Kategori: Inequality

Nytt konkurrenslandskap – försämrad tävlingsbalans i Allsvenskan

För några veckor sedan gjorde jag en analys över hur det allsvenska kollektivets intäktstillväxt har utvecklats sig under de senaste 16 åren. Den visade en mycket tydlig trend med ökad ojämlikhet i distributionen av intäkter.
Mätt i Gini-koefficienten (baserat på intäkter exklusive försäljningar av spelarkontrakt samt premier från Champions League) har jämlikheten minskat från i genomsnitt 22 under 00-talet till 30+. Man har på så sätt närmat sig de nivåer som vi sedan en tid tillbaka ser hos de mer ojämlika ligorna i Europa som t.ex. tyska Bundesliga. För att illustrera förändringen så har jag använt mig av den så kallade Lorenzkurvan.
Lorenz-kurvan visar distributionen av intäkter. Den räta linjen i mitten visar perfekt jämlikhet (gini=0). Storleken på arean mellan den räta linjen och Lorenzkurvan är gini-koefficienten. Ju större area, desto mer ojämlik intäktsfördelning.
20 procent av populationen får 20 procent av intäkterna, 40 procent har 40 procent och så vidare. Figuren visar att 2001 så hade de minsta 50 procenten av de allsvenska klubbarna 35 procent av intäkterna. 2015 hade den minsta halvan 25 procent av intäkternas. Approximerat visar kurvorna också den största tredjedelen av klubbarna hade 45 procent av intäkterna 2001 och 2015 hade man något mer än hälften.
Detta avser intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar och premier från Champions League. Skulle man addera försäljning av spelarkontrakt så skulle förändringen i ojämlikheten mellan 2001 och 2015 vara mycket större. Korrelationen mellan storleken på intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt er mer eller mindre perfekt med storleken på intäkter från spelarkontrakt-försäljningar.
Rimligen borde denna utveckling också göra avtryck för distributionen av poäng i allsvenskan. En ökad ekonomisk ojämlikhet bör innebära ökad sportslig ojämlikhet. Och vice versa. Det går hand i hand. Jag har därför räknat ut gini-koefficienten baserat på hur poängen har vunnits sedan säsongen 1985.
Figuren visar gini-koefficienten respektive säsong samt tre års rullande medeltal med syfte att fånga upp trender. Vi kunde se en peak strax före 1995 samt en relativ jämn trend under hela av 00-talet för att under 10-talet börja klättringen mot en ökad ojämlik distribution av poäng. Under de två senaste säsongerna har vi sett gini-koefficient på 20 eller mer. Ett fåtal lag har vunnit fler poäng.
Den finansiella konkurrensbalansen och den sportsliga tävlingsbalansen i allsvenskan är på väg att försämras vilket rimligen också borde ge utslag på antalet olika mästare de kommande åren.
Figuren nedanför visar antalet olika mästare under en rullande tioårsperiod. Som mest var allsvenskan uppe i åtta stycken. 2016 är man nere på 7 och en långt ifrån orimlig prognos är att vi inom fem år är nere på fyra, det vill säga samma antal som tioårsperioden som avslutades 1997.
Det kan vara värt att upprepa den troliga anledningen till att tävlingsbalansen förbättrades så som den gjorde under en tjugoårsperiod med start kring millennieskiftet.
Det som hände var något som skulle kunna jämföras med ett teknologiskt skifte. Ett sådant bryter upp privata monopol och företag i dominerande ställning. Exempelvis Facit, Kodak, Commodore, Sony eller traditionella papperstidningsmedier. Inom fotbollen såg vi ett kommersiellt skifte. I Sverige kom detta skifte senare än vad det gjorde i flera andra länder. Med det bröts IFK Göteborg och Malmö FF:s duopol där båda klubbarna under åren 1982 till 1996 vann allsvenskan 13 gånger på 15 försök.
Ökad kommersialisering innebar mer pengar och att fler klubbar kunde ha heltidsprofessionella spelare i sina trupper. Det gjorde föreningarna mer konkurrenskraftiga. Nytt kapital strömmade in via idrottsaktiebolag och nya riskkapitalmodeller som t.ex. Djurgården. Vi såg flera nya marknadsföringsidéer. Allt detta gynnade tävlingsbalansen i allsvenskan och åren 2001 till och med 2008 var allsvenskan som mest jämlik avseende distributionen av klubbarnas intäkter.
Alla revolutioner har dock sitt och svensk elitfotboll har börjat konsolideras. Vi ser en tydlig kapitalkoncentration. Stor blir större. Vi har kommit in i en ny fas med ett förändrat konkurrenslandskap.
Frågan är om det leder till problem på intresset för ligan?
Det har gjorts en mängd olika studier kring betydelsen av tävlingsbalansen för förändrad konsumtion av sport. Forskarna har däremot inte kunnat enas kring slutsatserna. En anledning är att mer eller mindre samtliga studier är baserade på den statistiska tävlingsbalansen (objektiv tävlingsbalans) och förändringarna i den objektiva tävlingsbalansen oftast inte är tillräckligt stora för att av publiken upplevas som försämrad tävlingsbalans (subjektiv tävlingsbalans).
Det traditionella förhållningssättet inom sportekonomiforskningen har varit att objektiv tävlingsbalans = subjektiv tävlingsbalans. Givet detta antagande är det inte särskilt konstigt att resultaten blir olika.
Forskarna Tim Pawlowksi och Oliver Budzinski* har utvecklat konceptet subjektiv tävlingsbalans. I deras studie mätte man den i tre olika ligor för att seden ställa den i relation till den objektiva tävlingsbalansen i respektive liga. Figuren nedanför visar den objektiva tävlingsbalansen i de danska, tyska samt holländska högsta-ligorna under två olika tioårsperioder.
Objektiv tävlingsbalns (d.v.s. statistisk tävlingsbalans). Saxat från Pawlowski&Budzinski, länk nedan
Mätmetoden för den subjektiva tävlingsbalansen var undersökningar genom frågeenkäter i samband med liga matcher i de respektive ligorna. Förutom publikens upplevda tävlingsbalans frågade man också om dess vilja att betala för en förbättrad tävlingsbalans (s.k. WTP – willingnes to pay).
Resultaten visar att den danska publiken upplevde att deras liga hade en sämre tävlingsbalans än vad både tyskarna och holländarna upplevde sina respektive ligor:

OCB(Danmark) > OCB(Tyskland) > OCB(Holland) medan PCB(Danmark) < PCB(Holland) < PCB(Tyskland), där OCB = Objektiv tävlingsbalans. PCB = Subjektiv tävlingsbalans

Mer än 50 procent av de tillfrågade var också villiga att betala för att upprätthålla eller förstärka tävlingsbalansen. I genomsnitt rörde det sig om €3 per matchbiljett. Danskarna upplevde sin ligas tävlingsbalans som ett större problem och var villiga att betala €5 per biljett för att deras liga skulle bli mer jämn.
Forskarna menar att den sämre upplevda tävlingsbalansen i Danmark (som statistiskt är högre än både i Tyskland och i Holland) rimligen beror på att förändringen i Danmark har varit mycket. Den objektiva tävlingsbalansen där har från höga nivåer försämrats med 36 procent. Mer konkret innebar det att Danskarna – från att under 1991-2000 ha åtta olika mästare under tio säsonger- gick ner till att ha fyra olika mästare under säsongerna 2001 till 2010.
I både Tyskland och Holland är publiken vana vid en sämre objektiv tävlingsbalans sedan tidigare och den upplevda obalansen upplevdes som ett mindre problem. Även om den objektiva tävlingsbalansen  i Tyskland trots allt försämrades med cirka 20 procent.
Pawlowski och Budzinski skriver också att man ännu inte har kunnat observera att ligorna har passerat den tröskel där den upplevda tävlingsbalansen blir ett så pass stort problem att intresset minskar. Hur stor den tröskeln är vet man naturligtvis inte förrän man passerar den.
I allsvenskan ser vi den objektiva tävlingsbalansen börja utveckla sig i den riktning som den danska gick under det förra decenniet. Precis som i Danmark börjar också försämringen från mycket starka nivåer och det är därmed inte omöjligt att den allsvenska publiken – i likhet med den danska – också kommer att uppleva en försämrad tävlingsbalans. Försvagningen blir i så fall inte enbart statistisk.

