Kategori: overinvestments

Kontraktstrategier – överinvesteringar vs "relegation clauses"

Låt oss fortsätta på ämnet spelarkontrakt och gå in på överinvesteringar. Kostnaden för fotbollsklubbar att degraderas från en liga brukar vara mycket hög. Den stora anledningen stavas kraftigt minskade intäkter i kombination inte lika kraftigt minskade kostnader.

Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.

Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.

Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.

Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue – ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.

Hur kommer det sig?

Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att ”relegation clauses” alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.

Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med ”fångarnas dilemma”. Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.

Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.

——————————————————-

*Värderingen av ett spelarkontrakt med en ”relegation clause” i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.

Ett kontrakt fritt från ”relegation clause” har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes ”relegation clause”, diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.

Vi kan även anta existensen av en ”klausul-paradox”. Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken. Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av ”relegation clauses” men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.

När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
——————————————————-
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40

Football vs Implicit Guarantee

Till slut har så även Lyn säkrat finansiering för fortsatt elitverksamhet. Inte helt oväntat och som en uppmärksam bloggläsare påpekade, är det svårt att förkasta hypotesen som säger att fotbollsklubbar kan ta högre risker. I slutändan räddas de ”alltid”.

Det intressanta är att vi kan utveckla det hela och konstatera att det ser ut att så även vara fallet för de intressenter och motparter med vilka klubbarna gör affärer.

Låt oss ta Liverpool som ett lysande exempel. När amerikanerna Hicks och Gillet köpte klubben 2007 så finansierades affären, precis som Glazer vs ManU, genom en Leveraged-Buy-Out. Liverpool har dock betydligt lägre rörelsemarginaler än ManU. Till stor del beroende på att Anfield Road är underdimensionerad och långt ifrån klarar av att utnyttja hela potentialen inom segmentet match-day-revenues.

I det senast publicerade bokslutet för det holdingbolag (Kop Football Holdings Ltd) som äger klubben, skrev dess revisorer följande i revisionsberättelsen postad i februari 2009.

Emphasis of matter – going concern; In forming our opinion on the financial statements, which is not qualified, we have a considered the adequancy of the disclosures made in note 1 of the financial statements concerning the Group´s and the parents company´s ability to continue as going concern .….. These conditions, along with other matters explained in note 1 to the financial statements, indicate the existance of a material uncertainty which may cast signifiant doubt on the Group´s and parent company´s ability to continue as agoin concern.

Naturligtvis högvilt för pressen som fick öppet mål. Marknaden å sin sida har värderat klubbens förmåga att överleva åtminstone två gånger sedan dess.

Första gången var i somras när Hicks och Gillet lyckades med att återfinansiera holdingbolagets balansräkning genom att rulla den förfallna skulden vidare i nya banklån.

I ungefär samma veva värderades Pool även av AC Roma som indirekt lånade ut pengar till Liverpool i samband med klubbens försäljning av Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid. Lägg därtill ytterligare £4 miljoner i rörlig ersättning som hänger på framtida sportsliga framgångar. Counterparty Risk ser inte ut att vara någon större issue här heller.

Och för bara ett par månader sedan värderades klubbens varumärke upp i form av det nya rekordstora sponsoravtalet med Standard Chartered.

Med den aktuella incidenten i Dubai som exempel, beskriver Aswath Damodaran mycket pedagogiskt på sin blogg ”fenomenet” implicit guarantie s. Är den implicita garantin inom fotbollen något som underförstått förväntas i och med 100 års historia och erfarenhet?

Ytterst få fotbollsklubbar går i konkurs och försvinner. Vilken magnat skulle inte med den äran vilja att för all framtid bli ihågkommen som den som räddade Liverpool? Och då har vi kanske ett läge där kreditgivare kan prissätta en högre riskpremie där den underliggande risken i själva verket kan antas vara betydligt lägre.

Man brukar säga att vissa institutioner är ”too big to fail”. Kanske kan vi säga att klubbarna är ”too valuable to fail”.

Frågan som dyker upp är naturligtvis var taket för räddningspaketen befinner sig? De nominella beloppen blir ständigt högre och högre. Faktum kvarstår dock… än så länge är fotbollsindustrin en droppe i havet.

När ryktet om ett ”monsterbud” på £1 miljard på flaggskeppet, den av Forbes högst värderade klubben i världen – Manchester United, så ska vi komma ihåg att det är en struntsumma i det stora hela. Det är ganska exakt lika mycket som ett bolag noterat på stockholmsbörsen spottade ur sig i utdelning till sina aktieägare 2008. £1 miljard är också drygt 100 gånger mindre än Wal-Marts marknadsvärde. Och då är inte ens Wal-Mart störst i USA.

Hemma i Sverige ska vi kanske inte ens prata om det. Men den klubb som har högst intäkter i allsvenskan omsätter årligen ungefär 5 gånger mindre än vad min lokala dagligvaruaffär gör.

Men nog kommer vi förr eller senare att få se fler offer som går omkull. Fram till idag har det däremot visat sig att värdet på fotbollsklubbar är högre än det pris som betalas för att rädda dem. Och så länge denna diskrepans mellan värde och pris existerar så kan vi förvänta oss att klubbarna och andra intressenter kommer att fortsätta med vad det från sidlinjen ser ut att vara, ett högre risktagande.

"negativ sammenhæng mellem profit og placering"

Eftersom även Danska klubbar naturligtvis förr eller senare drabbas av röda siffror på den nedersta raden, har fenomenet fått en hel del uppmärksamhet och stora rubriker i dansk media.

Jag har tidigare kortfattat beskrivit stegen i en fotbollsklubbs affärscykel.

En bra och förklaring till varför sport generellt inte går runt ekonomiskt hittar vi här.

Går det att grafiskt visa varför vi har ”negativ sammenhæng mellem profit og placering”?

x axeln visar nivån på talang. Svarta linjen avser intäkter och den röda kostnader.

Vi ser att en profitmaximerande klubb kommer att rekrytera begränsat med talang och nöja sig med intäkterna vid punkt [tp]. Förvisso finns outnyttjad intäktspotential, men marginalkostnaden överstiger marginalintäkten. Strategin är egentligen relativt enkel: ”The only winning move is not to play”

En nyttomaximerande klubb däremot utnyttjar istället samtliga sina intäkter till att rekrytera talang [tn]

Det finns ett problem i den affärsmodellen.

Intäkterna skulle kunna beskrivas enligt följande funktion.

I=I(w,m) där w är klubbens segerprocent (sportsliga framgångar) och m är marknadens storlek. Ju större lokal marknad klubben befinner sig på, desto större intäktspotential. Å andra sidan är exponeringen högre gentemot sportsliga motgångar. (medgångssupporterhypotesen).

Segerprocenten å sin sida är ett resultat av en klubbs produktionsfunktion som skulle kunna beskrivas enligt följande modell.

P= P(Q,M,K) där Q är spelarnas kvalitet, M är management och K är andra klubbars (konkurrens) prestation.

En klubbs output (P) beror till viss det på konkurrenters produktion (K).

Frågar du majoriteten av ligans klubbar kommer de inte helt osannolikt att ha topp4 som målsättning och därmed budgetera för det. Andra klubbar rustar för att undvika nedflyttning.

Eftersom endast fyra klubbar kan hamna topp4 så pressar konkurrensen intäktslinjen nedåt (relativt kostnaderna) och de kontrakterade spelarna börjar helt plötsligt att upplevas som dyra i drift. Vad gör majoriteten av klubbarna då? Sannolikt rekryterar än mer talang.

Detta fenomen är egentligen inte specifikt enbart inom fotbollen.