IF Elfsborg redovisade ett positivt resultat på 36 miljoner kronor för 2021. Imponerande och en funktion av flera års arbete.

Det som imponerar mest är sättet på vilket föreningen har navigerat i en period med vikande kommersiella intäkter, alltså intäkter från publik, sponsorer och SEF (media och spel).

Jämfört med två andra konkurrenter som har upplevt en liknande kommersiell trend så har Elfsborg klarat sig bäst med inte mer än tre säsonger av sportslig kräftgång med två åttondeplatser samt en tolfte plats.

Den första figuren illustrerar utvecklingen av truppvärdet samt de kommersiella intäkterna. Att öka truppvärdet i en krympande ekonomi är inget annat än en mycket imponerande bedrift. Elfsborg har gjort det genom att göra det man är bäst på – utbilda fotbollsspelare.

Elfsborg har likt IFK Norrköping positionerat sig som en förening som specialiserar sig på utbildning av spelare. Det medför att man har en negativ balans från rekryterat truppvärde minus det värde som lämnar. Underskottet kompenseras med egen förädling av talang.

Om man analyserar hur truppvärdet har utvecklats över tid så finner man ett avvikande beteende säsongen 2013 där Elfsborg hade en positiv balans gällande rekryterat värde och det värde som lämnade. Orsaken är den satsning som Elfsborg gjorde på att försöka ta sig till Champions League. Säsongen 2012, året då Elfsborg vann SM guld spelades 48 procent av minuterna av egenfostrade spelare, det vill säga spelare som varit i klubben under minst tre säsonger i åldern 15-21. Säsongen efter hade det nyckeltalet sjunkit till 37 procent. Det indikerar att cirka två platser i startelvan byttes ut från egna produkter till spelare som rekryterades externt.

Efter ett negativt resultat på 13 miljoner kronor 2013 vilket orsakade en minskning av det egna kapitalet med drygt 40 procent var föreningen tvungen att spara och andelen av speltiden exekverad av egenfostrade spelare studsade tillbaka till 50 procent.

Att föreningen ansträngde sig finansiellt i sin satsning mot Champions League bekräftas om man läser de gamla årsredovisningarna.

Där finns information om hur IF Elfsborg på den tiden använde sig av ett balanserat styrkort där man mätte fyra nyckeltal. Säsongen 2013 är extraordinär där tre av nyckeltalen inte lirar med målbilden.

De kommande säsongerna präglades av en nedmontering av kostnader. Värdet på nyrekryteringarna under 2014 och 2015 var litet. Samtidigt lämnade spelare med ett förhållandevis stort värde föreningen.

Under åren 2006 till 2013 hade föreningen sammanlagt två spelare inne på lån från andra klubbar. Mellan 2014 och 2019 lånade Elfsborg 10 spelare. Lånen underlättade arbetet att hitta tillbaka till en god balans i truppen under en tid av stora ekonomiska restriktioner men det blev samtidigt mindre egen materia att förädla.

Jag tycker Elfsborg är ett bra exempel på riskerna med att göra avsteg från sin strategi i ett försök att nå kortsiktig vinning. Organisationen hade ägnat flera år åt att specialisera sig på ett visst arbetssätt och blivit skickliga på det när man plötsligt började göra saker som man i själva verket saknar erfarenhet av.

Förutom behovet att balansera upp böckerna efter 2013 års ekonomiska resultat så hamnade Elfsborg rimligen också i obalans i ett trupperspektiv. Det tog Elfsborg cirka sex år att ta sig tillbaka till den position man hade för tio år sedan. Uefa Champions League erbjuder enormt berikande deltagarpremier, samtidigt som det förblindar.

En kan tycka att det var helt rätt att gå för det det optimala priset. Man får samtidigt inte glömma bort det värde som har gått förlorat i den brutna positiva trenden som föreningen upplevde på Uefas ranking för klubblag.

IF Elfsborgs väg tillbaka som storstadsutmanare i ett tillstånd av krympande kommersiella intäkter sätter också fingret på storstagslagens färdigheter att organisera sina respektive och betydligt större resurser. Faktiskt.

• Okategoriserade