Vi kan däremot inte säga vilka konsekvenser det får på intresset för ligan.

 

Svag och ojämlik intäktstillväxt i allsvenskan

Generellt mycket svag intäktstillväxt i allsvenskan
De allsvenska sponsorintäkterna växer långsammare än den svenska sponsringsmarknaden
Distributionen av intäkter allt mer ojämlik
Ökade ekonomiska klyftor förväntas göra ligan mer förutsägbar
För tre och ett halvt år sedan skrev jag en krönika i Offside.org om hur de allsvenska klubbarna skulle kunna fördubbla intäkterna och bli Nordens bästa liga. Det senare blev man ju till slut, som förväntat, mätt i sporsliga resultat i europacuperna. Det kan alltså vara på sin plats att analysera hur det allsvenska klubbkollektivet har arbetat med intäkterna.


Sedan allsvenskan utökades till 16 lag 2008 har ligans intäkter ökat med 60 procent. Om vi däremot exkluderar försäljningar av spelarkontrakt och extrema intäkter från Champions League för att identifiera klubbarnas förmåga att kommersialisera sin verksamhet så stannar ökningen vid 46 procent, en årlig tillväxttakt på 5.5 procent. Enligt Uefa Club Benchmarking Report har den europeiska klubbfotbollens omsättning under motsvarande period mer en fördubblats med en årlig tillväxtakt på cirka 14 procent.
Under perioden har de allsvenska klubbarnas sponsor & marknadsintäkter ökat med 50 miljoner kronor. Av denna ökning har Malmö FF själva stått för 34 miljoner kronor, det vill säga närmare två tredjedelar.
Jämför man det allsvenska kollektivets tillväxt med den svenska sponsringsmarknadens dito så har man sedan 2008 haft en betydligt svagare utveckling. Det är en anmärkningsvärt svag utveckling med tanke på hur mycket den allsvenska arenaparken har utvecklats under dessa år där utbudet av nya affärsmöjligheter borde ha drivit utvecklingen betydligt snabbare. Hade allsvenskan vuxit i takt med den svenska sponsrings-marknaden så hade ligan som helhet haft ytterligare 70 miljoner kronor i marknadsintäkter.
 
 
2015 har utmålats som ett mycket framgångsrikt år vad gäller tillväxt i allsvenskan. Det är en sanning med modifikation, Det är ett fåtal klubbar som stått för majoriteten av intäktsökningen. Matchdags-intäkterna ökade till exempel med närmare 140 miljoner kronor mellan säsongerna 2014 och 2015 men närmare hälften av ökningen berodde på skillnaden mellan de två degraderade lagen (BP & Mjällby) och de två klubbar som avancerade till allsvenskan (Hammarby & GIF Sundsvall) samt Malmö FF:s ökning i matchdag-segmentet. Resterande 13 klubbar delade på resterande 70 miljoner kronor. Premierna från Champions League uppgick till 200 miljoner och dessa pengar distribuerades till en enda klubb. Också närmare hälften av de 200 miljonerna som försäljning av spelarkontrakt bidrog till allsvenskan generades av en enda förening.

