Kategori: Fotbollsekonomi

Exempel på beslutsmodell vid spelarförsäljningar?

Att det inte är lätt att sälja spelare på beställning lärde vi oss förra vintern när Rami Shaaban skulle finansieras och utan att ha fakta på bordet kan vi misstänka att Trelleborg hade hoppats på ett bud från utlandet på Rasmus Bengtsson denna vinter. Klubbens chans att få betalt för talangen minskar nu för varje dag som går.

Men trots knappa tolv månader på kontraktet, en stark säsong bakom sig, U-21 meriter samt A-landslagsdebut återfinns Rasmus kvar i Trelleborgs trupp. Varför ska han förlänga sitt kontrakt och göra det svårare för andra klubbar att förvärva honom?

Det är nog ingen överdrift att konstatera att ”generic” allsvenska spelare är ”svårexporterade” men att det finns en efterfrågan efter tung kvalitet och extraordinär talang. ”Medelmåttig” talang finns det gott om runt om i fotbollsvärlden och det ska till något extra för att köpare ska betala summor värda namnet för att köpa loss ett kontrakt. Sedan är det som vanligt, inga regler utan undantag.

Så hur ska en klubb som befinner sig i de nedre regionerna av fotbollens värdekedja förhålla sig när man får ett bud på en av sina spelare? För dessa klubbar fyller spelarförsäljning en mycket viktig roll vad gäller finansiering. (se här)

**********************

Det finns säkerligen en hel del aspekter att tänka på.

– Behövs likviditeten för transfern för att finansiera den fortlöpande verksamheten och därmed inte riskera sin fortlevnad?

– Hur stor nytta fyller spelaren för att klubben ska nå sina kortsiktiga målsättningar? Är spelaren så pass intressant för omärlden att det kommit bud högre uppifrån i värdekedjan, kan en allsvensk klubb inte räkna med att denna spelare kommer att vara en del av klubben på längre sikt.

Skulle beslut fattas anbart baserat på finansiella parametrar och utan hänsyn till den sportsliga nyttan, skulle en enklare beslutsmodell kunna se ut enligt nedan.

Beslutsträd (klicka på bilden för bättre upplösning)

Modellen bygger på antagandet där spelaren har två år på konraktet. Vi kan använda Charlie Davies som ett exempel.

Den röda delen värderar ett säljbeslut när väl klubben fått ett slutbud på X kronor.

Eftersom vidareförsäljningsklausuler mer än ofta skrivs in har jag estimerat med ett scenario där sannolikheten till vidareförsäljning är 0.2 och pay-offen vid en vidareförsäljning är 5 miljoner. Värdet av händelsen blir sannolikheten (0.2) x 5 miljoner = 1 miljon.

Det förväntade värdet av att sälja Charlie idag blir således X+1

Den gröna delen värderar ett beslut där klubben tackar nej till budet.
Följande scenarios kan hända under 2009.

1)Charlie gör succé – skattad sannolikhet 0.5 – nytt bud vid nästa transferfönster till priset Y.
2) Charlie kan bli långtidsskadad – skattad sannolikhet 0.2
Detta scenario ger två nya efterföljande scenarios:
2a)Med max ett år kvar, väntar Charlie ut kontraktet och går som Bosman – skattad sannolikhet 0.5

2b)Transfer med ett år kvar på kontraktet – skattad sannolikhet 0.5 – priset vid transfern blir X*0.45 (skattat enligt empirin från Bundesliga där ett år mindre av kontraktet reducerar priset med upp till 55%)

3) Charlie fortsätter prestera såsom 2008, varken mer eller mindre – skattad sannolikhet 0.3 – Nytt bud nästa transferfönster X*0.73 (skattat enligt empirin från Bundesliga där ett år mindre av kontraktet reducerar priset med upp till 55%)

Det förväntade värdet av att behålla Charlie blir således 0.5Y+0.22X+0.05X

Vi kan således simulera den uppsida (Y) som krävs för att ”behåll” ska vara försvarbart. (0.5Y+0.27X > x+1)

Det ger oss Y > (0.73X/0.5)+1

Har klubben idag fått ett bud på 10 miljoner måste klubben, baserat på givna antaganden, värdera Charlies potential att utvecklas, prestara och producera så pass väl att det framtida budet Y måste överstiga 15.6 miljoner för att ett ”nej tack” ska kunna räknas hem ur ett finansiellt perspektiv.

vid ett bud på 15 miljoner måste Y överstiga 22.9 miljoner
vid ett bud på 20 miljoner måste Y överstiga 30.2 miljoner
vid ett bud på 25 miljoner måste Y överstiga 37.5 miljoner
osv…

Hur man sedan bakar in den nytta spelaren genererar till truppen vid ett ”nej tack” till modellen är ju en inte helt oviktig knäckefråga.

Det som jag misstänker ofta är avgörande för underkapitaliserade klubbar, är risken att inte kunna finansiera sin balansräkning genom att tacka nej.

********************

Modellen blir sannolikt inte applicerbar högt upp i fotbollens värdekedja.

********************
OBS att samtliga skattningar är mina egna med sannolikheter baserade på magkänsla och priser baserade på en empirisk studie från Bundesliga. Kick-back på vidareförsäljning iden röda delen endast en grov höftning.

********************
Ingen hänsyn har tagits till inte helt oviktiktiga likviditeten i transfersystemet och ”fotbollsinflationen”.

Börsintroduktion vs sportsliga resultat

En i dagarna publicerad undersöking har försökt svara på ifall börsnotering av fotbollsklubbar inneburit en bättre prestation på fotbollsplan.

Att man valt den sportsliga prestationen som nyckeltal motiveras med att det bäst speglar förmågan att utnyttja och allokera resurser. (pengar & talang – min anm)

22 klubbar från AIK till Juventus som börsintroducerats under perioden 1994-2007 var med i urvalet.

Tre hypoteser har testats.

i. Fotbollsklubbar presterar bättre i nationella tävlingar efter börsnotering än innan introduktionen.
ii. Fotbollsklubbar presterar bättre i internationella tävlingar efter börsnotering än innan introduktionen.
iii. Aktiepriserna reflekterar en perfekt bild av fotbollsklubbars prestion, historiska samt förväntade framtida.

