Kategori: konkurrensbalans

Competitive Balance – Tippeligan update

C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2009

Tänkte göra en kort uppföljning av inlägget Competitive Balance – Tippeligan.

Vi ser att efter den period där konkurrensen ökade mycket kraftigt så ser det ut att bli en korrigering tillbaka till högre nivåer. Utan att veta allt för mycket om de norska klubbarnas affärsmodeller så skulle jag kunna anta att vi till en större del pratar om ”socker-pappa” pengar, som utöver matchdag, marknad och TV pengar, finansierat klubbarnas sportsliga resultat. Precis som Molde i exemplet under länken.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Rosenborg vars affärsmodell inte bygger på sådana tillskott, har ”överlägset” störst intäkter från match-dag men marknad har under perioden med hög konkurrens sett sina rörelsemarginaler minska. Nu kan man istället dra fördel av det rat-race konkurrenterna ägnat sig åt och den urblåsning som följde. Man vann den förra säsongen ligan överlägset och klubben ges nu mycket goda förutsättningar att dominera den norska ligafotbollen de kommande åren men en möjlighet att tjäna pengar från extraordinära intäkter i Europa.

Erfarenheten från övriga Europa säger att sämre tävlingsbans inte per automatik betyder att efterfrågan på fotboll minskar. Det kan det bli intressant och se ifall marknaden når paradoxen där ETT lag blir FÖR överlägset – the paradox of power*. Det kan ju diskuteras huruvida inte Rosenborg nådde det stadiet under sin förra framgångsperiod. Uppenbarligen hittade konkurrenterna trots allt incitament till att överinvestera.

Intressant framtid följer men kanske är ligaformatet inte helt optimalt anpassat för att möta den norska fotbollsmarknaden.

——————————————–
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power – Stefan Szymanski, Oct 2006
——————————-
———————————————-
* C4 = [summan av de fyra största klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

"Inequality is the price of a ‘clásico’"

Läser Simon Kupers senste krönika i Financial Times, Inequality is the price of a ‘clásico’. Ungefär samma infallsvinkel som jag hade i inlägget ”I skuggan av El Clasico” då det begav sig. Innehåller dessutom ett cyniskt konstaterande att ”revenue sharing” inte kommer att hända i Spanien.

”Barcelona is the world’s best team thanks to its outsize earnings from television. There is no other way a mid-sized country such as Spain could support such a giant”

Vill det spanska folket ha en jämnare liga eller världens bästa klubblag?

Competitive Balance – La Liga

Nyfiken som jag är och med bakgrund av nyheten om en eventuell centralisering av sändningsrättigheterna i den spanska ligan ville jag ta reda på hur tävlingsbalansen egentligen ser ut i Spanien. Det visade sig ha varit en mycket volatil resa och istället för svar blev det än fler frågetecken. Efter att ha identifierat olika händelser och placerat dessa i tidsaxeln får vi inte bara en bild över tävlingsbalansen i La Liga under åren 1960 och framåt. Vi får även en hint om hur olika regleringar kan tänkas påverka tävlingsbalansen i en sportliga. Det har sedan 1981 varit blandad kompott i olika typer av regimskiften.

Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

I denna enkla undersökning har jag däremot mätt topp 4 klubbarnas intjänade poäng i relation till summan av de poäng som delas ut varje säsong (C4). Dessutom har jag estimerat motsvarande nyckeltal för topp 2 klubbarna (C2).

(klicka på bilden för högre upplösning)
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Vi ser att tävlingsbalansen faktiskt förbättras under åren 1960 till 1980. Det genom att klubbarna under topp4 vinner fler och fler poäng. Nya arenor byggdes och andra restaurerades på en marknad där biljettintäkter på den tiden var den absolut största intäktskällan (ca 85%). Samtidigt ser den hårdare konkurrensen, i enighet med teorin, ut att försämra klubbarnas finansiella status. När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden måste betraktas som galaktiska belopp.

1980 och de kommande tio åren ser vi en dramatisk förändring i tävlingsbalansen. Det finns två bakomliggande faktorer som vi skulle kunna härleda till. Dels en naturlig ”utslagning” och försvagning av styrka som ett resultat av den tuffare konkurrensen men även en marknadsreglering. Efter flera års arbetsmarknadskonflikt mellan spelare och klubbar nådde man en överenskommelse. Samtliga spelarkontrakt måste från och med 1981 innehålla en utköpsklausul. Ni vet, en sådan som bland annat Zlatan och Leo Messi har.

