Kategori: transfers

Rasmus Elm och marknadsvärden

Rasmus Elms flytt från Kalmar FF till holländska AZ Alkmaar är och förblir veckans stora samtalsämne. Mycket subjektivt uppskattas marknadsvärdet runtom till 60-80 miljoner.

Innan vi fortsätter resonemanget rekommenderar jag mitt tidigare inlägg som behandlar Mattias Bjärsmyrs marknadsvärde på uppskattningsvis 27 miljoner och hur parterna delade på det beloppet. I denna specifika affär ser IFK Göteborg ut att ha erhållit strax under 20% av spelarens marknadsvärde.

Läs gärna även om hur Ragnar Sigurdsson filosoferar kring sin egna kontraktsituation.

Bakgrunden till affären Rasmus Elm är hans före detta kontrakt som löpte ut i slutet av 2009. Efter många om och men lyckades parterna komma överens om att signera ett nytt avtal som sträckte sig över säsongen 2010. Frågar ni mig så var det en ganska generös gest av Rasmus, trots att han på kort sikt sannolikt belönades med, i allsvenska ögon sätt, mycket goda villkor.

Det vore dock naivt och tro att Rasmus Elm, genom att skriva under det värdepapperet (kontraktet), skulle initiera en värdeöverföring på låt oss säga 30-40 miljoner från sig själv till Kalmar FF. Oavsett hur långt avtal Elm än har med Kalmar så förväntas han att generera exakt lika mycket nytta för den klubb som till slut rekryterar honom.

Som jag var inne på tidigare fanns det, tack vare Kalmars mycket starka balansräkning, ändå rätt så hyfsade möjligheter att investera i ett nytt kontrakt med Rasmus. Klubbens ordförande kommenterade också avtalet som den enskilt största spelarinvesteringen i klubbens historia.

Rent konkret innebär det att parterna justerade riskerna med varandra och med det även distributionen av det framtida marknadsvärdet.

Från Rasmus perspektiv kan vi se det som en försäkring mot risken att hans karriär hade valt en annan väg. Om uppgifterna om 40% av transfersumman till Rasmus nu stämmer är det bara en variabel som reducerar de för spelaren negativa effekterna av en hög transfersumma.

För Elm är en låg transfersumma nämligen fortfarande det bästa utfallet eftersom det ger honom ett bättre förhandlingsutrymme i syfte att maximera sitt personliga kontrakt med AZ Alkmaar.

Trots den ”låga” förväntade transfersumman kan man inte säga annat än att Kalmar efter omständigheterna gjort en mycket bra affär. Alternativen när man gick in i 2009 var att Rasmus i samband med sommarens flytt hade erhållit än mer utav sitt marknadsvärde. Denna sommarens allsvenska ”semi-bosmans” ser ut att ha genererat ca 5 miljoner. Och skulle Elms flyttlass gå först efter säsongen, hade han ju själv lagt vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Följdfrågan blir naturligtvis om huruvida Kalmar skulle ha tecknat ett mycket längre kontrakt långt tidigare. Tittar man på klubbens låga intäkter (i förhållande till andra klubbar högt upp i tabellen) och det fina driftresultat man varje år redovisat, blir mitt antagande att klubbens kontraktspolicy och strategi inneburit kortare kontrakt med sina spelare som rimligtvis är billigare i drift.

För Kalmar FF handlar det om en lägre risk som naturligtvis prisas in i form av en lägre uppsida i samband med framtida spelaraffärer. Alternativet hade varit sämre driftresultat och en högre potentiell vinst i samband med spelartransfers. Frågan man måste ställa sig om det ens fanns utrymme i budgeten att överhuvudtaget kunna bedriva en sådan strategi tidigare.

Fotboll och Allais paradox

Transfersäsongen är snart över och vi har denna sommar sett en härligt blandad kompott av olika beslut. För oss som följer spektaklet vid sidlinjen kan vissa beslut tyckas vara mer logiska samt rationella än andra.

Till exempel kan vi ställa Halmstads aktiva val av bosman i form av Tim Sparv i relation med andra klubbar som denna sommar cashat hem runt 5 miljoner för sina respektive ”semi-bosman”.

Eller Kalmar FF som förra säsongen med 1.5 år kvar på kontraktet sålde Cesar Santin samtidigt som man accepterade bosman på Victor Elm.

