De cirka 700 klubbarna i Europas högsta-ligor omsätter årligen cirka 20 miljarder euro.
I en artikel som nyligen har publicerats, uppskattar författarna hur förmögenheten distribueras. De har använt sig av en metod som finns i hållbarhetsredovisningen och som förenklat kan sägas mäter hur den förmögenhet som företag genererar distribueras där definitionen av den skapade förmögenhet är intäkter minus kostnader för sålda varor samt försäljningskostnader.
Definition av förmögenhet, saxat från artikeln*
Urvalet är avgränsat till 17 börsnoterade klubbar under mätperioden 2010-2019: Borussia Dortmund, Bröndby, Celtic, Futebol Clube do Porto, Juventus, Olympique Lyonnais, FC Köpenhamn, Sporting Lisboa Benfica, Sporting Clube de Portugal, Aalborg, AIK, Ajax, AGF, Besiktas, Lazio, Roma och Silkeborg.
Urvalet är förhållandevis representativt för olika nivåer på den europeiska fotbollskartan.
Resultatet visar att 85 procent av förmögenheten går till löner för de anställda. Författarna skriver atleterna men jag vill minnas en benchmark rapport från Uefa som sade att motsvarande 75 procent av de totala lönekostnaderna går till spelarna och resten till övriga anställda hos klubbarna. Så rimligen får spelarna cirka 75 procent av de 85 procenten.
20 procent går till anläggningstillgångar. Enligt Uefas rapport består lite drygt hälften av klubbkollektivets tillgångar av förvärvade spelarkontrakt som är aktiverade på balansräkningen. Så man skulle kunna säga att drygt 10 procent av förmögenheten distribueras till andra fotbollsklubbar. De resterande 10 procenten går till de som producerar klubbarnas övriga anläggningstillgångar – i första hand stadion.
Banker, finansiella institut samt andra långivares relationer med klubbarna ger dem närmare 15 procent av förmögenheten. Skattmasen får 2 procent i direkta skattebetalningar från klubbarna. Indirekt handlar det om mer i och med att spelarna betalar inkomstskatt.
Räknar man ihop allt det här så blir ju mer än 100 procent. Det hela går ihop genom en överföring av förmögenhet från klubbägarna. I den här urvalsgruppen skjuter de till 23 procent av förmögenheten.
Distribution av förmögenhet 2010-2019 för ett urval av 17 klubbar, saxat från artikeln*
Spelarnas stora andel av den förmögenhet som fotbollen genererar har varit ett återkommande tema och klubbägare samt andra företrädare har under årens lopp försökt minska spelarnas andel genom diverse regler. Ett känt exempel var den gamla koalitionen g-14 som under 2002 försökte implementera ett lönetak. Det slutade med att klubbarna ganska omgående bröt mot sina egna regler. Värdet av de sportsliga framgångarna upplevdes viss som högre än den ekonomiska förmögenheten.
2013 gjordes ett annat försök där Engelska Premier Leagues klubbarna kom överens om ett eget finansiellt regelverk som reglerade deras utgifter till spelarlöner. Det gav kortsiktig effekt där lönekostnadernas andel av intäkterna – under en period av tre år – kom ner från 71 procent till 55 procent. Det har dock vänt upp igen och 2019 var spelarnas andel av intäkterna uppe på 61 procent.
I takt med att ägarlandskapet förändras med allt fler institutionella samt amerikanska ägare så bör vi kunna förvänta oss nya försök att reglera spelarnas andel av fotbollsekonomin.
* Faccia, A.; Mataruna-Dos-Santos, L.J.; Munoz Helù, H.; Range, D. Measuring and Monitoring Sustainability in Listed European Football Clubs: A Value-Added Reporting Perspective. Sustainability2020, 12, 9853.
I torsdags släppte Manchester United sin Q1 för perioden 1 juli till 30 september. På fredagen kom Borussia Dortmund in med sina siffror.
Om man adderar den förra kvartalsrapporten – alltså Q4 – så får man en ögonblicksbild för det halvår under vilken klubbarnas finanser har påverkats av pandemin. För enkelhetens skull har jag sammanställt intäkter och Ebitda. Det senare nyckeltalet avser rörelseresultat före av- och nedskrivningar, ränta och skatt.
Ebitda är en god proxy för det kassaflöde som rörelseresultatet genererar. Alltså om det blir pengar över när kostnader har dragits från intäkter eller om det saknas pengar.
Positiv Ebitda ger pengar till bland annat investeringar. Negativ Ebitda behöver finansieras.
Pandemins effekt på Ebitda är slående. Totalt handlar det om en försämring jämfört med motsvarade period 2019 på närmare 100 miljoner Euro, sammanlagt för båda klubbarna.
Datakälla: Q1 rapporter ManUtd & BVB
För att sätta beloppet i ett sammanhang. Under 2018 (de mest aktuella datauppgifterna som finns tillgängliga) genererade – enligt Uefa – samtliga klubbar i Europas högstaligor ett positivt Ebitda på sammanlagt 697 miljoner Euro.
Klubbarna i Big5 ligorna stod för 1364 miljoner Euro och resterande klubbkollektiv hade en aggregerad negativ Ebidta på 667 miljoner Euro.
Big5 kollektivet använder i första hand det positiva kassaflödet från rörelseresultatet till att nettoinvestera i spelarkontrakt. Man är nettoimportör av talang. Under 2018 netto-spenderade klubbarna i Big5 1.1 miljarder Euro på spelarkontrakt. Det var pengar som i första hand gick till de andra högstaligorna i Europa men också till andra ligor, förstås.
Om pandemin orsakar så att Ebitda försämras med i genomsnitt 15 miljoner Euro per klubb så landar den negativa effekten för de 98 klubbarna i Big5 kollektivet på sammanlagt 147o miljoner Euro.
Figuren visar en förenkling av kassaflödet för klubbarna i de fem största ligorna (England, Tyskland, Spanien, Italien och Frankrike) under den europeiska säsongen 2018. Kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), finansnetto som i första hand består av räntekostnader för klubbarnas lån, och transfernetto (sälj minus köp). Den vita stapeln visar ett finansieringsbehov på 410 miljoner Euro. Detta finansierades genom tillskott från klubbarna ägare, avbetalningsplaner på spelartransfers samt andra krediter. Utöver dessa poster investerar klubbarna också i materiella anläggningstillgångar. Dock saknades data för det.
Pilarna visar hur Covid-19 påverkar kassafloderna. Minskade intäkter pressar ner Ebitda. Det kompenseras till viss del genom mindre investeringar (underskottet i transfernettot blir lägre) Datakälla: Uefa Benchmark report, för transfernetto: Transfermarkt.com
Under sommarens transferfönster kunde vi se att aktiviteten gick ner med lite drygt 40 procent hos Big5 kollektivet. Räknar man bort Premier League så var nedgången än större. Transfernettot (köp minus sälj) från de övriga fyra Big4 ligorna var mer eller mindre noll.
