Rättigheter till liganamnet

För 9 månader sedan dök den fantastiska och verklighetsförankrade värderingen av de allsvenska namnrättigheterna upp.

För att förstå att den inte var särskilt realistisk behövde man bara titta på det avtal Barclays som tecknade med det dyraste liga-varumärket i Europa. Att allsvenskan skulle kunna få ut så mycket som 50% av det Premier League krämar ur, det är science-fiction.

Kanske finns det ett bättre riktmärke. Polska Ekstraklasa har i snart ett års tid försökt att förlänga sitt avtal med telekombolaget Orange. Ekstraklasa S.A anser att rätten till liganamnet bör ligga kring PLN 40-45 miljoner över tre år vilket motsvarar ca 35-40 miljoner kronor om året.

Om jag förstått allt rätt var man också väldigt nära ett nytt avtal förra hösten. I skuggan av lågkonjunkturen har dock Orange sänkt budet till PLN 20 miljoner. Ekstraklasa S.A vill dock inte signa på dessa nivåer och står när säsongen nu börjar utan namnsponsor.

Hur ska man då värdera Ekstraklasa i relation till allsvenskan? Till omsättning är ligorna idag ungefär lika stora. Priset för TV rättigheter är betydligt högre i Polen. För ett år sedan tecknade Ekstraklasa ett nytt TV avtal för säsongerna 2008/09–2010/11 värt ca 340 miljoner kronor per år. Ungefär dubbelt så mycket som allsvenskan totalt erhöll från TV- samt centrala avtal under 2008.

Vad gäller marknadsintäkter så drog de Polska klubbarna under 2007 lika mycket i intäkter som de allsvenska gjorde samma år. Inom två månader kommer siffrorna för 2008.

Så låt oss då leka med tanken att allsvenskan skulle få 35 miljoner per år för att sälja namnet. Den allsvenska erfarenheten säger att dessa pengar skulle fördelas lika bland samtliga klubbar, ca 2.2 miljoner vardera. Det blir nog ganska enkelt att räkna ut vilka klubbar som främst är intresserade av en försäljning.

Följande graf visar förändringen i konkurrensbalansen där den svarta linjen simulerar hur ett påslag á 2.2 miljoner per klubb på förra årets omsättning slår.

Vi ser att de fyra klubbar som förra säsongen hade störst rörelseomsättning, Malmö, AIK, Helsingborg och Elfsborg, förlorar i konkurrenskraft. Vinnarna finns på den nedre halvan i intäktsligan.

fig1. Allsvensk konkurrensbalans vad gäller driftintäkter, C4-index samt H-index
Modellen är konstruerad för att klara av förändringar i antalet klubbar. Den svarta linjen visar förskjutningen i konkurrensbalansen ifall samtliga klubbar under 2008 hade erhållit 2.2 miljoner kronor vardera. C4-index mäter de fyra till omsättning största klubbarna och deras marknadsstyrka i förhållande till resten av allsvenskan. H-Index mäter marknadskoncentrationen. För metodik läs längst ner i denna länk.
datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Värdeöverföring från konsumenten till klubbarna

Speedway stänger elitserien och blir den första(?) ligan i landet med monopol-status.

Stängda ligor är bra för klubbarna – mindre bra för konsumenterna.

Låt oss titta på det från två perspektiv.

”branschen för känslor”
– Jag kan bara tala för mig själv men flera av mina starkaste minnen finns till tack vare regimen med upp- och nedflyttning.

Men eftersom bloggen främst utgår från det ekonomiska perspektivet så låt oss titta på distributionen av värde.

I en öppen liga exponeras klubbarna mot risken till degradering där det stora bidraget är att det rent krasst finns två mästerskap…
– Att vinna ligan
– Att undvika nedflyttning

I en stängd liga ges klubbar som levererar undermålig kvalitet inga incitament till att investera i talang och förbättra sin prestation. I avsaknandet av bestraffning för mediokerhet kan konsumenten därmed förvänta sig en längre transportsträcka av menlöshet.

