Kategori: ligastart 2010

Inför League 1 – tar de franska fotbollspamparna rygg på bönderna?

Ta ett free-rider problem som får det allsvenska ditot att blekna i jämförelse och kombinera med strikta regleringar i form av ett licensieringssystem som begränsar dynamiken i konkurrensen i ligan.

Resultatet blir en mycket liten tillväxt under flera år och där skattebetalarna till slut fick rycka ut med subventioner så att den franska ligan inte helt skulle dräneras på talang.

tillväxten iden franska ligan var i det närmaste obefintlig mellan 1999-2004 och konsekvensen blev en talangöverföring till de andra toppligorna.

De franska klubbarnas arenor är gamla, orenoverade och saknar intjäningsmöjligheter. Nästan hälften av Manchester Uniteds match-day revenues genereras från så få som 10% av arenabesökarna. Det är vip-boxar samt premium-stolar som utgör den stora kassakon på arenan. Det är sådana exklusiva och dyra produkter som klubbarna i den franska ligan inte riktigt kan erbjuda. Och vad värre är, man har länge saknat incitament att utveckla den typ av produkt. För varför skulle klubbarna eller deras kommuner investera? Belöningen är marginell och de etablerade klubbarna på marknaden skyddas dessutom av licensieringssystemet som innebär att konkurrenternas möjlighet att investera i talang och utmana begränsas. Status-Quo är ett bekvämt alternativ.

Klubbarna i den franska högstadivisionen är istället väldigt beroende av intäkter från sändningsrättigheter. År 2000 kom 50% av ligans intäkter från sändningsrättigheter och 2009 hade denna siffra stigit till 60%. Fram till 2005 distribuerades de centralt sålda sändningsrättigheterna till ligans klubbar extremt jämlikt. 83% delades lika bland alla klubbar och resterande 17% baserat på sportsliga meriter (10%) samt exponering i TV (7%).

Problematiken med den i Europa extrema graden av revenue sharing har jag beskrivit i detta inlägg. Väldigt få incitament ges till klubbar att utveckla andra och nya intäktskällor och ett fåtal klubbar i ligan blir tvungna att dra ett tungt lass med att hålla uppe nivån på produkten. Men det får även konsekvenser i form av att ligan sakta men säkert dräneras på talang eftersom andra ligor upplever en högre tillväxt. Det spelar därför ingen roll hur mycket nya talanger som produceras i landet. Ju snabbare talangerna kommer fram desto snabbare exporteras de till andra och kommersiellt mer utvecklade ligor.

2004 genomförde så den franska staten en lagändring. Sportklubbar fick betala ut en del av ersättningen till sina spelare i form av ”image rights”. På denna definition av spelarersättning behövde inte de franska klubbarna betala några sociala avgifter på. Om vi benchmarkar fördelningarna i OL Groupes årsredovisning och approximerar på hela ligan innebar det en subvention på ungefär €80 miljoner som skattebetalarna fick betala under 2009 i form av uteblivna intäkter från sociala avgifter. Ligan fick en kortsiktig effekt med möjlighet till högre nettoersättning till spelarna men de ursprungliga problemen var inte åtgärdade och fanns kvar.

2005 ändrades till slut distributonsnyckeln för sändningsrättigheter till 50-30-20. Friåkandet kunde minskas och idag har de flesta franska klubbarna inlett projekt med moderniseringar alternativt nybyggande av arenor. När Grenoble flyttade in på sin nya arena 2008 så ökade publiksnittet från 5 tusen till 15. Den stora ökningen berodde inte enbart på att klubben tog steget upp till League 1 utan även tack vare den högre kvaliteten på anläggningen.

MMArena som invigs under hösten 2010. Arenan ägs till 50% av Le Mans kommun och till 50% av byggbolaget Vinci. Här ska Le Mans FC spela sina matcher i framtiden. Nu ges klubben förutsättningar att erbjuda gästerna de exklusiva produkterna.

Så vad kan vi förvänta oss av årets säsong? För snart ett år sedan drog den franska staten tillbaka den ovan nämnda skattelättnaden. För O.Lyon betyder det en direkt kostnadsökning på €7 miljoner i form av sociala avgifter och truppen har bantats från 28 till 25 spelare.

”The State has proposed nothing to replace this provision and now we are on the rocks” sade Lyons president Jean-Michel Aulas nyligen

Kanske får vi se de franska klubbägarna ta rygg på bönderna men där de istället för tomater, kastar vattenflaskor och hörnflaggor på politikerna?

De franska bönderna demonstrerar i jakt på högre jordbrukssubventioner från EU.