Den lägre aktiviteten kan förklaras av en försämrad Ebitda under det sista kvartalet (april till juni) samt mindre eller uteblivna pengar från försäljning av säsongskort.
I Premier League drevs investeringarna i första hand av klubbar som finansieras av förmögna ägare, till exempel Chelsea och ManCity.
Transferaktiviteten hos de fem största ligorna kom ner till 2015 års nivå. Men… pic.twitter.com/kKbk1wca5D
Resterande klubbkollektiv – alltså de cirka 600 klubbar i högstaligorna utanför Big5 – finansierar det negativa kassaflödet från rörelseresultatet genom ett positivt transfernetto. Man är nettoexportör av talang.
Dessa klubbar påverkas av tandemin från två håll.
Klubbarna upplever ett försämrat rörelseresultat – när AIK Fotboll AB redovisade sin kvartalsrapport för en vecka sedan så kunde vi se att Ebitda hade försämrats med 20 miljoner kronor (€2m) under halvårsperioden april till september jämfört med motsvarande period 2019.
Om pandemin orsakar en press på Ebitda i genomsnitt en miljon Euro per klubb så ökar Ebitda underskottet med cirka 600 miljoner Euro totalt sett för de här klubbarna.
Klubbarna uppiver också ett mindre inflöde av pengar från Big5 kollektivets talangimport.
Figuren visar en förenkling av kassaflödet för högstaloge-klubbarna (ca 600 st) utanför Big5 kollektivet under den europeiska säsongen 2018. Kassaflödet från rörelseresultatet (ebitda), finansnetto som i första hand består av räntekostnader för klubbarnas lån, och transfernetto (sälj minus köp). Den vita stapeln visar ett finansieringsbehov på 239 miljoner Euro. Detta finansierades genom tillskott från klubbarna ägare samt andra krediter. Utöver dessa poster investerar klubbarna också i materiella anläggningstillgångar. Dock saknades data för det.
Pilarna visar hur Covid-19 påverkar kassafloderna. Minskade intäkter pressar ner Ebitda. Dessutom pressas kassaflödet av att det kommer mindre pengar från talangexporten (överskottet i transfernettot blir lägre) Datakälla: Uefa Benchmark report, för transfernetto: Transfermarkt.com
Under sommarens transferfönster gjordes det färre spelartransaktioner än vanligt. För första gången sedan 2015 gjordes det inga transaktioner över 100 miljoner Euro. Den största affären uppgick till 80 miljoner Euro.
Enligt CIES Football Observatory´s ökade också andelen free-transfers från 26% till 32% samt andelen lån, från 23% till 30% av samtliga transaktioner.
Det ligger i klubbarnas intresse att hålla uppe värdet på sina immateriella tillgångar och man kan anta att många potentiella spelaraffärer uteblev på grund av att det inte fanns tillräckligt med pengar för matcha köpare med säljare.
Enligt CIES Football Observatory´s algoritm så var det fortfarande en inflation på transfermarknaden under sommarens transferfönster. Den hade dock minskat från 15 procent som varit de senaste fem åren till 6 procent. CIES Football Observatory mäter inflationen genom att jämföra transaktioner på spelare med jämförbara egenskaper.
Men i takt med att pandemin fortgår och fortsätter att dränera klubbkassorna på pengar så kommer prisnivån rimligen att korrigeras nedåt. I takt med att allt fler klubbar kommer att behöva finansiera sig.
Till exempel försöker Borussia Dortmund försvara värdet på Jadon Sancho och har inte accepterat de bud som man har fått under sommaren. Det har medfört att klubben nu behöver utnyttja sin checkkredit. Per den 30 september utnyttjade man 70 miljoner Euro av totalt 120 miljoner som klubben har hos sin bankrelation. 30 september 2019 hade Borussia Dortmund 30 miljoner Euro i kassan.
En intressant indikator på prisstabiliteten blir vad som händer med de köpoptioner som tecknades i samband med sommarens låneaffärer. Hur många kommer att gå till lösen respektive förfalla värdelösa?
ECA, alltså European Club Association vilket är de europeiska professionella fotbollsklubbarnas intresseorganisation har gjort en analys av de finansiella effekterna som Covid-19 pandemin orsakar.
Analysen utgår från ett urval av tio högstaligor, där man förutom de fem största ligorna i Europa också har analyserat klubbarna i Turkiet, Nederländerna, Portugal, Skottland samt Polen.
ECA:s analys säger att intäkterna för samtliga högstaligor i Europa blir 4 miljarder euro lägre än vad de hade varit om inte Covid-19 hade inträffat. Intäktsbortfallet beräknas bli 1.6 miljarder euro den innevarande säsongen som för stunden håller på att avslutas samt 2.4 miljarder euro den kommande säsongen, 2020-21.
För att sätta det här i ett längre perspektiv så skulle inkomstutvecklingen inom den europeiska fotbollsindustrin (högstaligorna) illustreras enligt nedan.
En mycket lång period av tillväxt som legat på i genomsnitt 7 procent årligen blir alltså bruten.
Det lämnar klubbarna med två stora problem.
Kort sikt: Likviditetsproblem. Klubbarna kommer att behöva finansiering för att kunna uppfylla sina åtaganden. Enligt ECA:s analys så uppgår Covid-19 påverkan på rörelseresultatet (Ebidta) till 3.1 miljarder euro fördelat över två säsonger. Ebitda är en god proxy för kassaflöde från den löpande verksamheten.
Det betyder att klubbkollektivet upplever ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet. ECA:s analys pekar på att det negativa kassaflödet blir betydligt större än åren under finanskrisen.
Hösten kommer troligen att bli kritisk på flera håll. En katalysator är att de europeiska klubbarna rimligen går miste om den finansiering som försäljning av säsongskort vanligtvis brukar ge under sommarmånaderna. Ett negativt kassaflöde från rörelseresultatet möter också ett underskott i balansen mellan transferfordringar och transferskulder.
€ miljoner, samtliga högstaligor i Europa (Uefa)
Medellång sikt (~3 år): Värderingsproblem. Man får anta att värdet på spelarnas kontrakt (både de personliga villkoren och priset för att köpa loss kontrakt från andra klubbar) är framåtblickande. Det betyder att klubbkollektivet tar höjd med en inkomst-tillväxt i sitt investeringsbeteende.
Med bakgrund av det så säger Uefas senaste benchmark-rapport som publicerades i januari och som analyserade säsongen som slutade maj 2018 (december 2018 för vår-höst-ligorna) att klubbkollektivets framtidsutsikter var extremt positiva.
Om tar personalkostnaderna samt avskrivningar på förvärvade spelarkontrakt och sätter dessa i relation till intäkterna så peakade de på 86 procent. Orsaken till det var inte att intäktstillväxten hade bromsat in under 2018, som det gjorde mellan 2011 och 2013. Tvärtom.
