Det går tungt och segt för Djurgården i årets allsvenska. Frågan är ifall det är en tillfällig svacka eller om vi nu ser ett mer långsiktigt resultat av klubbens strategier samt genomförandet av dessa.

Ingen kan anklaga klubben för att inte ha investerat i sin verksamhet.

Mellan åren 2005 till 2007 har spelarinvestbolaget Djurgården Fotboll AB (DF AB) köpt vinstandelsbevis i spelare för nästan 61 miljoner från föreningen, 2005(27.3msek), 2006(24.1msek) och 2007(9.5msek).

Det är mycket pengar, rättare sagt motsvarande cirka 3.5 ”transferkorgar” för att prata Bajentermer. Frågan är givetvis om likviden från de till DF AB sålda vinstandelsbevisen i sin helhet spenderats på nedan förvärv eller om man stärkt föreningens balansräkning där det egna kapitalet ökat från 6 till 26 miljoner motsvarande år.

Klubben har gjort följande förvärv under 2005 & 2006.
Mattias Jonsson, Felix Magro, Lance Davids, Jones Kusi Asare, Christoffer Karlsson, Ibrahim Ba, Robert Stoltz, Thiago Quirino da Silva, Dennis Boskailo, Stefan Batan, Andrej Comac, Enrico.

Under 2007 anslöt nedastående spelare till klubben:
Kebba Ceesay, Mikael Dahlberg, Jan Tauer, Christoffer Karlsson, Kristian Junegard, Aki Riihilahti, Sebastian Rajalakso samt Martin Andersson

Hur som helst, paradoxalt är att klubben sedan glansåren i början av seklet, bortsett från guldet 2005 tappat i sportslig slagstyrka trots stora finansiella tillskott. Visst, priset på sportslig framgång har ökat de senaste åren i takt med att konkurrenterna utvecklat sina organisationer. Men det är inga småsummor som plöjs in här.

Under 2008 har klubben återigen spenderat åtskilliga miljoner på förvärv. Ekong, Haginge samt Oremo köptes samtliga loss från allsvenska konkurrenter vilket innebär ytterligare mångmiljoninvesteringar.

Det är svårt att undvika frågan: Hur står det egentligen till med den sportsliga organisationen?

Subprime, kreditoro och börsfall. Aktiemarknaderna i Europa har tappat 25% av sitt värde sedan årsskiftet och 31% den senaste 12 månadsperioden. Ironiskt nog har Europas börsnoterade fotbollsklubbar i genomsnitt klarat den turbulenta perioden bättre än marknaden som helhet. Fotbollsindexet DJ STOXX Football Index som består av samtliga noterade klubbar i Europa är upp 6.3% iår och ner 4.5% den senaste 12 månadersperioden. (se länk för indexmedlemmar)

Siffrorna visar dock en snällare bild av verkligheten då det är de turkiska klubbarna som drivit uppgången. Fenerbahce upp 125%, Trabzonspor upp 78%, Galatasaray upp 53% samt Besiktas med en uppgång på 29%. Är det en turkisk fotbollsbubbla vi ser växa?

Annars lever fotbollsklubbar sin egen lilla värld på Europas börser. DJ STOXX Football Index korrelation mot den övriga aktiemarknaden är i det närmaste obefintlig. En R^2 på 0,068 mot DJ STOXX 600 sedan starten för 6.5 år sedan säger egentligen det mesta. Låg likvididitet i handeln är en faktor som gör prissättningen ineffektiv. Free-float, det vill säga de för handel tillgängliga aktier skattas i snitt till endast ca 30% av de från indexklubbarnas totalt antal emitterade aktier. Ägare av fotbollsaktier exponeras därmed även mot en större likviditetsrisk och investeraren kan få svårigheter att bli av med sina aktier vid önskad tidpunkt samt prisnivå. En av flera anledningar till att fotbollsaktier generellt endast förefaller intressanta för fansen vars investeringsbeslut dessutom inte alltid är helt rationella.