Slutsatsen blev att fotbollsklubbar, sett till den sportsliga prestationen inte gynnats av en börsnotering. Generellt presterar fotbollsklubbar inte bättre resultat efter en börsintroduktion än innan.

Mindre klubbar i lägre divisoner till stora ligor uppges ha haft vissa positiva effekter och på den internationella scenen har man noterat små förbättringar som dock inte är statistiskt säkerställda.

Vad gäller aktiepriset, så återspeglar det historiska prestationer samt internationella prestationer innevarande period men ger ingen förutsägelse om framtiden.

Vad kan vi lära oss av detta? Förmodligen inte mycket. En börsnotering kan dock underlätta för klubbarna att resa eget kapital till en relativt billig kapitalkostnad genom aktie-emissioner.

Intressant och relevant för slutsatsen vore kanske att analysera hur många utav introduktionerna som har drivits fram av finansiell distress med syfte att hålla klubben flytande efter att ha fallit offer för ”the arms race”.

———————————————————————

The Benefits of Financial Markets: A Case Study of European Football Clubs, Conor McKeating , Dirk G. Baur – Jan 2009

Fotboll och "quantity theory of money"

Jag har genom ett antal inlägg försökt att måla upp en bild för mig själv över hela fotbollseuropa och lite av de penga- och talangflöden som cirkulerar samt hur en ”football-crunch” rimligtvis kan bildas.

– Rörelseresultat och transfernetton i Europa
– ”Football crunch” – Bailout!
– Bailout – the flows
– Och så kommer ”football-crunch” till…

Jag har tidigare skrivit en del om löneinflationen vilken främst tillväxten av de löpande intäkterna driver. Transfermarknaden då…

Vi kan enligt kvantitetsteorin anta följande förenklade förhållande som borde kunna gälla även på transfermarknaden.

M * O = T * P

Där
M = det totala antal pengar som finns ute på spelartransfermarknaden vilket även påverkas av ”svarta hål” i fotbollseuropa orsakade genom likviditetsunderskott som ett resultat av för höga lönekostnader i förhållande till löpande intäkter och som transferintäkter sedan måste täcka.
O = frekvensen på dessa pengars omsättning
T = talang, det vill säga det reala värdet på all kvalitet
P = prisnivå

Talangen är observerad och given. (även om en spelare kan leverera mer i en annan omgivning, men det är på förhand okänt)

Prisnivån på spelare borde med andra ord kunna variera från transferfönster till transferfönster beroende på de kassa- samt talangflöden mellan och inom ligorna och de kapitalinjektioner som görs till fotbollsmarknaden från omvärlden som t.ex Romans £600 miljoner och nu ManC:s 100 säckar.

P = [M*O]/T

Viktigt nu att hålla isär begreppen kapital och löpande intäkter.

Lite exempel:
I Sverige gav riskkapitalmodellen Djurgården lanserade, en stor initial konkurrensfördel så länge klubben var ensam om den. När sedan konkurrenterna en efter en kom med sina finansiärer ökade kapitalbasen vilket enligt modellen höjer priset på talang som för allsvenska klubbar är begränsad.

Den nivå på talang som är tillgänglig bör rimligtvis vara den som ryms i allsvenska klubbars lönebudgetar vilka är baserade framför allt på klubbars löpande intäkter. Det i relation till ligorna i omvärlden. Förvisso fick allsvenskan ett nytt, boostat TV avtal till säsongen 2006. Problemet är att omvärlden också kontinuerligt omförhandlar sina avtal.

Det naturiga resultatet av ökade spelarinvesteringar i början av denna cykel borde så småningom innebära högre kommande transferintäkter som på så sätt pumpar in ytterligare kapital men tömmer talang som generellt försvinner utomlands. Denna tabell bekräftar de högre nominella beloppen som kommit in till allsvenskan genom spelarförsäljningar efter 2004.

****************

De klubbar som frivilligt eller ofrivilligt valde vägen utan riskkapitalmodeller borde haft det svårarare att hävda sig på transfermarknaden såvida de inte sitter på bättre information om ”dold” talang än sina konkurrenter.

****************

Det finns givetvis ett dilemma i och med denna spiral. Att priset på ”medioker talang” ökar alltför mycket, talang som sedan blir svår att exportera… ja, ni får måla upp stegen i den processen själva.

****************

Men stämmer det i verkligheten?

Svårt att avgöra exakt men det finns några intressanta observationer:

Malmö investerade 2005-2007 ca 55 miljoner i transfersummor (ca 37 msek 2001-2004). Det känns rent spontant att kvaliteten de senare upplagorna är lägre än truppen 2004

Djurgården Fotboll AB 2005-2007 investerade ca 60 miljoner (ca 20 msek 2001-2003 & 6msek 2004) i spelartrupp. Det känns rent spontant att kvaliteten de senare upplagorna är lägre än truppen 2003

För Hammarby Fotbolls del pratar vi om transfersummor åren 2001-2004 på ca 11 miljoner. Perioden 2005-2007 landade dessa utgifter på ca 20 miljoner.

Givetvis kan det även finnas andra faktorer som påverkat truppernas utformning såsom förändrade management-skills och byte av strategier mm, vad vet jag.

Mer kapital till systemet, dock inte tillräckligt mer rörelseintäkter för att plocka marknadsandelar avseende talang från omvärlden. Detta tillsammans med fler klubbar med bättre resurser i allsvenskan tror jag bidragit till ett högre pris samt gjort det svårare för allsvenska klubbar att värva spelare för på transfermarknaden.

Det intressanta om så är fallet, är det en allsvensk bubbla vi sett?

*************

På tal om strategier och pengar.

Manchester City är ett spännande case att följa just nu. De har ju fått en budget på ca £100 miljoner enbart till detta transferfönster. Det är nästan exakt dubbelt så mycket som Arsenal totalt har betalat i transfersummor de tre senaste åren (6 fönster).

