Hammarby IF Fotbollsförening redovisade det bästa resultatet i historien. Koncernen kom in med ett resultat efter skatt på 26 miljoner kronor.

Som vanligt är Hammarby Fotboll AB:s resultat det mest intressanta. Det är där riskerna ligger. Medans föreningen är mer av karaktären budgetorganisation som inte exponeras mot de affärsrisker som elitfotboll för med sig är Hammarby Fotboll AB föreningens enskilt största tillgång samt hyresgäst i klubbhuset som föreningen äger. Aktiebolaget är således föreningens enskilt största risk.

I verksamhetsberättelsen skriver Hammarby att Hammarby Fotboll AB redovisar ett positivt resultat före skatt på 26 552 tkr, resultatet efter skatt uppgår till 16 215 tkr. Det egna kapitalet i Hammarby Fotboll AB uppgår vid årets slut nu till 35 228 tkr. 2021 var också det bästa finansiella resultatet i bolagets historia.

Bolaget har i och med detta också nått sitt gamla mål att komma upp i 30 miljoner kronor i eget kapital. Soliditeten är 42 procent vilket är en förbättring från förra årets 31 procent. Soliditeten mäter den finansiella risken i balansräkningen (högre soliditet = lägre finansiell risk). Att soliditeten var högre 2016 med 53 procent med ett lägre eget kapital säger hur mycket bolagets ekonomi och balansräkning har vuxit sedan dess. Det är därför fortsatt viktigt att växa det egna kapitalet för att inte riskerna ska bli för stora i takt med att ekonomin växer.

Och ekonomin växer. Matchintäkterna är topp 3 i allsvenskan. Det är intressant hur Hammarby Fotboll nu försöker växa inom det segment som är klubbens främsta kompetens i den kommersiella delen av verksamheten – matcharrangemang. Med en beläggning på närmare 80 procent på matcherna finns det inte särskilt många sätt att öka matchintäkterna på än att antingen höja priset eller att arrangera fler evenemang. Hammarby har här skickligt arbetat med arrangemang kring damlaget. Framgångsrika matcharrangemang ger också bra exponering för sponsorer där Hammarby har vuxit kraftigt under de senaste åren. Att sponsorintäkterna är upp närmare 30 procent under de två pandemiåren är inget annat än mycket imponerande. 42 miljoner kronor i sponsorintäkter är med god marginal näst högst i allsvenskan och man börjar faktiskt sakta men säkert äta in Malmö FF:s enorma försprång som de under lång tid har haft på sponsorsidan.

Att 2021 var ett mycket starkt ekonomiskt år för Hammarby bekräftas också genom data från transfermarkt.com med vilken det går att göra en analys av truppekonomin.

Truppekonomi är viktigt. Det finns ett positivt samband mellan truppvärde och sportsliga resultat. En klubb kan växa sitt värde genom att rekrytera mer än vad som lämnar klubben och genom att förädla det värde som man har.

Truppvärdet har ökat. Ökningen i truppvärde har skett tack vare att klubben har förädlat mer värde än vad underskottet i rekryterat värde minus värde som har lämnat. Truppvärde och dess komponenter är inte baserat på transfer-fee utan på transfermarkts värdering av spelare.

Under 2021 förädlade Bajen talang till ett värde av €7 miljoner vilket är ungefär lika mycket som Hammarby har  förädlat totalt under åren 2016 till 2020.

2021 års förädling har Bajen till största del redan realiserat under 2022, genom försäljning av två spelarkontrakt med en premie.

Analys av värdeförädlingen på €15 miljoner sedan 2016 visar att:

– Majoriteten av det skapade värdet kommer från en framgångsrik research i samt integration av spelare från Afrika, bravo!

– Den egna akademin har börjat bli produktiv och skapar värde, mycket bra!

– Övriga spelare står för den minsta delen av förädlingen, trots att den kategorin har representerats av överlägset flest spelare, stor förbättringspotential!

Om man bryter ner siffrorna än mer så visar de att de största bidragen kommer från Neto Borges, Darjan Bojanic, Gustav Ludwigson och Nicola Durdic som alltså har ökat mest i värde i kategorin ”Övrigt” under åren 2016 – 2021. Tillsammans står de fyra spelarna för 130 procent av värdeökningen i den kategorin.

Det innebär (givet att truppen är lika stor vid avstämningstillfällena) att resterande kollektiv inom kategorin ”övrigt” som har representerat Bajen under de här åren har minskat i värde sedan den ingående balansen 1 januari 2016 (givet man redan var i truppen) alternativt rekryteringstillfället fram till den dag de antingen har lämnat klubben eller – om de är kvar – hade på avstämningsdagen, den sista december 2021. Långt ifrån alla har minskat i värde förstås, men som kollektiv i urvalsgruppen.

En analys av truppstrukturen från ett demografiskt perspektiv visar att Hammarby mer eller mindre har ignorerat ålderskategorin 21 till 23 år. Den kräver investeringar men erbjuder flera bra utfall och hög värdetillväxt samt en succession in den generella peak-perioden (24–28 år). Här kan spelaren utbildas till bredd eller spets.

Sammanfattningsvis:  

• Marknaden har betalat höga premier för talang upp till 20 år under de senaste åren och den relativt höga förädlingen i kategorierna Afrika och akademin har gjort Hammarby Fotboll rikare.
• Hammarby Fotboll får marginell sportslig nytta från de två kategorier som man har blivit skickliga på att förädla. Kontrakten har sålts mer eller mindre direkt efter genombrott vilket finansierar rekrytering av spelare i den kategori i vilken Bajen inte har varit lika skickliga på i sin research och förädling.

Jag kastar ut två hypoteser. De är alltså inte vad jag tror eller vet, utan antaganden om vad som skulle kunna förklara sakernas tillstånd.

• Majoriteten av resurserna för research har distribuerats till marknaden i Afrika, för lite resurser har allokerats till research och utbildning på spelare i kategorin ”övrigt”.
• Majoriteten av resurserna – speltid och pengar – har distribuerats till seniora spelare. Yngre har diskriminerats. Konsekvensen har varit korta kontrakt och mindre incitament att vara kvar och utbildas vidare inom Hammarbys organisation.
• Minimalt med investeringar i förvärv av spelarkontrakt i åldern 20 till 23. Majoriteten av resurserna har använts till seniora bosmanspelare.

Att växa genom att rekrytera mer värde än vad som lämnar kräver ett mycket starkt positivt kassaflöde från den löpande verksamheten (Ebitda). Där är inte Hammarby Fotboll idag.

Det finns två vägar att gå: Bli skickligare på planering av truppen, research, utbildning och förädling i kategorin ”övrigt”. Alternativt överge den kategorin helt och lägga samtliga resurser på infrastruktur och spelarkontrakt i kategorierna ”Afrika” samt ”Akademi” – alltså öka volymen, behålla och utbilda talangen ytterligare några år i A-laget.

Hammarby Fotboll har varit väldigt långsiktiga och framgångsrika i sina processer inom väldigt många delar av organisationen, såsom sport som marknad. Bajen har också sedan fyra-fem år tillbaka en tydlig idé för vilken fotboll man vill spela vilket underlättar i bland annat planeringen av spelartrupp.

Strukturen för A-lags truppen har däremot varit av en mer kortsiktig karaktär. Det skulle kunna förklara de ojämna prestationerna på planen från år till år. I och med att Bajen inte har valt vägen att vare sig utbilda spets eller bredd i egen regi utan snarare att rekrytera det externt så har man varit väldigt exponerad mot utbudet av talang på marknaden för bosmanspelare på vilken man i första hand har rekryterat talang.

