Kategori: La Liga

Om La Liga är på väg att dö – då bör Real och Barca skickas till England

I veckan har professor José María Gay de Liébana presenterat sin årliga analys av den spanska ligaekonomin. Han observerar att det bara är Barcelona och Real Madrid som upplever en tillväxt i sina intäkter samtidigt som alla andra lag har stagnerat i sin utveckling. Hans slutsats är att ligan inom några år kommer att dö.

Det är lite oklart för mig vilken som är dödsorsaken. Är det det faktum att Real Madrid och Barcelona till slut möter för svagt motstånd att de på grund av det själva tappar kvalitet eller är det att de övriga lagen går i konkurs och försvinner. Kanske en kombination av båda två?

José Marías förslag på en lösning är klyschiga: lägre kostnader och ökade TV intäkter som delas lika. Professorn menar att genom att kartellisera sändningsrättigheterna och sälja de i ett paket kommer att öka priset. I första hand för TV bolagen och i andra hand konsumenterna, förstås. Erfarenheten säger att en övergång från individuell försäljningsregim till en kollektiv brukar generera en intäktsökning på cirka 30 procent tack vare de säljande klubbarnas konstruerade kartell. Det är dock ingen garanti i dagens Spanien där hushållen i skuggan av lågkonjunkturen lever under knappa resurser. Och får inte TV bolagen tillbaka sina ökade kostnader så går de omkull vilket på kort sikt skulle drabba klubbarna mycket hårt.

Ett annat problem är att en omfördelning av TV intäkterna knappast kommer att göra något avtryck på den spanska ligans tävlingsbalans, överhuvudtaget. Figur 1 nedan visar de spanska klubbarnas intäkter från säsongen 2010-11. Figur 2 visar hur det skulle se ut om sändningsrättigheterna skulle säljas kollektivt (med en 30 procent intäktsökning) och att TV intäkterna skulle delas lika av alla lag. Den bistra sanningen är att de två stora klubbarnas intäkter från matchdagen är större än den tredje största klubbens totala intäkter, oavsett regim.

För att göra La Liga mindre oförutsägbar (dvs att någon annan än Real Madrid eller Barcelona har en rimlig chans att vinna ligan) skulle det krävas att även de kommersiella intäkterna delas lika (figur 3). En sådan förändring är dock inte särskilt trolig. Det skulle skapa ett enormt talangutflöde av toppspelare från Barcelona och Real Madrid till toppklubbar i andra ligor.

Om det nu är så att José María Gay de Liébana har rätt, det vill säga att La Liga kommer att dö så kommer hans medicin inte att bota patienten. I bästa fall bromsar den bara förloppet. Sannolikheten är också stor att en mer jämlik fördelning av TV pengarna kommer att öka de spanska klubbarnas ekonomiska problem. Erfarenheten från Italien som gick över till en central TV modell för ett par år sedan säger oss att klubbarnas skulder ökade. Detta trots att de fick mer pengar att förfoga över. Det är helt i enighet med de teoretiska förväntningarna.

Finns det överhuvudtaget något sätt att bota den spanska ligafotbollen på? Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 81 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 76 av de 81 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 75 procent vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 65 procent av mästerskapen.

Detta händelseförlopp har medfört att Real Madrid och Barcelona har blivit inte enbart nationella storklubbar och starka varumärken utan även globala. När fotbollen väl började kommersialiseras på allvar så gav de historiska framgångarna en enorm hävstång åt de mest framgångsrika lagen. Och när den spanska ekonomin har slutat att växa så kan de två storklubbarna fortsätta att göra det tack vare att den övriga världen hela tiden växer och blir rikare. 

