Kategori: tippeligan

Competitive Balance – Tippeligan update

C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2009

Tänkte göra en kort uppföljning av inlägget Competitive Balance – Tippeligan.

Vi ser att efter den period där konkurrensen ökade mycket kraftigt så ser det ut att bli en korrigering tillbaka till högre nivåer. Utan att veta allt för mycket om de norska klubbarnas affärsmodeller så skulle jag kunna anta att vi till en större del pratar om ”socker-pappa” pengar, som utöver matchdag, marknad och TV pengar, finansierat klubbarnas sportsliga resultat. Precis som Molde i exemplet under länken.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Rosenborg vars affärsmodell inte bygger på sådana tillskott, har ”överlägset” störst intäkter från match-dag men marknad har under perioden med hög konkurrens sett sina rörelsemarginaler minska. Nu kan man istället dra fördel av det rat-race konkurrenterna ägnat sig åt och den urblåsning som följde. Man vann den förra säsongen ligan överlägset och klubben ges nu mycket goda förutsättningar att dominera den norska ligafotbollen de kommande åren men en möjlighet att tjäna pengar från extraordinära intäkter i Europa.

Erfarenheten från övriga Europa säger att sämre tävlingsbans inte per automatik betyder att efterfrågan på fotboll minskar. Det kan det bli intressant och se ifall marknaden når paradoxen där ETT lag blir FÖR överlägset – the paradox of power*. Det kan ju diskuteras huruvida inte Rosenborg nådde det stadiet under sin förra framgångsperiod. Uppenbarligen hittade konkurrenterna trots allt incitament till att överinvestera.

Intressant framtid följer men kanske är ligaformatet inte helt optimalt anpassat för att möta den norska fotbollsmarknaden.

——————————————–
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of powerStefan Szymanski, Oct 2006
——————————-
———————————————-
* C4 = [summan av de fyra största klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

I skuggan av marknadskrafterna

Läser på DN om de norska klubbarnas kredit(o)värdighet. Jag har tidigare skrivit några rader om fenomenet i Tippeligan.

Kreditvärderingsföretaget Lindorffs intryck är att klubbarna drivs dåligt. Det må så vara.

Jag ska dock leverera en förklaring som vi faktiskt kan mäta och inte anta.

Tippeligans tävlingsbalans har förändrats mycket kraftigt de senaste åren. Ligan har blivit än jämnare än allsvenskan. En liten notering om profitperspektivet finns i samband med att jag mätte tävlingsbalansen i Norge för ett och ett halv år sedan. Det räckte med en lågkonjunktur för att klubbarnas räkenskaper totalt skulle blåsas ur.

De jagande klubbarna såg alla sin chans att nå toppen. De investerade hårt, men det måste alltid finnas förlorare i en fotbollsliga. I Norge har hela 14 klubbar delat på topp-4 platserna mellan perioden 2003-2007. En fantastisk drivkraft för the-arms-race.

Även Rosenborg har känt av den kraftigt ökande konkurrensen. I jakten på att återta tronen har klubben från Trondheim budgeterat med en förlust på NOK 30 miljoner under innevarande säsong. De sportsliga resultaten övertygar men kalaset ser ut att ha kostat ytterligare 8 säckar.

Lyn ligger riktigt pyrt till. Men magkänslan säger att klubben kommer att överleva, på ett eller annat sätt.

C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2007. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Observera justeringen i tävlingsbalansen post 2002.
Tävlingsbalans, C4-index, H-indax 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens.

———————————————-
* C4 = [summan av de fyra största klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.


Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

Priset på talang sjunker som en sten

Om lite drygt en vecka öppnar transferfönstret. Ett bra tillfälle för fotbollsklubbar att genom en ökad kapitalomsättningshastighet på sina tillgångar stärka stärka sina balansräkningar .

Fönstret ger även en möjlighet till att kunna balansera om sina trupper. Och även om mängden pengar sannolikt kommer att vara mindre, är mängden talang densamma. Och spelare kommer givetvis att byta klubbadress, trots att det är lågkonjunktur.

Redan i november kunde vi se signaler på att priset på talang skulle falla. Juergen Klintsman var även han inne på samma linje.

Vi har under året observerat att riktigt eftertraktade fotbollspelare fortfarande har en hög prislapp, både på transfern men även i form av det personliga kontraktet. Och i ärlighetens namn tror jag att den mycket åtråvärda talangen kommer att bibehålla sitt höga marknadspris.

På mer medelmåttlig talang sjunker däremot priset som en sten. Vi kan förvänta oss att rörligheten på spelare av allsvensk kaliber kommer att bli hög de närmast kommande transferfönstren.

Och korrigeringen har gått snabbt. En bidragande anledning och katalysator är den norska ligans ekonomiska kräftgång. Tippeligan har ju de senaste åren varit en av flera faktorer som drivit löneinflationen på den medelmåttliga talangen i allsvenskan.

Hur illa det egentligen är ställt bland tippeligaklubbarna är nog svårt att säga eftersom tidningsrubriker som vanligt måste tas med en stor näve salt.

Fakta i målet är i alla fall att 2008 så visade de sexton tippeligaklubbarna ett ackumulerat underkott på ca NOK 150 miljoner (ca 180 msek), vilket kan jämföras med det lilla överskott på 8 miljoner kronor som de allsvenska klubbarna trots allt levererade.