Inför Bundesliga – en liga på uppstuds men med bromsklossar, bland annat hög lönsamhet

Bundesliga har sakta men säkert seglat upp som den till omsättning näst största ligan i Europa. Publiken vallfärdar till arenorna och sponsorerna betalar bra för att associeras med de tyska klubbarna. Flera ställer sig därför frågan om ligan på allvar är redo att ta upp kampen med Premier League om de bästa spelarna?

Inte än på ett tag… Det finns nämligen tre bromsklossar som jag har identifierat och som saktar ner den processen.

Sändningsrättigheter har blivit en av de viktigaste finansieringskällorna för klubbarna förmåga att rekrytera talang. Trots att Tyskland är den största marknaden sätt till befolkningsmängd och BNP har det för mig varit lite av en gåta om varför man inte har lyckats kapitalisera mer i det segmentet.

Våren 2009 lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses ”free-to-air”. Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger. Förslaget var naturligtvis dömt att misslyckas.

Idag betalar tyskarna €18 i månaden i TV licens. Och problemet är att de sedan inte betalar så mycket mer för att se på TV. I veckans nummer av the economist får vi delvis en bra förklaring till de förhållandevis låga intäkterna från sändningsrättigheter och det är att pay-tv inte har fått något riktigt genomslag i landet. Så lite som 15% av hushållen konsumerar pay-tv i dess rätta bemärkelse. Ligans fortsatta tillväxt hänger därför till viss del på om tyskarna i framtiden vill allokera om en större del av sin disponibla inkomst till tv tittande. Eller att den teknologiska utvecklingen kan leda till att klubbarna kan distribuera rörliga bilder via andra kanaler, till ett högre pris.

Om tyskarnas konsumtionsvanor är en bromskloss så är ligans lönsamhet en annan. Ni undrar säkert hur jag tänker här? Lönsamma klubbar är väl bra? Men bra för vem? Faktum är att de tyska klubbarna sedan flera år tillbaka lever under ekonomiska restriktioner där budgeteringen hålls i strama tyglar genom ett licensieringssystem.

Figur 1 visar rörelseresultaten i de fem största ligorna i Europa. I Premier League delas vinsterna som ligan skapar av ett fåtal klubbar. Manchester United som under en lång tid har byggt ett varumärke som ger dem en stor konkurrensfördel och Arsenal som skapar aktieägarvärde genom en effektiv produktion av talang.
saxat från: BBC.co.uk
Figur 2 visar att vinsten i Tyskland distribueras ut till fler klubbar. Det görs främst genom regleringar det vill säga rent-seeking.
saxat från: Bundesliga report

Resonemanget med licensiering är paradoxalt. Det är som om konkurrensmyndigheterna, istället för att till nytta för konsumenterna arbeta för en effektiv konkurrens, skulle skapa konkurrenshinder så att de på marknaden redan etablerade företagen kunde tjäna mer pengar!

Företag som över en längre tid lyckas profitera gör det tack vare att man har lyckats att strategiskt positionera sig väl och hittat sin edge. Det kan röra sig allt från varumärkesskapande till suveränitet vad gäller produktion. Det betyder också att konsumenten får tillbaka värde i form av en högre upplevd nytta. Företagen tjänar pengar tack vare att de, i en konkurrensmarknad, tillfredsställer sina kunders behov.

I Bundesliga är klubbarna lönsamma i första hand tack vare regleringar och inte genom värdeskapande aktiviteter.

Vinster som skapas genom juridiska avtal och regleringar kallas för rent-seeking. Vi kan därmed anta att det finns en välfärdsförlust för Bundesligas konsumenter. Nu är det så att tyska supportrar naturligtvis inte upplever denna välfärdsförlust. Priserna på arenorna är förhållandevis låga och det är trots allt klubbarna i deras hjärtan de konsumerar sina pengar på. Men då har Bundesliga samtidigt begränsat den målgrupp som man skapar nytta åt och därmed begränsat sin potentiella tillväxt.

För frågan är hur stor inverkan välfärdsförlusten får när Bundesliga ska sälja sin produkt till en kundgrupp som saknar känslomässiga band till lagen i ligan? Här har Premier League lyckats med sin tillväxt genom att sälja produkten utomlands till ett förhållandevis högt pris, mycket tack vare ”the arms race”. Inte heller är det ekonomiska vinster som ligger bakom kapplöpningen mellan Barcelona och Real Madrid och dessa två klubbars kraftigt ökade intäkter. Konkurrensen klubbarna emellan pressar vinstmarginalerna nedåt men efterfrågan på produkten ökar.