Hammarby Fotboll är starka inom det kommersiella segmentet där man förväntas växa ytterligare. Att organisera och bli mer långsiktig i sin truppekonomi har däremot en stor förbättringspotential. Jag skulle säga att det är det som hindrar Bajen från att bli stabila i den allsvenska toppen. Det är också ett område där Malmö FF inte är som starkast.

Tjäna pengar eller nå sportslig framgång? Kan man göra både och?

2012 bestämde ledningen i FC Salzburg sig för att strategiskt positionera klubben som en renodlad talangfabrik. Samtliga klubbens resurser allokeras till sin försörjningskedja, research samt utbildning av unga spelare. Till exempel har klubben drygt tio heltidsanställda som är dedikerade att organisera klubbens scoutingnätverk i Afrika. Man har investerat i Red Bull Academy som är en state of the art anläggning för utbildning av fotbolls- och hockeyspelare.

FC Salzburg tjänar pengar på handel med spelarkontrakt. Men försäljningarna värderas inte enbart av värdet på det enskilt sålda spelarkontraktet. Det skapas mer värde genom att klubben i samband med försäljningen bereder plats för en ännu bättre spelare som förväntas ha en än bättre värdeökning.

Det antagandet stöds av både sportsliga resultat samt årsredovisningarna, den senare visar att det bokförda värdet på förvärvade spelarkontrakt har ökat från €13 miljoner under 2017 till €32 miljoner 2020. FC Salzburg återinvesterar vinsterna i ny förädlingsbar talang. Sedan 2017 har FC Salzburg också förbättrat sin ranking i Uefas turneringar från en 50:e till en 19:e plats.

Valet att strategiskt positionera sig som en renodlad talangfanrik medför också att man har en konkurrensfördel när man rekryterar talang. FC Salzburg erbjuder en progressiv utvecklingsmiljö där spelarna – som förvisso konkurrerar med varandra – inte riskerar att trängas undan av seniora spelare vilka andra klubbar tenderar att rekrytera under perioder när resultaten på fotbollsplanen inte är de förväntade. Sedan 2016 har Salzburg rekryterat totalt 3 spelare som är 25 år eller äldre.

Sedan 2017 har FC Salzburg redovisad en samlad vinst på den nedersta raden som uppgår till drygt €80 miljoner. Senaste publicerade bokslutet, det från säsongen 2019-20 visade en vinst på €39 miljoner efter en vinst från handel med spelarkontrakt som uppgick till €76 miljoner under den säsongen.

Enligt transfermarkt.com har FC Salzburg under de senaste fem åren det tredje högsta transfernettot i Europa, strax bakom Ajax. Trots att man har ungefär hälften så stora personalkostnader som den nederländska jätten.

Det som utmärker en talangfabrik är att dess främsta kunder är andra klubbar snarare än de egna supportrarna samt sponsorerna. Det värde som skapas i klubben är i första hand att tillgodose köparna av FC Salzburgs talang. Där ingår att utbilda och utveckla människor både som spelare och individer.

Säsongen 2019-20 var vinsten från handel med spelarkontrakt högre än de lokala intäkterna, alltså de från matchdag, sponsorer och media.

Om man ser truppen vars kontrakt är tillgångar som förväntas säljas så är drygt 95 procent av truppvärdet i kategorin tillväxt samt värde. Historiskt sett har FC Salzburg fått 90cent på €1 betalt för det värde som lämnat klubben vilket indikerar att förväntad likvid för den dagens trupp är ungefär €190 miljoner, plus minus värdeförändringar för respektive spelare fram till försäljning.

Den enorma viktningen mot tillväxt och värde kan rimligen förklaras med att det ger förväntad bäst yield, alltså avkastning över tid. Men det är också en metod att minska de finansiella riskerna genom att ha i stort sätt hela sitt truppvärde försäljningsbart.

Timingen för den strategiska positioneringen var extremt lyckosam med tanke på den starka tillväxten och prisinflationen på transfermarknaden som tog fart säsongen 2014-15. Avkastningen på handel med spelarkontrakt har vida överstigit de intäkter som deltagande i Uefas turneringar genererar.

Positioneringen visade sig också vara lyckosam under pandemin där marknaden för handel med spelarkontrakt mer eller mindre dog för spelare 25 år och högre men bibehöll bra likviditet för den talang som FC Salzburg säljer.

Givet att FC Salzburg fortsätter att vara skickliga i den operativa dagliga verksamheten är det enskilt största hotet mot klubben att man börjar kompromissa med sin strategi och börjar rekrytera in fler seniora spelare med syfte att på kort sikt försöka förbättra de sportsliga resultaten. Del är inte organisationen anpassad eller erfaren för den typen av rekrytering och utbildning, dels skulle det öka den finansiella risken i spelarportföljen.

Enligt transfermakt.com värdering så var FC Salzburgs trupp för fem år sedan ca 30 procent högre värderad än vad FC Köpenhamns var. Idag är skillnaden närmare 400 procent.

FC Salzburg är ett akademilag som har blivit så pass skickliga på det de gör att de presterar bättre på planen än flera ekonomiskt starkare klubbar som snarare försöker specialisera sig på sportslig prestation.

IF Elfsborg redovisade ett positivt resultat på 36 miljoner kronor för 2021. Imponerande och en funktion av flera års arbete.

Det som imponerar mest är sättet på vilket föreningen har navigerat i en period med vikande kommersiella intäkter, alltså intäkter från publik, sponsorer och SEF (media och spel).

Jämfört med två andra konkurrenter som har upplevt en liknande kommersiell trend så har Elfsborg klarat sig bäst med inte mer än tre säsonger av sportslig kräftgång med två åttondeplatser samt en tolfte plats.

Den första figuren illustrerar utvecklingen av truppvärdet samt de kommersiella intäkterna. Att öka truppvärdet i en krympande ekonomi är inget annat än en mycket imponerande bedrift. Elfsborg har gjort det genom att göra det man är bäst på – utbilda fotbollsspelare.

Elfsborg har likt IFK Norrköping positionerat sig som en förening som specialiserar sig på utbildning av spelare. Det medför att man har en negativ balans från rekryterat truppvärde minus det värde som lämnar. Underskottet kompenseras med egen förädling av talang.

Om man analyserar hur truppvärdet har utvecklats över tid så finner man ett avvikande beteende säsongen 2013 där Elfsborg hade en positiv balans gällande rekryterat värde och det värde som lämnade. Orsaken är den satsning som Elfsborg gjorde på att försöka ta sig till Champions League.

Att föreningen ansträngde sig finansiellt i sin satsning mot Champions League bekräftas om man läser de gamla årsredovisningarna.

Där finns information om hur IF Elfsborg på den tiden använde sig av ett balanserat styrkort där man mätte fyra nyckeltal. Säsongen 2013 är extraordinär med ett brott mot tre av nyckeltalen.

Satsningen följes av säsonger där man var tvungen att montera ner kostnader vilket märks på att väldigt lite värde kunde rekryteras samtidigt som mycket värde lämnade föreningen.

Under åren 2006 till 2013 hade föreningen sammanlagt två spelare inne på lån från andra klubbar. Mellan 2014 och 2019 lånade Elfsborg 10 spelare. Lånen underlättade arbetet att hitta tillbaka till en god balans i truppen under en tid av stora ekonomiska restriktioner men det blev samtidigt mindre egen materia att förädla.

