EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.
Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.
Export är, bland annat, en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilket är ett direkt krav för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.
I de nyss avslutade världsmästerskapen och i en av kvartsfinalerna möttes Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder, tillsammans med mot- och medspelare på en betydligt högre nivå än vad de hade haft möjlighet till i hemlandet. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.
grafen visar förhållandet export/import för de 32 deltagarländerna i VM 2006. Endast import samt export mellan de deltagande ländernas förstaligor räknas. England och Premier League hade totalt 90 spelare från de andra 31 länderna hos sina ligaklubbar. Endast 2 spelare i det engelska landslaget spelade till vardags i någon av de övriga 31 länders förstaligor. Författarna menar att det finns ett signifikant samband mellan mobilitet och framgång i mästerskapet där landslagen drar nytta av både imort samt export till och från sina respektive ligor. Regressionsanalysen ger ett teoretiskt optimum på 51 importer och 23 exporter.
den osynliga handen stöder resonemanget men vill se större empiriskt stöd från fler mästerskap än ett. Vi pratar om en utslagsturnering där alla landslagen inte möter varandra i en rak serie vilket kan ge vissa avvikelser och till en viss del beroende på random effekter.
Nu finns det en agenda där ute för att införa mer protektionistiska regleringar i fotbollsvärlden. Vi har sett FIFA:s förslag av 6+5 regeln som nyligen har övergivits och med jämna mellanrum dyker det upp den typen av idéer.
För snart ett år sedan godkände klubbarna i England nya och mer strikta home grown regler. De finns de som menar att det kommer att gynna det engelska landslaget som engelsmännen alltid upplever underpresterar. Jag har svårt att se att regleringen kommer att leda till sådana effekter. Det är ju inte så att avregleringen av transfermarknaden i samband med Bosman-domen har haft några signifikant negativa effekter på det engelska landslagets prestationer. Så varför ska det då få positiva effekter när man istället reglerar marknaden?
Ben Chu på The Independent menar att Englands ”fiasko” i Sydafrika beror på Premier League och ligans import av världsklasspelare som bl.a. tränger ut de engelska spelarna från marknaden. Jag vet inte, den gode Ben tyckte kanske att det var roligare 1992? Då den engelska ligan var rankat på en trettonde plats i Europa och landslaget kom sist i europamästerskapets gruppspel efter att bland annat ha fått på nöten av Sverige…
Faktum är att lite mer än en tredjedel av spelarna i Premier League kommer från England. De borde rimligtvis utvecklas mer av att träna och spela med och mot spelare som håller en betydligt högre kvalitet än att spela i en mer medioker omgivning.
Ett av argumenten är att klubbarna i Premier League fattar kortsiktiga beslut och därmed i första hand rekryterar utländska spelare. Detta resonemang håller dock inte riktigt. Arsenal som kanske är den sista klubben som kan anklagas för kortsiktighet, en klubb som satsar stora pengar på sin akademi, har övergående utländska spelare i sin trupp. Anledningen är rimligtvis lika enkel som den är bitter, de engelska talangerna anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Faktum är också att väldigt få engelska spelare spelar i ligor utanför de brittiska öarna. Och det är kanske där som skon klämmer, de engelska fotbollsspelarna får betydligt färre möjligheter att lära sig anda kulturer, hämta nya idéer samt ta del av flera olika typer av träningsmetoder.
Anledningarna till det kan vara flera. Erfarenheten säger oss att engelska spelare generellt inte presterat väl i utländska klubbar. De kan även, på grund av lokal förankring, antas värderas högre av vissa engelska klubbar och göra dem dyrare för utländska klubbar att rekrytera. Vi måste komma ihåg att mitten- samt bottenlag i Premier League omsätter lika mycket som lag på den övre halvan i de övriga Big5 ligorna. Tillsammans utgör dessa faktorer ett troligt exporthinder.
Hur FA ska kunna stimulera en större talangexport är svårt att säga. Kanske kan man arbeta för att försöka nå ett större utbyte vad gäller ledare och instruktörer på ungdomsakademi nivån. Att ta emot utländska instruktörer till engelska akademier och att själva investera i utländska akademier samt skicka dit engelska instruktörer. På så sätt skulle unga engelska fotbollspelare ges bättre möjligheter att hamna i utbildningar utanför de egna gränserna.
Dessvärre kan Engelsmännen inte förvänta sig att FA ska finansiera sådana projekt. Tjänstemännen på förbundet har andra prioriteringar. Istället för att investera i framtiden så har man valt att bygga ett monument över sig själva och därmed berika sina egon. Vi pratar om nya Wembley som kostade £800 miljoner att bygga och vars underskott FA numera måste finansiera.
Därför ser vi istället den typ av protektionistiska regleringar som på sikt riskerar att bromsa utvecklingen inom fotbollen. Och det inte bara i England där ligan löper en risk att urholkas på talang. En minskad handel riskerar att få negativa effekter i form av en trögare mobilitet på hela den globala marknaden.
Figuren visar målskillnaden mellan vinnarna och förlorarna i VM matcherna. ”Elite” avser kvartsfinal och uppåt. Författarna försöker visa att resultaten i världsmästerskapen har blivit jämnare över åren. De pekar även på faktum där vi, sedan 1980-talet, har sett en ökad mångfald av länder i topp 8 i VM. Det förutsätter att den kompetens som exporteras och utvecklas får komma tillbaka till hemlandet under mästerskapen. Författarna påpekar även det faktum att den vinst i form av högre producerad kvalitet i spelet koncentreras till ett fåtal lokala ligamarknader och därmed skapar välfärdsförluster till några av de exporterande länderna.
den osynliga handen menar att sådana välfärdsförluster i första hand inte beror på en avreglerad transfermarknad i sig utan snarare på klubbars oförmåga att teckna effektiva kontrakt samt de lokala marknaders oförmåga att kommersiellt utveckla sin respektive ligaprodukt. I Sverige har den ökade exporten bidragit bl.a. till att Malmö FF och Kalmar FF kunnat fullfölja sina arenaplaner och därmed skapat förutsättningar för en utveckling av produkten och kvaliteten på den.
—————————————
Does the Mobility of Football Players Influence the Success of the National Team? – Dirk G. Baur, Sibylle Lehmann – April 2007
GLOBALIZATION AND GOALS: Does soccer show the way? – Branko Milnaovic – Dec 2003
The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in Europe – John Binder, Murray Findlay – May 29, 2009
Regional Competition and Knowledge Spillovers – Spatial Dependence in International Football Success – Fabian Barthel, Christian M. Wellbrock – June 2010