Kategori: bokslut 2010

MFF del 1 – Kostnaden högre än nyttan

Hade egentligen Helsingborg i pipeline men fastnade av en tillfällighet med Malmö FF:s siffror och kunde inte slita mig. I en serie av inlägg ska jag försöka att belysa den mängd av obesvarade frågor som finns, och de galaktiska utmaningarna som klubben ställs inför.

I del 1 diskuterar jag kortfattat om den belastning som Swedbank Stadion hittills har varit för klubben.

Syftet med moderniserade matchdag-faciliteter, oavsett vem som äger vad, är att kunna öka det finansiella utrymmet åt högre spelarlöner samt investeringar i spelarkontrakt. För Malmö FF har det blivit precis tvärtom. Trots att man visat en mycket fin tillväxt sett till intäkter har det kontrollerade överskottet till spelartruppen krympt betydligt. Tabellen nedanför visar en nedbrytning av klubbens intäkter och vi ser att både matchdag-intäkterna samt marknadsintäkterna har ökat dramatiskt.
Problemet är att Malmö FF har betalat ett mycket högt pris för att köpa sina nya marknadsandelar. Jag har ställt intäkterna i relation till klubbens ”övriga externa kostander” där den enskilt största posten ingår, det vill säga kostnaderna för arenan. Det gula fältet i figuren nedanför visar kostnaderna minus intäkterna. Ju lägre nyckeltal, desto mer pengar finns det över till finansieringen av spelartruppen (den produkt som förväntas kapitaliseras på arenan). 
Vi ser att ”överskottet” till spelartruppen under 2010 var 7-8 miljoner lägre än under åren på gamla hederliga Malmö Stadion. Och då ska vi komma ihåg att 2010 års souvenir försäljning var ”SM-guld-dopad”. Nedan tabell visar en nedbrytning av ”övriga externa kostnader”. Tyvärr finns det ingen nedbruten historik längre än två år tillbaka. Tidigare har klubben redovisat denna post i sin helhet utan att lämna någon redogörande not.
Vi ser att klubben betalar en hyra på 44.7 miljoner för bruket av fastigheten till det delägda fastighetsbolaget, Fotbollsstadion i Malmö Fastighets AB. Dessa pengar går naturligtvis i första hand till att täcka det bolagets finansieringskostnader. Det är rimligt och tro att fastighetsbolaget kommer att visa ett resultat relativt nära noll och fungerar i första hand i juridiskt syfte gentemot dess kreditgivare. Anledningen till att hyran har ökat från 23 miljoner till 44 miljoner är att Malmö FF till största del hyrde fotbollsdelen på arenan. Som jag har förstått det så blev inte de övriga lokalerna inte färdigställda förrän sommaren 2009. Vi ser att denna kostnadsökning till viss del kompenseras med en ökning av (dyra)hyresintäkter från 9 miljoner till 16 miljoner. 
Utöver det ser vi att de kostar att driva arenan, 12.7 miljoner rättare sagt. Sedan tillkommer matchkostnader i vilka utöver arrangemangskostnader för hemmamatcherna även ingår kostnader för bortamatcher. Vi ser även att klubben betalar ett pris på 24.8 miljoner för sina marknadsaktiviteter och underhåll av sponsorer. 
Det vi ser är ett exempel på en klubb som köpt sig rättigheterna till i stort sett samtliga intäkter som en arenafastighet genererar. Priset för detta ändamål har dock varit extremt högt och klubben har hittills betalat väldigt mycket för varje ny intjänad krona.
Den stora frågan är naturligtvis hur Malmö FF ska kunna öka sina intäkter? Eventsidan som klubben hoppas mycket på är en industri med låga inträdesbarriärer och för kunderna låga switching costs vilka innebär svårigheter att skapa kundlojalitet. Något som drar resurser i form av försäljning och marknadsföring samt ställer krav på ständig utveckling av befintliga konferenslokaler samt utrustning. MFF Events competive edge på denna marknad begränsas till de få dagar per år då det spelas fotboll på arenan. I övrigt är man vilken generic produkt som helst där man tävlar med flera andra specialister och mer eller mindre nischade aktörer i en bransch med låga vinstmarginaler.
Det är uppenbart att klubben måste vinna matchen om soffpotatisarna och locka dem från TV-soffan till arenan. Om man lyckas med det är en sak, men räcker det?