Jag tycker Elfsborg är ett bra exempel på riskerna med att göra avsteg från sin strategi i ett försök att nå kortsiktig vinning. Organisationen hade ägnat flera år åt att specialisera sig på ett visst arbetssätt och blivit skickliga på det när man plötsligt började göra saker som man i själva verket saknar erfarenhet av.

Förutom behovet att balansera upp böckerna efter 2013 års ekonomiska resultat så hamnade Elfsborg rimligen också i obalans i ett trupperspektiv. Det tog Elfsborg cirka sex år att ta sig tillbaka till den position man hade för tio år sedan. Uefa Champions League erbjuder enormt berikande deltagarpremier, samtidigt som det förblindar.

En kan tycka att det var helt rätt att gå för det det optimala priset. Man får samtidigt inte glömma bort det värde som har gått förlorat i den brutna positiva trenden som föreningen upplevde på Uefas ranking för klubblag.

IF Elfsborgs väg tillbaka som storstadsutmanare i ett tillstånd av krympande kommersiella intäkter sätter också fingret på storstagslagens färdigheter att organisera sina respektive och betydligt större resurser. Faktiskt.

I min förra blogg tittade jag på hur Malmö FF bytte strategisk positionering efter säsongen 2015. Man gick från att vara en förädlingsorganisation till att bli produktorganisation.

En produktorganisation växer sitt truppvärde i första hand genom att rekrytera mer värde än vad som lämnar klubben. Detta förutsätter att klubben kan tjäna pengar på kunna exploatera produkten, det vill säga sin sportsliga framgång. Rationalen bakom Malmö FF:s val är rimligen att man förväntar sig att vinna allsvenskan majoriteten av åren i kombination med den höga rankingen som man har nått i Uefas tävlingar.

En förädlingsorganisation växer sitt truppvärde i första hand genom förädling och försäljning av talang. Andra fotbollsklubbar utgör således en viktig kundgrupp för en fotbollsklubb som specialiserar sig på talangförädling.

IFK Norrköping är ett bra exempel på en förädlingsorganisation. Föreningens kommersiella intäkter – det vill säga de från publik, sponsorer och centrala avtal (SEF$) – är avsevärt lägre än flera allsvenska konkurrenter. För att kunna konkurrera med dessa valde IFK Norrköping att specialisera sig på förädling. Man har gjort det med ett gott resultat där man under de senaste åren generellt har presterat bättre sportsliga resultat än flera konkurrenter med betydligt högre kommersiella intäkter och därmed bättre grundförutsättningar.

Följande figur visar storleken på de kommersiella intäkterna för ett urval av klubbar. Jag avgränsade tidsperioden till och med 2019 på grund av att 2020 och 2021 inte är representativa för normen på grund av pandemi. Siffrorna är aggregerade för åren 2016 till och med 2019. Siffran ovanför respektive stapel visar genomsnittlig tabellposition under perioden, avrundad till närmaste heltal.

IFK Norrköpings kommersiella intäkter är ungefär en tredjedel av Malmö FF:s och cirka hälften av AIK:s och Bajens dito. Man kompenserar det genom att vara skickliga på att förädla talang och att ta betalt för det förädlade värdet.

Mellan åren 2016 och 2019 har IFK Norrköping förädlat €12 miljoner i värde. Och för det €18 miljoner i värde totalt sett som lämnade klubben under de åren fick man 175 miljoner kronor för de spelarkontrakt som man hade sålt. Det är mer eller mindre full kompensation.

Notera: MV in/ut i figuren ovanför är inte transfer-fee utan det värde som transfermarkt.com värderar respektive spelare till.

För en talangfabrik är en god försörjningskedja den enskilt viktigaste grundstenen. IFK Norrköping har en femstjärnig akademi, enligt SEF:s certifiering. Man har en väletablerad scouting i framför allt Norden samt ett nära samarbete med division ett föreningen IF Sylvia.

IFK Norrköping har också en tydlig truppstrategi där talangerna får mycket speltid. Spelare i det gröna fältet i figuren nedanför har dels blivit tillräckligt skickliga för att göra nytta på planen vilket bidrar till poäng dels är mycket attraktiva för andra klubbar att rekrytera. Sannolikheten är stor att klubben kan få bra betalt för sin förädling. Det är av största vikt att truppstrategin är konsekvent över tid.

Men för att allt arbete inte ska vara bortkastat så är hanteringen av spelarkontrakten helt avgörande. Långa kontrakt på unga spelare är vitalt för att det värdeskapande som man ägnar sig åt ska stanna i föreningen.

Är man som organisation tillräckligt skicklig så kan värdet på spelartruppen växa över tid genom vinsterna från talangförädlingen återinvesteras så att nivån på tillväxt-, värde- och den seniora kategorin av spelare stegvis kan höjas.

IFK Norrköping har haft en väldigt jämn värdeförädling med i genomsnitt ungefär €3.5 miljoner årligen fram till 2020 där den peakade. 2021 skedde ett stort fall.

Under 2020 köpte IFK Norrköping loss kontraktet med Sead Hakšabanović som man tidigare lånade. Hans bidrag till värdeskapandet under 2020 var €3 miljoner och ytterligare €1.5 miljon under 2021, totalt €4.5 miljoner. Men kanske var den affären för stor för IFK Norrköping?

De kommersiella intäkternas bidrag till kapitalkostnaderna (avskrivningar på spelarkontrakt) är förhållandevis små i IFK Norrköping. Den affären hade varit mer rimlig samt mindre riskfylld i en allsvensk klubb med högre kommersiella intäkter.

Också avkastningen på investerat kapital (ROI) får antas ha varit betydligt lägre än på tidigare affärer som IFK Norrköping gjort tidigare, t.ex. kontraktet med Jordan Larsson. Antagandet utgår dels på den höga initiala investeringskostnaden dels med tanke på den höga avbränningen på försäljningen som gick till West Ham. Enligt Anders Norlen initierade genomgång av 2021 års bokslut på Twitter var resultateffekten 33 miljoner kronor på initial investering på 18 miljoner kronor, exklusive agentkostnader.

Det är förvisso profit men affären har bundit och binder fortfarande mycket kapital. Enligt årsredovisningen hade IFK Norrköping per 31 december fordringar på sålda spelarkontrakt som uppgick till 74 miljoner kronor, där försäljningen av Hakšabanović:s kontrakt sommaren 2021 rimligen utgör en stor del. Det är kapital som hade kunnat arbeta mer effektivt i andra spelarkontrakt under 2020, 2021 och uppenbarligen också 2022.

Tittar man distributionen av speltid så ser man att IFK Norrköping under 2020 hade en väldigt stor övervikt på värdekategorin. Kanske hade klubbens totala tillgångar arbetat bättre om man rekryterat senioritet och tillväxt istället?

Med det sagt så finns det idag fler riskfaktorer än tidigare år.

Kreditrisk i och med transferfordringar uppgående till 74 miljoner kronor.

Motpartsrisk – det är inget konstigt med transferfordringar i sig. Det är ett vanligt finansieringssätt vid handel med spelarkontrakt i Europa. De utestående fortdingar som de europeiska klubbarna har är däremot troligen bättre diversifierade, alltså man har fler motparter som man väntar på pengar från. IFK Norrköping började arbeta med transferfordringar så sent som 2020 och de utestående fordringarna är troligen koncentrerade till några enstaka få motparter.

Hur väl institutionerade är arbetsmetoderna? IFK Norrköping har under det senaste året haft en väldigt hög omsättning på personal i ledande positioner. Även om försörjningskedjan är etablerad och fungerar väl så behöver truppstrategin och organisationen av spelarkontrakt förbli konsekvent. I annat fall försvinner det skapade värdet från föreningen till andra intressenter. Skulle det hända så kan det få svåra konsekvenser.