Ivan Obolos vara eller icke vara är ett annat case. Säkra pengar in idag, eller exponering mot den sportsliga prestationen (både den egna och konkurrenternas) med chans på mindre säkra pengar genererade genom sportslig framgång.

Jag har tidigare beskrivit en enklare beslutsmodell i samband med spelarförsäljningar. Låt oss utveckla resonemanget ytterligare.

Den franske ekonomen Maurice Allais stora bidrag till spelteorin kom år 1953 där han i en undersökning testade huruvida beslutsfattare var inkonsekventa i sina val. Något som resulterade i Allais paradox.

Alternativ A: 100% säkerhet få $1,000,000.
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000, 89 % chans att få $1,000,000 och 1 % chans att inte få något alls.

Trots att det förväntade värdet i alternativ B ($1,390,000*) dominerar det förväntade värdet hos alternativ A ($1,000,000) valde de flesta alternativ A.

I ett andra försök hade vi två andra val.
Alternativ A: 11 % chans att få $1,000,000 och 89 % chans att inte få något alls. ($110k)
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000 och 90 % chans att inte få något alls. ($500k)

I detta exempel valde de flesta alternativ B. Paradoxen ligger i att de som valde A i det första försöket borde rimligtvis och i enighet med grundsatsen även ha valt A i det andra.

Värt att notera är att beslutsfattare väljer olika och därmed värderar situationerna baserat på den individuella riskbenägenheten.

Kanske skulle en del kunna förklaras genom lagen om avtagande marginalnytta. Genom att tillföra ytterligare 1 miljon till en förmögenhet borde miljonen rimligtvis värderas lägre ju större förmögenheten är. Vi förhåller oss därmed med ett mer subjektivt värde på pengar. Nicolas Bernoulli gav oss följande formel:

där Y är det subjektiva värdet på pengar, X är det objektiva värdet samt k och a är konstanter. För att integrera modellen hos fotbollen och nyttomaximerande fotbollsklubbar borde vi kanske kunna prisa in nyttan i form av sportslig framgång men även klubbens finansiella status (soliditet&likviditet) i ekvationen.

Det kanske mest talande exemplet på det subjektiva värdet på pengar i allsvenskan hittar vi annars i Olof Lundhs fint paketerade fotbollsekonomi. Naturligtvis härligt fullspäckad med klyschor.

Stefan Andreasson förklarar:
”Givetvis är det svårare i en klubb som går sämre och där det kan handla om att sälja för att rädda månaden eller året, men vi har också varit i en situation med dålig ekonomi och då gäller det att fast vid värderingar och principer.”

Men vi minns mycket väl hur samme Andreasson sommaren 2003 gladeligen sålde U21 landslagsmannen Fredrik Stenman till Djurgården för 2 miljoner**.

Klubbens på den tiden låga rörelseintäkter gav Elfsborg höga värderingar för sina spelare på transfermarknaden utan att de nominella beloppen var särskilt höga.
——————————–
* $1,000,000*0,89+$5,000,000*0,10+$0*0,01 = $1,390,000
** Enligt SvFF:s sammanställning av allsvenska klubbars ekonomier 2003 var Elfsborgs intäkter från spelartransfers 2 miljoner.

osynliga handen noterar #3

Intressant intervju med Ragnar Sigurdsson eftersom han själv tar upp diskussionen kring sin egna prislapp. Han är lite inne och snuddar på vårt hypotetiska exempel i samband med Mattias Bjärsmyr transfern.

För att motivera en prislapp på 20 miljoner måste Ragnar kliva upp ytterligare en nivå i kvalitet och bli åtråvärd för klubbar ännu högre upp i värdekedjan. Klubbar med intäktsnivåer som klarar av att räkna hem ett flerårskontrakt till nästan det dubbla Bjärsmyrsvärdet. I alla fall i tider när marknaden svämmas över av allsvenska (och inte helt osannolikt även andra) mittbackar 6 månader kvar till bosman.

Givetvis är IFK Göteborg nöjda med kontraktsituationen. Med 2.5 år kvar och med en relativt stark balansräkning samt ett hanterbart driftunderskott, samtidigt som man i år redan har realiserat ”dolda” tillgångar så värderar de rimligtvis den sportsliga nyttan högt. Även om allt givetvis har sitt pris.

Vad gäller Ragnar så… that´s the name of the game, hans tid kommer.

hemliga transfersummor

Ekonomiprofessor Simon Chadwick tar på sin blogg ”Daily Sport Thought” upp frågeställningen kring syftet med och hanteringen av ”hemliga transfersummor”.