Det intressanta är givetvis hur många av de förvärv ManCity gör i vinter skulle gå in och förstärka startelvorna i de senaste årens toppkvartett? Den höga nivån på enskilld talang finns sannolikt inte tillgänglig på marknaden för köp.

Nyttomaximerande klubbar högst upp i värdekedjan har sannolikt mindre incitamenten att sälja sina absolut bästa spelare såvida de inte behöver finansiera sin balansräkning alternativt önskar omallokera i sin spelarportfölj. Och det är ju den nivån på talang man är ute efter när man lägger £100 miljoner på bordet, eller hur?

Och, finns det några klubbar som kan skapa reala värden tack vare ManCitys kapitalinjektion?

Och så kommer "football-crunch" till…

Typexemplet borde vara så här.

Klubbarna överinvesterar bland annat i spelartalang i tron om att på papperet starka trupper kommer driva försäljningen av säsongsbiljetter och sponsorpaket.

”intäkterna går alltid upp bara du levererar”

kostnadsutveckling i europeisk fotboll 2005-06 exkl spelartransfer
saxat från: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape

När sedan säsongen pågått ett tag märker man att konkurrenterna resonerat ungefär likadant. Styrkeförhållandena mellan klubbarna har förändrats marginellt och skador och andra extraordinära händelser påverkar resultaten åt olika håll.

När året sedan ska summeras ser intäktssidan ut så här. Intäkterna ökade inte alls lika mycket som kostnaderna gjorde.

Intäktsutveckling i europeisk fotboll 2005-06 exkl spelartransfer
saxat från: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape

Inför kommande år rotar man åter igen i spargrisen. Vissa klubbar kapitaliserar framtida förväntade spelarförsäljningar eller andra intäkter (genom olika RK-modeller) för att på så sätt få en hävstång och kunna agera proaktivt på transfermarknaden och pumpar på så sätt in ytterligare likviditet in i sin lokala marknad där tillgången på talang är begränsad.

På så sätt drivs priset på spelartalang upp och pengar börjar förlora sitt verkliga värde.

De klubbar som inte helt har koll på hävstången i sina riskkapitalmodeller, det vill säga uppmärksamma det reala värdet på sina tillgångar i relation till det kapital man rest och de ekonomiska åtaganden detta genererat i, får en extremt stor exponering mot den sportsliga/operationella risken.

När sedan framgången återigen uteblir växer det svarta hålet som består av skillnaden mellan intäkter/tillgångar och kostnader/skulder.

Det blir spelarförsäljningar för att klara av att fullgöra sina åtaganden. För de klubbar som tänkt lite längre än enbart till nästa säsong och förhoppningsvis har en del substans i form av talangverksamhet som är bättre än ligakonkurrenterna blir fallet inte lika tungt.

Allt som allt ser hela systemet ut att någorlunda lappas ihop genom spelartransfermarknaden där stora likvida medel då och då pumpas in utifrån eftersom det uppenbarligen finns ett underskott. Vissa klubbar slås ut, andra klarar sig tack vare spelaraffärer.

Sedan finns det profitmaximerande klubbar som lyckas kräma ut avkastning ur detta inferno. -Well done!

Det som idag är intressant är ju hur efterfrågan på fotboll kommer påverkas av den stundande lågkonjunkturen och vilka klubbar runtom Europa som är mest exponerade mot de risker vi pratat om och det dessa för med sig.

Bailout – the flows

figuren visar talangflödena och ersättningen spelartransfers (transfersummor), allsvenskan 2007. Datakälla: svenskfotboll.se

I detta inlägg skrev jag lite om de stora räddningspaket fotbollen i Europa då och då behöver få för att finansiera sin verksamhet. Denna likviditetsinjektion fördelas sedan genom transfersystemet ut till Europas ligor och klubbar.

Så vad skulle hända ifall Abu Dhabi United Group istället för £100 miljoner gav ManCity en transferbudget på £100 000 000 miljoner?

Initialt skulle en viss omallokering av talang ske. Sedan, efter att spelarna längs kedjan fått sin del genom högre löner/sign-on, skulle de extra pengarna som pumpades in i systemet till slut rimligtvis även rinna ut till och påverka de nominella nivåerna på den allsvenska transfermarknaden (siffrorna i figuren). – Allt annat lika.

Nu är dock läget, enbart baserat på min magkänsla, att det nuvarande svarta hålet i ”football-crunch” i Europa är betydligt större än de £100 miljoner som pumpas in via ManCity. Hur det påverkar talang- och kassaflödena i Europa och i Sverige blir därför spännande att följa.

**********************
Supportrarna till de allsvenska klubbarna hoppas och vill alltid, när klubben sålt eller är på väg att sälja sina nyckelspelare att dessa alltid ska ersättas med motsvarande kvalitet.

”Vi har ännu inte värvat en ersättare för Eguren” är en klassiker.

Det blir givetvis omöjligt. Helt enkelt därför att den nivå på förädlad/framtagen talang går till klubbar högre upp i det europeiska fotollssystemet. Den går inte till allsvenskan.

Det skulle vara intressant att se en sammanställning av den talang (spelare) som sålts från allsvenskan till andra ligor de 10 senaste transferfönstren. Och sedan den nivå på talang (bedömning av kvalitet med facit i hand räknas inte, endast observerad kvalitet innan värvningstillfället) som värvats till allsvenskan.

Nettot som vi kan kalla ”klassunderskott” inom respektive fönster kan inte vara annat än gigantiskt. Det som varje år händer i allsvenskan är en enda stor pågående förädlingsprocess av spelare som kvalitetsmässigt håller ligan flytande på en… vad blir det, 23:e plats i Europa?

"Football crunch" – Bailout!

Som figuren i detta inlägg visar måste det gigantiska svarta hål de europeiska klubbarna skapar fyllas på med likviditet för att finansiera klubbarnas överlevnad.

Då och då dyker det upp stora ”räddningspaket”, ”bailouts” där likviditet pumpas in i systemet. Roman Abramovich har ju, sedan sin entré och via Chelsea finansierat europeisk fotboll med ca £600 miljoner.

