Kategori: antitrust

Premier League Television Lawsuit

Det pågår en juridisk konflikt avseende sändningsrättigheter och hur dessa säljs. Det är den engelska pub-ägarinnan Karen Murphy som har fått betala £8000 i böter för brott mot upphovslagen när hon har visat Premier League matcher via en grekisk satellitkanal. Hon menar att Premier Leagues sätt att sälja sina sändningsrättigheter med olika priser och sändningsrestriktioner inom EU handlar om prisdiskriminering. Bland annat får endast 138 av 380 matcher sändas i Storbritannien samtidigt som de utländska rättighetsinnehavarna får visa samtliga 380. Den 3:e februari vann Karen en delseger och fallet förväntas att avgöras under 2011.

Det finns de som menar att en dom som ger den brittiska pub innehavaren rätt kan få förödande konsekvenser för fotbollen. Emanuel Macedo de Medeiros, chefen över European Professional Football Leagues sade under en pressträff i Madrid.

The consequences are uncertain and disastrous if the Premier League loses the case. It could turn into a new Bosman case that will change the way television rights are sold.

En förändring av sättet på hur sändningsrättigheter säljs innebär naturligtvis en risk för alla inblandade. Men det finns trots allt väldigt lite som tyder på att Premier League (och fotbollen) skulle höra till förlorarna. 
Drevet från insiders är inte heller helt olikt från det som kablades ut i samband med det förra stora antitrust caset. Året var 2006, Premier Leagues välavlönade advokater fajtades med konkurrensmyndigheterna för BSkyB:s räkning. Lyckligtvis (för ligan) förlorade man målet. Vad som hände var att EU:s konkurrensmyndigheter fastslog att BSkyB:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex olika paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra.
Figuren ovan visar BSkyB:s omsättning samt lönsamhetsnyckeltal baserat på halvårsbasis. Premier League är en mycket lönsam produkt och BSkyB:s affärsmodell är starkt kopplad till denna och bolaget nådde mycket höga rörelsemarginaler under 2005. Tack vare konkurrensmyndigheternas dom ökade konkurrensen genom lägre inträdesbarriärer för kanalbolagen (uppdelning i sex mindre paket). Detta ökade priset på sändningsrättigheterna med 70% i samband med den upphandling som skedde bara månader efter konkurrensmyndigheternas dom och som gällde rätten att sända rörliga bilder från Premier League från och med säsongen 2007/08. Det som hände var att BSkyB:s marginaler minskade och istället skedde en överföring av värde till Premier League.
Stefan Szymanski menar i sitt gästinlägg på The City Law School:s blogg att en fällande dom nu, precis som då, istället kan komma att gynna ligan.

Indeed, the court may in fact be doing the EPL a favour, just as the Commission did in 2006 when it forced it to sell rights in packages to at least two different broadcasters (prior to this they had all be bought by Sky). The EPL argued before the Commission that allowing in another broadcasting would lead to a substantial drop in income- at the time the rights were valued by Sky at £1 billion. In the event, the auction under new rules generated a 70% increase in revenues. Likewise in this case, if the EPL were driven to make all matches available in the UK then broadcasters might pay substantially more, since they will then be able to reach loyal fans currently deprived of the opportunity to see their team in action.

Det är ganska uppenbart att striden i första hand inte handlar om de pengar som tv tittarna i slutändan betalar till Premier League. I detta inlägg förklarar jag att en kartellisering av sändningsrättigheter gör starka produkter såsom Premier League till prissättare. Det striden handlar om är istället vilka operatörer och kanalbolag som ska dela på den profit som produkten Premier League genererar åt dem. Och ju mer kommersiell produkten fotboll blir, desto fler fall kommer att få avgöras i rättssalarna.

Italienska kartellen ifrågasatt

Med bara veckor kvar till den första utbetalningen från den nya centrala sändningsrättigshetsregimen i Italien rapporterar Wall Street Journal att aktörerna kan ha stött på patrull hos de italienska konkurrensmyndigheterna.