Med tanke på tyskarnas motvilja att betala för tv skulle Bundesliga behöva öka sina intäkter från internationella sändningsrättigheter, givet att man vill öka antalet världsklasspelare i ligan.

Den tredje stora bromsklossen är restriktioner i rörlighet av kapital. Bayern München har vunnit sju mästerskap de senaste tio åren och klubben saknar en riktig utmanare. En utmanare som jagar dem med blåslampa. 51% regeln och de restriktioner den för med sig begränsar möjligheterna till att vi får se klubbar som på allvar klarar av etablera sig som en mycket stark konkurrent. Nu är det så att klubbarna i Tyskland, istället för att tänka offensivt och utmana, snarare försvarar sina nuvarande positioner. Vi ser ett tydligt exempel på det när Schalke 04 lämnade in ett förslag på ytterligare regleringar.

Inför Premier League – striktare home grown regler – protektionism som bromsar utvecklingen

EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.

Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.

Export är, bland annat, en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilket är ett direkt krav för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.

I de nyss avslutade världsmästerskapen och i en av kvartsfinalerna möttes Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder, tillsammans med mot- och medspelare på en betydligt högre nivå än vad de hade haft möjlighet till i hemlandet. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.

grafen visar förhållandet export/import för de 32 deltagarländerna i VM 2006. Endast import samt export mellan de deltagande ländernas förstaligor räknas. England och Premier League hade totalt 90 spelare från de andra 31 länderna hos sina ligaklubbar. Endast 2 spelare i det engelska landslaget spelade till vardags i någon av de övriga 31 länders förstaligor. Författarna menar att det finns ett signifikant samband mellan mobilitet och framgång i mästerskapet där landslagen drar nytta av både imort samt export till och från sina respektive ligor. Regressionsanalysen ger ett teoretiskt optimum på 51 importer och 23 exporter.

den osynliga handen stöder resonemanget men vill se större empiriskt stöd från fler mästerskap än ett. Vi pratar om en utslagsturnering där alla landslagen inte möter varandra i en rak serie vilket kan ge vissa avvikelser och till en viss del beroende på random effekter.

Nu finns det en agenda där ute för att införa mer protektionistiska regleringar i fotbollsvärlden. Vi har sett FIFA:s förslag av 6+5 regeln som nyligen har övergivits och med jämna mellanrum dyker det upp den typen av idéer.

För snart ett år sedan godkände klubbarna i England nya och mer strikta home grown regler. De finns de som menar att det kommer att gynna det engelska landslaget som engelsmännen alltid upplever underpresterar. Jag har svårt att se att regleringen kommer att leda till sådana effekter. Det är ju inte så att avregleringen av transfermarknaden i samband med Bosman-domen har haft några signifikant negativa effekter på det engelska landslagets prestationer. Så varför ska det då få positiva effekter när man istället reglerar marknaden?

Ben Chu på The Independent menar att Englands ”fiasko” i Sydafrika beror på Premier League och ligans import av världsklasspelare som bl.a. tränger ut de engelska spelarna från marknaden. Jag vet inte, den gode Ben tyckte kanske att det var roligare 1992? Då den engelska ligan var rankat på en trettonde plats i Europa och landslaget kom sist i europamästerskapets gruppspel efter att bland annat ha fått på nöten av Sverige…

Faktum är att lite mer än en tredjedel av spelarna i Premier League kommer från England. De borde rimligtvis utvecklas mer av att träna och spela med och mot spelare som håller en betydligt högre kvalitet än att spela i en mer medioker omgivning.

Ett av argumenten är att klubbarna i Premier League fattar kortsiktiga beslut och därmed i första hand rekryterar utländska spelare. Detta resonemang håller dock inte riktigt. Arsenal som kanske är den sista klubben som kan anklagas för kortsiktighet, en klubb som satsar stora pengar på sin akademi, har övergående utländska spelare i sin trupp. Anledningen är rimligtvis lika enkel som den är bitter, de engelska talangerna anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Faktum är också att väldigt få engelska spelare spelar i ligor utanför de brittiska öarna. Och det är kanske där som skon klämmer, de engelska fotbollsspelarna får betydligt färre möjligheter att lära sig anda kulturer, hämta nya idéer samt ta del av flera olika typer av träningsmetoder.