Sentimentet var mer positivt än någonsin, precis innan Covid-19. Det spelarkontrakt som skrevs strax innan pandemin diskonterade rimligen in en kraftig tillväxt.
Spelarkontrakten är bundna på flera år och det kommer rimligen att ta åtminstone tre år för klubbkollektivet att anpassa värderingen av talang till en korrigerad tillväxtkurva vars lutning under de närmast kommande åren får antas vara osäker. Även om publiken saktas kommer att kunna slussas tillbaka till läktarna.
Precis som alla andra klubbar brottas också Helsingborgs IF med effekterna av Covid-19. För ett par veckor sedan vände man sig till kommunen där man konstaterade att föreningen skulle behöva 40 miljoner kronor över en period på tre år.
Utebliven publik på matcherna är en mycket svår nöt för de allsvenska klubbarna att knäcka. Den förväntade lågkonjunkturen likaså. Men det finns tyvärr en risk att Covid-19 sminkar över de grundläggande problemen som Helsingborgs IF ekonomi har.
Helsingborgs IF har under en längre tid dragits med ett kostnadsproblem.
Under 2018 då Helsingborg spelade i Superettan betalade man 38 miljoner kronor i personalkostnader. Det är 2 miljoner kronor mer än vad de uppflyttade kollegorna i Falkenberg FF och Athletic Eskilstuna betalade tillsammans! Det allsvenska avancemanget var inte en funktion av att Helsingborgs IF hade tillfört värde i organisationen. Det blev möjligt genom att man spenderade mycket mer pengar än konkurrenterna.
Såhär förklarade Helsingborgs ordförande för Jonas Hansson på Fotbollskanalen i mars månad 2018: – Det är en medveten satsning som gör att vi måste kunna allokera pengar till den satsningen. Ska man ha spelare som Mohammed Abubakari och de andra stora, duktiga, erfarna namnen, vilket vi tror krävs inte bara för att kliva upp, utan hänga kvar och sedan kliva vidare. Just med tanke på vårt egna kapital som med Superettan mått är starkt, med allsvenskt mått är okej, är det här vi måste gasa och bromsa. Men vi kan inte leva med att gnaga på kapitalet, vi måste vända det och jag tror att det är svårvänt innan vi når allsvenskan
Helsingborgs IF har under de senaste åren jagat pengarna från det nya TV avtalet. Däremot har man uppenbarligen inte brytt sig särskillt mycket om att förändra och förbättra sin verksamhet i grunden.
Klubben nådde allsvenskan. Men det räckte bara för att få näsan ovanför ytan. Det blev ett överskott på en miljon kronor på den nedersta raden för 2019. De ökade intäkterna som det allsvenska avancemanget förde med sig matchades mer eller mindre i förhållandet 1:1 med ökade kostnader.
Vänstra stapeln: Förändring i nämnda intäktsklasser korrigerat för försäljnings- och materialkostnader. Högra stapeln: Förändring i nämnda fasta kostnader (mkt). Datakälla: Helsingborgs IF Årsredovisning 2019.
Under 2019 lyckades Helsingborgs IF spela sig till ett nytt allsvenskt kontrakt och med det de nya nivåerna från media och andra centrala avtal som skulle börja gälla från och med i år. Trots det budgeterade man inte med någon förbättring av resultatet för 2020. Den budget som styrelsen presenterade på föreningens årsmöte visade ett överskott på 200 000 kronor. Med ett eget kapital på 2 miljoner kronor och en soliditet på 7 procent nöjde sig alltså styrelsen med mer eller mindre en nollbudget. Fascinerande.
Arenan: Att kostnaden för Olympia har ökat är naturligt och kan förklaras med att arenan har renoverats. Det har lett till en högre komfort vilken rimligen borde ge goda förutsättningar för en bättre matchupplevelse. Försäljningsytorna har rimligen också blivit fler och bättre. Med bakgrund av det är det anmärkningsvärt hur lite extra nettobidrag som Helsingborgs IF har lyckas skapa.
Klubben driver den kommersiella verksamheten i dotterbolaget HIF Service AB. 2019 årsredovisning visade en förlust på 4 miljoner kronor. I förvaltningsberättelsen förklarar styrelsen att bolaget sedan 2018 har fått ökade hyres- och driftkostnader i samband med att nya Olympia stod färdigt. Samtidigt säger man att de kommersiella intäkterna har minskat och att bolaget har även valt att hantera restaurang- och kioskverksamhet i egen regi. Styrelsen och den verkställande direktören bedömde att bolaget under 2020 skulle göra ett överskott, dels på grund av förväntade ökade kommersiella intäkter samt att restaurang och kioskverksamheten under det andra halvåret 2019 hade fått ett uppsving. Dock tillade man också att det fanns en osäkerhet att denna prognos inte skulle infrias. och att befintliga ägare (Helsingborgs IF) i så fall genom tillskott skulle säkerställa bolagets fortsatta drift.
Personalkostnader: Tittar man på Helsingborgs personalkostnader i ett allsvenskt kontext så betalar man en bra bit mindre än klubbarna på den övre halvan men betydligt mer än de klubbar som betalar minst. Jag skulle hävda att Helsingborgs IF under 2019 betalade en premie på åtminstone 5 miljoner kronor för att i slutändan säkra det allsvenska kontraktet. En välfungerande organisation borde rimligen ha insikten att man skulle klara av det till en betydligt lägre kostnad och utgå från det.
Helsingborgs IF saknar resurser för att kunna konkurrera om placeringar på den övre halvan med det verktyg som man har använt sig av under de senaste åren: Att spendera mer pengar än konkurrenterna.
Samtidigt är det verktyget värdelöst eftersom de förväntade placeringarna på den nedre halvan begränsar försäljningen på Olympia. Under 2019 ekade närmare hälften av platserna på arenan tomma. Präglat av historien saknas det rimligen ett tillit att föreningen ska hitta nya verktyg i lådan. Det är ett moment-22.
Personalkostnader uppdelade i den övre och nedre halvan av den allsvenska tabellen säsongen 2019. Datakälla: fogis.se, SvFF:s Analys av de allsvenska klubbarnas ekonomier 2019.
Man skulle kunna dela upp klubbar som vanligtvis drabbas av ekonomiska problem i tre grupper: De klubbar som i grunden har en välfungerande verksamhet men har tagit höga kalkylerade risker och där oväntade saker inträffar. Här brukar ett kapitaltillskott hjälpa och verksamheten kan drivas vidare.
Det finns klubbar som har dålig koll på sina inkomster och utgifter och sedan finns de som har koll men helt enkelt är dåliga på att bedriva sin verksamhet. I båda dessa fall köper kapitaltillskott bara tid.