I övrigt rapporteras att Lyn ska ha radikala problem och har inte betalat sin arenahyra under 2009. (här och här)

Och att Fredrikstad nu får kommunala lånegarantier för att få lite andrum i sin sparprocess.

Stabaeck som tydligen ställt in betalningarna.
Tromsö som säger sig behöva spara 15 miljoner norska kronor i lönekostnader.
Och för Start ser det ut att räcka med så lite som 5 miljoner.

Även suveräna ligaledarna Rosenborg rapporteras inte ha gått helt oberörda av lågkonjunkturen.

Det ser faktiskt ut som att det under den senaste tiden varit något av norska mästerskapen i krisrubriker.

********

Det finns de som hävdar att klubbarna utnyttjar lågkonjunkturen till att sänka priset på talang samt andra personalkostnader, extra mycket.

Och jag kan nog hålla med. Även om priskorrigeringen beror på marknadsläget och inte kan bortförklaras genom konspirationsteorier, dyker det ibland upp tillfällen där det finns en strategisk uppsida att med starka ord och termer måla upp en värre bild av verkligheten än vad den i själva verket är.

*********

Att situationen till ytan ser ut att vara mer akut i Norge än i Sverige är på kort sikt mycket goda nyheter för några av de allsvenska lagen.

Det finns idag klubbar med mycket knappa resurser men som trots allt besitter hyfsat starka intäkter i relation till sina ligakonkurrenter. Sitter man dessutom på inte helt utgående kontrakt med spelare som är åtrovärda för utländska klubbar högre upp i värdekedjan, kommer det rimligtvis ges goda möjligheter att relativt snabbt kunna komma på rätt köl ekonomiskt.
Det som avgör utfallet är den sportsliga kompetensen i respektive klubbledning – ”talent-picking”, fingertoppskänsla samt leverans på fotbollsplanen.

Jag tänker främst på klubbarna i Stockholm men även Helsingborg där den sistnämnda, enligt SvFF:s sammanställning som presenterades i slutet av april, har smugit upp som den klubb som omsätter tredje mest i allsvenskan (exkl transfers).

Fotbollsekonomi handlar i mångt och mycket inte om absoluta tal. Alla resurser (pengar&talang) måste hela tiden ställas i relation till omvärlden.

*********

Och marknaden kommer att återhämta sig. För så fort denna priskorrigering och kortsiktiga omdistribution av talang är färdig, börjar allt om från början igen. The-arms-race lever vidare och flertalet av de norska klubbarna omsätter fortfarande mer än de allsvenska. Och vissa allsvenska klubbar omsätter mer än andra.

”the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club”

Nya drömmar, nya förväntningar, ny inflation och så småningom nya underskott.

Det är trots allt inte mer än 7 år sedan förra gången det vankades ”kris” i fotbollseuropa och spenderarfesten ”var över”.

TV bolagen och sponsorerna må vara nya idag. Klubbarna, rubrikerna och debatten är dock i stort sett desamma.

Competitive Balance II – Tippeligan

C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2007.

Både vad gäller tippeligan och allsvenskan har jag modellerat om C5 indexet till ett C4 index och med andra ord räknat topp fyra klubbarnas marknadsandel i relation till ligan som helhet. Anledningen är helt enkelt det färre antalet lag i ligan samt definitionen av ”topp”.

Tippeligan är intressant då det finns ett möjlgt samband mellan Rosenorgs förlorade dominans i ligan samt de kraftigt stigande publiksiffrorna post 2002. Publikboomen i Norge kom flera år senare än den gjorde i Sverige och frågan är givetvis hur stor roll på efterfrågan den förbättrade tävlingsbalansen inverkat. Rosenborgs dominans var väldigt kraftig under många års tid och det borde kunna relateras till Szymanskis tes om ”alltför dominanta” klubbars negativa inverkan på efterfrågan.

Tittar vi på nyckeltalen. Ser vi en signifikant förbättring i tävlingsbalansen post 2002, både vad gäller topp 4 klubbarnas poängförsprång och sättet på hur poängen fördelas i ligan som helhet. Topp 4 klubbars försprång kan å andra sidan ha ett samband med Rosenborg överlägsenhet vad gäller poängförsprång. Ligan har ändå haft väldigt många olika lag som representerat topp 4. Perioden 1997-2002 har nio olika klubbar hamnat topp fyra och under perioden 2003-2007 har hela fjorton olika klubbar delat på de fyra första platserna, med andra ord, lite fritt kaos de senaste åren.

Ur ett profitperspektiv var Rosenborg den stora vinnaren under glansåren med kontinuerligt spel i Champions League. De senaste årens förbättrade tävlingsbalans borde innebära mycket sämre möjligheter för klubbarna i ligan att leverera profit.

T.ex. visade Rosenborg röda siffror 2006 (-7.8 mnok) då klubben budgeterar med Europaspel varje år. 2007 års resultat lär dock visa en annan färg i bokslutet. Klubbens starka finanser och möjligheten att betala höga löner driver samtidigt konkurrenters lönekostnader uppåt eftersom när de ser en möjlighet att utmana om mästerskapet och därmed borde maximera den sportsliga nyttan vilket driver kostnadssidan.

Vi har tidigare läst om Fredrikstads ekonomiska problem (här). Skulle vara intressant och se samtliga klubbars nyckeltal.

Imorgon allsvenskan