En annan inte helt oviktig aspekt när vi pratar stängda ligor är att över tiden så förändras den lokala demografin samt intresset och efterfrågan på sport. Regioner på ”uppstuds” med potentiella högkvalitativa produkter hålls utanför marknaden och riskerar att slås ut helt och hållet.

Nu väntar vi bara på att även ”draften” ska introduceras. Det vill säga systemet som ger dåligt presterande klubbar förtur till att ”välja” talang. Ännu ett starkt incitament där mediokerhet belönas och en stor morot för klubbar att fortsätta och förlora i slutet av en säsong.

Ren och skär värdeöverföring från konsumenten till klubbarna.

Mr Doom and Gloom

För femtielfte gången uttrycker UEFA, denna gång med mr Doom and Gloom David Taylor i spetsen, sin stora oro för Premier Leagues finansiella hälsa.

Det som är beundransvärt är UEFA:s stora förvåning över sommarens spelartransfers. Fotbollseuropa som marknad har trots allt ökat sin omsättning från €6.6 miljarder säsongen 2000/01 till €14.6 miljarder – 2007/08.

Det som fascinerar mig är snarare hur klubbarna klarade av att finansiera sina rekordtransfers runt millennieskiftet. Tittar vi på den bara ett halvår gamla listan över de största affärerna hittar vi majoriteten av dessa från tider då fotbollen genererade mer än hälften så lite pengar från sina löpande intäkter (match-dag, kommersiella intäkter samt TV intäkter). Visst… spelarlönerna var mycket lägre men transfersumman ska likförbannat upp på bordet och den bakomliggande produkten (säkerheten) var mycket mindre värd då.

Sorry… men varken Premier League eller fotbollseuropa kommer att gå under denna säsong heller.

Toppen på pyramiden är en alldeles för stark och åtråvärd produkt som trots ”credit crunch” ser ut att bibehålla sitt värde. Flera ligor har redan säkrat en betydande del av sina intäkter för de kommande åren och finansieringen från UEFA Champions League kommer mycket sannolikt inte heller att minska going forward.

Och ”tack vare” oljesheik Mansour bin Zayed Al Nahyans kapitalinjektion i Manchester City har Arsenal (Adebayor, Touré), Blackburn (Santa Cruz) och Aston villa (Barry) redan finansierat 2009/10 års balansräkning genom spelarförsäljningar. Aston Villa delade med sig av pengarna genom att köpa 19 årige Fabian Delph från i BBC artikeln nämnda Leeds United för närmare £10 miljoner och Arsenal med Arsene Wenger i spetsen kommer sannolikt och fortsätta att finansiera klubbar som redan börjat slipa på hittills ännu dold talang.

En del av pengarna för Christiano Ronaldo har via Manchester United studsat vidare till Wigan (Luis Valencia), Partizan Belgrad (Ljajic) och till den ”krisade” norska ligan och Molde (Mame Biram Diouf).

Liverpool som är en annan klubb som belönats med likviditet från ”Real Madrid bail-outen” har hjälpt skuldsatta FC Pourtsmouth (Glen Johnson) med finansiering.

Real Madrids attraktivitet och förmåga att resa kapital till spelarförvärv har även distribuerat pengarna till Serie A (Kaka) samt franska Ligue 1 (Benzema). I Frankrike har Olymique Lyon sedan allokerat likviderna ut bland sina ligakonkurrenter där Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m) fått finansiering tack vare fotbollseuropas solidaritetsverktyg – transfersystemet.

Nej, faran är inte över än. Framför allt om det finns klubbar lägre ner i värdekedjan som redan tömt sina talangdepåer men fortsätter att blöda. Men frågan är om det blir så mycket värre än det i sammanhanget trots allt lilla vi hittills har sett.

För exakt sju år sedan påstods fotbollseuropa vara på väg mot ett ”ekonomiskt armageddon”. Inga centraliserade räddningsaktioner sattes i verket då. Klubbarna löste sina problem själva och istället fick vi de kommande åren uppleva den starkaste tillväxtperioden i sportens historia.

