Malmö FF:s framgångar i Champions League 2014 och 2015 belönade föreningen med närmare 400 miljoner kronor i premier från Uefa. Det motsvarar närmare två normala årsomsättningar för MFF. Med normala menar jag ett 2017 där klubbkoncernen omsatte 231 miljoner kronor.

Pengarna från Champions League har gett Malmö FF möjligheter som ingen annan svensk fotbollsklubb har idag. Malmö FF har kunnat etablera en betydligt högre kostnadsnivå vilken har hjälpt föreningen att vinna titlar mer frekvent, gå längre i europacuperna och på så sätt kan man jaga in intäkterna. Så här skriver föreningen i sin årsredovisning som publicerades igår:

Till följd av medvetna och riktade investeringar och satsningar ligger kostnaderna i dagsläget på en högre nivå än vad som skulle vara möjligt i avsaknad av Europaintäkter eller spelarförsäljningar. Investeringarna beror på medvetna beslut och finansieras genom det kapital som har byggts upp av tidigare års extraordinära intäkter. Med vårt nuvarande egna kapital kan den ekonomiska planeringen hantera underskott enskilda år som balanseras av överskott andra år. Däremot måste kostnaderna även fortsättningsvis hållas under kontroll. För att säkerställa föreningens långsiktiga ekonomiska stabilitet och därmed sportsliga och sociala framgångar är långsiktig ekonomisk balans alltjämt av avgörande betydelse.

Nu när bokslutet för 2018 är klart så kan det vara en god idé att sammanfatta de tre senaste säsongerna. Åren efter Champions League, 2016 till 2018.

Malmö FF koncernens periodiserade resultat efter skatt för denna treårsperiod blev 41 miljoner kronor. Ni som läser den här bloggen frekvent känner säkert till att resultaträkning och kassaflöde inte är samma sak. En kassaflödesanalys visar hur och hur mycket pengar som de facto har kommit in eller ut i kassan.

Till exempel ingår inte amorteringar av lån i resultaträkningen. Förvärv av spelarkontrakt aktiveras på balansräkningen och skrivs av över kontraktstidens längd (den årliga kostnaden i resultaträkningen) samtidigt som en stor del av kostnaden för förvärvet betalas direkt.

Så hur har Malmö FF:s kassaflöde varit under de senaste tre åren?

Jag har delat upp kassaflödet i olika kategorier:

-Det positiva kassaflödet består av det rörelseresultat som Malmö FF har genererat, exklusive av- och nedskrivningar, finansiella kostnader och skatt. Inklusive förändringar i rörelsekapitalet.

-Det negativa kassaflödet består av investeringar och utgifter som inte ingår i rörelseresultatet.

Figuren visar storleken på respektive kategori.

Den första stapeln visar Malmö FF:s nettokassaflöde under de tre åren 2016 till 2018. Det är negativt. Föreningen har betalat ut 66 miljoner kronor mer än det man har fått in.

Nästen hälften av utgifterna har gått till andra klubbar för köpta spelarkontrakt. Malmö FF har köpt de resterande 25 procent av aktierna i stadion och har sedan investerat närmare 30 miljoner i den. Man har amorterat närmare 50 miljoner på fastighetslånen och andra långfristiga skulder som per den sista december 2018 uppgick till 200 miljoner kronor.

Med en kassa på 218 miljoner kronor är det negativa kassaflödet hanterbart, för närvarande. Samtidigt kan en sådan utveckling inte fortsätta i all evighet. Man slipper förvisso köpa aktierna i stadion igen. Å andra sidan kommer det att uppstå renoveringsbehov och därmed behov på ökade investeringar i materiella tillgångar.

Det framtida kassaflödet kan Malmö FF förbättra i första hand genom ökade intäkter från europaspelet alternativt bibehålla nuvarande framgångarna, men med mindre utgifter. Det fungerar naturligtvis också med ökade intäkter från europaspelet men med mindre spenderade pengar.

Kassaflöde på årsbasis:

2016: -45.5mkr

2017: -51.7mkr

2018: +30.5mkr

Det är högkonjunktur i den europeiska fotbollen. Intäkterna växer och priserna på spelartransfers har skjutit i höjden. Enligt Uefas årliga analys över klubbkollektivets finansiella hälsa redovisade det för första gången sedan Uefa började monitorera klubbarnas finanser en vinst på den nedersta raden.

Efter år av förluster, har de verkställande ledningarna i europeiska klubbarna till slut ändrat sitt beteende?

Den första figuren visar det samlade resultatet på nedersta raden under perioden 2006-2017. Den visar också storleken på intäkterna respektive kostnaderna. Jag har adderat en trendlinje baserat på två års rullande medeltal. Jag har också markerat tillfället för starten på den globala finanskrisen och införandet av Uefas finansiella regelverk (Uefa Financial Fair Play, FFP).