Anledningarna till det kan vara flera. Erfarenheten säger oss att engelska spelare generellt inte presterat väl i utländska klubbar. De kan även, på grund av lokal förankring, antas värderas högre av vissa engelska klubbar och göra dem dyrare för utländska klubbar att rekrytera. Vi måste komma ihåg att mitten- samt bottenlag i Premier League omsätter lika mycket som lag på den övre halvan i de övriga Big5 ligorna. Tillsammans utgör dessa faktorer ett troligt exporthinder.

Hur FA ska kunna stimulera en större talangexport är svårt att säga. Kanske kan man arbeta för att försöka nå ett större utbyte vad gäller ledare och instruktörer på ungdomsakademi nivån. Att ta emot utländska instruktörer till engelska akademier och att själva investera i utländska akademier samt skicka dit engelska instruktörer. På så sätt skulle unga engelska fotbollspelare ges bättre möjligheter att hamna i utbildningar utanför de egna gränserna.

Dessvärre kan Engelsmännen inte förvänta sig att FA ska finansiera sådana projekt. Tjänstemännen på förbundet har andra prioriteringar. Istället för att investera i framtiden så har man valt att bygga ett monument över sig själva och därmed berika sina egon. Vi pratar om nya Wembley som kostade £800 miljoner att bygga och vars underskott FA numera måste finansiera.

Därför ser vi istället den typ av protektionistiska regleringar som på sikt riskerar att bromsa utvecklingen inom fotbollen. Och det inte bara i England där ligan löper en risk att urholkas på talang. En minskad handel riskerar att få negativa effekter i form av en trögare mobilitet på hela den globala marknaden.

Figuren visar målskillnaden mellan vinnarna och förlorarna i VM matcherna. ”Elite” avser kvartsfinal och uppåt. Författarna försöker visa att resultaten i världsmästerskapen har blivit jämnare över åren. De pekar även på faktum där vi, sedan 1980-talet, har sett en ökad mångfald av länder i topp 8 i VM. Det förutsätter att den kompetens som exporteras och utvecklas får komma tillbaka till hemlandet under mästerskapen. Författarna påpekar även det faktum att den vinst i form av högre producerad kvalitet i spelet koncentreras till ett fåtal lokala ligamarknader och därmed skapar välfärdsförluster till några av de exporterande länderna.

den osynliga handen menar att sådana välfärdsförluster i första hand inte beror på en avreglerad transfermarknad i sig utan snarare på klubbars oförmåga att teckna effektiva kontrakt samt de lokala marknaders oförmåga att kommersiellt utveckla sin respektive ligaprodukt. I Sverige har den ökade exporten bidragit
bl.a. till att Malmö FF och Kalmar FF kunnat fullfölja sina arenaplaner och därmed skapat förutsättningar för en utveckling av produkten och kvaliteten på den.

—————————————
Does the Mobility of Football Players Influence the Success of the National Team? – Dirk G. Baur, Sibylle Lehmann – April 2007

GLOBALIZATION AND GOALS: Does soccer show the way?Branko Milnaovic – Dec 2003

The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in EuropeJohn Binder, Murray Findlay – May 29, 2009

Regional Competition and Knowledge Spillovers – Spatial Dependence in International Football Success
Fabian Barthel, Christian M. Wellbrock – June 2010

Danska ligan på väg in i en återvändsgränd?

I slutet på förra veckan fanns det två intressanta artiklar i danska Ekstrabladet. Den ena säger oss att den danska forskarskatten är under utredning och där det kan bli så att de danska klubbarna exkluderas från den till förmån till forskare i andra industrier. Det är naturligtvis en talanghävstång som försvinner men i min mening är inte detta det största hotet för dansk ligafotboll som idag har skaffat sig ett stort försprång gentemot den svenska diton. Tar vi bort de tre största danska klubbarna, FCK, Bröndby samt Odense, så omsätter resterande nio klubbarna ungefär lika mycket som de sexton allsvenska klubbarna gör tillsammans.

Det stora hotet som lurar i vassen beskrivs istället i denna artikel där professor Caspar Rose vid Copenhagen Business School, observerar det faktum att konkurrensen om att undvika nedflyttning från den till antal lag lilla ligan, kan tvinga flera av klubbarna till kortsiktiga beslut.

Det skulle i så fall vara process som motverkar hållbar inhemsk tillväxt. Jag har svårt att se en liga utvecklas kommersiellt där innovationer och nya idéer enbart förväntas komma från två-tre sedan tidigare etablerade marknadsaktörer samtidigt som majoriteten av klubbarna, istället för att utmana marknadsledarna, slåss för sin överlevnad.

Caspar Rose pekar ungefär på de effekter som jag beskrivit och vilka lobbyisterna för 12 lag i Sverige försöker få till stånd.