Samtidigt visar undersökningar att sportsliga resultat tenderar att ha minst lika stor impact på aktiekursen än andra händelser såsom finansiella statements mm*. Kanske har vi en av förklaringarna till den mycket låga korrelationen just här…

Det är ingen underdrift och säga att fotbollsklubbars roll i värdekedjan är att vara en ekonomisk katalysator åt dess intressenter. Fotbollspelare, agenter (lite mer här), medie- samt spelbolag m.fl. har samtliga mer eller mindre gjort stora pengar på fotbolls-boomen. Allt samtidigt som klubbarnas marginaler varit under kontinuerlig press på grund av kapprustningen i syfte att maximera den sportsliga prestationen. Löneinflatonen regerar och så länge de största toppligorna inte konsolideras förblir lönetak endast en utopi. Vi lär därför se fortsatt generellt låga marginaler runt om i fotbollseuropa även den närmaste framtiden.

Som tidigare konstaterats har de tyska klubbarna på senare år höjt sin rörelsemarginal (se här) och det finns nog flertalet riskkapitalister som vill hitta intressanta uppköpsprospects i en liga där tävlingsbalansen fortfarande är jämn (se här). Den jämnare tävlingsbalansen borde innebärera att entry barriers är mer överkomliga. Ägarstrukturen i tyska klubbar skyddas dock idag av samma 51% reglering som finns i Sverige.

Hammarbys delägare AEG som är en drivande kraft i debatten för en avreglering (se här), ser uppenbarligen affärspotential i den tyska fotbollsmarknaden. Det borde nämligen finnas en hyfsad uppsida med tanke på att värderingen på tyska fotbollsklubbar lär vara mer moderat i relation till de haussade engelska klubbarna samtidigt som risken för legala och politiska faktorer måste betraktas lägre än i övriga fotbollsmarknader såsom Italien m.fl. Kostnaden att köpa en engelsk klubb och göra den till utmanare av de idag etablerade topp 4 klubbarna måste betraktas som galaktisk och vilken rationell investerare vill ge sig in på de mer kaosartade och till viss del korrupta marknaderna i öst- eller sydeuropa?

Det finns de som hävdar att tyska klubbar sportsligt skulle vinna på en utförsäljning till riskkapitalet där man pekar på de engelska klubbars framfart i Europa. Jag håller inte riktigt med utan vidhåller att det snarare är excellent managment skills med långsiktiga och vinnande strategier hos ett fåtal klubbar som skapat en kontinuitet i toppen samt dragit nytta av Champions League utvigningen. På så sätt har man drivit efterfrågan både på nationell men även på en global nivå som fått stort genomslag på tillväxten.

Försäljningen av ManU samt Liverpool till amerikanska intressen har ju inte genererat kapital till den sportsliga verksamheten (lite om det här). Snarare har den höjt det ekonomiska avkastningkravet med mindre utrymme till nyttomaximering som en konsekvens.

Inte heller i Sverige har kapitalet generat kontinuerlig framgång. Djurgården har sedan 1998, genom sitt spelarinvestbolag Djurgården Fotboll AB, raisat hela 60 miljoner i externt kapital. Förutom kortsiktig sportslig framgång i början av årtiondet, har klubben inte lyckats skaffa sig bestående konkurrensfördelar. Så kapital är inte lösningen, möjligen ett hjälpmedel.

Nyckeln till framgång ligger främst i den mänskliga prestationen och ett vasst management. Där har fotbollsklubbarna fortfarande en hel del att utveckla.

Standard & Poor´s kommenterar fotbollsklubbars kreditvärdighet. (länk här) Kreditvärderingsföretaget menar att skulder kopplade till fotboll bör klassas som ”junk”. Detta främst på grund av fenomenet nyttomaximering och den kapprustning (the arms race) med löneinflation som följd. Man menar även att de brittiska klubbars riskklass ska anses högre än de amerikanska sportklubbarnas dito. Det beror på att det i amerikanska ligor finns restriktioner såsom lönetak. (mer om det här)

Egentligen, varken något nytt eller konstigt. Redan vid Arsenals värdepapperisering 2006 kommunicerades klubbens ”junk” status och anledningen till den ”billigare” skulden stavades Ambac. Även Glazers skuldstruktur vid förvärvet av ManU 2005 visar att bankerna inte vågade ta svängarna fullt ut.