Elfsborg – UEFA spel, en viktig nyckel till fortsatt balans

De svenska klubbarna spottar ur sig resultaträkningar och jag hade tänkt att sammanfatta dessa allteftersom. Låt oss börja med Elfsborg där vi nu har fem års historik från tiden på Borås Arena. Tidigare års analyser av Elfsborg finns både för 2007 samt 2009.

Intäkter
Som vi ser har klubben varit mycket duktiga på att utveckla sina marknadsintäkter. Under 2010 ökade dessa med ytterligare 17% och man har sedan 2006 nästan fördubblat denna intäktskälla. Lika framgångsrik som man varit på marknadssidan, nästan lika medioker har Elfsborg vårdat sin matchdags-produkt. Under 2010 minskade intäkterna från matchdagen med mer än 20%.

Profit & Loss
För att lättare kunna finna de risker som klubben exponeras mot har jag brutit ner resultaträkningen i den allsvenska rörelsen, deltagandet i internationella cuper samt affärsområdet spelarkontrakts-försäljning. Tyvärr finns ett visst periodiseringsproblem som försvårar i samband med större spelarförsäljningar. Elfsborg återinvetsterar vinsterna från spelarförsäljningen och rekryterar ersättare där sign-on bonusen kostnadsfrös i sin helhet det första året på kontraktet. Noterbart är klubbens bruttomarginal som är ungefär 10%enheter högre än AIK Fotbolls. Något som skapar ett högre finansieringsutrymme till spelartruppen.

Vi ser att personalkostnaderna har toppat under 2007 och 2010. Båda åren genererade också höga intäkter från spelarförsäljningar. Värt att notera är att wages-to-turnover ratio under 2010 översteg diton från 2008 med 7%enheter. Klubbens lönekostnader i förhållande till intäkter ser därmed ut att ha ökat vilket kan bero på försämrad produktivitet i relation till klubbens konkurrenter. Figuren nedan visar nettoinvesteringarna i spelarkontrakt. Vi ser att Elfsborg generellt är nettoköpare av spelarkontrakt.

Cash flow

Kassaflödesanalysen visar oss hur klubben finansierar sin verksamhet. Under 2010 ser vi att nettoöverskottet från spelarkontrakt var 16 miljoner kronor. En del av dessa pengar har investerats i sign-on bonusar i samband med förvärven av Jesper Christiansen, Jon Jönsson samt Andreas Klarström vilket har försämrat resultatet från rörelsen. Vi ser en positiv effekt från förändring i rörelsekapitalet vilken framför allt har drivits av en större ökning av kortfrisiska skulder.

Vi ser även att Elfsborg har investerat 13 miljoner i materiella anläggningstillgångar, 2.8 miljoner i byggnader och mark samt 10 miljoner i inventarier. Det framgår inte av verksamhetsberättelsen av vad investeringen exakt avser men en vild gissning är att det är investeringar i ”Camp Elfsborg”. Värt att notera är även återställningen av de 4 miljoner som klubben ”dopade” sina intäkter med 2009 och som jag misstänker var ett externt kapitaltillskott till förmån för den sommarens rekrytering av Amadou Jawo från Gefle. För att kunna finansiera alla aktiviteter som Elfsborg ville göra under 2010 krävdes ett inflöde av kapital genom en ökning av klubbens långfristiga banklån med 7.7 miljoner.

Strategier och risker
En av Elfsborgs competitive edge har varit klubbens kontraktsstrategi där man har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låg nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat samt av ett fåtal extraordinära försäljningar när talangen scoutas och bedöms vara tillräckligt mogen högre upp i näringskedjan för att motivera den höga premien som den köpande klubben får betala tack vare den konsekventa kontraktstategin.

Den låga finansiella risken som i första hand utgörs av kostnaden för bruket av Borås Arena har gett klubben utrymme att kunna ta en högre risk i sin spelarkontrakts-portfölj. Vi ser även att denna kontraktsstrategi till stor del är möjlig och bärs upp av vinster genererade från spel i europacuperna. Den allsvenska produkten skulle isolerat inte räcka till att skapa utrymme och driva den lika konsekvent.

Den stora risken är således att Elfsborgs konkurrenter presterar bättre och konkurrerar bort klubben från en europacup-plats. 2011 års spel i Europa säkerställdes för första gången på flera år inte på egna meriter utan tack vare att Helsingborg vann Svenska Cupen.