Jag har tidigare beskrivit hur den typ av kartellbildningen går till när ligorna paketerar samtliga klubbars sändningsrättigheter och säljer dessa centralt.

Den här gången är ett mindre TV bolag, Conto TV, som anser sig ha varit chanslöst i auktionen om tv rättigheterna till Serie A som man velat delta i. Denna gång betalade SKY Italia ett högt pris, €1.15 miljard, för att ensamma få exklusivitet till TV produkten Serie A. Vill du som TV konsument kunna se ligan, så måste du se till att ha tillgång till SKY.

Bolagets VD Marco Crispino är cynisk, ”We are small and therefore we will lose”.

Det är främst två frågor vi böhöver ta häsnyn till här. Dels storleken av agency-costs där man måste förutsätta att agenten (tjänstemännen på konkurrensmyndigheten) agerar i huvudmannens (konsumenten) intresse. Är det alltid så?

Den andra är konsekvenserna från ett eventuellt uppbrott av den centrala regimen. De italienska klubbarna har med största sannolikhet redan börjat prisa in den nya regimen i sina spelarkontrakt. Vi såg bland annat en sådan sådan effekt i allsvenskan där löneinflationen tog fart redan under 2005 och personalkostnaderna ökade med 19%. Det var säsongen innan det nya, flerfaldigt större TV avtalet aktiverades.

En förtida anpassning av kostnadsläget behöver nödvändigtvis inte betyda fler spelarförvärv utan det kan till exempel röra sig om uteblivna spelaraffärer som under den gamla regimen hade genomförts med en omallokering av talang uppåt i den italienska näringskedjan som en konsekvens.

Jag tror dock inte att de mindre klubbarna i Serie A, som ju är de som gynnas i och med den nya modellen, behöver frukta utredningen allt för mycket. Då den centrala regimen sedan tidigare har blivit antagen av de italienska myndigheterna är det mindre troligt att den bryts upp i det här skedet.

Mest sannolikt är att ingenting händer. Så sent som i januari avslutades ett liknande fall. Kanske skulle konkurrensmyndigheterna kunna driva fram en framtida förändring lik den som skedde i England. 2005 reglerade EU konkurrensmyndigheter Premier Leagues modell. Istället för att sälja samtliga rättigheter i ett enda paket som endast British Sky hade tillräckligt stora finansiella muskler nog att buda på, blev ligan tvungen att dela upp rättigheterna i sex paket där en köpare maximalt fick förvärva fyra av dessa.

Premier League aktiverade sina jurister för att överklaga beslutet. Det visade sig dock vara tur att ligans högavlönade advokater förlorade målet. Bara månader senare auktionerades de sex paketen ut till två köpare där Brittish Sky och Setanta tillsammans betalade £1.7 miljard för de kommande tre åren vilket var 65% mer än vad Sky, som ensam rättighetsinnehavare, hade fakturerats under den tidigare treårsperioden.

Märkligt nog försöker, den annars så Laissez-faire orienterade, Richard Scudamore än en gång lyssna på sina jurister i samband med det pågående antitrust-caset. Klubbarna får väl hålla tummarna för att ligans advokater återigen går bet.

Vi har under det senaste deceniet sett liknande fall testats hos myndigheterna, bland annat i Tyskland. Mig veteligen har dock svensk fotbolls kartellbildning samt försäljning av sändningsrättigheterna aldrig utmanats eller provats hos KKV.

Kartellisering med syfte att reglera skatteskulder?‏

Enligt denna artikel i Bloomberg har de 27 av 42 spanska ligaklubbarna träffats för att diskutera en centralisering av försäljningen av sändningsrättigheterna. Sedan 1996 har klubbarna, var och en, sålt sina egna rättigheter. Jag har tidigare skrivit om hur det har påverkar fördelningen i den spanska ligan i relation till dess konkurrerande ligor.