De goda nyheterna är att Helsingborgs IF åtminstone verkar ha koll på sina siffror. Redan i mars var man ute och kvantifierade effekterna av Covid-19: 17 miljoner i tappade intäkter. Den uppskattningen utgick från att man spela med publik men tappa 1000 personer per match. Klubben skulle då tappa 2,5 miljon i publikintäkter men också 6 miljoner i sponsorintäkter. Dessutom räknade man med uteblivna pengar från spelartransfers och restaurang samt konferensdelen.
De dåliga nyheterna är att Helsingborgs IF har koll på en i grund och botten dåligt fungerande verksamhet. Faktum är att Helsingborgs IF är dåliga både på att förvalta resurserna i spelartruppen och på att exploatera samt kommersialisera de nya arena-faciliteterna.
Ineffektiviteten har pågått under en längre tid vilket speglas i att Helsingborgs IF sitter med potentiella kostnader från tidigare finansieringsrundor: Föreningen har två olika slags avtal med externa finansiärer för vilka föreningen har eventuella framtida ekonomiska åtaganden mot.
1) för tilfört kapital mot vinster i eventuella framtida spelarfösäljningar där föreningens åtagande uppgår till 10.5 miljoner kronor.
2) för tilfört kapital mot vinster i eventuella framtida spelarfösäljningar där föreningens åtagande löper i 10 år och uppgår till som lägst 0 kronor och som högst 4.3 miljoner kronor.
När Covid-19 slog till blev bristen på pengar ett akut problem. Det blev det för de flesta klubbarna i allsvenskan. En säkrad finansiering för 2020 med syfte att överleva pandemin hjälper inte mer än bara på kort sikt.
Helsingborgs IF behöver förändras i grunden. Görs inte det så kommer de finansiella bekymren att komma tillbaka. Om och om igen. Hur mycket nya pengar man än stoppar in.
I korridorerna pratas det redan om framtida reformer. Men vem tar hand om det akuta problemet?
För ett par veckor sedan höll CIES (International Centre for Sports Studies) en webinar som i huvudsak handlade om den skada som Covid-19 förväntas ha på transfermarknaden. Under webinariet utryckte Dennis Gudasic, klubbdirektör i Lokomotiv Zagreb sin oro över de mindre klubbarnas överlevnad.
Han menar att 100 klubbar, kanske uppemot 200 kan hamna på obestånd framåt september-oktober. Han får medhåll av Raffaele Poli som arbetar med att analysera transfermarknaden för CIES räkning och som menar att klubbar kan hamna på obestånd på grund av oreglerade fordringar från tidigare gjorda spelaraffärer. – Jag är inte säker att alla klubbar kommer att kunna betala sina skulder, säger Poli.
Det är ett problem på kort sikt. Kassaflödet är mycket ansträngt med bland annat dåliga utsikter för att kunna sälja säsongskort inför höstens säsongstart. Och med väldigt få nya affärer på transfermarknaden i sommar som dels får nya pengar att flyta in i systemet dels distribuerar pengarna vidare så blir det svårt för klubbarna att hantera skulderna för spelaraffärer som alltså är gjorda under tidigare transferfönster.
Det är en stor systemrisk och det problemet behöver hanteras snarast möjligt. Jag undrar om Uefa har funderat över möjligheterna att försöka samordna en räddningsfond?
De enda diskussioner som når offentligheten är de som uppstår i samband med varje kris. Diskussioner om reformer. Det pratas hållbarhet. Det diskuteras nya regelverk som ska se till att en kris inte ska få uppstå igen. Det pratades om det också i samband med finanskrisen, för 10 år sedan. Uefa gav oss Financial Fair Play.
Tyska fotbollsförbundets ordförande Fritz Keller kräver att fotbollen ska genomföra reformer för finansiell kontroll, framför allt ett lönetak. Ha får medhåll av Bayern Münchens ordförande Karl-Heinz Rummenigge. De får stöd av Uefas ordförande Aleksander Ceferino som öppnar upp för ett lönetak som ska gälla i hela Europa.
Naivt. Lönetak upplevs alltid som den universella lösningen på fotbollens ständiga finansiella problem. Men det är mer komplicerat än så.
Och faktum är att lönetak redan har testats i den engelska fotbollen sedan 2013.
Personalkostnaderna i Premier League minskade från 60 procent till 50 procent av intäkterna. Klubbarnas förbättrade rörelsemarginal – vilket lönetaket bidrog till – är enligt min åsikt den enskilt största orsaken till spekulationsekonomin som har lett till årtusendets bubbla på transfermarknaden.
2008 – alltså strax före finanskrisen – uppgick de immateriella tillgångarna (spelarkontrakt) till 40 procent av intäkterna hos det europeiska klubbkollektivet.
2018 var motsvarande nyckeltal drygt 50 procent. Med ett lönetak inom hela Uefa kollektivet hade den siffran rimligen varit än högre. Mer pengar hade – istället för att hamna i spelarnas fickor – varit tillgängliga till spekulation på transfermarknaden. Inflation på transfermarknaden leder till lyckade spelaraffärer vilket leder till upplevd rikedom och en förväntan av ökade sportsliga framgångar.
Den sportekonomiska teorin* säger oss att (över)investeringarna i talang ökar när:
Det finns en stark korrelation mellan investering i talang och sportslig prestation i ligan. Flera empiriska undersökningar pekar på ett starkt samband mellan personalkostnader och tabellplacering runtom i de europeiska ligorna.
Det finns upp- och nedflyttning och inkomstklyftorna mellan divisionerna ökar. De ekonomiska klyftorna mellan divisionerna ökar i takt med intäkterna från sändningsrättigheter.
Till exempel, enligt EY så ökade Kalmar FF:s, Sirius, Gif Sundsvalls samt Falkenbergs kostnader under 2019 med sammanlagt 25 miljoner kronor. Också intäkterna ökade, men i en betydligt mindre skala, 14 miljoner kronor. Drivkraften bakom det försämrade resultatet var det nya TV avtalet vars ersättning till klubbarna ökar inkomstklyftan mellan allsvenskan och superettan.
Play-off finalen på Wembley där vinnaren går upp i Premier League kallas för matchen som är värd 120 miljoner pund. Det är vad vinnaren får mer i TV intäkter i Premier League kommande säsong. Klubbarna i Championship tar allt högre finansiella risker för att nå dit. För varje 100 pund i intäkter går numera 107 pund till personalkostnader.
En ojämlik distribution av ligans intäkter. Till exempel, enligt Uefa benchark report genererar femton fotbollsklubbar i Europa närmare hälften av de totala sponsorintäkterna som 700 klubbar har tillsammans. Dessa globala klubbar är utspridda över olika regionala ligor i vilka de i allra högsta grad bidrar till ökade obalanser.
Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Till exempel offrade Elfsborg närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 i ett försök att nå rikedomarna som Champions League ger.