Det vi vet är att information är värd pengar. Ibland mer, ibland mindre. Olika mycket för respektive part i transfern och så vidare. Och ibland kan det finnas politiska värden som går stick i stäv med ekonomisk rationalitet.

Dessutom, finns det ett värde på den desinformation som under varje silly-season planteras i medierna av de olika aktörerna på transfermarknaden?

Alla har sin roll i fotbollsindustrin, så även media som är en liten bricka i spelet, ett verktyg för någon annan.

Bjärsmyrs marknadsvärde – ca 27 miljoner

Mattias Bjärsmyr på väg till Panathinaikos. Vi låtsas att siffrorna i fotbollskanalen stämmer och att klubbarna denna sommar kommer överens under de nämnda omständigheterna. För att förtydliga så har Mattias Bjärsmyr ett halvår kvar på kontraktet med IFK Göteborg och har fritt kunnat förhandla med andra klubbar.

22 miljoner personligt kontrakt (här) samt 4.5 miljoner i transfer-fee (här).

Bjärsmyrs nytta hos Panathinaikos värderas med andra ord till 27 miljoner. Klubben prisar här in spelarens bidrag till klubben i form av TV intäkter, matchintäkter, marknadsintäkter. Kanske har man även diskonterat in en sannolikhet för ett framtida andrahandsvärde.

Den intressanta och hypotetiska frågeställningen är naturligtvis om en affär hade ägt rum ifall Mattias Bjärsmyr hade haft, låt oss säga 1.5 år kvar på kontraktet.

Bjärsmyrs förväntade nytta till Panathinaikos är givetvis fortfarande lika stor, det vill säga 27 miljoner. Och eftersom spelarmarknaden är hyfsat effektiv är Panathinikos den klubb och den ligamarknad där Mattias Bjärsmyr idag förväntas producera och skapa mest värde till ”produkten fotboll”. Annars hade det dykt upp en annan klubb som varit beredd att betala mer.

Däremot, med 1.5 år kvar av kontraktet, hade IFK Göteborg ägt en försäkring som berättigar till en högre del av marknadsvärdet. Och då kan man ju ställa sig frågan ifall ett sådant klubbyte hade varit lika intressant för Mattias. Om vi antar att IFK Göteborg hade krävt 15-20 miljoner i transfer-fee så skulle det personliga kontraktet rimligtvis reduceras med mellanskillnaden i priset.

Att för 7-12 miljoner binda sig i fyra år hos Panathinaikos, ska vägas mot spelarens resterande löptid i IFK Göteborg(1.5 år i vårt exempel), där han för varje transferfönster tar över mer och mer av sitt egna marknadsvärde. Om ett år har ju spelaren, baserat på dagens värdering, ett personligt kontrakt i handen till ett nominellt värde av 22 miljoner.

Ett alternativ skulle givetvis kunna vara att förlänga med IFK Göteborg för att på så sätt försäkra sig mot ”hack i karriären”.

Det skulle innebära att IFK Göteborg måste öka sina löpande lönekostnader och betta på att Bjärsmyr fortsätter att utvecklas och att man ska kunna sälja honom ett par transferfönster längre fram. Och med tanke på att IFK Göteborg skulle ha svårt att matcha de 7-12 miljoner/4år skulle sannolikt även krävas andra ”specialvillkor” i kontraktet.

Risk-reward.

Ytterligare läsning i ämnet:
Tankar kring den säljande klubbens perspektiv här.
och
Spelarkontrakt som ett medel för ”rent-seeking”.

Exempel på beslutsmodell vid spelarförsäljningar?

Att det inte är lätt att sälja spelare på beställning lärde vi oss förra vintern när Rami Shaaban skulle finansieras och utan att ha fakta på bordet kan vi misstänka att Trelleborg hade hoppats på ett bud från utlandet på Rasmus Bengtsson denna vinter. Klubbens chans att få betalt för talangen minskar nu för varje dag som går.

Men trots knappa tolv månader på kontraktet, en stark säsong bakom sig, U-21 meriter samt A-landslagsdebut återfinns Rasmus kvar i Trelleborgs trupp. Varför ska han förlänga sitt kontrakt och göra det svårare för andra klubbar att förvärva honom?