Malmö FF presenterade ett fantastiskt bokslut för 2021. Mycket väntat i och med deltagande i Champions League vars premier uppgick till lite drygt 300 miljoner kronor.

Eget kapital drygt 600 miljoner kronor och likvida medel på drygt 400 miljoner kronor. Viktigt att ta med sig att dessa nyckeltal inte påverkar Malmö FF:s resultat på planen. Så länge dessa resurser inte arbetar. Jag minns den eviga diskussionen om Häcken förväntades att vara ett topplag eftersom de hade näst störst eget kapital i allsvenskan samt likvida meden som större än det egna kapitalet. Men de pengarna sattes inte i arbete.

Det finns framför allt två saker som sticker ut:

Malmö FF:s totala tillgångar uppgår till närmare 1.2 miljarder kronor. Stadion förstås, plus alla materiella tillgångar och inventarier som hör till står för 400 miljoner kronor. Det är inga konstigheter.

Däremot när det kommer till immateriella tillgångar – alltså förvärvade spelarkontrakt – så uppgår de till 50 miljoner kronor, 4 procent av totala tillgångar. I ett internationellt kontext är det är spektakulärt lite, faktiskt. Även om man skulle lyfta ut stadion och det som hör därtill från balansräkningen så kommer man inte över 10 procent.

Enligt senaste Uefa benchmark report säger aggregerade siffror från de olika ligorna att Malmö FF förvärvar mycket lite spelarkontrakt jämfört med sina peers. Klubbarna i Nederländerna ligger på i snitt 23 procent, Belgien 26 procent, Österrike 13 procent, Danmark 12 procent, Skotland 9 procent, Grekland 28 procent.

Klubbarna utanför Sverige är mycket mer sofistikerade när det kommer till handel med spelarkontrakt. Här i Sverige finns den en enorm dragningskraft till Bosmanfall.

Den andra saken är ökningen av personalkostnaderna. 2012 betalde Malmö FF 70 miljoner kronor i personalkostnader. 2015, det andra året i Champions League betalade man 135 miljoner kronor. 2021 uppgick personalkostnaderna till 242 miljoner kronor.

Det beror dels på att organisationen har vuxit, förstås. Men framför allt beror det på att Malmö FF har bytt trupp-strategi. Man har faktiskt gått ifrån den som gjorde klubben framgångsrik och som ledde till Champions League.

I början av 10-talet upplevde Malmö FF stora ekonomiska utmaningar. Stadion tog oerhört mycket resurser i anspråk och Malmö FF fick anstränga sig för att ställa en konkurrenskraftig trupp på planen. I 2014 års redovisning kan man läsa att Malmö FF – för att kunna finansiera spelarförvärv sommaren 2014 – lånade 8 miljoner kronor.

Man rekryterade ungt vilket man kan gissa sig till i följande figur där jag har analyserat Malmö FF med hjälp av data från transfermarkt.com.

IB är ingående värde är truppvärdet i januari 2011. UB201512 är truppvärde i december 2015 och UB202112 är utgående värde i december 2021. MV in är det totala värdet på de spelare som rekryterades under tiden mellan avstämningsperioderna. MV ut är det totala värde på de spelare som lämnade klubben. Inte transfer fee, utan det värde som transfermarkt.com har värderat respektive spelare till vid tidpunkten för övergången.

Under åren fram till 2015 lämnade betydligt mer värde klubben än vad som rekryterades in. Det beror rimligen på att seniora spelare ersattes med mer juniora som ännu inte hade hunnit öka sitt värde.

Under den tiden förädlade Malmö FF €22 miljoner samtidigt som man vann allsvenskan två gånger, tog sig till gruppspel i Europa League en gång och Champions League två gånger.

Under åren 2016 till 2021 har är värdet på de spelare som rekryterats varit större än värdet på de spelare som har lämnat. En helt annan strategi vilket syns i en helt annan profil på spelartruppen.

Värdeskapandet har minskat radikalt sedan dess. Det höga värdet på spelare in i kombination med de förhållandevis låga utgifterna för förvärv av spelarkontrakt förklarar de kraftigt ökade personalkostnaderna. Spelarnas värde går till spelarna istället för till andra klubbar.

Också följande figur är baserad på data från transfermarkt.com. Varje cirkel i den nedre grafen representerar en spelare som får sina koordinater baserat på speltid (andel av total möjlig) och ålder. Storleken på cirklarna visar respektive spelares värde. Den övre grafen visar summan av respektive tillgångsklass som utgörs av spelarnas kontrakt. Upp till 25 års ålder är kontrakten mer försäljningsbara och över 25 år mindre. Under 2015 var cirka 3/4 av truppvärdet allokerat till kategorin tillväxt och värde. Under 2021 är fördelningen ungefär 50-50.

Också här sticker Malmö FF ut.

Jag ser klubbar som tillämpar förädlingsmodellen i Europa och vissa är extremt viktade mot tillväxt och värde. Men till och med en klubb som FC Köpenhamn som är den ekonomiskt dominanta klubben på andra sidan sundet är mer viktade mot tillväxt och värde. Och de två senaste åren viktat om värdet i truppen mer vänsterut.

Om den nuvarande strategin fungerar?

Ja absolut. Om Malmö FF vinner allsvenskan 2022 så har man vunnit sju gånger på tio säsonger. Det är ungefär vad man ska förvänta sig givet hur resurserna är distribuerade i allsvenskan.

Och internationellt går det förhållandevis bra också. Malmö FF rider på den grund som den första strategin lade genom att ta klubben från en plats under 200 sträcket på Uefas ranking i början av 10-talet till en 104:e plats 2016.

Men strategin begränsar Malmö FF:s möjligheter att bli ännu starkare, sportsligt! En hög förädlingsgrad i en större ekonomi skulle ge en hävstång. En låg förädlingsgrad är en hög alternativkostnad.

Strategin fungerar också fram till den dag som andra klubbar i Sverige inser att det är bättre att arbeta med sin truppekonomi ur ett längre perspektiv och tjäna mer pengar på spelaraffärer än de kortsiktiga satsningarna i truppen som vi ser varje transferfönster på jakt efter premier från internationella cuper som man i slutändan ändå inte når. De pengarna når man först när truppen och truppvärdet blir tillräckligt bra.

Kanske är det det som krävs för att Malmö FF ska uppgradera sig själva och ta nästa steg?

AIK Fotboll AB startade den allsvenska rapportsäsongen. För en väl detaljerad analys av 2021 kan ni läsa Anders Norlen på twitter.

AIK FOTBOLL AB 4Q 2021 –

“Lösa Guidetti, någon?”@aikfotboll sparkar igång rapportsäsongen med att släppa sina tal för 4Q 2021 och helåret 2021

Låt oss kika på det från topp till botten!

TRÅD 👇👇👇#Allsvenskan #fotbollsekonomi

— Anders Norlen (@andersnorlen) February 15, 2022

Jag blev nyfiken på om AIK:s beteende har förändrats under de senaste tio åren. Det har trots allt hänt väldigt mycket under den perioden på det allsvenska konkurrenslandskapet. Och det har faktiskt redan gått fem år sedan AIK sålde Alexander Isaks spellicens till Borussia Dortmund.

Så det är en ganska bra tidpunkt att göra en tidsserie och se hur försäljningen har påverkat AIK från ett konkurrenskraftperspektiv.