För även om det finns klubbar som levererar profit, är den nyttomaximering som präglar de europeiska ligorna en marginalkiller och osäkerhetsfaktor. Dessutom finns det klubbar med hjärteinvesterare som skapar marknadsimperfektioner genom att inte ha några avkastningskrav. Fotbollsklubbar är även underordnade risken för förändringar i ligastrukturer, regleringar mm som kan förändra tävlings- och konkurrensbalansen och därmed intjäningsförmågan.

Det ska nu bli intressant att se ifall Liverpool lyckas anskaffa kapital till sin planerade nya arena. Jag är inte helt övertygad om det och även om man går i land kan man fetglömma de villkor Arsenal fick i samband med sin värdepapperisering 2006. Det faktumet tajtar till kalkylerna och begränsar arenans nytta.

Samtidigt fortsätter Michel Platini sitt korståg mot brittiska klubbar. Efter att britterna sopat hem 24 % av de totalt £462 miljoner i TV premier samt marknadspengar Champions League genererade verkar måttet vara rågat. Nu har UEFA nämligen planer på att lägga fram ett förslag som förändrar fördelningen av premierna till en struktur med mycket jämnare allokering. (info här)

Att det förslaget på sikt skulle gynna tävlingsbalansen, både på nationell men även europeisk nivå, råder det ingen som helst tvekan om. Däremot lär detta inte direkt tas emot med öppna armar av toppklubbarnas ägare samt direktörer. Jag tror även att förslaget skulle kunna eskalera planerna för bildandet av en europeisk utbrytarliga.

Kreditkrisen fortsätter sätta sina spår.

Även Moodys (Fitch och Standard & Poor´s har redan gjort det) har nedgraderat kreditbetyget för obligationsgaranterna Ambac och MBIA

Det betyder att man anser att kredirisken, dvs risken för att aktörerna inte kan garantera återbetalningen av skulderna till långivarma ökar. Ambac som är garant för Arsenals skuld med vilken klubben finansierat Emirates Stadium (snyggt reklamblad här) har fått sitt kreditbetyg sänkt med 4 steg, från AAA till AA3. (skalan här)

Arsenal, vars skuld egentligen är ratad Ba (junk) fick, tack vare Ambac AAA status vilket gav bättre räntevillkor för klubben. Nu degraderas obligationen till AA3 enligt Moodys sätt att se på saken.

Rent konkret borde det innebära att Arsenals kapitalkostnad kan öka eftersom långivarna lär kräva en högre riskpremie. Nu har Arsenal en hyfsad vinstmarginal som ger en buffert för den eventuella kapitalkostnadshöjningen. Vill klubbens aktieägare bibehålla marginalen kan man dock alltid finansiera det genom högre biljettpriser, lägre utgiftsbudget (utan att riskera plats 4 i PL) osv.

Desto mer spännande är det att följa den mest lönsamma klubben av dem alla, MANU i samband med sommarens heta transferissue.

Malcolm Glazer försökte förra sommaren dock utan framgång, omfinansiera holdingbolaget Red Footballs skulder. Det lär inte bli lättare den närmaste tiden och därför kan jag tro att ett bud på Ronaldo i miljardklassen skulle kittla en aning. Likviden bör kunna finansiera spännande spelarköp men även räcka till en minskning av den dyra delen av skulden (mer här) som holdingbolaget bär.

Efter två raka ligaguld samt en Champions League titel finns det utrymme till lite extra profitmaximering utan att tappa alltför mycket trovärdighet eller intäkter.

Det är nästan alltid roligt att titta tillbaka och läsa vad som skrevs en gång i tiden. Denna artikel från aug-01 är inget undantag. (här)

Så vad har hänt sedan dess?

-Allsvenska lönerna har fortsatt stiga, upp 66% sedan 2001 (här).

-Driften hos de allsvenska klubbarna fortsätter visa röda siffror.

-Djurgården har raisat ytterligare 33 miljoner i kapital genom nyemissioner.

-Champions League miljonerna är borta och mer därtill.

-AEG har inte tjänat några pengar på Hammarby Fotboll, men istället genom AEG Live etablerat sig på den svenska eventmarknaden och man håller dessutom på att bygga stora ”entry barriers” gentemot sina konkurrenter i Stockholm (läs Live Nation). Förra måndagen klubbade Stockholms Stad igenom AEGs förvärv av AB Stockholm Globe Arena.