För vill man minska den finansiella risken så behöver fotbollens myndigheter adressera roten till problemet och inte konsekvensen av det (överinvesteringarna). Jag har svårt att se det ske. Det skulle krävas stora strukturella förändringar vilka skulle splittra fotbollsrörelsen.
Ett lönetak i den europeiska fotbollen flyttar den finansiella risken till andra delar i fotbollsekonomin som därmed blir grunden för nya problem i framtiden.
Till exempel hade systemrisken varit lägre om klubbarna hade haft en högre riskexponering bilateralt mot sina spelare och samtidigt en lägre kreditrisk mot andra klubbar. Relationen med spelarna går att förhandla om, framför allt när hela kollektivet drabbas hårt av en händelse som Covid-19 och det också ligger i spelarnas intresse att industrin överlever.
Skulderna klubbarna emellan är svårare att hantera. Försenade eller värsta fall inställda betalningar för transferskulder riskerar att orsaka seriekonkurser i och med att en skuld respektive fordran är en del av en längre betalningskedja med många flera klubbar inblandade. Det finns mer skulder än fordringar. Det skiljer ungefär 1.5 miljarder euro. Det är just konsekvenserna av det hålet som Dennis Gudasic och Raffaele Poli är bekymrade över.
Kanske borde Uefa och fotbollsrörelsen ägna mer energi åt att försöka koordinera det kortsiktiga problemet?
I Italien – där transferskulderna har vuxit sig stora i förhållande till klubbarnas reala ekonomi – har klubbarna i Serie A givit ligaorganisationen tillåtelse att diskutera en investering från ett riskkapitalbolag på 2.2 miljarder euro i Serie A.
Om tillräckligt många klubbar hamnar på obestånd i spåren av Covid-19, så är det möjligt att privata initiativ tar hand om saken. Inte genom att köpa in sig i klubbarna, utan snarare i ligorna.
Till en möjlig framtida kostnad i form av en splittrad fotbollsrörelse.
Figuren visat transfer-balanserna i relation till den reala ekonomin i Serie A. Alltså klubbarnas kollektiva rörelseintäkter, rörelsekostnader, fordringar samt skulder på gjorda spelaraffärer säsongen 2017-18. Kassaflödet från rörelseresultatet understiger betalningsunderskottet vilket med andra ord kräver finansiering. Antingen från ägartillskott, krediter eller framtida handelsöverskott (från speltransfers, försäljningar > förvärv). Enligt transfermarkt.com har Serie A klubbarnas aktivitet under de fyra transferfönstren som följde efter säsongen 2017-18 medfört ett handelsunderskott (förvärv > försäljningar). Betalningsunderskottet borde därför rimligen vara än högre nu än vid utgången av 2017-18. Datakälla: Uefa benchmark report 2020.
I tider där Covid-19 dikterar nyhetsflödet för fotbollen har det faktiskt kommit lite andra nyheter också. Det engelska förbundet FA har presenterat sin verksamhetsberättelse för den förra säsongen och i den fanns information om att det nu finns en samsyn mellan FA och Premier League om hur spelare med utländskt pass ska hanteras post-brexit.
I korta drag kommer spelare med pass från EU länder att betraktas likadant som vilka andra länder som helst. Alltså så som till exempel spelare från Sydamerika bedöms idag. För att dessa spelare ska kunna få arbetstillstånd i Storbritannien så kommer det krävas en rekommendation från FA.
FA:s rekommendation bygger på ett poängsystem där spelarna rankas efter antalet landskamper och den Fifa ranking som landslaget har. Därefter storleken på transfersumman och spelarens personliga kontrakt i relation till motsvarande inom klubbkollektivet.
Rimligen kommer de rikaste klubbarna i ligan att till ganska stor utsträckning kunna fortsätta att importera högklassig talang. Däremot kommer troligen de mindre klubbarna att inte klara av det i samma utsträckning som man har kunnat göra tidigare.
Och det förefaller det mer eller mindre osannolikt att en spelare tillhörande en allsvensk klubb ska kunna få arbetstillstånd för spel i Premier League.
Idag har endast 35 procent av spelarena i Premier League brittiskt pass. I EFL Championship är hälften av spelarna britter och i League One är de 70 procent.
Brexit kommer rimligen att gynna de brittiska spelarna som kommer att uppleva mindre konkurrens från utlandet.
Premier League är hjärtat i den europeiska transfermarknaden. Under 2019 importerade ligans klubbkollektiv talang från Europa för 1 miljard sterling, motsvarande drygt 12 miljarder kronor. Det är pengar som varje transferfönster återanvänds på transfermarknaden och på så sätt till slut också når allsvenska klubbar.
Frågan är hur mycket av de dryga 60 procenten av Premier Leagues brutto-transferutgifter som under de fem senaste åren har hamnat i Europa som kommer att allokeras om till den brittiska transfermarknaden och därmed stanna på öarna. 5%, 10%, 20%, kanske mer?
Om Covid-19 punkterade bubblan på transfermarknaden så kommer Brexit inte att underlätta återhämtningen. Inte utanför de brittiska öarna.
datakälla: Deloitte & Cies (International Centre for Sports Studies)
Det är ingen gissning om att transferbubblan spricker och att det sker här och nu. Det är en högst rimlig analys.
För det första. Det finns inga pengar att investera i spelarkontrakt. Bortsett från ett fåtal storklubbar är den europeiska fotbollspyramiden sommaren 2020 – mer eller mindre på obestånd.
För det andra. Kredit-expansionen – alltså det som har fortsatt att driva priserna på marknaden trots att det europeiska klubbkollektivets rörelseresultat (tillgängliga pengar) har minskat under de två senaste säsongerna – övergår nu till kredit-kontraktion. För säg mig, vilken normalbegåvad klubbdirektör kan godkänna en spelarförsäljning på kredit med en avbetalningsplan till en klubb som t.ex. Bournemouth den kommande tiden? Bournemouth som ett normalår utan Covid-19 genererar ett positivt kassaflöde på 4 miljoner pund från den löpande verksamheten men samtidigt redan har närmare 80 miljoner pund i transferskulder till andra klubbar. Klubbens möjligheter att kunna betala dessa består av att själva sälja spelarkontrakt. Något som blir svårt i dessa tider. De potentiella köparna saknar ju också pengar och har skulder till andra klubbar för tidigare gjorda spelarförvärv.
För det tredje. Även om det skulle finnas klubbar där ute som har pengar så kommer det finnas väldigt få anledningar att spenderade dessa på transfermarknaden. I takt med att de europeiska klubbarna kommer att krympa sina trupper för att på så sätt minska sina kostnader så kommer det skapas ett överutbud av talang. Free-agent. Till exempel: Franska klubbar kommer att kunna rekrytera den talang som engelska klubbar i Premier League fimpar. De belgiska klubbarna kommer att kunna plocka den talang som fransmännen finner överflödig. Och så vidare.
