Den 1:a januari 2002 infördes elitlicensen i den svenska elitfotbollen. Åtta år har gått och vi kan idag konstatera att klubbar brottas med ekonomiska problem i exakt samma utsträckning som tidigare. Åtta år har gått och det enda vi har sett är ett skamligt statuerat exempel.
31 augusti var datumet där en ögonblicksbild mycket sannolikt kommer att ge samtliga klubbar förnyad elitlicens för 2010. Det första mätbara ekonomiska kriteriet, positivt eget kapital, är redan godkänt sedan klubbarna i mars månad skickat in sina resultat- och balansräkningar från 2008 till förbundet. Det andra kriteriet lyder,
”Elitlicens skall av Licensnämnden ej beviljas, såvida inte särskilda skäl föreligger, när förening per den 31 augusti har förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar. Detta leder såvida inte synnerliga skäl föreligger till påföljden degradering.”
Ovan poster är i relation till dagens kostnadskostymer alldeles för små för att de ska försummas. Med andra ord kan vi förvänta oss att förbundets kontrollorgan anser att klubbarna kommer att förbli solventa ända fram till säsongsslutet 2010.
Men i realiteten är risken betydligt större, att någon av de klubbar som idag befinner sig i en negativ spiral, istället hinner att försättas i konkurs innan utgången av 2010. Nu går ju fotbollsklubbar ytterst sällan i konkurs. De räddas nästan alltid på något mirakulöst sätt. Fotbollsaktiebolag gör nyemissioner och föreningar reser lån, så kallade villkorade kapitaltillskott.
Har då elitlicensen uppnått önskat syfte?
För ett par år sedan skrev tre studenter en uppsats där de med hjälp av intervjuer bl.a. försökte identifiera syftena med elitlicensen*. Så här svarade Kjell Sahlström på SvFF.
– Krav från UEFA att klubbarna skall ha ordning på sina ekonomier.
– Önskemål från klubbarna att en klubb som inte gjorde rätt för sig inte skulle gynnas sportsligt före en klubb som gör rätt för sig ekonomiskt genom att den förra klubben kan ha bättre spelartrupp och vinna matcher. Dvs konkurrens på mer lika villkor.
– Säkerställa att klubbarna har förutsättningar att fullfölja en serier, så att inte lag tvingas dra sig ur pga konkurs etc, och seriespel förstörs sportsligt.
– Säkerställa och förstärka fotbollens renommé genom att klubbarna gör rätt för sig och inte skapar negativ publicitet kring fotbollen.
Punkt 2 berör om fenomenet finansiell doping vilket är ett svårdefinierat område och Helsingborgs Sten Inge Fredin konstaterar själv att elitlicensen inte alls har angripit denna fråga. ”– Vi hade kunnat göra oss kvitt den skulden, men det hade gått ut över det sportsliga. Då hade vi inte alls haft den starka spelartrupp som i fjol till slut nådde en fjärdeplats med snudd på en tredje i allsvenskan”
I mina ögon har enbart ett enda syfte tillgodosetts, det politiska. Att för UEFA visa upp en PK-produkt och dessutom tack vare lex Örebro kunna visa handlingskraft.
Därför ser jag idag ett enda vägskäl. Antingen lägger man ner elitlicensen eller utarbetar helt andra kriterier.
För vad har licensen egentligen åstadkommit under sina åtta år?
En klubb har retroaktivt bestraffats på grund av olika syn på tolkningar av redovisningsprinciper vilket innebar att Örebro blev degraderade med en redan färdigsanerad ekonomi.
Rent proaktivt fyller ju inte elitlicensen något som helst syfte. Klubbarnas sparpaket är inte heller ett direkt resultat av fruktan för elitlicensen utan en strävan efter överlevnad. Och här ställer aktiebolagslagen betydligt hårdare krav.
—————————————————
* Elitlicensens ekonomikriterier – en utvärdering av mätningen av eget kapital på koncernnivå