Nu pratas det alltså om en ny regim i Spanien. Ligapresidenten José Luis Astiazarán har dock tidigare deklarerat att man snarare bara kan tänka sig att sälja sändningsrättigheterna centralt än att fördela dessa mer solidariskt,

“It’s the big teams that have big importance on TV”

Precis så som Bloomberg rapporterar så skulle nämligen en distribution enligt den europeiska normen kraftigt försämra Barcelonas samt Real Madrids konkurrentkraft. Kanske inte överdrivet mycket på den inhemska marknaden där man är tillräckligt överlägsen, men snarare i det internationella perspektivet. Dessutom bygger dessa två klubbars affärsmodeller och därmed skuldsättning på dagens regim. Det finns således fler parter som kan påverkas av ett skifte, däribland båda klubbarnas kreditgivare.

”Maybe Spanish supporters do not mind the state of affairs”

Den spanska ligan har egentligen aldrig har haft någon tävlingsbalans värd namnet och det verkar inte heller vara någon större issue eftersom majoriteten av fotbollsfansen i Spanien ändå har Barcelona eller Real Madrid som sina andralag.

”This confirms what sports economists have long argued: few sports fans want equality. Most of them support big clubs and are happier when Barça or Real thrash Almería than when Almería pulls an upset”

Så vilka är egentligen de mest drivande motiven bakom det hela? Hösten 2008 konstaterades att de spanska klubbarna tillsammans har en oreglerad skatteskuld på €607 miljoner. Med bakgrund av det förefaller motiven snarare vara ”profitmaximerande” än ”nyttomaximerande” där det senare i första hand skulle driva frågan från perspektivet att stärka de mindre klubbarnas sportsliga konkurrenskraft. Men istället kan kartellbildningen fungera som ett desperat försök till en sedelpress.

So far, so good, det finns bara en hake. Att degraderas från La Liga kommer att kosta. Och att ta sig upp från till den likaså. Och erfarenheten säger att vi kan få se ett rat-race bland klubbarna på den nedre halvan som i jakt på nytt kontrakt kommer att överinvestera.

”In the last decade most clubs in European football leagues have experienced the paradox of rising revenues and declining profits.”

Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg innebär en kartellisering att priset för att köpa tv produkten La Liga kommer att stiga. Skulle det nu bli ett regimskifte, så misstänker jag att man kommer överens om en central modell där Barcelona och Real Madrid får sin marknadsmässiga ersättning och resten av klubbarna får dela på resterande del av kakan som sannolikt blir större än vad de idag erhåller genom att på egen hand sälja sina rättigheter.

Om så är fallet är jag nyfiken på hur konkurrensmyndigheterna ser (mellan fingrarna) på det hela? Fotbollen har tidigare klarat av genomföra sådana kartellbildningar eftersom man har lyckats att motivera det hela med att det är avgörande för att bibehålla tävlingsbalansen i sporten. Men här kan vi istället ha ett case där klubbarna vill använda kartellen i första hand till att betala sina respektive skatteskulder.

Konsumenterna av tv produkten kommer med andra ord att få betala för kalaset men få en produkt som i stort sett förblir oförändrad och där flera av klubbarna dessutom kan förväntas att få en än sämre ekonomi än vad fallet är idag.

Så vilka är de stora vinnarna? Spelarna så klart, det är de som äger sändningsrättigheterna för fotboll och använder klubbarna som en hävstång för att öka priset på produkten.

Ofcom:s dom – mindre betydelsefull för Premier League och konsumenterna?

Jag vet inte huruvida ni är bekanta med Ofcoms utredning av konkurrensen om premium sporträttigheter i Storbritannien. Det har varit en ganska het potatis i England den senaste månaden och en dom har nu offentliggjorts.

Ofcom är en brittisk regulator av kommunikationsindustrin och konkurrensen inon denna. För tre år sedan började Ofcom på önskemål av konkurrerande bolag, BT, Virgin Media, Top Up TV och det idag utslagna Setanta, utreda BSkyB:s monopolställning gällande sändningsrättigheter inom sportsegmentet.

