EU:s protektionistiska politik är inte sällan ett omtalat ämne. Bland annat har jordbrukspolitiken fått klä skott för kritik och där vi vi idag ser handelshinder så som marknadsstöd, exportsubventioner, direkthjälp, tullar, produktionskvoter mm. Uppemot €60 miljarder, vilket motsvarar så mycket som nästan hälften av EU:s budget, är vad som årligen allokeras till jordbrukssubventioner inom unionen.

Exportsubventionerna ”dumpar” samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.

Export är, bland annat, en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilket är ett direkt krav för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.

I de nyss avslutade världsmästerskapen och i en av kvartsfinalerna möttes Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder, tillsammans med mot- och medspelare på en betydligt högre nivå än vad de hade haft möjlighet till i hemlandet. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.

Nu finns det en agenda där ute för att införa mer protektionistiska regleringar i fotbollsvärlden. Vi har sett FIFA:s förslag av 6+5 regeln som nyligen har övergivits och med jämna mellanrum dyker det upp den typen av idéer.

För snart ett år sedan godkände klubbarna i England nya och mer strikta home grown regler. De finns de som menar att det kommer att gynna det engelska landslaget som engelsmännen alltid upplever underpresterar. Jag har svårt att se att regleringen kommer att leda till sådana effekter. Det är ju inte så att avregleringen av transfermarknaden i samband med Bosman-domen har haft några signifikant negativa effekter på det engelska landslagets prestationer. Så varför ska det då få positiva effekter när man istället reglerar marknaden?

Ben Chu på The Independent menar att Englands ”fiasko” i Sydafrika beror på Premier League och ligans import av världsklasspelare som bl.a. tränger ut de engelska spelarna från marknaden. Jag vet inte, den gode Ben tyckte kanske att det var roligare 1992? Då den engelska ligan var rankat på en trettonde plats i Europa och landslaget kom sist i europamästerskapets gruppspel efter att bland annat ha fått på nöten av Sverige…

Faktum är att lite mer än en tredjedel av spelarna i Premier League kommer från England. De borde rimligtvis utvecklas mer av att träna och spela med och mot spelare som håller en betydligt högre kvalitet än att spela i en mer medioker omgivning.

Ett av argumenten är att klubbarna i Premier League fattar kortsiktiga beslut och därmed i första hand rekryterar utländska spelare. Detta resonemang håller dock inte riktigt. Arsenal som kanske är den sista klubben som kan anklagas för kortsiktighet, en klubb som satsar stora pengar på sin akademi, har övergående utländska spelare i sin trupp. Anledningen är rimligtvis lika enkel som den är bitter, de engelska talangerna anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Faktum är också att väldigt få engelska spelare spelar i ligor utanför de brittiska öarna. Och det är kanske där som skon klämmer, de engelska fotbollsspelarna får betydligt färre möjligheter att lära sig anda kulturer, hämta nya idéer samt ta del av flera olika typer av träningsmetoder.

Anledningarna till det kan vara flera. Erfarenheten säger oss att engelska spelare generellt inte presterat väl i utländska klubbar. De kan även, på grund av lokal förankring, antas värderas högre av vissa engelska klubbar och göra dem dyrare för utländska klubbar att rekrytera. Vi måste komma ihåg att mitten- samt bottenlag i Premier League omsätter lika mycket som lag på den övre halvan i de övriga Big5 ligorna. Tillsammans utgör dessa faktorer ett troligt exporthinder.

Hur FA ska kunna stimulera en större talangexport är svårt att säga. Kanske kan man arbeta för att försöka nå ett större utbyte vad gäller ledare och instruktörer på ungdomsakademi nivån. Att ta emot utländska instruktörer till engelska akademier och att själva investera i utländska akademier samt skicka dit engelska instruktörer. På så sätt skulle unga engelska fotbollspelare ges bättre möjligheter att hamna i utbildningar utanför de egna gränserna.

Dessvärre kan Engelsmännen inte förvänta sig att FA ska finansiera sådana projekt. Tjänstemännen på förbundet har andra prioriteringar. Istället för att investera i framtiden så har man valt att bygga ett monument över sig själva och därmed berika sina egon. Vi pratar om nya Wembley som kostade £800 miljoner att bygga och vars underskott FA numera måste finansiera.

Därför ser vi istället den typ av protektionistiska regleringar som på sikt riskerar att bromsa utvecklingen inom fotbollen. Och det inte bara i England där ligan löper en risk att urholkas på talang. En minskad handel riskerar att få negativa effekter i form av en trögare mobilitet på hela den globala marknaden.

—————————————
Does the Mobility of Football Players Influence the Success of the National Team? – Dirk G. Baur, Sibylle Lehmann – April 2007

GLOBALIZATION AND GOALS: Does soccer show the way? – Branko Milnaovic – Dec 2003

The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in Europe – John Binder, Murray Findlay – May 29, 2009

Regional Competition and Knowledge Spillovers – Spatial Dependence in International Football Success – Fabian Barthel, Christian M. Wellbrock – June 2010