Spelplanen må vara förändrad, utfallet är dock i det närmaste detsamma.

Nästa uppföljning om fem år. Låt mig gissa att vi återigen pratar om högre löner, taskiga marginaler osv.

Om lite drygt en vecka öppnar transferfönstret och för inkommande spelare är det öppet fram till sista juli. Klubbarna från kontinenten samt de brittiska öarna kan dock shoppa i Sverige ända till sista augusti.

Hur ser då förutsättningarna ut?

För Hammarbys del ser likviditeten kanske bättre ut än någonsin. Klubben har genom transferkorgen fått bra cash-flow som för en gång skull ger en större flexibilitet och proaktivitet i rekryterings- processen.

Olof Guterstam är redan på plats och alla väntar sig mer, man förväntar sig ”namn”. Samtidigt finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till. Lönekostnaderna måste rymmas inom ramen för intäktmassan annars skapas ett svart hål av driftunderskott, lex Leeds. För Hammarbys del, med dagens logistik ligger en sund balans löner/omsättning förmodligen kring 50-55%.

Jo jag vet att det finns ett samband mellan sportslig framgång och intäkter. Tyvärr är inte sambandet mellan säkra kassaflöden ut på förvärv plus extra spelarlöner 1:1 med potentiella kassaflöden in från den löpande verksamheten. Inte med vår nuvarande arena som flaskhals. Man kan alltid hoppas på ett utsålt derby och bystade läktare under hösten. Men… ”hope is never a strategy” är ett uttryck som många klubbar i fotbollsvärlden borde anammat.

Vi måste samtidigt ha stor respekt för de under hösten, publikintäktsdödande ”meningslösa” matcherna som riskerar att vara där ifall truppen inte är tillräckligt slagkraftig. Så visst, jag väntar med spänning på nästa förvärv. Men jättestora namn har jag inga större förväntningar på, snarare ”smarta” välscoutade värvningar där inga konkurrenter sänker nyttan genom att trissa upp priset.

Hur det ser ut i öviga klubbar?

Djurgården sitter på kapital, och man har pressat ner sin lönekostym rejält post 2005 (läs här). Man besitter dessutom en ganska flexibel kontraktssituation där en hel del spelare har utgående kontrakt i vinter. Redan i sommar ser det också ut som att klubben rensar ytterligare lönekostnader genom försäljningen av Sölvi Ottesen och en möjlig exit i fallet Quirino. Ser helt klart ut som att man skapar utrymme för ett par-tre förvärv. Ett av dessa har redan presenterats i form av Patrik Haginge. Det lär bli fler, frågan är vilken förväntad kvalitet vs kostnad som finns tillgänglig.

AIK är ganska långa i ”dyra” kontrakt, vilket även Agent 03 är. Intresset för Dulle J lär vara ljummet innan rättegången och jag tror nog inte att man värvar ”större namn” innan klubben realiserar summor värda namnet.

Helsingborg som av många medieskribenter märkligt nog målas upp som en klubb med stora resurser har förvisso sålt Mcdonald Mariga. Klubben får dock en begränsad del av övergångssumman på 18 msek (här). Pengar som på sin höjd stärker upp den vid årsskiftet miserabla likviditeten (här). För större förvärv krävs en större försäljning. Man säger sig inte vara villig att betala en viss summa för Bobbie Friberg da Cruz. Skulle nog säga att klubben inte har råd just nu.

Malmö är en klubb som både har kapital och potential att öka de löpande intäkterna genom sportslig framgång. Klubbens publiksifror har en mycket stark korellation med de sportsliga resultaten. Och sportsliga resultat är något MFF post 2004 varit mycket fattigt på. Mer om det på Go Bajen Go. Efter försäljningen av Safari förväntar jag mig ett eller fler förvärv, om än kanske i andra lagdelar. Om ett år flyttar klubben in i en ny arena. En arena med en betydligt högre hyreskostnad än den nuvarande. Även om ”nyhetens behag effekten” alltid finns där, gäller det att övergången sker med en slagkraftig ”produkt”. Det gällar att öka publiksnittet för att nå signifikant positiva ekonomiska effekter.