Efter tre år har man alltså kommit fram till att BSkyB ska sänka priset på grossistnivå till konkurrenternas plattformer. En rättslig process förväntas följa, driven av båda lägren och BSkyB har sex veckor på sig att överklaga. Konkurrenterna å sin sida anser att domen inte är tillräcklig. Värt att notera är marknaden som hade förväntat sig en från BSkyB:s perspektiv hårdare dom. BSkyB:s aktie rusade med 3.5% upp direkt efter att beskedet offentliggjordes.

Många hävdar att Premier Leagues sändningsrättigheter nu riskerar att minska i värde och/eller att konsumenterna kommer att få betala mindre för att få se fotboll på TV. Jag håller inte riktigt med och hävdar att Ofcom har petat i fel process i produktens värdekedja. Men så kom ”uppdraget” från konkurrerande bolag och inte från konsumenterna.

Premier Leagues VD Richard Scudamore är bekymrad, och har redan aktiverat välbetalda advokater i ärendet. Han borde nog inte grubbla så mycket och istället spara de juridiska kostnaderna. Så länge ligan lyckas leverera en produkt i världsklass kommer efterfrågan på sändningsrättigheterna förbli hög. Utbudet är strypt till en motpart gentemot köpsidan som därmed agerar pristagare. Med fler distributörer öppnas samtidigt goda möjligheter till att den totala marknaden ökar.

Och vi känner igen visan från 2005. Då beordrade EU:s konkurrensmyndigheter, under ”protester” från bla Premier League, att BSkyB:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra. Kanske var det tur att protesterna från ligan var verkningslösa. Bara månader senare sålde nämligen Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, BSkyB och Setanta.

De konkurrerande TV bolagen och distributörerna av kanalerna har naturligtvis observerat hur fint BSkyB har profiterat på produkten fotboll under årens lopp och önskar helt enkelt själva få en del av kakan. Och det utan att behöva ta alltför mycket finansiell risk genom att resa kapital för att, i samband med auktionen, kunna konkurrera om sändningsrättigheterna. Luktar lite rent-seeking om ni frågar mig.

För att bättre förstå produkten låt oss för en stund låna Michael Porters värdekedja och tillämpa den på TV produkten fotboll.

värdekedjan för tv produkten fotboll
Först och främst, utan spelare ingen produkt och man kan rent krasst säga att det är spelarna som initialt sitter på rättigheterna till produkten (#1). Världsstjärnorna skulle kunna spela spontanfotboll på random gräsplätt och sälja sändningsrättigheterna till denna föreställning. Värdet på dessa rättigheter skulle dock inte vara maximerat.
Därför erbjuder de sina tjänster till de klubbar som bäst värderar deras färdigheter. Kontraktet mellan klubben och spelaren reglerar således spelarens andel i tv produktens marknadsvärde. Klubbarnas varumärken i kombination med ligans varumärke samt dynamiken mellan klubbarna i ligan (competitive balance) är därför en aktivitet som förädlar värdet på produkten (#2). Men det är klubbarna, i egenskap av evenemangsarrangör, som äger sina respektive sändningsrättigheter.

För att öka priset på dessa rättigheter går klubbarna ihop och bildar en kartell (#3*). På så sätt stryper man utbudet till en enda leverantör av sändningsrättigheter. Tack vare det kan fotbollen/ligan över tiden bygga mycket stora inträdesbarriärer gentemot andra, ännu ej fullt utvecklade, sportligor/klubbar. 2006 hade Premier League en marknadsandel på 52%** i Storbritannien på marknaden för sporträttigheter. FIFA World Cup som befann sig på en andra plats i hierarkin hade 8% av marknaden.