Vi ser att intäktstillväxten bromsade in under 2009 till 2011 samtidigt som kostnadstillväxten behöll samma takt fram till 2010. 2012 började intäkterna att återigen ta en större fart upp. Så också kostnaderna. 2017 redovisade kollektivet en resultatförbättring på €800 miljoner och visade för första gången svarta siffror. €740 miljoner av de €800 miljonerna kommer från resultatet hos Premier League kollektivet.

Den andra figuren visar fördelning bland olika kategorier mätt i storlek på vinst/förlust-marginal. I ett urval med närmare 700 klubbar handlar det med andra ord om ca 10 klubbar som har gått från röda siffror till svarta. Också när det kommer till storleken på vinstmarginaler så är skillnaden marginell.

I det förra blogginlägget skrev jag om transferinflationen och hur den påverkar klubbarnas resultat. Figur tre visar hur klubbkollektivets rörelsemarginaler före nettot från spelartransfers är fördelat. Här ser vi något fler antal klubbar som har ett negativt rörelseresultat och det skiljer också lite mer i marginalkategorierna. Åt det negativa hållet. Det är naturligt givet att klubbledningarna spenderar transfervinsterna för att försöka nå större sportsliga framgångar. Transfervinsterna blir rörelsekostnader vilket försämrar rörelseresultatet före transfernetto, förstås.

Figurerna ovanför indikerar på att de verkställande ledningarnas beteenden inte har förändrats och de vill fortfarande vinna matcher i första hand. De engelska klubbarnas beteende efter överenskommelsen om begränsningen av spelarlönetillväxten ger stöd till det påståendet. De sparade pengarna gick I första hand till spelartransfersystemet istället för klubbägarna.

Har klubbkollektivets balansräkningar förändrats? Uefa har monitorerat de mätt i tillgångar 20 största ligakollektiven (Sverige inkluderat). Uefas definition av “net bank debt” är bankskuld samt annan kommersiell skuld minus kassan. “net transfer debt” är skulder minus fordringar spelartransfers. Net equity är totala tillgångar minus skulder, det vill säga eget kapital.

Figur fyra visar hur kollektivets samlade balansräkning har utvecklasts. De mindre pajdiagrammen visar fördelningen på  liganivå. (I och med att Uefa inte visade det egna kapitalet på liganivå utan enbart aggregerat så fick jag approximera baserat på det som fanns på liganivå: Det totala kapitalet (tillgångar) samt nettoskulder).

Vi ser att nivån på nettoskulderna är mer eller mindre oförändrad och det egna kapitalet har ökat relativt mycket. Den inklistrade figuren visar bidraget till ökningen av det egna kapitalet. Till största del handlar det om tillskott från klubbarnas ägare.

Det är med andra ord i finansieringen som vi rimligen hittar beteendeförändringen. Innan Uefas finansiella regelverk trädde i kraft – och när klubbägarna tillförde kapital – så bokförde de tillskottet som en skuld, ofta kallad “soft debt” i och med att den generellt var räntefri.

På senare tid har ägarkollektivet börjat bokföra tillskotten som aktiekapital (eget kapital/equity). Rationalen bakom den gamla regimen med “soft debt” misstänker jag har att göra med prioriteringen vid händelse av insolvens – där skuldägarna prioriteras och aktieägarna kommer sist. Rationalen bakom det förändrade beteendet tror jag har att göra med det faktum att Uefas finansiella regelverk tillåter högre underskott i resultaträkninen villkorat att ägarna tillför eget kapital.

Att det fortfarande tillförs mycket kapital från ägarna, trots kraftigt förbättrade resultat kan bero på att de förbättrade resultaten drivs av spelartransfers och den periodisering av kostnader för den som jag beskrev i mitt föregående blogginlägg.

En annan observation är att Premier League kollektivet har mer än en tredjedel av kollektivets egna kapital. De 15 ligorna bakom de fem största har tillsammans närmare hälften av kollektivets skulder men cirka en tiondel av det egna kapitalet.

En rimlig slutsats är att den globala högkonjunkturen har förbättrat finanserna inom den europeiska fotbollen. Den ökade konkurrensen på köpsidan av sändningsrättigheterna har accelererat TV intäkterna och de engelska klubbarnas kartell och den kraftiga transferinflation som den förde med sig har berikat fotbollspyramiden efter flera jobbiga år som följde finanskrisen.

Klubbarnas verkställande ledningar ser däremot inte ut att ha ändrat beteende och nästa “chock” i ekonomin som orsakar att intäktstillväxten saktar in kommer att leda till ökade underskott hos klubbkollektivet samt fler krisrubriker i media. Klubbkollektivet är sårbara mot en minskad likviditet i transfermarknaden.