Och fotbollen i England har genom årtionden överlevt många ”kriser”, och kanske överlever den ytterligare en.

Competitive-un-balance och publikmaximering

Hypotesen inom sport och fotboll lyder att ”competitive balance” driver efterfrågan på produkten. Väldigt få studier har dock gett sitt fulla stöd till denna tes och det är mycket sällan man har lyckats med att mäta ett samband mellan ”competitive balance” och publiksiffor. Borland&McDonald* (2003) sammanfattar forskningen inom efterfrågan på sport där endast 3 av 18 undersökningar hittar ett sådant positivt samband.

I Nordamerika är Major-ligorna religiöst övertygade om betydelsen av ”competitive balance” och dess bidrag på efterfrågan. Den europeiska modellen har dock visat att en liga inte behöver vara perfekt balanserad för att publiken och TV tittarna ska konsumera produkten fotboll.
Ett tydligt samband som man däremot kunnat mäta är det mellan sportslig framgång och publiksiffror. Det är känt att klubbar från större städer har en högre utväxling vad gäller förhållandet sportslig framgång/publik. Utifrån detta perspektiv utgår den studie jag nyligen läst.
I studien Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football testar Szymanski & Leach hypotesen att en fristående ligaorganisatör kommer att vilja ha en liga med sämre tävlingsbalans än den som klubbarna själva genererar.

En fristående ligaorganisatör (med motiv att maximera ligans totala publik) och dess jämvikt är således annorlunda än den av klubbarna skapade Nash-jämvikten**.

Klubbarna kommer -i syfte att maximera sin egen nytta- alltid att fatta individuella och från varandra oberoende beslut och utfallet vi ser i en serietabell är ett resultat av samtliga klubbars strategier. Detta genererar den tävlingsbalans vi har samt de publiksiffror som de sportsliga resultaten genererar.

Metoden man använt sig av är att mäta det linjära sambandet mellan respektive klubbs segerprocent*** och dess publiksiffror. I och med att fotbollsmatcher även kan sluta oavgjort ger X – en halv seger. Datan är hämtad från andradivisionen i England och anledningen till det är att kapacitetsutnyttjandet på arenorna i den högsta engelska ligan slår i taket.

Mätperioden är 1977-2003 år och det finns 603 observationer. Totalt har 70 klubbar under perioden tävlat i andradivisionen.

Efter att ha estimerat känsligheten som respektive klubbs exponeras mot den sportsliga framgången, simulerar man fram den optimala segerfördelningen som maximerar ligans totala publiksiffra. Man ger den största segerprocenten till den klubb där sportslig framgång (och motgång) har störst påverkan på publiksiffran osv.

”competitive balance” i ligan mäts genom standardavvikelsen på segerprocenten. I en perfekt balanserad liga är standardavvikelsen noll (0) och i den maximalt obalanserade ligan kan standardavvikelsen som högst nå 0.307.

Under åren 1992-2003 observeras en standardavvikelse mellan 0.07 och 0.11 som råder under Nash-jämvikt. Men för att maximera ligans publiksiffroror krävs en sämre tävlingsbalans. Standardavvikelsen vid ligarganisatörens jämvikt finns i intervallet 0.23-0.306.

Tabell 1 gäller säsongen 2002/03 och visar den segerprocent som klubbarna ska ha för att maximera ligans publiksiffra. En förväntad 10 procentig ökning av publiksiffrorna. I tabell 2 finns en sammanställning av siffror för respektive säsong under perioden 1992-2003.