Det finns egentligen bara en lösning som kan återställa en rimlig tävlingsbalans i ligan. Det är att Real Madrid och Barcelona lämnar den spanska ligan. Mitt förslag är att de går in i Premier League som får utökas med två lag och med två Champions League platser, förstås. Det skulle bland annat innebära en kraftig värdeökning på sändningsrättigheterna till Premier League. En del av denna värdeökning, rättare sagt €750 miljoner skulle i ett engångsbelopp skickas direkt till den spanska staten och därmed skriva ner de övriga spanska klubbarnas skatteskulder.

Gör man en sådan reform med tre års framförhållning så får de spanska klubbarna en chans att anpassa sina kostnadskostymer eftersom deras intäkter borde minska en aning på grund av uteblivna matcher mot de två storklubbarna. I gengäld så skulle de ges en möjlighet att börja om på ny krita. 

Figur 1
Figur 2

Figur 3

Blir La Liga bättre med revenue sharing?

Sevillas president José María del Nido leder revolutionen mot de stora drakarna i ligan, Barcelona och Real Madrid. I fredags var det möte där alla klubbar i La Liga utom Real och Barce deltog. Anledningen till revolten är den individuella regimen för försäljning av sändningsrättigheter där Barcelonas och Real Madrids starka varumärken leder till att de två storklubbarna tillsammans kan kapitalisera hela sitt varumärke i ligans tv produkt. Spanien är inte den enda marknaden med en sådan regim, även i grannlandet Portugal säljs sändningsrättigheterna individuellt där Benfica, Sporting och Porto tillsammans har 50% av den portugisiska ligans marknad för sändningsrättigheter.

De spanska ligaklubbarna med del Nido i spetsen vill nu nå ett regimskifte men framför allt se till att få en mer solidarisk distribution av intäkterna från sändningsrättigheterna.

Förväntade effekter
Hur kan då en ökad inkomstdelning förväntas att påverka tävlingsbalansen i ligan? Om vi tittar på den teoretiska modellen så måste vi först definiera vilka motiv de individuella klubbägarna har. Är det att i första hand vinna matcher och poäng (nyttomaximering) eller att maximera profit och där antalet intjänade poäng i ligan underställs profitfunktionen.

I en liga där ägarna har nyttomaximerande motiv förväntas tävlingsbalansen öka, men i en liga där ägarna har profit-maximerande motiv är det tvärtom. Tävlingsbalansen förväntas att försämras och det är något som har observerats i amerikanska MajorLeagueBaseball vilket jag skrivit om i detta inlägg.

Enligt Stefan Szymanski och Pedro Garcia-del-Barrio studie* kan den spanska ligan klassas som en generellt nyttomaximerande liga. Man skulle därför kunna anta att vi kan förvänta oss en förbättrad tävlingsbalans. Denna undersökning är dock från 2006 där datainsamlingen är från 1994-2005 och det har hänt en del sedan dess vilket jag återkommer till.

Konsekvenser för Barcelona och Real Madrid
En intressant fråga är hur ett regimskifte skulle komma att påverka de två giganterna i ligan. Båda kan komma att hota kollektivet med att lämna La Liga och starta en superliga. Men som jag och Peter Hyllman utvecklade i detta inlägg blir det nog svårt att hitta intresserade klubbar till ett sådant projekt. Det är dessutom troligt och anta att intäktsdelningen i en superliga skulle vara mycket jämn. Och det måste trots allt vara bättre för Real Madrid och Barcelona att dela intäkter med mer eller mindre mediokra konkurrenter i Spanien och fortsätta vinna titlar än att behöva dela med tunga pjäser som t.ex. ManUtd, Chelsea, Inter, Milan och Bayern München och mest sannolikt vinna mer sällan.

En jämförelse mellan respektive klubbs resultaträkning (miljoner €) för säsongen 2009/10. Källa The Swiss Ramble respektive realmadrid.com. I fallet Barcelona har jag använt Laportas resultaträkning. Anledningen till att jag inte använde den slutgiltiga resultaträkningen var att den nya presidenten Sandro Rossel adderade en mängd engångskostnader, nedskrivningar av intäkter och bokförda värden på tillhgångar som inte ger en rättvisande bild av den dagliga verksamheten. Ett rimligt antagande är att Barcelonas siffror ovan är lite bättre än verkligheten.