Ett rimligt antagande är att Elfsborg klarar av att missa intjäningen från spel i Europa under en säsong. Två år i rad utan denna inkomstkälla kan däremot räcka för att föra klubben in i en negativ spiral. Det internationella produkten för Elfsborg är inte helt olik den källa till intäkter som ”derby-produkten” var för Stockholmsklubbarna. Den stora skillnaden och de goda nyheterna är att Elfsborg inte är beroende av att derbyantagonisterna presterar väl. Den internationella produkten är i första hand exponerad mot klubbens egna prestationer.

Vi kan konstatera att Elfsborg ställs inför stora utmaningar hos den sportsliga organisationen i samband med att klubbens spelaromsättning ökar. Klubben har trots allt fått betala ett pris i och med att Andreas Augustsson och Johan Wiland lämnade laget. Klubben har sedan dess släppt in betydligt fler mål och målvaktskarusellen har sannolikt kostat betydligt mer än de miljoner som försäljningen av Wiland genererade.

Den finasiella risken mätt per 31/12-2010 har också ökat något. Figuren ovan visar att leverage-ratio är upp vilket visar att andelen eget kapital i relation till balansomslutningen har minskat. Balanslikviditeten är ner vilket visar att klubbens kortsiktiga betalningsförmåga hade minskat.  Vi ska komma ihåg att klubben efter årsskiftet har realiserat kontraktet med Deni Avdic. Å andra sidan har Elfsborg återigen återinvesterat en betydande del av pengarna i David Elm, Lasse Nilsson samt Andreas Augustsson.

Tabellen ovan visar Borås Arenas affärsmodell. Det av Elfsborg helägda dotterbolaget, Borås Arena AB hyr ut arenan till Borås Stad som i sin tur hyr ut den till IF Elfsborg. Klubbens hyreskostnad är förhållandevis låg i relation till de intäkter som den moderna arenan har genererat. 

Rent-seeking
I förra årets analys skrev jag vilka motiv som klubben har när man driver en minskning av antalet lag i allsvenskan. Under 2010 har vi hört klubben ta ställning mot en avreglering av 51% spärren. Mekanismen bakom det senare är att bibehållna högre inträdesbarriärer för inflöde av kapital håller nere riskerna för att nya konkurrenter ska etablera sig på marknaden. Genom att driva dessa två frågor kan klubben skapa sig konkurrensfördelar som inte beror på egna prestationer eller värdeskapande utan på juridiska avtal och kontroll över ekonomiska faktorer.

Allsvenska personalkostnader 2010

I de flesta ligor runt om i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. I de två högsta engelska divisionerna är sambandet 74% och i den spanska ligan 82%. Denna transparens är ett resultat av en relativt avreglerad arbetskraftsmarknad där spelarna auktionerar sina tjänster (läs talang) till högstbjudande. Klubbarna å sin sida försöker med alla till buds stående medel buda för att rekrytera/behålla bäst möjliga talang med syfte att maximera sina sportsliga prestationer. 

Sambandet i allsvenskan är inte lika starkt vilket beror på att ligan, sett till intäkter, hör till en av Europas mest jämna. En annan anledning är att vissa klubbar tenderat att sälja sina spelare illa kvickt och spelarnas tid i klubbarna under den högpresterande perioden blir väldigt kort. Lite tankar kring det finns i inlägget här.

Det finns lite empiri från svensk fotboll som jag har gjort vilket finns beskrivet i detta inlägg.

De senaste veckorna har de allsvenska klubbarna släppt sina årsredovisningar och jag hade tänkt att ta tempen på klubbarnas konkurrenskraft och förväntad förmåga att prestera sportsligt. I detta inlägg ska vi däremot se hur mycket pengar ett urval av klubbarna har lagt på personalkostnader samt avskrivningar av spelarkontrakt. Det senare säger oss hur stora investeringar respektive klubb har gjort i externa spelarförvärv.

Figuren visar ett urval av klubbar och deras redovisade personalkosstnader samt avskrivningar på spelarkontrakt för 2010. I de fall det finns angett i resultaträkningen har jag separerat för personalkostnader för den sportsliga verksamheten (spelare + tränare) och övriga anställda. I fallet Trelleborg kan vi anta att den absoluta majoriteten av kostnaderna allokeras till sport. Vad gäller Malmö FF så är personalkostnaderna för MFF Event AB (3.4m) borträknade.