I den jämvikt som maximerar publiksiffran säsongen 2002/03 förväntas Sheffield Wednesday vinna samtliga sina matcher vilket ju går stick i stäv (om nu samma klubb skulle nå samma resultat varje säsong) med Szymanskis egna resonemang**** om att total och oinskränkt överlägsenhet på sikt leder till förfall. Förvisso, om denna överlägsenhet nås i nivån nedanför den högsta divisionen, borde det rimligtvis spela mindre roll eftersom vinnaren efter säsongens slut lämnar tävlingen och flyttas upp en division.
Szymanski & Leach noterar det och menar att även om mindre överlägsenhet nås (samt en lägre standardavvikelse), så kommer organisatörens jämvikt ändå att nå ett högre publikutfall än vid Nash-jämvikt.
Modellen och estimeringen av publikmaximeringen bygger till viss del på hypotetiska resonemang och en ligaorganisatör kan endast till viss del stimulera sin jämvikt. Men det går naturligtvis inte att på förhand och med exakthet bestämma nyckeltalen. Resultaten ifrågasätter dock vissa ligors desperata jakt på maximal ”competitive balance” med motivet att det skapar mest intresse.
**************
Szymanski gjorde i samma veva en undersökning med data från Major League Baseball med en liknande slutsats *****.

**************
Undersökningen mäter enbart live-besökarnas nyttofunktion. Eftersom en inte helt obetydlig del av ligans intäkter idag kommer från TV rättigheter, kan man fråga sig ifall TV tittaren har en nyttofunktion som är lika med en live-besökares. I och med att den europeiska fotbollen blivit mer och mer obalanserad men TV rättigheterna tilltrots rusat i pris, skulle vi eventuellt kunna anta att ”competitive balance” inte är dominant men…

…Vi saknar information ifall dagens ”competitive balance” i fotbollseuropa verkligen maximerar TV intäkterna eller om det finns ”outnyttjad” potential för tillväxt.

I en relativt nyligen publicerad studie****** baserad på data från NFL, har författaren kommit fram till att live-publiken föredrar en högre segerprocent (sämre ”competitive balance”) men TV-publiken hellre ser en mer jämnare kamp. Slutsatsen i denna studie blev, i syfte att maximera de båda målgrupperna och utav regimerna, ”competitive balance” och ”dominerande klubbar” är den i NFL optimala regimen, en förhållandevis jämn liga i kombination med viss storklubbsdominans.

————————————-
* Demand for Sport, Jeffery Borland and Robert McDonald, 2003
** Eftersom ligor är ett nollsummespel (ett lags framgång sker på bekostnad av en konkurrent) skapar (klubb)individuella belsut externaliteter. För klubbar från storstadsregioner (som har en högre avkastning på sportslig framgång) blir dessa större, det vill säga, alternativkostnaden för större klubbar vid sportslig motgång är högre. Givet att FAPM antas, överinvesterar klubbar i talang för att nå sportslig framgång. Eftersom alla klubbar kommer att göra sitt bästa för att vinna kommer ingen att förändra sitt beteende vilket resulterar i bland annat ”the-arms-race”. Nash-jämvikt råder.
*** Antalet segrar en klubb har i förhållande till spelade matcher. Min noll (0) – max 1.
**** Competitive balance in sports leagues and the paradox of power – Stefan Szymanski, Oct 2006
***** Tilting the Playing Field: Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance, Stefan Szymanski, Oct 2006
****** Equal Strength or Dominant Teams: Policy Analysis of NFL, Burhan Biner, University of Minnesota. March 2009

liknande issues – även högre upp i värdekedjan

Det är alltid intressant att se statusen hos klubbar på olika nivåer i fotbollens värdekedja. Ajax har länge ansetts vara ett föredöme gällande talangutveckling och akademi. Men räcker det för att göra klubben lönsam eller få den att klättra i näringskedjan? Det är svårt eftersom man hela tiden köps upp på talang som värderas högre på marknader som kan erbjuda en bättre avkastning för dess förväntade prestation.