Det vi däremot kan konstatera är att en jämnare inkomstdelning kan komma att få negativa effekter på Barcelonas samt Real Madrids intäktssida. Och här är Real Madrid betydligt bättre rustade än Barcelona. Real är idag ett mycket lönsamt företag med en hög rörelsemarginal. För Real Madrid skulle ett regimskifte vara ett utmärkt tillfälle att på kort sikt kunna koppla ett grepp om La Liga. Barcelona har å sin sida redan till en viss del försäkrat sig mot ett regimskifte genom att sälja tröjreklam till Quatar Foundation för €30 miljoner per säsong.

Det är därför ganska troligt att både Barcelona och Real Madrid till slut kommer att gå med på en viss nivå av inkomstdelning. Och det spektaklet i första hand handlar om är att komma överens om en nivå där så lite besparingar som möjligt krävs i respektive storklubbs trupp.

Funderigar
Den spanska ligan har egentligen aldrig varit speciellt konkurrensutsatt. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 80 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa fem klubbar har prenumererat på ligatiteln 75 av de 80 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 73% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 65% av mästerskapen. Vi har med andra ord sett en marknadskoncentration redan från första början även om den under de senaste åren polariserat sig än mer än tidigare sett till vunna poäng per säsong.

Den första frågan man bör ställa sig är om det verkligen är så farligt? De spanska supportrarna har förutom sitt lokala lag antingen Barcelona eller Real Madrid som sitt favoritlag. Och bortsett från de ojämna matcherna som uppgår till endast ca 15% av ligans samtliga matcher så är ligan riktigt jämn. Förra säsongen såg vi en rafflande bottenstrid och en kamp om fjärdeplatsen. Många vill jämföra och dra paralleller mellan den spanska ligan och den skotska ligans försämrade konkurrenskraft i Europa. Men anledningen till den skotska ligans fall är den lilla marknad som lagen tävlar på. Skottland har bara 5 miljoner invånare och när tv pengarna exploderade i Europa så försämrades automatiskt den skottska fotbollens konkurrenskraft.

Den andra frågan är om inkomstdelningen kommer att förbättra tävlingsbalansen och öka mångfalden i det spanska mästerskapet? Vi kommer knappast att få se fler olika mästare men teoretiskt så borde vi kunna förvänta oss mindre ojämna matcher när Barcelona och Real Madrid möter de andra lagen i ligan. Men frågan är om det verkligen blir så i praktiken?

Majoriteten av de spanska klubbarna har idag mycket svaga balansräkningar och flera klubbar står på randen till konkurs. 2008 uppgick de spanska klubbarnas oreglerade skatteskulder till €607 miljoner. Det finns de som menar att det är den ojämna distributionen av TV intäkter som skapat dessa svarta hål i böckerna. Men det stämmer inte alls, 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen. Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer solidarisk inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är.

De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Dåliga affärsbeslut brukar i slutändan leda till att företag går i konkurs eller köps upp vilket rimligtvis även borde gälla spanska klubbägare, kan jag tycka. Sedan 1992 har 54 klubbar i de fyra högsta Engelska divisionerna gått till konkursförvaltning. Ingen klubb har försvunnit utan fansen har befriats från dåliga ägare när dessa på grund av mediokert management blivit av med sina investeringar.

Det är troligt att de spanska klubbägarna ser sin möjlighet att rädda kvar sina investeringar genom att få en större del av pengarna från sändningsrättigheter och på så sätt kunna reducera sina skatteskulder. De är helt enkelt opportunistiska när de ser att pressen uppmärksammar de stora klyftorna mellan de två största klubbarna och resten av lagen i ligan. Men är det verkligen rätt väg att vandra? Pengarna går i så fall inte till att förbättra tävlingsbalansen utan till att rädda dåliga klubbägare från att förlora sina investeringar. Dåliga klubbägare som kommer att få fortsätta att fatta dåliga affärsbeslut.