Vi vet ännu inte vilken som blir den utlösande faktorn till en avtagande intäktstillväxt, eller när den kommer. Men den kommer, förstås. Av erfarenhet vet vi om att det tar längre tid att korrigera kostnaderna än vad det tar för intäkterna att minska. Dels är den enskilt största kostnaden – spelarlöner – kontraktsbundna över flera år, dels tror klubbledningarna inte sällan att intäktsminskningen är ytterst temporär och väntar med att börja spara. Den sportsliga ambitionen vill bibehållas.

Kommer fotbollen att gå under?

Trots de stora svarta rubrikerna när det såg som värst ut i böckerna, spelades det fortfarande en fantastisk fotboll och vanns titlar, mer eller mindre av samma klubbar som idag.

I Sverige redovisade 11 av 16 klubbar röda siffror i sina respektive bokslut för 2012 och 13 av 16 gjorde likaså under 2013. Mjällby, Öster och Brommapojkarna var de som redovisade positiva resultat det året och den accumulerade förlusten för det allsvenska kollektivet under 2012 och 2013 blev 95 miljoner kronor. Vi kommer nog alla ihåg de svarta rubrikerna.

Det tilltrots spelade två svenska klubbar gruppspel i Europa League under 2012 och 2014 såg vi ett svenskt lag ta sig till Champions Leagues gruppspel, för första gången på väldigt länge.

Det har nog gått få förbi att priserna på spelartransfers har skjutit i höjden. Ett faktum som bland mycket annat har gjort flera allsvenska klubbar mer förmögna.

Under januari månad släppte Uefa sin årliga benchmarkrapport* som presenterar den finansiella hälsan hos det Uefa anslutna klubbkollektivet. För första gången på mycket länge lade jag ner lite mer än någon enstaka halvtimme på att titta närmare på siffrorna och det finns några intressanta saker som är värda att lyfta fram. Tanken är att göra det i två delar där den första ska handla om inflationen på transfermarknaden. Vad det är som driver den, vilka redovisningsmässiga konsekvenser den får på resultat och balansräkningarna.

Den första figuren visar summan av samtliga spenderade pengar på köpta spelarkontrakt inom Uefas toppdivisioner. En moderat tillväxt mellan åren 2008 och 2015 följdes upp av en snabbt accelererande likviditet. Enligt Uefa har denna likviditetsökning inte orsakats av fler antal transaktioner utan beror på ökat snittpris per transfer, transferinflation.

Den andra figuren visar hur kassaflödena har distribuerats mellan de fem största ligorna i Europa under den tioårsperioden 2008-2017. För enkelhetens skull har jag ritat nettoflöden, till exempel: Premier League kollektivet köper spelarkontrakt från La Liga för €1.59 miljarder och säljer för €0.99 miljarder vilket innebär att La Liga kollektivet har fått ett inflöde av pengar i storleksordningen €600 miljoner (€0.6mdr).

Mellan 2008 och 2017 har Premier League tillfört närmare €3.5 miljarder i likviditet till de övriga fyra storligorna. Dessa ligor har sedan distribuerat en del av pengarna vidare till sina respektive underleverantörer av talang.  På så sätt distribueras pengarna vidare i näringskedjan och når så småningom också Allsvenskan. Något som vi kan se i figur tre.

Vad är det som har drivit prisökningen under de senaste åren? Inom penningteorin hittar vi kvantitetsteorin. I enighet med den så är den generella prisnivån för varor och tjänster direkt proportionell mot hur mycket pengar som finns i omlopp, det vill säga penningmängden.

Den fjärde figuren har en annan datakälla, revisionsfirman Deloitte och deras årliga sammanställning av aktiviteten i transferfönstren. Jag har tagit kassaflödena för Premier Leagues köpta spelarkontrakt från utlandet.

Det är tydligt hur de har accelererat under de senaste åren och därmed försett övriga Europa med mer likviditet. Figuren visar också att en allt större del av Premier League kollektivets intäkter har skeppats ut. Hur kommer det sig?

Juni 2012 sålde Premier League sändningsrättigheter för en treårscykel med start säsongen 2013-14. Det som var revolutionerande från tidigare auktioner var att British Telecom (BT) hade bestämt sig för att satsa på innehåll i sitt bredbandsnät. Konkurrensen från en ny kapitalstark aktör som BT, medförde att priserna för sändningsrättigheterna ökade med 70 procent. Sedan ytterligare 70 procent i den nästkommande treårscykeln som slutar nu efter säsongen 2018/19. Treårscykeln som börjar i och med säsongen 2019-20 kommer att se något minskade intäkter från de inhemska sändningsrättigheterna. Sky och BT ser ut vara nöjda med sina respektive marknadsandelar och hade inget budkrig som vi såg vid de tidigare två auktionerna.