  • Under bokslutsåret 2007/08 har Ajax realiserat ett antal spelare och haft ett fantastiskt fint resultat från spelartransfers, +€48 miljoner.
  • Avskrivningarna ökade med så mycket som ca €10 miljoner från föregående period vilket innebär att Ajax investerade en stor del av transfermiljonerna genom att köpa ”ersättare” för de sålda stjärnorna.
  • Rörelsekostnaderna ökade från €66 till €77 miljoner vilket mycket sannolikt beror på ökade sign-on-fees i samband med de större spelarinköpen vilket belastar resultatet.
  • Ajax, precis som de allsvenska klubbarna, är en leverantör av talang till ligor och klubbar som befinner sig högre upp i fotbollens värdekedja. Nivån och beloppen skiljer oss åt.
(klicka på bilden för att få bättre upplösning)
saxat från: ”All profits are equal but some are more equal than others”, Workshop ‘reporting on companies in the EU’, European Investigative Journalism Conference, Brussels November 22, 2008

osynliga handen noterar #3

Intressant intervju med Ragnar Sigurdsson eftersom han själv tar upp diskussionen kring sin egna prislapp. Han är lite inne och snuddar på vårt hypotetiska exempel i samband med Mattias Bjärsmyr transfern.

För att motivera en prislapp på 20 miljoner måste Ragnar kliva upp ytterligare en nivå i kvalitet och bli åtråvärd för klubbar ännu högre upp i värdekedjan. Klubbar med intäktsnivåer som klarar av att räkna hem ett flerårskontrakt till nästan det dubbla Bjärsmyrsvärdet. I alla fall i tider när marknaden svämmas över av allsvenska (och inte helt osannolikt även andra) mittbackar 6 månader kvar till bosman.

Givetvis är IFK Göteborg nöjda med kontraktsituationen. Med 2.5 år kvar och med en relativt stark balansräkning samt ett hanterbart driftunderskott, samtidigt som man i år redan har realiserat ”dolda” tillgångar så värderar de rimligtvis den sportsliga nyttan högt. Även om allt givetvis har sitt pris.

Vad gäller Ragnar så… that´s the name of the game, hans tid kommer.

Competitive balance IV – allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om ”competitive balance”.
Competitive Balance I – Premier League
Competitive Balance II – Tippeligan
Competitive Balance III – Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i ”competitive bakance” för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är ”jacket” 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och… Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.

Sport och kartellbildning

Michel Platinis ståndpunkt har länge varit att fotbollen – ”för sitt eget bästa” – ska undantas de lagar och förordningar som råder inom EU, bland annat konkurrenslagen.

Kartelbildning är enligt konkurrenslagen förbjuden och straffas.

Och kanske tar vissa klubbar redan idag saken i sina egna händer.
Fastnade för denna artikel som informerar om en potentiell kartell i den holländska ligan.

Om det är sant eller ej låter vi vara osagt. Kanske är det en politiskt planterad artikel från de ”klassiska” storklubbarna, vad vet jag. Hur som helst är det ett intressant scenario och det dyker upp vissa frågeställningar.

För vilka intressenter och konsumentgrupper skulle en sådan kartell vara bra/dålig?
Är detta ett verktyg för klubbar att försöka störa FAPM:s effekter?
Hur påverkar det ligans konkurrenskraft i Europa på längre sikt?
Kan kartellen inverka på försäljning av Edervises TV rättigheter utanför Holland going forward?
Skulle det kunna utlösa fler bosmanfall hos medlemmarna i kartellen?
Kommer klubbarna i kartellen klara av att vara konsekventa när de konfronteras med ”fångarnas dilemma”?

************
Karteller inom sport är annars ett observerat fenomen på andra sidan Atlanten.

1990 kom ägarna i Major League Baseball överens om att betala ett skadestånd till spelarunionen på $280 miljoner som kompensation för att man konspirerat mot den fria rörligheten i ligan (free-agency).

I utredningen som följde hittades inga bevis. Kanske inte så konstigt, då karteller är brottsliga är det rimligtvis inget som dokumenteras. Men under perioden 1985-1988 ska en överenskommelse mellan klubbarna ha ägt rum.

Dealen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick ebrjuda en ”free-agent” ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontraktförslag innan föregående klubb hade ”gett sitt godkännande”.