Det betyder att det sker en viss risköverföring från spelarna till klubbarna som inte är helt olik den effekt som bosman-domen orsakade 15 år senare. Ville klubbarna försäkra sig mot att bli sönderköpta på talang behövde de efter 1981 ha högt satta exit-klausuler sina spelares kontrakt. De högre nivåerna kunde rimligtvis endast nås ifall ex-ante-premien till spelaren ökade i form av en värdering av dennes förväntade framtida prestation (läs högre sign-on och lön vid start). Till skillnad från den tidigare regimen och för klubben mycket mindre riskfyllda ex-post värderingen av talang. (belöning efter observerad faktisk prestation)

Det betyder att de klubbar som, under perioden med ökad tävlingsbalans (1960-1980), kört sina ekonomier i botten sannolikt inte hade resurser att skriva kontrakt vilka säkerställde deras talang under en längre tid. Något som rimligtvis stimulerade en omallokering av talang till klubbar med större monetära resurser.

Vi kan till exempel konstatera att på den tiden skuldfria Osasuna under åren 1980-1990 upplevde sin mest framgångsrika period i klubbens historia.

1990 bolagiseras så de spanska klubbarna efter att det ackumulerade skuldberget nått motsvarande €195 miljoner. Alla utom fyra klubbar drivs nu i form av privata bolag. Vi kan anta att ett antal entreprenörer kliver fram här och tillför friskt kapital i hopp om ära och sportslig framgång. Det går också hyfsat bra under en period och överlägsenheten i toppen avtar något.

Men… kapitaltilkskott i all ära, ”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”*

Bosmandomen 1995 borde egentligen ha fått en mindre effekt i och med regimskiftet som skedde 1981. Den går dock inte helt att utesluta och kan ha fungerat som en liten katalysator. Den stora effekten i förändringen av tävlingsbalansen post 1996 borde denna gång istället bero på den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Intäkterna från TV växte och från att under första halvan av 90 talet ha stått för 10-20% av ligans totala intäkter blev dessa säsongen 1996/97 så pass stora att 38% av ligans intäkter helt plötsligt kom från denna källa.

2006 tecknade Real Madrid och Barcelona nya TV avtal värda lite drygt €1 miljard vardera som gav klubbarna hela 60% av La Ligas TV intäkter. Dessa avtal löper ut 2013 och då kan det faktiskt bli så att kommande period säljs kollektivt.

Med en italiensk distributionsnyckel (40-30-30) skulle de 18 klubbarna som idag har 40% av TV intäkterna, garanteras 35% bara genom den delen som fördelas lika till samtliga klubbar. Och sedan finns den en hel del marknadsandelar att spela om. Skulle man använde den Engelska (50-25-25) är de garanterade 45%. Så nog skulle den spanska tävlingsbalansen tiltas än en gång men utan att ligan för den delen skulle bli särskilt jämn.

—————————————
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

Revenue Sharing vs Competitive Balance – empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.


Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i ”elitprojektet” kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig ”Premier League effekten”, borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna ”fälla”.

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

———————————————–
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

I skuggan av El Clasico

Hysterin kring söndagens El Clasico är det ultimata beviset på att competitive balance inte är den betydande drivkraften för efterfrågan på produkten fotboll i Europa. Vi vill inte se talangen utspädd bland hundratals klubbar i fotbollseuropa. Det vi vill se är de bästa spelarna, som under 90 minuter mäter sina krafter med varandra.

Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids ”ligavinstprocent” hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten ”har bestämt”. Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.

Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.

Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja… you name it.

Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.

Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.

Competitive Balance – Allsvenskan 2009

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.

Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.

2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.

Vi kan förvänta oss att årets ”finalister” kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.

Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.

Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.

I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

———————————————-
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

I skuggan av marknadskrafterna

Läser på DN om de norska klubbarnas kredit(o)värdighet. Jag har tidigare skrivit några rader om fenomenet i Tippeligan.

Kreditvärderingsföretaget Lindorffs intryck är att klubbarna drivs dåligt. Det må så vara.

Jag ska dock leverera en förklaring som vi faktiskt kan mäta och inte anta.

Tippeligans tävlingsbalans har förändrats mycket kraftigt de senaste åren. Ligan har blivit än jämnare än allsvenskan. En liten notering om profitperspektivet finns i samband med att jag mätte tävlingsbalansen i Norge för ett och ett halv år sedan. Det räckte med en lågkonjunktur för att klubbarnas räkenskaper totalt skulle blåsas ur.

De jagande klubbarna såg alla sin chans att nå toppen. De investerade hårt, men det måste alltid finnas förlorare i en fotbollsliga. I Norge har hela 14 klubbar delat på topp-4 platserna mellan perioden 2003-2007. En fantastisk drivkraft för the-arms-race.

Även Rosenborg har känt av den kraftigt ökande konkurrensen. I jakten på att återta tronen har klubben från Trondheim budgeterat med en förlust på NOK 30 miljoner under innevarande säsong. De sportsliga resultaten övertygar men kalaset ser ut att ha kostat ytterligare 8 säckar.