Vad betyder allt det här för allsvenskan?
Under de senaste fyra åren, 2017 till 2019 har det allsvenska klubbkollektivet exporterat talang för lite drygt en miljard kronor, 270 miljoner kronor i snitt, per säsong. Intäkter från transfermarknaden har vuxit till den tredje största inkomstkällan och kan jämföras med de knappt 700 miljoner kronor som klubbarna har fått från sitt TV avtal under samma period.
Datakälla: fogis.se samt EY
Till skillnad från TV-pengarna så är intäkterna från försäljning av spelarkontakt ojämlikt fördelade. Två klubbar har sålt för en tredjedel av hela kakan och de i den senaste allsvenska tabellen fem bäst placerade klubbarna har under de senaste fyra åren sålt för 65 procent av allsvenskans totala intäkter från spelartransfers.
Den inflaterade transfermarknaden har varit den enskilt starkast drivande orsaken till de ökade inkomstklyftorna i allsvenskan under de senaste säsongerna. Något som har varit starkt bidragande till att det 2019 var fyra klubbar som vann 62 poäng eller fler och fem klubbar som skrapade ihop 25 poäng eller mindre.
En kollapsad transfermarknad får rimligen störst konsekvenser för de klubbar som på ett framgångsrikt sätt har exploaterat marknaden under de senaste åren.
IFK Norrköping är den klubb som har haft haft störst marknadsandel. Låt oss därför titta närmare på siffrorna där. Pekings intäkter från spelarkontrakt har varit kubbens enskilt största inkomstkälla under de senaste säsongerna.
Faktiskt har den inkomstkällan varit så stor att den har stått för cirka 40 procent av intäkterna i moderföreningen vilken alltså driver fotbollen.
I budgeten för 2020 har IFK Norrköping budgeterat med 16 miljoner kronor i försäljning av spelarkontrakt. Personalkostnaderna förväntas minska med närmare 10 miljoner kronor jämfört med 2019. Budgeten visar också en förväntad förlust på 10 miljoner kronor. Avskrivningarna av spelarkontrakt uppgår till 10 miljoner kronor vilket alltså innebär att kassaflödet från rörelseresultatet förväntas att bli noll under 2020.
Det är högst sannolikt att försäljningen av Erik Skrabbs kontrakt blir den enda affären under 2020. Det skulle innebära att Norrköping missar budgeten med närmare 10 miljoner kronor. Allt annat lika.
I situationer som nu är likvida medel hårdvaluta. De andra tillgångarna är inte värda särskilt mycket. De 13.5 miljoner kronor som Peking har aktiverat som immateriella tillgångar (förvärvade spelarkontrakt) genererar just nu inga kassaflöden. Det gör inte heller de 335 miljoner kronorna som är bundna i materiella anläggningstillgångar, alltså arenan med allt runtomkring. I alla fall inte i den utsträckning som krävs. För stunden.
Däremot har IFK Norrköping har en god reserv av likvida medel för att kunna hantera det som nu händer på transfermarknaden. På kort sikt.
En förenklad bild av hur en kassaflödes-analys skulle kunna se ut 2020 pekar på att Peking borde kunna ha 35 miljoner i kassan efter året. Givet att man inte säljer fler spelarkontrakt i år samt att Covid-19 inte ger några negativa effekter på kassaflödena från den löpande verksamheten. Det senare är förvisso mycket osäkert. Får publiken komma på matcherna när de väl börjas spelas? Hur mycket kommer de att spendera i kioskerna och restaurangerna? Hur ser nyförsäljningen av medlemskap ut i fitness-centret tider som dessa?
Ebidta för koncernbolagen antas vara oförändrad under 2020. Likaså räntekostnader. Amortering på stadion-lån enligt plan i balansräkning. Capex antagande utifrån faktum att IFK Norrköping ska byta konstgräs på Parken samt hallen. RR modernäringen utgörs av rörelseresultatet som jag antar blir sämre än plan, pga inga fler spelaraffärer under 2020.
Hur som helst behöver IFK Norrköping minska sina personalkostnader ytterligare för att kunna möta den nya verkligheten på transfermarknaden.
Men det finns lite goda nyheter också. På grund av en lägre spelaromsättning blir rekryteringsbehovet rimligen också lite mindre vilket betyder lägre sign-on kostnader. Dessutom sker nedskärningarna i en tid med minskade marknadspriser på talang. Till skillnad från t.ex. IFK Göteborg som under de senaste åren har fått arbeta hårt med sina kostnader i ett universum med stigande allsvenska löner.
Däremot så kommer man nog inte ifrån att IFK Norrköpings konkurrenskraft försämras gentemot flera allsvenska konkurrenter. Över tid.
Det är faktiskt så att efter flera år med ett ökat intäktsgap så kommer det allsvenska konkurrenslandskapet att krympa ihop lite grand.
2019 hade stod de fem bäst placerade klubbarna i den allsvenska tabellen för närmare 60 procent av allsvenskans totala intäkter. Om man räknar med de ökade TV pengarna och antar med en sättning på transfermarknaden där likviditeten går ner till en tredjedel av det som den har varit under de senaste fyra åren så minskar de fem klubbarnas marknadsandel till mindre än hälften.
Datakälla EY (2019), 2020 allt annat lika förutom egen prognos vad gäller intäkter från försäljning av spelarkontrakt samt ökade TV intäkter.
Men kan den allsvenska talangexporten verkligen minska till en tredjedel av sitt ursprungliga värde? Det skulle ändå betyda att försäljningen kommer ner till 80 miljoner kronor om året!
2010 minskade den allsvenska talangexporten till 96 miljoner kronor från att ha legat på nivåer runt 150 miljoner kronor åren strax innan finanskrisen. 2013 bottnade talangexporten på 63 miljoner kronor. Finanskrisen var en sommarbris jämfört med den storm som Covid-19 drar över den europeiska fotbollsekonomin.
I teorin borde den allsvenska tävlingsbalansen alltså kunna bli lite jämnare under de kommande åren. Det förutsätter dock att alla föreningarna överlever Covid-19 krisen och kan ställa ett lag på planen när det hela är över.
I mitt förra blogginlägg skrev jag bland annat om vad som händer när engelska fotbollsklubbar hamnar på obestånd. I sista stycket funderade jag om inte de kollektiva så kallade fotbollsskulderna hade vuxit sig så stora att fotbollen stod bortom räddning. Det skulle inte finnas tillräckligt med nya ägare med tillräckligt med pengar för att kunna hantera alla skulder.
Därför blev jag lite glad när nestorn inom fotbollsekonomin – Stefan Szymanski igår fredag höll ett webinar i ämnet. Szymanski är ekonomiprofessor och har studerat fotbollsekonomi sedan början av 90 talet. Under de senaste tio åren har han också ägnat sin tid åt att studera insolvens inom fotbollen.