Det är nog ingen överdrift att konstatera att ”generic” allsvenska spelare är ”svårexporterade” men att det finns en efterfrågan efter tung kvalitet och extraordinär talang. ”Medelmåttig” talang finns det gott om runt om i fotbollsvärlden och det ska till något extra för att köpare ska betala summor värda namnet för att köpa loss ett kontrakt. Sedan är det som vanligt, inga regler utan undantag.

Så hur ska en klubb som befinner sig i de nedre regionerna av fotbollens värdekedja förhålla sig när man får ett bud på en av sina spelare? För dessa klubbar fyller spelarförsäljning en mycket viktig roll vad gäller finansiering. (se här)

**********************

Det finns säkerligen en hel del aspekter att tänka på.

– Behövs likviditeten för transfern för att finansiera den fortlöpande verksamheten och därmed inte riskera sin fortlevnad?

– Hur stor nytta fyller spelaren för att klubben ska nå sina kortsiktiga målsättningar? Är spelaren så pass intressant för omärlden att det kommit bud högre uppifrån i värdekedjan, kan en allsvensk klubb inte räkna med att denna spelare kommer att vara en del av klubben på längre sikt.

Skulle beslut fattas anbart baserat på finansiella parametrar och utan hänsyn till den sportsliga nyttan, skulle en enklare beslutsmodell kunna se ut enligt nedan.

Beslutsträd (klicka på bilden för bättre upplösning)

Modellen bygger på antagandet där spelaren har två år på konraktet. Vi kan använda Charlie Davies som ett exempel.

Den röda delen värderar ett säljbeslut när väl klubben fått ett slutbud på X kronor.

Eftersom vidareförsäljningsklausuler mer än ofta skrivs in har jag estimerat med ett scenario där sannolikheten till vidareförsäljning är 0.2 och pay-offen vid en vidareförsäljning är 5 miljoner. Värdet av händelsen blir sannolikheten (0.2) x 5 miljoner = 1 miljon.

Det förväntade värdet av att sälja Charlie idag blir således X+1

Den gröna delen värderar ett beslut där klubben tackar nej till budet.
Följande scenarios kan hända under 2009.

1)Charlie gör succé – skattad sannolikhet 0.5 – nytt bud vid nästa transferfönster till priset Y.
2) Charlie kan bli långtidsskadad – skattad sannolikhet 0.2
Detta scenario ger två nya efterföljande scenarios:
2a)Med max ett år kvar, väntar Charlie ut kontraktet och går som Bosman – skattad sannolikhet 0.5

2b)Transfer med ett år kvar på kontraktet – skattad sannolikhet 0.5 – priset vid transfern blir X*0.45 (skattat enligt empirin från Bundesliga där ett år mindre av kontraktet reducerar priset med upp till 55%)

3) Charlie fortsätter prestera såsom 2008, varken mer eller mindre – skattad sannolikhet 0.3 – Nytt bud nästa transferfönster X*0.73 (skattat enligt empirin från Bundesliga där ett år mindre av kontraktet reducerar priset med upp till 55%)

Det förväntade värdet av att behålla Charlie blir således 0.5Y+0.22X+0.05X

Vi kan således simulera den uppsida (Y) som krävs för att ”behåll” ska vara försvarbart. (0.5Y+0.27X > x+1)

Det ger oss Y > (0.73X/0.5)+1

Har klubben idag fått ett bud på 10 miljoner måste klubben, baserat på givna antaganden, värdera Charlies potential att utvecklas, prestara och producera så pass väl att det framtida budet Y måste överstiga 15.6 miljoner för att ett ”nej tack” ska kunna räknas hem ur ett finansiellt perspektiv.

vid ett bud på 15 miljoner måste Y överstiga 22.9 miljoner
vid ett bud på 20 miljoner måste Y överstiga 30.2 miljoner
vid ett bud på 25 miljoner måste Y överstiga 37.5 miljoner
osv…

Hur man sedan bakar in den nytta spelaren genererar till truppen vid ett ”nej tack” till modellen är ju en inte helt oviktig knäckefråga.

Det som jag misstänker ofta är avgörande för underkapitaliserade klubbar, är risken att inte kunna finansiera sin balansräkning genom att tacka nej.

********************

Modellen blir sannolikt inte applicerbar högt upp i fotbollens värdekedja.

********************
OBS att samtliga skattningar är mina egna med sannolikheter baserade på magkänsla och priser baserade på en empirisk studie från Bundesliga. Kick-back på vidareförsäljning iden röda delen endast en grov höftning.