AIK Fotboll Q3 – Brutal efterfrågeminskning

När jag i våras summerade AIK:s bokslut för 2009 skrev jag att klubben hade goda förutsättningar att redovisa ett positivt resultat under 2010, minst. Man upplevde ett starkt momentum och trots att man hade avyttrat två värdefulla spelare från guldtruppen var förväntningarna på laget ganska högt ställda runt om i landet. 

Därför var skuldfinansieringen av balansräkningen ganska logiskt. Klubben kunde på så sätt förstärka rörelsekapitalet och gavs bättre förutsättningar att vårda spelartruppen.

Verkligheten blev en helt annan. I det närmaste total sportslig misär som dessutom förstärktes av den enorma badwill som skapades genom klubbarnas kollektiva beslut att starta säsongen i mitten av mars, har orsakat en brutal efterfrågeminskning på matchdagsprodukten där intäkterna från detta segment har minskat med 8.5 miljoner. Samtidigt har kostnaderna för arrangemang av matchdagen ökat med 2.5 miljoner. 

Trots dryga 4 miljoner i intäkter från spel i internationella cuper så minskar intäkterna under de tre första kvartalen från 74 miljoner till 68.

Utvecklingen var naturligtvis mycket svår att förutse. Marknaden prisade gladeligen in 9 miljoner i värdeökning tack vare SM guldet och figuren ovan visar de svenska mästarnas intäktsutveckling där vi ser att majoriteten av klubbarna har upplevt en god tillväxt året efter ett guld (T+1). 
Låt oss titta hur utvecklingen under de senaste årens tre första kvartal har varit. Även om de sportsliga resultaten peakade under 2009 har dock AIK upplevt en negativ spiral vad gäller intjäning. Tabellen nedan visar en sammanställning av de första tre kvartalen under de senaste fem åren.

Vi kan se att AIK visade ett starkt resultat under 2006 där man med en nedbantad kostym från superettan presterade väl på planen. Denna ”överprestation” i förhållande till spelarnas kontrakt korrigerades ganska snabbt och resultatet har anpassat sig till den allsvenska normen.

Mellan 2007 och 2009 har intäkterna från rörelsen legat på ungefär samma nivå. Däremot kan vi se att denna nivå har kunnat bibehållas genom att sälja produkter som varit mindre lönsamma. Klubben har betalat ett högt pris för en bibehållen allsvensk marknadsandel.

Den försämrade bruttomarginalen (gross margin) visar på att klubben har förlorat intäkter med ett högt täckningsbidrag. Det blir helt enkelt mindre pengar över för att producera själva produkten, det vill säga fotbollslaget. Konsekvensen av de lägre intäkterna är att effektivitetsnyckeltalet wages-to-turnover-ratio under 2010 har ökat markant.

De olönsamma verksamheterna Restaurang Råsunda, The Terrace samt den mycket kostsamma satsningen på webbsidan har belastat ekonomin under de senaste åren. Det pågår förhandlingar om en försäljning av The Terrace och driften av Restaurang Råsunda har lagts ut på entreprenad till Amica Fazer. Något som kommer att lätta bördan för klubben.

Det finns de som menar att klubben hade gått back 17 miljoner back ifall inga spelare hade sålt under året. Det är naturligtvis inte hela sanningen eftersom AIK då inte hade haft ett lika stort rekryteringsbehov. Under 2010 har klubben förvärvat spelarkontrakt för 10 miljoner vilket naturligtvis även innebär sign-on bonusar som enligt svensk praxis kostnadsförs i sin helhet under år 1. Spelarförsäljningar pressar per default EBITDA, dels på grund av effekten från sign-on, men även av det faktum att spelaromsättning generellt har en effekt på lagets prestation vilket i AIK:s fall väldigt tydligt kan observeras på intäktssidan.

Figuren nedan visar köp respektive sälj av spelarkontrakt samt nettot (gul linje) under de senaste fem åren. Denna bild kvalificierar klubben i affärsmodell 2 från min genomgång om CAPEX (player registrations). Däremot kan vi konstatera att klubben inte har lyckats med sina kontraktstrategier vilket har varit mycket kostsamt.

AIK har en krafig exponering mot matchdagsprodukten vilket kräver en relativt låg variation i de sportsliga resultaten. Och vi kan nog alla vara överens om att årets upplaga har underpresterat i förhållande till de pengar som trots allt allokeras till den sportsliga verksamheten.