Strategi finans

Om man tittar på AIK:s resultat före skatt över tid så förefaller det tydligt att man strävar efter ett resultat som är i balans över tid men där man tillåter sig ha en kortsiktig varians. Den strategin har man varit konsekvent i under de senaste 10 åren, både för och efter Isak affären.

Det genomsnittliga resultatet före skatt över den senaste tioårsperioden är 3 miljoner kronor per år. Det har bidragit till att det egna kapitalet har vuxit från 25 miljoner kronor 2012 till 65 miljoner kronor 2021.

Isak affären bidrog till ett stort positivt resultat före skatt under 2017 för att sedan följas upp av tre år med negativa resultat om totalt ca 40 miljoner kronor innan man vände upp igen under 2021.

Strategi trupp

I sin senaste bokslutskommuniké nämner AIK sin strategi som är att lyfta fram spelare med hög försäljningspotential som ger avkastning till klubben att återinvestera i den sportsliga verksamheten.

Jag har skrapat data från transfermarkt.com och tittat på hur AIK:s rekryteringsstrategi har sett ut, 2013 till 2016 samt 2017 till 2021. Figuren visar förhållandevis väl hur AIK distribuerar sina resurser i rekryteringen. Staplarna visar det ”marknadsvärde” som har rekryterats inom respektive ålder där en låda i varje stapel representerar en spelare.

AIK har varit förhållandevis konsekventa i sin strategi. Man lägger merparten av sina resurser på att rekrytera seniora spelare som är 27 år och äldre, både före och efter Isak affären. Ca 70 procent av värdet kommer från rekrytering inom denna kategori.

Den stora skillnaden är att värdet på rekryterade spelare ökade från och med 2017. De fem åren 2012 till 2016 rekryterade AIK €16 miljoner värde. 2017 till 2021 rekryterade man värde motsvarande €22 miljoner.

Spelare med hög försäljningspotential som ger avkastning finansierar således rekrytering av seniora spelare samt deras personliga ersättning. Det återspeglas i figuren som visar utgifterna för sign-on som ökade kraftigt under 2018 till 2020 jämfört med tidigare år och man spenderade 42 miljoner kronor på sign-on.

AIK började inte ange hur mycket man betalar i sign-on förrän 2015 så tyvärr saknas data innan dess.

Utfall

De ökade utgifterna ledde till ett SM guld 2018 samt till en försämrad resultaträkning. Det är både en konsekvens av rekryteringsstrategin samt den finansiella strategin. Marginalkostnaden för seniora spelare överstiger generellt marginalintäkten.

De två åren efter guldet följdes av sämre resultat i allsvenskan vilket till viss del kan förklaras med ett misslyckat spelfilosofiskt experiment. De höga kostnaderna fortsatte att sätta press på resultaträkningen också under 2019 samt det första pandemiåret 2020.

Från ett internationellt perspektiv betalade sig inte kostnadsökningen. AIK har sjunkit ner till nivåer från mitten av 10-talet, mätt på Uefa rankingen.

AIK:s rekryteringsstrategi har givit konsekventa topplaceringar i allsvenskan över en längre tid. AIK är skickliga på att leverera sportslig output från den input man stoppar in.

Samtidigt har rekryteringsstrategin orsakat – bortsett Isak affären – att AIK har missat att profitera den brutala volymtillväxten som den europeiska transfermarknaden upplevde under 2015 till 2019. AIK har under de senaste säsongerna sålt spelarlicenser för betydligt mindre pengar än sina konkurrenter, svenska som internationella. Några av de klubbarna stöter man på i kvalen till Europacuperna. Andra använder pengarna till att idag köpa talang från allsvenskan.

Under de senaste fyra säsongerna 2018-2021 uppgick AIK Fotboll AB:s resultat från spelarförsäljningar till 77 miljoner kronor. Den femte rankade klubben i allsvenskan mätt i försäljning spelarlicenser tjänade 83 miljoner kronor, på tre säsonger, fram till och med 2020!

Flera klubbar har blivit mer förmögna under transferboomen. Om man tittar från ett konkurrensperspektiv så hade AIK Fotboll AB – om man räknar bort Malmö FF – 10 procent av de övriga allsvenska klubbarnas samlade egna kapital per sista december 2016, före Isak affären.

Per sista december 2017 hade AIK Fotboll AB drygt 20 procent av de allsvenska klubbarnas samlade egna kapital, exklusive Malmö FF.

Efter 2020 var motsvarande nyckeltal 9 procent. Eftersom AIK är först ute med årsredovisning för 2021 är det ännu oklart hur det nyckeltalet står sig här och nu. Flera klubbar förväntas redovisa starka resultat så det blir troligen inga signifikanta förändringar.

Den bilden bekräftas om man tittar från ett transfermakt.com perspektiv så kan vi se hur AIK:s truppvärde har förändrats över tid. Efter att ha toppat värdet i relativa tal 2018 och i absoluta 2019 har båda tillbaka till lägre nivåer. Om man mäter AIK:s värde som en andel av allsvenskans samlade truppvärde så har det försvagats åren efter guldet.

Vän av ordning undrar hur relevant transfermarkt.com värderingar är. Jag skulle säga att de är en ganska god indikation för hur sjön ligger.

Det finns ett starkt samband mellan klubbarnas truppvärden och intäkter inklusive transfers och det finns ett förhållandevist gott samband mellan truppvärde och sportsliga prestationer – över tid (figurer längst ner).

Framtiden

AIK går in i 2022 med en stark balansräkning. Men de är inte ensamma om det. Konkurrensen har blivit hårdare och finansiellt har Malmö FF distanserat sig ytterligare, vilket kommer att bekräftas när MFF presenterar sin årsredovisning inom en snar framtid.

Det ska bli intressant att se om AIK fortsätter på den inslagna vägen eller om man förändrar sitt beteende. Den inslagna vägen är ganska förutsägbar och spelar rimligen Malmö FF väl i händerna.

Dels så är Malmö FF så pass förmögna att de med lätthet kan överspendera sina konkurrenter. Dels så har Malmö FF en ranking i Europa som är överlägsen andra svenska klubbar. Det betyder att Malmö FF rent statiskt kommer att tjäna mycket mer pengar från Europaspelet under de kommande åren.

Det internationella januarifönstret stängde för ett par dagar sedan och efter totalt fyra transferfönster under pandemin kan det vara en bra tid att göra en avstämning av vad som har hänt på transfermarknaden.

Volymerna och antalet affärer har fallit kraftigt. Från närmare €8 miljarder säsongen 2019-20 till lite drygt €4.5 miljarder säsongerna 2020-21 samt 2021-22 (Figur1),

Det som sticker är beteendeförändringen i vilken årskategori klubbarna har investerat sina pengar. Det har skett i två steg.

Säsongen 2020-21 kollapsade mer eller mindre affären med spelare över 25 år, framför allt i kategorin €30 miljoner och upp per transaktion. Denna kategori har snarare varit föremål för lån.

Säsongen 2021-22 var ökade transfervolymen markant, om man mäter på omsättningen enbart på yngre spelare. Med en omsättning som var €2-3 miljarder lägre än de tre säsongerna innan pandemin är det bara under 2019 som klubbarna har investerat mer pengar i 22-23 åriga spelare än vad som investerats i den ålderskategorin under nuvarande säsong (Figur3).

Närmare 20 procent av pengarna som klubbarna i de fem största europeiska ligorna har omsatt, investerats i spelare i 22 års åldern. Cirka hälften av investeringarna under säsongen 2021-22 har gjorts i spelare under 24 års ålder (Figur2).

Den demografiska förskjutningen indikerar att marknaden har en positiv framtidstro på att volymerna ska komma tillbaka.