Lyn ligger riktigt pyrt till. Men magkänslan säger att klubben kommer att överleva, på ett eller annat sätt.

C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2007. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Observera justeringen i tävlingsbalansen post 2002.
Tävlingsbalans, C4-index, H-indax 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens.

———————————————-
* C4 = [summan av de fyra största klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

Competitive-un-balance och publikmaximering

Hypotesen inom sport och fotboll lyder att ”competitive balance” driver efterfrågan på produkten. Väldigt få studier har dock gett sitt fulla stöd till denna tes och det är mycket sällan man har lyckats med att mäta ett samband mellan ”competitive balance” och publiksiffor. Borland&McDonald* (2003) sammanfattar forskningen inom efterfrågan på sport där endast 3 av 18 undersökningar hittar ett sådant positivt samband.

I Nordamerika är Major-ligorna religiöst övertygade om betydelsen av ”competitive balance” och dess bidrag på efterfrågan. Den europeiska modellen har dock visat att en liga inte behöver vara perfekt balanserad för att publiken och TV tittarna ska konsumera produkten fotboll.
Ett tydligt samband som man däremot kunnat mäta är det mellan sportslig framgång och publiksiffror. Det är känt att klubbar från större städer har en högre utväxling vad gäller förhållandet sportslig framgång/publik. Utifrån detta perspektiv utgår den studie jag nyligen läst.
I studien Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football testar Szymanski & Leach hypotesen att en fristående ligaorganisatör kommer att vilja ha en liga med sämre tävlingsbalans än den som klubbarna själva genererar.

En fristående ligaorganisatör (med motiv att maximera ligans totala publik) och dess jämvikt är således annorlunda än den av klubbarna skapade Nash-jämvikten**.

Klubbarna kommer -i syfte att maximera sin egen nytta- alltid att fatta individuella och från varandra oberoende beslut och utfallet vi ser i en serietabell är ett resultat av samtliga klubbars strategier. Detta genererar den tävlingsbalans vi har samt de publiksiffror som de sportsliga resultaten genererar.

Metoden man använt sig av är att mäta det linjära sambandet mellan respektive klubbs segerprocent*** och dess publiksiffror. I och med att fotbollsmatcher även kan sluta oavgjort ger X – en halv seger. Datan är hämtad från andradivisionen i England och anledningen till det är att kapacitetsutnyttjandet på arenorna i den högsta engelska ligan slår i taket.

Mätperioden är 1977-2003 år och det finns 603 observationer. Totalt har 70 klubbar under perioden tävlat i andradivisionen.

Efter att ha estimerat känsligheten som respektive klubbs exponeras mot den sportsliga framgången, simulerar man fram den optimala segerfördelningen som maximerar ligans totala publiksiffra. Man ger den största segerprocenten till den klubb där sportslig framgång (och motgång) har störst påverkan på publiksiffran osv.

”competitive balance” i ligan mäts genom standardavvikelsen på segerprocenten. I en perfekt balanserad liga är standardavvikelsen noll (0) och i den maximalt obalanserade ligan kan standardavvikelsen som högst nå 0.307.

Under åren 1992-2003 observeras en standardavvikelse mellan 0.07 och 0.11 som råder under Nash-jämvikt. Men för att maximera ligans publiksiffroror krävs en sämre tävlingsbalans. Standardavvikelsen vid ligarganisatörens jämvikt finns i intervallet 0.23-0.306.

Tabell 1 gäller säsongen 2002/03 och visar den segerprocent som klubbarna ska ha för att maximera ligans publiksiffra. En förväntad 10 procentig ökning av publiksiffrorna. I tabell 2 finns en sammanställning av siffror för respektive säsong under perioden 1992-2003.

I den jämvikt som maximerar publiksiffran säsongen 2002/03 förväntas Sheffield Wednesday vinna samtliga sina matcher vilket ju går stick i stäv (om nu samma klubb skulle nå samma resultat varje säsong) med Szymanskis egna resonemang**** om att total och oinskränkt överlägsenhet på sikt leder till förfall. Förvisso, om denna överlägsenhet nås i nivån nedanför den högsta divisionen, borde det rimligtvis spela mindre roll eftersom vinnaren efter säsongens slut lämnar tävlingen och flyttas upp en division.
Szymanski & Leach noterar det och menar att även om mindre överlägsenhet nås (samt en lägre standardavvikelse), så kommer organisatörens jämvikt ändå att nå ett högre publikutfall än vid Nash-jämvikt.
Modellen och estimeringen av publikmaximeringen bygger till viss del på hypotetiska resonemang och en ligaorganisatör kan endast till viss del stimulera sin jämvikt. Men det går naturligtvis inte att på förhand och med exakthet bestämma nyckeltalen. Resultaten ifrågasätter dock vissa ligors desperata jakt på maximal ”competitive balance” med motivet att det skapar mest intresse.
**************
Szymanski gjorde i samma veva en undersökning med data från Major League Baseball med en liknande slutsats *****.