Det roliga är att den totala talangen i fotbollsvärlden inte påverkas, den är begränsad och omallokeras endast mellan klubbar och länder. Jakten efter sporslig framgång, ”the-arms-race” driver sedan fotbollsinflationen, främst via spelarkontrakt.

Wayne Bridge transfer från Chelsea till Manchester City är ett lysande exemplel. Sjukt mycket pengar i transfer fee och kontrakt för… ja, vad egentligen? Chelsea där Roman nu flaggat för att resurserna blir mer begränsade kan då tack vare Bridge-traden finansiera sitt behov av talang för att lyckas nå sina sportsliga mål.

Och på så sätt rasslar pengarna ner genom fotbollens ekosystem för att finansiera de europeiska klubbars underskott. Eftersom de flesta klubbägare inte har något finansiellt avkastningskrav* kan de £100 miljoner som Man City fått i transferbudget från sin nya ägare nå ut till de klubbar med högst behov av likvida medel men sitter på eftertraktad talang.

Sedan kan det givetvis dyka upp andra ”mini-roman” på lokala fotbollsmarknader som fyller upp likviditesbehovet.

Frågan är hur stort det svarta hålet är och vilka klubbar som sitter med ”svarte petter” i ”football-crunch”

——————————————–
* Priset på pengar (jmfr ränta) är därmed lågt, vilket ju är inflationsdrivande. Hur stor inflationen på sportslig framgång blir den närmaste tiden beror rimligtvis på hur stort det svarta hålet är idag. På de lokala marknader där likviditetskrisen är som störst och tillgången på talang begränsad, kan det ju bli en form av ”deflation” där priset på sportslig framgång sjunker. Som jag skrev tidigare, eftertraktade spelare högst upp i hierarkin kommer fortfarande kosta så länge någon betalar notan.

"Mer resurser gör allsvenskan mer attraktiv" – Lex Premier League?

För någon månad sedan pratades det om att SEF ville ta över driften av allsvenskan. Vad är det exakt etablisemanget menar? Lars Åke Lagrell verkade förvånad ”diskussionen riktar in sig på frågor som redan är lösta” och ”Allt som har med kommersiella frågor att göra har vi släppt”.

I ungefär samma veva publicerades denna krönika där Premier League nämndes som exempel och kanske en förebild. Tanken kan vara värdeskapande, men vad är det egetligen SEF är ute efter kan man fråga sig?

Den struktur som Premier League skapade när det begav sig i början av 90-talet, handlade inte så mycket om att initialt skapa nya intäkter som inte redan fanns på den engelska ligamarknaden genom den ordinarie tillväxten (bla teknologisk utveckling, TV). Snarare handlade det om en omallokering av resurser. En omallokering som blev en katalysator vad gäller omdistribution av talang, både nationellt och globalt. Det är det faktum som enligt mig stärkte varumärket Premier League och därmed höjde efterfrågan på engelsk ligafotboll vilket gav dem marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Så tro inte att det är NYA pengar den svenska fotbollsmarknaden kan trycka i en sedelpress bara för att man sätter ett ”AB” efter ”SEF” och låter de allsvenska klubbarna bli delägare.

Var skulle dessa pengar komma ifrån? SEF har under flera år, utan framgång försökt sälja Royal League. Varför skulle de hitta nya pengar denna gång? Allsvenskan blir inte mer värd bara för att man byter namn och form på branschorganisationen. Så vem är det man försöker lura egentligen?

Visst, man kan sälja de allsvenska namnrättigheterna vilket totalt skulle generera uppskattningsvis 15 miljoner per år men dessa pengar skulle efter att ha distribuerats med dagens jämna fördelningspolitik ut till klubbarna, försvinna rakt ut i den allsvenska löneinflationen utan att positivt påverka distributionen av talang från omvärlden till allsvenskan och därmed höja det reala värdet på ligan. Precis såsom de nya resurserna från det haussade och lukrativa TV avtalet 2006 har gjort, det vill säga sugits in i det gigantiska svarta hål som kallas ”the-arms-race”.

Nej, det vi pratar om, ifall man nu vill snegla åt Premier League, är ett strukturellt paradigmskifte i svensk ligafotboll som på sikt kan skapa nya intäkter men framför allt, plocka marknadsandelar från de europeiska konkurrenterna vilket är det enda relevanta när fotbollstalang ska distribueras runtom i fotbollseuropa.

Men är det gratis? Fan heller!

********************

Premier League startade 1992 som ett resultat av fruktan för att de största klubbarna i England skulle bryta sig loss och starta en egen låda. Det som hände var att man istället tog dåvarande First division och bytte varumärke till Premier League. Men det var inte det som var knäckefrågan. Den stora skillnaden vad gäller intäkter mot förr var att Premier League för egen räkning fick sälja TV- samt andra kommersiella avtal och distributera dessa till sina 22 klubbar.

Som sagt, initialt skapades förmodligen inga större nya värden genom denna rokad. Det som istället var den stora förändringen var att Premier League tog över äganderätten av hela sitt marknadsvärde.

Tidigare sålde FA samtliga centrala avtal och fördelade dessa efter en viss nyckel till de 4 engelska proffsdivisionerna. Detta innebar att den högsta och kommersiellt mest värda divisionen subventionerade de lägre divisionerna. Den nya strukturen innebar helt enkelt en förändring av fördelningspolitiken i engelsk ligafotboll.

********************

Vid de senast förhandladade TV avtalen för engelsk ligafotboll var fördelningen därför 89% Premier League och 11% Championship*. Det är det förhållande den globala TV-marknaden prissätter värdet av de två första engelska divisionerna, varken mer eller mindre. Championship får med andra ord nöja sig med 11% av de TV pengar de två högta engelska divisionerna tillsammans genererar. Varför så lite? För att marknaden, inte FA säger det.

1995 kickade man dessutom ut två klubbar när man gick från 22 ned till 20 medlemmar i ligan. Figur 1 kan kanske ge en hint om varför, ni får gissa själva.

Premier League fördelar sina TV intäkter till sina klubbar enligt en nyckel av 50-25-25** där 50% är jämnt fördelat, 25% baseras på ligaplacering och 25% på exponering i TV rutan – en viss subvention till de svagare klubbvarumärkena.