Bidraget till ökningen av matchdags-intäkter säsongen 2014.
Det adresserar frågan om hur det egentligen ser ut gällande utvecklingen i distributionen av intäkter i allsvenskan?
För att mäta hur jämlik den är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Jag har också beräknat gina-koefficienten baserad intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och premier från Champions League (blå), intäkter exklusive Champions League premier (röd), och totala intäkter (grön). Linjerna visar tre års glidande medeltal.
Efter en period under den första delen av 00-talet där intäkterna i allsvenskan var mycket jämlikt fördelade så kan vi se mycket tydlig ökning av ojämlikhet under de senaste åren. Av den förhållandevis lilla intäktsökningen för ligan som helhet, har de nya intäkterna i första hand gått till ett fåtal klubbar. Även om utökningen av antalet lag till 16 ökade ojämlikheten, är trenden sedan dess att den fortsätter att öka.
Ojämlikheten blir ännu större om man inkluderar intäkterna för försäljning av spelarkontrakt. Det är naturligt. Över tid är klubbar med stora intäkter mer framgångsrika på fotbollsplanen. Det medför att de också är mer framgångsrika på spelaraffärer av den enkla anledningen att de har bättre spelare i sina trupper.
Om man dessutom lägger till intäkterna från Champions League så blir ojämlikheten än mer tydlig. Tydligt är också att ojämlikheten idag baserad på intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier är större än säsongen 2000 – inklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier.
I ett internationellt perspektiv har allsvenskans ojämlika distribution av intäkter närmat sig de stora ligornas dito. Idag är allsvenskan mer ojämlik än Premier League och ungefär på samma nivå som Bundesliga.
 
 
Så vilka slutsatser kan man dra av ovanstående?
 
Det är ganska uppenbart att allsvenskan idag är en marknad med en relativt liten organisk tillväxt. Det är förvånande eftersom flera klubbar har fått uppgraderade arenafaciliteter som har skapat goda förutsättningar för publik- och affärsutveckling. Dessutom hade Allsvenskan under perioden 2000 till 2011 nio olika mästare. Man kan tycka att det tack vare det faktumet har funnits mycket goda förutsättningar för flera klubbar att utveckla sin kommersiella affär. Enligt Deloitte var 43 av arenakapaciteten outnyttjad 2015 vilket är ett kraftigt underbetyg till klubbarna.
En stor del av de nya allsvenska intäkterna genereras av ett ytterst fåtal klubbar. Det är förvisso en utveckling som är lik den som vi har sett i övriga Europa och som i Sverige har tagit fart först på senare år. Erfarenheten från Europa säger också att ligorna generellt blir mer och mer förutsägbara, dock utan att det upplevs som ett problem som påverkar intresset för ligan negativt.
Det förefaller också osannolikt att allsvenskan över tid inte fortsätter på trenden med ökad ojämlikhet. Framför allt då de centrala pengarna såsom tips och medieintäkter – till skillnad från de flesta andra ligorna – står för en väldigt liten del av allsvenskans totala intäkter.

Allsvenskan är organiserad enligt samma kapitalistiska modell som de övriga ligorna i Europa är organiserade: Vinnarna belönas rikligt och förlorarna straffas hårt (degradering och i de flesta fall också finansiell distress).
Min egen bild av det svenska konkurrenslandskapet är att klubbarna under allsvenskan är alldeles för svaga för att kunna stimulera konkurrensen och därmed tillväxten hos de klubbar som hör till skiktet under allsvenskans största föreningar. Jag ser inte heller hur den konkurrensen ska kunna förstärkas. För det krävs investeringar både i form av pengar och humankapital. Idag saknas verktyg för det.

Möjligen kan omplacering av klubbar till mer kommersiellt attraktiva orter som idag saknar kompetens att organisera elitlag, likt AFC Uniteds flytt till Eskilstuna, bidra till ett något starkare konkurrenslandskap. Oavsett vilket är det mer troligt att distributionen av framtida intäkter blir än mer ojämlik än att den blir jämnare fördelad. På gott och ont.