**************
Undersökningen mäter enbart live-besökarnas nyttofunktion. Eftersom en inte helt obetydlig del av ligans intäkter idag kommer från TV rättigheter, kan man fråga sig ifall TV tittaren har en nyttofunktion som är lika med en live-besökares. I och med att den europeiska fotbollen blivit mer och mer obalanserad men TV rättigheterna tilltrots rusat i pris, skulle vi eventuellt kunna anta att ”competitive balance” inte är dominant men…

…Vi saknar information ifall dagens ”competitive balance” i fotbollseuropa verkligen maximerar TV intäkterna eller om det finns ”outnyttjad” potential för tillväxt.

I en relativt nyligen publicerad studie****** baserad på data från NFL, har författaren kommit fram till att live-publiken föredrar en högre segerprocent (sämre ”competitive balance”) men TV-publiken hellre ser en mer jämnare kamp. Slutsatsen i denna studie blev, i syfte att maximera de båda målgrupperna och utav regimerna, ”competitive balance” och ”dominerande klubbar” är den i NFL optimala regimen, en förhållandevis jämn liga i kombination med viss storklubbsdominans.

————————————-
* Demand for Sport, Jeffery Borland and Robert McDonald, 2003
** Eftersom ligor är ett nollsummespel (ett lags framgång sker på bekostnad av en konkurrent) skapar (klubb)individuella belsut externaliteter. För klubbar från storstadsregioner (som har en högre avkastning på sportslig framgång) blir dessa större, det vill säga, alternativkostnaden för större klubbar vid sportslig motgång är högre. Givet att FAPM antas, överinvesterar klubbar i talang för att nå sportslig framgång. Eftersom alla klubbar kommer att göra sitt bästa för att vinna kommer ingen att förändra sitt beteende vilket resulterar i bland annat ”the-arms-race”. Nash-jämvikt råder.
*** Antalet segrar en klubb har i förhållande till spelade matcher. Min noll (0) – max 1.
**** Competitive balance in sports leagues and the paradox of power – Stefan Szymanski, Oct 2006
***** Tilting the Playing Field: Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance, Stefan Szymanski, Oct 2006
****** Equal Strength or Dominant Teams: Policy Analysis of NFL, Burhan Biner, University of Minnesota. March 2009

Competitive balance IV – allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om ”competitive balance”.
Competitive Balance I – Premier League
Competitive Balance II – Tippeligan
Competitive Balance III – Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i ”competitive bakance” för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är ”jacket” 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och… Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.

Sport och kartellbildning

Michel Platinis ståndpunkt har länge varit att fotbollen – ”för sitt eget bästa” – ska undantas de lagar och förordningar som råder inom EU, bland annat konkurrenslagen.

Kartelbildning är enligt konkurrenslagen förbjuden och straffas.

Och kanske tar vissa klubbar redan idag saken i sina egna händer.
Fastnade för denna artikel som informerar om en potentiell kartell i den holländska ligan.

Om det är sant eller ej låter vi vara osagt. Kanske är det en politiskt planterad artikel från de ”klassiska” storklubbarna, vad vet jag. Hur som helst är det ett intressant scenario och det dyker upp vissa frågeställningar.

För vilka intressenter och konsumentgrupper skulle en sådan kartell vara bra/dålig?
Är detta ett verktyg för klubbar att försöka störa FAPM:s effekter?
Hur påverkar det ligans konkurrenskraft i Europa på längre sikt?
Kan kartellen inverka på försäljning av Edervises TV rättigheter utanför Holland going forward?
Skulle det kunna utlösa fler bosmanfall hos medlemmarna i kartellen?
Kommer klubbarna i kartellen klara av att vara konsekventa när de konfronteras med ”fångarnas dilemma”?

************
Karteller inom sport är annars ett observerat fenomen på andra sidan Atlanten.

1990 kom ägarna i Major League Baseball överens om att betala ett skadestånd till spelarunionen på $280 miljoner som kompensation för att man konspirerat mot den fria rörligheten i ligan (free-agency).

I utredningen som följde hittades inga bevis. Kanske inte så konstigt, då karteller är brottsliga är det rimligtvis inget som dokumenteras. Men under perioden 1985-1988 ska en överenskommelse mellan klubbarna ha ägt rum.

Dealen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick ebrjuda en ”free-agent” ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontraktförslag innan föregående klubb hade ”gett sitt godkännande”.