Sedan tog marknadskrafterna över, och vi känner tack vare empirin till…

1. Priset på sportslig framgång.

2. Storstadsklubbars konkurrenssfördelar.

Därför resulterade den nya fördelningspolitiken i två tydliga observationer på trender och på sikt ack så utlösande faktorer.

1) Gapet mellan Championship och Premier League ökade över tiden:

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992.

2) De demografiska konkurrensfördelarna började på sikt ge vissa effekter på tävlingsbalansen där topp 5 segmentet sakta men säkert tog fler och fler poäng.

fig2. bilden visar topp 5 klubbarnas poängandel i Premier League. Som synes har det blivit en poängmässig skiktning där topplagen stärkt sina positioner avseende poäng.

Vi ser en tydlig koncentration av talang och kvalitet genom
elitism.

Talang och resurser är nämligen de enda två tillgångsslagen som genererar sportsliga resultat. Utbudet av dessa två i fotbollsvärlden är dock begränsad.

Kvaliteten på fotbollen i värden blir inte högre om alla klubbar på hela jorden idag får €100 miljoner insatta på sitt respektive konto. Men genom att koncentrera tillgångarna till färre klubbar maximerades fotbollskvaliteten för marknadsledarna.

Var det då givet att det skulle bli ManU, Liverpool, Chelsea samt Arsenal?

fig3. Bilden visar intäkterna säsongen 1996-7. datakälla: Winners & Losers – Stefan Szymanski & Tim Kuypers 2000

Inte nödvändigsvis, men ManU hade på förhand de absolut bästa ekonomiska förutsättningarna, sedan var det jämnt skägg. Liverpool hade en historia och tradition av framgång som uppenbarligen hade en betydelse. Arsenal rekryterade Arsene Wenger som visade vad scouting och utveckling kan generera och Chelsea fick en oligark i present.

Resten är historia, de engelska ligaklubbarna dominerade Champions League våren 2008 och Platini klättrade på väggarna.

Det som i själva verket hände var en omallokering av resurserna i England som stimulerade management-skills samt marknadsmekanismen. För Newcastle som tidigare var näst störst på marknaden, innebar det ett steg tillbaka i hierarkin. Tottenham valde den profitmaximerande vägen.

Åtta år senare…

fig4. visar lönekostnader vs sportsligt utfall i PL säsongen 2004-05. Lägg märke till att topp 4 klubbarna roffat åt sig större resurser till kostnaden för att rekrytera talang. Observera gärna även Leeds fåfänga men misslyckade försök till framgång genom att resa riskkapital.

*************************

Så, vad kan vi lära oss av historien? Framför allt förstå konsekvenserna av det vissa pratar om men förmodligen inte riktigt vet vad som krävs och vad det i förlängningen kostar.

Jag roade mig lite med att simulera hur den allsvenska fördelningen av centrala avtal skulle se ut 2006, det första året med det nya TV avtalet ifall man använde sig av nyckeln från England.

Med bakgrund av de uppgifter som blivit publicerade är 2008 fördelningen av de centrala avtalen supersolidariska 71-12-12.

Låt oss leka med siffrorna och ändra förutsättningarna lite.

Förutsättningar: TV avtal – 160 000 000 kr***

Allsvenskan x 89% – 142 000 000 (80% gav verkligt 2006: 128 MSEK***)

Superettan x 11% – 18 000 000 (20% gav verkligt 2006: 32 MSEK)

Tillkommer centrala avtal 2006 enligt svenskfotboll.se (175msek****-128msek***) = 47 000 000 (vi lämnar fördelningen av dessa allsv vs S1 orörd)

Detta ger totala TV och mediamedel till allsvenskan på : 189 000 000 (verkligt 2006: 175 MSEK)

Dessa fördelas enligt Premier League nyckeln 50-25-25 och vi får följande fördelning av centrala avtal i allsvenskan 2006.

Till höger finns det som de facto betalades ut 2006 enligt de siffror som presenterades på svenskelitfotboll.se efter säsongen 2006.

fig5. (klicka på bilden för högre upplösning)

En viss skillnad, eller hur? Dessutom fick ju Superettan mindre resurser, 18msek istället för 32. För till skillnad från i England där marknaden styr, så är det i Sverige centralorganisationen som fastställer fördelningen allsvenskan vs superettan. Frågan är ju även hur förhållandet av övriga centrala sponsoravtal marknadsmässigt skulle se ut ifall allsvenskan sålde dessa enbart för egen räkning?

Baserat på erfarenheten från England skulle vi sannolikt, efter ett par år med denna distribution av resurser, se marknadsmekanismen göre ett större avtryck där allsvenskan skiktas och där storstadsklubbarna över tiden drog en större fördel av sina demokrafiska förutsättningar. Det blir samtidigt något svårare att degraderas då steget ner till Superettan sannolikt bli större.

Vi skulle förmodligen slippa variationer där en bra säsong vs en dålig säsong är att vinna lilla silvret och året efter sluta 12:a. Vi skulle sannolikt se klubbar med demografisk potential som ges större incitament och utrymme att proaktivt utveckla sina organisationer utan att det tar för mycket resurser i form av ”sportslig kräm” i förhållande till de mindre konkurrenterna och därmed riskera sämre sportsligt resultat. Ska man realisera & kapitalisera den potential större marknader erbjuder kan man inte stå med en administrativ och sportslig organisation ungefär i nivå med en tätortsklubb.

Vi skulle se en försämrad konkurrensbalans och i förlängningen en försämrad tävlingsbalans. Skulle efterfrågan på fotboll sjunka? Det är en hypotetisk fråga. Det vi vet är att det finns ett visst samband mellan sportslig framgång och efterfrågan där variansen är större för vissa klubbar och mindre för andra.

Är det så att det sker en segmentering där de större klubb-varumärkena sakta men säkert positionerar sig högre upp med en tillräckligt stor konkurrensfördel för att inte riskera förlora 10 tabellplaceringar dåliga säsonger. Sannolikt kan det minska standardavvikelsen i dessa klubbars publiksiffror och därmed stabilisera intäktssidan – ”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Det är enbart den parametern som skapar potential att närma sig Europa. Men som sagt, det kostar!