En betydligt bättre lösning hade varit att den spanska staten tar över de klubbar som inte har kunnat betala sina skatteskulder. Ägarna och långivarna straffas därmed för deras dåliga beslut och blir av med satsade pengar. Den spanska staten letar sedan efter nya ägare som kan ta över driften av klubbarna. Och när det är gjort kan vi börja prata revenue sharing. För risken finns annars att Barcelona och Real Madrid på grund av subventionen till de svaga klubbarna förlorar sin internationella konkurrenskraft samtidigt som de dåligt skötta lagen i Spanien inte förbättrar sin konkurrenskraft. Det om något skulle försämra den spanska ligan.

————————
* Goal! Profit maximization and win maximization in football leagues – Pedro Garcia-del-Barrio & Stefan Szymanski, 2006

I skuggan av El Clasico – den naiva debatten om revenue sharing

Under det senaste året har debatten om en övergång till en central regim vad gäller försäljning av sändningsrättigheter i Spanien eskalerat. Frågan som jag har ställt tidigare anser jag fortfarande vara relevant. Är dagens regim och den obefintliga tävlingsbalansen i La Liga överhuvudtaget något problem?
Som jag skrev i detta inlägg tror jag att syftet för ägarna av de mindre klubbarna snarare är att komma åt mer pengar för att kunna betala de stora oreglerade skatteskulderna som klubbarna har dragit på sig under deras mer eller mindre mediokra företagande än att jämna ut tävlingsbalansen.

Ägarna tittar naturligtvis avundsjukt på de övriga big5 ligorna som samtliga praktiserar den centrala regimen. Å andra sidan är det just den spanska individuella modellen som finansierar den stora koncentrationen av världsstjärnor hos Barcelona och Real Madrid.

Nedan tabell visar hur pengarna från sändningsrättigheter distribuerades till klubbarna i La Liga respektive Premier League under den förra säsongen (2009/10).

Under dagens regim har Barcelona och Real Madrid 45% av marknaden. Och det förslag som de två elefanterna har lagt fram för överenskommelse handlar om att de ger upp en liten del där deras marknadsandel minskar till mycket respektabla 34%. Ett problem ur ett internationellt konkurrensperspektiv är att båda klubbarna (under dagens nivåer) skulle minska sina intäkter från €140 miljoner vardera till 106.
Sevilla, Athletic Bilbao, Villarreal, Espanyol, Zaragoza samt Real Sociedad protesterar. Sevillas president Jose Maria Del Nido menar.
With this proposed system of sharing money, the title is already sold for the next 10 years
Faktum är att de stora förlorarna skulle bli de klubbar som idag ligger i skiktet under Barca & Real. I alla fall om vi tittar på sportslig konkurrenskraft. Atletico Madrids och Valencias del av kakan minskar från 13% till 11% och istället för att utmana de två drakarna så kommer man att uppleva en högre konkurrens från de mindre klubbarna som blir mer konkurrenskraftiga gentemot skiktet strax under toppen. Risken för mindre frekvent deltagande i de pengastinna europacuperna kommer att trycka ner klubbarnas budgetar och därmed konkurrenskraft.
Är då lösningen att öka revenue sharing mekanismen till Premier League nivåer? Frågan är om det skulle göra tillräckligt stor skillnad i en liga som i stort sätt ALDRIG har varit särskilt jämn. Och inte heller i England har mekanismen gett en särskilt stor mångfald i toppen. Arsenal vunnit ligan två gånger i början av 2000 talet, resten av titlarna har tagits av antingen Manchester United eller Chelsea. 
Så kontentan av kardemumman av ett sådant regimskifte i Spanien mest sannolikt skulle bli att avståndet ner till tredjeplatsen trots allt landar pååtminstonde 5 poäng. Problemet är bara att kostnaden för en sådan revenue sharing mekanism sannolikt skulle vara högre än nyttan. Framför allt eftersom det inte finns empiriskt stöd som stödjer hypotesen att tävlingsbalans är viktig för efterfrågan.
Den stora kostnaden däremot skulle bli att Barcelonas och Real Madrids konkurrenskraft gentemot de andra ledande klubbarna i Deloitte Football Money League skulle försämras markant och flera av de största stjärnorna skulle lämna La Liga. 
Och idag är ligan konkurrenskraftig på den internationella marknaden för sändningsrättigheter just tack vare just denna koncentration av världsspelare. Risken är överhängande att man skulle tappa marknadsandelar på globala marknaden, främst till Premier League men även Bundesliga som skulle få en hjälpande hand.