Tidigare prisökningar på sändningsrättigheter medförde en spelarlöneinflation. Premier League klubbarnas konkurrens om spelarnas signaturer drev upp spelarnas löner. De amerikanska klubbägarna ville helst undvika att det skulle upprepas och lyckades driva igenom en överenskommelse mellan klubbarna, en kartell: TV-intäkterna ökade med cirka £30 miljoner per klubb. Av dessa pengar fick enbart £4 miljoner användas till ökade personalkostnader under säsongen 2013-14. Under 2014-15 fick klubbarna öka sina personalkostnader med ytterligare £4 miljoner, och så vidare.

Den femte figuren visar att klubbarna har varit lojala mot sin kartell. Spelarnas andel av de samlade intäkterna minskade med ungefär 10 procentenheter. Däremot så fick överenskommelsen och samarbetet konsekvenser för transfermarknaden. De pengarna som sparades in på spelarlönerna, flödade rakt in till transfermarknaden. Det blev med andra ord en dubbel effekt, dels från de ökade intäkterna per se, men också genom att en större andel av intäkterna flödade in till transfermarknaden och därmed orsakade en kraftig inflation. Hur har inflationen påverkat det stora kollektivets finanser?

Ökade priser på spelartransfers innebär förbättrade periodiserade resultat. Ponera att en klubb köper ett spelarkontrakt för 100 miljoner och samtidigt säljer ett annat för 100 miljoner. Exklusive eventuella transferkostnad är nettot av kassaflödena för transaktionerna noll. Från ett resultatperspektiv blir det annorlunda. Ponera att det återstående bokförda värdet för det sålda spelarkontraktet är 50 miljoner. Det innebär att reavinsten på säljtransaktionen blir 50 miljoner (100 minus 50). Kostnaden för de köpta kontrakten periodiseras över dess längd. Så om spelaren skriver ett personligt kontrakt med den köpande klubben som löper på fyra år så blir den årliga avskrivningen 25 miljoner (100/4). Det redovisade resultatet för de två transaktionerna blir med andra ord 25 miljoner i vinst (50 minus 25).

I en värld med transferinflation så kommer de bokförda värdena att hela tiden vara undervärderade i och med att nästa transaktion med samma spelare inblandad kommer att ske till ett högre pris (givet att kvaliteten på spelaren inte sjunker till en viss gräns). Hur ser det ut i verkligheten?

Med utgångspunkt från klubbarnas årsredovisningar har Uefa sammanställt en ackumulerad resultaträkning för spelartransfers hos det samlade klubbkollektivet. Den bygger på reavinst på sålda spelarkontrakt, det vill säga transferintäkten minus det sålda spelarkontraktets återstående värde på balansräkningen. På kostnadssidan finns årliga avskrivningar av de på balansräkningen aktiverade spelarkontrakten. Här finns också eventuella nedskrivningar av detsamma. Figur sex visar den utvecklingen.

Det är tydligt hur det periodiserade nettoresultatet har förbättrats sedan 2010 och hur det tagit extra fart från 2015 och framåt för att under 2017 – för första gången sedan Uefa började monitorera finanserna – vara positivt.

Ett rimligt antagande är att en den dagen transferinflationen upphör så kommer det periodiserade resultatet att bli sämre och vid händelse av en transferdeflation så skulle det uppstå större periodiserade underskott. Detta i takt med att inflaterade bokförda värden av tillgångarna ska räknas av mot fallande transferpriser.

För att transferpriserna ska börja sjunka krävs mindre pengar i systemet. Till exempel en generellt avtagande intäktstillväxt som rimligen medför att ration personalkostnader till intäkter ökar, åtminstone under den period det tar att spelarnas kontrakt anpassas. Det skulle orsaka en likviditetsminskning. En konsolidering på köpsidan av sändningsrättigheterna (mindre konkurrens) kan tänkas orsaka avtagande intäktstillväxt. Jag tänker att intäktstillväxt också är en funktion av den globala konjunkturen.

Den sjunde figuren visar utvecklingen av ett urval av nyckeltal hos de mätt i storleken på balansräkningen 20 största ligorna (bla Sverige inkluderat). Vi ser bland annat hur de på balansräkningen aktiverade spelarkontrakten har utvecklats i förhållande till intäkterna samt i förhållande till de totala tillgångarna. Vi kan se att dessa nivåer idag är lika höga som de var precis före finanskrisen 2008.

Vi ser en också korrigering efter 2008 vilken också matchar de ökade underskotten i figur sex. Pajdiagrammet visar hur de bokförda värdena, €8.5mdr under 2017 är fördelade.

En annan observation är att klubbarnas nettoskuld till varandra avseende spelartransfers, efter flera års minskning i relation till de bokförda tillgångsvärdena har börjat öka igen. Det skulle kunna indikera på att likviditeten har börjat minska men att transferpriserna ännu inte har hunnit korrigeras. Klubbarna har till en större utsträckning finansierat transaktionerna genom varandras balansräkningar. Kanske är det ett tecken på att vi står inför en korrigering.