*******************

Så vad är uppsidan?

Det är på förhand jävligt svårt att spå framtiden och vilka konsekvenser olika beslut får i verkligheten.

Men kanske kan det ske ett paradigmskifte där talang som slagit igenom i en mindre klubb på den allsvenska marknaden, tar ett mellansteg i en positionerad ”storklubb” innan han, givet att ha nått en tillräckligt hög nivå, till slut lämnar den allsvenska marknaden mot ekonomisk ersättning.

Sannolikt till ett högre pris än vad som betalas idag. Spelare med kvalitet stannar, utvecklas och säljs på en högre nivå än idag. Detta i sig innebär att allsvenskan skulle plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. Marknadsandelar som sedan delvis distribueras vidare till mindre klubbar genom nya transfers inom rikets gränser.

En mer koncentrerad topp innebär även en större sannolikhet till ett mer frekvent deltagande i de europeiska cuperna. Detta dels tack vare återupprepad erfarenhet, ”Learning-by-doing” vilket även det resulterar att den allsvenska marknaden tar marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. – Reala mervärden skapas genom omallokering av talang inom Europa där allsvenskan kan tjäna några ”talang(kvalitet)enheter” från andra ligor istället som idag, tvärtom.

Skillnaden mot det vi såg i Premier Leagues begynnelse, är att det idag i Sverige inte finns någon klubb med ManU:s särställning avseende intäktssidan. Det är därför upp till ett visst urval av de 16 klubbarna att lyfta upp handsken, kavla upp ärmarna och prestera.

Men viktigaste frågan kvartsår – man måste våga ta snacket. Skulle de mindre klubbarna och övriga i fotbollssverige vara beredda att betala priset? Jag vet inte… De mindre allsvenska klubbarna höjde sina röster direkt när 2006 års fördelning presenterades. Det är snarare så man vill gå åt andra hållet, vilket vi 2008 observerat i form av debatten angående fördelningen av säkerhetskostnaderna. Vad blir det härnäst?

För antingen vill man närma sig Europa eller så skiter man i det men tiger för evigt. För snacket om att vi är på G och att ”de allsvenska lagens framtid i europa äntligen börjat ljusna” har vi hört lite väl många år nu för att det ska låta trovärdigt. Sen säger det ”swap swap boom boom” och trupperna är sönderköpta, ingen talang finns tillgänglig på marknaden att ersätta med och det spelar till slut ingen roll hur mycker riskkapital du än reser.

Alla kan inte sitta i förarsätet. Först när man tagit detta snack kan man börja prata 51 spärrar mm. Innan dess är det bara alibifrågor.

Gott Nytt 2009!

************************

ytterligare läsning i ämet:

”beutyful game but an ugly investment”
”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”
Därför blev engelska klubbar bäst i Europa – Elitism
Därför blev Bundesliga näst-störst i Europa – Herre i sitt eget hus
Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2009!

—————————————————-
datakällor:
* http://www.eufootball.biz/data/tv
**http://www.premierleague.com/page/Faqs/0,,12306,00.html
***https://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=21425&a=566859&lid=aldreNyheter_268555&lpos=rubrik_566859
**** (sid 6) http://www.svenskfotboll.se/files/%7B777658C8-7E1E-4766-875F-B107D4CE4160%7D.pdf

"beutyful game but an ugly investment" #2

Kompletterar inlägget ”beutyful game but an ugly investment” med denna chart. Data från 2006.

Från vänster: rörelsemarginal, transfernetto, totalt resultat.
(klicka på bilden för högre upplösning)
samtliga grafer saxade från: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING – The European Club Footballing Landscape

Man har rangordnat fotbollseuropa (högsta divisionerna) i grupper baserat på storleken ”intäkt/klubb”* (Belgien, Danmark, Spanien & Ukraina undantaget då data saknas)

Allsvenskan finns i den ljusblå gruppen.

Den första gråa ”rutan” i grafen är totalen för samtliga inkluderade ligor. (snittet per klubb)
Totala intäkterna för dessa blev EUR 9.8 mdr. Rörelsemarginalen +0.7%, transfernetto -4.2% och bottom line resultat -3.5%.

De som visar positivt rörelsemarginal tenderar att bränna dessa marginaler på spelare (negativt transfernetto)

De som visar negativ rörelsemarginal finansierar detta med att sälja spelare.

Ingen utav ligakategorierna visar ett positivt totalt resultat.

Om fotbollseuropa vore en enda stor koncern och trenden håller i sig, finns det någon som får pumpa in pengar och betala kalaset.

Balansräkningen för fotbollseuropa (exkl de undantagna länderna) ser ut enligt nedan. 40% av ligorna (15 av 38) uppvisar ett negativt eget kapital.

75% av net ”assets” finns i gruppen PGI (the big 5)

*Gruppindelning i fotbollseuropa där man rangordnar ligorna efter snittintäkt per klubb. Allsvenskan i den ljusblå gruppen.

Fotbollsekonomi – Konkurrensfördelar #1- marknadstorlekens betydelse

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”* betyder att intäkter högre än konkurrenterna, över tiden ger bättre förustättningar till sportslig framgång.

I allsvenskan har vi de två senaste åren observerat vissa intressanta resultat.

Kalmar och Elfsborg kom på första respektive andra plats i årets allsvenska. För Elfsborg innebär det att klubben nu varit med i den absoluta toppen i tre års tid.

Båda klubbarna kommer från småstäder och har lyckats prestera väl. I Elfsborgs fall har man dragit nytta av en n y arena i kombination med periodvis leverage (externt kapital) och givetvis en bra nivå på management ur ett nationellt perspektiv. Elfsborg har avancerat mot toppen längs ”fotbollsamarknadslinjen”. Utan Borås Arena hade det inte varit möjligt.

I Kalmars fall handlar det snarare om en residual, vi kan kalla det ”felprissättning”, grundat på långsiktigt och gediget arbete, förmodligen i kombination med storstadsklubbar som underpresterat. Det resulterade i en 2:a plats 2007 samt SM guld 2008.