Kalmar som för en gångs skull riskerar en stor spelaromsättning blir intressant. Kapital och likviditet finns det gott om. Däremot är de löpande intäkterna mycket begränsade i relation till de närmast jagande klubbarna i tabellen. En högre spelaromsättning riskerar därför att sänka klubben sportsligt. Personligen skulle jag, med tanke på klubbens mycket starka soliditet gå för guld och ta bosmansmällen i vinter. Jag hoppas på motsatsen.

Elfsborg har kapital men man ligger förmodligen ganska nära taket löner/omsättning. ”Nyhetens behag” kan ha lagt sig på Borås Arena och det behövs sportslig framgång för att fylla läktarna. Vågar klubben öka sin kostnadskostym ytterligare eller tror man på den nuvarande truppen fullt ut?

IFK Göteborg ligger även de relativt högt vad gäller lönekostnader (se även förra inlägget). Förvisso boostade Tobbe Hyséns sign-on förra årets siffror. Jag tror nog på en relativt låg profil på klubbens värvningar i sommar om nu inte någon befintlig spelare blir uppköpt.

Trevlig Midsommar!

Lars Lagerbäck har genom sina ”konservativa” laguttagningar skapat en debatt. Det finns en del röster som kräver hans avgång med hopp och dröm om en mer offensiv och experimentiell coach.

Faktum kvarstår dock. Lagerbäck har varit med och kvalificerat fotbollslandslaget till fem raka mästerskap – EM 00, VM 02, EM 04, VM 06 och EM 08

Precis såsom ”den triste” förbundskaptenen vet vad han får från sina trotjänare, vet Lagrell & co vad de får från Lagerbäck. De får en någorlunda säkerställd finansiering till sin verksamhet. Mästerskapen genererar så pass stora intäkter att förbundet kan ta ut svängarna i budgeten de mästerskapsfria åren.

Risken för missade mästerskap lär samtidigt begränsa utrymmet till hastiga generationsväxlingar samt större experimenterande med materialet. Ser vi redan nu en rekryteringsprofil på kommande förbundskapten?

Ovanstående bild säger egentligen det mesta men låt oss lyfta fram några intressanta detaljer med stöd av tidigare observationer.

1. Bundesliga vars lönekostnadskurva de senaste säsongerna är flackare än ligans tillväxtkurva. Det faktumet ger utslag på profit-kurvan där ligan som helhet sakta men säkert seglat upp som den mest lönsamma i Europa. Hög profit håller dock nere de sportsliga framgångarna på den europeiska scenen. När såg vi en tysk klubb utmärka sig i europaspelet senast? Kanske anser tyskarna att marginalkostnaden för sportslig framgång utanför sin inhemska liga är för hög? Det skulle vara intressant att ta del av nyckeltal på klubbnivå. Fenomenet där Bundesligaklubbarnas lönekostnader/omsättning ratio ligger på 45% är mycket mycket intresssant.

2. Serie A:s ras. Fram till säsongen 00/01 matchade ligan Premier Leagues tillväxt. Efter det tog det stopp där utvecklingen gick vidare sidleds och ligan har tappat duktigt med marknadsandelar. Löneinflationen fortsatte dock spikrakt uppåt ytterligare en till två säsonger med radikala svarta hål som en konsekvens. Efter det har lönekostnaderna justerats ned flera nivåer. Vad hände egentligen i Italien? Ligan framstår som en TV produkt där hela 63% av intäkterna kommer från TV pengar.

3. ManU hör som sagt till de mest lönsamma klubbarna i världen med en rörelsemarginal över 30% och bär nästan hälften av Premier Leagues:s rörelseresultat på sina axlar. Den engelska ligafotbollen ger bra möjligheter till en lönsam business främst för Premierships topp fyra klubbar.

Det finns samtidigt en hel drös engelska klubbar som inte mår bra. Endast 8 av 38 klubbar i de två högsta divisionerna (5 i PL & 3 i C), en halvering från säsongen innan, redovisar ett positivt rörelseresultat. Championsship-klubbarnas ratio lönekostnader/ omsättning ligger på hela 79%. Det finns klubbar som som snittar över 100%. Hur sunt är det? Vilka konsekvenser kan det på sikt få för den engelska ligafotbollen?

4. Chelsea, vilka profitkillers, förmodligen inte enbart för sig själva utan för hela branschen genom sin löneupptaxering.