Beteendet verkar ha varit temat över hela linjen i Europa.

För allsvenskans del har säsongen 2021-22 varit den enskilt bästa ur ett talangexportperspektiv (Figur4).

Och det är framför allt i den allra yngsta åldern som majoriteten av pengarna har mäklats (Figur5). Det har fallit mycket väl ut för klubbar som har haft mycket ung talang som har slagit igenom. Deras kontrakt har i första hand köpts av klubbar i länder som förädlar och säljer talang till Big5 kollektivet, vi känner igen Belgien och Nederländerna. Men även flera danska klubbar har varit opportunistiska och har dammsugit allsvenskan på tillgångar i ung ålder. Danmark är allsvenskans enskilt största exportmarknad under den europeiska säsongen 2021-22 (Figur6). Säsongen 2021-22 importerade danska klubbar talang från Sverige för mer pengar än vad man totalt har gjort åren 2010-2020.

Marknadstrender kommer och går. Det kommer rimligen en tidpunkt där spelare i åldern 21-23 upplevs som överprissatta högre upp i klubbhierarkin samtidigt som spelare 24-27 börjar upplevas mer prisvärda.

I så fall kommer vi kommer att uppleva en förskjutning tillbaka mot normen. Om mängden pengar i omsättning kommer tillbaka till gamla nivåer så ska det rimligen inte att påverka priserna på 22-23 åringar negativt. Däremot ska man kanske vara försiktig med att tro på att priserna kommer att öka för enskilt just den ålderskategorin.

För allsvenska klubbar kan det betyda att man återigen kan få göra fler bra affärer med kontrakt för spelare i spannet 23-25 år samtidigt som den relativa efterfrågan på talang upp 20 år minskar. Det bästa sättet att försäkra sig mot eventuella skiften är att skriva långa kontrakt med unga spelare och ha en åldersmässigt väldiversifierad trupp.

På sin officiella hemsida har den polska regeringen nyligen (14 januari) publicerat att man med start 2022 och under en period av fyra år kommer att kasta totalt 700 miljoner zloty, motsvarande 1.6 miljarder kronor (PLN/SEK~2.3). på de mest populära polska elitlagidrotterna: fotboll, volleyboll, basket, handboll och ishockey.

Enligt uppgifter i media rör det sig – för elitfotbollens räkning – dels om ett infrastrukturellt bidrag på 150 miljoner zloty som betalas ut till klubbarna i de två högsta divisionerna under 2022 (PLN 6m respektive 2m vardera till klubbarna i första respektive andra divisionen). Det är medel som förväntas att användas till utveckling av infrastruktur, det vill säga träningsfaciliteter etc.

Däremot ska huvuddelen av bidraget betalas till de fotbollsklubbar som kvalar till de europeiska turneringarna. Fram till och med säsongen 2024-25 ska få dela på totalt sett 300 miljoner zloty, motsvarande cirka 700 miljoner kronor.

Vinnaren i den pågående säsongen av Ekstraklasa som koras i maj ska få 8 miljoner zloty. Silver och bronsmedaljörerna ska ska få 5 miljoner zloty vardera och cupvinnaren får 6 miljoner zloty.

Från och med nästa säsong ökar det årliga bidraget till 30 miljoner zloty (70msek) till vinnaren av Ekstraklasa, 20 miljoner zloty vardera till tvåan och trean samt 25 miljoner zloty till cupvinnaren.

Syftet är att med skattebetalarnas pengar stärka den polska elitlagidrotten i de europeiska turneringarna. Frågan är, vad är det värt?

För att sätta beloppen i en kontext så omsatte Legia Warszawa – den ekonomiskt största klubben – 120 miljoner zloty (270msek) säsongen 2018-19 (pre-pandemi) exklusive försäljning av spelarkontrakt, datakälla är Deloitte Polska.

Bakom Legia finns Lech Poznan och Lechia Gdansk med cirka 50 miljoner zloty i omsättning vardera (115msek). De ekonomiskt minsta klubbarna i Ekstraklasa omsätter mellan 10 och 20 miljoner zloty.

Medianomsättningen i Ekstraklasa låg säsongen 2018-19 på 32 miljoner zloty (73 miljoner kronor) vilket faktiskt var ganska exakt lika mycket som medianen i allsvenskan säsongen 2019.

De polska fotbollsklubbarna har presterat mycket svaga resultat på de europeiska arenorna. När Lech Poznan tog sig till gruppspel i Europa League hösten 2020 så var det första gången på fyra år som en polsk fotbollsklubb nådde gruppspelsfasen. Året efter lyckades Legia Warszawa nå gruppspel i Europa League, till slut får man väl säga – Legia hade vunnit den polska ligan fyra av de fem senaste säsongerna och försökt kvala in till gruppspelsfasen varje säsong.

Beror de svaga resultaten i Europa på ekonomin? Om man definierar ekonomi som relativ mellan de konkurrerande nationerna så är svaret nej. Om man däremot utgår från definitionen att ekon0o0min är hushållande med begränsade resurser i ett tillstånd av knapphet – då är svaret JA!

Tillåt mig utveckla…

Jag har återigen använt mig av värderingen på transfermarkt.com. Anledningen till det är att de aggregerade truppvärderingarna på sajten är en förhållandevis god proxy för den relativa storleken på ekonomin klubbar emellan. I allsvenskan har sambandet mellan truppvärdet vid början av respektive säsong och de sportsliga resultaten och en förklaringsgrad på 85 procent – över en femårsperiod. Det ger med andra ord ungefär en lika god förklaringsgrad som sambandet mellan personalkostnader och sportsliga resultat.

På den Europeiska scenen är sambandet mellan ligors aggregerade truppvärde och aggregerade intäkter 80 procent. Truppvärde ger med andra ord en förhållandevis god bild av den underliggande ekonomiska storleken.

Figuren nedanför visar truppvärdet för de fyra lagen som har presterat bäst i Europa för respektive nation under den senaste femårsperioden. Observationerna är per 3:e januari 2022. Visningsordningen 10-30 är baserad på nationskoefficienten i europacuperna som gäller för dagen.

Om man utgår från lådorna i diagrammet som visar den relativa ekonomiska storleken mellan de fyra bästa lagen nationerna emellan så underpresterar Polen mätt på medianen (snittet mellan andra och tredje största laget), övre- och nedre kvartilen – ja man underpresterar på egentligen allt.

Vid ett normalt resursutnyttjande borde de polska klubbarna prestera så pass väl att ligan borde kunna uppnå en ranking runt en 20:e plats.

Jag blev nyfiken och skrapade data från transfermarkt.com för satt titta närmare på hur det polska klubbkollektivet har managerat truppvärdet under de senaste åren (2016-17 fram till och med nu).

Figuren nedanför visar rekryterings- respektive avvecklingsflöden (y-axeln mätt i €miljoner) utifrån ett åldersperspektiv (x-axeln).

Det övre diagrammet visar rekryteringar, det nedre visar spelare som lämnar. De grå boxarna är spelare som kommer respektive lämnar som Bosman. De färgade visar att det värde som klubb mot ersättning (transfer-fee €m). Storleken på boxarna representerar marknadsvärdet, färgskalan nivån på transfer-fee.

De polska klubbarna förlorar väldigt mycket truppvärde i åldern 26 år och högre och man får väldigt lite betalt för det. Totalt sett över hela axeln får klubbarna i Ekstraklasa betalt för mindre än 40 procent av det värde som lämnar.