Kan detta hålla på lång sikt?
Om man ska tro empirin från England och Spanien är sannolikheten stor att den allsvenska kartan återigen målas om när storstadsklubbarna förändrat sin logistik (arenor) och när(ifall) man blir framgångsrik i sina strategier och dess genomförande.

******************

Enligt den teoretiska två-klubb-liga-modellen (El-Hodiri & Quirk, 1971) och (Quirk & Fort, 1992) finns det ett samband mellan marknadsstorlek, det vill säga klubbens hemorts-storlek och sportsligt utfall i ligan. Kort sagt, klubbar med en större potentiell målgrupp har större incitamenten att investera i talang (spelarlöner) där sportsliga framgångar sedan ska resultera i än högre intäkter som återinvesteras i talang.

Det var teorin det. Hur ser det ut i praktiken?

I en empirisk studie** där 92 klubbar i de fyra högsta professionella engelska ligorna mellan säsongerna 1997/98 och 2003/04 ingår, konstaterar författarna med hjälp av statistiska modeller att det finns ett signifikant samband mellan storleken på marknaden och vunna poäng. En större hemmamarknad ger tydlig konkurrensfördel. Denna fördel reduceras dock ifall ytterligare en aktör i samma region entrar marknaden (ligan).

Författarna observerar även att det finns andra faktorer som påverkar konkurrenskraften i den engelska ligafotbollen. Klubbspecifika traditioner, historia och den supporterskara samt lojalitet man byggt upp under en längre tid bygger hinder, sk ”entry-barriers” mot utmanare.

*******************

En undersökning i ämnet har gjorts även på den spanska fotbollsmarknaden***.
Undersökningen är baserad på 61 klubbars prestationer i de högsta spanska ligorna under perioden 1995 till 2007. Författarna kommer fram till att storstäder innehar en klar konkurrensfördel, även om den är något mindre än den teoretiskt förväntade. Man noterar även att ”management-skills” fyller en viktig faktor och möjliggör för klubbar från mindre städer att då och då nå toppresultat och få storstadsklubbar att underprestera.

*******************

Kanske kan det förklara de kortsiktga topparna för Blackburn och Leeds. Klubbarnas hemmamarknader har inte varit tillräckligt stora för att de sportsliga framgångarna ska resultera i tillräckliga intäktsökningar för att garantera långsiktiga toppresultat – därav utslagning.

*******************

Denna konkurrensfördel är givetvis något ligaorganisationerna kan och till viss del bör reglera för att bibehålla en någorlunda jämn tävlingsbalans. Detta kan göras genom central allokering av intäkter och/eller kostnadsfördelningar såsom årets allsvenska där hemmalaget hade mandat att fakturera bortalaget för säkerheten i samband med arrangemanget.

Anledningen till att en viss intäktsallokering är motiverbar är att en jämn tävlingsbalans förväntas driva efterfrågan på fotboll.

I Premier League sker en intäktsallkoering från de cantralt sålda TV rättigheterna. Dessa intäkter i snitt står för ca 40% av klubbarnas intjäning och fördelas enligt en nyckel av 50-25-25
50% fördelas lika över PL:s samtliga klubbar
25% placeringbonus
25% baserat på exponering i TV

I Allsvenskan där TV och mediamelel i snitt står för ca 25% av klubbarnas driftintäkter, ser fördelningsnyckeln enligt de uppgifter som kom ut tidigare i höstas så här.

74% fördelas lika över allsvenskans samtliga klubbar
13% placeringbonus
13% baserat på exponering i TV

Hmm, här verkar alla vilja sitta i förarsätet. Problemet är att bilen inte kommer någonvart.

*******************

Vi ska komma ihåg att topp 4 klubbarna i Premier League dessutom får pengar från Champions League spel som de övriga PL-klubbarna drömmer om. Denna intäktskälla har en negativ inverkan på tävlingsbalansen inom Premier League när det är samma klubbar som år efter år prenumererar på C.L. platserna.

Denna skiktning av ligan har dock med största säkerhet gynnat de engelska topp 4 klubbars konkurrenskraft i Europa. Dels tack vare återkommande intäkter, men även tack vare kontinuerlig ”learning-by-doing” på internationell nivå.

*******************

”Denna fördel reduceras dock ifall ytterligare en aktör i samma region entrar marknaden”

Är ju lite intressant då både Stockholm och Göteborg får tillskottt till den allsvenska marknaden. På kort sikt tror jag dock inte att detta får stor inverkan. Sker ingen utslagning, är jag dock tveksam till att det på längre sikt finns några mervärden av att ha så pass många klubbar från samma region i allsvenskan.

———————————–
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

** Freedom of entry, market size, and competitive outcome: evidence from English soccer.
Buraimo, Babatunde,Forrest, David,Simmons, Robert

*** Market Size and Winning: How Large is the Big-City Advantage in Spanish Football?
Pablo Castellanos, Jesus A. Dopico, Jose M. Sanchez

Fotbollsekonomi – "the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*

Det finns de som hoppas och tror att en avreglering av 51% spärren är avgörande för att svenska klubblag ska hävda sig i Europa. Vissa verkar till och med försöka få det som guds gåva till svenska klubbfotbollen.

– Naivt hävdar jag.

Först och främst, är det så att många överskattar tillgången på potentiella riskkapitalister och deras riskaptit?

Mer om det tog jag upp i förra inlägget – ”Beautiful game but an ugly investment”

Nu till nästa utmaning…

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”*

Innan vi fortsätter ska jag kanske skriva att jag inte är emot en avreglering, det är jag inte. Men det är en helt annan diskussion än det jag velat lyfta fram.

**************

Det finns olika sätt att resa kapital och finansiera balansräkningar genom. Eget kapital genom aktieemissioner, skulder genom olika sorters lån samt även andra strukturer som vi t.ex sett i allsvenskan under 2000-talet.