Här hittar vi även gränssnittet mot tv bolagen. De stora tv-bolagen tjänar på kartellen eftersom den hindrar mindre aktörer från att kunna konkurrera om de åtråvärda premium sporträttigheterna. De har helt enkelt inte råd att ge sig in i budgivningen om paketen.
Under aktivitet #4 paketerar TV bolagen de förvärvade sändningsrättigheterna för ligan tillsammans med alla de andra rättigheter man innehar. Vi pratar andra ligor, sporter, filmer etc. Allt kanaliseras sedan ut till tittarna genom den produktmix av kanaler (pay-per-view, betal, reklamfinansierad) som tv-koncernen har, i syfte att maximera bolagets totala intäkter. Här kommer även kabel/satellit/bredband tv distributörerna in i bilden. Alla distributörer behöver nödvändigtvis inte ha avtal på plats med de TV bolag som innehar åtråvärda sändningsrätter.
Samtidigt underhåller tv bolagen produkten (#5) genom schemaläggning i tablåerna, studioprogram, kompetenta experter och bisittare etc.

Den stora avvikelsen från Michael Porters modell i vilken varje aktivitet tillför värde finns således i aktivitet #3 som är en ren ”rent-seeking-device”, det vill säga priset ökas genom att manipulera de ekonomiska/juridiska förutsättningarna och inte genom att tillföra värde till produkten.

Man kan naturligtvis diskutera nyttan i och med att tävlingsbalansen i ligan kan kontrolleras genom distributionsnycklar. Jag menar dock att det kan variera från liga till liga samt är beroende av klubbägarnas motiv. Till skillnad från Spanien tror inte jag att en individuell regim i Premier League idag skulle påverka tävlingsbalansen nämnvärt negativt. Och frågan är om den spanska produkten skulle bli bättre med en något mindre ojämn liga men med svagare superklubbar? En sak är i alla fall säker, den skulle bli dyrare med en kollektiv regim.

Från klubbarnas perspektiv kan vi t.ex titta på Manchester United som egentligen skulle tjäna på en individuell regim. Men med hjälp av den kollektiva, och tack vare Premier Leagues varumärke, kan klubben bygga stora inträdesbarriärer på den globala marknaden gentemot andra toppklubbar i Big5 ligorna. Så länge distributionsnyckeln inte blir alltför solidarisk tror jag att ManU trots allt är relativt nöjda. Tack vare den ökade globala närvaron och Premier Leagues växande marknadsandel i världen så kan de starkaste engelska varumärkena på längre sikt kapitalisera genom en tillväxt på sponsorsidan med globala samarbetspartners.

Konsumenten då, för att effekterna på allvar ska bli kännbara i plånboken borde Ofcom istället slå till mot tv produkten fotboll i värdekedjans #3, det vill säga bryta upp utbudsmonopolet. Vi skulle därmed få se större differentiering i priserna beroende på klubb, match och sannolikt skulle fler matcher visas free-to-air men kanske även i lokala tv-kanaler. Men en sådan revolution kommer troligtvis inte att inträffa eftersom varken ligan (strypt utbud) och marknadsledande tv distributörer (höga inträdesbarriärer för konkurrenter) vill ha det så.

Men faktum är att den marknadskoncentration på tv-bolagssidan är en produkt till stor del orsakad av den kollektiva regimen (#3) för premium sporträttigheter. En marknadskoncentration som myndigheterna då som nu försöker att reglera. Och man kommer att få ingripa om ett antal år, återigen. Så fort marknaden än en gång har anpassat och omstrukturerat sig genom utslagning och konsolidering.

* #3 kartellbildning. Bilden exemplifierar Premier League:s samt UEFA Champions League:s kartellisering. saxat från Handbook on the Economics of Sport, #79 – Collective selling of broadcast rights in team sports – Susanne Parlasca

** Ofcom Summary of UK sports rights; Annex 10 to pay TV market investigation consultation, 2007, sid4

Revenue Sharing update – Big 5

För lite drygt en månad sedan skrev jag om förslaget till en kollektiv försäljning av de spanska sändningsrättigheterna. Mycket snabbt krossades dock mina något naiva förväntningar om en tiltad liga av Simon Kupers kolumn i Financial Times.