———————————————-

*The European Club Footballing Landscape – Club Licensing Benchmarking Report Financial Year 2017

 

Ett år kvar. Sedan träder ett nytt TV avtal i kraft. Det har skrivits spaltmeter om det. Vi har kunnat läsa om en maktkamp om distributionen av pengarna. Jag personligen har skrivit om hur de nya pengarna kan komma att påverka utvecklingen av spelarlönerna i allsvenskan, eller snarare framför allt – när det kan förväntas påverka spelarlönerna.

Vi har också kunnat läsa om det växande gapet mellan divisionerna. Framför allt har vi kunnat läsa om att man absolut inte får degraderas från allsvenskan 2019. Här håller jag inte med och har själv skrivit en text i ämnet. Givet att dagens fördelningsprinciper får råda också från 2020 och framåt så kommer de degraderade klubbarna från allsvenskan 2019 att få en fallskärm som de aldrig tidigare aldrig har skådat och troligen aldrig kommer att få se igen.

Jag menar att det är ett utmärkt tillfälle för de mindre klubbarna att – istället för en riskabel kapprustning under 2019 – utveckla sina respektive organisationer och skapa sig bättre förutsättningar för att bland annat kunna växa i form av andra intäkter än de som kommer från centralt håll. På så sätt kan man få hävstång på det nya TV avtalet, genom att göra sig mer konkurrenskraftig på sikt.

Så hur mycket handlar det om i nominella pengar?

Jag tittade efter på fogis.se och den årliga analysen av klubbarnas ekonomier. Den senaste från 2017 och hittade hur mycket som betalades ut till klubbarna för sändningsrättigheter. Totalt 212 miljoner kronor, 159 miljoner (75%) till de allsvenska klubbarna och 53 miljoner (25%) till klubbarna i superettan.

Sedan använde jag fördelningsprinciperna som fastställdes inom SEF inför 2015*.

Med antaganden om att 2019 års ersättning är på någorlunda samma nivå som 2017 och att den nya TV avtalet uppgår till ett värde av 2.4 gånger det utgående får man fram nedan tabell (figur 1).

Enligt den nu rådande fördelningsregimen skulle alltså de klubbar som ramlar ur allsvenskan 2019 – givet att de inte rasar ihop sportsligt totalt – få mer TV pengar i Superettan 2020.

De klubbar som degraderas från allsvenskan 2020 kommer däremot att straffas mycket hårdare. Gapet mellan divisionerna kommer att öka, förstås. Däremot är gapet mellan den absoluta toppen av Superettan och den nedre halvan av allsvenskan betydligt mindre än vad gapet mellan den nedre halvan av allsvenskan och den absoluta toppen av allsvenskan.

Utöver pengar från sändingsrättigheter tillkommer pengar från det spelavtal som SEF har tecknat med Kindred Group och som också kommer att gälla från 1:a januari 2020. Det avtalet är värt 150 miljoner kronor per år jämfört med 90 miljoner som det nuvarande avtalet med Svenska Spel ger.

Givet att dessa pengar fördelas enligt samma princip, så kommer det med andra ord ännu mer pengaregn till de klubbar som degraderas från allsvenskan 2019. Och alla andra klubbar också, förstås (figur 2).

Jag är dock osäker på hur avbränningen på spelavtalet ser ut. Till exempel så finns det en europabonus idag, till de klubbar som representerar i Europaspelet**.

* http://www.svenskelitfotboll.se/app/uploads/2014/12/F%C3%B6rdelningsprinciper-inom-SEF-fr-o-m-2015.pdf

**http://www.svenskelitfotboll.se/mer-pengar-i-svenska-spels-europabonus-nasta-ar/

Före årets slut hade Hammarby sålt närmare 8000 säsongskort inför den kommande säsongen. Förutom tidigare förnyelse-försäljningsstart och marknadsföring gav Bajen sina säsongskort-innehavare ett incitament att förlänga senast den 31 december genom att bjuda på biljetterna till de två matcherna i Svenska Cupens gruppspel.

Denna blogg ska därför handla om rationalen bakom säsongskort som förutom PR och prestige också väldigt mycket handlar om ekonomi för fotbollsklubbarna.

Låt oss först och främst reda ut hur försäljningen av säsongskort bokförs: Intäkterna från försäljningen av säsonskort bokas som intäkter det år som matcherna spelas. De i november och i december sålda säsongskort syns därmed inte i resultaträkningen för 2018. Däremot dyker de upp i balansräkningen i årsredovisningen för 2018.

8000 sålda säsongskort ger uppskattningsvis 20 miljoner kronor in på kontot vilket bokas i kassan på 2018 års balansräkning. Kassan är en tillgång som behöver balanseras upp på andra sidan balansräkningen. Där bokas pengarna som en förutbetald intäkt (kortfristig skuld). Från ett redovisningsperspektiv lånar man alltså pengar från kommande period.