Det finns de som menar att en central regim kommer att öka priset på den nationella tv-produkten. Och generellt innebär en kartellisering att priset på de paketerade sändningsrättigheterna blir högre än om de säljs individuellt. Problemet i Spanien är att marknaden just nu mest sannolikt inte klarar av att betala mer än dagens värde. 

I somras ansökte Mediaproduccion SL som är den nuvarande innehavaren av sändningsrättigheterna för La Liga konkursskydd. De ekonomiska utsikterna i Spanien talar inte heller till den nationella marknadens fördel. En arbetslöshet på över 20% och en ungdomsarbetslöshet på 30-40% gör det svårt för kanalbolagen att kunna öka marknaden framgent.

Eugenio Martinez som var en av kandidaterna till presidentposten i Real Madrid menar.

”A bigger concern for the club is a “bubble” in the Spanish television rights market”

I mina ögon ser det inte ut som att ligan har något att vinna i samband med ett regimskifte. Och skulle den nu vara så att det är tävlingsbalans och en mer jämn tabell man vill åt så finns det faktiskt ett sätt som gör att de spanska fotbollsfansen både få äta kakan och behålla den. Låt Real Madrid och Barcelona få 2 poäng för seger. Skriver vi om förra säsongens tabell ser det helt plötsligt betydligt mer spännande ut än på väldigt länge.

Kartellisering med syfte att reglera skatteskulder?‏

Enligt denna artikel i Bloomberg har de 27 av 42 spanska ligaklubbarna träffats för att diskutera en centralisering av försäljningen av sändningsrättigheterna. Sedan 1996 har klubbarna, var och en, sålt sina egna rättigheter. Jag har tidigare skrivit om hur det har påverkar fördelningen i den spanska ligan i relation till dess konkurrerande ligor.

Nu pratas det alltså om en ny regim i Spanien. Ligapresidenten José Luis Astiazarán har dock tidigare deklarerat att man snarare bara kan tänka sig att sälja sändningsrättigheterna centralt än att fördela dessa mer solidariskt,

“It’s the big teams that have big importance on TV”

Precis så som Bloomberg rapporterar så skulle nämligen en distribution enligt den europeiska normen kraftigt försämra Barcelonas samt Real Madrids konkurrentkraft. Kanske inte överdrivet mycket på den inhemska marknaden där man är tillräckligt överlägsen, men snarare i det internationella perspektivet. Dessutom bygger dessa två klubbars affärsmodeller och därmed skuldsättning på dagens regim. Det finns således fler parter som kan påverkas av ett skifte, däribland båda klubbarnas kreditgivare.

”Maybe Spanish supporters do not mind the state of affairs”

Den spanska ligan har egentligen aldrig har haft någon tävlingsbalans värd namnet och det verkar inte heller vara någon större issue eftersom majoriteten av fotbollsfansen i Spanien ändå har Barcelona eller Real Madrid som sina andralag.