Webinariet går att streama. Det är 90 minuter långt. Mycket intressant.
För att sammanfatta det hela så är den engelska fotbollspyramiden på obestånd. På alla nivåer. Tekniskt – alltså i teorin.
Szymanski bryter ner kassaflödena och och gör vissa antaganden. Han utgår från den förra säsongens Ebitda – alltså kassaflödena från den löpande verksamheten. Approximerar hur en 20 procentig minskning av intäkterna – allt annat lika – påverkar kassaflödena under den nuvarande säsongen. Sedan tittar han på effekterna från balansräkningen, det vill säga rörelsekapitalet. Szymanski tar han höjd för att försäljningen av säsongskort minskar med 25 procent. Säsongskort är ett lån från supportrarna som finansierar verksamheten. Vi vet inte ens om nästa säsong kan starta med publik på läktarna, alltså är denna finansieringsform väldigt osäker.
Vidare räknar Szymanski också med klubbarna inte kommer att erhålla 25 procent av sina transferfordringarna som de har på andra klubbar. Det finns ju inga pengar att dessa med. Baserat på det så finns det ett kassaflödes-underskott på närmare 1.3 miljarder pund, varav 800 miljoner pund i Premier League.
Rimligen brottas de andra europeiska ligorna med liknande problem, om än med andra nominella belopp. Det här är ett problem på kort sikt. Det händer alltså här och nu. På lite längre sikt brottas fotbollen med det faktum att världen kommer att befinna sig i en lågkonjunktur vilket kommer att påverka fotbollens framtida intäkter negativt.
Szymanski har ett förslag på en lösning. Den går ut på att man använder fotbollens framtida värde för att rädda fotbollen idag. Man instiftar en räddningsfond för hela kontinenten. Den säkerställs mot kommande intäkter. Alltså – den finansieras genom framtida kassaflöden från framtida TV avtal. T.ex. så skulle framtida kassaflöden från allsvenskans kommande TV avtal vara med och finansiera räddningsfonden. Alltså det TV avtal som kommer efter att Discoverys nuvarande har löpt ut 2025.
Sedan konsoliderar man sedan de kollektiva fotbolls-skulderna med pengarna som finns i räddningsfonden.
Alltså, skillnaden mellan övergångs-relaterade skulder och fordringar var 1.2 miljarder euro 2018. Sedan dess har det varit fyra transferfönster och det är ett rimligt antagande att dessa uppgår till närmare 1.5 miljarder euro. Här och nu. Den skulden räknar man av mot räddningsfonden.
Vidare så behöver man förhandla med spelarkollektivet. Deras kontrakterade löner under de kommande åren är helt enkelt för höga i relation till de förväntade intäkterna som ju påverkas negativt av lågkonjunkturen.
Det är en mycket sofistikerad idé. Däremot medför den enorma transaktionskostnader. Med transaktionskostnader menar jag komplexiteten i de kollektiva förhandlingarna. Om alla anstränger sig till sitt yttersta så finns det förutsättningar att kunna genomföra det här. Däremot förutsätter det att alla har en gemensan samsyn på hur fotbollen ska organiseras i framtiden. Det vet vi att så inte är fallet.
Jag tar med mig främst två saker från webinariet.
Ett, det räddningspaket som Szymanski presenterar har aldrig någonsin skådats inom fotbollen. Det säger väldigt mycket om magnituden i den här krisen.
Två, fotbollen som upplevelseindustri kommer troligen att överleva också denna kris. Hur den kommer att organiseras när vi väl kommit ut på den andra sidan är däremot lika osäkert som prognoserna för hur pandemin kommer att utveckla sig den närmaste tiden.
Läste en artikel på Daily Mail om AFC Bournemouth finansiella situation och blev lite mer nyfiken. Det visade sig att Bournemouth symboliserar transferbubblan förhållandevis väl.
AFC Bournemouth hade per den 30 juni 2019 närmare 80 miljoner pund i övergångs-relaterade skulder. Det är nästan lika mycket som Real Madrid hade vid samma tidpunkt. Den stora skillnaden är att Real Madrid har motsvarande 150 miljoner pund i positivt kassaflöde om året från den löpande verksamheten (ebitda). AFC Bournemouth hade säsongen 2018-19, 4 miljoner pund i ebitda. Med det kassaflödet skulle det med andra ord ta Bournemouth närmare 20 år att betala sina transferskulder. Det förutsätter att klubben inte gör några nya investeringar under den tiden.
Korta har en löptid på mindre än 12 månader.Datakälla: AFCB årsredovisning (GBPm).
En kan därför fråga sig hur Bournemouth har tänkt att hantera transferskulden? Det rimliga svaret på den frågan är att man har tänkt att använda sig av prisinflationen på transfermarknaden. Till exempel: I ett universum med en förväntad transferinflation på 30 procent om året är en transferskuld som om två år förfaller till ett nominellt värde av 50 miljoner pund inte värd mer än 30 miljoner pund idag.
Alltså, kan klubben bara klara av att köpa spelarkontrakt med långa avbetalningar och samtidigt sälja sina fordringar för sålda spelarkontrakt till en tredje-part utanför fotbollsbubblan så får man positiva kassaflöden från handel med spelarkontrakt, även om man är nettoköpare, det vill säga köper spelarkontrakt för mer än vad man säljer för. Konsekvensen är att skulderna växer i nominella tal.
Problemen uppstår den dagen när tillgångspriserna börjar falla. Med en förväntad prisdeflation på 30 procent om året blir helt plötsligt nuvärdet på den nominella skulden på 50 miljoner pund istället närmare 85 miljoner pund. Man vill stänga skulden så fort som det bara går. Alltså sälja tillgångarna så fort som möjligt innan de faller ännu mer i pris. Men vad händer när de allra flesta vill sälja sina tillgångar samtidigt?
Risken är alltså överhängande att Bournemouth inte kommer att kunna betala sina transferskulder genom varesig kassaflödena från den löpande verksamheten (som dessutom får en negativ effekt av Covid-19) eller genom handel med spelarkontrakt.
I slutändan handlar det om aktieägarna kan och vill låna ut pengar till klubben för att reglera transferskulderna. Enligt den senaste årsredovisningen lånar AFC Bournemouth redan 100 miljoner pund från sina aktieägare. Frågan blir ifall de vill skjuta till ännu mer av sina pengar eller ge upp sin investering genom att låta klubben hamna på obestånd. Det vill säga hamna i det tillstånd som i Storbritannien går under benämningen administration.
Förenklat betyder det att det tillsätts en förvaltare som under en tid driver klubben vidare och försöker undvika att den likvideras. Klubbens leverantörer och fordringsägare får vänta. Under tiden i administration saknar de laglig rätt att kräva in sina skulder. Det gäller alla fordringsägare utom de fotbollsrelaterade, det vill säga spelare, förbund och andra klubbar. Dessa skyddas av den så kallade the football creditors rule.