Ligastart på kontinenten

Augusti närmar sig med stormsteg. Månaden då majoriteten av ligorna i Europa puttrar igång sina respektive verksamheter. Säsongen 2009-10 är något av det första verkliga testet för huruvida lågkonjunkturen kommer att straffa fotbollen. Hittills har klubbarna högst upp i värdekedjan knappt märkt av ”krisen” medan den mindre attraktiva produkten längre ned i pyramiden har fått en del stryk.

Dessutom har de största ligorna redan sålt en betydande del av risken vidare till TV bolagen. Tre av Big5 ligorna har lyckats binda nya TV avtal som löper över 2012. Även Barcelona och Real Madrid har bundna avtal och Serie A ska inom ett år för första gången teckna nytt, kollektivt TV avtal.

Litet axplock från olika ligors senast tecknade TV avtal:
Premier League 2010-2013 upp ca 5% från föregående avtal.
French League 2008-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Bundesliga 2009-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Scottish Premier League 2010-2014 +- 0 från föregående avtal.

Vilka blir årets samtalsämnen?

I det engelska ligasystemet finns det ett antal klubbar utanför det absoluta toppskiktet som har det finansiellt svårt. Höga nivåer vad gäller löner/omsättning – främst i The Championship. Ett beteende som tidigare observerats när klubbar börjar nå insolvens är att nya ägare kommer, köper klubben och får den på fötter igen. Frågan är naturligtvis hur ”credit crunch” påverkat de potentiella ägarnas kreditvärdighet? Samtliga brittiska klubbar som befinner sig i finansiell distress behöver ju inte vara attraktiva för oljeshejker att köpa.

När Newcastle degraderades pratade vissa om ett nytt Leeds. En inte helt obetydlig skillnad är att det sedan ett par år tillbaka numera betalas ut så kallade ”parachute payments” till klubbar som degraderats till The Championship. Dessa klubbar får under två säsonger en fallskärm á ca £12 miljoner/år vardera för att lättare kunna klara fallet. Huruvida det hjälper Newcastle till en snabb comeback i Premier League återstår att se.

Att utnyttja ”parachute payments” skulle annars kunna vara en affärsmodell som profit-maximerande klubbägare kunde bygga sin strategi kring. Ponera att en klubb med profit-maximerande mål flyttas upp till Premier League. Med tanke på att klimatet för nykomlingar i Premier League har blivit betydligt tuffare, finns det för en profit-maximerande klubbägare absolut inga incitamenten att investera i talang den dagen man klarat avancerat till högsta ligan. De fantastiska TV pengarna som Premier League betalar ut låter man bara rinna igenom till nedersta raden. Nedflyttning följer och två års ”parachute payments” aktiveras. Sedan tar man sats för kommande avancemang och repeterar förfarandet.

JoJo lag är en strategi.

************
Bundesliga står och knackar på dörren till den absoluta Europatoppen. Marknadsintäkterna håller redan en mycket hög internationell klass. TV rättigheterna har en bit kvar och ”match-day revenues” likaså. TV pengarna är i huvudsak fixerade fram till 2012. Kommer vi att få se en prishöjning på de idag fullsatta tyska arenorna? Fotboll går i slutändan ut på att vinna och hur stort är tålamodet med att ständigt inte kunna nå hela vägen fram i Europacupspelet?

I våras lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses ”free-to-air”. Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger.

Inte förvånande möttes förslaget med stor skepticism. De som ska finansiera sportslig framgång ska rimligtvis vara de som vill se det ske. Men visst finns en tanke om intäktsmaximering även i Tyskland och de kommande två åren ges gyllene möjligheter att ta nästa steg. Jag tänker på nya skatteregler i Storbritannien samt förväntad utspädning av talang i Italien.

************
I Serie A är all min fokus på den kommande övergången till en central försäljningar av TV rättigheter (from säs 2010-11). Ett första steg togs i maj och redan denna säsong bör linjerna kunna ritas ut.