Ett urval av allsvenska klubbar, data från år 2009. (mkr)

Figuren ovan visar en jämförelse mellan ett urval av allsvenska klubbar och deras respektive personalkostnader. Avskrivningarna på spelarkontrakten ger en fingervisning på respektive klubbs investeringar. Enbart AIK och Elfsbrog redovisar kostnaden för sport respektive övrigt. AIK:s budget för sport hör till allsvenskans högsta och borde rimligtvis ge goda förutsättningar till att ha en vädiversifierad trupp där man årligen kan avyttra åtminstonde en spelare utan att klubbens sportsliga prestationer ska behöva falla ihop. Förra året resulterade det i en jackpot av titlar, detta år i en kamp för sin allsvenska existens. Kanske finns förklaringen till denna volatilitet i att klubben sedan 24 månader tillbaka är inne och avverkar en tredje sportchef samt fjärde chefstränare. Det är ingen hållbar strategi!

figuren visar leverage ratio samt balanslividitet.

Om vi tar en titt på skuldsättningen och likviditeten så innebär det negativa resultatet att leverage-ratio har skjutit i höjden och med den den finansiella risken. Balanslikviditeten, det vill säga den kortsiktiga betalningsförmågan, ser till ytan inte överdrivet farlig ut men tittar vi närmare på det underliggande (figuren nedan) ser vi att varulagret har skjutit i höjden och där värdet har ökat med ca 50% sedan sista september 2009. 
Varulagret tar tid att omsätta men här kanske en försäljning av The Terrace (inkl lager) kan generera ett positivt kassaflöde. Vi ser även ett större ”övriga fordringar” som jag misstänker är likvid för de spelarförsäljningar som klubben har gjort. Celtic bör nog vara en hyfsat kreditvärdig motpart, men hur är det med den övriga motpartsrisken? Klubben låter dock meddela att man efter Q3:s utgång har realiserat en valutaförlust på 440 tusen kronor vilket de facto kan betyda att man har fått in en del pengar från sina motparter. Euron har förlorat i värde och det var inte heller något som AIK i första hand behövde.

I kassan fanns per den 30/9 endast 1.6 miljoner vilket var brutalt lite. Men får man in likvid från The Terrace samt ”övriga fordringar” så ser det i alla fall bättre ut.

figuren visar nedbrytning av balanslikviditeten per 30/9 – 2009 samt 2010 (tkr)

Finansiering
Som bekant finansierade AIK Fotboll AB sin balansräkning genom skulder i februari månad. 15 miljoner i ett lån med en löptid på 12 månader. Det är egentligen inget häpnandsväckande eftersom företag gärna söker en sådan finansieringslösning även om löptiderna generellt är längre. Konsekvensen av denna modell är att klubben under 2010 har förvärvat spelarkontrakt utan extern finansiering vilken ger en större kontroll.

Det är inte heller på grund av denna finansierinsstruktur som klubbens kräftgång härstammar ifrån. Mest sannolikt hade de under året fattade besluten inte varit annorlunda om man hade finansierat balansräkningen genom en nyemission. Utfallet hade därför varit detsamma och aktieägarna förlorat pengar.

Frågan är vilken finansieringsmetod man väljer denna gång. Aktiemarknaden har straffat klubbens managering av sitt humankapital och klubbens marknadsvärde är nere under 20 miljoner. Det är naturligtvis inget optimalt tillfälle att göra en nyemission där bolaget ju säljer aktier. Ett externt lån blir inte billigt eftersom klubben har svårt att visa ett positivt kassaflöde från rörelsen och vi ser en högre finansiell risk (leverage ratio). Det finns naturligtvis olika skuldfinansieringsstrukturer där man kan paketera spelare i truppen. Man kan också göra som Djurgården har gjort och sälja vinstandelsbevis.

Men spelar strukturen egentligen någon större roll just nu? Det är klart, mer equity är just nu att föredra men det primära måste väl ändå vara att få ordning på (human)kapitalförvaltningen i den sportsliga organisationen och på så sätt förbättra EBITDA.

De goda nyheterna är att kvaliteten på allsvenskan inte är speciellt hög och inträdesbarriärerna till toppen är relativt låga. AIK har under den senaste månaden upplevt en bra trend och kan man konservera den under vintern så finns det trots allt en uppsida med den marginalpublik som klubben trots allt har. De dåliga nyheterna är att det alltid är svårt att locka tillbaka besvikna kunder.