Det finns ett antal exempel runt om i fotbollseuropa där klubbar försökt att med hjälp av riskkapital få fart på sin sportsliga avkastning som sedan förväntas öka intkterna. Inga kosntgheter enligt FAPM, men…

Blackburn Rovers som sedan slutet av 60-talet huserade i lägre divisionerna, investerade åren 1991 till 1995, £26miljoner på spelarförvärv och ytterligare £26miljoner på dess löner. Det var Jack Walker, klubbens ordförande som blev snuskigt rik genom stålindustrin när han sålde familjeföretaget till British Steal för £360m och plöjde miljoner in i Blackburn Rovers. Kenny Dalglish fick sätta sig vid rodret och ett av de mer spektakulära förvärven hette Alan Shearer som signades för den dåvarande rekordsumman av £3.5 miljoner. Klubben gick från en 19:e plats i andra divisionen via en andra plats i Premier League 1994, till att vinna mästerskapet 1995.

Ekonomsikt mådde klubben dock inte särskillt bra. Med lönekostnader som översteg(!) klubbens omsättning fick man relativt snabbt ta ett par steg tillbaka på den sportsliga kartan. Det ekonomiska underskottet 1991-1996 blev £36miljoner. (länk till Blackburn plats i intäktshierarkin säsongen 1996-7)

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

AC Fiorentina reste 1999 motsvarande $40.3m där klubben värdepapperiserade framtida kassaflöden från säsongskort- samt biljettförsäljning. Avkastningen till finansiärerna (räntan) var kopplad till LIBOR med en riskpremie på 150 bsp (1.5%). Denna kapitalanskaffning var ett led i satsningen på Champions League samma år. Klubben hamnade åren därefter i finansiell distress med utslagning som konsekvens.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Leeds som hösten 2001 reste £60m genom värdepapperisering med framtida kassaflöden från biljettförsäljning som säkerhet. Även här var avkastningen kopplad till marknadsräntorna. Klubbledningen hoppades på ökad omsätning från förväntade sportsliga framgångar. Utslagning blev det dock även i detta fallet.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

I de två senaste exemplen snackar vi skuldfinansiering. Det kan ju ge en fingervisning om hur svårt det är att nå avkastning under marknadsvillkor. Vi ska ju även komma ihåg att skulder generellt kostar mindre än ”eget kapital”. Bortsett från risken vill säga.

**************

Det finns dock exempel som gått hem. Chelsea lyckades tack vare ryska oljepengar. Men är dessa nivåer av injektioner i förhållande till omsättning som ska göda årliga jätteunderskott ens realistiska i allsvenskan?

För även i Sverige har vi sett anskaffning av kapital under 2000 talet. Det mest lyckade fallet måste ändå Elfsborgs vara, ur ett längre perspektiv vill säga. Precis i rätt ögonblick, lagom nära invigningen av den nya arenan kunde klubben med hjälp av externa finansiärer värva ett par hemvändare för att skapa en fin plattform kopplat till den tillväxtpotential Borås Arena innebar.

Djurgården var dock först ute med riskkapital. Genom sitt spelarinvestbolag Djurgården Fotboll AB (omfattas inte av 51% spärren) har man rest ca 60 miljoner sedan starten 1998. Förvisso gav det tre SM guld, men klubbens löpande omsättning har inte vuxit snabbare än det allsvenska genomsnittet.

Det fanns en plan (här) med sportsliga framgångar i ryggen och det fanns kapital (här).

”performance – spread” Djurgården fotboll, datakälla: svenskfotboll.se & årsredovisning DFM AB 2001-2005. Den blå linjen visar klubbens rörelseintäkter i relation till allsvenskan som helhet.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
(bilden kopierad från ett tidigare inlägg och tränarkommentarerna är irrelevanta just här)

Några av förklaringarna till utvecklingen stavas ”marknadskrafterna” om vilka jag resonerade lite kring i förra inlägget (här).

En hypotetisk frågeställning vore ju hur tillväxten skulle se ut ifall Djurgården hade haft bättre logistiska förutsättningar, det vill säga arena. Det står skrivet i stjärnorna men jämför vi med en klubb som lider av en liknande trång sektor, Hammarby Fotboll, har Djurgården inte haft en nämnvärt bättre utväxling av sina kapitaltillskott om man ser till reklam-, sponsor- samt merchandiseförsäljning.

tabellen visar intäkter (msek) från ”marknad” plus souvenirer. Källa: Årsredovisningar Hammarby Fotboll AB (2003 – 2007). Totala intäkter i bolagen Djurgården Fotboll Försäljning AB (2006 & 2007) samt Djurgården Marknad AB (2003-2005)*. De allsvenska siffrorna kommer från svff:s årliga ekonomiska sammanställning under rubriken ”Reklam & sponsring”

Fallet för Djurgården blev inte lika stort som för Leeds eller Fiorentina men klubben får nu börja om igen.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Givetvis gäller ovanstående även i ett Europaperspektiv där allsvenskan försöker hävda sig.

Så den stora frågan är, när 51% spärren släpps, vad är det som förväntas bli annorlunda vad gäller allsvenskans status i Europa denna gång?

Kommer det riskkapitalister som suttit inne med en massa hysh-hysh-super-duper-hemliga och revolutionerande idéer om hur man bäst affärsutvecklar och ökar omsättningen hos de allsvenska klubbarna?

Kapital har ju sedan tidigare tillförts till systemet utan nämnvärt realt resultat. För hur stor kapitalinjektion förväntas egentligen avregleringen resultera i? För först ska föreningarna köpas ut, sedan måste nödvändiga investeringar göras.

Dessutom, genomför fler än en klubb en sådan metamorfas borde det rent logiskt och med erfarenhet av historien, innebära att större delen av det investerade kapitalet försvinner i spelarlöneinflation och endast en liten del levererar en ren kvalitetsförbättring.

Så, kan det finnas andra, mycket mer betydelsefulla nycklar till framgång än 51% spärren? En spärr som snarare framstår som ett mantra där vissa försöker använda denna yttre faktor de inte kan påverka som en ursäkt för sina prestationer.

Kapital går att anskaffa, alltid, t.ex. kopplat till spelarförädling samt spelarförsäljningar. En av få potentiella uppsidor till avkastning.

Problemen kanske finns på djupare nivå än så…
Vad säger ni?

——————————————
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)