Till vilket pris lyckas man sälja produkten Serie A till? Vilken distributionsnyckel kommer att antas? Kommer det att begränsa de fyra ”storklubbarnas” konkurrenskraft i Europa? Kommer vi på sikt att få en förändring av ”competitive balance” och kommer de Italienska klubbarna att kunna öka sina ”match-day-revenues”? Svaren på samtliga dessa frågor får vi inte förrän om ett antal år.

************
Michel Platini har så fått en ny måltavla för sina attacker mot ”ekonomisk doping”. För ett år sedan hette skurken Premier League i allmänhet och de amerikanska ägarna i synnerhet.

I våras kom så de första flirtarna med de amerikanska sportaffärsmännen.
“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon”

Och under sommaren har La Liga med Real Madrid och Barcelona i spetsen lyckats fånga Platinis samt många andras blickar.

Länge har en del av Platinis agenda gått ut på att det är privatägda klubbar som har drivit kapprustningen, de sportsliga imbalanserna samt inflationen i fotbollseuropa. Denna tes har nu i sommar fått sig ett par ordentliga käftsmällar när två icke-privata organisationer från La Liga går i bräschen för ”the-arms-race”.

************
Danska ligan har redan startat och förra säsongen slog man alla tiders publikrekord med rekordintäkter som följd. Från och med denna säsong exponeras klubbarna mot en ny distributionsnyckel av TV pengarna. Obekräftade källor säger att endast 33% ska fördelas lika till ligans samtliga klubbar och där sedan merparten distribueras i relation till den sportsliga prestationen.

En sådan nyckel ger rimligtvis incitamenten till överinvesteringar. Det vill säga, investera pengar klubben ännu inte har och hoppas på att sportslig framgång ska bli den sedelpress balansräkningen suktar efter. En vansklig strategi som dock sedan urålders tider är en väl beprövad affärsmodell i fotbollseuropa.

Hur som helst är förändringar i distributinen av resurser alltid intressanta då det får alla möjliga nyckeltal att snurra. Effekterna bör bli fullt synliga efter ett par säsonger.

************
Polska Ekstraklasa har egentligen alla förutsättningar att plocka marknadsandelar i fotbollseuropa. Tacksam demografi, tillväxtmarknad, en stolt fotbollstradition, flera nya arenor i pipe-line och Euro2012 på hemmaplan.

Men alla ligor brottas med sina demoner och för andra året i rad ser det ut som att ligastarten kommer att skjutas fram ett antal veckor. Följetongen är densamma, det vill säga den flera år utdragna korruptionshärvan som fortfarande stör verksamheten och det är ännu inte 100% klart vilka lag som ska degraderas. Dessutom har chefen för utbildning&utveckling av domare nyligen gripits misstänkt som delaktig i härvan.

Trovärdighet – ajajaj.

************
Min spontana känsla efter att ha följt de första kvalomgångarna av denna säsongs europacupspel är att det är de forna öststaterna tagit stora kliv framåt. Dessa marknader är mycket otransparenta och mina teser om ligorna i öst följer myterna. Vi vet förvisso att graden av ”competitive balance” är mycket låg. Men om jag säger hög grad av korruption, lokala minipåvar som göder klubbarna finansiellt så finns det ingen substans bakom, endast fördomar.

Men visst, vi ska nog förvänta oss en viss förskjutning av talang österut. Hur lång och utdragen denna process blir vågar jag inte svara på.

hemliga transfersummor

Ekonomiprofessor Simon Chadwick tar på sin blogg ”Daily Sport Thought” upp frågeställningen kring syftet med och hanteringen av ”hemliga transfersummor”.

Det vi vet är att information är värd pengar. Ibland mer, ibland mindre. Olika mycket för respektive part i transfern och så vidare. Och ibland kan det finnas politiska värden som går stick i stäv med ekonomisk rationalitet.

Dessutom, finns det ett värde på den desinformation som under varje silly-season planteras i medierna av de olika aktörerna på transfermarknaden?

Alla har sin roll i fotbollsindustrin, så även media som är en liten bricka i spelet, ett verktyg för någon annan.