”This confirms what sports economists have long argued: few sports fans want equality. Most of them support big clubs and are happier when Barça or Real thrash Almería than when Almería pulls an upset”

Så vilka är egentligen de mest drivande motiven bakom det hela? Hösten 2008 konstaterades att de spanska klubbarna tillsammans har en oreglerad skatteskuld på €607 miljoner. Med bakgrund av det förefaller motiven snarare vara ”profitmaximerande” än ”nyttomaximerande” där det senare i första hand skulle driva frågan från perspektivet att stärka de mindre klubbarnas sportsliga konkurrenskraft. Men istället kan kartellbildningen fungera som ett desperat försök till en sedelpress.

So far, so good, det finns bara en hake. Att degraderas från La Liga kommer att kosta. Och att ta sig upp från till den likaså. Och erfarenheten säger att vi kan få se ett rat-race bland klubbarna på den nedre halvan som i jakt på nytt kontrakt kommer att överinvestera.

”In the last decade most clubs in European football leagues have experienced the paradox of rising revenues and declining profits.”

Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg innebär en kartellisering att priset för att köpa tv produkten La Liga kommer att stiga. Skulle det nu bli ett regimskifte, så misstänker jag att man kommer överens om en central modell där Barcelona och Real Madrid får sin marknadsmässiga ersättning och resten av klubbarna får dela på resterande del av kakan som sannolikt blir större än vad de idag erhåller genom att på egen hand sälja sina rättigheter.

Om så är fallet är jag nyfiken på hur konkurrensmyndigheterna ser (mellan fingrarna) på det hela? Fotbollen har tidigare klarat av genomföra sådana kartellbildningar eftersom man har lyckats att motivera det hela med att det är avgörande för att bibehålla tävlingsbalansen i sporten. Men här kan vi istället ha ett case där klubbarna vill använda kartellen i första hand till att betala sina respektive skatteskulder.

Konsumenterna av tv produkten kommer med andra ord att få betala för kalaset men få en produkt som i stort sett förblir oförändrad och där flera av klubbarna dessutom kan förväntas att få en än sämre ekonomi än vad fallet är idag.

Så vilka är de stora vinnarna? Spelarna så klart, det är de som äger sändningsrättigheterna för fotboll och använder klubbarna som en hävstång för att öka priset på produkten.

La Liga – ett gigantiskt marknadsmisslyckande?

Spanska La Liga hör förmodligen till ett av de bättre exemplen på hur man inte ska organisera en sportliga. Jag har tidigare skrivit om tävlingsbalansen i ligan samt vilka händelser förväntas ha haft effekter på förhållandet mellan klubbarnas prestationer.

Årets säsong är på mycket god väg mot att utvecklas till den mest ojämna om man mäter de två första klubbarnas marknadsandel i inspelade poäng. Den stora förklaringen är naturligtvis de individuellt sålda sändningsrättigheterna. Barcelona och Real Madrid äger någonstans mellan 50-60% av de TV pengar som ligan totalt generar.

Fortsätter rådande regim, har jag mycket svårt och se något annat lag, utöver de två drakarna, som ska ha en rimlig chans att vinna ligan under en överskådlig framtid.

(klicka på bilden för högre upplösning)
Tävlingsbalans La Liga
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index

Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Blå pil visar ökning C2 index hittills denna säsong.
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Men den individeulla modellen hade inte behövt vara någon större issue… Den teoretiska modellen säger nämligen att ”revenue sharing” endast förbättrar tävlingsbalansen i en marknad med nyttomaximerande klubbar.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

Ponera att man hade haft den individuella modellen i England och Premier League. Det är relativt enkelt att anta att ett fåtal klubbar däribland Manchester United hade haft den största marknadsandelen av TV pengar. Det betyder per default att dessa klubbars marknadsvärden hade varit högre då minimal subvention utgår till konkurrenterna. Lägre affärsrisk belönas med en högre värdering.