Majoriteten av resurser läggs på nyrekryterat värde i åldern 26+. Det är pengar som man generellt inte får tillbaka vilket medför att det hela finansieras genom försäljning av kontrakt med unga spelare som har fått sitt genombrott och är på väg upp i karriären. I och med att de polska klubbarna rekryterar mycket lite värde i ung ålder så förefaller det vara egna akademiprodukter.

I mitt förra inlägg räknade jag ut att de allsvenska klubbarna förädlade €8 miljoner i värde i genomsnitt per förening sedan 2016. De danska klubbarna var nästan dubbelt så skickliga med €15 miljoner i värdeförädling.

De polska klubbarna har förädlat €3 miljoner i värde sedan sommaren 2016. Bortsett från de egna akademispelarna som slår igenom så förädlas det mer eller mindre inget värde i den polska klubbfotbollen. Värde rekryteras och det förstörs.

Om man söker efter de 50 högst värderade spelarna upp till 23 års ålder baserat transfermarkt.com värderingar, sorterar dem efter nationalitet och rankar nationerna efter det totala värde så rankas spelarna med polskt medborgarskap på en 17:e plats i Europa. Utgår man från medianvärdet (snittet mellan den 25 och 26 högst värderade spelaren) så rankas den polska talangen på 14:e plats. De polska klubbarnas prestationer i de europeiska turneringarna rankar ligan på en 28:e plats.

De polska klubbarna kastar bra pengar efter dåliga. Så nog behöver de hjälp. Men de behöver hjälp med kunskap om hur befintliga medel ska investeras snarare än mer pengar att spendera.

Bidragsstrukturen däremot kommer rimligen att skapa en kapprustning i jakt efter kortsiktiga resultat. Det är mycket goda nyheter för spelare som kommer att spela i den polska ligan fram till programmet löper ut om fyra år. Kanske hjälper det de polska klubbarna att på kort sikt tjäna några placeringar på rankingen men baksmällan riskerar att bli tung.

De danska klubbarna är mycket bättre på att ta betalt för sina spelare! Ett utryck som har blivit ganska vanligt under de senaste åren. Det är sant att de danska klubbarna säljer spelarkontrakt till mycket högre priser än vad svenska klubbar gör. Men faktum är att så har det inte alltid varit, inte ens under 10 talet.

Jag skrapade transfermarkt.com på samtliga på sajten registrerade försäljningar mot betalning säsongerna 2010-11 fram till i somras. Totalt 246 försäljningar i Danmark och 232 i Sverige.

Låddiagrammet visar en jämförelse av observationerna under respektive säsong. Statistiken säger att fram till säsongen 2016-17 fanns det ingen signifikant skillnad i storleken på försäljningarna. Från och med säsongen 2017-18 har det danska klubbkollektivet däremot fått signifikant mer betalt för sålda spelarkontrakt.

Någonting har hänt under de senaste sex åren. Det kan rimligen inte bero på att de danska klubbledarna helt plötsligt har blivit bättre på att ta betalt utan det borde rimligen finnas ett högre värde i Danmark som betalar sig bättre.

Enligt transfermarkt.com är Superligans samlade truppvärde (transfermarkt.com definierar enskilda spelares värde som ”marknadsvärde”) €240 miljoner. Det allsvenska kollektivets truppvärde är €175 miljoner, trots att det finns fyra fler klubbar i allsvenskan. Men inte heller när det kommer till truppvärde var skillnaden lika stor för sex år sedan som det är idag.

Jag gjorde en jämförelse mellan det allsvenska kollektivet och kollektivet i den danska superligan. Eftersom ligorna har olika många lag så beräknade jag ett genomsnitt per klubb.

Truppvärdet kan ökas genom att rekrytera värde och/eller förädla värde. Generellt ökar yngre spelare mer i värde än vad äldre spelare gör. Gamla spelare minskar generellt i värde. Det innebär att man över tid – givet att man önskar maximera truppvärdet – behöver ha en truppstruktur innehållandes spelare som bidrar mer till värdeskapandet än de spelare som förstör det.

Den ingående balansen är 1 januari respektive 1 juli 2016 för allsvenska respektive superligan.

Den utgående balansen är den 15 december 2021.

2016 var truppvärdet i genomsnittsklubben i danska Superligan knappt 40 procent högre än motsvarande i Allsvenskan. December 2021 var skillnaden närmare 70 procent.

Marknadsvärde (MV) in är summan av värdet på samtliga spelare som anslutit sedan den 1 januari respektive 1 juli 2016. €24 miljoner rekryterat värde i snitt för de allsvenska klubbarna respektive €32 miljoner för klubbarna i Superligan. Intressant och relevant att notera är att hälften av det rekryterade värdet i allsvenskan är 27 år eller äldre. Klubbarna i Superligan rekryterar cirka en tredjedel av sitt marknadsvärde så högt upp i åldrarna. Rekryteringsprofilen är yngre i Danmark.

De allsvenska klubbarna hade betalat (fee) motsvarande knappt en tiondel av förvärvat värde medan klubbkollektivet i Danmark betalde för nästan en tredjedel av förvärvat värde. De svenska klubbarna springer mer efter Bosman och de danska klubbarna verkar se mer värde i köpta kontrakt.

MV ut är summan av värdet på samtliga spelare som har lämnat under samma period. €28 miljoner i genomsnittligt värde som lämnat de allsvenska klubbarna respektive €38 miljoner för klubbarna i Superligan.

De danska klubbarna fick tillbaka mer pengar för det värde som hade lämnat. Indikativt, baserat på transfermarkt.com data (inte validerat i årsredovisningarna) fick det allsvenska kollektivet betalt för knappt 40 procent av det i genomsnitt 28 miljoner euro i värde som lämnade klubbarna. Motsvarande ratio i danska Superligan är närmare 75 procent.

Det kan till stor del förklaras med att hälften av förvärvat värde i allsvenskan är 27 år eller äldre. Det värdet får man generellt inte tillbaka på andrahandsmarknaden för spelarkontrakt. Den högre betalningsration i Danmark medför rimligen också att det danska klubbkollektivet har mer pengar att rekrytera och tillföra mer nytt värde.

Value added är skapat värde som klubbkollektivet i respektive liga har tillfört genom egen förädling. De danska klubbarna har förädlat nästan dubbelt så mycket värde av vad det allsvenska kollektivet har gjort. Även om man räknar bort högpresterande FC Midtjylland så är skillnaden 75 procent till de danska superligaklubbarnas fördel.

De danska klubbarna har under de senaste åren varit skickligare än de svenska på att förädla sina respektive truppvärden vilket rimligen har resulterat i att värdet på de spelare vars kontrakt som går på export från Danmark är högre och därmed ger mer betalt.

Ökade transferintäkter har också medfört att danska klubbar stegvis har kunnat rekrytera bättre spelare vilket de allsvenska föreningarna fått uppleva under det senaste året där flera profilerade talanger har blivit rekryterade av klubbar i Superligan.

Med drygt halva säsongen spelad i den danska superligan leder FC Midtjylland (FCM) grundserien med två poäng före FC Köpenhamn (FCK). Skulle FCM lyckas vinna så blir det i så fall det tredje mästerskapet inom loppet av fem säsonger. Men oavsett det så har det ändå hänt saker i det danska konkurrenslandskapet under de senaste åren.

Under 00-talet vann FCK sju av tio mästerskap. Under 10-talet vann man fem av tio och under de senaste fem åren har man inte vunnit fler än två gånger.

I den här bloggen tänkte jag titta på hur FCM och FCK skiljer sig åt vad gäller organisation av sina respektive fotbollsverksamheter.