********************
Ingen hänsyn har tagits till inte helt oviktiktiga likviditeten i transfersystemet och ”fotbollsinflationen”.

Därför slog Premier League transferrekord

Transferfönstret är stängt. För min del har det varit en intressant period eftersom Manchester Citys jakt på talang och kvalitet resulterade i ett utfall helt enligt förväntnigarna baserade på modellen.

Klubben spenderade mer än hiskliga £50 miljoner på Shay Given, Nigel De Jong, Craig Bellamy och Wayne Bridge. Sanslös inflation på i mina ögon begränsad talang!

Mycket pengar på banken betyder inte automatsikt att talang kan förvärvas. Talang är nämligen en av fotbollens trånga sektorer och den är svåråtkomlig och dyr när motpartena i förhandlingarna är nyttomaximerare samt har en likvid situation som inte äventyrar klubbens fortlevnad.

Man kan ju dessutom undra hur smart det är att på förhand gå ut med information om att man i januari önskar värva spelare för £100 miljoner. För motparterna i förhandlingarna blir det lite som att stjäla godis från småbarn.

*****************

Deloitte konstaterar att Premier League klubbarna spenderade
mer i transferpengar januari 2009 än 2008. £160 miljoner handlade de engelska klubbarna spelare för vilket uppges vara £10 miljoner med än motsvarande period året innan.

Många hävdar därmed att de engelska klubbarna är immuna mot ”credit-crunch”. Än så länge ökar ju de löpande intäkterna tack vare sedan tidigare bundna TV avtal.

Jag håller dock inte med att det just är detta faktum som drivit transfernivåerna denna vinter.

ManCitys ägare Abu Dhabi United Group:s kapitalinjektioner bidrog givetvis till att hålla priserna uppe. Viktig och mycket intressant är även informationen om att hela 105 av de 160 miljonerna bytte ägare internt mellan Premier Leagues klubbar. Vi kan med andra ord anta att velociteten har ökat, dvs fekvensen och återanvändadet av samma pengar vilket enligt ”Quantity-Theory-Of-Money” även det bidrar till högre priser/inflation.

T.ex omsattes merparten av pengarna inblandade i transfern avseende Robbie Keane två gånger om, det endast inom loppet av ett halvår – snacka om flöden. Tottenham som var den klubb som spenderade näst mest (£45m) efter ManCity hade ju laddat sin transferkassa rejält under förra fönstret där man förutom Robbie Keane även för stora pengar sålde Dimitar Berbatov till ManU.

Så förklaringen är egentligen lika tråkig som enkel. Kommer ni ihåg den förenklade formeln för inflation?

P = [M*O]/T där:
M = totala antalet pengar i transfersystemet
O = velociteten (frekvensen)
T = talang, det vill säga det reala värdet på all kvalitet
P = prisnivå

ManCity ökade ”M” och ifall ”O” dessutom ökar, får vi ytterligare en hävstång till inflationen – ”P”.

Rent konkret innebär det samtidigt att Premier Leagues aggregerade talang, trots rekordtransfers, inte förbättrats särskillt mycket i relation till omvärlden. Det försvagade pundet kan ju även det ha bidragit till att man shoppat runt på hemmaplan istället. Importerad talang har för engelska klubbar helt enkelt blivit dyrare än tidigare år.

*************************

Är då Premier League verkligen immunt mot ”credit-crunch”? Som jag skrivit tidigare, de starkaste klubbvarumärkena kommer alltid klara sig. Många av de mindre klubbarna ser även ut att ha icke rationella ägare som pumpar in kapital för att täcka underskott. De omtalade skulderna är, så länge de är ränte- och amorteringsfria, endast av akademiskt intresse.

Vi ska dock komma ihåg att vi än så länge bara är på väg in i en lågkonjunktur och frågan är hur länge dessa ”football-manager investerare” klarar av att pumpa in pengar? Som jag varit inne på tidigare, erfarenheten säger att priset på talang i fotbollen korrigeras nedåt först när det brakar åt helvete. Vad händer i såfall sen?

Svårt att säga eftersom fotbollen ändå lever i sin egen lilla värld och det finns massor av mer eller mindre troliga scenarios. Men vi kan ta det en annan gång.

************************

Imorgon går vi igenom en enklare teoretisk beslutsmodell vid spelarförsäljningar.

——————————————-
1 GBP ~ SEK 11.80