Bokföring är en sak, ekonomi är en helt annan. Försäljning av säsongskort påverkar rörelsekapitalet. Rörelsekapital är skillnaden mellan klubbens omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. Figuren nedanför visar förändringen Hammarby Fotboll AB:s förändring i rörelsekapital mellan 2013 och 2017.

En ökning av rörelsekapitalet innebär att klubben binder mer rörelsekapital och behöver mer kassaflöde för att kunna investera. En minskning av rörelsekapitalet innebär att klubben får mer pengar att röra sig med.

Till exempel, betalningen för försäljningen av Joseph Aidoos kontrakt sommaren 2017 skedde inte i sin helhet under det bokslutsåret. Hammarbys fordran på spelarförsäljningar per den sista december 2017 låg på 9 miljoner kronor vilket ökade rörelsekapitalet. I den belgiska klubben Genks fall orsakade en kortfristig skuld till Hammarby en minskning av rörelsekapitalet genom en kortfristig skuld till Hammarby.

Hammarby Fotboll AB kunde finansiera detta dels genom kortfristiga skulder på 2.6 miljoner kronor för spelarköp samt genom ett kortfristigt lån från moderföreningen. Det senare förmodligen fram till att säsongskort-försäljningen drog igång i början av 2018.

Företagande går efter principen att utgifterna kommer före intäkterna vilket generellt  innebär att företagandet är kredit-drivet.

Försäljning av säsongskort är således ett bra sätt att hantera sitt rörelsekapital på och finansiera balansräkningen. Klubbarna får betalt innan kommande säsong produceras och levereras.

För välskötta klubbar kan en god planering och hantering av rörelsekapitalet öka tillväxten. För andra klubbar kan olika sätt att hantera sitt rörelsekapital indikera på ekonomisk nöd. Vilken kategori tillhör Hammarby?

Hammarby Fotboll AB har ökat intäkterna från 56 miljoner kronor 2013 till 107 miljoner kronor 2017. Tittar vi på bolagets balansräkning så ser vi att anläggningstillgångarna har vuxit, i första hand i form av ökade immateriella tillgångar (balanserade utgifter för spelarförvärv). Tillväxten har bundit kapital och trots att det egna kapitalet har ökat så har kassan minskat.

Också sportsligt har Hammarby upplevt en ökad välfärd. Från att 2013 ha placerat sig på en femteplats i Superettan till en fjärdeplats I 2018 års allsvenska.

Bättre sportsliga resultat beror generellt på att spelartruppen har blivit bättre. Förr eller senare skapar det en efterfrågan på klubbens spelare vilket ger en möjlighet till ökad tillväxt genom handel med spelarkontrakt.

För nettosäljande klubbar (de flesta klubbarna i världen) medför rimligen ett växande transfernetto ökat rörelsekapital (fordringar på spelarförsäljningar ökar mer än vad kortfristiga skulder på spelarköp ökar). Och som jag skrev tidigare, en ökning av rörelsekapitalet innebär att klubben binder mer rörelsekapital och behöver mer kassaflöde för att kunna investera. Mer kassaflöde kan komma från profit, det kan komma från lån och det kan komma från nyemissioner.

En svag likviditet leder till finansieringskostnader av olika slag. Kortare betalningsflöden i spelarförsäljningar regleras rimligen genom lägre försäljningspriser. Och den tidiga säsongskort-försäljningen kommer också den med ett pris. Ponera att hälften av de 8000 säsongskort-köparna istället hade betalat en av de två cupmatcherna. Det hade givit närmare en miljon i högre intäkter under 2019. I den bästa av världar betalar sig denna kostnad genom bättre spelaraffärer nu under vintern.

Med det sagt så behöver Hammarby vara förståndiga, men också lite mer lönsamma i sin tillväxt. Den är förvisso självfinansierad men för andra året i följd förväntas bolaget redovisa ett nollresultat. En obefintlig avkastning i kombination med ökade tillgångar försämrar soliditeten. Med det ökar därmed inte bara risken utan också finansieringskostnaderna. Förstås.

Inför säsongen skrev jag en text om att allsvenskan har blivit mer ojämlik och förutsägbar. Statistiskt mätt. Skulle Malmö eller AIK vinna mästerskapet så skulle antalet mästare under en rullande tioårsperiod komma ner till fem. Den lägsta noteringen sedan 1999. AIK vann och Malmö kom trea. Ingenting tyder på att vi kommer att se en sjätte mästare när vi gör bokslut 2019.