Jag har använt mig av spelarvärderingarna på transfermarkt.com för att analysera hur klubbarna bygger sitt respektive truppvärde.

Den ingående balansen är 1 juli 2015, exklusive utlånade spelare.

Den utgående balansen är den 25 december 2021, exklusive utlånade spelare.

Marknadsvärde (MV) in är summan av värdet på samtliga spelare som anslutit sedan den 1 juli 2015.

MV ut är summan av värdet på samtliga spelare som har lämnat under samma period.

Skapat värde är med andra ord det värde som respektive klubb har tillfört genom egen förädling.

Resultatet säger att FCM har adderat mer än dubbelt så mycket värde än vad FCK har gjort.

Som en referens kan man notera att Malmö FF hade ett trupp-värde på 22 miljoner euro den 1 juli 2015. IFK Göteborg hade 14 miljoner euro, lika stort som FCM vid samma tidpunkt. Idag har de två allsvenska klubbarna 32 miljoner respektive 11 miljoner euro.

Man ser också att den talang som har anslutit har haft ett lägre värde än FCK:s förvärv. FCM har – till skillnad från FCK, ett underskott i värdet på den talang som har anslutit minus den som har lämnat klubben.

Det indikerar på att FCM – givet att man är skickliga på att managera spelarkontrakten – har ett högre positivt transfernetto än vad FCK har.

Generellt ökar yngre spelare mer i värde än vad äldre spelare gör. Gamla spelare minskar generellt i värde. Med andra ord pekar resultaten på att FCM spelar yngre spelare på planen än vad FCK gör.

En jämförelse av trupp-demografin bekräftar detta. FCM ger hälften av speltiden till spelare som är yngre än 25 år där 22 åringarna sticker ut i statistiken. I FCK får spelare i åldrarna 22-28 lite drygt hälften av speltiden med 26 åringar som får mest speltid.

Det som är intressant är hur oerhört konsekventa FCM är när det kommer till sin trupp-demografi. Det är enbart ett par 30+ per säsong som får mycket speltid.

Klubben förefaller vara duktiga på att identifiera talang i och med att man inte ser ut att samla på sig gamla spelare vilket kan vara lätt hänt.

FCM har under under den här perioden haft tre olika huvudtränare vilket tyder på att det är klubben som äger trupp-strategin och inte tränaren.

Att kunna vara konsekvent med en sådan strategi och samtidigt prestera på en hög sportslig nivå förutsätter att man hela tiden klarar av att identifiera och integrera ny talang. FCM gör det dels genom den egna akademin, dels genom externrekrytering. Under femårsperioden 2017 till 2021 har FCM flyttat upp 25 spelare från U19. Det kan jämföras med 7 uppflyttade U19 spelare i FCK.

Trots det är åldersprofilen på de externa rekryteringarna yngre i FCM än FCK. En fjärdedel av de externa förvärven har varit 21 år eller yngre. Cirka 60 procent av förvärven har varit under 25.

Inklusive de uppflyttade U19 spelarna så har FCM haft ett inflöde på 50 spelare som är yngre än 25 år under de fem säsongerna 2014-15 till 2020-21, 10 spelare per säsong i genomsnitt. Man har rekryterat 16 spelare äldre än 25 år gamla, i genomsnitt tre per säsong.

Med tanke på att 22 åringar generellt får mest speltid i FCM så kan man anta att det dröjer ett par år från att en yngre spelare rekryteras till att denne får regelbunden speltid. Det förutsätter att man skriver långa kontrakt med unga spelare.

Enligt uppgifter i transfermarkt.com ser kontraktsläget nuvarande trupp ut enlig nedan figur som visar antal spelare samt ett genomsnittslängd på kontraktet för respektive ålder. Den genomsnittliga kontraktslängden är 3.2 år över hela linjen.

Det är för övrigt lite fascinerande att FCM denna säsong saknar spelare i åldern 27 till 29 år.

FCK å sin sida har haft ett årligt inflöde av totalt 47 spelare inklusive uppflyttade U19 under de fem senaste säsongerna. Majoriteten av externa rekryteringarna sker i åldern 23-28 år, generellt spelarnas förväntade peak-period.

Med den numerärt stora egna försörjningen samt det faktum att FCM externrekryterar lika många spelare som FCK så borde rimligen FCM också ha fler spelare lånas ut.

Så är också fallet, FCM har haft 37 olika spelare utlånade vid 84 tillfällen (vissa spelare blir utlånade flera säsonger samt ibland till olika klubbar). Vid 60 tillfällen har det rört sig om spelare som är yngre än 22 år.

Man skulle kunna ställa en hypotes där FCM:s låneprogram är systematiserat och med i första hand i ett utvecklingssyfte. Majoriteten av FCK:s utlåningar har varit betydligt färre och rört spelare som är 25 år eller äldre vilket indikerar på att det snarare handlar om ett avvecklingssyfte.

Data ger stöd åtminstone det första påståendet. Av de totalt 30 spelare i FCM som hittills fått speltid denna säsong har åtta tidigare varit utlånade till andra klubbar.

Det är ett rimligt antagande att klubben har dedikerad personal som koordinerar, administrerar och följer upp utlåningsprogrammet.

FC Fredericia som spelar i den näst högsta divisionen har varit den enskild största låntagaren. I dagsläget har FCM tre spelare utlånade dit.

Vad säger finansiell data?

I juli 2014 blev Matthew Benham ny majoritetsägare i FC Midtjylland. Han förvandlade en klubb med kroniska finansiella problem till en idag lönsam verksamhet. Enligt en analys av Off The Pitch är FC Midtjylland den mest lönsamma fotbollsklubben i Skandinavien under de tre senaste åren.

Man har kommit dit genom att industrialisera talangutveckling och klubben har blivit bäst i Skandinavien på att skapa värde i spelartruppen och sedan ta betalt för det. Också de sportsliga resultaten har blivit bättre. Faktum är att FCM inte omsätter nämnvärt mycket mer än Stockholmsklubb (intäkter från spel i Europa borträknat), däremot har man ett mycket starkt transfernetto som man återinvesterar. FCM:s avskrivningar för förvärvade spelarkontrakt har under de senaste fem åren mer än fördubblats till nuvarande 43 miljoner danska kronor. Det pekar rimligen på att man idag rekryterar extern talang på en högre nivå än vad man gjorde för fem år sedan. Man skulle kunna sammanfatta det med att man har lyckats skapa en mycket progressiv och kostnadseffektiv utvecklingsmiljö. Åtminstone i en tid där transfermarknaden har varit i en boom-period.

FC Köpenhamn har under en lång period vunnit majoriteten av mästerskapen tack vare finansiell överlägsenhet. De dagarna är förbi.

Klubben har konsekvent rekryterat spelare som är eller är på väg in i sin högst presterande period på karriären vilket också ger ett avtryck med ett negativt transfernetto. Under en lång tid har koncernen Parken S&E där FCK ingår skapat ett mediokert aktieägarvärde. Under de senaste åren levererar man dessutom – givet resurserna – mediokra resultat i den danska ligafotbollen.

I sin bok om strategier inom fotboll skriver Mads Davidsen och Dan Hammer att över tid så kan 70 procent av de sportsliga framgångarna förklaras med kapital, 20 procent genom kompetens och resten genom slumpen.

Skulle FCK transformera och förbättra sin fotbollsverksamhet och göra den mer ekonomisk så skulle de rimligen återta sin dominerande position inom den danska ligafotbollen. Knäckfrågan däremot är att själv komma till insikt med det. Och göra jobbet, förstås.