarna så får det mig att fundera om det är en långsiktigt framgångsrik strategi.
• Det generella intrycket är att flera klubbar är underkapitaliserade och inte sällan hamnar i situationer där Z-score kommer över 50 procent. Kanske finns det för mycket fotbollsekonomi och för lite företagsekonomi där ute.
• Målet med ekonomistyrningen här är att sträva efter en hög p(topp3) och en låg Z-score. Alla beslut som tas borde rimligen sträva i den riktningen.

Det pratas jämt och ständigt om att gapet mellan de stora klubbarna och de mindre har ökat. Det har det förvisso gjort men det är i första hand gapet upp till Malmö FF. I övrigt är det långt ifrån så stort som en vill tro. Dels har det nya och det numera förhållandevis stora allsvenska TV- och spelavtalet en mer jämlik distribution än de övriga kommersiella intäkterna, dels har flera större föreningar skakiga finanser. Erfarenheten säger att de inte är särskilt duktiga på att utnyttja sina konkurrensfördelar och bygga tillräckligt starka ekonomier över tid. Om de inte förändrar sitt beteende så är det är långt ifrån omöjligt att fler mindre föreningar kan göra en liknande resa som IFK Norrköping har gjort. I praktiken är gapet är inte större än så i det allsvenska konkurrenslandskapet.

*datakällor: Årsredovisningar samt fogis.se