Samtidigt såg man också mycket tidigt på säsongen vilka lag som skulle komma att slåss om ett förnyat kontrakt. Det som var var nytt var att det istället för två mycket svaga föreningar nu fanns fyra stycken. De fyra bottenlagen hade tillsammans minus 130 i målskillnad vilket med råge är den sämsta sedan allsvenskan utökades till 16 lag.

Statistiken från det allsvenska kvalet har också förstärkt bilden av att det allsvenska bottenskiktet har förlorat vad gäller konkurrenskraft. Fram till 2016 hade det allsvenska laget vunnit sex av åtta kvalspel. De tre senaste kvalen har vunnits av ett lag från Superettan.

Snart väntar en ny säsong. En lite extra intressant säsong i och med att det är den sista innan det nya allsvenska TV avtalet träder i kraft. Det innebär att kostnaden för att spela i allsvenskan framgent indexeras upp i och med att samtliga allsvenska lag får högre intäkter.

Den allmänna uppfattningen är att TV-pengarna mer eller mindre fördubblas från och med 2020 vilket med dagens fördelningsregim skulle innebära cirka 160 miljoner kronor till de allsvenska klubbarna att dela på och 55 miljoner till klubbarna i superettan. Allt annat lika skulle det innebära att det allsvenska kollektivets samlade intäkter exklusive spelartransfers ökar med lite drygt 10 procent och Superettans dito med närmare 20 procent.

Det som gör det hela intressant är naturligtvis beteendet bland klubbarna. Jag har i en tidigare blogg argumenterat för hur och när klubbarna kan förväntas öka sina (personal)kostnader. Hur tidigt respektive förening kan börja gasa beror i första hand på hur stark balansräkning den enskilda föreningen har och därmed kan bära ett underskott under övergångsåret 2019.

De större klubbarna på den övre halvan i tabellen borde därmed redan nu uppleva en kostnadsökning samtidigt som de mindre föreningarna troligen inte klarar av att finansiera högre spelarlöner så tidigt som under 2019 även om vissa föreningar säkert kan anstränga sig lite extra mycket genom att under året låna pengar från sina leverantörer, kommuner med flera, genom att hålla på betalningarna och därmed tära på relationerna med sina intressenter.

Jag hör och läser många argumentera att det kommer att vara något ett ödesår och att en degradering från allsvenskan 2019 skulle innebära att man kanske inte kan ta sig tillbaka dit. Det är just detta resonemang som leder till att föreningarna kan förväntas sätta sig i finansiella trångmål.

Men det finns mycket goda anledningar till att inte ge sig in i en förväntad kapprustning under 2019.

Förvisso kommer det finansiella gapet mellan divisionerna att öka från och med 2020 men fakta i målet är att det kommer – åtminstone som det ser ut idag – fortfarande att finnas två platser för direktuppflyttning till Allsvenskan. Minst två lag i Superettan kommer med andra ord att avancera till allsvenskan. Varje säsong.

Någon tänker säkert att det kommer att bli svårare att avancera till allsvenskan och stanna kvar. Men. Det är redan idag väldigt svårt för en allsvensk nykomling att etablera sig i den högsta serien, Resurserna är mycket knappa. Kvalvinnarna från 2016 och 2017 är redan tillbaka i Superettan och av de åtta olika lag som tog sig upp till finrummet 2015, 2016 och 2017 är det enbart Sirius och Östersund spelar i allsvenskan 2019.

Trots en ökad mobilitet mellan serierna så har de flesta nykomlingar misslyckats med att etablera sig i allsvenskan. Föreningarna behöver bli bättre på att skapa nya resurser. De behöver en bättre organisation, De måsta vara bättre förberedda för allsvenskan. Uppenbarligen.

Det är aldrig roligt att åka ur allsvenskan och det lönar sig sällan inom fotbollen att vara sparsam och försiktig. På kort sikt.

Jag behövde inte långt tillbaka i tiden för att finna ett exempel. Med allsvenskans lägsta intäkter redovisade Falkenberg FF 2016 en vinst på 3.7 miljoner kronor. Priset för denna profit var blott 10 ihopspelade poäng och 84 insläppta mål.

Ett inte helt orimligt antagande är att Falkenberg spenderade för lite pengar för att vara tillräckligt konkurrenskraftiga under 2016. Samtidigt är det tveksamt om fyra extra spenderade miljoner på spelare hade kunnat säkerställa allsvenskt spel 2017.

Efter degraderingen minskade Falkenbergs intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt från 28 miljoner kronor 2016 till 20 miljoner kronor 2017.

Ponera nu att det nya TV-avtalet hade trätt i kraft redan med start 2017. Det hade inneburit att en majoritet av intäktsminskningen hade kompenserats tack vare Superettans ökade TV premier. En mycket god fallskärm.

Denna fallskärm kommer nu, till 2020 och det kommer troligen aldrig komma ett nytt tillfälle då det kommer att vara lika “billigt” att åka ur allsvenskan som under 2019. Rimligen borde det bli betydligt mer smärtsamt att degraderas från 2020 och framåt.