I de allra flesta fall lyckas förvaltaren hitta nya ägare till klubben som tillsammans förhandlar ner de icke fotbollsrelaterade skulderna till en hanterbar nivå. Till exempel skulle de nya ägarna kunna komma överens med de förra ägarna om att ta över deras 100 miljoner pund stora fordran på klubben till ett pris av 30 miljoner pund. Aktierna i klubben är värdelösa. Förstås.
Däremot är de nya ägarna – för att inte bryta mot the football creditors rule – skyldiga att betala samtliga utestående skulder till spelare, förbund och andra klubbar. I sin helhet. Om man bryter mot den regeln så blir klubben utesluten ur ligan och blir därmed värdelös eftersom den inte kan bedriva någon affärsverksamhet.
Om inga nya ägare hittas så leder det till likvidation.
Engelsk fotboll har en lång historia med många klubbar som har hamnat på obestånd. Sedan 1980 har drygt 70 fall av insolvens registrerats bland de fyra högsta divisionerna. Vissa klubba har drabbats flera gånger. Vid endast ett tillfälle har en klubb drabbats under tiden som den befunnit sig i Premier League. Det var Portsmouth som i oktober 2010 tog klivet in i administration.
Den kris som orsakade problem för väldigt många klubbar hände 2002 när mediebolaget ITV gick omkull med skulder på 180 miljoner pund till Football League. För köpta sändningsrättigheter som ITV inte klarade av att betala. Det medförde att närmare 20 klubbar hamnade i administration inom loppet av 2 år. Bland dessa klubbar utmärker sig namn som Leicester som alltså vann Premier League mindre än 15 år efter att ha hamnat på obestånd.
Det är ett ganska rimligt antagande att Covid-19 orsakar fler fall av administration än ITV krisen gjorde. Den stora frågan är om förvaltarna lyckas hitta tillräckligt många nya ägare. Tillräckligt fort?
Per den sista juni 2019 hade klubbarna i Premier League 1.6 miljarder pund i övergångs-relaterade skulder. De hade inte mer än 675 miljoner pund i övergångs-relaterade fordringar. En nettoskuld på närmare en miljard pund.
Jag har i ett tidigare blogginlägg uppskattat att den europeiska fotbollen kommer att behöva minst 2 miljarder euro i finansiering, på ganska kort sikt. En betydande del är alltså i England.
Syftet med the football creditors rule är att skydda fotbollen i händelse av insolvens. Samtidigt är regeln rimligen också en av orsakerna till problemet: Klubbarna är mindre försiktiga med att ställa krediter till varandra. I allra värsta fall är de kollektiva skulderna så pass höga att också fotbollen står bortom all räddning.
Antal klubbar i administration i de fyra högsta divisionerna i England. Datakälla: Deloitte
Det har inte gått mer än 18 månader sedan Uefa glatt kablade ut nyheter om att fotbollen aldrig har varit så hälsosam som nu.
I dag får vi läsa oändliga spaltmeter med svarta rubriker om fotbollens finansiella status. Ett exempel om att fotbollen står inför en egen subprime mortage kris. Ni kommer säkert ihåg uttrycket från finanskrisen för lite drygt 10 år sedan. Transfermarknadens skuldsättning nådde till slut också mainstream-media.
Det värsta är att det inte är någon stor överdrift. Klubbarna har blåst upp en stor bubbla på transfermarknaden och det kommer att göra ont när den smäller.
En kan fråga sig hur det kunde ske under Uefa Financial Fair Play? Och hur kan fotbollens finanser gått från de mest hälsosamma någonsin till en total katastrof? På mindre än två år dessutom.
Hade man – istället för att läsa rubrikerna – också tittat på siffrorna i rapporten så hade man noterat att fotbollsekonomin är minst lika sårbar som den var 2008, med finanskrisen för dörren.
Det stora problemet som har blivit mer tydligt i årets upplaga av Uefa Benchmark Report är till vilken utsträckning som klubbarna har börjat ägna sig åt banking.
För fotbollens ekosystem är det naturligtvis mycket mindre riskfyllt om klubbarna – istället för att låna från varandra – får sina krediter från kreditinstitut. Det värsta som kan hända är att enskilda klubbar hamnar på obestånd. Men de gör det utan att utgöra något större hot för hela systemet.
Nu har klubbarna istället blåst upp varandras balansräkningar med övergångsrelaterade skulder och fordringar. Dessa får – med tanke på dagens situation – antas vara mer osäkra än någonsin och med fallande marknadspriser på tillgångarna (spelarkontrakten) blir situationen långt ifrån problemfri att hantera.
Klubbarna har helt obehindrat fått ställa ut krediter till varandra trots att de saknar kunskap om kreditanalys. Och även om kunskapen skulle finnas, så är den relevanta informationen för att kunna genomföra kreditanalysen både bristfällig och laggar i tid.
Låter det som en överdrift tänker ni? Det tar inte mer än fem minuter för att komma fram till den slutsatsen. Det är bara att läsa igenom årsredovisningarna för de svenska klubbar som har stora fordringar på utländska motparter för spelarövergångar.
Hammarby Fotboll AB har till exempel 20 miljoner kronor i en övergångsfordran. Det motsvarar mer eller mindre bolagets hela egna kapital. Trots det bedömer koncernen kreditriskerna som låga för verksamheten. Det är uppenbart att klubbarna i Europa har blivit fartblinda.
Uefas finansiella regelverk och dess fåfänga kamp för break-even kriteriet har kostat mycket resurser. En del klubbar har betalat åtskilliga timmar och miljoner för sin kreativa bokföring och licensnämnden har lagt ner mycket tid och pengar på ett mer eller mindre oändligt utredningsarbete. Lägg därtill de juridiska kostaderna som uppstår vid en tvist.
Det hade varit betydligt enklare och billigare att reglera möjligheterna för klubbarna att ställa övergångsrelaterade krediter till varandra. Nyttan från en sådan reglering hade dessutom varit mycket större.
I den sevärda dramaserien The English Game som just nu streamar hos en av streaming-jättarna argumenterar Arthur Kinnaird och Fergus Suter om den konflikt som pågick under 1880 talet, den mellan amatörism och professionalism.
Kinnaird säger att han älskar fotbollen och så gör också hans vänner på förbundet. De vill bara skydda sporten. Det är inte bra om spelarna får betalt och kan byta till den klubb som betalar mer. Suter håller inte alls med. Han menar att de vill skydda fotbollen för sig själva. Inte för sportens skull.
Uefa Financial Fair Play var inte konstruerad för att skydda marknaden. Regelverket var konstruerat för att skydda vissa enskilda aktörer. Idag står marknaden inför en risk för en kollaps. Inte ens de enskilda aktörerna går säkra då.