The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. “It’s the big teams that have big importance on TV”.

Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.

Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite ”övertalning” så…

Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.

Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.

Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin ”equality” retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.

saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.

Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.

Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 – 2 ggr (50-59%).

Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.

Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.

Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
Saxat från: ”The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing”

Italienska kartellen får klartecken

Den italienska ligan har nu fått klartecken från de nationella konkurrensmyndigheterna att kunna löpa linan ut med försäljningen av det kollektiva TV avtalet.

Den bakomliggande problematiken är att klubbarna, som är de ursprungliga ägarna av sina respektive sändningsrättigheter, går ihop och bildar en kartell för att sedan paketera och sälja rättigheterna kollektivt och på så sätt få en möjlighet att driva upp priset.

Det hela skulle kunna ses utifrån två perspektiv.
Konsumenten får generellt inte välja enbart den klubb (produkt) man önskar se. Oftast behöver man köpa ett större paket och därmed betala ett pris även för andra produkter som man egentligen inte vill ha. Dessutom finns risken att ens klubb inte visas i rutan. IFK Norrköping har till exempel sålt sina sändningsrättigheter genom kartellen men supportrarna får ingen möjlighet att se varje match.

Ur leverantörsperspektiv får de stora aktörerna en möjlighet att hålla mindre konkurrenter på avstånd. De mindre spelarma på marknaden har generellt inte tillräckligt stora muskler att förvärva sändningsrättigheterna – entry barriers. Marknadsandelen kan bibehållas och konkurrensen på marknaden kan hållas nere.

FA Premier League och BSkyB har tidigare stött på patrull hos EU:s konkurrensmyndigheter. Rättigheterna för Premier League måste numera säljas i sex olika paket där en distributör maximalt får förvärva fyra. Och nu är ett nytt case uppe inför framtiden.

Även Bundesliga har varit föremål för utredning på EU nivå. Och den senaste upphandlingen fick de tyska konkurrensmyndigheterna att lyfta på ögonbrynen och det hela slutade med ett kortare avtal än de sex år man från början ville sälja.

Sport och kartellbildning

Michel Platinis ståndpunkt har länge varit att fotbollen – ”för sitt eget bästa” – ska undantas de lagar och förordningar som råder inom EU, bland annat konkurrenslagen.

Kartelbildning är enligt konkurrenslagen förbjuden och straffas.

Och kanske tar vissa klubbar redan idag saken i sina egna händer.
Fastnade för denna artikel som informerar om en potentiell kartell i den holländska ligan.

Om det är sant eller ej låter vi vara osagt. Kanske är det en politiskt planterad artikel från de ”klassiska” storklubbarna, vad vet jag. Hur som helst är det ett intressant scenario och det dyker upp vissa frågeställningar.

För vilka intressenter och konsumentgrupper skulle en sådan kartell vara bra/dålig?
Är detta ett verktyg för klubbar att försöka störa FAPM:s effekter?
Hur påverkar det ligans konkurrenskraft i Europa på längre sikt?
Kan kartellen inverka på försäljning av Edervises TV rättigheter utanför Holland going forward?
Skulle det kunna utlösa fler bosmanfall hos medlemmarna i kartellen?
Kommer klubbarna i kartellen klara av att vara konsekventa när de konfronteras med ”fångarnas dilemma”?

************
Karteller inom sport är annars ett observerat fenomen på andra sidan Atlanten.

1990 kom ägarna i Major League Baseball överens om att betala ett skadestånd till spelarunionen på $280 miljoner som kompensation för att man konspirerat mot den fria rörligheten i ligan (free-agency).

I utredningen som följde hittades inga bevis. Kanske inte så konstigt, då karteller är brottsliga är det rimligtvis inget som dokumenteras. Men under perioden 1985-1988 ska en överenskommelse mellan klubbarna ha ägt rum.

Dealen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick ebrjuda en ”free-agent” ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontraktförslag innan föregående klubb hade ”gett sitt godkännande”.