Ändå undrar jag om någon förening är tillräckligt skicklig, omfamnar den möjligheten och investerar i andra delar av verksamheten istället för att spendera allt och kanske mer därtill för att maximera spelartruppen i en fåfäng jakt på att spela allsvenskan 2020.

Igår släpptes bomben. Helsingborg IF kommer att redovisa en förlust på 13 miljoner kronor för 2018. Bakgrunden är att föreningen i mars månad presenterade en budget som pekade på en förlust på 2.5 miljoner kronor. En stor missräkning. Kanske.

Som vanligt rapporterar mainstream media om risken för en indragen elitlicens. Lite märkligt nog, har i alla fall jag inte noterat en endaste fråga om hur föreningen löser kassaflödet?

Helsingborg gick in i 2018 med 1.5 miljoner kronor i kassan. Med ett negativt resultat på 13 miljoner under året så måste ändå den första frågan handla om kassaflödet tänker jag. Hur har man finansierat verksamheten under året? Bortsett från obetalda hyror för Olympia där HIF tydligen har legat i tvist med kommunen, så har det väl varit tyst om eventuella försenade lönebetalningar etc. Åtminstone är det inget som jag har lagt märke till, utan själv aktivt ha sökt efter informationen.

Därför blev jag själv lite nyfiken och tittade på förra årets årsredovisning. Sedan året innan dess, och ytterligare ett par tidigare år. En stark jävla kaffe och så excel på det med enkel addition och subtraktion med poster från resultat- och balansräkning. Så blev det till slut. De senaste årens kassaflöden.

Ganska snabbt ser jag att 2017 års kassaflöde från verksamheten var betydligt sämre än resultatet. Det behöver naturligtvis inte vara konstigt eftersom kassaflöden inte är samma sak som periodiserat resultat. Men jag tyckte ändå att förändringen i rörelsekapitalet var iögonfallande. Inte enskilt under 2017 men över ett par-tre års sikt.

Rörelsekapital är alltså omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder. I figuren ovan har har omsättningstillgångarna positiva värden och de kortfristiga skulderna negativa. Den röda linjen visar rörelsekapital. En växande rörelsekapital är alltså ett negativt kassaflöde. Det kan bero på att man betalar de kortfristiga skulderna, eller att man binder kapital genom att ännu inte fått betalt för sina sålda varor eller tjänster.

Generellt brukar fotbollsklubbs rörelsekapital fluktuera från år till år, framför allt när man säljer och köper spelarkontrakt där dessa aktiviteter skapar kundfordringar respektive kortfristiga skulder som ligger på balansräkningen över årsskiftet. Men det brukar jämna ut sig över två års cykler. Och så har också fallet varit här, fram till och med 2015.

2017 däremot var det andra året i följd där HIF hade en stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Föreningen har bundit kapital. Det är framför allt interimsfordringarna som har ökat i relation till övriga poster i balansräkningen. Interimsfordringarna är de chackrute-mönstrade fälten i figuren ovanför. En titt i noterna gav ytterligare lite information.

Förutbetalda kostnader är kostnader som företaget betalat eller fått faktura på under räkenskapsåret, men som helt eller delvis hör till kommande räkenskapsår. Ökningen under åren 2014 och 2015 kunde förklaras med en hyresdeposition till Helsingborgs Stad. 2016 minskade den och 2017 fanns inte längre någon hyresdeposition. Dock fortsatte interimsfordringarna att öka och inte så lite heller. De förutbetalda kostnaderna sköt bokstavligen i höjden under 2017.

Med tanke på att föreningens ekonomi i och med degraderingen till Superettan har krympt med såväl minskade intäkter som kostnader minskade så borde inte interimsfordringarna öka tycker jag. Och absolut inte så mycket som de har gjort.

Är det så att Helsingborg IF under 2017 hade förskottsbetalt en betydande del av sina kostnader för kommande år? Eller har man helt enkelt friserat resultatet för 2017 och kanske till viss del också 2016 så att de åren såg mycket bättre ut än det egentligen var?

2017 finansierade man balansräkningen med en aktieemission på 11.2 miljoner kronor som kom från Olympia Invest. 2016 finansierades genom en ökning de långfristiga skulderna med 3.5 miljoner kronor.

2018 borde man rimligen få ett positivt kassaflöde i rörelsekapitalet. Frågan är om denna förändring påverkar föreningens intäkter eller kostnader negativt? Om interimsfordringarna har haft uppblåsta värden så finns en betydande del av det stora negativa resultatet för 2018 där.

Det här är frågor som jag kan tycka borde ha dykt upp och ställts i mars månad när årsredovisningen för 2017 publicerades. I alla fall om man tittar på fler nyckeltal än enbart resultaträkningen och det egna kapitalet.