Och det betyder att Glazers hade fått betala kanske uppemot ett 30% högre belopp för sitt förvärv av Manchester United. Förvärvet skulle därför finansieras med nominellt 30% mer i skulder vilket i sig genererar 30% högre räntebetalningar och därmed 30% mindre pengar att rekrytera talang för. Det betyder även att David Conn skulle kunna fakturera för 30% fler tecken i sina krönikor om att domedagen är så mycket som 30% närmare.

Sist men inte minst skulle sannolikheten för att de små lagen ska kunna ta poäng mot de stora öka med motsvarande siffra. 30% ökad chans till happiness för alla mindre klubbars fans med andra ord. Och glädje kan inte mätas i pengar.

Eftersom dessa möjligheter till profit öppnas är det troligt att klubbarna med de allra starkaste varumärkena under resans gång hade blivit förvärvade av profitmaximerande ägare och marknaden hade på så sätt självreglerat ligans tävlingsbalans. Ligan hade naturligtvis inte haft en perfekt jämn balans men betydligt jämnare än La Ligas dito och förmodligen inte helt olik dagens.

Ni kanske undrar varför den individuella modellen inte finns i England? Jag återkommer med det resonemanget i ett senare inlägg.

I Spanien ägs de två största klubbarna av sina medlemmar. I den fåfänga och giriga jakten på titlar drivs presidentkampanjerna där den kandidat som lovar flest och bäst spelarförvärv vinner valet. Vill du bli president måste du först lova att du blir kung av Silly Season.

Men är det egentligen ett problem? Det är nog bara spanjorerna själva som kan svara på det.

För låt oss titta på saken från ett annat perspektiv. Lyfter man bort Barcelona och Real Madrid från tabellen får vi en tävlingsbalans för vår 18 lags liga som är relativt lik den i Premier League. Det finns två Champions League platser att tävla om och om förutom Barcelona och Real så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. En ligaseger är med andra ord inte något som särskilt många fans går och drömmer om. Historien säger oss att sannolikheten till det är i det närmaste obefintlig.

Vi skulle därför kunna se La Liga som en 18 lags serie där varje lag, fyra gånger om året, möter Champions League motstånd och får mäta sina krafter med flera av världens bästa spelare. Och kanske upplevs det mer exklusivt för en liten klubb skrälla mot någon av drakarna en gång vart 60:e år istället för att göra det så pass ofta som var 20:e säsong.

Och som grädde på moset har man två lag att välja på för att heja fram i Champions League.

"Inequality is the price of a ‘clásico’"

Läser Simon Kupers senste krönika i Financial Times, Inequality is the price of a ‘clásico’. Ungefär samma infallsvinkel som jag hade i inlägget I skuggan av El Clasicodå det begav sig. Innehåller dessutom ett cyniskt konstaterande att ”revenue sharing” inte kommer att hända i Spanien.

”Barcelona is the world’s best team thanks to its outsize earnings from television. There is no other way a mid-sized country such as Spain could support such a giant”

Vill det spanska folket ha en jämnare liga eller världens bästa klubblag?

Competitive Balance – La Liga

Nyfiken som jag är och med bakgrund av nyheten om en eventuell centralisering av sändningsrättigheterna i den spanska ligan ville jag ta reda på hur tävlingsbalansen egentligen ser ut i Spanien. Det visade sig ha varit en mycket volatil resa och istället för svar blev det än fler frågetecken. Efter att ha identifierat olika händelser och placerat dessa i tidsaxeln får vi inte bara en bild över tävlingsbalansen i La Liga under åren 1960 och framåt. Vi får även en hint om hur olika regleringar kan tänkas påverka tävlingsbalansen i en sportliga. Det har sedan 1981 varit blandad kompott i olika typer av regimskiften.

Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

I denna enkla undersökning har jag däremot mätt topp 4 klubbarnas intjänade poäng i relation till summan av de poäng som delas ut varje säsong (C4). Dessutom har jag estimerat motsvarande nyckeltal för topp 2 klubbarna (C2).

(klicka på bilden för högre upplösning)
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,
3 års glidande medeltal C4-index
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Vi ser att tävlingsbalansen faktiskt förbättras under åren 1960 till 1980. Det genom att klubbarna under topp4 vinner fler och fler poäng. Nya arenor byggdes och andra restaurerades på en marknad där biljettintäkter på den tiden var den absolut största intäktskällan (ca 85%). Samtidigt ser den hårdare konkurrensen, i enighet med teorin, ut att försämra klubbarnas finansiella status. När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden måste betraktas som galaktiska belopp.

1980 och de kommande tio åren ser vi en dramatisk förändring i tävlingsbalansen. Det finns två bakomliggande faktorer som vi skulle kunna härleda till. Dels en naturlig ”utslagning” och försvagning av styrka som ett resultat av den tuffare konkurrensen men även en marknadsreglering. Efter flera års arbetsmarknadskonflikt mellan spelare och klubbar nådde man en överenskommelse. Samtliga spelarkontrakt måste från och med 1981 innehålla en utköpsklausul. Ni vet, en sådan som bland annat Zlatan och Leo Messi har.

Det betyder att det sker en viss risköverföring från spelarna till klubbarna som inte är helt olik den effekt som bosman-domen orsakade 15 år senare. Ville klubbarna försäkra sig mot att bli sönderköpta på talang behövde de efter 1981 ha högt satta exit-klausuler sina spelares kontrakt. De högre nivåerna kunde rimligtvis endast nås ifall ex-ante-premien till spelaren ökade i form av en värdering av dennes förväntade framtida prestation (läs högre sign-on och lön vid start). Till skillnad från den tidigare regimen och för klubben mycket mindre riskfyllda ex-post värderingen av talang. (belöning efter observerad faktisk prestation)

Det betyder att de klubbar som, under perioden med ökad tävlingsbalans (1960-1980), kört sina ekonomier i botten sannolikt inte hade resurser att skriva kontrakt vilka säkerställde deras talang under en längre tid. Något som rimligtvis stimulerade en omallokering av talang till klubbar med större monetära resurser.

Vi kan till exempel konstatera att på den tiden skuldfria Osasuna under åren 1980-1990 upplevde sin mest framgångsrika period i klubbens historia.

1990 bolagiseras så de spanska klubbarna efter att det ackumulerade skuldberget nått motsvarande €195 miljoner. Alla utom fyra klubbar drivs nu i form av privata bolag. Vi kan anta att ett antal entreprenörer kliver fram här och tillför friskt kapital i hopp om ära och sportslig framgång. Det går också hyfsat bra under en period och överlägsenheten i toppen avtar något.

Men… kapitaltilkskott i all ära, ”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”*

Bosmandomen 1995 borde egentligen ha fått en mindre effekt i och med regimskiftet som skedde 1981. Den går dock inte helt att utesluta och kan ha fungerat som en liten katalysator. Den stora effekten i förändringen av tävlingsbalansen post 1996 borde denna gång istället bero på den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Intäkterna från TV växte och från att under första halvan av 90 talet ha stått för 10-20% av ligans totala intäkter blev dessa säsongen 1996/97 så pass stora att 38% av ligans intäkter helt plötsligt kom från denna källa.

2006 tecknade Real Madrid och Barcelona nya TV avtal värda lite drygt €1 miljard vardera som gav klubbarna hela 60% av La Ligas TV intäkter. Dessa avtal löper ut 2013 och då kan det faktiskt bli så att kommande period säljs kollektivt.

Med en italiensk distributionsnyckel (40-30-30) skulle de 18 klubbarna som idag har 40% av TV intäkterna, garanteras 35% bara genom den delen som fördelas lika till samtliga klubbar. Och sedan finns den en hel del marknadsandelar att spela om. Skulle man använde den Engelska (50-25-25) är de garanterade 45%. Så nog skulle den spanska tävlingsbalansen tiltas än en gång men utan att ligan för den delen skulle bli särskilt jämn.

—————————————
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)